Demokrati - Maktutövning eller ledarskap?

Kollar in riksdagens kalender för kommande vecka och ser att det blir allt sämre med servicen till oss medborgare. Vanligtvis brukar riksdagsinformationen länka till dagordningen för varje utskottsmöte under kommande vecka, men sedan några veckor tillbaka får vi på sin höjd se dagordningen för tisdagens sammanträden. Men de har väl fullt upp med den oordning som uppstått sedan S D blev tungan på vågen vid olika omröstningar. Men det ser nu ut som att Riksdagsstyrelsen kommer att ta itu med den saken vid ett möte i ledamotsrådet. Hoppas att det tvittras från det mötet – undrar bara vilken hashtagg som kommer att användas? #riksdagsleaks ?

På onsdag blir det debatt och beslut om bl a Ändringar i Arbetsförmedlingens och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens registerlagar där Josefin Brink (V) i en motion gör oss uppmärksam på att nya regler införs tid efter annan och att stödet för den enskilde individens medgivande urholkas. I valet mellan myndighetens anspråk och den enskildes rättigheter väger som vanligt den enskilde individens rättigheter till inflytande lätt. Hur kommer det sig att det bara verkar vara Vänsterpartiet som intar en mer försiktig linje? Vid ett försök att ta reda på vilken värdegrund som styr Arbetsförmedlingen i dess arbete visar det sig vara omöjligt. Däremot erbjuder de en möjlighet till chatt om Fas 3 nu på måndag den 9 maj – länk till chatten läggs ut kl 10.00.

Undrar hur många av dem som är drabbade av Arbetsförmedlingens och/eller anordnares nedlåtande attityder, som har resurser att göra sig gällande i en chatt? Ibland undrar jag om inte myndigheters användning av den här typen av kommunikation mest handlar om den obotfärdiges förhinder? Främst gäller det att kommunicera att handläggarna bara verkställer den politiska majoritetens beslut. Beslut som inte så sällan runnit upp i huvudet på chefer, som vill ligga bra till hos de politiska makthavarna. De chefer, som kommer med andra bud, ses som illojal och får antingen tänka om eller se sig om efter ett annat jobb. Ett förhållningssätt som inte bara Arbetsförmedlingen lagt sig till med, utan spridit sig djupt ner i det lokala politiska livet.

Mot den här bakgrunden är det inte oproblematiskt att vi pirater verkar ha svårt att ta in varandras åsikter i frågan om vilken organisationsmodell som passar bäst i en tid där informations- och kommunikationstekniken gör det möjligt att prata om en sak i flera andra forum än mötesforumet. Något som också kan bidra till att vi talar förbi varandra eller rent av missförstår och börjar sprida myter om varandra. Många har säkert noterat att jag varit osedvanligt tyst under den här veckan, då jag haft ett behov av eftertanke men också klura ut om och på vilket sätt jag skulle kunna bidra till en mindre infekterad diskussion mellan den grupp som gillar traditionella organisationsmodeller och de som vill bygga något nytt i takt med tiden.

Jag har i mitt tidigare liv sett alltför mycket av hur mötesrävar kunnat styra och ställa eftersom de behärskat den representativa modellen till fulländning och inte sett något fel i att träffas innan de betydelsefulla mötena och kongresserna och göra upp om hur de var och en ska agera för att få med sig det egna distriktets ombud vid starten och under mötets gång. Därför har jag tyckt det vara intressant se om Piratpartiet, med tillgång till informations- och kommunikationstekniken, skulle kunna skapa något nytt och mera demokratiskt. Men då gäller det att vi klarar av att tala med varandra, eftersom det är värdet av att ta tillvara varandras olikheter som är en styrka om man vill bygga upp en framtidsinriktad och kreativ organisation. Nu sitter jag närmast förlamad och ser på när viktiga personer gör sitt bästa för att ta ära och redlighet av varandra i kommentarstråden till Hax´s blogginlägg. Själv har jag röstat nej till motion A 14, då jag inte förstår vitsen med den, samtidigt som jag har svårt att köpa alla stadgekramares förkärlek för den traditionella modell, som maktspelare verkligen kan manipulera.

Nu tänker jag ägna jag lördagskvällen åt TMK Old School Revival Bandstand - Mannish Boys - Warpigs - Manhattan Magsår. Det ska bli skoj att träffa alla dessa ungdomar som nu vuxit upp och snart kan räknas till de medelålders. En gång i tiden fick jag namn om mig att vara Norrtäljes ungdomsförförare nr 1, när jag hjälpte ungdomarna att bilda en musikklubb för att kunna ordna övningslokaler m m.

Intressant.

Kan skolraset bli skollyftet med en konstruktiv dialog?

Läser Maciej Zarembas reportage om den engagerade läraren Hans Janssons kamp för kunskap i skolan. Sedan han fått nog som lärare i Tegskolan grundar han Minervaskolan, där man redan år 2001 hade 2.000 elever som stod i kö för en plats. På skolans hemsida beskrivs bland annat personalens roll. Men tack vare IKT och internet får vi snabbt ett inlägg där bilden nyanseras. Det är Elza Dunkel som tycker att artikeln behöver tuggmotstånd. Hans Jansson och Elza Dunkel har de gemensamt att deras hemmaplan är Umeå och att deras arbete har lett till inflytande inom skolpolitiken. Parallellt går debattens vågor höga och det twittras inlägg om skolan med hashtaggarna #skolraset #skollyftet och #merkateder.

Själv har jag fått upp ögonen för den här diskussionen sedan jag för en tid sedan behövde bearbeta att mitt barnbarns lärare uppvisade ett ignorant förhållningssätt visavi datorn i undervisningen. Efter det inlägget har jag bland annat läst artikeln Datoranvändning försämrar läsförmågan som ledde mig till ett mindre tvärsäkert inlägg Datoranvändning förändrar läsförmågan. Det handlar om kommentarer till en forskares påstående om att datoranvändningen försämrar läsförmågan. När det gäller en så komplex fråga som datorers inverkan på elevers läsförmåga tycker jag att det borde vara en uppgift för en grupp människor med olika kompetenser. I det senare inlägget länkas till Richard Gatarski och Christermagister som kommit olika långt i sin syn på hur ungdomars användning av datorer påverkar deras förhållande till skolans undervisning.

Jag har också fått veta att det finns en verksamhet, Skoldatatek, som vänder sig till skolpersonal som undervisar elever i behov av särskilt stöd, men främst med fokus på koncentrationssvårigheter och läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. På dess webbplats talar man om en verksamhet där specialpedagogik tillsammans med kompetens kring IT sätts i centrum. I svenska skolor måste en elev således klassas som bokstavsbarn eller dyslektiker för att vertyget Datorn ska ses som ett juste verktyg?! Så mitt i prick – se gärna animeringen av Sir Ken Robinsons föreläsning Changing Education Paradigms ännu en gång. Hur tar skolan tillvara den här omvärldsförändringen i sin undervisning?

Botaniserar och finner konferensen Framtidens lärande den 19 – 20 maj i Nacka med tjuvstart dagen innan med seminarier och studiebesök i olika skolor. Där finner jag en länk till it-satsningar i landet och finner även Norrtälje på kartan. IT24 skrev redan i augusti förra året om en satsning där 700 elever och lärare försetts med netbooks vid skolstarten. I Stockholms stads skolor är det bara Globala gymnasiet som visar framfötterna vid sidan av en del friskolor. Det är stiftelsen Datorn i utbildningen som ordnar konferensen i samverkan med en rad andra aktörer bland andra Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Sveriges Kommuner och Landsting.

Medan jag skrivit detta inlägg har jag sett att motsättningar är under uppsegling mellan aktörer som hellre vill lyfta fram goda exempel med hjälp av #skollyftet i motsats till de som jobbar med #skolraset. De senare vill kartlägga hur blev det så här för att kunna gå vidare. I varje framgångsrikt odlingsprojekt gäller att blottlägga roten till det onda för att kunna kurera ett skadat träd. Sedan har vi gänget som funderar kring begreppet #merkateder. Nu återstår att se om #skolraset och #skollyftet kan leda till en konstruktiv dialog och om #merkateder kan ge ett nytt mer positivt innehåll i begreppet kateder. En möbel som ofta förknippas med den undervisningmetod som gått under benämningen ”bankundervisning”, där läraren gör insättningar av stoff och där saldot kollas med jämna mellanrum med hjälp av olika prov. Jag avundas Jocke vars bonusson går i en bra privatskola. Men undrar naturligtvis vad och vem som hindrar kommunala skolor i bl a Stockholm att visa framfötterna.

Det blev mycket med fokus på skolan. För den som vill ha en bra sammanfattning av veckan som gick rekommenderas SSBD. Ett veckobrev med koll på det mesta i vår del av världen. Anders Widén kämpar vidare med Jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3, som inte leder till något reguljärt arbete med anständiga löner. Mikael Persson ser tydliga brister hos Arbetsförmedlingen. Alla kyrkoherdar i Malmö ställer sig bakom Påskuppropet om en humanare sjukförsäkring, berättar Mia Möller i Hyllie församling för MyNewsDesk. Jag tror att de sjuka har det ännu tuffare än de i Fas 3. Opassande Emma bearbetar sina upplevelser av att vara utsatt för att hon dristat sig till att förhålla sig på ett eget individuellt sätt i diskussionen om Julian Assange och de anklagelser som riktats mot honom. Jag gillar att hon i yttrandefrihetens namn förbehåller sig rätten att få inta detta förhållningssätt.

Sedan må vi sätta vår lit till att rättvisa kommer att skipas vad det lider. Men, jag kan förstå dem, som har sina tvivel eftersom de inte kan acceptera att Åklagarmyndigheten inrättat en organisation där ett antal Utvecklingscentra skapats för metod- och rättsutveckling och där målet mot Julian Assange hanteras vid ett av dessa – UC i Göteborg under ledning av överåklagare Marianne Ny, som under hela sin karriär fokuserat på familjerelaterat våld och sexualbrott. Som om inte detta räckte kompliceras saken av att Sveriges lagstiftning kan göra vilken man som helst till sexualbrottsling, vilket Julian Assange uppenbarligen inte var medveten om. Jag har sagt det förut och säger det igen – med tanke på det viktiga arbetet med Wikileaks borde han ha hållit på sig under de här dagarna i Sverige i höstas.

Intressant.

Varför kan Täby och Umeå, men inte Stockholm?

Inför kvällens sista avsnitt i Klass 9 A har Expressen Kultur belyst lärarnas arbetssituation i en tillbakablick på några skildringar som blivit film. I dagens skoldebatt är det naturligtvis bra att ha detta i åtanke, men som farmor inser jag att mitt barnbarn riskerar att få betala ett högt pris om hans lärare kan framhärda i sin negativa inställning till datorer och nätet samt dröja sig kvar i tider som varit. En inställning som de nog kan finna stöd för hos en hel del av landets kulturelit men olyckligtvis bland en mängd lärare och journalister. När min son gick i högstadiet då var det Mannheimers Lära för livet, som lärarna ogillade och eleverna älskade. Som jag minns det, ägnade min sons klassföreståndare en lektion efter varje avsnitt för att orera om hur långt från sanningen som serien rörde sig, i vart fall i sin beskrivning av lärarkollegiet, som eleverna antogs helt sakna kunskap om. Undrar om inte Klass 9 A fyller en liknande funktion i dagens skola. Tycker dock att filmmakarna lyckats förmedla att Gunilla & Co arbetat med såväl elevernas och lärarnas bästa för ögonen.

I fredags dristade jag mig till att skriva om hur Stockholms stad valt att hantera IT-stödet till lärare och elever i stadens skolor. Inlägget triggade igång Magnus, som passade på att i kommentarstråden vädra sina åsikter om mina och andras tilltro till elevers och lärares förmåga att använda dessa verktyg. Mot min uppfattning att de allra flesta klarar att arbeta på ett konstruktivt och utvecklande sätt – om ledningen visar tilltro till dem och deras förmåga – har Magnus radat upp alla sina farhågor, vilka leder fram till en klart negativ slutsats. Här infinner sig tanken: - Har han någon gång funderat över vilket samhällsklimat en sådan attityd leder till?

Det som verkar fungera i Täbys och Umeås skolor är i hans tankevärld helt omöjligt i Stockholms skolor. Det vänligaste jag kan säga om Magnus´ utläggningar är att han ser ut att behöva lufta sina negativa attityder i förhållande till såväl datorer som dagens elever. Om detta egna skrivande kan leda till att han börjar fundera över varför han är så negativt inställd till det som Täbys och Umeås IT-chefer vågar pröva och varför Stockholms It-chef Anette Holm, deltagare i IT-ministerns digitaliseringsråd, inte för det, är mycket vunnet. Själv undrar jag vad som skiljer rektorer, lärare och elever i Täby och Umeå från rektorer, lärare och elever i Stockholm? Vad gör att deras IT-chefer intar så olika hållning i frågan? Ju mer jag undrar desto fler frågor leder det till för min del.

Sedan några år tillbaka har jag intresserat mig för hur bilden av framgångsrika företag stämmer överens med verkligheten. Då har jag noterat att framgångsrika ledare talar om vikten och värdet av att hantera kundtjänsten på ett proffsigt sätt. Kunder som gör sig besvär att höra av sig och säga sin mening berättar något som företaget har nytta av att känna till – om man bryr sig om en utveckling av sin verksamhet. Mot den bakgrunden är jag naturligtvis nyfiken på vilka verksamhetsvinster Stockholms stads skolborgarråd och Stockholms It-chef ser i arrangemanget att leasa ut IT-supporten till Volvo-IT?

I en annan kommentar försökte David förklara för Magnus det värde som ligger i att ta vara på chansen till lärandet i situationen. Något jag själv funderat över. Många ondgör sig över att dagens unga, men få verkar inse att man lär sig något i situationer då misstag görs. Trots att det är just i dessa situationer som man lär sig något, som man minns för livet. Har själv fått möjlighet att delta i ett seminarium med drygt 30 deltagare, som oförberedda fick uppgiften att var för sig under lunchen skriva ner en berättelse om en situation, då vi verkligen lärde oss något. Med egna ögon har jag sett att samtliga i den situationen berättade om egna misstag eller felbedömningar. Vid seminariet, som leddes av KTH:s Bo Göranzon i samarbete med ett universitet i England, fick vi lära oss vikten av att kunna lära av våra misstag istället för att sträva efter att vara ofelbara. Något jag har haft god nytta av senare i livet, inte minst när det gäller att se och ta tillvara lärandet i sådana situationer. Att våga erkänna misstaget och göra vad man kan för att ställa till rätta, blir då viktigare än alla bannor i världen, som bara ger dåligt samvete och negativa reaktioner.

Därför kändes Davids kommentar helt relevant. Men, det hade han inget för. Hux flux ansåg Magnus att användningen av detta hjälpmedel skulle vara av privat karaktär, vilket skolan inte skulle medverka i. Det är nog här skon klämmer. Vill man inte se möjligheterna med dator och nät, då vill man begränsa dess användning. Kan just undra om detta också ingår i Jan Björklunds strategi med mer kateder? Björklunds debattartikel ledde snabbt till en engagerad debatt, vilket bland annat SR:s Nyheter/Ekot uppmärksammade i torsdags.

Som motvikt till Magnus negativa syn på Informations- och Kommunikationsteknikens användning i skolarbetet har jag med stor behållning läst Fridas reflektioner. Avrundar med en kort föreläsning av Rektorsakademins Fredrik Svensson om dagens och framtidens skola. För min del handlar det om situationen för barn i allmänhet och mitt barnbarn i synnerhet, vilket jag bloggat om i ett antal inlägg sedan den 14 mars.

Intressant.

Debattklimatet hårdnar.

Normalt brukar jag läsa Johannes Forssberg med respekt för hans analytiska förmåga och oräddhet, men iförrgår undrade jag vad som ledde honom in på tankebanan att jag och andra i PP skulle vara medlemmar i Falkvinges bunkerklubb. Jag känner inte igen mig, varken i Forssbergs sätt att hantera saken eller i beskrivningen av innehållet. Det han främst har hakat upp sig på är punkten i programmet, där PP anser det vara rimligt att ofoget att skrämma människor att betala för att slippa lagföras, måste stoppas. Alla vet att det kan vara förenat med ansenliga kostnader att låta en sak gå till rättslig prövning, varför de flesta väljer att betala, även om de skulle vara oskyldiga. Det vill PP råda bot på. Hur det ska gå till, kan naturligtvis diskuteras. Rick Falkvinge och Christian Engström förklarar bakgrunden till att detta ändå finns med. Anna Troberg visar med sitt inlägg att det är möjligt att plocka ut guldkorn, utan att för den skull sätta sig till doms över enskildheterna i övrigt. Anna puffar också för PP:s nya webbplats där mer information finns.

Jag väljer att tro att Johannes Forssberg i likhet med många andra tror att Piratpartiet drivs av den krigets logik som kampen mellan Antipiratbyrån och The Pirate Bay präglats av under det senaste decenniet. Det kan naturligtvis ligga nära till hands, om man inte gör sig besväret att ta reda på varför informations- och kommunikationsteknikens landvinningar är av sådan betydelse för PP:s syn på kulturskapande och kunskapsutveckling. Även om Peter Sunde valt att engagera sig i Miljöpartiet är det ur en rent principiell synvinkel mycket bra även för oss i Piratpartiet att han nu överklagat domen. Domen är en politisk munkavle säger Sunde genom sin advokat till PC för alla. Det är inte svårt att hålla med.

PP ställde upp som ISP (Internet Service Provider - internetleverantör) åt TPB, sedan den tidigare ISP:en hotats av dryga kostnader om inte TPB-trackern stängdes ner, vilket visar att PP står upp för sin uppfattning att det ska råda budbärarimmunitet för ISP:er. En uppfattning som delas av miljoner aktiva nätmedborgare runt om i världen. När sedan medlemmar ställer krav på politiska åtgärder för att råda bot på ett missförhållande, där företag inom musik-, film- och spelbranschen och deras intresseorganisationer tack vare betydande ekonomiska muskler tillåtits avgöra vilka tekniska innovationer som ska ses som nyttiga för samhällsutvecklingen, då bör PP:s historiska rötter inte ligga oss i fatet. Inte heller att Forssberg har svårt att ha fördrag med Ricks argumentation.

Så till dagens drapa av Karl-Erik Tallmo i SvD:s Brännpunkt. Med en rätt stor portion illvilja tar sig Tallmo an det program, som vi går till val på. Som författare, journalist och aktiv försvarare av nuvarande upphovsrätt. måste han ses som berörd part och således ha svårare att ta in Piratpartiets politiska visioner som växt fram i en tid då tekniken skapar stora möjligheter för människors kulturyttringar och kunskapsutveckling. Piratpartiets företrädare är inte okunniga vad gäller upphovsrättens historia. Vi vet mycket väl hur man resonerade när upphovsrätten kom till och att man då ansträngde sig att finna en balans mellan upphovsmannens ekonomiska intressen och allmännyttans behov. Om jag minns rätt sattes skyddstiden för 200 år sedan med hänsyn till tidsåtgång för marknadsföring och försäljning till 14 år. Idag när immateriella produkter kan marknadsföras och försäljas med hjälp av internet, är skyddstiden skaparens livslängd +70 år!

Den största snedfördelningen till nackdel för allmännyttan kom när WIPO lyckades ta sig in under FN:s beskydd på 1960-talet och producentföretagens rättigheter skrevs in. Sedan dess har dessa producentföretag och deras intresseorganisationer lyckats förvrida huvudet på de allra flesta politiker, som stiftat allt utvecklingsfientligare lagar på det immateriella området. Piratpartiet behövs i Sveriges riksdag om vi ska lyckas rucka upphovsrättslagstiftningen i rätt riktning. För oss är det självklart att den ursprunglige skaparen av ett verk ska ha godwill för sin del i tillkomsten av ett verk, men tiden för möjligheten att kräva ersättning vid användning av verk för icke kommersiellt bruk, måste justeras rejält. Det inser allt fler och för att hjälpa det moderna synsättet på traven finns idag Creative Commons License, där den som skapar ett verk har möjlighet att redan från början avgöra på vilka villkor det verk som skapats ska få användas. Men det gillas naturligtvis inte av alla dessa organisationer och företag, som idag lever på att slå en järnring runt upphovsrätten. När det gäller Tallmos oförmåga att se Piratpartiet som ett fokusparti med integritet – kultur – kunskap på agendan, är det inte mycket att göra åt.

Deepedition visar dock med sin kommentar att vi får problem alldeles i onödan när Rick tar ut svängarna. Här gör han och Anna ett försök att rädda situationen, men jag är rädd för att våra politiska motståndare inte är sena att dra fördel av detta. Men jag tänker inte ge upp även om vi fått problem med en rejäl grundstötning. Aftonbladet har dock förtjänstfullt gett utrymme för Ricks uppriktiga ånger av sin fadäs. Men vi vet att en ord från en illa vaktad tunga hinner färdas så långt att en rättelse hart när är omöjlig. Dags för Facebook-gruppen Shit happens – stödgrupp för politiker att göra en insats?

Missförstånd ligger ofta till grund för hur man väljer att tolka en meningsmotståndare. Men ibland kan det vara befogat att anta att det föreligger en medveten vantolkning för att kunna klistra otrevliga epitet på en person med åsikter som man ogillar. Iförrgår råkade jag ut för detta efter mitt inlägg där jag bland annat orerade om lagstiftningen kring barnporr med sitt tittförbud. Givetvis fick jag besök av anonyma läsare som tog till brösttoner. Men jag landade rätt snart i konstaterandet att jag inte kan göra särskilt mycket åt de människor som vill måla ut mig som en farmor som inte bryr sig om hur barn har det. Det säger mera om dem än om mig. De som känner mig vet var jag står – att jag vägrar krypa för såväl hysteriska som bigotta människor av rädsla för att de ska förtala mig och det parti jag valt att kandidera för. Ser också att jag inte är ensam utan att det finns en del modiga människor i andra partier. Och ute i bloggosfären, där jag fastnat för Skatans tankar.

Länkar sedan på nytt till Sagor från livbåten, då det inlägget tål att läsas mer än en gång, och Skivad lime, som med en bra jämförelse förklarar den aktuella lagstiftningens svagheter. Ser också att det finns forskare som problematiserar saken och väljer att inta en annan hållning än kanslirådet på Justitiedepartementet. Tim Davidsson bosatt i Japan skriver på Newsmill, Jens Liljestrand skriver i DN Kultur och Jan Myrdal gav tidigare i ett debattinlägg exempel på hur den här sortens lagstiftning kan missbrukas, vilket visar lagens svagheter. Det hedrar Madeleine Leijonhufvud att hon ger PP rätt åtminstone på den punkten. Lägg resurserna på att jaga dem som gör sig skyldig till sexuella övergrepp på verkliga barn, istället för att sätta vapen i händerna på människor, som är beredda att ta till vilka skamgrepp som helst när något inte passar dem.

Intressant.