torsdag 29 juli 2010

Alla dessa intressen som ska samsas i en demokrati.

Idag bekräftas av SR:s Ekot att det är oklart hur en rödgrön majoritet i valet kommer att hantera frågan om FRA:s signalspaning som förutom kontroll av ett specifikt urval av trafikdata även sysslar med en hemligstämplad utvecklingsverksamhet där anställda med tillgång till stora mängder trafikdata kan ägna sig åt en kartläggning av det svenska folket. OlofB, som tidigare illustrerat vad det är fråga om, ställde i april frågan Hur gör vi FRA till en valfråga? En berättigad fråga eftersom den granskande makten – medierna – ser den lagstiftning, som dribblats genom riksdagen, som ett resultat av ett demokratiskt beslut och således något vi måste acceptera. Medan vi i bloggosfären gjort vårt bästa för att visa att beslutet är ett resultat av en demokrati i förfall. Men utan bekräftelse i etablerade medier kan vi viftas undan som mygg.


Det är gott och väl att saker synas i sömmarna i efterskott, men vi kan idag notera att det i valrörelsen mera spekuleras i tänkbara effekter av de bägge blockens politik, än det som visar hur politikerna förvaltat väljarnas förtroende efter ett val. Jag tycker att regeringen kommit undan granskningen av vad som då var på gång alltför lättvindigt och nu är den i mitt tycke obehagligaste delen av FRA:s verksamhet hemligstämplad och således omöjlig att syna i sömmarna. Men, att FRA-debatten fortfarande är i högsta grad levande visar t ex Beelzebjörn i ett gästinlägg hos Håkan Ünsal.


Själv har jag lutat åt att det är journalisternas kluvna förhållande till internet, som kan förklara att idéer om censur och övervakning ostört kan vinna terräng bland politikerna. Det ska bli intressant se hur länge KD:s Alf Svensson klarar sig undan en förklaring till att han skriver under en skriftlig förklaring med uttrycklig koppling till Datalagringsdirektivet ”för att starta eller väcka nytt liv i en debatt kring ett ämne som ingår i Europeiska Unionens befogenheter”, utan att samtidigt ha en avsikt att därigenom påverka hela EU. Det går inte att ta miste på att Alf Svensson i sitt genmäle i Expressen är rätt stolt över att KD lyckades övertyga alliansen om ett förbud mot innehav av barnpornografi. I dess kölvatten har vi nu här i Sverige dessutom en lag om ”tittförbud”, vilket visar att riksdagen genom att öppna upp för KD:s ivrande hamnat på ett sluttande plan, där arbete med och innehav av serietidningar kan straffas. Jag kan också se att Rick Falkvinges, min och andra piraters reaktion på den lag, som gjort detta möjligt, av dessa moralister tolkas som att vi skulle försvara sexuella övergrepp på barn. Men, när de själva kan använda nätet för att sprida sina missuppfattningar och vanföreställningar, då är tydligen internet helt OK.


Det skulle inte förvåna mig om detta är en medveten spekulation i människors vämjelse inför barnporr, för att KD ska klara 4-procentspärren. Jag hoppas givetvis att människor tänker längre än näsan räcker och tar avstånd från en utveckling där politiker kommer undan med att utmåla internet som roten till allt ont och att en bättre värld bara kan vinnas med hjälp av censur och övervakning.


Det började med terroristhot, något som Gösta Hulten, journalist och författare samt talesperson medborgarrättsrörelsen Charta 2008 tar upp i sitt inlägg i SvD Brännpunkt och som han avslutar ”systemet av speciallagar och massövervakning som blivit en ny, lönsam global industri, hotar oss alla. Kriget mot terrorismen, vår tids farligaste villfarelse, skulle skydda det öppna samhället, men är på väg att bli dess största hot”. I terrorns spår följer sedan villfarelsen att ondskan i världen kan utrotas genom censur och övervakning av än det ena och än det andra. Calandrella ger exempel på hur polisen i vår närhet vill rucka på en grundbult i vårt rättssystem för att förenkla jobbet. Men, märkligast av allt är att Alf Svensson och andra som verkar i Guds namn inte längre sätter sin lit till sin förmåga att vinna människors hjärtan för det goda, utan försöker inbilla sig själva och andra att det går att komma åt människors ondska med en vedergällning, där det ses som försumbart att även oskyldiga blir dömda.


Avrundar med Hax som tycker sig se en ny medievärld. Jag har rätt länge varit inne på liknande funderingar. Men, medan Hax lyfter fram politikers och andra makthavares oförmåga att hantera att deras hemligstämplade handlingar läcker ut och därför kommer att besluta om regler för kommunikationsverktyget internets användning, har Deepedition funderingar kring den balansgång som krävs för att ett vettigt samspel ska fungera till nytta för såväl individer som kollektiv. Och när Niclas undslipper sig även ett PS med en tanke, som inte är helt fel i sammanhanget, då visar det bara hela vidden av vad världsamfundets oförmåga att hantera konflikterna i Mellanöstern kan ställa till med. Lars-Erick undrar om kritikerna vill skjuta budbäraren och Medievärldens chefredaktör Axel Andén bidrar med sin syn på det skeende som bäddat för detta.


Egentligen visar konflikten där borta i grund och botten på samma oförmåga, som vi själva trots alla goda föresatser visar prov på här hemmavid. Även den som kan sin bibel har lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget. Hur går man vidare sedan man kommit fram till den insikten? Innan jag brottas vidare med den frågan, skrattar jag hejdlöst åt Deepeditions kommentar till sådant som flyter upp i valrörelsens kölvatten. Allt detta och mera därtill finner vi också i Opassande Emmas lästips.

Intressant.

onsdag 28 juli 2010

Valrörelsen artar sig ...

Började dagen med ett riktigt gott skratt. Varför? Ja, det berättar jag mera om på NT-bloggen. Kan väl säga så pass mycket att jag där bland annat puffar för Mikaels valkompass.se Medan jag skrev det inlägget lyssnade jag med ett halvt öra på SVT där det bl a orerades om läckan i Wikileaks med dokument om kriget i Afganistan. Ett ämne som Anna Troberg och Leo Lagercrantz intervjuades om i TV4 igår morse, vilket jag då la upp på min blogg. Urban Sundström bidrar idag med en länk till Göteborgs-Posten, där man funderar kring eventuella följder för internetleverantören PQR av att läcka detta hemligstämplade material. Såg att Anna i sin artikel på Newsmill skrev att webbhotellet PRQ drivs av Pirate Bay-profilerna Gottfrid Svartholm och Fredrik Neij, vilket hon försökt rätta till genom ett meddelande i kommentarstråden. Med vilken verkan det kan ha. Det borde vara möjligt med en justering av artikeln, eftersom den med all säkerhet valsar runt. Speciellt som den även kom in i DN. Och det utan att Anna hade ansträngt sig det minsta för det.


Anna skriver själv om det som hon kallar ketchup-effekten för Piratpartiets vidkommande. Andra som skriver är: Christian Engström, Opassande, Fredriks blogg, Futuriteter, Henry Rouhivuori, Emil Isberg, Full Mental Straightjacket, Viktualiebrodern, Fuldrutt, 200 steg till. Tack Anna för länkarna. Har en aning bråttom då jag strax måste göra mig klar då jag idag blir bjuden på lunch av en god vän på Åtellet, som jag ännu inte besökt.

Intressant.



tisdag 27 juli 2010

Piratpartiet seglar mot riksdagen.



Verkligen roligt att piratskutan Arwen nu nått Göteborg. Riksdagskandidaten Marie Axelsson har fått chansen att förklara varför vi vill äntra riksdagsskutan efter valet i höst. Om några veckor ska jag själv mönstra på piratskutan för att möta väljare på västkusten. Dessförinnan ser jag fram emot att pirater här hemmavid gör mig sällskap ut på Norrtäljes gator och torg för att prata med väljare om Piratpartiets politik. Intill dess bjuder jag här på några pirater som förklarar varför det är viktigt att vi kommer in i riksdagen.



Intressant.

I en Demokrati måste Informationen vara fri.


Piratpartiets Anna Troberg och Newsmills Leo Lagercrantz intervjuas i TV4:s Nyhetsmorgon om Wikileaks. Gillar att Anna ser så nyktert på samspelet mellan "gamla" och nya medier, för att allmänheten ska ha möjlighet att hålla sig informerad.


Jag skrev tidigare idag ett inlägg bland annat om att EU-ombudsmannen, trots insikten om att ACTA-avtalet kan innebära att direktiv och lagar måste förändras, inte kan hävda att EU ska tillämpa de regler om insyn som gäller för den process som beslut om nya eller ändrade lagar föregås av. Det kan man kalla kryphål.


Så länge som politikerna gillar att hålla oss medborgare ovetande om det som kommer att påverka oss i vår vardag, så länge får vi verkligen vara tacksamma för att det finns aktörer som Wikileaks. Som vi också kunde höra i inslaget handlar det om ekonomi - dagens media saknar resurser att göra det som krävs för att gräva fram sånt som är av vikt för vår demokrati. Samtidigt kan vi se en utveckling där människor på olika arbetsplatser inte vågar bita den hand som föder dem och att man inte riktigt vågar lita på traditionella medier. Allt säkert ett resultat av att det blivit allt lägre i tak. Men vad värre är - hemlighetsmakeri undergräver medborgarnas förtroende för politiker och administrationen. Därför gillar jag att Piratpartiet erbjuder Wikileaks serverplats och bandbredd, vilket Anna skriver om hos Newsmill. Det ska bli intressant se vilka påtryckningar som Sverige kommer att ge efter för i namn av informationssäkerhet, eftersom Wikileaks har sina servrar här.


Tidigare har Piratpartiet tagit på sig att vara ISP för The Pirate Bay och som Hans J skriver - de som har lagstiftningsmakten och makten att döma försöker tysta opposition och opinion genom att ge sig på tekniken. När man ser vilka summor som nämns i sammanhanget kan man undra när det blev bestämt att skyddet av gammal teknik ska åsättas ett högre värde än människors liv.

Intressant.

Står Barack Obama fast vid nätneutraliteten?



Klippet här ovan är daterat 14 november 2007. Undrar om USA:s president fortfarande står fast vid den uppfattning, som han så tydligt uttalar här? Eller om han kommer att göra en kovändning. Undrar också hur han förenar detta synsätt med de överenskommelser, som är på väg att undertecknas i ACTA-avtalet? Hos Hax finner jag länken till ACTA-bloggen med en del information om läget i de förhandlingarna. Där framgår att det handlar om ett avtal, som kommer att leda till lagändringar, vilket inte kan vara acceptabelt. Hemliga förhandlingar som leder till lagändringar!!! Uppdatering: FFII meddelar att EU-Ombudsmannen ser att medborgarna har ett klart intresse av information då ACTA-avtalet faktiskt kan göra det nödvändigt för EU att föreslå och anta nya eller ändrade lagar. Men det gör inte reglerna om insyn i lagstiftningsprocessen tillämpliga. Sic!

Staters och myndigheters ointresse för öppenhet och transparens, leder till att medborgarna blir beroende antingen av läckor eller att berörda människor vågar ta bladet från munnen och gå ut offentligt med sina farhågor. Opassande beskriver läckornas betydelse och en hel räcka anställda vid KI tar tjuren vid hornen och gör ett offentligt uttalande på DN-debatt. Opassande är en del av den sfär där man tillsammans kan lyfta fram och synliggöra viktiga skeenden i vårt samhälle. De anställda vid Karolinska Institutet kommer att vara beroende av etablerade medias intresse av att ta tag i och belysa den story, som de ger oss en bild av i sitt inlägg.


Tolv anställda borde man inte kunna negligera. Annars tycker jag att de kan leka med tanken att starta en gruppblogg för att vädra ut det dåliga arbetsklimat, som frodas i miljöer där någon på toppen statuerar exempel. Det ska bli intressant se om de etablerade medierna gör sitt jobb eller om locket kommer att läggas på, eftersom en vädring i en sådan miljö kräver ett rejält jobb. Det är dock inte alls säkert att forskning bäst bedrivs under toppstyrning. Hur som helst är det trist att denna viktiga forskningsmiljö riskerar att äventyras på grund av ett omoget ledarskap.


Men, det händer omkring oss både nu och då. Gott ledarskap är vi beroende av var vi än är. För mig som medborgare är det fråga om det politiska ledarskapet som måste göras ansvarigt när politiker och tjänstmän inte förstår varför det är viktigt att det finns människor som blåser i visslan. Om det sker anonymt eller genom undertecknade inlägg på debattsidor är av underordnad betydelse. Uppenbart är att ledningen vid KI vill visa vem som bestämmer. Samtidigt avslöjar ledningen i samma ögonblick hur oskicklig man är. Avslutningsvis säger undertecknarna:

"Detta gäller inte bara tankefrihet utan också anslagstilldelning från forskningsråd och stiftelser. I dag söks stora externa forskningsanslag i all väsentlighet direkt från universitetsledningarna snarare än från forskarna själva. Detta kan påverka forskningen negativt och ge en inriktning mot vad som för tillfället anses strategiskt och politiskt korrekt."



Det vore sorgligt om inte ansvariga politiker inser att de måste ta de anställdas oro på allvar. Men att ta människors oro på allvar det tillhör inte det enklaste. Det vet alla som arbetat med att synliggöra hoten mot ett öppet och fritt internet. Hos Mark Klamberg ser jag att EU:s dataskyddsmyndighet släppt en rapport om datalagringsdirektivet. Hax skrev häromdagen om en rapport som EU-kommissionen beställt. Jag vet inte om dessa rapporter hänger samman och på vilket sätt vi kommer att se effekter av dem. Det blir att kolla runt.

Intressant.

måndag 26 juli 2010

Övervakning ur olika perspektiv.

I likhet med Anders S Lindbäck har jag funderat en del på DN:s och SvD:s uppgifter om att personal vid ett barnsjukhus fått problem på grund av föräldrars dokumentation av och bloggande kring vårdinsatserna. Enligt en biträdande sektionschef vid Arbetsmiljöverkets distrikt i Stockholm, upplever personalen detta som övervakning. I artikeln kan vi se att skyddsombudet utgår från att det ofta handlar om att föräldrarna inte tänker sig för. Och att en del av den berörda personalen har svårt att hantera föräldrarnas oro, som kan ta sig de mest oväntade uttryck, vill jag tillägga. Men Vårdförbundets Anna-Karin Eklund ser det som ett arbetsmiljöproblem om personalen känner oro för att hamna på internet. Utan att förringa betydelsen av vad känslan av att vara övervakad kan ställa till med, finner jag det intressant att ingen enda frågar sig hur många som egentligen tar del av det som dessa föräldrar delar med sig av. Även om ett material finns här på nätet, når det inte alltid ut till någon större läsekrets. Om inte traditionella media hjälper till med spridningen, vill säga.


När staten med hjälp av FRA övervakar oss medborgare är det ju just detta – att informationen bara når en liten begränsad krets – som gör att vi ska acceptera det hela. Att känslan av att vara övervakad kan innebära självpåtagna begränsningar av våra demokratiska fri- och rättigheter, det anses vara sådant som vi får ta med hänsyn till det högre syftet att visa på statens handlingskraft när det gäller skyddet av vårt land mot terrorister. Exemplet med situationen på barnsjukhuset, där en del personal känner sig övervakad på ett för deras arbetssituation destruktivt sätt, blixtbelyser att synen på övervakningens skadeeffekter är olika beroende på vem som övervakar. TT och de media som återger deras nyhetsmaterial har uppenbarligen svårt att sätta in en företeelse som gäller internet i ett relevant sammanhang. Att anställda på sina arbetsplatser behöver skyddas mot en övervakning, som kan utgöra ett hot mot deras arbetslust, inser nog de flesta som tänker efter. Tror att man kan komma rätt långt genom att prata om saken. Men hur ska en överenskommelse om viss försiktighet motiveras med tanke på allt snack om att den med rent mjöl i påsen inte har något att frukta, vilket motiverat statens övervakning av oss alla?


Vid den bevakning av det som sker i den lilla och den stora världen spelar våra traditionella medier en viktig roll i sitt urval av händelser för en större läsekrets. Vad säger oss problemet vid barnsjukhuset om detta urval? Att TT och deras kunder i traditionella medier har lättare att se problemet med folkets agerande på nätet än statens? I så fall – varför? Lars-Erick har funnit Juristens jämförelse mellan dagens antipirater och forna tiders skattefrälse rätt intressant och jag undrar naturligtvis varför traditionella media inte sätter antipiraterna under sin lupp. Ser också att Piratpartiet går ut hårt i frågan om hovets roll i den lagstiftning, som möjliggjort för tingsrätten i Uppsala att klassa manga-teckningar som barnpornografi. Det känns bra.


Ända sedan jag såg och hörde drottning Silvia uttala sig om antalet pedofiler och barnporrsajter inför galan för Världens Barn, har jag undrat över de människor i hennes omgivning som vill att hon ska fara fram med osanning. En snabb titt på SVT:s sida om Världens barn visar att videon fortfarande ligger ute, trots att SVT vid det här laget borde veta att där finns grovt felaktiga uppgifter, som lagts i drottningens mun. Eller gör de som drottningen, litar helt på rikskriminalpolisens och ECPATs uppgifter? Genom att folk lägger sig i och synar saker och ting har livet och tillvaron blivit mycket rörigare och på ett sätt otryggare – inte minst för journalister? Samtidigt ger det oss möjligheter att lära oss alla om vikten av källgranskning. Förhoppningsvis kommer även drottningen att bli mer medveten om att hennes goda hjärta kan utnyttjas av människor som inte skyr några medel.


Joakim Jardenberg, som länge arbetat för en fruktbar samexistens mellan aktörer verksamma på nätet och dito i traditionella medier, fortsätter oförtrutet vidare på den inslagna vägen. Hans urval innehåller för det mesta guldkorn vaskade ur mediefloden. Missa för allt i världen inte 8. Handen på hjärtat, vad kan du om Wikipedia och 20. Emanuels randanmärkningar även om allt det andra också är läsvärt. Vill också slå ett slag för Badlands Hyena som vrider till omvärldens reaktion på Wikileaks senaste stordåd. En nyhet som SR talat om i Ekot och kommer att belysa ytterligare i Studio Ett. Vågar gissa att man kommer att betona skadorna av läckan, istället för att se möjligheterna att granska på vilka premisser som Sverige och andra befinner sig där. Världsfreden vilar på att vi i väst vågar syna vår egen roll i det som sker. Med tanke på att FRA:s signalspaning bl a motiverades med hänsyn till svenska soldater i Afganistan, är det verkligen relevant att syna den verksamheten i sömmarna. Avslutar med ett Happy Pride och en länk till Anna Troberg, som stolt visar var hon står.

Intressant.

söndag 25 juli 2010

Debatt om censur på nätet i UNT.

Dagen börjar bra med beröm från en av mina bloggläsare, som till att börja med gör mig en aning generad. Av någon anledning dyker Jante upp rätt ofta när någon kommer med beröm. Tänkte att om jag nu drar fram den saken i ljuset, så spricker förhoppningsvis fenomenet som troll i solen.


Sedan det sagts kan jag gå vidare och gotta mig åt det som Markus ”Lake” Berglund gör mig medveten om – mitt genmäle till Cecilia Wikströms inlägg i UNT har publicerats. När det skrevs var jag inte medveten om att man i Uppsala dömt en man för innehav av tecknade serier, då de anses vara sexuella kränkningar av barn. Något som jag skrivit inlägg om både i fredags och igår. Som jag då förutspådde, kunde Anders Widén inte motstå lusten att kommentera saken på sin blogg. Där han väljer att raljera med de ivrande moralisterna. Det hjälper nog inte är jag rädd. Alla vet att när de sakliga argumenten inte biter, återstår bara att häckla de trosvissa. Men, dit hoppas jag att det fortfarande är en bit kvar, även om jag inte klandrar den som i sin frustration tar till löjet som vapen. Uppdaterar med DeepEdition, som har ett mycket läsvärt blogginlägg i saken. MEP Christian Engström visar att EU-ministern Cecilia Malmströms ansträngningar att driva igenom censur av internet är högst påtagliga. Därför gillar jag att UNT, tidningen i universitetsstaden Uppsala, låter en pirat få komma till tals. Men, det är nog just därför – där upplysningens fackla hålls högt är man inte rädd för att låta olika åsikter komma till tals.


Notera skillnaden när DN bangade inför publiceringen av Per Hagwalls och andra debattörers debattinlägg om sexköpslagen. Ser dock att SvD törs publicera Paulina Neudings Vem bryr sig om de prostituerade? Trots att Paulina är kritisk till JK Anna Skarheds utvärdering av sexköpslagen, som uppenbarligen inte håller måttet som en opartisk utsaga. Att regeringen är tillfreds med ett beställningsjobb av en av sina anställda, istället för att tillsätta en förutsättningslös och oberoende granskning av denna lag borde oroa många flera.


I konsten att hantera klagomål ligger många verksamheters utveckling och framgång. Det verkar politiker ha svårt att ta till sig. Lars-Erick noterar att en del ser att det finns fördelar med FRA-lagen, som skakade om oss alla. Men man kan inte påstå att regeringen brytt sig särskilt mycket om kritiken. Helst vill man att folket somnar om och inte låter sig störas av det som pappa Staten sysslar med. Därför anser Lars-Erick att det krävs en rejäl smäll! Som att Piratpartiet tar sig in i riksdagen. Han får gärna dra en lans för mitt namn där uppe bland sina vänner i Piteå med omnejd. Jag lovar att förvalta förtroendet väl.

Intressant.

lördag 24 juli 2010

Muren rämnar när förnuftet får en chans.

Yes! Äntligen kan vi se att författare och deras agenter förstått vad de kan göra utan mellanhänder. SvD nämner saken helt kort. DN skriver att flera kända författare nu säljer sina e-böcker på egen hand via Amazon.com. Självklart kan de inte göra detta utan att de hotas av sina tidigare förlag, som anser att de därmed gör sig skyldiga till avtalsbrott. Här rör det sig om välkända författare, varför vi kan hoppas att där finns tillräckligt med muskler för att klara den matchen.


Ser på Fb att författaren Anders Widén blir så otroligt glad att han i en kommentar till Ester Pharasyns uppdatering om saken ger oss ett halvt löfte om en bloggpost, fastän han numera ägnar sin tid åt annat enligt det senaste inlägget den 1 juli. En bloggpost med rubriken ”Titta och gå i fängelse” som den dagen kom till med anledning av att en ny lag då trädde i kraft. En lag som nu tolkats och tillämpats av tingsrätten i Uppsala, sedan en man med intresse att översätta japanska mangaserier dömts för innehav av förbjudna bilder – i detta fall tecknade serier. Något som jag bloggade om igår. Då verkligen upprörd över hur ledande politiker använder sig av de känslostormar som sveper runt bland ”verklighetens folk”. Som segelbåtar i full storm där seglen inte kan revas och rodren gett vika. Här ser vi tydliga tecken på att ECPAT och dem närstående är moralentreprenörer, som tagit på sig uppgiften att vara motorer för den folkliga upprördhet, som mindre nogräknade politiker och media kan exploatera. Får vi därigenom ett bättre samhälle?


Idag kan jag konstatera att vi i Piratpartiet inte är helt ensamma om att se det befängda i att åtgärda sexuella övergrepp på barn med sådana metoder. Genom Hagwall (M) har jag fått klart mig att ECPAT:s självpåtagna uppgifter här hemma ligger rätt långt från deras ursprungliga arbete att hjälpa utnyttjade barn i Thailand. I en kommentar berättar Jan-Olof Flink att nuvarande ordförande för dessa moralentreprenörer är Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen, Lars Arrhenius. Miljöpartiets Stenberg med bloggen Modernisera Sverige tycker att det är svagt att inte andra partier, inklusive hans eget, är beredda att försvara människors frihet bara för att man tycker några av människorna i fråga är äckliga.


Göran Fröjdh illustrerar sitt inlägg med en bild av Carl Larsson och tycker sig också se att ECPAT:s roll är högst diskutabel. Kan just undra vad han tycker om att Skolinspektionens Lars Arrhenius ger dessa moralentreprenörer legitimitet? Vore jag journalist skulle jag ta reda på hur barnen i Thailand kan se att en man vid Skolinspektionen i Sverige arbetar med att åtgärda den situation, som gör att barn i Thailand ser sig nödsakade till att utföra sexuella tjänster åt turister från Sverige och andra länder. Lyssnar under tiden på Percy Parnevik, som vigt sitt liv som pensionär åt biståndsorganisationen Hand in Hand, där man med hjälp av mikrokrediter ger människor i fattiga länder möjlighet att etablera mikroföretag som gör att de kan försörja sig själva och sin familj. Erfarenheter från Grameen Bank, som grundades av Muhammad Yunus, vilka fick dela Fredspriset 2006, visar att ett sådant stöd till framförallt kvinnor är en framgångsrik väg när det gäller att bekämpa fattigdomen. I programmet Sommar i P1 berättar Percy Barnevik om liknande erfarenheter i Indien och det barnarbete som förekom där under uppbyggnaden av organisationen Hand in Hand och hur deras konkreta arbete ledde till en ändrad syn på utnyttjandet av barn i väverierna.


När jag hör honom blir den himmelsvida skillnaden mellan att göra något konkret på fältet och att sitta på ett kontor i Stockholm och ”opinionsbilda” i sanning tydlig. Snacka går ju, men att ta itu med roten till det onda – den extrema fattigdomen – kräver att man inser att det inte håller att sitta i Stockholm och förfasa sig över att fattiga barn utnyttjas för en viss typ av tjänster. Dessa barn kan på grund av föräldrarnas fattigdom utnyttjas för en lång rad arbetsuppgifter olämpliga för barn. I varje civiliserat land bör fattiga barn ha möjlighet att gå i skola och bli medvetna om att de i ett samspel med sina föräldrar och andra kan göra något av egen kraft för att förändra sin livssituation.


Men inget ont som inte bär något gott med sig. Till att börja med måste jag postumt ge min avlidne bror Kjell rätt i hans försvar av Percy Barnevik, när den s k pensionsskandalen briserade. Kjell, som själv arbetat hos ABB, var övertygad om att dessa pengar skulle komma någon form av företagsamhet till del, varför han inte ville tjuta med vargarna. Pengarna var i bättre händer hos Percy Barnevik än någon politiker eller annan företagsledare, ansåg min bror. Efter att ha lyssnat instämmer jag. När jag hör Barnevik tala om mobiliseringen av de fattiga människornas egen kraft för att utrota fattigdomen i världen, känner jag att just detta är hans viktigaste budskap. Ingen kan säga annat än att han vet vad han talar om. Den är av betydelse i alla typer av stödåtgärder oavsett vem som tar på sig uppgiften att inspirera till mobilisering av den egna kraften, vare sig det gäller där borta i ett u-land eller här hemma bland arbetslösa. Därutöver har andras reaktioner på gårdagens inlägg återgett mig pågångsmodet.


Förutom dem, som jag redan nämnt, vill jag uppmärksamma Emil Isberg som lyfter fram Oscar Swartzs idé om att vi bör ställa frågor till de politiker som beslutat om lagen. En uppgift för Riksdagssvar? Det tål att fundera på. I svallet av den här debatten har jag också sett att sexköpslagen varit föremål för en utvärdering, som inte kan anses hålla måttet som en sakkunnig utvärdering. Erik Laakso berättar om en debattartikel i saken, som den ansvarige för DN Debatt inte ville eller vågade publicera. Varför, kan man fråga sig. Tycker mig finna förklaringar när jag läser feministen Louise P:s blogginlägg och en del annat av hennes material. Moralentreprenörerna och deras beskyddare klarar inte av att ställa krav på saklighet när det gäller översynen av deras skötebarn. Vad är man rädd för? Sedan undrar jag varför moralentreprenörer är vanligast bland feminister som finns i mitten eller till vänster i politiken. Ännu en dag således i den skola, som internet öppnat för mig och andra, som är intresserade av att vilja förstå samtiden. Där har MMN-o också berättat att Miljöpartiet är emot att vi ska ha möjlighet att dela filer med varandra i de fall att de innehåller material med upphovsrätt. Det ska vara OK att hämta hem för eget bruk, men vill man byta ord med någon annan om det, som man håller på att kolla eller lyssna på, då ska man be den personen att i sin tur ladda ner detta från någon annan, som laddat upp materialet. Blir mest förvirrad av dessa surr – kan man ladda ner utan att någon först har laddat upp?

Intressant.

fredag 23 juli 2010

Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.

Ju mera jag läser desto mer förundras jag över att det varit möjligt för ECPAT och deras vänner att jaga upp riksdagens ledamöter så till den grad att innehav av eller tittande på serieteckningar kunnat bli kriminellt. Läser hos Seriefrämjandet om effekten av de lagar som beslutats i Sveriges riksdag. Där sägs att ”en av Sveriges mest erfarna översättare och mangakännare har av Uppsala tingsrätt dömts för innehav av barnpornografi till 80 dagsböter i juni i år. Innehavet bestod av 51 bilder erotiska bilder på mangafigurer som tingsrätten anser är under 18 år.” Saken togs upp till diskussion mellan ECPAT:s generalsekreterare Helena Karlén och serietecknare Natalia Batista i Sveriges Radios Studio Ett i eftermiddags. Föga förvånande saknar Helena Karlén förmåga att se det tvivelaktiga i denna lag. Hon upprepar argument, som hon inte kan vederlägga med hänvisning till några forskningsresultat. Hela resonemanget bygger på uppfattningen att även en teckning av någon, som kan antas vara under 18 år, ska ses som en kränkning av ett mänskligt barn.


Tidigare har DN, Expressen och Nyheter24 skrivit om saken. Saxar ur Expressen ”Alla människor - utom pedofiler - vill att pedofiler ska kunna stoppas effektivt och att sexuella övergrepp på barn ska kunna avslöjas och avbrytas nästan till varje pris som helst. Men ändå; att en frihetsinskränkning av denna dignitet kan slinka igenom regering och riksdag utan att det blir någon egentlig debatt är inte ett demokratiskt friskhetstecken.” Detta kan inte nog understrykas. Som många andra blir jag så upprörd över att lagstiftarna låtit sig förhäxas av ECPAT, att jag saknar ord för vad jag tycker, tänker och känner. Därför känner jag tacksamhet gentemot dem som finner ord att beskriva vad det är fråga om. ”Hur obehagliga och otäcka fiktiva verk än kan vara, och vad man än kan tycka om japansk porr med tecknade barn, så finns här faktiskt inga offer. Barnen i upplänningens mangaserier har inte blivit antastade. För de är seriefigurer. Ordet "moralpanik" bör man inte använda för lättvindigt, men det ena kan lätt leda till det andra när förbudslogiken börjar rulla och inga motkrafter finns.”


Om det bara vore ECPAT, som tycker att vad som helst går an i kampen mot pedofiler och barnporr, kunde vi väl leva med det. Men, när vi vet att det är detta synsått som vägleder Alf Svensson, MEP i EU, när han kräver att direktivet för datalagring ska utvidgas att omfatta även sökningar på nätet, då måste vi verkligen säga Stopp och belägg. Om detta skrev bl a Marcin de Kaminski ett debattinlägg i Expressen igår där han berättar att KD:s Alf Svensson inte drar sig för att påstå att jag och andra kritiker av datalagringen motsätter oss skydd av utsatta barn. Det är så oförskämt att jag i en Fb-uppdatering spontant krävde att de kristdemokrater, som finns i min närhet, ska säga sig mening om detta så att jag vet var jag har dem.


Andra svenska MEP:er, som hade skrivit under WD 29 eller Smile29, som dokumentet populärt kallas, drog tillbaka sina underskrifter när de fick innebörden av sin begäran klar för sig. Minns att Marit Paulsen blev rejält upprörd när hon insåg att hon blivit vilseförd. Men inte Alf Svensson. Han är tydligen anhängare av det jesuitiska förhållningssättet att ändamålet helgar medlen. I likhet med ECPAT, men också Kamratpostens Ola Lindholm, som vid ett seminarium vid Göteborgs universitet den 6 maj uttalade att det kunde vara OK att bura in 1.000 oskyldiga om det kan rädda ett enda barn. Då skrev jag i min blogg att jag var chockad över att Ola, som leder ett så viktigt media för landets barn och ungdomar, tar så lätt på sin uppgift att upprätthålla respekten för rättssäkerheten. Vid sidan av ECPAT verkar Medierådet, som har till uppgift att hålla koll på barns och ungdomars medievanor. Fick ögonen på detta råd, när DN skrev om deras granskning av ungdomssajter. I rådets ställe kommer Statens Medieråd med start den 1 januari 2011. Det ska bli intressant följa om den myndigheten kommer att uppträda med större professionalism än det som ECPAT och andra visat prov på.


Andra som skrivit om saken – Erik Laakso, deepedition, MinaModerataKarameller, Oscar Swartz, Opassande, Anders S Lindbäck, Juristens funderingar och Göran Widham. Med vilken verkan det kan ha. Finns det något hopp om nationen Sverige när lagstiftarna låter sig styras av känslor, som inga journalister medan tid är ber dem motivera med hänsyn tagen till förnuftet.

Intressant.

torsdag 22 juli 2010

Låt oss skapa en informationspolitik.

Vad kan vara bättre att ha som utgångspunkt för ett inlägg om informationspolitik om inte några artiklar av Aron Lund, Expressen, och Pelle Snickars, Kgl Biblioteket, där de ser faror för vårt intellekt under vår vistelse på nätet. Den senare med en referens till boken ”The Shallows. What the Internet Is Doing to Our Brains” av Nicholas Carr. Båda uttalar oro för att folket riskerar att bli insnöade, eftersom det filter, som ansvariga utgivare och förläggare tidigare utgjort, idag kringgås när många glada amatörer gjort entré på den skrivande elitens parnass. Mot denna dystra bild av utvecklingen ställer jag Isak Gersons kärleksförklaring till kunskap, där internet innebär en frihet till egen förkovran på ett sätt som tidigare inte varit möjligt.


Isaks förhållningssätt bygger på en tillitsfull syn på människan, medan Aron och Pelle känner oro för att tomtar och troll ska invadera våra huvuden om vi tillåts fortsätta använda internet som hittills. Aron skriver bland annat ”I nätsamhällets fritt valda gemenskaper frodas sekterismen. Det är så lätt att driva djupare in i den egna världsbilden, nu när vi har blivit våra egna redaktörer, våra egna censorer. Ibland alldeles för djupt. Se bara på myllret av 9/11-konspirationsteorier, eller på hur klimatförnekelsens privatspanare de senaste åren kunnat snudda vid den borgerliga mittfåran. Samtalet har frisläppts, alla murar rivits runt oss, och ändå sluter vi oss samman i ständigt snävare intellektuella cirklar.”


Vi inom eliten är kloka, medan det finns risk för en förfärande dumhet, om informationen fortsätter att vara fri – det blir en slutsats som man kan dra av kulturelitens förhållningssätt. Allt medan de unga nätaktivisterna fokuserar på nätets möjligheter. Den förmåga de unga själva besitter att välja bort det brus, som inte är relevant för deras egen utveckling, tror de att även andra människor är kapabla att utveckla. Detta utan att vara blinda för att nätet även möjliggör ”tomtarnas och trollens sammansvärjning”. Men, om dessa maniskt fixerade människors antal blir ställt i relation till befolkningen i sin helhet, inser man att det handlar om ett litet fåtal, varför pirater är mer optimistiska än etablerade journalister och kulturarbetare. Tydligt kan man se att de, som borde begripa bättre, betvivlar att folk i allmänhet har kapacitet att skaffa sig kunskap med hjälp av nätet och i dialog med andra bearbeta sin rön.


För min egen del har jag i mitt sökande efter dialoger med en intellektuell spänst om internets roll i människans utveckling, funnit webbplatsen The Knight Commission där en kvalificerad grupp människor på uppdrag av The Aspen Institut tagit sig an uppgiften att med utgångspunkt från uppfattningen att informationen i en demokrati måste vara fri ”att hjälpa Amerika upprätthålla sitt engagemang för bestående informationsideal, liksom för individer och samhällen skapa informationsekologier för delaktighet mer relevanta och inkluderande än någonsin.” Kan man i denna stora federation av stater, då borde vi också kunna skapa en vision för en informationspolitik, där kultureliten kunde slappna av och inse att alla ansträngningar att styra internet med hjälp av övervakning och censur är dömda att misslyckas.


I USA har Washington Post tagit sin uppgift på allvar och visat vart rädslan för civilisationens undergång på grund av internet kan leda de som anser sig ha hand om förståndet. När får vi se media av samma kaliber ta sig an en granskning av övervaknings- och säkerhetshysterin här hemma? Skulle IPRED 2 och ACTA-avtalet drivas igenom i EU kommer internet inte längre vara det världsomspännande nät som Informationspolitiken i Kunskapssamhället förutsätter. Som pirat anser jag att vi inte behöver uppfinna hjulen flera gånger om, mera se vad i The Knight Commissions rapport, som kan remixas och användas av oss. Till att börja med vore det bra med en översättning. Jag har hjälpligt tagit mig igenom med hjälp av Google Översätt, men känner viss osäkerhet då jag kan ha missat något väsentligt. Men tillsammans med andra kan vi nog finna något av värde för vårt land och våra lokala samhällen.


När Aron Lund skriver om nätets sekterister hoppas jag att han inte räknar in Intensifier och aktivisterna i Telecomix, La Quadratur du Net eller forskaren Monica Horten i England och juridikprofessor Michael Geist i Kanada eller Christian Engström och hans medarbetare Henrik Alexandersson i den skaran. I så fall är det hög tid att vi börjar tala om sekterister i medievärlden. Anders Mildners Kulturisolationism har fått genomslag och Fyra spådomar från Kivik ser jag som vittnesmål från insidan av tidningsvärlden och det är med förlov sagt ingen läsning som får mig att vara särskilt hoppfull när det gäller journalisters intresse av att förkovra sig.


Men jag hyser fortfarande ett hopp att allt fler journalister ska inse behovet av visioner om en infomationspolitik, där internet ses som en självklarhet om vi ska kunna bygga det kunskapssamhälle, som det talas om och som vi i Piratpartiet aktivt arbetar för. Under tiden twittras det i journalistkretsar med hjälp av hashtaggen #jourtips. Andra journalister måste se upp med risken att fastna i sina egna förutfattade meningar, något som Emil Isberg gjorde oss medvetna om igår. Techrisk bjuder oss på en ganska rolig lektion i upphovsrättsintrång, vilken kan vara något att tänka på när kraven på övervakning och kontroll på nytt gör sig påminda.

Intressant.

Sociala medier föder politiska samtal.

Idag kan vi läsa i SvD och DN om ett domslut som ger tyska underrättelsetjänsten rätt att spana på vänsterns offentliga framträdanden och skrifter. Det sägs att det inte gäller någon hemlig avlyssning eller någon annan form av intrång. Men där som här är väl den delen en hemligstämplad verksamhet, som det är omöjligt att få någon insyn i. FRA:s egen variant av PUL talar sitt tydliga språk, där har man numera laglig rätt att registrera allt som är förbjudet i den Personuppgiftslag som gäller för alla andra. Varför har FRA getts sådana befogenheter? Andra som skriver om detta är Scaber Nestor, och Det progressiva USA. Europaportalen kartlägger läget inom EU.


Jag är en av många som dragits in i partipolitiken igen då jag i mitt bloggande om ditt och datt i min egen lilla värld blev medveten om att riksdagen var på väg att sälja ut våra demokratiska fri- och rättigheter i utbyte mot en högst diskutabel trygghet. Detta skrivande sorteras idag in under begreppet Sociala medier. Partierna är ointressanta i de sociala medierna skriver Kent Persson (M), ansvarig för veckans bloggtema, som många andra nappat på och skriver om: Joshen, Brit Stakston, Paul Ronge, och Mary XJ. Erik Laakso ger sig in på något så lönlöst som att förmå en av sina partikamrater se och hantera skrivandet på nätet, som den socialt utvecklande process det är, istället för att se det likvärdigt med ett anförande från en talarstol eller ett flygblad utdelat på stan. Men jag gillar att Erik tog tjuren vid hornen och gratulerar honom till det nya jobbet, eftersom vi har möjlighet att möta på honom på nätet även i framtiden.


När jag såg reaktionen på Eriks funderingar kring Piratpartiets roll, tänkte jag på Emil Isbergs inlägg som jag länkade till i ett tidigare inlägg. Emil skriver bland annat ”Nyligen har en del statsvetare påvisat en mänsklig tendens som kan verka nedslående för faktahanteringen. Fakta har inte nödvändigtvis möjlighet att ändra våra uppfattningar. Snarare tvärt om. I en serie studier vid University of Michigan konstaterades att när felinformerade människor, i synnerlighet politiska anhängare, utsattes för faktakorrigerade artiklar, ändrade de sällan uppfattning. Faktiskt så blev de snarare starkare i sin övertygelse. Fakta kunde inte bota desinformation, upptäckte forskarna. Precis som en för svag antibiotika kunde fakta faktiskt göra desinformationen starkare.”


Det stämmer till eftertanke. Hur gör jag själv? Ja, till att börja med hade jag inga andra politiska ambitioner med mitt bloggande än att nån gång ibland lyfta en och annan aktuell fråga för att kunna syna den ur olika synvinklar, ibland med hjälp av andras sätt att se på saken. Men ibland även genom att kolla in vart olika specifika sökord med bäring på frågan kunde leda mig. Politiken var ett sedan i mitten av 1980-talet ett avslutat kapitel i mitt liv. Det trodde jag fram till i början av juni 2008, då en del av lagklustret kring FRA:s verksamhet var på väg upp till beslut i riksdagen. Jag har sagt det tidigare – det var bloggen och bloggandet som på nytt drog mig in i politiken.


Det är också bloggandet som lett till att jag fått en mängd nya vänner och intresserade följeslagare, trots att jag inte alls hinner vara särskilt social i förhållande till dem. Ibland känns det som att jag spammar dem med mina inlägg. Men då jag vet att de kan välja hur länge de vill vara med, så tänker jag att de själva får ta ansvar för om de tillåter sig bli uttråkade av mina aktiviteter. Genom att följa deras uppdateringar kan jag se vad som händer i deras värld, även om jag inte visar något intresse för de spel och tidsfördriv, som dom gillar. Jag gillar att lösa korsord, helst i en papperstidning sittande i min favoritfåtölj med tillgång till uppslagsböcker ur min bokhylla. Tycker att det känns gott att vi är olika, men ändå har något gemensamt. Här tror jag att det är intresset för en levande demokrati och mänskliga rättigheter samt värnet av rättssäkerheten.


Därför reagerar vi utifrån våra olika synvinklar på olika sätt i förhållande till sådant, som vi upplever som hot mot dessa värden och tillsammans blir vi en faktor som andra inte helt kan bortse från. Ser till exempel att våra reaktioner på de påhopp, som Erik Laakso råkat ut för, lett till att Ann-Catrin Brockman, kommunalpolitiker i Sandviken, tagit till orda och påminner sina partikamrater om Sossar mot Storebror. Strongt!!! Johan Mitt i steget gör sitt för att Ann-Catrin och andra inte ska tappa sugen. Han vill tro att allt slit inte varit förgäves, tvärtom.


Det är också en del av den sociala samvaron på nätet, att politiskt aktiva vågar föra en konstruktiv debatt över partigränserna. Den möjligheten kommer att få en allt större betydelse, tror jag. En som tänker i liknande banor är Emma Opassande som idag går ut med en idé hon fått och inbjuder till en bredare diskussion om informationspolitik. Dit hör att media och de etablerade partierna ska inse värdet av att släppa in Piratpartiet och andra på valrörelsens olika arenor, vilket Göran Widham skriver om i SvD Brännpunkt.

Intressant.

onsdag 21 juli 2010

Politik kräver både förnuft och känsla.

Men det är anmärkningsvärt att utövarna själva vill beskatta sina distributionskanaler”, skriver Carl Johan von Seth, vikarierande politisk redaktör i Norrtelje Tidning i dagens ledare rubricerad En märklig ersättning. En ledare befriande klarsynt för att komma från tidningsvärlden, där journalister oftast sympatiserar med upphovsmän eller de företag, som köpt upp upphovsrätter, och alla deras intresseorganisationer, som ska ha sin del av kakan. Tycker att Carl Johan von Seth är värd mycket länkkärlek för denna insats. Andra som skriver om Copyswedes idéer och som jag missat tidigare är SvD, Sydsvenskan, Aftonbladet, Fritänk, Copyriot, Mikael Persson, Cybernormer, MinaModerataKarameller och Svensk Myndighetskontroll. Eftersom det är valår har det rätt snabbt kommit en respons från en del politiker, här i Aftonbladet. Frågan är om det håller särskilt länge efter valet, om inte Piratpartiet äntrar Riksdagsskutan. Vi har inte glömt beteendet före och efter valet 2006.


När jag ändå är inne på ämnet gammelmedias förhållningssätt till internet vill jag uppmärksamma Beelzebjörns inlägg i förra veckan med anledning av DN:s sätt att selektera nyheter på nätet respektive papper. Men, det är tydligen inte helt lätt att delge människor fakta, vilket Emil Isberg berättar om. Ett mycket tänkvärt inlägg för alla med ambitioner att ta in nya fakta om saker som ligger varmt om hjärtat. Ett politikområde som bär syn för sägen är justitieministerns fögderi. För litet drygt en vecka sedan skrev Johannes Forsberg i Expressen en ledare, där han med utgångspunkt från Storbritanniens modigaste man synliggjorde att politiker kostar på sig vad som helst för att visa sig potenta inför sina väljare. De flesta blundar för att det kan finnas ett samband mellan ökande kostnader när allt fler gärningar straffas allt hårdare och det krympande ekonomiska utrymmet för t ex barnomsorg och skola. Forsberg skriver bland annat ”Debatten om brott och straff drivs av starka känslor och när sådana är i farten har torra ämnen som ekonomi och vetenskap inte en chans. För politikerna är hårdför kriminalpolitik ett potensmedel, i en tid när deras makt har minskat. Kenneth Clarkes eftertänksamhet betraktas som mesig och omanlig.” En träffsäker och intressant iakttagelse.


Ett annat område är säkerhetsindustrin, som verkar inom såväl Justitiedepartementets som Försvarsdepartementets ansvarsområde. Hax tycker att Washington Posts grävarbete när det gäller den svällande ineffektiva säkerhetsbyråkratin i USA borde stämma till eftertanke även här hemma i frågor runt FRA och teledatalagringen. Själv är jag rätt nyfiken på hur mycket av våra skattepengar, som är i omlopp, när denna industri håller hov här hemma vid Stockholmmässan i Älvsjö dagarna före valet. I inbjudan till den inledande debatten sägs ”Hur hanterar vi dagens hårda samhällsklimat? Alldeles oavsett om man inte statistiskt kan belägga att det är ett hårdare samhällsklimat idag, så upplever många grupper i samhället att så är fallet.” Läs gärna den sista meningen en gång till.


Det är helt uppenbart att det är ur dessa upplevelser som såväl politiker som aktörer inom denna industri hämtar sin näring. Med tanke på Emils bloggpost inser jag svårigheterna att vrida politiken bort från nuvarande hårdföra politik till en politik där man utgår från att både barn, ungdomar och vuxna har en inneboende förmåga att göra sitt bästa och ta ett eget ansvar för det som man har möjlighet att påverka i sin omedelbara närhet. Men där som här krävs ett gott ledarskap, som förmår att på ett juste sätt ta denna förmåga i anspråk. Var finns Sveriges modigaste politiker, som vågar gå i bräschen för en politik byggd på både förnuft och känsla? Om jag kunde formulera en vision inför år 2022 skulle den grunda sig på en tillitsfull människosyn kopplad till Isak Gersons kunskapskärlek och syn på immaterialrätt, även om jag inte håller med honom fullt ut när det gäller hans filosofiska vägval.


Slutligen ett stort tack till Badlands Hyena för ett riktigt, riktigt gott skratt.


tisdag 20 juli 2010

Kokalolasosfofinontot!

Idag har jag gjort ett undantag och köpt DN:s papperstidning för att kolla in Piratpartiets helsidesannons. Kan tänka mig att rövarspråket till att börja med satte en del myror i huvudet på tidningens läsare, men med Piratpartiet som avsändare inser man nog rätt snabbt att annonsen är gjord med glimten i ögat. I Nyheterna24, Dagens Media och Resumé kan den som undrar läsa om den reklamcup som pågår och där startavgiften var 90 000 kronor, en summa som Pirat-Janne fick ihop efter ett upprop på sin blogg. Tråkigt nog gick vi inte vidare, men nog var det både spännande och roligt så länge det varade. Alltför många pirater var a f k kan man tänka. Men å andra sidan kan man tycka att en enda annons är bättre än ingen alls. Dessutom kan den kopieras och användas om och om igen.


I den mån att annonsen behöver förklaras bidrar Rick, Anna, Göran, Janne, Emma, Henry, Johnny, Värmlandspiraten och Magnihasa.


Annars är en annan pirathändelse sjösatt – visioner om framtiden på webbsidan 2022.nu. Maloki låter Herr Kanin komma till tals och ber oss att inte missa dagens berättelse om Remixkultur. För övrigt berättar Marie att piratskutan Arwen nått Grebbestad och haft besök av pirater. Anohito berättar att han nyss kommit hem från en fantastisk Islandsresa. Noterar för min egen del att Norrtelje Tidnings papperstidning idag citerat en liten snutt ur min NT-blogg med anledning av min kommentar till Copyswedes anspråk på nya pålagor på hårddiskar och mobiltelefoner. Hax kommer med ännu en kommentar om den idén. Knapsu säger sin mening och avslutar med Nä dra åt ... pipsvängen, Copyswede! Erik Laakso har förstått att han och nätmedborgare i alla andra partier behöver Piratpartiet i riksdagen och jag önskar att fler hinner komma till den insikten före valet.


Markus ”Lake” Berglund fortsätter sin debatt med de båda moderaterna i Norrtelje Tidning, men berättar också om Cecilia Wikströms inlägg i UNT idag, vilket triggade igång mig. Ett debattinlägg rubricerat ”Wikström arbetar för övervakning av internet” skickades kl 12.54 med en bön om publicering även i papperstidningen. Vill att mina vänner i Uppsala ska se att jag inte tappat stinget. Ser att Mårtensson skrivit läsvärt om The Washington Post och deras grävande med anledning av övervakningshysterin i USA. Undrar vilken tidning som gör ett motsvarande jobb här hemmavid. Men här verkar de flesta slutat vara alerta tigrar och mest blivit lata huskatter.

Intressant.

söndag 18 juli 2010

En lördag fylld av nostalgi och vänskap.

Igår gavs jag och många, många andra möjlighet att vältra oss i nostalgiska minnen av tid som flytt genom att besöka American Car Show – ett årligen återkommande arrangemang anordnat av Yankee Ranch i Norrtälje. För min egen del minns jag perioden i början av 1970-talet då några grabbar sökte upp mig i min roll som Ungdomsassistent på dåvarande Fritidskontoret. I det arbetet var min uppgift bland annat att förbereda Fritidsnämndens beslut i förhållande till bidragsberättigade föreningar samt vara ett stöd för ungdomar med olika fritidsintressen som inte passade in i den bidragsnorm som då gällde. Bland dem fanns ett gäng grabbar som bildat en lokal klubb under namn Yankee Ranch. Till att börja ville de få hjälp att använda en lada på kommunens mark, som de ansåg kunde inredas till både meckar- och klubblokal. Det var ett djärv tanke, som möttes av ett svalt intresse bland den tidens politiker eftersom raggare sågs som en subkultur man ogärna ville uppmuntra.


Själv hade jag dock minnen från ungdomsåren i Avesta under 50-talet, då raggare drog runt på stan och retade upp många vuxna, som i raggarna såg en stor fara för unga tjejer. Att polisen ofta stoppade dem för att kolla bilarna, körkort och förarnas nykterhet upplevdes av dessa ungdomarna som provocerande, vilket ledde till konflikter då de unga som motdrag eldade bildäck och välte fordon i stans centrala delar. Efter en särskilt stökig helg bestämde vi i ungdomsklubben att vi skulle bjuda in dem, som vi uppfattade som informella ledare, för att tillsammans med dem och deras gäng samt polisen prata om hur vi skulle kunna få ett slut på den osämja som gjort och gjorde livet surt för så många. Jag minns att många klubbmedlemmar var rejält rädda att vi skulle råka illa ut, eftersom de trodde att våra inbjudna gäster skulle ge oss en omgång stryk om de kom till mötet. Det var visserligen ett riktigt tufft och uppkäftigt gäng, som dök upp, men de kom ändå de värsta farhågorna på skam. Det blev en första het diskussion, som ledde till att några i vår styrelse erbjöd dem hjälp att bilda en förening för att få ett bättre bemötande i kontakten med polis och socialkontor. Vid det första mötet i vårt hem, var det mammas tur att vara orolig – hur skulle detta sluta!?


Men, redan när raggarna gjorde entré överräckte en av dem en påse med ”köpebullar” till fikat, vilket avväpnade henne. Raggarna visade med detta att de hade en klart bättre hyfs än alla dessa ungdomsklubbister som kommit och gått i vårt hem och aldrig tänkt på att vid något tillfälle ta med sig fikabröd. Många år senare träffade min mamma denne unge man i sitt jobb vid sjukhuset. Det var han, som påminde henne om tidigare möten och berättade vad det betytt för honom att bli sedd som en juste ung man. Intresset för bilar hade senare lett till utbildning som ambulansförare.


Med sådana minnesbilder var det inte svårt för mig att engagera mig i Yankee Ranch-ungdomens ansträngningar. Ett besök vid motorgården i Norrköping inspirerade och sedan klubben bytt namn till Norrtälje Motorklubb och antagits som medlem i Svenska bilsportförbundet, var de även bidragsberättigade som förening i Norrtälje kommun. Resten är historia som man säger.


Sedan jag gått runt i Societetsparken och kollat in alla dessa fantastiska bilar från när och fjärran, slog jag mig ner på en bänk framför scenen och lyssnade på Cover Crew Band – ett mycket omtyckt Norrtäljeband – och Doktor Krall med gästartisterna Rock-Ragge och Leif ”Burken” Björklund. Det var många minnen som passerade revy under deras framträdanden. Cover Crew Band med bl a bandmedlemmen ”Larsa” Hasselfeldt lockade fram minnen från åren då min son Michael bodde kvar i Norrtälje och spelade gitarr i en del lokala band och jag själv – min vana trogen – hjälpte ungdomar att organisera sig för att kunna sätta tryck bakom kraven på övningslokaler. Här gällde det alla de ungdomar, som inte hade möjlighet att öva hemma eller i lokaler, som deras föräldrar hade nycklar till. Grannar till Gla Pripp-bryggeriet beskyllde mig under den här tiden för att vara ungdomens förförare nr 1, liksom en del grannar till motorklubbens första lilla stuga i Görla.


Burken och Rock-Ragge hörde till dem som etablerade sig under 50-talet, medan jag under deras storhetstid var mer intresserad av grupper som Deep Purple. Ett resultat av att min son redan i tvåårsåldern av mormor presentades en singel av Beatles och sina första trumstockar. Vid tio års ålder bildade han tillsammans med en grupp elever i Älmsta skola rockbandet ”Herkules”, presenterad i en notis i Norrtelje Tidning som Väddös svar på Rolling Stones. Man kan inte annat än le åt sådana minnen. Självklart deltog han i likhet med många andra i Musikskolans verksamhet.


Minns att Ivar Stare, då rektor vid Väddö folkhögskola, med åren blev rätt kritisk till musikskolan, då han tyckte att skolan alltför lätt gav efter för elevernas val av instrument, vilket ledde till att den musik som radio, TV och olika musikmagasin uppmärksammade fick alltför stort genomslag. Har en känsla av att musikskolan idag har det rätt tufft på grund av skolornas sparbeting, vilket många kommuner tacklat genom att bredda verksamheten och satsa på andra estetiska ämnen. Ser att de aktiva i verksamheten landet runt insett att de måste organisera sig för att göra sig gällande i allas krig mot alla om de kommunala pengarna och att både Kulturskolan i Rimbo, som är en friskola, och kommunala Roslagens Kulturskola är med. För inte så länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje Tidning att beslutet om att riva musiksskolans orkestersal skjutits fram till efter valet i höst. Det gäller således att se upp med vem jag ger min röst i kommunvalet.


Det är nog dessa upplevelser av hur vuxna genom åren sett på unga människors intressen och engagemang, som bidragit till att jag förhållandevis snabbt klarade av att ompröva min inställning till Piratpartiet . Det kändes faktiskt riktigt gott att igår iklädd piratlila skjorta med Piratpartiet och namnet Svensson samt Riksdagskandidat på ryggtavlan ströva runt och låta mig omslutas av all denna nostalgi. Det blev inte sämre av att Britt, på väg hem från arbetet i Konsthallen, upptäckte mig där jag satt på bänken och gjorde mig sällskap. Kvällen avslutades på Piren med en god supé. En helt igenom trevlig lördag, som jag tackar arrangörerna i Yankee Ranch och vännen Britt för.

Intressant.

fredag 16 juli 2010

Informationspolitisk hinderlöpning.

Så har Moderaterna genom Henrik von Sydow utmanat Vänsterpartiets Hans Linde i frågan om en modell för att överföra pengar från internetanvändare till producentföretag, vilka förvärvat upphovsrätt till olika verk. Den förre tar ett uttalande från Siv Holma (V), ordförande i riksdagens kulturutskott, som intäkt för att tala om att de rödgröna vill införa en särskild bredbandsskatt om de vinner valet 2010. Hans Linde protesterar och pekar på att Holmas åsikt inte varit uppe till beslut i Vänsterpartiet, där man lanserat idén med digitala bibliotek, som alternativ till en bredbandsskatt, eftersom där redan finns ett system för biblioteksersättning som man kan bygga vidare på.


Som Hax mycket riktigt påpekar pekar von Sydow finger åt Holma, Linde & Co, men har själv inget att komma med när det gäller att hävda användarnas behov av regler, som inte gör alla med en internetuppkoppling till misstänkta förbrytare i behov av övervakning och kontroll. I kommentarerna påminner Månkaninen om att ”M redan infört en extra internetskatt eftersom FRA-avlyssningen ska betalas av ISPerna som naturligtvis tar ut kostnaden av sina kunder”. Datalagringsdirektivet är inte heller gratis – över skattsedeln eller över telefonräkningen torde gå på ett ut. Egentligen är det rätt intressant vad politiker kostar på sig när det är andra som förväntas betala.


På ett parallellt spår löper Näringsdepartementets förslag om hur EU:s direktiv för det så kallade Telekompaketet ska införas i Sverige, vilket SvD skriver om. Helt klart tar Åsa Torstensson lätt på Nätneutraliteten. Hon tycks vara övertygad om att den saken bäst hanteras om staten endast underlättar för kunderna att snabbt byta operatör. Markus ”Lake” Berglund har uppmärksammat saken och för en bra diskussion i kommentarstråden om det komplexa i att göra internet till en djungel, där juridiken fortsatt har mera makt än politiken i förhållande till tekniken. Full Mental Straightjacket och andra skriver om att Chile klarat av att göra det som Sverige inte ser ut att klara av. Men, om jag minns rätt var det väl denna marknadsliberala linje som Gunnar Hökmark (M) kämpade för när striden stod som hetast i EU-parlamentet och vi vet alla vilka som sitter på makten i dessa frågor både där och här.


Just därför är Moderaternas förhållningssätt viktigt att syna i sömmarna. Ända sedan jag tog del av debatten, som Lake hade i Norrtelje Tidning med moderaterna Anna Kinberg Batra och Ulla Malutchenko, har jag försökt klura ut vad Moderaterna egentligen vill göra för att ta tillvara internets möjligheter i samhället. När sedan Pelle Snickars, som jag tidigare uppfattat som en internets riddare, i en understreckare den 3 juli skrev om en nyutkommen bok av Nicholas Carr, trillade en polett ner. Jag läste artikeln på väg till Almedalen och gillar att Olof gjorde en video-snutt på det samtal om artikeln, som jag fick med Anna Troberg, Piratpartiets vice partiledare.


Det jag tycker mig se är att det växer fram en ohelig allians mellan ledande politiker, tongivande kulturpersoner och journalister med idéer om att folket ska kunna frälsas från ondo med hjälp av ett internet, där endast material som producerats av människor med en viss kvalitetsstämpel ska kunna distribueras fritt. Göran Widham på Livbåten ger oss ett utmärkt exempel på DN:s förmåga att hantera nyhetsmaterial med fokus på internet. Om man sedan granskar M:s informationspolitik kan man se att de gör ett stort nummer av att folket ska få tillgång till allt det material, som på ett eller annat sätt har processats och redan passerat olika nivåer i myndigheternas kvarnar. Det är gott och väl, men om folket ska upptäcka det intressanta i att delta, är det dialogerna före besluten, som är de mest utvecklande. På Näringsdepartementets sida, som jag länkat till här ovan, saknas t ex en särskild knapp för Yttranden där man enkelt skulle kunna lägga in yttranden, som kommer in under remisstiden. En rätt enkel åtgärd, som skulle underlätta för intresserade att få tillgång till andras olika sätt att se på saken, vilket kan stärka känslan av delaktighet i en demokratisk process. Nu får vi mest ägna oss åt en informationspolitisk hinderlöpning.


Noterar Lars-Ericks ansträngningar att lyfta upp frågor om internets möjligheter – snyggt jobbat! Sedan några ord om Svensk Myndighetskontrolls förslag för att förändra klimatet för de av sharialagar kringskurna iranska kvinnorna – ge dem asyl i väst och låt de män, som rutar in deras liv, smaka på ett liv dem förutan. En remix av Lysistrates kärleksstrejk, som vore väl värd att pröva? Annars är min bild av iranska kvinnor att de inte låter sig kuvas så lätt. Med uttryck som ”buga så djupt att de inte ser att du ler” hanterar de olika situationer i maktens närhet, vilket kan innebära att även kvinnor i burkor kan vara frihetskämpar. När jag igår avböjde att delta i debatten på temat S D handlade det inte om att jag ser andras nappatag med dem som onödiga eller kontraproduktiva, utan att det gäller att spela på flera strängar.


Mest av allt ogillar jag politiker som tassar runt och inte vågar se sambandet mellan ökande fördomar och många svenskars negativa attityder till bildning och lärande. Med hjälp av studenter vid några universitet och högskolor skapade Norrtälje kommun en Integrationsbarometer för en del år sedan. Om jag minns rätt vågade ingen politiker dra några slutsatser och göra några förebyggande insatser. När det ansvariga kommunalrådet inte kunde gömma sig bakom något tjänstemannaförslag, las rapporten till handlingarna. Det enda påtagliga beviset på att främlingsrädslan ändå kom upp till diskussion är Regler för politiska partiers besök i kommunala skolor. Det vore intressant med en sakkunnig analys av detta dokument.