Åter efter Almedalen.

Rätt märkligt hur svårt det är att återgå till normala gängor efter att ha varit med om det mediala fenomenet Almedalen. En svåröverskådlig basar eller marknadsplats för all sköns åsikter om det mesta i vårt samhälle, där jag trots goda föresatser om närvaro och deltagande kom på mig själv med att jag allt som oftast föredrog iakttagarens roll. Till en del kan det nog förklaras med att jag ännu inte har en bärbar dator. Samtidigt slapp jag drabbas av den stress, som problemen med trängseln på nätet skapade. Trots det var mina rumskamrater Emma, Anna och Dexion flitiga vid sina datorer, vilket dock någon PP-medlem kvar på fastlandet inte såg det värdefulla i. Kom att tänka på sagan om den gamle mannen, den lille pojken och åsnan, som säger oss att man hur man än gör, drar man alltid på sig kritik. Sedan gäller det att skilja berättigad kritik från det som utgör livsluft för människor, vilka allför ofta måste vädra sina negativa tankar. Den som varit på plats och trampat Visbys gator vet att det krävs en hel del för att orka vara både en aktiv deltagare vid olika seminarier och kämpa för att få ut det till andra. Maloki ger en bra bild av att man också måste vara öppen för att kunna gripa en del tillfällen i flykten. Men är man inte på plats finns nätets sökmotorer med ett hav att ösa ur både under och efter denna vecka, fast det kräver förstås, som alltid, en hel del eget arbete.

På plats gjorde Olof Bjarnason en del filmade inslag, som kan komma väl till pass i inlägg framöver. Vid sidan av piraternas insatser gillar jag Brit Stakston med gänget bakom Sociala medieakuten och Dr Spinn vilka alla gav bestående intryck. För att inte tala om samvaron vid Politometerns och Almegas Bloggplats H12, vilket för min del var ovärderligt vid sidan av umgänget i piratlägret – ett rätt säreget hus med annex omgiven av lummig grönska beläget flera hundratals meter utanför Österport.

Med åren har jag lärt mig att mycket kan vara värdefullt, utan att det behöver omges med en massa buller och bång. Men, det gäller uppenbarligen inte för den, som vill ta plats på den politiska arenan. Ta till exempel F!:s tilltag att bränna en massa stålar, för att få sina minuter i offentligheten med en fråga som varit på tapeten i de senaste decennierna. Diskussionen om Rätt eller Fel i den konkreta handlingen, var den inneboende konflikten som skulle bädda för ”en riktig snackis” och räknat i mängden inslag i traditionella medier höll den kalkylen. En helsidesannons i DN hade inte alls haft samma effekt. Idag kan man bränna stålar på allehanda lyx, varför inte göra det för att synliggöra drömmen om att F! kan göra något åt löneskillnader mellan kvinnor och män?! Men, nog undrar jag fortfarande en del över effekterna på längre sikt.

Tanken är väl att ett politiskt genombrott för F! med entré i riksdagen efter höstens val, ska skaka om många arbetsgivare med sympatier hos de etablerade partierna. Någon annan möjlighet än att skrämma skiten ur dem, som har makt att göra något åt saken, står inte F! till buds! Alla argument, som talar till förnuftet har med åren nötts ner till fotknölarna. I dagens Brännpunkt kan vi se att aktiva kvinnor, en del med anknytning till näringslivet, också tar ton eftersom de inser att samhällets utveckling kräver en mångfaldig kompetens.

I detta kan jag se parallellen till Piratpartiets uppgift. Tillsammans med våra väljare måste vi skrämma skiten ur de etablerade partiernas företrädare och kultureliten med sina lobbyister. Främst för att de förtjänar det, sedan de snävat in synen på kulturens roll i samhället till att handla om professionella kulturaktörers möjligheter att fortsätta verka i sina gamla affärsmodeller i hägn av allt hårdare upphovsrättslagar, vilka ger dem rätt att utsätta oss för kontroll och övervakning när vi rör oss på nätet. Hur snett dagens system slår mot kulturutövarna själva visar Anders S Lindbäck i ett intressant inlägg. Lars-Erick fångar essensen med sitt påstående att lagen göder jurister inte artister.

Anders Mildner skriver i dagens SvD under rubriken Kulturisolationism har fått genomslag. Det är ett rätt dystert inlägg om vad som ser ut att vara dagens etablerade tillstånd, när det gäller kultur och kulturskapare i de etablerade politikernas värld. Han tycker sig se att vi fyra år efter den massiva debatten om fildelning har en klar vinnare och ställer den berättigade frågan – vad går förlorat med detta snäva synsätt? Till skillnad mot Idrotten ska Kulturen frigöras från alla glada amatörer, som inte vet sin plats, och därmed ska samhället förskonas från deras lågkvalitativa bidrag till samhällsbygget i stort.

Men allvarligast av allt är att ledarna i de etablerade partierna blundar för internets möjligheter när det gäller såväl kreatörernas affärsverksamhet med dess PR-, leverans- och betalningsmöjligheter som alla miljömedvetna kunders valfrihet. Dessutom undrar jag vad dessa ledare vill åstadkomma med sin svartmålning av internet som brottslighetens motorväg nr ett. Det blir allt tydligare att politiska ledare och journalister funnit varandra i uppfattningen att tillgång till kommunikationsverktyg och internet inte kan ses som en medborgerlig rättighet. Måste hålla med Rick att det luktar partipolitiskt hänsynstagande lång väg när Svea Hovrätts bestämt sig för att vänta med beslutet i målet mot The Pirate Bay, till efter valet. Gillar att han gör vad han kan för att göra dessa rättstatens beskyddare medvetna om hur många av oss uppfattar deras handlande. Ett brev betyder som bekant en hel del, så varför inte följa hans exempel. Men, linnepressat ... nej, det får allt duga med alldeles vanligt kopieringspapper.

Känner mig faktiskt riktigt duktig att jag kommit så här långt med min svårt stukade vänstra hand, en sträckning i vänster axel och en rejäl lårkaka efter mitt handlösa fall sedan jag snubblat på en stenkant i gräsmattan vid piratlägret i lördags, när vi gjorde oss klara inför hemresan. Ingenting är brutet, men ändå tillräckligt besvärligt för att göra mig mer handikappad än jag vill vara med tanke på den resa med piratskeppet Arwen, som väntar. Turligt nog ringde Marie, precis när jag vankade omkring och funderade på hur sjutton jag skulle göra. När hon fick veta vad som hänt, erbjöd hon mig ett byte till sista veckan av seglatsen i augusti. Kanon!!! Maloki har verkligen gjort min dag, både när hon berättar om piraters visioner inför år 2022 och att det finns möjlighet att byta seglarvecka. Hoppas att någon annan har möjlighet att snabbt som attan bestämma sig för att mönstra på i mitt ställe.

Avslutar med att notera Kent Perssons (M) inbjudan till Veckans bloggdebatt, men känner att jag med gott samvete kan stå över, då jag föredrar att fokusera på mångfalden som positiv samhällsfaktor istället för att fokusera på människor, som klamrar sig fast vid sina ”dvärg-jag” istället för att vilja utvecklas till de frihets- och kunskapstörstande människor, som vårt demokratiska styrelseskick är betjänta av. Själv är jag kommen ur en samhällsklass, där den personliga utvecklingen blev värd att sträva efter tack vare att vi hade ledare, som vågade göra oss medvetna om att kunskap vad det som skulle leda till makt att förändra. Därför står jag stark i min övertygelse att det finns en skillnad mellan elitens exkludering av oss, som saknar högskoleutbildning, och det utanförskap, som följer av vårt eget ointresse att skaffa oss kunskap om olika samhällsförhållanden innan vi tar för oss i debatten. Även om Göran och Markus i Livbåten gör sitt bästa för att beskriva den mylla ur vilken främlingsrädslan får sin näring, håller jag ett stadigt tag om min tråd fylld med förväntningar på människan och hennes inneboende lust att förkovra sig, då det kan hjälpa henne att öppna ögonen och därmed öka lusten att vilja ta sig ur den sortens fattigdom. Ur den synvinkeln ser jag också på internets möjligheter.

Detta i motsats till en stor majoritet bland politiker och journalister, vilka väljer att inbilla sig själva och väljarna att de kan råda bot på brottsligheten i samhället genom övervakningen av oss alla när vi vistas på nätet. I det sammanhanget kan det förhoppningsvis vara något av en ögonöppnare att ta del av ett inlägg hos frendo.se om avlyssningens dilemma, som motvikt till polisens bild av saken. Intressant?