Det är
mycket länge sedan jag läste en artikel där den
litterära elitens upphöjdhet är så tydlig som i
söndagens SvD Kultur, där frilansjournalisten Vegard Tenold
Aase skriver om den mäktige litteraturagenten Andrew Wylie, i
branschen mest känd som Schakalen. Elitist är ett
epitet som han inte har något emot. När det berättas
om hans syn på läsplattor och den goda litteraturens
kraft, som han finner i sina bokhyllor, då fylls jag av känslor
som alltid infinner sig inför högfärdiga människor.
Dom som tror sig om att vara förmer, utan en tanke på hur
många andra som på olika sätt bidragit till att de
kunnat inta sin position.
Nog är
det ett tecken i tiden att eliten agerar, som de gör, när
det gäller Internet och dess möjligheter för vanligt
folk att redovisa sin intellektuella nivå genom sin efterfrågan
och visa sin samhällsposition med hjälp av ett tangentbord.
Borta är rättesnöret att nobless förpliktar.
Tankar
om detta följde mig in i sömnen, som bjöd på
drömmar med återspegling av barndomens upplevelser av att
vara fattig i betydelsen att sakna pengar. Något som pappa var
klok nog att reducera betydelsen av genom att upphöja
uppfinningsrikedomen till något mer eftersträvansvärt.
I hans föreställningsvärld låg möjligheten
till förändring i ett bildat folk – märk väl
inte folk med utbildning. Bildning skulle vinnas framförallt
genom att läsa och skriva. Känslan för kvalitet var
något som skulle komma med tiden allt eftersom mängden av
det lästa och skrivna ökade, det var han helt övertygad
om. Hans egen bildningshunger hade som ung renderat honom en rejäl
dagsedel när den sparsamme husbonden kommit på honom med
att läsa i det sken, som den öppna dragluckan i vedspisen
gav. Öppen draglucka kostade fler vedträn.
De
tankarna fick sedan ny näring när jag läste
DN-artikeln ”Näthatarna
ger uttryck för de bortsorterades röster” där
Jonas Thente analyserar det tillvägagångssätt, som
journalister inom kultureliten använt sig av, när de tagit
sig an de människor, som de benämner Näthatare eller helt
felaktigt Troll. Att trolla är något annat än att ösa
sitt hat över någon, varför TV3:s Trolljägarna
visar att inte heller Robert Aschberg ägnat sina villebråd
någon särskilt skarp analys. Aschbergs populistiska metod
att själv ta itu med det, som Polisen inte klarar av, är en
skam både för Sverige som rättssamhälle och
Robert Aschberg som journalist. Jag försöker finna tröst
i DN:s
Niklas Wahlöfs förhoppning om att vi ska lära oss
hur småaktigt och fult det är att hata och att det ordet
inte ska användas lika frekvent i framtiden. Jag befarar dock
att Aschbergs grepp är mest populärt hos dem, som vi inte
kan förvänta oss bättre av. Skillnaden är hårfin
mellan TV3/Robert Aschberg och ett medborgargarde.
Men det ligger väl
helt i linje med hur de etablerade partierna tar sig an
kriminalpolitiken. Läste artikeln Staden
där alla är övervakade och tänkte med fasa på
en framtid för mina barnbarn, där samhället fostrar
ögontjänare och samtidigt blundar för risken att skapa
grogrund för våldsverkare. Helt klart saknas idag en
evidensbaserad kriminalpolitik
förankrad inom rättsväsendet. Och en vilja att upplysa
överheten om att nobless förpliktar. Intressant?