fredag 28 februari 2020

Problematisk skolfrånvaro.

Igår kunde läsarna av NT:s e-tidning ta del av mina synpunkter på ett debattinlägg av Barn- och Skolnämndens ordförande Robert Beronius (L). Där torde det framgå att jag reagerade kraftigt på hans val av ordet “hemmasittare” för elever med problematisk frånvaro i skolan. Googlar och ser att ordet “hemmasittare” är frekvent - främst bland dem som på olika sätt ser en möjlighet att sälja sina tjänster för att avhjälpa problemen, men jag finner även några i mitt tycke guldkorn, då vi vid en genomläsning kan se att de även beskriver hur till och med Public Service media gör de elever, som det gäller - en otjänst - genom att ta alltför lätt på uppgiften att ge en så sann bild av situationen, som möjligt. Jag antar att det beror på att de - då de var under debatt om licens eller skattefinansiering/ eller just därför, kände trycket att använda sig av den vanligtvis så säljande dramatiken för att sälja in sina nyhetsinslag. Det borde de hålla sig för god för.

Att inslaget var rumphugget torde framgå av en debattartikel i Psykologtidningen från februari 2019 efter ett inslag i SVT “Sluta hävda att de måste bita ihop”, vilket ledde till ett genmäle från den i SVT intervjuade experten Martin Karlberg, som bland annat forskat om skolfrånvaro. Intressant material lämpligt för kompetensutveckling av nyhetsförmedlare? Gillar att de använder begreppet problematisk skolfrånvaro. Därutöver ett exempel från skolans värld, där en grupp pedagoger i Värmlands län samarbetar. De visar att begreppet “hemmasittare” är så inarbetat i deras värld att de använder begreppet, trots att de själva, på sin webbplats, visar att de har god kunskap om orsak och verkan av problematisk frånvaro i skolan. Detta sagt då val av ord styr tanken.


Avrundar med Skolverkets Allmänna råd för att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan. Finns att ladda ner som pdf efter introduktionen som lyder:
“Följande bestämmelser har ändrats:
  • 2018 ändrades 7 kapitlet skollagen som reglerar Skolplikt och rätt till utbildning. Skolans, huvudmannens och hemkommunens ansvar för att uppmärksamma och utreda frånvaro samt att vidta åtgärder har blivit tydligare.
  • 2017 ändrades reglerna i diskrimineringslagen om aktiva åtgärder mot diskriminering. 
  • 2014 ändrades 3 kapitlet skollagen som reglerar Barns och elevers utveckling mot målen. Rätten till stöd i form av extra anpassningar har blivit tydligare.".
De allmänna råden med kommentarer om arbetet med att främja närvaro m m gäller för grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan.

Internet är i sällskap med Google enastående tillgångar för en kunskapstörstande medborgare. Facebook har sina fördelar för att stimulera ett allmänt surr om det som kommer i vår väg, men Norrtelje Tidning har - ännu så länge - en given roll för förmedling av det kommunalpolitiska meningsutbytet, där jag nyss kollat och sett att Robert Beronius (L) besvarat mitt inlägg under rubriken Höga positiva förväntningar behövs i skolan. Spontant tänker jag: - Som om positiva förväntningar skulle kunna vara möjliga att utläsa ur Robert Beronius´ användning av begreppet “hemmasittare”, när han talar om elever med problematisk skolfrånvaro? Men besinnar mig: - Ska läsa hans inlägg, det kan vara en efterlängtad öppning för en dialog om kännetecken på en bra skola byggd på positiva förväntningar utifrån en vakenhet inför problemen i vår kommun. Därför ber jag att få återkomma. Kvoten för stillasittande är - för min del - fylld för idag.

fredag 21 februari 2020

Fjäsk vs Saklighet.


"Det finns en fjäskig kulturjournalistik" löd rubriken över en mycket intressant betraktelse, som Expressens kulturchef Karin Olsson vände sig till oss läsare med på tidningens kultursidor i onsdags.

Den märkligaste effekten för min del, blev att göra jämförelser mellan kulturjournalister och de journalister, som intresserar sig för att kommentera och stundtals hjälpa "hetsare" i partipolitiken för att hålla grytan kokande. Mon den bakgrunden gnager en fråga i mig, som söker svar: - Vem eller vilka fjäskar SVT:s Mats Knutson för, när han underlåter att ta till sig kunskapen om att Januari-avtalet mellan S, L och C ingåtts mellan parter medvetna om att detta avtal, som de flesta andra avtal, vilar på avtalslagens hederskodex - att ingångna avtal skall hållas och inte kan ändras ensidigt av endera part.

Om detta avtal kan naturligtvis både SVT:s Mats Knutson och företrädare för och anhängare av V, M och KD samt andra ha åsikter, men ...  Sakligheten kräver dock skilda motiv, eftersom respekten för avtalslösningar inte kan gå hand i hand med åtgärder i avsikt att undergräva tilltron till hederligheten hos de parter, som träffat avtalet.

Vi lever nu i en tid då allt fler politiker frestas att tillämpa även mycket suspekta metoder för att vid val vinna röster för att få vara med och bestämma i Sveriges Riksdag och att vinna status därav i det lokala samhället. I detta läge torde möjligheten att träffa samverkansavtal mellan demokratiskt sinnade parter vara avsevärt bättre att förlita sig på än att försöka nå framgång i konkurrens med det spel, kampanjande och den lobbyverksamhet, som nu konkurrerar om väljarnas röster, utan att de för den saken skull behöver visa på vilket sätt de bryr sig om att ta reda på vilka krafter som tjänar på att vi som bor och verkar i Sverige blir allt mer fientligt inställda till varandra.

SVT:s Morgonstudion med dess nyhetsankare gav mig sedan lök på laxen när det på numera känt manér raljerade i inslaget med dagens Nyhetspanel om Veckans Vinnare respektive Förlorare med fokus på bl a Stefan Löfven, mot bakgrund av andra journalistkollegors sätt att traska patrull i den dagliga nyhetsbevakningen. Finns det någon journalist, som överhuvudtaget ställer sig frågan om det skulle kunna hjälpa oss alla om vi fick tillgång till en mera allmän tillförlitlig undersökning om vilka egenskaper, som kännetecknar en bra politisk ledare med fokus på något mera än den yta, som medieträning kan fixa till?!


söndag 16 februari 2020

Att skolas till insikt eller kuvas?

Besökte stadsbiblioteket i torsdags, på jakt efter litteratur, som skulle kunna hjälpa mig att finna svaret på en fråga, vilken gnagt i mig de senaste dagarna: - Är det verkligen möjligt att undvika effekter av klasskillnader elever emellan, med hjälp av hårdare tag? Fick hjälp med fjärrlån och intressanta kommentarer från en kvinna med erfarenheter av att vara fosterhemsförälder, som överhörde mina frågor kring de titlar, som jag funnit när jag googlat efter faktaböcker av tillförlitliga författare. Hon tvivlade.

På väg hem stötte jag ihop med en bekant, som har erfarenheter av att vara lärare. Bad om att få störa med min fråga och fick genast det något kryptiska svaret: - Ja, men inte i längden! Lättad över att att "hårdare tag" skulle ses som en temporär åtgärd, gick jag vidare. Men, började rätt snart att ställa frågor till mig själv: - Vilka former ska dessa temporärt hårdare tag kunna ta? - Och vem/vilka ska ha rätt att använda dem? - Den, som själv inte bemästrar att hantera en kritisk situation? - En vårdnadshavare eller ordningsvakt, som kallats till platsen? Om skillnader elever emellan på grund av arv och miljö, ska kunna kompenseras under åren i förskola och skola, genom ett samspel mellan hem och skola, så torde det krävas en särskild manual hanterad av lärare kunniga i den pedagogik, som gör att både elev och vårdnadshavare, kan uppleva glädjen i att växa med uppgiften att lära för ett rikare liv i en djupare betydelse.

Stannade upp i Tingshusbacken för att vila och insåg att dagens debattklimat knappast ger utrymme för en mera vuxen hantering av omogna barns beteende i en vuxenvärld, där skulden för sakernas tillstånd  alltid ligger hos någon annan och pengar ses som mått på alltings värde.

När jag åter tog tag i min rollator för att ta mig vidare uppför backen, slog mig en tanke, som fått fäste sedan jag sett ett inslag i SVT:s Rapport tidigare i veckan, närmare bestämt den 11 februari. Där förespeglades att Kriminalvården skulle kunna uträtta underverk med hjälp av AI (Artificiell Intelligens) i behandlingen av de fängslade för att de ska klara ett hederligt liv. Genom att prata med en förprogrammerad apparat (självlärd att dra slutsatser baserade på lagrade mängder av relevanta data) tänker sig de snillen, som laborerat med denna teknik, att en brottsling ska gilla att medverka i en hjärntvätt, som ska leda den frihetsberövade in på nya hederliga levnadsbanor.

I sanning en hårresande tanke, för mig som sedan mer än ett år tillbaka brottats med tankar på innebörden av Samhällskontraktet mot bakgrund av vad jag känner till om hur förment laglydiga fria kommuninvånare utan betänkligheter omvandlar ersättning för förlorad arbetsinkomst till en skattefri reseersättning och att skatteavdrag inte görs vid utbetalning av tillfälliga "gig" även om de överstiger 1.000 kronor under ett år. Min erfarenhet är numera den att den, som bryr sig om Intyg och Kontrolluppgifter, närmast kan ses som sinnessvag. Men, skattepengar är väl något, som vi måste hushålla med och Samhällskontraktet gäller väl för alla? Men kanske gäller andra regler när något finansieras med sponsorspengar?

Alldeles oavsett vilket, så ser jag att det ligger i resas riktning att fängelser med fångar, som försökskaniner, ser ut att bana väg för att de som redan har makt i förhållande till andra, blir mäktigare allt eftersom tekniken utvecklas för att hålla "packet" med en undermålig utbildning (inte minst om lydnadens betydelse) i schack!

Ägnar sedan några dygn åt funderingar kring frågeställningen - Varifrån får Du allt Gun Svensson, när Du ställer Dig alla dessa frågor om det som kommer i Din väg? Kunde med lätthet förstå vad PP:s Mattias Bjärnemalm menade med sina synpunkter m a a SAS:s reklamfilm, som kunde ses som en lektion i hur befängd lagstiftningen till skydd för upphovsrätten blivit. Undrar hur många andra, som tänker på hur många andra yrkes- och intressegrupper, som livnär sig på den lagstiftningen, i förhållande till den ersättning som når den verkliga  kreatören?

Mot den här bakgrunden skulle det vara intressant om någon journalist kunde ställa sig frågan: - Vem/vilka tjänar på allt surr om behovet av hårdare tag? Min kära make Guy, salig i åminnelse, lärde mig redan under 1980-talet att känna igen en parasit, då den utmärker sig genom att den uppsöker en livsform och livnär sig på den. Undrar när vinstintresse övergår till den girighet, som kännetecknar parasiter? Det måste vara sökandet efter svar på alla mina frågor, ofta mot en etisk fond, som ställer till det. BRA eller DÅLIGT i dagens samhällsklimat - det är frågan?

Men, när de politiskt mäktiga ger sig på de svagaste, istället för att självkritiskt rätta till det som gett dem själva orättmätigt stor makt i skilda sammanhang, då måste jag lätta på trycket. Missbruk av politisk makt är ett problem närbesläktat med klimathotet, eftersom pengar även där avgör om vi människor kan se hinder eller möjligheter. Förr visste de rika att överhet förpliktar!