Att skolas till insikt eller kuvas?

Besökte stadsbiblioteket i torsdags, på jakt efter litteratur, som skulle kunna hjälpa mig att finna svaret på en fråga, vilken gnagt i mig de senaste dagarna: - Är det verkligen möjligt att undvika effekter av klasskillnader elever emellan, med hjälp av hårdare tag? Fick hjälp med fjärrlån och intressanta kommentarer från en kvinna med erfarenheter av att vara fosterhemsförälder, som överhörde mina frågor kring de titlar, som jag funnit när jag googlat efter faktaböcker av tillförlitliga författare. Hon tvivlade.

På väg hem stötte jag ihop med en bekant, som har erfarenheter av att vara lärare. Bad om att få störa med min fråga och fick genast det något kryptiska svaret: - Ja, men inte i längden! Lättad över att att "hårdare tag" skulle ses som en temporär åtgärd, gick jag vidare. Men, började rätt snart att ställa frågor till mig själv: - Vilka former ska dessa temporärt hårdare tag kunna ta? - Och vem/vilka ska ha rätt att använda dem? - Den, som själv inte bemästrar att hantera en kritisk situation? - En vårdnadshavare eller ordningsvakt, som kallats till platsen? Om skillnader elever emellan på grund av arv och miljö, ska kunna kompenseras under åren i förskola och skola, genom ett samspel mellan hem och skola, så torde det krävas en särskild manual hanterad av lärare kunniga i den pedagogik, som gör att både elev och vårdnadshavare, kan uppleva glädjen i att växa med uppgiften att lära för ett rikare liv i en djupare betydelse.

Stannade upp i Tingshusbacken för att vila och insåg att dagens debattklimat knappast ger utrymme för en mera vuxen hantering av omogna barns beteende i en vuxenvärld, där skulden för sakernas tillstånd  alltid ligger hos någon annan och pengar ses som mått på alltings värde.

När jag åter tog tag i min rollator för att ta mig vidare uppför backen, slog mig en tanke, som fått fäste sedan jag sett ett inslag i SVT:s Rapport tidigare i veckan, närmare bestämt den 11 februari. Där förespeglades att Kriminalvården skulle kunna uträtta underverk med hjälp av AI (Artificiell Intelligens) i behandlingen av de fängslade för att de ska klara ett hederligt liv. Genom att prata med en förprogrammerad apparat (självlärd att dra slutsatser baserade på lagrade mängder av relevanta data) tänker sig de snillen, som laborerat med denna teknik, att en brottsling ska gilla att medverka i en hjärntvätt, som ska leda den frihetsberövade in på nya hederliga levnadsbanor.

I sanning en hårresande tanke, för mig som sedan mer än ett år tillbaka brottats med tankar på innebörden av Samhällskontraktet mot bakgrund av vad jag känner till om hur förment laglydiga fria kommuninvånare utan betänkligheter omvandlar ersättning för förlorad arbetsinkomst till en skattefri reseersättning och att skatteavdrag inte görs vid utbetalning av tillfälliga "gig" även om de överstiger 1.000 kronor under ett år. Min erfarenhet är numera den att den, som bryr sig om Intyg och Kontrolluppgifter, närmast kan ses som sinnessvag. Men, skattepengar är väl något, som vi måste hushålla med och Samhällskontraktet gäller väl för alla? Men kanske gäller andra regler när något finansieras med sponsorspengar?

Alldeles oavsett vilket, så ser jag att det ligger i resas riktning att fängelser med fångar, som försökskaniner, ser ut att bana väg för att de som redan har makt i förhållande till andra, blir mäktigare allt eftersom tekniken utvecklas för att hålla "packet" med en undermålig utbildning (inte minst om lydnadens betydelse) i schack!

Ägnar sedan några dygn åt funderingar kring frågeställningen - Varifrån får Du allt Gun Svensson, när Du ställer Dig alla dessa frågor om det som kommer i Din väg? Kunde med lätthet förstå vad PP:s Mattias Bjärnemalm menade med sina synpunkter m a a SAS:s reklamfilm, som kunde ses som en lektion i hur befängd lagstiftningen till skydd för upphovsrätten blivit. Undrar hur många andra, som tänker på hur många andra yrkes- och intressegrupper, som livnär sig på den lagstiftningen, i förhållande till den ersättning som når den verkliga  kreatören?

Mot den här bakgrunden skulle det vara intressant om någon journalist kunde ställa sig frågan: - Vem/vilka tjänar på allt surr om behovet av hårdare tag? Min kära make Guy, salig i åminnelse, lärde mig redan under 1980-talet att känna igen en parasit, då den utmärker sig genom att den uppsöker en livsform och livnär sig på den. Undrar när vinstintresse övergår till den girighet, som kännetecknar parasiter? Det måste vara sökandet efter svar på alla mina frågor, ofta mot en etisk fond, som ställer till det. BRA eller DÅLIGT i dagens samhällsklimat - det är frågan?

Men, när de politiskt mäktiga ger sig på de svagaste, istället för att självkritiskt rätta till det som gett dem själva orättmätigt stor makt i skilda sammanhang, då måste jag lätta på trycket. Missbruk av politisk makt är ett problem närbesläktat med klimathotet, eftersom pengar även där avgör om vi människor kan se hinder eller möjligheter. Förr visste de rika att överhet förpliktar!

Perspektiv - Eliten vs folket i EU.

Har lagt märke till att rätt många journalister hjälps åt med uppgiften att göra trovärdigt att jag och andra, som använder oss av vår åsikts- och yttrandefrihet i vårt agerande på nätet, i stort sett saknar insikten och viljan att ta ansvar för Sverige, som ett fritt, modernt och demokratiskt land. Något, som de anser främst visar sig, när vi tar oss friheten att ifrågasätta den vetenskapliga sanningshalten i deras hjärtefråga – att genusstudier kan jämställas med forskning byggd på vetenskaplig grund. Har noterat att de helst vill bortse från de i våra gener nedärvda könsskillnaderna sedan urminnes tid och därmed blivit en självklar del i helheten Människan som biologisk, social och skapande varelse. Något som inte kan pratas bort med påståenden om att detta ska ses sociala konstruktioner. 

För mig har fullblodsfeministernas sätt att beskriva livet och tillvaron samt tillvaron i världen antagit skepnaden av en förklädnad för att befria kvinnor från eget ansvar att verka i sin närmiljö, med hänvisning till olika svårigheter och ge dem fri lejd att ägna sig enbart åt lobbyarbete med eller utan biträde av företag som har opinionsbildning som sin affärsidé.

Att proffsigt dra fördel av folkflertalets brist på en djupare insikt för att pressa fram EU-direktiv och driva fram lagstiftning, där främst brottsoffer lägger ribban för vad rättssamhället ska se som norm i sin lagstiftning, är ett utomordentligt allvarligt hot mot rättssäkerheten i vårt land. Vill hävda att vi redan idag befinner oss på ett mycket sluttande plan, där misstanke om sexualbrott och terrorism ska kunna ge polisen rätt att utan att ange lagrum kräva åtkomst till alla våra data på nätet. 

Det är det senare som Internetleverantören Bahnhof ställer sig frågande till – inte för att skydda brottslingar utan för att de till skillnad mot en del andra telekomföretag, som väljer att kröka rygg för makten, står upp för användarnas rätt till skydd för sin personliga integritet. Det som Bahnhof lämnar ut ska ha stöd i Europadomstolens tolkning av Datalagringsdirektivet, vilket den nya regeringens nygamla justitieminister vill ändra på genom beslut efter triangulering mellan Ministerrådet, Europakommissionen och Europaparlamentet. Istället för att stå upp för rättssäkerheten smörar han för den allmänna opinionen, som idag domineras av fullblodsfeminister.

Om de två första - Ministerrådet och Kommissionen - lyckas med bedriften att knäcka motståndet i Europaparlamentet, blir valet den 26 maj 2019 av ledamöter till Europaparlamentet av utomordentligt stor betydelse för framtiden. Julia Reda, som gjort ett enastående gott arbete för att åstadkomma en bättre balans mellan folket och upphovsrättsindustrin i fråga om regler för kommunikationen på nätet, behöver att Piratpartiets kandidater Mattias Bjärnemalm och Mattias Andersson m fl kommer in i parlamentet för att Sveriges ministrar och tjänstemän i kommissionen ska förstå att de behöver tänka i nya banor när det gäller nätpolitiska frågor.

Sverige - först med avtal om ...

... sexuellt umgänge!?

Läser SVTs presentation av det nya förslaget till skärpta straff för sexualbrott om den så kallade samtyckeslagen och får - efter svallvågen av #MeToo-kampanjen - en omedelbar känsla av att rättspolitiken i vårt land är på väg att krackelera. Mark Klamberg, Docent i folkrätt, kommenterar på Twitter "Det intressanta är punkt 2 oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp". Ser också att Mårten Schultz, professor i civilrätt, kommenterar i SvD, men det enda vi här får veta innan betalväggen dyker upp är "Regeringen aviserar nu omfattande förändringar av sexualstraffrätten. Men det är inte säkert att införandet av en så kallad samtyckeslagstiftning leder till fler fällande domar.". Men det räcker för att förstå att det, som presenterats, bara är ett exempel på att politiken i Sverige idag styrs av kampanjer där #MeToo-kampanjen i makthavares mun blir "MeToo-rörelsen". Ett exempel på en språklig twist som ska leda tankarna bort från det faktum att MeToo-uppropen är ett resultat av en organiserad kampanj, vilket jag skrev om i ett blogginlägg den 27 november och mera ingående, sedan jag - i källkritisk anda - grävt efter dess bakgrund, den 7 december 2017. 

Mest intressant var att jag efter några besök hos ett antal fackföreningar, fann det mest matnyttiga hos Journalistförbundet och International Federation of Journalists.där det blir helt uppenbart att #MeToo är resultatet av en facklig kampanj. Men efter att ha översatt den internationella federationens manifest om Genders Based Violence (GBV) kan jag konstatera att många journalister i sin iver att bidra gravt åsidosatt följande rekommendation:

"Journalister har också ett ansvar att ta itu med ämnet könsbaserat våld på ett etiskt sätt. Noggrann rapportering, med lämplig formulering och undvikande av sensationalism, är bland de nödvändiga åtgärderna för att förhindra ytterligare våld."

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, som var den som tog till orda i Aftonbladet och väckte mitt intresse för att syna de MeToo-upprop, som vällt in under november månad, står även idag upp som en rättssäkerhetens fyrbåk i det svenska mörkret. I ett inlägg på sin blogg skriver hon bland annat 

"Ett krav på samtycke är ineffektivt och kommer sannolikt inte att leda till att fler blir fällda. I likhet med utredaren förutsätter jag att domstolarna kommer att upprätthålla det grundläggande rättsstatliga kravet på att åklagaren ska styrka åtalet. Förslaget riskerar emellertid ändock att leda till en förskjutning av bevisbördan och av beviskravet. Rättstillämpningen vid en lagstiftning som såväl innehåller ett krav på uttryckligt samtycke, som ett oaktsamhetsbrott riskerar på sikt att förskjuta bevisbördan och urholka beviskravet. Den tilltalade åläggs en förklaringsbörda, något som vice statsministern förtydligat." 

Det Anne Ramberg säger är att risken är uppenbar att det är den anklagade för ett sexualbrott, som måste bevisa sin oskuld, istället för som hittills att det är Åklagaren, som måste bevisa att den anklagade är skyldig. Att ses som oskyldig intill dess att en domstol förklarat en anklagad som skyldig till brott, vilket är grundbulten i vårt rättssystem, kan således rubbas helt. Enligt min mening främst för att inga granskare av statsmakten klarat av att syna #MeToo-kampanjen i sömmarna!!! Tvärtom har många journalister i såväl Public Service som övriga etablerade medier backat upp denna kampanj, som deras egen fackförening, bland flera andra fackföreningar, nationellt och internationellt varit medverkande i.

Så det vi ser är inte bara ett resultat av plakat-politik utan även kampanj-journalistik - en mycket giftig kombination i en stat, som säger sig vara en demokrati. En demokrati som anses vila på oberoende granskande media i förhållande till politiska makthavare. Signifikativt för den rapportering, som skett hittills, är det en domare (som har problem med att tillämpa dagens lagar, då någons skuld måste vara ställd utom varje rimligt tvivel för att vara rättssäker) som får uttala sig i SVT:s Morgonstudion. Han och hans kollegor behöver - i likhet med den Socialdemokratiskt ledda regeringen - gummiparagrafer för att finna nåd inför alla dessa globalt uppretade kvinnors ögon.

Avslutningsvis hoppas jag - ifall detta lagförslag genomförs - att det finns någon innovativ kraft därute, som gratis eller mot en rimlig peng kan bidra med ett för ändamålet lämpligt detaljerat avtalsformulär, möjligt att ladda ner och använda för alla, som vill undvika att ett Ja i stunden blir till en anmälan om sexuellt övergrepp i något senare skede. Avtalslagen är en av våra stabilaste lagar och stadgar att ingångna avtal skall hållas och kan inte ensidigt ändras av endera part. Vi ser just nu ut att leva i ett land, där framförallt män måste utrusta sig med hängslen, livrem och ett detaljerat avtal för sexuellt umgänge för att vara på den säkra sidan. 

För övrigt anser jag att alla, som vill bidra med att skapa en bra arbetsplats, ska se Arbetsmiljölagen, som en källa till kunskap samt vara villiga att göra en insats i det systematiska arbetsmiljöarbete, som varje anställd bör bry sig om. #metoo-kampanjen visar att det är Arbetsmiljöverket som behöver mera resurser för utbildning av journalister, chefer, skyddsombud och fackliga företrädare. Arbetsmiljö-lagen gäller även för elever i skolan. Avlasta rättsväsendet allt det, som ni är kapabla att klara av på egen hand - det är ett gott tecken på mognad.

Intressant? 

Rättsröta eller rättssäkerhet – Du väljer!

Den 27 juli skrev Pernilla Ström i en mycket läsvärd ledare i SvD under rubriken ”Rättsstaten prövas bäst under tryck”. Detta sedan hon läst böckerna ”Spår” av Lena Sundström och ”Barnläkarfallet – en förnekad rättsskandal” av Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter. Den förra handlar om utlämningen av de två egyptierna och den senare om läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som anklagades för att ha dödat ett spädbarn. Pernilla Ström är inte nådig när hon sammanfattar det som böckerna bär vittnesbörd om: ”Det är tjänstemän som gör sig skyldiga till grova förseelser, men som ostört kan klättra vidare i ämbetsmannahierarkierna. Det är chefer och generaldirektörer som mörklägger och tystar. Det är kolleger som ser vad som sker men tiger. Det är skenheliga diplomater, ljugande politiker och myndigheter som täcker upp för varandra. Det är riksåklagare som slår knut på sig själva för att se till att ingen behöver ställas till svars. Och det är enskilda människor som får sina liv sönderslagna.”

I avvaktan på andra åtgärder för att förhindra en upprepning rekommenderar hon dessa böcker som obligatorisk läsning för landets politiker, verksachefer och rättsskipare. Jag instämmer och vill lägga till ytterligare material i form av ett debattinlägg av Jonatan Meyer i SvD Brännpunkt den 9 juni 2014 ”Prioritera att förebygga brott” och inlägget den 4 juni 2014 av Jonas Klintberg och Olle Eriksson ”Superfängelserna äromänskliga och kostsamma.” Pengarna skulle kunna användas bättre genom att till exempel stärka brottsoffrens ställning och utveckla metoderna och kompetensen för att göra den så kallade medlingen till ett kraftfullt verktyg för såväl brottsoffrens möjligheter att bearbeta sina trauman som förövarens att komma till insikt om följderna av sitt handlande både för andra och egen del samt att straffet innebär en möjlighet att sona brottet och lägga en grund för ett liv i frihet under eget ansvar.

Men, så länge som verksamma inom rättsväsendet inte inser sin roll som ”dygdemönster”, måste vi har ett visst fördrag med att de med sämre vana vid ett skötsamt liv ibland gör sig skyldiga till brott. Men, om vi ger upp tron på möjligheterna till en förändring både när det gäller de anställda inom rättsväsendet och brottslingarna, som genererar deras arbete, då är vi som rättsstat riktigt illa ute.

Störst ansvar för att fixa en förändring ligger hos dem, som anser sig vara förståndiga. Istället för att tävla om vilket politiskt parti, som är bäst på att pressa fram hårdare tag mot brottslingar, borde de politiker, som värdesätter ett upplyst folk och ett rättssäkert samhälle, samverka för en evidensbaserad kriminalpolitik. Folkets uppgift i valtider att att visa vilket man föredrar – En rättsröta som breder ut sig eller en rättssäker och evidensbaserad politik för kriminalvården.

Att juridik intresserar visar ett nyhetsinslag i Sveriges Radio P3, som refererar till en diskussion i sociala medier, där fråga uppkommit om en apa kan anses ha upphovsrätt till en bild som den tagit. Läraktiga apor verkar vara lösningen på att ordna med ”fair use” av innehåll på nätet :-). Lyckligtvis finns Piratpartiet, som sätter sitt hopp till att Sveriges lagstiftande församling Riksdagen ska inse att Upphovsrättslagstiftningen behöver en rejäl översyn. Men det kommer förmodligen inte att hända med mindre än att ett gäng pirater kommer in i Sveriges Riksdag. Amelia Andersdotter berättar om hur långt EU kommit med sitt reformarbete. Jag och Ulrika Ring har kommit fram till att vi lokalt i vår kommun måste jobba för att väljare ska kryssa Amelia i riksdagsvalet. Hon är även kunnig när det gäller dataskydd. 

Till allt detta kommer den övervakning som vi idag vet sker i ett samarbete mellan NSA och FRA, vilket Christian Engström skriver om och som SVT:s Uppdrag Granskning redovisade igår kväll. Avrundar med några ord om att jag tydligen missat att partiets kampanjmaterial blivit slagträn i händerna på en del pirater, som uppenbarligen vill ha ett material för att inspirera dem, som gillar tuffa pirater modell Ye Banished Privateers. Jag har trott att de och alla andra tuffa pirater redan tillhörde våra bästa vänner och därför skulle förstå att vi behöver ett material för att fånga intresset hos dem som hittills mest hört illvilliga omdömen om oss. Ger därför Emma Opassande en chans att berätta hur hon och andra tänkt när de jobbat med denna uppgift. 

Intressant?

I vägen för rättvisan – vad, vem eller vilka?

Som väntat beslutade Stockholms Tingsrätt, efter längre överläggning än väntat, att Julian Assange fortsatt ska vara häktad ”för våldtäkt – mindre grovt brott, sexuellt ofredande och olaga tvång av två kvinnor i Stockholm 2010”.. Det är en knepig situation, som den särskilda åklagaren i sexualbrottsmål, Marianne Ny, försatt både Julian Assange och de berörda kvinnorna i genom att underlåta att hålla förhör med honom på Ecuadors Ambassad i London, där han beviljats politisk asyl. Lika väntad är reaktionen från hans försvarsadvokater – de vill att saken ska prövas i en högre instans, vilket SvD skriver om i papperstidningen under rubriken Häktningen av Assange överklagas.

Varför Marianne Ny inte kan hålla förhör där Assange befinner sig, framstår för allt flera som ett tecken på att hennes förutfattade mening om Julian Assange får råda. Hon anser att Assange håller sig undan rättvisan. Om hon därmed delar även den uppfattning, som råder i USA:s militära kretsar, att han är visselblåsaren Chelsea Mannings medbrottsling, eftersom han offentliggjort material via Wikileaks, det framgår inte. Manning har dömts till 35 års fängelse. En annan visselblåsare som USA och förmodligen även vissa kretsar i Sverige ser på med lika oblida ögon är Edvard Snowden - idag med tillfällig asyl i Ryssland. Julian Assange´s oro för utlämning från Sverige till USA, kan därför inte ses som helt obefogad. Glöm inte att han och många andra av hans vänner världen runt länge trott och kanske fortfarande tror att han blivit utsatt för en komplott – en honungsfälla – med hjälp av de kvinnor, som anmält honom. En honungsfälla, som skulle underlätta ett gripande och en utlämning till USA. En teori som till lika delar kan anses vara ett utslag av Assanges och andras paranoia som de svårigheter man kan ha att förstå sig på den svenska sexualbrottslagen. För min egen del tror jag mer på det senare.

DN skriver i dagens huvudledare bl a ”Assanges rädsla för att lämnas ut till USA kan till viss del förstås. Den antiterrorlagstiftning som antogs efter 11 Septemberattackerna och skandalerna kring Guantanamo Bay har undergrävt förtroendet för det amerikanska rättsväsendet. Sättet på vilken Chelsea Manning, Wikileaks huvudkälla, har behandlats och hennes långa fängelsestraff kan som bäst beskrivas som djupt problematiskt.” Och avslutar ”Men det är inte detta förundersökningen och arresteringsordern mot Julian Assange handlar om. Att han eftersöks har inget att göra med vare sig USA eller Wikileaks, utan om att Assange av två kvinnor är anklagad för våldtäkt och sexuellt ofredande och i fyra års tid har förhindrat rättvisan att ha sin gång.”

Slutklämmen ”och i fyra års tid har förhindrat rättvisan att ha sin gång” visar att ledarskribenten inte kan se att omständigheterna talar för att åklagaren ska ordna med de förhör som krävs, i London, så att en rättegång kan genomföras och rättvisa kan skipas. Vad, vem eller vilka är det som idag förorsakar dödläget? It takes two to Tango. Kan bara hoppas att Svea Hovrätt ser mera pragmatiskt på saken.

Andra som skriver är bland andra Hax; Lasses blogg; Opinionsbloggen; Anders Romelsjö; och Motpol. Intressant?

Förvriden bild av statens roll i våra sexliv.

Den 8 juli skrev advokat Elisabeth Massi Fritz i SvD Brännpunkt under rubriken Förvriden bild av fallet Assange. Där berättar hon hur hon, som försvarsadvokat, ser på saken. Där blir det tydligt att det är hennes tolkning av vad som förevarit, som ska gälla. På annat sätt kan jag inte förstå varför hon helt bortser från den risk Julian Assange löper ifall han skulle medverka vid ett förhör här i Sverige. Just där blottar hon sin syn på den i de berörda kvinnornas krets tidigare så beundrade mannen Julian Assange: Hon ser honom som den stora stygga vargen i ett par oskuldsfulla kvinnors liv. Ordningen med speciella kvinnliga åklagare i dylika mål gör att vi måste fråga oss hur de som arbetar inom rättsväsendet tänker och hur detta stämmer överens med kravet på rättssäkerhet för de berörda parterna. 

Rätt klart är att åklagaren Marianne Ny och advokaten Elisabeth Massi Fritz är så uppfyllda av sina föreställningar om kvinnor, som värnlösa offer och så illa behandlade av rättsväsendet, att det bara är med hjälp av dem själva, som rättvisa kan skipas. Genast infinner sig frågan: - Inom vilka andra rättsområden anser hon att rättssäkerheten skulle vinna på speciella kvinnliga åklagare och dito advokater?

Assanges försvarsadvokater förklarar sin syn på saken i en replik den 12 juli med rubriken Dödläget ovärdigt Sverige. När vi vet hur USA agerar mot andra, som avslöjat vad som pågår i skydd av speciella lagar kringgärdade med sekretess, är det inte särskilt svårt att räkna ut vad som skulle hända Julian Assange om USA fick honom utlämnad. När det från tid till annan framhållits att Assange förklarat sig beredd att avge sina vittnesmål på Ecuadors ambassad i London har detta ignorerats. Mest troligt av ren prestige. Det visar vidden av dessa kvinnors mission att till varje pris klämma åt en man, som inte i tid insåg att de kvinnor i Sverige, som lätt tappar huvudet inför en massmedial kändis, kan användas av svenska feminister i kampen för en lagstiftning där staten ska ges rätt att snoka i det mest intima i våra liv – vår sexualitet. 

.

Just nu handlar det om opinionsbildning för krav på en samtyckeslag. För att en man ska kunna vara på den säkra sidan torde det då krävas en tydlig överenskommelse om: 1. Förutsättningar, som måste vara uppfyllda innan ett eventuellt sexuellt umgänge kan ske; 2. Redogörelse för vad som är förbjudet under a) förspel b) den sexuella akten och c) efterspel samt 3.Skyddsåtgärder mot könssmitta och/eller oönskad graviditet.

Sedan all känslomässig berusning på detta sätt blivit bannlyst, finns här utrymme för en affärsidé, som en kreativ kodare kan ta sig an: - Vad sägs om en juste blankett i en app, som kan signeras elektroniskt? Detta är särskilt viktigt då tongivande kvinnor idag förefaller ha svårt för att skilja på Upplevd olust på grund av egna missbedömningar av den valda partnerns förmåga att motsvara förväntningarna från Sexuellt tvång eller våldtäkt. När det gäller situationer då man bäddar för ett sex, som av skilda skäl ångras i efterhand, är det väl knappast något som staten ska lägga sig i. Om det inte handlar om brott mot ingånget avtal, förstås ;-)

När jag och mina medsystrar, som var unga då i slutet av 50-talet och i början av 60-talet, frigjorde oss från dåtidens syn på ”ärbara” kvinnors sexualitet och våra mödrars prägling om sex enbart för gifta kvinnor, kunde vi inte föreställa oss att vi drygt femtio år senare skulle få vara med om att kvinnor med lagens hjälp skulle kunna fly från sitt ansvar för sin del i ett spel, som lett till ett mindre lustfyllt sex. Och dessutom få andra kvinnors hjälp att måla upp bilden av sig själv som ett offer för ett patriarkalt förtryck. Något eget ansvar måste väl ändå normalt begåvade kvinnor kunna ta? Misstag på detta område skiljer sig väl inte från misstag i många andra sammanhang och något vi måste lära oss att leva med?! Men, det finns inte på kartan, när dessa numera högljudda kvinnor ”pratar om det”.

I samband med att rättssaken mot Julian Assange drogs igång, inledde kulturjournalisten Johanna Koljonen en medial aktivitet, som taggades #prataomdet och utlöste en ström av vittnesmål till en samlingsvolym, där den, som orkade, fick sig en lektion i ett ämne, som det tidigare inte pratats högt om, och Johanna Koljonen fick Stora Journalistpriset. Hennes artikel i DN Kultur är välgörande öppen i alla detaljer, men hur jag än vänder och vrider på orden i hennes berättelse, kan jag bara se bilden av en kvinnas obearbetade upplevelse med brist på insikt om sitt eget ansvar. Något som sedan bara råkar poppa upp i samband med rättssaken mot Assange. Bortträngda minnen eller ej, det är ändå svårt att förstå, varför hon inte kan se, det jag och andra ser, att hon hade sin del i det som skedde och måste stå för det?! Inte ta det som en förevändning att rida till storms mot Julian Assange.

Denna rättssak och kravet på en samtyckeslag är sannerligen en förvriden bild av vad som kan anses vara statens angelägenhet i det sexuella spelet människor emellan. När jag tagit del av hur de partipolitiska vindarna blåst kring sexualbrottslagstiftningen under det senaste tio åren går det inte längre blunda för att det behövs en översyn av sexualbrottslagen med en jämställd syn på kvinnor och män och ett robust skydd för rättssäkerheten för alla inblandade parter. Mp:s Peter Eriksson har i alla fall noterat "...överfallsvåldtäkter är inte det vanliga och dominerande typfallet som kommer in till polisen. Det handlar idag mer om sexbrott mellan personer som redan tidigare är kända för varandra”. Det borde stämma till eftertanke. Men vad jag förstår tar detta sin tid. Aktuellt för tillfället är att i morgon onsdag med egna ögon och öron bevittna inledningen till skådespelet kring Julian Assange, som kan gå in i en mer konstruktiv fas. Torde inte vara ensam om att intressera mig för den saken.

Vem ska värna vår rätt till integritetsskydd?

Gårdagen började med att jag blev klarvaken när jag läste morgontidningen – landets högsta chefer inom Rikspolisen och Rikskrim bjöd på en rätt anmärkningsvärd reaktion mot Europadomstolens dom om Datalagringen under rubriken Nätleverantörer har förhindrat vårt arbete. Henrik Alexanderssons reaktion blev omedelbar eftersom det inte var några vanliga medborgare som tagit till orda. Själv hade jag störst besvär med en passus, som jag inte trodde vara möjlig i ett rättssamhälle ”Det krävs ett beslut av domstol, åklagare eller polischef för att begära ut uppgifter från leverantörer och det måste gälla misstanke om brott som ger minst sex månaders fängelse.” Det betyder att det enligt dessa höga polischefer skulle vara ett tillräckligt skydd för vår integritet med ett beslut av en polischef eller en åklagare för att hos en internetoperatör begära ut metadata om allt som vi använder nätet till vid misstanke om brott, med undantag endast för de brott som betraktas som ringa. Som ringa brott räknas de brott som kan ge böter eller fängelse upp till 6 månader.

Dessa garanter för vår rättssäkerhet avslutar sitt debattinlägg ”Medborgarna förtjänar en polis med rimliga befogenheter.” Ja, det var just det – rimliga befogenheter. Tillgång till internet är i en FN rapport klassad som en mänsklig rättighet, vilket Wired.com skrivit om. Den rättigheten är det inte mycket bevänt med, om där inte finns ett robust skydd för vår personliga integritet. Medan regeringen och Socialdemokraterna slingrar sig och krumbuktar i en tävlan om vem som kan gå längst, när det gäller att tillfredsställa mer eller mindre väl underbyggda krav på övervakning av oss, när vi rör oss på nätet, pågår i USA ett helt annat arbete i spåren av Edward Snowdens avslöjanden. Där försöker politikerna enas om att begränsa övervakningen, vilket Ny Teknik berättar om. 

Som kronan på verket denna dag, kommer sedan en replik av internetoperatören Bahnhofs Jon Karlung på de höga polischefernas debattinlägg Bahnhof svarar – Vi har lagen på vår sida. Där förklaras klart och tydligt vilka premisser som gäller enligt deras tolkning av lagen. Om det anses vara fel må det prövas i en domstol. Nog är det väl ändå upp- och nervända världen att en internetoperatör måste vara den som tar fighten för vår rätt till skydd för integriteten och rättssäkerheten och inte Justitieministern, Justitieutskottet och landets högsta polischefer? Nog för att det är ett riksdagsval i antågande, men sådant valfläsk stinker rejält. Kan bara hoppas att allt fler genomskådar det upplägget.

Eller är det rent av så att Alliansen och Socialdemokraterna kallt räknar med att de ska vinna slaget genom att spela på brottsoffrens sårbarhet och sedan vara ensamma om sin tolkning bland Sveriges valda till EU-parlamentet. Är det inte solklart varför Piratpartiet behövs både i Sveriges riksdag och i Europaparlamentet?

Intressant?

Hur hantera politikernas FRA-sörja?

Kvällens Uppdrag Granskning i SVT med inslag i Aktuellt och Rapport visar att NSA:s och FRA:s aptit på allas rådata och dataintrång, för att infektera användares datorer med kod för att komma över information, är, som man brukar säga, bara toppen av ett isberg. På UG:s webbplats kan vi ta del bland annat om följande: ”Uppdrag granskning har låtit en av världens ledande datasäkerhetsexperter, Bruce Schneier, granska de tekniska formuleringarna i NSA:s hemliga dokument. Han säger att det inte råder någon tvekan om att FRA själva deltagit i hackerattacken. - Både Quantum och FoxAcid är NSA/GCHQ-program för att attackera datoranvändare. Det faktum att Sverige är involverad i dessa program betyder att Sverige är involverad i aktiva attacker mot internet-användare. Det är inte bara passiv övervakning. Det är en aktiv attack.”

Sveriges offentligt deklarerade neutralitetspolitik gjorde landet särskilt intressant som NSA:s partner – lika skickliga i konsten att föra folket och en stor del av deras valda företrädare bakom ljuset och ändå tala om demokrati. IDG.se berättade om detta tidigare idag.

Uppgifterna visar att hela eller delar av försvarsutskottet och stora delar av Riksdagen förts bakom ljuset av tidigare GD Åkesson och att FRA föruton en vidlyftig verksamhet inom mycket vida ramar för den av riksdagen tillåtna så kallade utvecklingsverksamheten även sysslat och fortfarande sysslar med olagligheter. Folkrättsjuristen Mark Klamberg intervjuas i SvD och talar bland annat om gummiaktiga lagar. Åkesson ställde inte upp för en intervju och FRA:s talesperson Fredrik Wallin för tankarna till leken Goddag Yxskaft. Inför allt detta är det lätt att bli uppgiven. Men, det gäller att kanalisera den vrede detta tänder och komma med konstruktiva lösningar, på både kort och lång sikt.

Därför gillar jag uppropet för större öppenhet i SvD Brännpunkt formulerat av en rad personer som intresserar sig för samspelet mellan folket och deras valda företrädare samt vad som sker bakom såväl folkets som de folkvaldas rygg. De skriver bland annat ”Situationen är orimlig. Om inte Sverige, tidigare en av världens mest öppna demokratier, kan redovisa vilka myndigheter som övervakar sina medborgare på nätet, vilket land kan det då? Här finns en mängd tillkortakommanden som hindrar myndigheter från att svara ens på enkla frågor om informationsinhämtning, beslutsordning och ansvar för ingripanden mot nätfriheten.” 

FORES intresse för våra Digitala fri- och rättigheter är föredömligt. Ska bli intressant att ta del av deras seminarium i morgon. Jag håller med Piratpartiets Amelia Andersdotter, som häromdagen skrev på DN Debatt om behovet av en nätfredsagenda, sedan hon nekats möjligheten att delta i ett möte i EU om Cyberbrottskonventionen, trots att hon är folkvald ledamot i Europaparlamentet. 

Avrundar med en liten runda bland andra som skriver om FRA, NSA och deras intresse för våra rådata och utbyte av dessa samt dataintrång: Pål Wrange; Anarkia; Motpol; Jinge; Anders S Lindbäck; Anna Troberg; HAX; Christian Engström; Skivad lime; DN; SvD; Ny Teknik; Aftonbladet och Sveriges Radio. En sak är säker – vi måste röra om rejält i grytan vid nästa års val.

Intressant?

 

Upplyst majoritet krävs för demokrati.

Igår läste jag Oisin Cantwells kolumn i AB om regeringens tappra försök att slå blå dunster i våra ögon. De har uppenbarligen inte förstått att de sumpat sina möjligheter att uppfattas som trovärdiga när det gäller hanteringen av lagklustret runt FRA:s verksamhet. Inte blir det bättre när regeringen i sin rapport mörkar viktiga delar av kritiken från bl a SIUN. Cantwell skriver bland annat ”Regeringen undviker att berätta att Siun under året sa åt FRA att myndighetens interna styrdokument är så diffust hållna att det är svårt att kontrollera att politikernas intentioner om underrättelseverksamheten följs.” och sammanfattar avslutningsvis ”Den sammanlagda kontrollen över spionerandet lämnar med andra ord en hel del övrigt att önska. Vilket är illavarslande, inte minst sedan det i kölvattnet av Edward Snowden har visat sig att Sverige fyller en viktig funktion i USA:s globala massavlyssning. Än mer alarmerande är att då en hel värld upprördes över att Washington tjuvlyssnade på Angela Merkels telefonsamtal så ryckte vår utrikesminister på axlarna. Denna slapphet, liksom den undermåliga tillsynen av signalspaningen, borde oroa oss alla djupt.”

Idag får vi en försmak av innehållet i nästa veckas Uppdrag Granskning både i form av en lång rad artiklar och möjligheten att delta i en chat med journalisten Fredrik Laurin. Den senare möjligheten använde jag mig av och fick klart för mig att SVT:s avsikt är att göra oss mer välinformerade om vad som pågår och i vilken utsträckning som våra medborgerliga fri- och rättigheter respekteras av staten med dess obegränsade tillgång till våra meta-data, det vill säga data om vem vi utbyter information eller umgås med samt sidor vi besöker på nätet. Public service när den är som bäst, med andra ord.

Av artiklarna kan klart utläsas att Sveriges alliansfrihet i fred är en myt och att Sveriges anslutning till Nato med tiden blivit en ren formsak. utan att folket haft möjlighet att klart ta ställning till den saken. USA hyllar FRA:s rysspionage och Sveriges utrikesminister påstår att det som avslöjats inte påverkar relationerna mellan Sverige och Ryssland. Det senare måste väl bara betyda att dessa redan är riktigt dåliga på grund av Sveriges dubbelspel, men nog vore det väl underligt om inte bevis istället för misstankar skulle kunna göra dem ännu frostigare. Ny Teknik har tagit del och redovisar de viktigaste punkterna i hittills publicerat material.

Artiklar i andra media visar hur ledande politiker ansvariga för tillkomsten av FRA:s vidlyftiga lagar i juni 2008 idag försöker förringa betydelsen av Uppdrag gransknings avslöjanden, när de inte som i fallet med Folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman är direkt ohederliga. Helt frankt påstår Widman att Snowden går Rysslands ärenden. Här till exempel i Expressen. Min omedelbara tanke blir en undran över hur det är ställt med Widmans analytiska förmåga? När Ryssland utnyttjar Snowdens situation för egna syften behöver det inte betyda att Snowden agerar i maskopi med Rysslands säkerhetstjänst. De allra flesta andra som läst och hört visselblåsaren Edward Snowden tror nog mera på hans försäkran att hans verk handlar om att göra det amerikanska folket medvetna om vad som pågår. Att han sökt sin fristad i ett land, där han inte riskerar utlämning till USA, är inte särskilt belastande speciellt mot bakgrund av hur USA tidigare behandlat visselblåsaren Bradley numera Chelsea Manning. Hon dömdes som bekant för att ha läckt uppgifter om USA:s agerande i Irak. Ibland tycker jag mig se att människor, som själva har varit utsatta för diskriminering, utan att ta offerkoftan på, har ett mer välutvecklat sinne för rättvisa och rättssäkerhet än den som seglat fram i tillvaron på en räkmacka.

För övrigt är det rätt märkligt att en upplyst demokrati som USA förefaller vara totalt okunnig om sin egen roll i den terror som NSA och FRA säger sig skydda oss mot. Advokatsamfundets Anne Ramberg menar ”att avslöjandet åskådliggör vikten av ett tungt integritetsskydd” och Piratpartiets ledare Anna Troberg menar att FRA-cirkusen är som en otrevlig mardröm. I morgon försvarar forskaren Markus Naarttijärvi vid Umeå universitet sin avhandling om hur synen på integritet urholkats i senare års lagstiftning. Det visar Ny Teknik i artikeln FRA:s samarbete är lagligt då det bara kan beställas av svenska myndigheter. Frågan är om och i så fall varför en sådan beställning skett? Är det möjligt för en upplyst majoritet att stärka politikerelitens respekt för integritet och rättssäkerhet samt hävda dess betydelse för vår demokrati?

Vid samtal om behovet av integritet är det inte så lätt att inse skillnaden i innebörden av de bägge begreppen massavlyssning och massövervakning. De som gillar FRA:s trålning och lagring av våra data talar gärna om massavlyssning för att leda våra tankar bort från upptäckten att det handlar om massövervakning. Detta mot bakgrund av FRA:s hemliga utvecklingsverksamhet och den otydliga lagstiftningen. Mark Klamberg skrev om den förvirring som lagstiftningen kring FRA:s verksamhet bidrar till i samband med FRA:s presskonferens i november. DN:s Hans Rosén gjorde också ett försök att tydliggöra vad som kan sparas och vad som måste raderas. Om man känner till hur FRA kan skapa kartor eller bilder, som visar människors samröre och besöksmönster med hjälp av rådata eller meta-data, som det också kallas, står det klart att svenska folket är föremål för statens övervakning.

Håller helt med Martin Löwdin om att vi måste hjälpas åt att tvinga alla våra politiker att prata om övervakningen. Till min och många andra piraters stora glädje har vi fått en förstärkning i det arbetet sedan Erik Hultin idag meddelat att han lämnar Centerpartiet för att istället ägna sina krafter åt Piratpartiet. Välkommen – Du behövs verkligen i detta arbete! När fler inser att en röst på Piratpartiet är den enda möjligheten för att få gehör för kraven på en ökad respekt för integritet och rättssäkerhet, först då kan vi räkna med att övriga partiledare lånar folket sitt öra. Intressant?

Vänner av ordning vs rättssäkerheten.

En liten gnutta hopp om en anständig svensk rättvisa tänds när jag läser debattinlägget hos SVT Debatt av Brita Sundberg-Weitman, pensionerad lagman och docent i folkrätt, rubricerat Svenska journalister ljuger om Assange. Det hedrar Brita S-W att hon går mot strömmen i en rättssak där en lång radda av landets feminister ser rött, då de är övertygade om att Assange är en fähund som vill smita undan sitt ansvar. Den dokumentär som Brita S-W nämner sändes i SVT i början av april 2011. och är inte längre tillgänglig på nätet

Samtidigt går det inte missa att många såväl män som kvinnor är rejält trötta på att snart sagt allt som händer i samhället ska tolkas men framförallt misstolkas med hänvisning till berörda individers kön. Irritationen däröver går också till rejäla överdrifter på sina håll, även om det också finns bloggare, bl a Jinge, som försöker se nyktert på saken. Men helt klart är rättssäkerheten både för Julian Assange och de berörda kvinnorna är i fara när saken blivit politik på högsta nivå, vilket bl a SvD skrev om häromdagen. Hos bl a SVT.se kan vi nu ta del av Assanges egna ord från balkongen hos Ecuadors ambassad i London.

För min egen del förhåller jag mig rätt kritisk till hur saken hanterats av rättsväsendet och kan mycket väl förstå varför idéerma om att Assange riskerar att bli utlämnad till USA kunnat slå rot både här i Sverige och runt om i världen. Gillar skarpt Anna Trobergs debattinlägg på SVT Debatt för några dagar sedan. Utan några andra jämförelser tänker jag på Hannes Råstams Fallet Thomas Quick. Där blir det också väldigt tydligt att företrädare för rättssamhället måste gå en repetitionskurs med fokus på rättssäkerhet om Sverige ska undvika fler rättsskandaler.

Sedan måste jag säga några ord om rättssaken i Moskva där några medlemmar ur gruppen Pussy Riot dömts för hädelse då de anses ha vanhelgat den ortodoxa kyrkan genom att använda den som plattform för sin kritik mot Putin. Andres Lokko gör i sin krönika i SvD en mycket intressant iakttagelse när det gäller journalisters och andras engagemang för upprorsmakarna i Moskva i jämförelse med två av deltagarna i London-kravallerna för ett år sedan. Bland kommentarerna finns även ett blogginlägg av Hans Wåhlberg värt att ta del av. Yttrande- och åsiktsfriheten kräver insikt utifrån många olika aspekter hos alla som säger sig veta vad som kännetecknar en demokrati.

Självklart är det enklare att försvara olika kulturella aktioner än bataljer mellan aktivister och poliser, som inte så sällan växer fram ur motsättningar dem emellan. Men, varken vänner av ordning eller slagskämpar är de mest begåvade när det gäller att värna våra demokratiska fri- och rättigheter.

Intressant?

Verktyg för rättstrygghet.

Den som med hjälp av bland annat artiklar i Nyheter24 och Aftonbladet drar sig till minnes händelsen vid Hornstulls Tunnelbanestation i februari 2010, då journalisten Jesper Nilsson råkade ut för ett par polisers allt annat än proffsiga agerande, gillar nog nyheten om att medborgarrättsorganisationer i USA utvecklat en app för att filma polisövergrepp, vilket Ny Teknik skriver om. Medborgarrättsorganisationer i USA hoppas kunna komma tillrätta med de rötägg inom poliskåren, som genom sitt agerande sabbar allmänhetens förtroende för alla de poliser som gör ett bra jobb. Rättssäkerhet är helt nödvändigt för att medborgarna ska respektera polisen och andra myndighetsutövare – något av en grundbult i vårt samhälle. Det är med respekt som med kärlek – inget man kan kräva, utan något som berörda parter måste göra sig förtjänta av.

En omläsning av kommentarerna till bl a Lars-Ericks blogginlägg i februari 2010 visar dessvärre att bl a England lagstiftat om förbud mot fotografering av poliser under tjänsteutövning. Oroande tecken i tiden? Svensk Myndighetskontroll skrev också om ytterligare ett exempel när poliser under tjänstutövning uppträdde väldigt oproffsigt mot en bilist. Ingen bra PR för polisen precis, varför Michael fann anledning att göra ett utdrag ur Polisförordningen ”4 kap. 1 § Anställda inom polisen skall i arbetet uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. De skall uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt iaktta självbehärskning och undvika vad som kan uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet.”

Med tanke på vartåt ett motsatt beteende leder, undrar jag naturligtvis vilket parti som blir först med att utveckla en strategi så att människor med teknikens hjälp kan stärka sin egen och andras rättstrygghet. Det politiska spelet kring The Pirate Bay och domen mot Peter Sunde visar att det vi inte trodde vara möjligt faktiskt har hänt. Opassande skrev tidigare om Peter Sunde och en liten inventering för att hjälpa oss att friska upp minnet. Väl där måste vi klarlägga vilka lärdomar vi kan dra av det som har hänt och hur vi bäst hjälper Peter Sunde. Hos Sagor från livbåten läser jag på nytt en annan minst lika märklig historia, där upphovsrätten används för att förhindra en kritisk granskning. Markus Lake Berglund ger oss ytterligare exempel på hur knöligt livet på nätet blir med dagens lagstiftning kring upphovsrätten.

Intressant?

Lågt och högt bor inom oss alla.

Ingen kan väl undgå att det rasar en debatt om polisens och olika medias hantering av Ola Lindholm, barnkär favorit som chefredaktör för Kamratposten och programledare för SVT:s Wild Kids samt aktiv samhällsdebattör med säte i BRIS styrelse, som nu testats positiv för ringa narkotika. Juristen skriver kort och länkar till andra samt ställer en relevant fråga mot bakgrund av Olas egna uttalanden i andra sammanhang när det gäller rätten att ses som oskyldig till dess motsatsen bevisats, men också att vissa brott är av den allvarliga arten där vi kanske måste acceptera att oskyldiga riskerar att bli dömda för att stävja att barn blir utnyttjade och bristen på rättssäkerhet i dagens eskalerande lagstiftning. Opassande skriver som gästskribent hos Anna Troberg, som vanligt mycket klokt om vikten av att vi uppträder balanserat och värnar rättssäkerheten. Jocke Jardenberg ser saken ur olika perspektiv men reagerar främst på att polisen läcker uppgifter till media på ett sätt som måste sättas under lupp. Sagor från Livbåten skriver om pissbrott och pissbevis.

Ända sedan jag själv hörde Ola Lindholm vid seminariet vid IT-universitetet i Göteborg den 6 maj 2010, som handlade om Filtrering av barnporr, har jag varit urförbannad på hans slappa attityd i fråga om oskyldiga människor, som riskerar att dömas för innehav av barnporr p g a ihålig lagstiftning, poliser som prioriterar fel saker och media som eldar under moralpaniken. Något som gjorde att jag inledningsvis när Expressen avslöjade detta tänkte ”sådant läder ska sådan smörja ha”. Sedan har kommentarer på Fb av bl a Thomas Tvivlaren och många andras synpunkter stämt till eftertanke – inte ens Ola Lindholm har förtjänat att löpa gatlopp, utan lagen måste vara rättssäker för alla. Deepedition kan också konsten att spegla detta ur flera olika perspektiv och hålla fast i vikten av rättssäkerhet och oskuldspresumtionen. Jakob Heidbrink skrev redan 2008 mycket klokt om just oskuldspresumtionen. Seminariet, som Scaber refererar till här ovan, är trots det väl värt att ses på nytt då det visar hur polisen bitit sig fast i Filtrering och censur som lösning på problemen med spridning av barnporr, vilket Ola då underblåste. I Olas eget fall är risken nu stor att han själv riskerar att falla offer för att polisen med hjälp av riksdagens lagstiftning getts alltför fria händer när det gäller misstanke om drogmissbruk.

Från detta sorgliga, som visat att det tog tid för mig att gå från stadiet "sådant läder ska sådan smörja ha" till att rättssäkerheten och oskuldspresumtionen ska gälla i alla lägen, vill jag nu gå över till gårdagens uppsluppna event TMK Old School Revival. Hade en helt oförglömlig kväll tillsammans med en hel hoper yngre vänner, som var tonåringar då, när det begav sig åren 1978 -1982. Fick stå i rampljuset och ta emot deras hyllningar för min tilltro till dem, när de gjorde verklighet av sina drömmar att stå på scen och lira efter åtskilliga timmars slit i det nedlagda Gamla Prippbryggeriets övningslokaler. Minns att vi som mest hade 17 – 18 olika band verksamma. Det är svårt att ange exakt eftersom grupperingar och namn ändrades allt eftersom de utvecklade sin förmåga eller fann en tjusning i att pröva något nytt. Några av banden hade kvällen till ära återförenats och bjöd på en för mina (idag ovana trumhinnor) fullkomligt öronbedövande rockfest. Men, jag njöt i fulla drag av att få vara med. Känner att jag förunnats möjligheten leva ett rikt liv med många helt enastående minnen. Tack för det alla Norrtäljes ungdomar och schyssta vuxna som jag mött på livets stig!

Tänkte på gårdagens kväll när jag idag läste SvD Näringslivs artikel om Leif Johansson, avgående VD i Volvo och ny ordförande i Ericsson. När han var 14 år fick han för sig att han ville bli rockgitarrist, vilket hans far höll på att skratta sig fördärvad åt. Men sedan sa han ”du får spela hur mycket gitarr du vill, men under förutsättningen att du kommer hem med bra betyg i fysik, kemi och sådant där”. - Han gav en väldigt distinkt guidning, om man säger så. Det räddade världen från en väldigt dålig rockgitarrist, säger Leif Johansson och skrattar så att ögonen blir som två streck. Sedan kan vi läsa att han trots det kunde arbeta som gitarrlärare under studietiden i USA och bland annat lära amerikanska tanter spela gitarr. Tycker att alla föräldrar kan ta fasta på den handfasta inställningen – gör vad du vill så mycket och länge du vill, så länge du sköter skolan och kommer hem med bra betyg.

Avrundar med MinaModerataKarameller som funderar kring åldersdiskrimineringen i arbetslivet. Det är något fundamentalt fel i attityderna hos rekryterande chefer i arbetslivet. Tänk om möjligheten till goda vinster ligger i förmågan att skapa det goda arbetet med en mångfald när det gäller kön, klass, etnicitet o s v i arbetslaget?

Intressant.

Allmännytta och civilkurage betingar varandra.

Även om det skulle vara så som Anders S Lindbäck skriver att aktiviteten är låg, vill jag tro att folk räknar med att saken är biff. Men, så är det långt ifrån. IDG förklarar. Nog krävs det att en och annan inom Alliansen darrar på handen och trycker på fel knapp ;). Jag skulle inte drömma om att sätta mitt hopp till S D och att de skulle rädda oss från den här typen av övervakning och kontroll. De vill ju tvärtom att tiden utsträcks till ett år! Det som i så fall kan rädda oss är att Sverige är en del av världen, när det gäller våra möjligheter till information och kommunikation med hjälp av datorer, och att S D ogillar att datalagringen kan bli aktuell i andra länder. Sannerligen en tunn tråd att spinna ett hopprep av.

Markus ”Lake” Berglund fyrar av en välformulerad kanonad med ett inlägg om att vi måste börja frihetskampen på vår egen bakgård. Dit hör att även hålla koll på det som sker i Bryssel. På måndag kan JURI, det rättsliga utskottet, (om man vill) besluta att låta pröva om ACTA-avtalet är förenligt med EU:s grundläggande fördrag. Om man vill, alltså. Hur många vågar sätta en krona på att de kommer att göra det. De flesta politiker gillar nog det som ligger i den resans riktning – att internetoperatörer kan tvingas att samarbeta med den industri, som vilar på upphovsrättens närstående rättigheter. Därmed kan publicering av fri programvara bli olaglig. Ett särintresses egennytta har tagit makten över politikernas sinnen. Suck! Men lyckligtvis finns läckor, som Techdirt delar med sig av. Uppdatering: ACTA-bloggen skriver mer om den saken.

Med politikernas inställning till internet verkar vi gå mot en utveckling där politiker förses med läsplattor, helst Apples Ipad, betalda av medborgarna och försedda med av dem betalda speciella ”appar”, som gör att politikerna – för att känna sig trygga – kan undvika komma i kontakt med oss och det som händer i vår värld. ”om Ipaden ska bli livskraftig bortom det passiva konsumerandet krävs att version tre även utformas med yrkespersoner i åtanke”, skrev Marcus Jerräng i Computer Sweden för några dagar sedan. Behöver jag säga att jag log brett när jag läste detta?

Att kunna le är livsviktigt. Både för vår egen och humlornas skull måste vi hålla ångan uppe och hoppas att vi har möjlighet att rida spärr mot den del av befolkningen, som inbillar sig att man stärker människors civilkurage med hjälp av lag. Civilkurage är ett förhållningssätt knutet till individen, som tar ett eget ansvar och gör vad situationen kräver. När staten med sitt våldmonopol kommer in, då handlar det om något helt annat. Rätt intressant att just det perspektivet är så otydligt i artiklar om saken, som här i DN, SvD, Expressen; Sveriges Radio P1. Inte heller hos de i KD som driver frågan. De om några borde vara förtrogna med att själar inte kan vinnas för den goda saken med hot om vedergällning. KD:s talesperson Caroline Szyber uttalade sig i Lunchekot. Politikerna borde tänka på att omtanke om allmännytta och civilkurage betingar varandra.

Lyckligtvis finns en del bloggare som har sina tvivel – Tofflan; Magnus Andersson; och Svensson; även om det också finns en och annan som tänker i motsatt riktning, vilket Alltid rött alltid rätt visar. Att många människor tror att man kan lägga livet till rätta med hjälp av lagstiftning är ett arv från en tid då folket befriades från en rad materiella bekymmer genom uppbyggnaden av välfärdssamhället. Men att kräva civilkurage av varje individ är något annat än att prioritera en fördelning av skattemedel för att finansiera välfärdstjänster. Lars-Erick pekar på de problem vi har när det gäller rättssäkerheten. Håller med att det ska bli intressant se hur det går i fallet med grabben som visade civilkurage en fredagkväll vid Hornstulls tunnelbanestation, när ett par poliser visade upp sin tolkning av lagen. Det stärker inte heller förtroendet för rättsväsendet att läsa den här nyheten. Medierna i SR menar att det var Expressen som legitimerade den nyheten. Bra eller dåligt? Bra tycker jag då jag tycker att poliser måste tänka på att agera så att allmänhetens förtroende för yrket inte äventyras.

Vad kan vi göra för att hjälpa Bradley Manning?

Svenska Dagbladet skriver om att Bradley Mannings förnedras i fängelset. Förfärligt. Vad kan vi göra för att hjälpa honom? Ser att Firedoglake.com startat Bradley Manning Advocacy Fund. Vilka pålitliga personer kan ta på sig att göra något liknande här i Sverige f v b?
Intressant.

Allt strävar efter sin egen jämvikt.

Går det att finna en vettig balans mellan juridik, ekonomi, demokrati och rättssäkerhet när det gäller upphovsrätten? Det undrar jag sedan jag läst ytterligare ett inlägg av Kevin Kelly. Jag inledde igår med inlägget Upphovsrätten och ekonomin i den globala byn och har översatt det han skriver för att underlätta för den, som i likhet med mig själv, kan ha svårt att hänga med. Google Översätt fixar inte alltid en översättning, som är begriplig i alla dess delar, vilket kräver en del sökande i andra källor.

”Ingenstans är trenden mot konstant rörelse tydligare än i nöjesbranschen centrerad i södra Kalifornien. Hollywoods "kultur-industriella komplex" omfattar inte bara film utan även musik, multimedia, temapark, design, TV-produktion och reklam.

Stora filmstudior gör inte längre film. Lösa entreprenöriella nätverk av småföretagare gör filmer, som visas under de stora studiornas namn. Förutom olika kameramän, plockas ca 40 - 50 andra företag, plus frilansare, ihop för att producera en film, dessa inkluderar specialeffektsäljare, produktplaceringsspecialister, ljustekniker, administration, säkerhetsfolk och cateringföretag. De fungerar som en finansiell organisation för att genomföra filmprojektet, och sedan när filmen är klar, skringras man. Rätt snart kommer de att träffas igen som andra filmskapande enheter i helt nya ad hoc-arrangemang. Cyberpunkförfattaren Bruce Sterling har på sitt eget oefterhärmliga sätt beskrivit flödet i "Hollywood-film adhocracies." Att göra en film, säger han, "Du handplockar ett gäng frilansare, exponerar en film, med hjälp av filmen som skylt säljs birättigheter och sedan den blivit överförd till video, försvinner alla."

Färre än tio underhållningsföretag sysselsätter mer än 1.000 anställda. Av de 250.000 människor, som deltar i underhållningskomplexet i Los Angelesområdet, sysselsätter uppskattningsvis 85% av företagen 10 personer eller färre. Joel Kotkin, författare till artikeln i Inc. Magazine, "Varför varje företag kommer att se ut som nöjesbranschen," skriver: "Hollywood har muterat från en industri av klassiska stora, vertikalt integrerade företag till världens bästa exempel på nätverksekonomin. Så småningom kommer varje kunskapsintensiv industri hamna i detta platta, finfördelade tillstånd. Hollywood har precis kommit dit först". När detta skrevs 1995 sågs det som en milstolpe i utvecklingen.”

Sett i detta ljus måste man fråga sig om det inte är hög tid att ifrågasätta det rimliga i att den del av upphovsrätten, som dessa underhållningsföretag köpt upp för sin produktion, ska vara skyddade under lika lång tid som den rättmätiga upphovsrättsinnehavarens ideella rätt d v s livstid +70 år. Vad skulle hända om man lagligen begränsade de närstående rättigheterna till ett antal kortare perioder, för att stärka kreatörens förhandlingssits och tills samhället upprättat en databas med möjlighet att registera olika överenskommelser under olika licenser?

Om regeringen menade allvar med att vi ska ha en upphovsrättslagstiftning som främjar kreativitet borde den utredning, som Jan Rosén fått regeringens uppdrag att genomföra, ges ett nytt utvidgat uppdrag, möjligen under annan ledning. Han sa tidigare till bland andra DN:s Erika Svantesson att skyddstiderna måste synka bättre, men drog då en helt galen slutsats. Det är säkert så att Jan Rosén är Sveriges skarpaste hjärna när det gäller den lagstiftning kring upphovsrätten som hittills växt fram med hans och andras hjälp. Men jag tvivlar starkt på att Jan Roséns kunskaper om den globala ekonomiska utvecklingen är så väl utvecklad att han är kapabel att inse att de s k närstående rättigheterna måste ses som något väsensskilt från kreatörens rättigheter till sitt verk. Sedan jag läst artikeln Jan Rosén om juristen i informationssamhället tycker jag att det är uppenbart att han idag ser uppgiften att fostra nätsurfande tonåringar som sin främsta uppgift.

Bakgrunden till Jan Roséns uppdrag är enligt Regeringskansliets webb ett direktiv från den 10 april 2008 om en översyn av vissa frågor om upphovsrätt, Dir. 2008:37. ”I uppdraget ligger att se över bestämmelserna om upphovsrättens övergång i 3 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen), vissa frågor om avtalslicenser m.m. samt hela upphovsrättslagen i redaktionellt och språkligt hänseende. Enligt direktiven skulle frågorna om upphovsrättens övergång och vissa frågor om avtalslicens redovisas i ett delbetänkande senast den 31 oktober 2009 och uppdraget i övrigt senast den 31 oktober 2010. Genom beslut om tilläggsdirektiv den 25 juni 2009 utökades uppdraget till att omfatta vissa ytterligare frågor avseende framför allt avtalslicenser. Samtidigt förlängdes utredningstiden så att slutredovisning av uppdraget skulle ske den 31 januari 2011, och tiden för delbetänkandet flyttades fram (dir. 2009:65).”

Den 8 april 2010 överlämnades delbetänkandet Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24). Då förlängdes utredningstiden och kvarvarande del av uppdraget ska redovisas senast den 8 april 2011. När delbetänkandet presenterades skrevs ytterst litet om dess innebörd, i vart fall skedde inte någon mer ingående granskning. Mårtensson, Carls konsumentblogg Cybernormer m fl försökte bli klok på innebörden av det hela vilket ledde till berättigade frågor. Under den här och tidigare process har det diskuterats om Jan Rosén besitter den opartiskhet som saken kräver. P3 visade redan i maj 2009 att han själv inte ser att hans engagemang kan vara rätt enögt. Mathias Klang visar med sitt inlägg i samband med en rättssak att Jan Roséns tolkningar, som Tingsrätten stödde sig på, att ”en konsekvent tillämpning av Tingsrättens logik innebär att Webbanvändning är olagligt och obrukbar eftersom man inte kan klicka eller skapa länkar utan att be om lov först”. Anders Widén ser Värsta bortklantade affären - ever.

Det är således hög tid för alla intresserade av rimligare regler för immateriell rätt att vässa argumenten och verka för en annan tingens ordning. I den här saken krävs inte bara juridisk sakkunskap utan minst lika mycket kunskap om global ekonomi, företagsamhet och alla andra mänskliga rättigheter än den som Jan Rosén närmast maniskt har hakat upp sig på. Vore det någon stake i de riksdagsledamöter, som säger sig värna om kreatörernas rättigheter och privatpersoners rätt till användning av material för kultur och kunskap samt skydd för internetanvändarnas integritet skulle man snarast se till att Jan Rosén fick sällskap av människor med sådan kompetens samt förlänga tiden för utredningen. Om Sverige vill vara bäst i klassen inom EU krävs ett rejält omtag, även i den här frågan.

Glädjande nog går det kreativa livet vidare, trots Jan Rosén och andras krampaktiga försök att bromsa utvecklingen. Kristina Alexandersson bjuder på goda exempel. Från Bryssel ställer Hax frågan Vilka politiker vill vi ha och Skivad lime tar avstamp i det som är alarmerande och tycker sig se hoppfulla tecken till en positiv förändring. Intensifier har tagit del av det som just nu upprör. Vad är det vi ser? Juridiken som bekämpar tekniken eller mäktiga intressen som demonstrerar sin makt? Eller en kombination av både det ena och det andra?

Intressant?

Nu testas förmågan att hantera information.

Oerhört trist att Åklagarmyndigheten i Stockholm och Göteborg agerar på ett sådant sätt att människor som sitter inne med värdefull information i vissa delar av anklagelserna mot Julian Assange inte finner det självklart att vända sig till åklagaren med sina iakttagelser, utan känner att ett offentliggörande på nätet är nödvändigt. Det var en av mina första tankar när jag vaknade i morse. För mig som kämpar för ett öppet och fritt internet är det självklart att denna frihet måste ske under ansvar d v s jag måste bete mig på ett juste sätt mot alla andra som vistas där. Om inte, kommer politiker och andra, som ogillar internet, att göra livet surt för mig och alla andra, som insett internets fördelar, utan att bortse från dess problem, men fortfarande tror på människors förmåga att göra vad klokt är.

Fick via Fb en länk till en artikel hos Newsmill där f d lagmannen Brita Sundberg-Weitman inte skräder orden när det gäller det skådespel som nu pågår. Oerhört skönt att se att det trots allt finns kunniga människor, som tar bladet från munnen när rättssäkerheten är i fara. Nu är tyvärr skadan skedd och förtroendet för rättsväsendet så lågt att det finns människor, som tar saken i egna händer när samhällets instanser fallerar. Det är trist då det är en återgång till forna tiders ”öga för öga och tand för tand”. När aktörer på den ena sidan upplevs göra allt vad de kan för att sänka Julian Assanges trovärdighet och heder i andra människors ögon, då slår den andra sidans aktörer tillbaka och visar upp teknisk bevisning i form av tweets och blogginlägg som talar för att här ligger en stinkande, rutten hund begravd. Till detta kommer det omogna tilltaget att utsätta Åklagarmyndighetens webbplats för ddos-attacker, vilket Sydsvenskan skrev om redan igår.

Även om jag inte delar Deepeditions uppfattning att Rick Falkvinge är Piratpartiets stora problem, är jag mycket tacksam att han kan beskriva det som pågår på ett begripligt sätt. Idag skäms jag som en skamsen hund för att jag själv inte klarade att ta pedofildebatten med de småbarnsföräldrar som jag mötte i valrörelsen. Den skräck för internet som bekämpare av pornografi och pedofili odlar är inte riktigt friskt i ett samhälle som hyllar kunskap, fakta och rättssäkerhet. Det måste sägas om och om igen.

Som ett tecken i skyn såg jag igår ett yttrande av Kamratpostens Ola Lindholm, som i en intervju i Dagens Media, berättade att KP-webben ska sluta ta betalt för sina tjänster och istället satsa på sponsorer. Han hoppas att ”sponsorerna får ut en skön känsla av att hjälpa till med en av de största samhällsfrågorna som finns, hur vi skyddar våra barn på nätet”. Se där ett nytt användningsområde för Polisens bilder på barn som misshandlats av pedofiler. Dessa bilder som förvridit huvudet på politiker och andra, som borde begripa att de har den viktiga uppgiften att behålla sans och balans även i prekära lägen. Till dem räknar jag chefredaktören för den hos barnen populära Kamratposten.

Det är många aktörer som idag behöver hämta kraft för att kunna besinna sig. Själv läser jag rätt ofta Kahlil Gibran för att förstå krafters spel i det som sker. Hans ord om vikten av samspel mellan förnuft och känsla i metaforen om rodret visavi seglet för en säker seglats, passar mycket bra i det här sammanhanget.

Det blåser dock full storm på sina håll och rodren fungerar inte. Idag överbelastas även en av advokaternas webbplats, vilket Expressen skriver om. IDG.se skriver att Wikileaks orsakar hackarkrig. Säpo uttalar sig i SR:s Ekot. Såg tidigare att både Rick Falkvinge och Anna Troberg twittrade att ddos-attacker inte är något som Piratpartiet ägnar sig åt. Bra att detta blivit sagt – vi slåss för yttrandefrihet inte nersläckning. Nyheter24 skriver att Facebook inte tänker stoppa Wikileaks konto, medan Twitter inte vill kommentera hur de tänker göra. Naturligtvis har Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros Medieinstitut, gått till anfall mot svenska media för att han anser att de okritiskt köpt urvalet ur Wikileaks material. Något TV4:s Nyhetsmorgon tagit fasta på. Deras sammanställning visar också att Wikileaks förmedlat dokument i andra sammanhang även om det ligger i sakens natur att USA finns i blickfånget med tanke på att de lyckats dra in hela världssamfundet i krig på olika håll och kanter.

Att påstå att Wikileaks är något signifikant för vänsteranhängare måste ses som en rätt väntad attack av befälet för denna thinktank, som riggades av näringslivet för drygt 30 år sedan för att bekämpa socialismen och kommunismen i Sverige. Medan han och andra på den kanten grävt ner sig i de gamla skyttegravarna söker många människor idag efter en politisk hemvist där demokrati och rättssäkerhet råder och där politikerna tilltror människor förmågan att utvecklas med frihet under ansvar i ett samspel med andra människor, som ännu inte delat in mänskligheten i onda respektive goda eller vänster och höger och inte heller inbillar sig att den egna politiska hemvisten befolkas främst av de goda. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bidrar med ett inlägg, som förhoppningsvis kan bidra till att sänka tonläget. En av många utländska tidningar The Australian försöker utröna vad som väntar Assange härnäst. Tomas är en av många som varit tyst länge, men nu upplever att han måste ta till orda igen. Välkommen tillbaka Tomas – din röst behövs verkligen!

Opassande reder ut begreppen både för sig själv och oss andra på sitt oefterhärmliga sätt. Hon håller fast vid sin kamp för rättsstaten och det fria öppna samhället och reder ut varför hon vill hålla isär Wikileaks och personen Julian Assange. Klokt vägrar hon ge sig in i det könskrig som råder och där fred inte är i sikte. Inte blir det bättre när Åklagarmyndigheten agerar så klantigt som man gjort här. Sedan har andra krafter inte varit sena att utnyttja den situation som uppstått. Tillfället gör tjuven – det borde den gode Mr Assange tänkt på innan. I sin roll som Wikileaks företrädare borde han ha hållit på sig :), sedan må en del feminister vakna upp och se att de inte klarar av att hitta balansen i sin beskrivning av verkligheten.

Skämtlynnet i denna grabbiga värld tar sig rätt ofta uttryck i en hejdlös drift med alla som tar sig själva på alltför stort allvar, varför feministerna får mer av det som retar gallfeber på dem. Det irriterar mig ibland då jag ser att aversionerna mot internet växer bland dem, som redan klistrar på nätet en mängd saker de tycker illa om, eftersom de inte kan se vad hos dem själva som bidrar till deras situation. Det gäller naturligtvis också en del män i förhållande till kvinnor. Annars kan jag tänka mig att Netopias Per Strömbäck vore en bättre måltavla för kritiken mot dataspelens och dito magasins innehåll än internet i sin helhet.

Innan jag rundar av måste jag be Mark Klamberg om ursäkt för min syrlighet gentemot honom i kommentarstråden till gårdagens blogginlägg. Förlåt Mark, det var ett utslag av en stunds uppgivenhet. Idag har han ett inlägg med anledning av en artikel i Ny Teknik där han mycket tydligt redovisar att Försvarsminister Sten Tolgfors och många andra med fingrarna i FRA-smeten antingen förteg eller ljög om allt det som lagklustret kring FRA:s verksamhet skulle göra lagligt. Själv deltog jag i DN:s chatt före beslutet och fick vara med om att min fråga om utvecklingsverksamheten helt ignorerades. Så går det till i den demokratiska staten Sverige – Justitiedepartementet spelar bakom Riksdagsledamöternas rygg. Försvarsdepartementet och Regeringskansliet undanhåller information till både riksdagsledamöter och folket inför ett viktigt beslut. Lake, Nyheter24 och Aftonbladet har också uppmärksammat artikeln i Ny Teknik. Hax har även noterat Marks bloggposter. Hos Aftonbladet kan du visa vilken tillit du har till FRA:s skydd av din integritet. Fungerar litet som en ventil på en tryckkokare – du kan pysa ut en del av dina frustrationer. FRA medger brister men menar att vi drar fel slutsatser. Erik Hultin skriver om Privatliv till salu.

Anna Troberg ställer en berättigad fråga Hur många to do-listor har USA givit den svenska regeringen? Både på sin blogg och här hos Newsmill. Kulturbloggen har läst Expressen och skriver Precis som väntat - Sverige och USA i samtal om att utlämna Assange. Andra som också skriver är Gert Frost, Magnihasa, Johan Westerholm och Skivad Lime

Hur är det nu, kan jag räkna med att flera andra nu ser vad jag har sett – att journalister inbäddade hos makten filtrerar vad som kommer fram i gammelmedierna, eftersom man inte vill oroa det sovande folket. Det är skamligt. Inte minst för deras friska växt behövs läckor både nu och då. Men inget ont som inte för något gott med sig – jag har upptäckt en del nya intressanta skribenter, som jag tänker kolla in litet närmare. Avslutar med Mikael Perssons rapport från Timbros lunchseminarium om Sociala medier i valrörelsen.

Intressant.