Vänner av ordning vs rättssäkerheten.

En liten gnutta hopp om en anständig svensk rättvisa tänds när jag läser debattinlägget hos SVT Debatt av Brita Sundberg-Weitman, pensionerad lagman och docent i folkrätt, rubricerat Svenska journalister ljuger om Assange. Det hedrar Brita S-W att hon går mot strömmen i en rättssak där en lång radda av landets feminister ser rött, då de är övertygade om att Assange är en fähund som vill smita undan sitt ansvar. Den dokumentär som Brita S-W nämner sändes i SVT i början av april 2011. och är inte längre tillgänglig på nätet

Samtidigt går det inte missa att många såväl män som kvinnor är rejält trötta på att snart sagt allt som händer i samhället ska tolkas men framförallt misstolkas med hänvisning till berörda individers kön. Irritationen däröver går också till rejäla överdrifter på sina håll, även om det också finns bloggare, bl a Jinge, som försöker se nyktert på saken. Men helt klart är rättssäkerheten både för Julian Assange och de berörda kvinnorna är i fara när saken blivit politik på högsta nivå, vilket bl a SvD skrev om häromdagen. Hos bl a SVT.se kan vi nu ta del av Assanges egna ord från balkongen hos Ecuadors ambassad i London.

För min egen del förhåller jag mig rätt kritisk till hur saken hanterats av rättsväsendet och kan mycket väl förstå varför idéerma om att Assange riskerar att bli utlämnad till USA kunnat slå rot både här i Sverige och runt om i världen. Gillar skarpt Anna Trobergs debattinlägg på SVT Debatt för några dagar sedan. Utan några andra jämförelser tänker jag på Hannes Råstams Fallet Thomas Quick. Där blir det också väldigt tydligt att företrädare för rättssamhället måste gå en repetitionskurs med fokus på rättssäkerhet om Sverige ska undvika fler rättsskandaler.

Sedan måste jag säga några ord om rättssaken i Moskva där några medlemmar ur gruppen Pussy Riot dömts för hädelse då de anses ha vanhelgat den ortodoxa kyrkan genom att använda den som plattform för sin kritik mot Putin. Andres Lokko gör i sin krönika i SvD en mycket intressant iakttagelse när det gäller journalisters och andras engagemang för upprorsmakarna i Moskva i jämförelse med två av deltagarna i London-kravallerna för ett år sedan. Bland kommentarerna finns även ett blogginlägg av Hans Wåhlberg värt att ta del av. Yttrande- och åsiktsfriheten kräver insikt utifrån många olika aspekter hos alla som säger sig veta vad som kännetecknar en demokrati.

Självklart är det enklare att försvara olika kulturella aktioner än bataljer mellan aktivister och poliser, som inte så sällan växer fram ur motsättningar dem emellan. Men, varken vänner av ordning eller slagskämpar är de mest begåvade när det gäller att värna våra demokratiska fri- och rättigheter.

Intressant?