Maktanspråk skadar förtroendet.

När jag igår läste Leif GW Perssons krönika i Expressen igår var det intressant att se hur någon som medverkat i programmet ”Efterlyst”, som under ett par decennier publicerat bilder på misstänkta brottslingar, medger att det kan gå snett. Han skriver: ”Det finns en risk för misstag och i ”Efterlyst” har vi råkat ut för detta vid några tillfällen. Polisen har gett oss fel bilder och våra tittare har pekat ut fel person. Vid några enstaka tillfällen under tjugo år och att vi efteråt gjort allt som stått i vår makt för att ställa saken tillrätta var tyvärr till klen tröst för dem som drabbats. Låt oss heller inte glömma bort integritetsfrågorna. Det är tyvärr långt ifrån så enkelt att den som inte gjort något heller inte har något att frukta. Ibland kan det räcka med att man är kändis, kliar sig i rumpan ute på staden eller vinglar in på krogen med någon annan än sin lagvigda. Brottligt är det hur som helst inte och även ett antal sneda flin och kommentarer på en polisiär ledningscentral är ett intrång i allas vår rätt att få leva i fred så länge vi inte harmar någon annan. Detta förstår också varje tänkande människa. Man behöver inte ens vara JO eller JK för att fatta den saken.”

Därefter följer en kommentar om Thomas Bodströms utspel att utlova en lagändring där skolledningen själva ska få bestämma om hur många övervakningskameror man vill ha. ”Vi ska vara försiktiga med människor som han”, läser jag och hajar till. Mina funderingar har sedan en tid tillbaka gått i samma riktning, men då han varit en person som S ser som sin ”justitieminister” har jag tänkt att sossarna vet något som vi andra inte känner till. Något som gör att de kan överse med att pratet är av det ytliga slaget. Kollar in hans blogg Bodströmsamhället och slås av det opportuna i hans senast inlägg Skjut björnen. Tänker i nästa andetag ”Månne hur partikamraten Jan Emanuel Johansson ser på den saken”. Men släpper den tråden då den bara kan vara av intresse för den som vill skapa spinn.

”Bäst är han som kontraindikator”, skriver Leif GW. ”Om ´Bodis tycker eller tror´ någonting så är detta ett starkt skäl att ´tycka eller tro tvärtom´. Den iakttagelsen ska jag lägga på minnet. Man vet aldrig när man kan få nytta av det.

Hur som helst undrar jag varför FRA-kramare på ömse sidor om demarkationslinjen mellan höger och vänster undslipper medias närgångna frågor. Camilla Lindberg och Birgitta Olssons artikel Alternativet i Tidningen Nu borde leda till att någon känner partiledarna på pulsen. I en kommentar skriver Tomas Mattsson bland annat: ”Frågan är vem som hyser mest rädsla i sina själar? Det är ju skräcken som hela tiden leder fram till förhastade och vansinniga beslut, inte minst politiska, och det gäller sannerligen inte bara FRA. Det behöver man inte vara en särskilt driven omvärldsanalytiker för att se. Efter Birgitta Ohlssons och Camilla Lindbergs resonemang torde det stå alldeles klart att FRA-lagen måste rivas upp, och en parlamentarisk utredning tillsättas som just börjar med att "identifiera de hot eller problem som vi vill lösa".”

Instämmer till fullo i den slutsatsen. Men, det är knappast troligt att Folkpartiet skulle vara mera lyhörda idag än tidigare. Därtill kommer de statsbärande Moderaterna med alla sina Nato-kramare, vilka knappast vill lyssna till sådana tongångar och i Centerpartiet arbetar Staffan Danielsson som grindvakt. Återstår Socialdemokraterna, men finns det verkligen någon som längre tror att de menade allvar med sitt tidigare snack om att riva upp, göra om och göra rätt. Det vore intressant att höra, efter det att Thomas Bodström deklarerat att han stödjer FRA. Och nog är det märkligt att både Moderaterna och Socialdemokraterna är så ointresserade av att klargöra vad det är som hindrar dem från att svara på fem frågor om FRA, som vi i nätverket Riksdagssvar.se vill ha svar på. Ett projekt som allt mer antar formen av en digital minnessten, som dock inte är färdigknackad förrän mandatperioden är till ända.

Kraft att ta nya tag i den uppgiften får jag när jag läst det som Mark Klamberg skriver med anledning av några artiklar i DN, här och här. Jakob Heidbrink har också kommenterat det som sker med koppling till fyra erfarna journalisters debattinlägg i DN. Heidbrink visar något av ett önsketänkande när han skriver ”kanske regeringen gör en tabbe och utnämner någon rakryggad person som verkligen uppfyller sitt uppdrag som domare och inte springer regeringens eller FRA:s ärenden”. Efter vad vi sett hur domare, advokater och riksdagsledamöter frotteras med varandra i olika sammanhang har mycket av förtroendekapitalet förskingrats.

Inte alls underligt att Piratpartiet bestämt sig för att kandidera i riksdagsvalet nästa år. Rick Falkvinge noterar att Hufvudstadsbladet i grannlandet Finland klarar att skriva om att PP:s inriktning på informationspolitiken kan vara ett framgångskoncept. Det ska verkligen bli intressant att följa Telekompaketets, ACTA-förhandlingarnas och Stockholmsprogrammets väg i Bryssel – den här veckan är det många utskottsmöten på gång skriver Christian Engström. Hög tid alltså att sända ett mejl till våra MEP:er. Många andra intresserade av politik är hårt engagerade i den kamp om makten som moderatstämman inledde. Här bara några röster ur mediafloden DN; Mitt i steget; och Lars-Erick.

Intressant.

I medborgarnas intresse?

Tar hjälp av Doom4 för att lyfta fram hur betydelsefull denna höst är när det gäller internets framtid. Avslutningsvis nämner Daniel Erik Josefssons inbjudan till ett seminarium inför tredjebehandlingen av Telekompaketet den 7 september i Bryssel. I mitt stilla sinne undrar jag hur många av Sveriges MEP:er, som kommer att ta chansen att sätta sig in i hur landet ligger. Med tanke på det som hände förra fredagen, då tingsrätten dömde företaget Black Internet att stänga ner trafik innehållande upphovsrättsskyddat material med adress The Pirate Bay, har begreppet 'mere conduit' eller budbärarimmunitet ställts under blixtbelysning. The Pirate Bay blir till ett rött skynke som sätter tankeverksamheten ur spel.

Via en länk hos Erik blir jag uppdaterad om sakernas tillstånd i Storbritannien, läs Monica Horten Iptegrity.com Frendo skriver också om detta och pekar på att operatörerna och upphovsrättsindustrin i England ser ut att ha slagit ihop sina påsar. Vilken roll spelar våra folkvalda i detta spel?

Jag tycker mig se att politikerna abdikerat från sin roll som folkets företrädare i relation till den ekonomiskt starka upphovsrättsindustrin. Uppenbarligen är det ”ballfaktor100” att kunna frottera sig med industrins höjdare och deras advokater. Jag vet vad jag tänkte när jag läste om advokaten Monique Wadsted på Stureplan.se ”Kändisadvokaten Monique Wadsted firade femtio år fyllda tillsammans med 370 av sina närmaste vänner på Fjärilshuset i Hagaparken. Det blev, precis som förhandstipsen antydde, en storslagen baluns där i sort sett hela den svenska medieeliten minglade, kliade rygg och hade en riktig helkväll.” Bilderna avslöjade att riksdagsledamöter räknas till denna elit.

Utan några andra jämförelser tänker jag på de följder det fick för kulturbyggnaden Stadt i Norrtälje att dåvarande Kommunalrådet Håkan Jonsson (S) och dåvarande Tekniska chefen umgicks med kändiskrögaren Anders Broström, Berns salonger. Broström som tidigare gett sig in i fastighetsbranschen med sitt bolag Startskottet (sedermera Gråberget) kunde under förespegling att han var genuint intresserad av att driva hotellet, förvärva fastigheten av kommunen, som tidigare erhållit fastigheten via en donation. Sedan kunde han låta verksamheten gå på sparlåga under ett antal år för att senare lobba för en ändrad användning eller som det hette ”förädla fastigheten” genom att skapa bostadsrätter i ett anrikt kulturhus. Idag har det, som började med att en politiker och en tjänsteman tjusades av att frottera sig med en kändis, utvecklats till en sjusärdeles praktskandal, vilket Norrtelje Tidning så småningom skrivit en hel del om.

Det är denna typ av vänskapsallianser, som vi medborgare har att bekämpa och här är det meningen att media ska vara vårt vakande öga. Men, med egna intressen i en bransch, där även ord är skyddade av upphovsrätt, blir det litet si och så med den saken. Trots att det är så uppenbart att upphovsrätten behöver en rejäl översyn för att det som gäller i den analoga tillvaron ska kunna gälla även i den digitala, blir det ett ramaskri om någon vågar tala högt om den saken. Hur man än försöker synliggöra behovet av en digital intellektuell allemansrätt, vilket bland annat användningen av Creative Commons license möjliggör, faller allt tillbaka på brottsbekämpning. En brottsbekämpning, som har urartat, på grund av tilltron till en användning av tekniken, som borde förskräcka alla politiker i vårt land. När det inte sker måste man fråga sig: - Vilka krafter står de under inflytande av?

Läser med stor behållning Anne Rambergs berättelse om sitt sommarlov i Advokaten nr 6 och tänker att det är fantastiskt att hon orkar. Andra som jag hoppas står pall är Stadsteatern och deras företrädare i Svensk scenkonst, som vågat utmana Stim för avtalsbrott, något SvD följer upp idag. Det är inte utan att jag är beredd att hålla med Lars Ring – teatrarna borde få betalt för att de ger nytt liv åt ett svunnet decenniums musik. DN är i likhet med SVT:s Kulturnyheterna (2:23 – 5:00 i sändningen) mera följsam för att inte säga – svassiga! Vem är i underläge när Universal och Stim lägger in en ny tolkning i ett redan ingånget avtal? Som jag skrev igår – hur mycket badwill tål ett varumärke?

Intressant.

Här statuerar Universal exempel.

Läser i SvD och DN om de problem som uppstått kring Stadsteaterns föreställning De tre musketörerna baserad på Alexander Dumas den äldres roman med samma namn. I sin uppdaterade version har teatern använt sig av populärmusik från 1980-talet, vilket man ansett sig kunna göra med hänvisning till det avtal man har med STIM. Tidigare har samma företag stoppat ett gästspel från Lettland, vilket SvD berättade om igår.

Vad jag känner till har Stadsteatern inte haft några problem med tolkning och tillämpning av detta avtal tidigare, varför man kan anta att problemen uppstått på grund av det eskalerande krig som innehavarna av upphovsrätten sedan en tid väljer att utkämpa på svensk mark. ”Mer vill ha mer och fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt”, skulle min mamma ha sagt. Helt klart tror musikjätten Universal att man har något att vinna på denna maktdemonstration. Men jag tvivlar på det. Jag tror att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt tolkar många människors känslor när hon kallar bolagets agerande smaklöst och arrogant.

26 utsålda föreställningar betyder drygt 20.000 besökare, som transporteras av ett stort antal bussföretag, vilka naturligtvis värdesätter varenda krona som de kan dra in till sitt företag. Därtill kommer alla artister och andra anställda samt deras anhöriga förutom alla som läser och hör nyhetsinslagen om detta. Hur mycket badwill tål ett varumärke? Eller är de så desperata i sin jakt på pengar till advokatkostnader att deras hjärnor gått i baklås? Eller kan det vara så att vi nu ser att låtskrivare börjat reagera på att bolag och advokater tjänar mer på deras musik än vad de själva gör? Ja, frågorna blir allt fler ...

Den som inte tänker längre än näsan räcker, kan naturligtvis lägga skuld på Stadsteatern – att de inte kollat upp rättigheterna ordentligt, men det faktum att det lettiska gästspelet The Sound of Silence tidigare har spelats i Lettland, Finland, Kanada, Tyskland, Frankrike och Österrike utan problem, gör att Universals agerande i Stockholm luktar skunk lång väg. Jag kan bara hoppas att politikerna i Stadshuset inte viker ner sig lika lätt som man gjort i riksdagen. Sedan tycker de etablerade partierna att det är egendomligt att Piratpartiet ställer upp i nästa års val!?

På min blogg i Norrtelje Tidning bjuder jag tidningens läsare på mer funderingar kring just detta.

Intressant.

Partiets eller väljarnas kandidater?

Blir helt klart mycket glad när jag läser SvD:s ledarsida med inlägget ”Obama valdes utan kandidatförsäkran”, eftersom jag här får en bekräftelse på att fler funderar kring det avtal, som partierna kommer överens med sina kandidater om – hos moderaterna kallat Kandidatförsäkran. Något jag bloggat om bland annat här. Innan personvalet kom med i bilden, var det vanligt att en ledamot ägde rätt att agera för sin sak hela vägen fram till det slutliga beslutet, under förutsättning att man argumenterat för och muntligt eller skriftligt reserverat sig till förmån för sin sak vid de gruppmöten, som föregått behandlingen i den beslutande församlingen. Detta mot bakgrund av varje ledamots lagliga rätt att skriva motioner och interpellationer, ställa enkla frågor samt rösta utifrån sin egen övertygelse.

Naturligtvis måste man fråga sig vad som legitimerar att en partiledning tubbar en kandidat att avtala bort sina lagliga rättigheter. Svaret är: Regeringsdugligheten, d v s ledningens behov av att vara så säker på sin makt över sin egen församling att han eller hon aldrig behöver riskera beskyllningar om oförmåga att leda landet, landstinget eller kommunen. Det tillstånd, som detta skapar, leder till beslut som endast i någon formell mening kan ses som ett demokratiskt beslut. Reellt luktar det diktatur lång väg. Lagstiftningen kring FRA och dess verksamhet är ett exempel på detta.

När sedan Piratpartiet gör entré på grund av det folkliga missnöjet med de etablerade partiernas oförmåga att formulera en framtidsinriktad politik i det samhälle, som växer fram med hjälp av de informations- och kommunikationsverktyg, som Internet möjliggör, då blir personvalet ett verkligt hot; Samtidigt som man gärna ser att kandidater fångar upp de kritiska rösterna, vill man inte ge dessa kandidater makt att göra skillnad.

Här kommer universalverktyget – det civilrättsligt bindande avtalet väl till pass. Alla vuxna individer i ett modernt samhälle vet att ett avtal, som man skrivit under, gäller och kan inte ensidigt ändras av någon av parterna. Vem kan ha något att invända mot att ett parti vill ha den ordning och reda som sådana avtal är en garant för? Hela vårt vuxna liv bygger på olika former av sådana avtal. Ja, numera börjar man redan i skolan med individuella utvecklingsplaner där lärare, elever och föräldrar gör upp avtal om vad eleven och dennes föräldrar ska bidra med för att eleven ska lyckas. Längst i den vägen har man kommit i Storbritannien, där lagstifningen ger myndigheten rätt att installera en övervakningskamera i elevens hem i det fall som elev och förälder inte håller vad man lovat det vill säga gjort sig skyldig till Anti-Social Behaviour Orders (ASBO)

Genom att sätta in företeelsen i ett större sammanhang, måste man fråga sig vilken samhällsutveckling som gynnas av att kandidater till våra politiska församlingar signerar sådana avtal? Ett bra svar på den frågan skulle förmodligen kunna leda till avtal med ett helt annat innehåll. Men framförallt skulle man tvingas fundera över hur kvalitetssäkringen av de demokratiska fri- och rättigheterna kunde gå till inom ramen för detta avtal.

Intressant.

Staten tvingar fram avstängning.

Läser ett pressmeddelande från Piratpartiet om agerandet från en tingsrätts sida mot en internetleverantör, som därmed gjorts ansvarig för innehållet i det som sänds via nätets kablar. Hittills har ledande politiker menat att jag och andra sett spöken på ljusan dag när vi skrivit om att budbärarimmuniteten är hotad i EU:s olika länder om inte EU i samband med direktiv för det så kallade Telekompaketet mycket tydligt uttalar att Common Carrier eller Mere conduit skall råda alldeles oavsett val av leverantör. Idg.se skrev igår bland annat följande:

”Black Internet har valt att följa tingsrättens dom utan att ta strid i ärendet. Vd Victor Möller betonar att bolaget varken har tid eller pengar att ge sig in i den infekterade striden om upphovsrätt och piratkopiering.

– Beslutet fattades av tingsrätten i fredags och nådde oss idag. Vi har valt att följa beslutet, vi har framförallt valt att inte gå i svaromål, slå på stora trumman och lägga miljoner kronor på jurister, säger Victor Möller.

– Vi är ett litet bolag och vi har inte de ekonomiska resurserna att gå in i en sån här grej. När jag tog över den här verksamheten i mars kände jag, fasen vad kul, nu ska jag sälja internet. Plötsligt hamnade jag i årtiondets största politiska strid, fortsätter han.”

Till saken hör att företaget Black Internet enbart säljer internetkapacitet till The Pirate Bay, inga servrar finns hos dem och inga ip-adresser, men genom bortfallet av kapacitet blir andra leverantörer överbelastade, vilket gör att svårigheter uppstår för alla berörda av trafik via The Pirate Bay. Tingsrättens dom är enligt en annan artikel formulerad så att Black Internet istället för att stänga av all trafik skulle kunna välja att filtrera bort en del av trafiken, vilket för oss som konsumenter skulle vara minst lika illa. Istället för att staten snokar anser Tingsrätten uppenbarligen att internetleverantörer ska ägna sig åt detta. Men sista ordet är inte sagt, skriver Computer Sweden.

Vad jag känner inför det som pågår, klarar jag just nu inte av att sätta ord på, varför jag överlåter ordet till Karl Sigfrid; MinaModerataKarameller; Deepedition; Opassande; Rick Falkvinge; Tommy k Johansson; Scaber Nestor; Christian Engström; Hax; Skönt notera att Centerpartiets rättstalesperson Johan Linander känner oro efter Tingsrättens beslut. Alltid något i ett land, där vi, som lever delar av våra liv på nätet, ser ut att behöva leva med att det är internetleverantören, som ska stå upp för våra medborgerliga fri- och rättigheter. Medan jag skriver känner jag hur blodtrycket stiger, vilket inte är hälsosamt.

Henrik Alexandersson skriver också om vad som pågår inom EU. Han har tidigare skrivit om hur vi alla kan bidra när det gäller Telekompaketet, vilket kan vara mera konstruktivt än att svära ve och förbannelse över mjukryggade politiker, som med sin lagstiftning sätter rättssäkerheten ur spel.

Samtidigt pågår det en annan diskussion om yttrande- och tryckfriheten med anledning av att någon skrivit något, som inte behagar ledande israeler och deras sympatisörer. Om detta skriver bland många andra Det progressiva USA; Mitt i steget; In your Face; Mark Klamberg och Mårten Schultz. Den diskussionen är helt omöjlig att delta i om man inte lovsjunger Israel.

Intressant.

Allt utvecklas under livets gång.

Gör mitt bästa för att kolla upp vad jag gått miste om de senaste dagarna, när jag gjort en resa till Falun för att gratulera den pigge 90-åringen Svante Pedersson. Under åren 1963 – 1968 var han min chef, först när jag jobbade på LO-skolan i Brunnsvik och senare när han behövde en sekreterare som VD vid Litteraturfrämjandet, vilket var en stiftelse skapad av de folkrörelser som tidigare engagerade sig i Boklotteriet. LO-skolan i Brunnsvik var då en filial till LO-skolan Åkers-Runö, men har under 1990-talet avvecklats som egen enhet. Kvar finns Brunnsviks folkhögskola med ABF Sollentuna, som en ny stark part. Som medlem i Brunnsvikarnas förbund tycker jag naturligtvis att det är bra att skolan kan leva vidare och i tider av arbetslöshet borde Brunnsviks folkhögskola och andra folkbildare ha häcken full. Runöskolan har också utvecklats till en folkhögskola med flera strängar på sin lyra. Det har onekligen hänt en del under de decennierna som förflutit sedan jag arbetade i där. När det gäller Litteraturfrämjandet vet jag att det upphörde 1992, men att bokförlaget En bok för alla ännu så länge lever vidare.

Det är klart att de här åren i mitt liv har satt sina spår och där uppe i sällskap med Svante, hans familj, släkt och goda vänner var det många minnen som poppade upp. Under hela kvällen rådde där en genuint varm och skön stämning. Med sin obändiga tilltro till människorna är han fortfarande i farten och engagerar sig i folkbildningen som föreläsare och författare. Just nu håller han på med sina memoarer, som det ska bli riktigt intressant att få ta del av. När hans äldsta barnbarnsbarn berättade om hur häftigt det var att vara med och fira 90-årsdagen, då stod det klart att Svante och hans hustru Svea har säkrat folkbildningsintressets återväxt.

Vid sidan av denna fest fick jag tillfälle att umgås med min brorsdotter Anki med familj, då hon bjöd på husrum under min vistelse i Falun. Hon är en trebarnsmamma, som nu med vuxna barn och en mycket positiv syn på livet och tillvaron, för närvarande ingjuter mod och hopp i människor, som blivit varslade från sina jobb. Det företag, där hon arbetar, går in redan under varselperioden och peppar människor att plocka fram sina resurser och redovisa sina kunskaper i ett propert CV samt se möjligheten i att vidga sina sökområden. Hon och hennes kollegor behöver inte mötas av den misstänksamhet, som handläggarna på Arbetsförmedlingen kan mötas av, eftersom de inte håller på med myndighetsutövning. De arbetar med målsättningen att en arbetssökande ska vara i nytt jobb inom tre månader.

Företaget finns nu med i den upphandling, som Arbetsförmedlingen gjort, vilket innebär att en arbetssökande kan välja deras coach istället för en handläggare på förmedlingen. Det kan vara positivt för alla parter, men för att det ska fungera måste Arbetsförmedlingens system utvecklas. Såg innan i Idg.se att Af har en del inkörningsproblem. Rätt intressant att läsa kommentarstråden, där man kan se att diskussionen utmynnar i en partipolitisk träta. Detta istället för att se det hela, som något intressant – kan samhället och individen lyckas bättre när den sökande själv kan välja vilken coach han eller hon vill vända sig till?! Jag är helt övertygad om att den arbetssökande som ser möjligheten i detta kommer att tillhöra vinnarna, eftersom jag vet att de företag, som vill lyckas, dammsuger marknaden efter alla typer av jobb för att kunna lyckas med sin målsättning! Dessutom kan förmedlingens egna handläggare se möjligheten och anta utmaningen samt visa att de också kan. Detta utan att ta till piskan – indragen A-kassa – så fort en arbetssökande ställer sig tveksam till att bli pådyvlad ett jobb. De borde tänka på att om de ska överleva, som förmedlare, måste arbetsgivare vara nöjda med de medarbetare som rekryteras. Moroten torde då vara ett bättre verktyg att ta till än piskan, även om det mest är en massa prat om hårdare tag, som märks i samhällsdebatten.

Intressant.

Kompromiss till döds eller vissla?

Vi befinner oss nu i nomineringstider, då de olika partierna ska fastställa vilka kandidater som ska företräda partiet i valet 2010. Eftersom valet till Europaparlamentet visade att det går att få ett genomslag som personvald, blir det viktigast att finnas med, även om partierna gör allt vad de kan för att deras ranking ska hålla ända in i mål. Många som bestämt sig för att kandidera kommer nu att genomgå en intern process inom sitt parti innan de kan räkna med att få komma ifråga. En del brukar tala om att ”de långa knivarnas natt” stundar. Andra jobbar med att försäkra sig om att sympatisörer vill engagera sig i deras personvalskampanjer. Här i länet har jag noterat att MinaModerataKarameller och Skärvor från skäret annonserat sitt intresse för att få komma ifråga. Den senares propå att vilja riva upp FRA-lagen blir jag faktiskt mycket positivt överraskad av och noterar att även Mark Klamberg tycker att det är värt att uppmärksammas. När det gäller det som hände i Folkpartiets partiråd den 3 okt 2008 vill jag minnas att där fanns en förutsättning för ett godkännande av tilläggen, som jag undrar om den verkligen har uppfyllts. Dokumentet, som jag länkade till när jag då skrev om detta, finns inte där idag, men den, som har tillgång till protokollet och därtill hörande handlingar, kan ju kolla den saken.

Igår bestämde jag mig för hur jag skulle förhålla mig till kandidater, som jag gärna vill att det ska gå bra för i nomineringsprocessen. Alla partier behöver kandidater med förmåga att värna sin egen personliga integritet om de ska inse vikten av att försvara min och andras rätt till skydd mot tvångsåtgärder i olika skepnader. Omröstningen om den s k FRA-lagen och allt därtill, gjorde mig medveten om att vi idag har en ordning där partierna ser till att riksdagskandidater avtalar bort sin lagliga rätt att rösta efter det egna samvetet – allt utifrån idéer om att landet skulle bli oregerligt i annat fall.

Regeringsdugligheten är således det begrepp, som skapat det kameraderi, där S och M kan göra upp om regler, som bägge partier tjänar på. Därför kan vi se en ändamålsglidning när det gäller utkvittningen av ledamöter vid omröstningar. Från början var detta en praktisk ordning för att bibehålla den vid val fastställda maktfördelningen, när ledamöter inte kan vara med vid omröstningar på grund av sjukdom eller ett annat åtagande av särskilt stor vikt. Idag har det blivit något som partierna använder sig av när en ledamot inte har mage att rösta mot sin egen övertygelse – den ledamoten har då drabbats av det som numera kallas ”politisk snuva”.

Det var detta som synliggjordes i riksdagen den 18 juni förra året. Inom Folkpartiet blev det allra tydligast då endast två av sex kritiska ledamöter deltog. Fyra ledamöter valde att kvitta ut sig. Av de som deltog vågade endast en ledamot rösta en nej och den andra lade ner sin röst. Inom Centerpartiet var det två ledamöter, som kom att spela ”hjälterollen” i ”räddningsaktionen” för lagförslagets genomförande och dessa ledamöter tycks än i dag vara av den uppfattningen att det spel, som de då deltog i, har gjort denna lagstiftning helt OK. Inom moderaterna har Karl Sigfrid senare redogjort för sitt beslut att krypa till korset och rösta ja. Det förstår jag, eftersom en kandidatförsäkran är ett ingånget avtal som måste efterlevas. Avtalslagen är en grundbult för alla överenskommelser i samhället.

Igår deklarerade jag att jag inte kan ge mitt oreserverade stöd till en kandidat, som låter sig klavbindas. Mary X Jensen har naturligtvis framhållit det praktiska i att ge och ta d v s finna kompromisser. Något jag kan förstå, dock måste varje ”förhandlare” göra klart för sig var smärtgränsen finns och när denna är nådd, klara av att stå pall. Något, som jag tvivlar på är möjligt mot bakgrund av det formulär, som används för kandidatförsäkran. Där står bland annat ” jag har moralisk skyldighet att omedelbart avsäga mig de uppdrag gruppen nominerat till, om gruppen uttalar att den inte längre har förtroende för mig som representant”. Under sådana förhållanden finns ytterst små möjligheter att hävda sin oberoende och lagliga rätt att rösta, som samvetet bjuder. Vem vågar vara den som blåser i visslan under sådana premisser. Att en grupp uttalar att den tappat förtroendet för en person är idag en vanligt förekommande metod för att göra sig av med den, som inte dansar efter gruppens pipa. Förutom att det är ett övergrepp på en ledamots lagliga rätt, att rösta efter egen övertygelse, leder det till en osund utveckling till nackdel för tilltron till politikerna och det politiska systemet. Risken finns att maktanspråk i högre grad styr besluten än sakliga argument. Ledare, som inte kan leva med att förlora i en omröstning, inger inte särskilt stort förtroende.

Fortfarande är vi många som kämpar för att regeringen ska inse behovet av att backa, göra om och göra rätt. Hoppet är som bekant det sista som överger en människa. För den som behöver en repetition finns hos Frendo en bra sammanställning, liksom hos Mark Klamberg. För den som eventuellt missade Fokus´ artikel Spelet om FRA, bjuder jag här på en repris.

Intressant.

Politikers krav på lagstiftning är reaktivt.

Läser en av mina favoritbloggare Jakob Heidbrink, som gjort ett inlägg med anledning av utspelet av ett par politiker i Folkpartiet på DN:s debattsida, och känner att det trots alla tecken på motsatsen ändå finns lagkloka människor, som resonerar med klokhet kring en del politikers förkärlek att stifta lagar mot sådant som de ogillar.

Jakob avslutar med något som jag vill inleda detta inlägg med:

”Även om dock alla dessa förslag skulle visa sig vara praktikabla och välavvägda, även om vi skulle lyckas få alla gränsdragningar rätt och även om vi skulle ha perfekta poliser, domstolar och socialarbetare som vid varje given tidpunkt använder exakt rätt medel för att hjälpa barnet, måste vi dock komma ihåg en sak. Juridiken är reaktiv: den kan inte verkligen förhindra missförhållanden, utan bara ställa dem till rätta och genom sanktioner höja tröskeln mot att missförhållanden förekommer. Ingen straffrätt, ingen socialrätt i världen kommer att kunna göra alla barn trygga, alla föräldrar förnuftiga och alla människor lyckliga. Det måste vi själva göra, utan hjälp av polis och myndighet. Och historien verkar indikera att vi aldrig kommer att lyckas med det.”

Jag kan hålla med om att det är omöjligt att lyckas fullt ut, men tycker att det är ett fattigdomsbevis, när politiker inte ens anstränger sig att göra sådant som skulle kunna leda till det näst bästa eller det näst, näst bästa. Men, jag kan mycket väl förstå den uppgivenhet som sprider sig, eftersom politikerna idag ser ut att ha tappat all tilltro till mänsklighetens positiva sidor. Istället är det mera övervakning, skärpt lagstiftning och hårdare tag som förespråkas. När jag ser tillbaka och ställer mig frågan hur det kom sig att jag och mina syskon fick möjlighet att mot alla odds växa upp till hyggliga medborgare, är det framförallt en sak som slår mig – alla fattiga ungar gavs då möjlighet att gå i skola, eftersom politikerna såg oss som landets begåvningsreserv, viktiga att ta till vara! Tänk efter, vilken framtidstro låg det inte i de bilder, som denna föreställning skapade.

Med fokus på brott, straff och säkerhet är det helt andra bilder som skapas i människors inre. Min syn på de politiker, som måste spela på människors rädsla för att vinna deras röster, är inget att skriva hem till mamma om, det kan jag lova. Alla barn har en potential, som inte kommer till sin rätt under repressiva förhållanden, där barnet försätts i underläge. Jag blev verkligen glad när jag läste Kent Perssons inlägg – en politiker, som i dessa tider vågar tala om att barn behöver kärlek, massor av kärlek! En annan person, som visat att han vet vad barn behöver är Lars H Gustafsson. Såg honom senast intervjuas i Rapport häromkvällen och är nyfiken på hans bok Gå med dig, som kommer att presenteras vid Bok- & Biblioteksmässan den 24 – 27 september.

Tur för Folkpartiet att de också har aktiva kvinnor, som Linnéa Darell, ledamot i Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden, som med anledning av dagens Brännspunktsartikel gjort ett bra inlägg Hög tid att dela ut Orwells ”1984” i gymnasieskolorna? Marie E har läst och tycker att undersökningen vittnar om något fruktansvärt. Pure Nandi var en av de tusen som deltog i undersökningen och nu reflekterar kring resultatet. Själv lyckades jag tidigare idag att kolla vilka intressen som låg bakom. En ung Pirat har hittat ytterligare ett inlägg om repressiva åtgärder framförda av en aktiv inom Folkpartiet i Burlöv.

Undrar just varför de, som bekänner sig till liberalismen, uppvisar en sådan himmelsvid skillnad i synen på samhället? Inom Folkpartiet ryms uppenbarligen både politiker, som sätter sin tilltro till repressiva åtgärder, och de politiker, som visar tilltro till människan? Jag förstår varför Piratpartiet tror sig om att vinna framgång i valet 2010.

Intressant.

Att vara trygg i en farlig miljö ...

... eller otrygg i en ofarlig miljö, det är frågan. Vad händer i en miljö, där människor inte kan känna sig trygga utan övervakning? Det finns inget som väcker min nyfikenhet så mycket som alla dessa undersökningar bland grupper om 1.000 personer, som sedan anses vara vittnesgill för alla människor i denna grupp. Idag är det Stöldskyddsföreningen som låtit ”utreda” inställningen till övervakningskameror i skolmiljön. En förening som ingår i Säkerhetsbranschen och i år presenteras, som ny viktig medarrangör i mässan Skydd 2010 tiden 14 - 17 september 2010. Under valrörelsens allra sista dagar – skicklig timing! Ser på en portalsida för branschen att Centerpartiets rättstalesperson Johan Linander varit på en tvådagars prao hos ett företag, som ingår i en medlemsorganisation inom Swesec, en annan av mässans arrangörer. Självklart måste justitieutskottets ledamöter hålla sig ajour med livet och tillvaron hos ett företag, som sysslar med värdetransporter, men för jämviktens skull hoppas jag att han även tar del av Affärsvärldens artiklar om hur ett gäng kriminella etablerade sig och blev Sveriges snabbast växande företag i branschen.

Utan att ha studerat kinesisk filosofi något närmare har jag dock uppfattat begreppet Yin och Yang som ett sätt att beskriva hur krafter i vår tillvaro strävar mot sin egen jämvikt. För mycket av det ena eller det andra skapar obalans. Det har jag i åtanke när jag läser artikeln i SvD:s Brännpunkt. Om det är, som det påstås, undrar jag vad detta säger om skolan som miljö och hur vuxna och ungdomar tar itu med de arbetsmiljöproblem, som man tror att kameraövervakningen skulle kunna råda bot på. Noterar dock att det finns en rad förbehåll för acceptansen: ”under förutsättning att de visste att materialet bara skulle användas om något allvarligt inträffat (stöld, skadegörelse, mobbning, våld eller narkotikalangning) och om det var en av skolan utsedd säkerhetsansvarig som fick tillgång till materialet.”

Läs det sista en gång till: ”och om det var en av skolan utsedd säkerhetsansvarig som fick tillgång till materialet”. Snacka om att kratta i manegen för sin utbildningssatsning. Det är inte utan att jag börjar undra om det inte vore en uppgift för grävande journalister att kolla in den här branschen, hur den expanderat och den ideologi som ligger bakom dess utveckling. Har vårt land verkligen blivit så mycket otryggare att leva i? Måste se vad Brottsförebyggande rådet säger om den saken. Wow, där finns mycket att ta del av – här väljer jag att länka till Brottsrummet, en webbplats för ungdomar, där bland andra Länspolismästare Carin Göthblad intervjuas. Brå:s idé om att vi måste sätta fokus på ett förebyggande arbete på lokal nivå är nog det enda gångbara. Men, då blir man tvungen att inse att lösningar kräver en hel del kreativitet och social kompetens.

Tänk om man skulle fråga dessa elever: - Vilken människa vill du helst vara – en som är trygg i dig själv och kan hantera de mest oväntade händelser på ett klokt sätt eller en som lätt skrämmer upp dig själv och nästan alltid är rädd för att det ska hända något oförutsett? Något säger mig att den, som känner sig trygg i sig själv, kunde komma med andra förslag till lösningar än att skolan skulle utbilda säkerhetschefer och skaffa övervakningskameror. Den sociala kompetensen väger uppenbarligen lätt när skolan som arbetsplats ställs inför olika probem. Om skolan är en så otrygg arbetsplats, att kameraövervakning krävs, undrar jag vad Arbetsmiljöverket sysslar med.

Andra som skriver om artikeln är Sidvind; Linnéa Darell; Annie Johansson; Badlands Hyena; och Ipse Cogita.

Avslutar med Jardenberg som skriver initierat om Spotifys inkomster vs artister och bolag, vilket jag berörde i ett inlägg häromdagen.

Intressant.

Vilka idéer härskar inom EU-kommissionen?

Även om Johan Wennström i SvD refererar till en brittisk historiker och författare som utgångspunkt för sina funderingar kring ideologiernas roll eller deras eventuella död, har jag svårt att tro att detta stämmer. Jag har till exempel svårt att tro att det som händer under Sveriges ordförandeskap sker utan att det ingår i en tankekonstruktion där synen på människan är av avgörande betydelse. Avideologiseringen är i och för sig inget nytt tankegods, men det är möjligt att det blivit mer intressant att tänka i de banorna sedan vi kunnat se hur våra politiker skapar system, som tyder på en ökande pessimistisk syn på människan. Eller mer pragmatisk, som en del väljer att kalla det, när de utgår från att folket bara debatten lägger sig kommer att inse att politikerna vet bäst. Det är inte utan att jag blir en aning deppig av att läsa sådant en måndag morgon, när Sverige är på väg att ta sig ur den stiltje som rått under semestern. Gläds därför när jag läser dagens inlägg hos Krohniskt .

Men sedan tänker jag, att det nog är mot en pragmatisk bakgrund, som vi ska se upplysningen att EU-kommissionen den 26 juni 2009 antog lagförslag som gäller inrättande av en byrå för den operativa förvaltningen av stora IT-system inom området för frihet, säkerhet och rättvisa. Inom ramen för Stockholmsprogrammet, kan man förmoda. Hax har i dagarna gjort en resumé och lagt pussel. Olof har tolkat och gjort en överskådlig bild för både sin egen och vår förståelse. Tidigare har Nätverket Svart Måndag och många andra redovisat sina synpunkter kring detta. All denna energi och alla dessa pengar, som satsas på detta som kallas säkerhet och kontroll säger väl ändå något om den politik eller den ideologi, som ligger bakom.

Inne på detta om ideologier, noterar jag att Svenskt Näringsliv som vanligt ägnar de av politikerna styrda verksamheteterna i kommuner och landsting rejäl uppmärksamhet. Men då det i oktober – november 2007 var stört omöjligt att få ta del av den undersökning, som låg till grund för boken ”Plan B – den dolda jakten på välfärd”, har Stefan Fölster inte längre särskilt stor trovärdighet i mina ögon. Jag bloggade om detta bland annat den 19 november 2007 med en länk till inlägget som marknadsförde boken i DN. Ser nu att DN rensat bort tidigare inlägg och kommentarer, vilket känns ungefär som att upptäcka att något klippt ur flera sidor ur historieboken. Här kan jag bara notera att en idéproduktion pågår, samtidigt som det påstås att ideologierna tynat bort och folk runt om i världen dignar under finanskrisen, förorsakad av ett häpnadsväckande lättsinne i finansvärlden eller näringslivet om man så vill.

I Näringslivsdelen läser jag en artikel om att Lettlands finansmän och politiker anser att Lettlands låneavtal med Internationella Valutafonden och EU leder till att Lettlands folk tvingas till stora uppoffringar för att rädda bland andra Swedbank. Liknande tongångar kan vi läsa om i artikeln ”Island vädjar om förståelse”, som gäller återbetalningen av de miljarder euro, som landet står inför efter banken Icesaves konkurs. Islänningarna, som redan drabbats hårt av finanskrisen, har svårt att förstå varför de ska tvingas betala pengar till utländska kunder för fel som begåtts av skrupelfria banker. Tyvärr finns dessa artiklar inte tillgängliga på nätet, varför jag hoppas bli trodd på mina ord. Vad jag vill ha sagt med detta är att mycket skulle vara vunnet om Svenskt Näringsliv ägnade bevakningen av dessa sina egna domäner något större uppmärksamhet än vad som hittills varit fallet. I Dagens Samhälle läser jag att Kommunstyrelsens ordförande i Danderyd inte känner igen sig i Svenskt Näringslivs beskrivning av den kommunala verkligheten. Men där kan kanske finnas ett samband med den lokale politikerns lust att själv styra och ställa inom sitt eget område. Något som Magnus Wrede tagit upp i sin krönika.

Avslutar med Intensifier, som skriver om Telekompaketet men också om ett viktigt nätseminarium nu på onsdag samt Lakes Lakonismer som kommer med bra lästips.

Intressant.

Piratpartiets roll i politiken.

En ny opinionsmätning presenteras samtidigt som diskussionens vågor går höga om Piratpartiets beslut att ställa upp i riksdagsvalet samt i vissa kommuner och landsting. DN har en ledare där man talar om Arga unga män samt försöker göra troligt att Piratpartiet och Sverigedemokraterna slåss om samma väljare, något som hängt kvar hos en del politiska kommentatorer sedan valet till Europaparlamentet. Känner inte igen mig i den bilden varken nu eller då. Instämmer till fullo i MinaModerataKaramellers inlägg Kalla mig inte arg ung man.

Det hedrar ledarskribenten i Norrtelje Tidning, Reidar Carlsson, att han inte ger sig in på den typen av spekulationer. Faktum är att Piratpartiet gjorde ett bra EU-val här, vilket Reidar Carlsson noterar. Vad som däremot inte framgår är att även Sverigedemokraterna gick framåt med 335 röster, vilket var en ökning med 1,91 procent. Den stora förloraren var Junilistan, som minskade med 14,58 procent. Henrik Brors kommenterar förhållandet på riksdagsnivån enligt den mätning som nu publicerats.

Mot den här bakgrunden är jag böjd att se allt prat om att Piratpartiet och S D attraherar samma väljare som något av ett önsketänkande bland journalister, som ogillar Piratpartiet på grund av egna intressen i fråga om upphovsrätten. Vid det här laget är det väl känt att Piratpartiet vill reformera upphovsrätten så att den bättre kan stämma överens med den digitala utvecklingen med hänsyn tagen bland annat till den rätt till kopiering för privat bruk, som vi redan har i den analoga världen och betalar för genom avgifter på olika lagringsmedia. För mig är det också ett renlighetskrav att information om Creative Commons License ska göras lika känd bland landets gymnasieelever som den upphovsrätt, som Antipiratbyråns advokater lever gott på. Jag tänker närmast på den broschyr som Justitiedepartementet framställde för att blidka dem i samband med att Ipred-lagen antogs. Sanningen är den att det finns kreatörer, som insett värdet av CC-licenser i olika sammanhang, och detta bör också bli känt och sättas in i sitt sammanhang.

Mårtensson, som tidigare engagerat sig för en intellektuell digital allemansrätt, tar det idag det djärva greppet att föreslå ett samgående mellan Centerpartiet och Piratpartiet – det tål att ta sig en funderare på. Alla turer kring den lagstiftning, som ska möjliggöra FRA:s kartläggning och trålning i våra trafikdata, har gjort mig och många andra politiskt mycket vilsna. Piratpartiet blev ett alternativ i valet till Europaparlamentet eftersom en rad direktiv, som innebär integritetskränkande lagar här hemmavid, kommer från det hållet. Men, ska ett arbete i Europaparlamentet göra skillnad, måste vi väljare se till att vi får en allmän uppryckning när det gäller medborgarrättsfrågorna i alla partier. Idag kan vi glädja oss åt att ett antal etablerade journalister tar till orda i fråga om FRA:s hemliga domstol. Det är inte en dag för tidigt. Även om det är som en del jurister vill göra gällande att den inte strider direkt mot grundlagen, så kan de ändå se det tveksamma i den. Om jag är vittnesgill, som medborgare, när det gäller dribblandet med den kompletterande lagstiftningen kring FRA-lagstiftningen samt utredningarna av Säpos och Polisens behov, vill jag göra gällande att känslan av dubbelspel snarare ökat än minskat, även om utredaren Anders Eriksson gjort sitt yttersta för att inge förtroende. I detta sammanhang kan det vara intressant att ta del av studenten Anders Lagervalls prisbelönta uppsats, som Nyhetsbrevet Juridicum (pdf-fil) puffar för och NWT skriver om.

I detta sammanhang är PP:s beslut av betydelse, varför jag tycker att det är en klok strategi man valt, när man koncentrerar sitt arbete till vissa valkretsar. Detta säger jag som oberoende debattör, som vill demokratin och integriteten väl.

Intressant.

Synpunkter från en 30-talist online.

Idag skriver Sydsvenskans Andreas Ekström en artikel i Expressen rubricerat Vi får inte utesluta de som lever sina liv offline. Det handlar om den digitala klyftan mellan de, som tagit till sig de möjligheter, som Internet erbjuder, och de, som av olika anledningar håller sig på sin kant eller rent av bara ser Internet, som något fyllt av hot både mot sig själva och samhället. Inlägget har lett till intressanta kommentarer både i anslutning till artikeln och i blogginlägg med länk till artikeln, vilket underlättar möjligheterna att föra samtal på nätet – här bland annat Oscar Swartz och Copyriot. Dessutom har Ekström själv gjort ett blogginlägg om skrivprocessen i anslutning till artikeln, vilket också lett till en del läsvärda kommentarer.

Oscar Swartz skriver bland allt annat läsvärt om betydelsen av att Telia inser sitt ansvar i den utveckling som pågår. Själv Teliakund håller jag på att undersöka möjligheten att välja en annan leverantör om Telia inte gör gemensam sak med aktörerna i nätverket Integrity. Något jag bloggade om den 28 juli.

En central mening i Copyriots inlägg är den avslutande ”Först under 1800-talet skedde Centraleuropas alfabetisering. Sverige var tidigare, tack vare en ytterst brutal lutheranism. Människor tvingades lära sig läsa och skriva. Idag har man ingen chans att delta i politiken om man inte kan det. Teknokrati?” För mig är detta centralt i mina resonemang med andra i min ålder. Man behöver inte vara ett tekniskt snille för att använda sig av denna teknik. Med intresse intresse att pröva nytt kommer man långt och jag är rätt säker på att alla i sin omgivning har någon, som tycker att det skulle vara rätt häftigt att lära sina äldre släktingar och deras vänner det mest elementära när det gäller datorn och dess användning kopplad till vars och ens särskilda intressen. Intressen, som man vill hålla vid liv eller ännu bättre – utveckla. Dessutom finns där ute i ”svärmen” hjälpsamma människor, som gärna hjälper den okunnige till rätta. Det har jag själv erfarenheter av.

Det senare tycker jag tillhör tjusningen med nätet. En viktig förutsättningen är dock att de mest förstockade inom kultureliten tar itu med sina vanföreställningar om Piratpartiet och internet. För den, som gärna vill slippa att lära sig något nytt på ålderns höst, blir detta tyvärr ett halmstrå att hänga sig fast vid. Om Andreas Ekström och Horace Engdahl med flera ostört kan spy sin galla över Piratpartiet, som lyckats kanalisera den oro, som jag och andra nätanvändare känner inför statens intrång i våra kommunikationer, blir det bekvämt för alla, som vill fortsätta vara offline. Då kan de fortsätta sitta där på läktaren och heja på dem, som tror att utveckling är att förvandla nätet till en kontrollapparat paketerad efter modell kabel-tv. Jag kan inte hindra dem, som väljer att sitta där, under förutsättning att de har den goda smaken att inte dyvla på mig och andra nätanvändare sin rädsla, som tar sig uttryck i en mer eller mindre osund övervakningsiver.

Däremot kan jag känna viss sorg över att de förlorar möjligheten hänga med i utvecklingen samtidigt som de med sina livserfarenheter inte finns med i meningsutbytet med den yngre generationen, som praktiskt taget blivit ett med livet online. I detta att vara människa lär vi av dem som levt före oss, inte minst genom alla de berättelser och myter, som gestaltas på nytt i vår tid. Trist ifall många äldre väljer att inte ens vilja testa. När jag i mitten av 90-talet bestämde mig för att ge mig själv chansen, då var det Anna-Lisa, 82, som var en av förebilderna. Vid ett seminarium demonstrerade hon vad hon hade för glädje av att vara uppkopplad.

Intressant.

Om riksdagen - ur hästens mun.

Även om jag har svårt att förlåta Annie Johansson (hon gick på snacket om att hon hade fällt alliansregeringen, om hon röstat nej till FRA-lagstiftningen), måste jag medge att hon är en skärpt tjej med ögonen öppna för riksdagsarbetets underligheter. Ta t ex hennes inlägg Det meningslösa motionsskriveriet ska snart ta vid. Där får vi bland annat veta att av alla tusentals motioner som behandlades förra året bifölls 0,2 procent. 0,2 procent!!! Hela denna kostsamma apparat för att tala om för folkets valda ombud att de är helt fel ute. Annie har kommit fram till att skrivandet av motioner är rätt meningslöst, då makten över frågorna ligger hos ministrarna och i departementen. Hon skriver:

”Arbetsformerna i Riksdagen behöver förändras. Det är helt orimligt att vi ska sitta och skriva motioner för syns skull och att riksdagens traditionella arbetssätt alltid är att avslå alla motioner. Det finns betydligt effektivare sätt att arbeta på - som direkt mot departementen och ministrarna. Det är då man får igenom saker.”

Vill minnas att Johan Linander talade om att arbetet görs i utskotten, när Anne Marie Pålsson meddelade att det var meningslöst att vara riksdagsledamot. Igår hade SvD en artikel om att osedvanligt många riksdagsledamöter lämnat riksdagen hittills under mandatperioden. Men det oroar inte de gruppledare som tidningen talat med. Många har kommenterat, däribland Arvid Falk; Jan Nilsson och Dackefejden. DN avhandlar saken i sin huvudledare idag och där skräder man inte orden.

Själv undrar jag om avhoppen ändå inte påverkats av det, som Annie Johansson tidigare pekade på – maktkoncentrationen till ministrar och departement. Till detta kommer utskottens makt genom den inteckning i andra ledamöters röster, som man gör innan riksdagens behandling. Hjälper du mig så hjälper jag dig, vilket gör att en del kan välja att bara traska patrull. Här gäller ingen individuell lönesättning ;-). Allt blir till en ordning, som sätter larmet för demokratin ur spel. Varje ledamots lagliga rätt att rösta efter egen övertygelse har fått stryka på foten för den så kallade regeringsdugligheten. En sådan styggelse i Sverige år 2008 – året då FRA fick en särbehandling utan motstycke – och år 2009, då spektaklet fortgår, nu med ännu flera kända pusselbitar. Mark Klamberg bjöd oss på en intressant sammanställning för några dagar sedan. Idag kan vi hos Mark läsa att NSA utsatt en miljardbelöning till det företag som kan ordna med avlyssning av Skype. Men kritiska läsare påstår att detta görs för att inbilla människor att Skype är säkert så att användarna inte kilar iväg och skaffar sig ny utrustning för att värna sin integritet.

Erik Hultin har läst inlägg av Hax och Josh samt ber oss läsa och tänka efter. När jag gjort det känner jag hur förbannad jag blir. Inte blir det bättre, när jag sedan läser ett inlägg av Staffan Danielsson, regeringsduglighetens riddare, som inte tänkt tanken att sådant, som inte samlar en frivillig majoritet bland riksdagens ledamöter, ska inte genomföras. Landets ledning inte begära att folket ska respektera beslut, som kommer till med hjälp av både partipiska och utkvittning. Respekt är inget man kan kräva, det är något som man måste göra sig förtjänt av.

Eftersom det kommer ur hästens mun, får vi utgå från att allt fler ledamöter gör som Annie Johansson och Johan Linander, lägger krutet på ministrar och departementstjänstemän. Men, med detta sätt att arbeta är det uppenbart att medborgarna bara får inflytande om de ingår i en ledamots vänkrets – en ledamot med bra relationer till inflytelserika tjänstemän och ministrar. Vad detta leder till kan vi ha våra funderingar om. Men jag håller med Annie – riv kulisserna, som gör att media tror att motionsskrivandet är ett sätt att mäta vad medborgarna får för de pengar som riksdagen kostar. I det här sammanhanget vill jag visa exempel på att människor landet runt sitter på sin kammare och tänker, men också för tankarna till torgs – här Olof i Västra Götaland, här Anders i Jämtland och här Lars-Erick i Piteå vid ungefär samma tidpunkt. Detta bara för att ta några exempel. Problemet för folket är att den opinionsbildning, som krävs, för ett mera folkligt inflytande än att gå till val var fjärde år, är inte fixad i en handvändning. Partierna vill gärna stänga in diskussionerna inom egen hank och stör, vilket hindrar ett fritt och mera konstruktivt meningsutbyte.

För övrigt gillar jag skarpt att universitet forskar kring hur lagar efterlevs i kommunerna. Det om något borde ge riksdagens ledamöter en och annan tankeställare, när de orerar om hur man ska stävja lagbrott bland medborgarna. SvD har en artikel om en ännu inte publicerad rapport om korruption i svenska kommuner. Av 1.900 tillfrågade politiker och tjänstemän är det bara 60 procent som velat svara på den enkätundersökning som gjorts. Men trots det kan man dra vissa slutsatser – man är beredd att kringgå lag och förordning för att gynna det lokala näringslivet. Andreas Krohn, Stockholms Handelskammare, har också läst och har synpunkter. MinaModerataKarameller ser också den konflikt, som politikerna ställs inför på grund av Lagen om Offentlig Upphandling (LOU). Men, om lagen är svår att följa, måste man väl fundera över om det inte är dags för en justering. Billigast är inte alltid bäst, varför kvalitetskrav måste kunna formuleras.

Intressant.

En fri man?

Läser en intressant artikel av Andreas Ekström i Sydsvenskan, där han intervjuar Horace Engdahl, som efter tio år lämnat uppdraget som sekreterare i Svenska Akademien. Det är en bildad man, som resonerar kring problematiken att vara intellektuell och därmed höjd över massorna med dess brist på skolning, vilket begränsar läsekretsens numerär. En fri man, lyder rubriken, vilket jag vill sätta ett frågetecken för, sedan jag längre ner läser vad Horace på en direkt fråga nu känner sig fri att säga:

Jag tycker du kan ge ett exempel på något du ville säga, men inte sa. Här och nu.

– Aha! Då tycker jag att våra politikers undfallenhet inför piratslöddret är en moralisk kollaps. Piraterna är skurkar. Kort och gott. Och de ska behandlas som skurkar. Det är en fullständig katastrof att de kan få en sådan övervikt bland de yngre. Vi har ett pedagogiskt underskott i samhällsundervisningen, som inte har gjort klart vad lag och rätt betyder. Och det gäller alla lagar stiftade i demokratisk ordning. Detta är den första frågan som pirateriet väcker. Sedan finns det för all del andra, även om de blivit gravt missförstådda. Hur stort integritetsproblem har det till exempel varit under alla år att biblioteken gör en anteckning i lånejournalen när någon får ut en bok? Jämför IP-numren!

Och detta kunde du inte säga förut?

– Jag har ju försvarat upphovsrätten, det är inget konstigt. Men jag har sagt det på ett artigt sätt. Inte så här grovt. Men det är allvar. Upphovsrätten är en av de vackraste konstruktioner upplysningen gav oss. Den ska vi inte leka bort för att vi har en gratisgeneration som inte har förstått grundläggande moral eller juridik. När författaren Lars Gustafsson försvarar Piratpartiet, och till och med säger att han röstar på det, då skäms man som intellektuell.

Att vara intellektuell legitimerar i Engdahls värld ett slags tunnelseende. Att vara bildad med fördjupning inom ett specifikt område genererar tydligen uppfattningen att klokskapen inom detta område per automatik leder till att han även besitter kloka tankar inom andra samhällsområden. Så är det naturligtvis inte. Men, det säger något om det klimat där sådana uppfattningar kan slå rot. Förtroendekapital är i likhet med annat kapital, något som måste förvaltas med omsorg. Det ovan citerade måste nog räknas till högt spel i tro att ingen inom den intellektuella eliten skulle våga syna korten. Dessbättre visar bland andra författaren Lars Gustafsson att Horace Engdahl är ute och cyklar. Istället för att skämmas över Gustafssons ställningstagande, vore det nog klokare ifall Horace Engdahl ägnade sitt eget tyckande en stunds skärskådan.

Tack till Leo, som ser ut att ha tagit semester, men twittrat om denna artikel. Kollar runt och ser att Personlig utveckling är stolt över att tillhöra piratslöddret. Ordinationer tar sig också tid att syna Horace Engdahls argumentation. Ett tack även till Badlands Hyena, som oefterhärmligt skriver om Det vackraste i världen. Så en sväng för att kolla vad som fångar kulturskribenters uppmärksamhet: Det ska vara författarsjal i höst skriver DN, men har också en kommentar av Magnus Linton, som ger perspektiv åt den ”bannbulla”, som Horace Engdahl utfärdat mot mig och andra, vilka visade sympati för och röstade på Piratpartiet i valet till Europaparlamentet. Men författarsjal? Det återstår att se.

Intressant.

Individen och samhället – kommunicerande kärl.

Var det bara en tidsfråga innan det, som hände Therese Johansson Rojo, hade kunnat hända en tjej på party i ett skogsparti nära dig och mig. Eller ska det ses som ett tragiskt undantagsfall oss andra till lärdom? Annika Marklund tycker sig se en kärlek som övergår i besatthet. Antifeministen Zac ser det som hänt, som ett resultat av en svag pojke under inflytande av en ondskefull kvinna. Emma skriver vad många andra tänker – det är sjukt att döda på grund av svartsjuka. Ida Ilona ser det sjuka i att utöva sådan makt över en annan människa. Krönikören Kerstin Nilsson i Aftonbladet kommer fram till att det handlar om en hel del annat, men inte kärlek.

Själv frågar jag mig hur det kommer sig att flickan, som utövade påtryckningen, saknar förmågan att inse sin roll i det som hänt. Efterhandskonstruktionen (?) är att hon försökte göra slut med grabben genom att ställa ett krav, som hon inte trodde att han skulle klara av! Snacka om krokiga vägar för att slippa ta ansvar. Sedan har vi grabbens roll. Även om han kan ses som hennes redskap, kan man inte ta ifrån honom hans ansvar för sin del i det som hänt. Det är helt klart att vi här har att göra med unga människor i avsaknad av den inre kompass, som de flesta ungdomar använder sig av för att gå vidare i livet efter att ha upplevt förälskelse, svek och svartsjuka. Allt tillsammans nödvändiga erfarenheter för ett bra vuxenliv. Även om media fokuserar på extraordinära händelser, får vi läsare inte glömma alla de ungdomar, som klarar av att leva sig igenom denna utvecklingsfas i livet, utan att ta till sådana ytterligheter. Eller ska vi lockas tro att ungdomars mobbning av varandra idag är så utbredd att det, som vi ser, bara är toppen på ett isberg? I så fall visar det följderna av att skolan fokuserar alltför mycket på symtom på ohälsan istället för att fråga sig: - Vilka faktorer gör att elever gillar att lära sig saker – på egen hand och i samverkan med andra? - Samarbetar lärare, förskollärare, fritidspedagoger och elevvården kring dessa friskfaktorer? Lusten att lära och leva med andra stimuleras inte med repressiva åtgärder.

Olof Risberg, psykolog och psykoterapeut, hos Rädda Barnen, intervjuas av Aftonbladet och visar att det inte finns några enkla svar på de frågor, som man kan ställa sig. Däremot pekar han på det nödvändiga i att unga förövare inte tillåts smita undan sitt eget ansvar när något går snett. Med det har ingen sagt att det är en enkel process att komma dit hän, speciellt som andras pekpinnar försvårar en människas möjligheter att komma till insikt. En hjort kan inte lära en sköldpadda springa, som Kahlil Gibran har uttryckt saken.

Medan jag skrivit har jag funderat på om den nu förda politiken för förskolan, skolan, fritiden, kulturen, socialtjänsten och polisen gynnar den samhällsutveckling, som Marcus och Göran gjorde sig till tolk för, i sin reaktion på ett av mina inlägg. Ett meningsutbyte som jag gärna vill fortsätta då detta – ett samhälle i balans – inte ser ut att vara politikens mål just nu. I en kort kommentar innan jag åkte till goda vänner, bad jag att få återkomma, vilket jag gör på detta sätt. Jag tycker mig se att vi har en offentlig sektor styrd av politiker där de anställda hukar eller gör sitt bästa för att hänga med i alla turer och krumsprång. I det sammanhanget vill jag påminna om kommunalrådet Göran Holm (M) i Vellinge, som inför något tidigare val fick frågan varför han inte gick till val på att privatisera förskolan och då förklarade att han hade frågat föräldrarna hur de ville ha det. Med det vill jag ha sagt att det är användarna av en offentlig tjänst, som borde ges möjlighet att värdera den på ett juste sätt.

Idag är Göran Holm borgmästare m m i en kommun där Moderaterna har 35 av 49 mandat i fullmäktige. Men för övrigt vet jag inte om Vellinge är mera välmående med mindre brottslighet än andra kommuner. Har förstått att Brå:s forskning inte tillmäts någon större tillförlitlighet, när det gäller gjorda analyser av orsak och verkan. Men, om det beror på att Brå säger det, som allianspartiernas rättstalespersoner, poliser och åklagare inte vill höra, eller om Brå i sak har fel, det vet jag alldeles för litet om. Samtidigt undrar jag om inte Isobel Hadley-Kamptz just nu visar prov på det mod, som krävs, för att social-liberala krafter inom alliansen ska våga ta itu med övervakningshysterin utifrån ett solidariskt perspektiv, istället för att snegla på möjligheten att vinna röster på ren populism. Sätter även värde på Lars-Erick, som också efterlyser social-liberaler i politiken. Jag tror inte att vi svenskar är skyddsympade, även om vi talar om att inte glömma Förintelsen. Det började inte med Förintelsen, varför den viktigaste lärdomen ligger i att reflektera över de faktorer, som gjorde utrotningslägren möjliga. Idag är det FRA, ASBO, Lokator och annat som växer fram ur omtanken om folkets säkerhet och trygghet. Uppdatering: Läs även Scaber Nestors inlägg om Tvångsmedel i förebyggande syfte.

Intressant.

e-demokrati modell Sverige?

Inleder med en mycket läsvärd ledare av Johanna Nylander i Expressen. En ledare som jag önskar att alla kommunpolitiker tog sig tid att läsa. Jag har länge undrat varför det bara är den privata gymnasieskolan här i Norrtälje som klarar att använda sig av gratis programvara med Öppen källkod. Okunnig support på IT-avdelningen, eller ...?

Sedan läser jag inlägget hos Erik Hultin om Integritet och demokrati via SMS och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Livet är en tragedi för den som känner och en komedi för den som tänker, är ett av mina favoritcitat av Jean de la Buyère (1645-1696) och fångar på ett ögonblick det svåra dilemma, som en människa hamnar i när hon både tänker och känner. Samtidigt kan det hjälpa den tänkande människan att inte drunkna i förtvivlan.

Exempel på e-demokrati modell Sverige? Men, som om inte historien om hur viktiga beslut hastats igenom, vore nog, kommer dessutom som ett ytterligare påbröd en artikel i IDG.se om Sveriges roll när det gäller patent inom EU:s medlemsstater. Något, som kan hota utvecklingen för programvara med öppen källkod eller Open Source, som användarna utvecklar genom samverkan. Det ser ut som om Christer Engström, PP:s MEP, samt assistenterna Henrik Alexandersson och Erik Josefsson kommer att ha häcken full under hösten. Förutom Sveriges beskäftiga vilja att vara till lags när det gäller patentfrågan har vi Telekompaketet, men också Stockholmsprogrammet, vilket Erik Hultin skriver om hos Internetdagarna.se

Då Stockholmsprogrammet handlar om ett gemensamt handlingsprogram för att komma till rätta med brottsligheten inom EU:s länder, torde det finnas ett samband mellan detta och bland annat den aktivitet, som en medlem i MRR:s styrelse ägnar sig åt, vilket framgår av en artikel på Newsmill. Något som Scaber Nestor och Jens O skriver om. Det gäller övervakningssystemet Lokator, som tidigare har lanserats i en motion i riksdagen, då som ett led i åtgärder för Kvinnofrid, men nu lanserad som ett vapen mot stalkers d v s människor sjukligt fixerade vid att följa vissa utvalda personer.

Den vaksamme kan här se hur detta med ändamålsglidning går till – först väljer man ut ett område som medborgarna oreflekterat kan tänkas stödja och när detta inte fungerar vidgas det att gälla ytterligare någon grupp i samhället. När Lokator fått grönt ljus för ett ändamål står det inte på förrän användningsområdet utvidgas. Se även punkt 4 om Risker som redovisats hos Stoppa Storebror.se Själv tänkte jag direkt ”vilket komplement till ASBO - det program som redan införts i de engelska skolorna” och som jag berättade om för några dagar sedan. Slår ett slag ännu en gång för inlägget av Mark Klamberg om den utvärdering som nu gjorts om buggning och preventiva tvångsmedel.

Snurra min jord.

Intressant.

Gotland – ett gott exempel?

Tillbaka vid tangenterna känner jag mig som en åsna mellan flera olika hötappar som alla har det gemensamt att det handlar om demokrati i praktik och teori. Tar det mest konkreta först – debaclet kring landshövdingestolen på Gotland, som jag berörde som hastigast för en vecka sedan. Efter att ha läst en del artiklar i DN och SvD samt ledaren i Norrtelje Tidning tycker jag mig se att saken kan diskuteras utifrån ett antal olika vinklar även om det mesta kan liknas vid en riktig soppa. Viktiga frågor i sammanhanget: - Är det OK att en tjänsteman bandar det samtal som ligger till grund för beslutet om dispens? Kan en underordnad handläggare ses som trovärdig utan denna typ av dokumentation? Är det ett gott ledarskap som landshövdingen uppvisar, när samtalet blir offentligt? Vilket ledarskap visar ansvarig minister? Är det av respekt för lagarna och meddelarskyddet, som ministern ingriper eller finns det redan en person som ministern hellre vill se på tjänsten? Har landshövdingen offrats därför att hon är kvinna? Varför är så många okunniga om arbetsgivarens skyldighet att i första hand omplacera en chef, som man förlorat förtroendet för? Varför ska denna viktiga tjänst åter besättas utan en juste rekrytering?

Först detta om att banda ett samtal där man själv deltar, utan att underrätta andra deltagare. Det är inte olagligt, men kan ses som oetiskt, under förutsättning att den handläggare, som öppet vill banda en överläggning kan göra det, utan att senare råka ut för repressalier. Något som jag tycker att Staffan Danielsson förbisett i sin kommentar. Om Henrik Brors har rätt i sin analys, skulle det som hänt kunna leda till att fler handläggare blir så modiga att de spelar in olika överläggningar. En djärv tanke, eftersom olika slags övervakning i andra sammanhang anses hjälpa människor att hålla sig på den smala vägen. Men ett sådant resonemang om övervakning i förebyggande syfte, finns kanske bara när det handlar om familjer, som anses behöva ha hjälp att hålla sina ungar i schack?

Av artiklarna att döma har det redan tidigare funnits ett missnöje med landshövdingen, vilket nu nådde sin kulmen. Det är mot den bakgrunden vi ska se uttalanden om medias ansvar när det gäller så kallade läckor – de kan ingå i en planerad operation – inte för att landshövdingen var kvinna, utan för att hon inte höll måttet som ledare för länsstyrelsen, med verksamhet inom samma geografiska område som kommunen. Något som i och för sig kan rymma en rad olika konfliktpunkter. Hennes syn på medias roll i saken tyder på att hon själv är inne på den linjen. Hon kan ha aldrig så rätt i sitt antagande, men genom att föra det till torgs har hon inte klarat att hantera situationen på ett bra sätt. Män är nog bättre rustade för den sortens spel, framförallt genom rika träningstillfällen, men frågan är om samhället i sin helhet vinner något på det. Men den diskussionen vill jag inte fördjupa mig i här.

Trots klara indikationer på att situationen kräver exceptionellt tydliga och transparenta åtgärder för att bryta en ond cirkel, tänker ministern – vad jag kan se – inte tillämpa ett rekryteringsförfarande som utgår från en sakligt väl underbyggd kravspecifikation samt en väl dokumenterad rekryteringsprocess, trots att såväl staten som EU satsat skattemedel för att utveckla en sådan metod. Den kallas FAIR och beskrivs på projektets webbplats. Det senare skriver jag med adress till såväl Johan Linander och Alliansfritt Sverige, vilka tagit upp detta med utnämningspolitiken. Vill dagens regering vara mera framsynt än den tidigare och vinna respekt för sin personalpolitik, har de nu ett osökt tillfälle att visa sig på styva linan. En landshövding bör rekryteras på bästa tänkbara sätt, då det är en viktig position ur vilken det goda ledarskapet kan sprida sig till ett helt län, ja rent av till hela landet.

Till Hax och andra, som reagerat över höga chefers ”gräddfil” till nya jobb, när de gjort bort sig, vill jag säga att detta att ”förlora förtroendet” för en hög chef är det enklaste sättet att snabbt göra sig av med en chef från en viktig position. När det händer måste ministern enligt LAS först pröva om vederbörande kan utföra en annan arbetsuppgift och därför fixas en ”gubbhylla” eller i detta fall, en ”gumhylla”, där regeringskansliet kan hålla avdankade verkschefer och landshövdingar sysselsatta med arbetsuppgifter, som ändå skall utföras. Detta har utvecklats till praxis, eftersom en prövning i Arbetsdomstolen ofta landar där och dessutom kostar både tid och pengar. Liknande ”hyllor” finns i landsting och kommuner.

Avslutar med Stenudd och MinaModerataKarameller, som ser saken ur olika vinklar och samtidigt visar att vi lever i en komplex tillvaro, där inget är så enkelt som det först synes vara.

Intressant?

Norrtelje Tidning, DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4