Även om jag har svårt att förlåta Annie Johansson (hon gick på snacket om att hon hade fällt alliansregeringen, om hon röstat nej till FRA-lagstiftningen), måste jag medge att hon är en skärpt tjej med ögonen öppna för riksdagsarbetets underligheter. Ta t ex hennes inlägg Det meningslösa motionsskriveriet ska snart ta vid. Där får vi bland annat veta att av alla tusentals motioner som behandlades förra året bifölls 0,2 procent. 0,2 procent!!! Hela denna kostsamma apparat för att tala om för folkets valda ombud att de är helt fel ute. Annie har kommit fram till att skrivandet av motioner är rätt meningslöst, då makten över frågorna ligger hos ministrarna och i departementen. Hon skriver:
”Arbetsformerna i Riksdagen behöver förändras. Det är helt orimligt att vi ska sitta och skriva motioner för syns skull och att riksdagens traditionella arbetssätt alltid är att avslå alla motioner. Det finns betydligt effektivare sätt att arbeta på - som direkt mot departementen och ministrarna. Det är då man får igenom saker.”
Vill minnas att Johan Linander talade om att arbetet görs i utskotten, när Anne Marie Pålsson meddelade att det var meningslöst att vara riksdagsledamot. Igår hade SvD en artikel om att osedvanligt många riksdagsledamöter lämnat riksdagen hittills under mandatperioden. Men det oroar inte de gruppledare som tidningen talat med. Många har kommenterat, däribland Arvid Falk; Jan Nilsson och Dackefejden. DN avhandlar saken i sin huvudledare idag och där skräder man inte orden.
Själv undrar jag om avhoppen ändå inte påverkats av det, som Annie Johansson tidigare pekade på – maktkoncentrationen till ministrar och departement. Till detta kommer utskottens makt genom den inteckning i andra ledamöters röster, som man gör innan riksdagens behandling. Hjälper du mig så hjälper jag dig, vilket gör att en del kan välja att bara traska patrull. Här gäller ingen individuell lönesättning ;-). Allt blir till en ordning, som sätter larmet för demokratin ur spel. Varje ledamots lagliga rätt att rösta efter egen övertygelse har fått stryka på foten för den så kallade regeringsdugligheten. En sådan styggelse i Sverige år 2008 – året då FRA fick en särbehandling utan motstycke – och år 2009, då spektaklet fortgår, nu med ännu flera kända pusselbitar. Mark Klamberg bjöd oss på en intressant sammanställning för några dagar sedan. Idag kan vi hos Mark läsa att NSA utsatt en miljardbelöning till det företag som kan ordna med avlyssning av Skype. Men kritiska läsare påstår att detta görs för att inbilla människor att Skype är säkert så att användarna inte kilar iväg och skaffar sig ny utrustning för att värna sin integritet.
Erik Hultin har läst inlägg av Hax och Josh samt ber oss läsa och tänka efter. När jag gjort det känner jag hur förbannad jag blir. Inte blir det bättre, när jag sedan läser ett inlägg av Staffan Danielsson, regeringsduglighetens riddare, som inte tänkt tanken att sådant, som inte samlar en frivillig majoritet bland riksdagens ledamöter, ska inte genomföras. Landets ledning inte begära att folket ska respektera beslut, som kommer till med hjälp av både partipiska och utkvittning. Respekt är inget man kan kräva, det är något som man måste göra sig förtjänt av.
Eftersom det kommer ur hästens mun, får vi utgå från att allt fler ledamöter gör som Annie Johansson och Johan Linander, lägger krutet på ministrar och departementstjänstemän. Men, med detta sätt att arbeta är det uppenbart att medborgarna bara får inflytande om de ingår i en ledamots vänkrets – en ledamot med bra relationer till inflytelserika tjänstemän och ministrar. Vad detta leder till kan vi ha våra funderingar om. Men jag håller med Annie – riv kulisserna, som gör att media tror att motionsskrivandet är ett sätt att mäta vad medborgarna får för de pengar som riksdagen kostar. I det här sammanhanget vill jag visa exempel på att människor landet runt sitter på sin kammare och tänker, men också för tankarna till torgs – här Olof i Västra Götaland, här Anders i Jämtland och här Lars-Erick i Piteå vid ungefär samma tidpunkt. Detta bara för att ta några exempel. Problemet för folket är att den opinionsbildning, som krävs, för ett mera folkligt inflytande än att gå till val var fjärde år, är inte fixad i en handvändning. Partierna vill gärna stänga in diskussionerna inom egen hank och stör, vilket hindrar ett fritt och mera konstruktivt meningsutbyte.
För övrigt gillar jag skarpt att universitet forskar kring hur lagar efterlevs i kommunerna. Det om något borde ge riksdagens ledamöter en och annan tankeställare, när de orerar om hur man ska stävja lagbrott bland medborgarna. SvD har en artikel om en ännu inte publicerad rapport om korruption i svenska kommuner. Av 1.900 tillfrågade politiker och tjänstemän är det bara 60 procent som velat svara på den enkätundersökning som gjorts. Men trots det kan man dra vissa slutsatser – man är beredd att kringgå lag och förordning för att gynna det lokala näringslivet. Andreas Krohn, Stockholms Handelskammare, har också läst och har synpunkter. MinaModerataKarameller ser också den konflikt, som politikerna ställs inför på grund av Lagen om Offentlig Upphandling (LOU). Men, om lagen är svår att följa, måste man väl fundera över om det inte är dags för en justering. Billigast är inte alltid bäst, varför kvalitetskrav måste kunna formuleras.
