Besök i Kriminalvårdens trailer … del 2.

… på Stora Torget i Norrtälje.

(forts fr del 1) Kriminalvården säger att de gör allt de kan, för att de, som sitter i fängelse, ska kunna komma tillbaka till samhället istället för till ny brottslighet. Nytt för mig är att mer än hälften av alla, som sitter  i fängelse, har någon typ av psykiatrisk problematik. Läser vidare och tänker i mitt stilla sinne att Vän av Ordning, som gillar hårdare tag, torde drabbas av blodstörtning, när de läser att straffet är att berövas friheten och att vara inlåst i sin cell viss tid på dygnet, inte att med stöd av ytterligare straff tvingas delta i verkstadsarbete och/eller något behandlingsprogram alternativt få samma timpeng på 13 kronor om de väljer någon annan form av “strukturerad verksamhet”, som ger möjlighet till social träning och samverkan med andra.

Men, de av broschyrens läsare som inser/förstår motivationens betydelse för att lära sig något, som stärker viljan att bryta ett liv i kriminalitet, de inser att det finns en medveten tanke bakom Kriminalvårdens strategi. (strategi är en plan för att vinna kriget mot brott, där det krävs att att en människa använder hjärnan på ett konstruktivt sätt, vilket motverkas av våld och tvång).

Alla, som sett dokumentärserien Donald Trump: Vägen till makten, i tre avsnitt och serie An American Dream, där filmmakarna grävt fram detaljer ur Donald J Trumps liv från barnsben fram till installationen av honom, som USA:s president, har fått sig till livs en utmärkt illustration av effekterna av hårda tag under barndom och uppväxt. Medan DJT:s äldre bror avled i förtid på grund av alkoholism, lärde sig DJT - den hårda vägen - att en människa kan överleva i en tillvaro, där den mäktige är den, som bestämmer och att han själv, fram till dess att förutsättningar fanns att ta makten i sin egen hand, måste spela högt eller gilla läget från tid till annan, tills han kunde vara säker på att hans vapendragare skaffat sig tillgång till det dataprogram, som krävdes för att kunna påverka utvalda grupper av väljare och dra fördel av att det var Donald J Trump, som möjliggjorde och agerade i dokusåpan The Apprentice.  DJT:s mantra alla gånger, som han tidigare kommit på tal, har varit att “inte ställa upp om han inte var helt säker på att vinna”. Många hävdar att ett avgörande ögonblick för DJT att satsa på presidentvalet 2016, det var när Barack Obama, då omvald, vid middagen för journalister i Vita Huset, med bitande ironi raljerade över DJT:s försök att under valkampanjen smutskasta honom genom att påstå att han inte var född i USA. Den, som också sett Netflix´s dokumentärfilm The Great Hack eller Cambridge Analytica- skandalen (som den heter i översättning till svenska) vet vilka metoder som användes.

Det är inte flera ledare av den sorten, som vi behöver - varken i kriminalvården, politiken eller samhällslivet i övrigt, då det torde vara svårt att motivera till laglydnad, så länge som de stora grabbarna kommer undan med sådana bravader. Helt klart måste vallagstiftningen skärpas Vi ser ut att leva i en korrupt värld och i en tid då naturlagen om Orsak och Verkan i brist på sans och balans skakar om hela vårt klot. Vägen hit har röjts under flera decennier, samtidigt som en del andra har talat om att Gud ska hjälpa oss.

Men, sedan jag sett Netflix´s dokumentär The Family (eller Familjen, som den heter översatt till svenska) där kodordet är JESUS, undrar jag hur många hederliga vapendragare Gud har? Jesus, som enligt Bibelns berättelser, offrades av Gud och dog på korset för våra synders skull, har - vad jag kan se - gjort det möjligt för de samvetslösa att vara regelbundna kyrkobesökare en dag i veckan och sedan synda på nåden övriga sex!!! Tror nog att vi alla måste hjälpas åt med renhållningen.

Så länge som politiker och andra makthavare kommer undan med sina synder och ser ut att leva gott på det, kan det vara svårt att motivera såväl fångar, som oss medborgare om värdet av ett hederligt och juste liv. Vet inte om det hjälper att Påven och Greta Thunberg hjälps åt i kampen för klimatet, eftersom korruptionen med dess girighet tar sig så många olika uttryck ;-)

Alla dessa makters spel inför öppen ridå.

Spelet pågår på många olika scener då det handlar om olika maktkonstellationer. Som publik gäller det att kunna tolka det som vi ser och i likhet med dagens diplomater lägger vi in egna tolkningar baserade på var vi själva står i förhållande till det som vi bevittnar. Därför är begreppet tolkningsföreträde intressant. I den värld där man bäst känner till vad som menas när man talar om avtal mellan ”jämbördiga parter” borde man kunna vara ett föredöme. Men i SvD:s ledare får vi ett bra exempel på en situation där en arbetsgivare statuerar exempel.

Det är tydligt att arbetsgivaren kalkylerat med att det kan vara värt att betala vad det kostar att inte följa spelreglerna. Men uppenbarligen har Försvarsmakten inte kalkylerat med risken att därigenom skaffa sig ett dåligt rykte som arbetsgivare, vilket är särskilt korkat eftersom de är inne i en rekryteringsfas. Med en sådan tydlig arrogans undrar jag om man där känner behov av att demonstera sitt ointresse av anställda, som känner till och håller på sin egen och andras rätt. Hur ser man på Human Resources inom Försvarsmakten om rättssäkerhet inte räknas till det långsiktigt hållbara?

Annat på temat maktspel är utvecklingen kring Wikileaks, ordkriget i medievärlden runt internet och vanskötseln av grisar.

Börjar med Wikileaks. Honungsfälla eller inte, men nog är det väl ovanligt att en misstänkt våldtäktsman blir efterlyst via Interpol? Har inte hört talas om att det skett i något annat fall. Ser att hans försvarsadvokat reagerat. Därför undrar jag om inte Wikileaks läckande bättre förklarar varför maktens förlängda arm vill fånga in honom. Rick skriver om Cirkus och försvinner in i ett tekniskt resonemang som jag inte förstår, men här utgår jag från att han som tekniker på området vet vad han talar om.

The Wall Street Journal berättar om de ansträngningar som görs ”over there” för att komma åt Assange. Samtidigt puffas det för nya avslöjanden, denna gång i bankvärlden. Att bli avslöjad med brallorna nere, är nu något mer påtagligt än en kalkylerad risk. I så fall finns det hopp om en bättring. Men risken finns att det handlar om ett beteende som utvecklats till en kultur, där ingen förstår än mindre vill ta till sig den kritik som följer när många fler än de närmast berörda kan granska det som sker. Det är väl för att hindra odling av kulturer, där korruption kan frodas, som vi hyllar offentlighetsprincipen?

Sedan kan vi konstatera att internet lett till att genomskinligheten ökat väsentligt. Det vittnar inte minst artikeln om DN:s Johan Croneman och TV-avgiften om. Där kan vi se hur en journalistisk syneförrättning spårat ur. Resumés chefredaktör Viggo Cavling går dock i svaromål på sin blogg. Helt klart ligger här något annat bakom än en journalistisk vinkel. Men, vad? Ja, det lär visa sig med tiden, då internet gör att vi får se mera av det som sker bakom kulisserna. Det är mera på gott än ont, även om en del fokuserar på att lögnen har fått ökade möjligheter Med en referens till Christopher Kullenberg skriver Jesper Olsson i SvD om hur nätet ”rymmer en radikal demokratisk potential med en stor mängd aktörer som lämnat en passiv konsumentroll bakom sig” men också att frånvaron av redaktionella filter skapar både politisk, moralisk och estetisk oro. Det kan vi dagligen se exempel på. Igår tog SVT Debatt under Belinda Olssons ledning tillfället i akt.

Det som slog mig under programmets gång var att alla dom, som klagar över att det finns människor som vräker ur sig otidigheter, inte förstår att det finns en funktion för att hantera dessa ”bloggtroll” och att det hör till livet att lära sig hantera saker utan att behöva beklaga sig inför hela världen. Jag lärde mig också att Anton Abele (M) går i bräschen för mera befogenheter åt polisen, vilket finns med i den utredningen som pågår. Visste inte att han var så ointresserad av vad polis och åklagare kan göra inom ramen för den lagstiftning som redan finns. Efter Riksrevisionens granskning, borde han inse att bästa hjälpen vore att stänga möjligheten att ständigt kräva skärpt lagstiftning. Genom OpenGov.se kan vi se att tilläggsdirektiv gjort att denna utredning fått förlängd tid t o m 31 december 2010. Skönt att där var även Aaron Israelsson, Nyheter24:s chefredaktör och kunde bjuda spänstigt motstånd.

Måste be Johannes Forssberg, som tidigare analyserat fenomenet Abele, om ett råd hur jag ska hantera mina känslor när denne unge man, suppleant i Justitieutskottet, visar sådan ignorans. Jag brukar vanligtvis inte bli provocerad av att höra en människa med andra åsikter och kan ha stor förståelse för att unga människor inte kan vara så insatt i hur rättsväsendet fungerar i praktiken, men jag måste erkänna att Anton Abele triggade igång en rad mycket negativa känslor. Mest kanske därför att jag tycker att beslut i riksdagen ska baseras mera på forskning och beprövad erfarenhet än ett tyckande tillkommet i en situation, som jag – efter min egen upplevelse av honom i SVT Debatt – kan tycka att han själv bidragit till. It takes two to tango, som bekant.

Dessutom är det inte ansvarsfullt om vuxna människor omkring honom underlåter att göra honom medveten om att filtret mot det oönskade i människors liv inte kan skötas av polis och åklagare. Det borde många journalister också ta sig en funderare på. Håller med Viggo Cavling – vi kan börja med att höja tröskeln för vad som accepteras genom att använda funktionen för godkännande av kommentarer. Nästa steg är att inse att ingen kommit till världen för att fostra någon annan än sig själv. Sedan kan jag inte låta bli att mot detta ställa artikeln i IDG.se om Skånemejerier, där man vågar pröva frihet under ansvar.

För övrigt anser jag att julskinkan ska bojkottas i år. Jag bestämde mig för det sedan jag läst inlägget på SvD Brännpunkt om myndigheternas hantering av de hemskheter som Djurrättsalliansen avslöjat. Om opinionsbildning ska fungera som ett mer verksamt vapen än att bränna Scans bilar, kan vi – som gillar skinka – inte längre blunda för det som sker hos grisuppfödarna. Det är naturligtvis synd om en bojkott drabbar även de medlemmar i Sveriges Djurbönder som sköter sig, men utan kundernas reaktion sker inte en välbehövlig självsanering.

Intressant.

Om riksdagen - ur hästens mun.

Även om jag har svårt att förlåta Annie Johansson (hon gick på snacket om att hon hade fällt alliansregeringen, om hon röstat nej till FRA-lagstiftningen), måste jag medge att hon är en skärpt tjej med ögonen öppna för riksdagsarbetets underligheter. Ta t ex hennes inlägg Det meningslösa motionsskriveriet ska snart ta vid. Där får vi bland annat veta att av alla tusentals motioner som behandlades förra året bifölls 0,2 procent. 0,2 procent!!! Hela denna kostsamma apparat för att tala om för folkets valda ombud att de är helt fel ute. Annie har kommit fram till att skrivandet av motioner är rätt meningslöst, då makten över frågorna ligger hos ministrarna och i departementen. Hon skriver:

”Arbetsformerna i Riksdagen behöver förändras. Det är helt orimligt att vi ska sitta och skriva motioner för syns skull och att riksdagens traditionella arbetssätt alltid är att avslå alla motioner. Det finns betydligt effektivare sätt att arbeta på - som direkt mot departementen och ministrarna. Det är då man får igenom saker.”

Vill minnas att Johan Linander talade om att arbetet görs i utskotten, när Anne Marie Pålsson meddelade att det var meningslöst att vara riksdagsledamot. Igår hade SvD en artikel om att osedvanligt många riksdagsledamöter lämnat riksdagen hittills under mandatperioden. Men det oroar inte de gruppledare som tidningen talat med. Många har kommenterat, däribland Arvid Falk; Jan Nilsson och Dackefejden. DN avhandlar saken i sin huvudledare idag och där skräder man inte orden.

Själv undrar jag om avhoppen ändå inte påverkats av det, som Annie Johansson tidigare pekade på – maktkoncentrationen till ministrar och departement. Till detta kommer utskottens makt genom den inteckning i andra ledamöters röster, som man gör innan riksdagens behandling. Hjälper du mig så hjälper jag dig, vilket gör att en del kan välja att bara traska patrull. Här gäller ingen individuell lönesättning ;-). Allt blir till en ordning, som sätter larmet för demokratin ur spel. Varje ledamots lagliga rätt att rösta efter egen övertygelse har fått stryka på foten för den så kallade regeringsdugligheten. En sådan styggelse i Sverige år 2008 – året då FRA fick en särbehandling utan motstycke – och år 2009, då spektaklet fortgår, nu med ännu flera kända pusselbitar. Mark Klamberg bjöd oss på en intressant sammanställning för några dagar sedan. Idag kan vi hos Mark läsa att NSA utsatt en miljardbelöning till det företag som kan ordna med avlyssning av Skype. Men kritiska läsare påstår att detta görs för att inbilla människor att Skype är säkert så att användarna inte kilar iväg och skaffar sig ny utrustning för att värna sin integritet.

Erik Hultin har läst inlägg av Hax och Josh samt ber oss läsa och tänka efter. När jag gjort det känner jag hur förbannad jag blir. Inte blir det bättre, när jag sedan läser ett inlägg av Staffan Danielsson, regeringsduglighetens riddare, som inte tänkt tanken att sådant, som inte samlar en frivillig majoritet bland riksdagens ledamöter, ska inte genomföras. Landets ledning inte begära att folket ska respektera beslut, som kommer till med hjälp av både partipiska och utkvittning. Respekt är inget man kan kräva, det är något som man måste göra sig förtjänt av.

Eftersom det kommer ur hästens mun, får vi utgå från att allt fler ledamöter gör som Annie Johansson och Johan Linander, lägger krutet på ministrar och departementstjänstemän. Men, med detta sätt att arbeta är det uppenbart att medborgarna bara får inflytande om de ingår i en ledamots vänkrets – en ledamot med bra relationer till inflytelserika tjänstemän och ministrar. Vad detta leder till kan vi ha våra funderingar om. Men jag håller med Annie – riv kulisserna, som gör att media tror att motionsskrivandet är ett sätt att mäta vad medborgarna får för de pengar som riksdagen kostar. I det här sammanhanget vill jag visa exempel på att människor landet runt sitter på sin kammare och tänker, men också för tankarna till torgs – här Olof i Västra Götaland, här Anders i Jämtland och här Lars-Erick i Piteå vid ungefär samma tidpunkt. Detta bara för att ta några exempel. Problemet för folket är att den opinionsbildning, som krävs, för ett mera folkligt inflytande än att gå till val var fjärde år, är inte fixad i en handvändning. Partierna vill gärna stänga in diskussionerna inom egen hank och stör, vilket hindrar ett fritt och mera konstruktivt meningsutbyte.

För övrigt gillar jag skarpt att universitet forskar kring hur lagar efterlevs i kommunerna. Det om något borde ge riksdagens ledamöter en och annan tankeställare, när de orerar om hur man ska stävja lagbrott bland medborgarna. SvD har en artikel om en ännu inte publicerad rapport om korruption i svenska kommuner. Av 1.900 tillfrågade politiker och tjänstemän är det bara 60 procent som velat svara på den enkätundersökning som gjorts. Men trots det kan man dra vissa slutsatser – man är beredd att kringgå lag och förordning för att gynna det lokala näringslivet. Andreas Krohn, Stockholms Handelskammare, har också läst och har synpunkter. MinaModerataKarameller ser också den konflikt, som politikerna ställs inför på grund av Lagen om Offentlig Upphandling (LOU). Men, om lagen är svår att följa, måste man väl fundera över om det inte är dags för en justering. Billigast är inte alltid bäst, varför kvalitetskrav måste kunna formuleras.

Intressant.