Att skolas till insikt eller kuvas?

Besökte stadsbiblioteket i torsdags, på jakt efter litteratur, som skulle kunna hjälpa mig att finna svaret på en fråga, vilken gnagt i mig de senaste dagarna: - Är det verkligen möjligt att undvika effekter av klasskillnader elever emellan, med hjälp av hårdare tag? Fick hjälp med fjärrlån och intressanta kommentarer från en kvinna med erfarenheter av att vara fosterhemsförälder, som överhörde mina frågor kring de titlar, som jag funnit när jag googlat efter faktaböcker av tillförlitliga författare. Hon tvivlade.

På väg hem stötte jag ihop med en bekant, som har erfarenheter av att vara lärare. Bad om att få störa med min fråga och fick genast det något kryptiska svaret: - Ja, men inte i längden! Lättad över att att "hårdare tag" skulle ses som en temporär åtgärd, gick jag vidare. Men, började rätt snart att ställa frågor till mig själv: - Vilka former ska dessa temporärt hårdare tag kunna ta? - Och vem/vilka ska ha rätt att använda dem? - Den, som själv inte bemästrar att hantera en kritisk situation? - En vårdnadshavare eller ordningsvakt, som kallats till platsen? Om skillnader elever emellan på grund av arv och miljö, ska kunna kompenseras under åren i förskola och skola, genom ett samspel mellan hem och skola, så torde det krävas en särskild manual hanterad av lärare kunniga i den pedagogik, som gör att både elev och vårdnadshavare, kan uppleva glädjen i att växa med uppgiften att lära för ett rikare liv i en djupare betydelse.

Stannade upp i Tingshusbacken för att vila och insåg att dagens debattklimat knappast ger utrymme för en mera vuxen hantering av omogna barns beteende i en vuxenvärld, där skulden för sakernas tillstånd  alltid ligger hos någon annan och pengar ses som mått på alltings värde.

När jag åter tog tag i min rollator för att ta mig vidare uppför backen, slog mig en tanke, som fått fäste sedan jag sett ett inslag i SVT:s Rapport tidigare i veckan, närmare bestämt den 11 februari. Där förespeglades att Kriminalvården skulle kunna uträtta underverk med hjälp av AI (Artificiell Intelligens) i behandlingen av de fängslade för att de ska klara ett hederligt liv. Genom att prata med en förprogrammerad apparat (självlärd att dra slutsatser baserade på lagrade mängder av relevanta data) tänker sig de snillen, som laborerat med denna teknik, att en brottsling ska gilla att medverka i en hjärntvätt, som ska leda den frihetsberövade in på nya hederliga levnadsbanor.

I sanning en hårresande tanke, för mig som sedan mer än ett år tillbaka brottats med tankar på innebörden av Samhällskontraktet mot bakgrund av vad jag känner till om hur förment laglydiga fria kommuninvånare utan betänkligheter omvandlar ersättning för förlorad arbetsinkomst till en skattefri reseersättning och att skatteavdrag inte görs vid utbetalning av tillfälliga "gig" även om de överstiger 1.000 kronor under ett år. Min erfarenhet är numera den att den, som bryr sig om Intyg och Kontrolluppgifter, närmast kan ses som sinnessvag. Men, skattepengar är väl något, som vi måste hushålla med och Samhällskontraktet gäller väl för alla? Men kanske gäller andra regler när något finansieras med sponsorspengar?

Alldeles oavsett vilket, så ser jag att det ligger i resas riktning att fängelser med fångar, som försökskaniner, ser ut att bana väg för att de som redan har makt i förhållande till andra, blir mäktigare allt eftersom tekniken utvecklas för att hålla "packet" med en undermålig utbildning (inte minst om lydnadens betydelse) i schack!

Ägnar sedan några dygn åt funderingar kring frågeställningen - Varifrån får Du allt Gun Svensson, när Du ställer Dig alla dessa frågor om det som kommer i Din väg? Kunde med lätthet förstå vad PP:s Mattias Bjärnemalm menade med sina synpunkter m a a SAS:s reklamfilm, som kunde ses som en lektion i hur befängd lagstiftningen till skydd för upphovsrätten blivit. Undrar hur många andra, som tänker på hur många andra yrkes- och intressegrupper, som livnär sig på den lagstiftningen, i förhållande till den ersättning som når den verkliga  kreatören?

Mot den här bakgrunden skulle det vara intressant om någon journalist kunde ställa sig frågan: - Vem/vilka tjänar på allt surr om behovet av hårdare tag? Min kära make Guy, salig i åminnelse, lärde mig redan under 1980-talet att känna igen en parasit, då den utmärker sig genom att den uppsöker en livsform och livnär sig på den. Undrar när vinstintresse övergår till den girighet, som kännetecknar parasiter? Det måste vara sökandet efter svar på alla mina frågor, ofta mot en etisk fond, som ställer till det. BRA eller DÅLIGT i dagens samhällsklimat - det är frågan?

Men, när de politiskt mäktiga ger sig på de svagaste, istället för att självkritiskt rätta till det som gett dem själva orättmätigt stor makt i skilda sammanhang, då måste jag lätta på trycket. Missbruk av politisk makt är ett problem närbesläktat med klimathotet, eftersom pengar även där avgör om vi människor kan se hinder eller möjligheter. Förr visste de rika att överhet förpliktar!