fredag 31 december 2010

Ett litet vasst gruskorn i makthavarnas skor.

Inför det nya året förväntas det att man ska avge ett nyårslöfte, vilket de flesta av oss vet kan fungera, om man är ärlig och uppriktig mot sig själv. Det betyder att man till att börja måste göra klart för sig vad man vill prioritera av allt det som kräver vår uppmärksamhet. Opassande ser rätt nyktert på detta med nyårslöften. Annars är det en utmaning så god som någon, då det är mycket som kräver engagerade människors insatser. I förrgår slog jag ett slag för att grisar som föds upp för att bli vår föda måste ha det bra under sin livstid. Djurrättsalliansen har visat att det är litet si och så med den saken, varför jag kände för att göra en tillfällig insats. Både för de berörda grisarnas skull, men också för att markera att jag ser behovet av en dialog mellan djurrättsaktivisterna och kontrollinstanser samt branschföreträdare. En makthavare i den branschen behöver få en påminnelse om att ”den som är stark måste vara mycket snäll”, som Astrid Lindgrens Pippi Långstrump uttryckt det. Att tro att den som är stor i branschen kan bete sig hur som helst, kan kosta mera än vad vederbörande har tänkt sig – om kunderna blir medveta om hur det griskött, som de betalar extra för, produceras.


Som enskild konsument har man inte särskilt stor makt, men med ett informations- och kommunikationsverktyg i sin hand, kan man göra det lilla men betydelsefulla som jag har gjort – ställa frågor till branschorganisationens företrädare: - Vad görs för att se till att alla djur, som föds upp för att bli vår föda, har det bra under sin livstid? Med det hjälper vi inte bara grisarna på den gård, där det verkar vara både si och så med djurhållningen, utan också de djurbönder, som kostar på sig en bra omsorg, men också de människor som engagerat sig för att djuren ska ha det bra. Sedan gäller det att nu och då kolla om det blir någon bättring. Det är ett exempel på hur man kan vara ett litet vasst gruskorn i skorna hos en grisbonde och en handläggare hos Länsstyrelsen i Sörmlands län.


De som följt mitt bloggande vet att jag också bryr mig om hur människor har det. Även här måste man välja sitt fokus. Väl medveten om hur många som engagerar sig i olika människoöden både här hemma och världen runt, har jag valt att fokusera på de politiker, som förvaltar det förtroende dom fått i valet, men också att de i kraft av detta ska se till att vår demokrati och vårt rättssystem fungerar på samhällets olika nivåer. När jag läser artikeln i dagens Expressen Prime-skandalen – politisk thriller på hög nivå som har allt, tänker jag: - Så bra att vi väljare ges en möjlighet att diskutera Konsten att sälja en ideologi med hjälp av proffs. Något som Svenskt Näringsliv och dem närstående organisationers ledande företrädare med stor framgång ägnat sig åt under de senaste decennierna.


Men, även om det finns metoder för att sälja såväl konserverad gröt som politiska idéer gäller att det måste finnas en jordmån för säljknepen för att lyckas. En kombination av att vara facklig företrädare för kommunala tjänstemän och att bland annat läsa en av Viktor Pestoffs publikationer samt följa Företagarnas och andras aktiviteter i olika media i slutet av 1980- och i början av 1990-talet, gjorde mig medveten om företeelsen. Jag kan förstå att Socialdemokraterna, som mycket väl känner till hur näringslivets företrädare med hjälp av Näringslivets fond finansierade väl riktade kampanjer för att förändra medborgarnas inställning till ”den tärande offentliga sektorn och skatterna”, trott att botemedlet varit att hoppa på samma tåg. Men för medlemmar som tycker att det är skillnad på konserverad gröt och ideologi blir det naturligtvis något av en chock.


Jag förstår Stig-Björn Ljunggrens inställning – han har varit med förr och är rätt luttrad. Sedan har jag läst och berörts av Erik Laaksos inlägg Köpt eller ägd? Förstår att det kan finnas dom som tror att Erik är en svikare, men vad jag kan se är Erik den han är var han än är. För övrigt är han i gott sällskap. Vi är rätt många som ser på livet och tillvaron med rätt klara ögon, sedan vi frigjort oss från föreställningen att ett visst förhållningssätt skulle vara mera signifikant för sossar än moderater. Dessutom torde det vara svårare att sälja ideologi idag än vad det var för några decennier sedan. Allt fler journalister har garden uppe – en del så till den milda grad att upproret mot FRA-lagen tillskrevs en PR-byrå. Men, vad jag kan se går vattendelaren i vårt samhälle idag mellan dem som vill påtvinga andra sin egen livsstil och uppfattning för att kunna frälsa världen och dem som betror människor om förmåga att kunna tänka efter och ta ett eget ansvar.


Om man som grisbonden här ovan tycker att hans beteende inte angår oss andra, då är det måhända argument om kundernas uppfattning, som underlag för lönsamheten, långt verkningsfullare än att bonden ställs inför skranket. Men, att påverka människor med goda argument istället för hårda bandage, ska inte vara förbehållet dem med status och ställning i samhället. Hur samhällets institutioner, t ex polisen och socialarbetare borde göra istället för att använda alla dessa pekpinnar, det är något som riksdagens ledamöter kunde ta sig en rejäl funderare på. Listan på lagar och lagförslag där samhällets tjänare fått allt större befogenheter att tillgripa våld eller göra intrång i människornas privata sfär, har växt rejält under nuvarande regering. Något som bland annat Svensk Myndighetskontroll skrivit en hel del om. Och Badlands Hyena tolkar på sitt eget oefterhärmliga sätt. Men, detta är inte hållbart i längden. Därför gillar jag skarpt Britta Svenssons förhållningssätt när det gäller allt larmande om terrorister.


Som ni nog förstått har jag inget annat löfte inför det nya året än att fortsätta vara ett litet vasst gruskorn i skorna hos människor som missbrukar sin makt på ett eller annat sätt.


Ett riktigt varmt tack till er alla för det år som gått - ni har på olika sätt bidragit till att jag trivts med att vara en flitig bloggare.

Gott Nytt År!

torsdag 30 december 2010

Djur är inte mänskor, men beroende av oss.

Blir påmind om att jag före jul skrivit några inlägg om hur grisar i Sverige blir behandlade, när jag tidigare idag läste SvD:s Danska grisar dör före slakt, som dock bara finns i papperstidningen. Men med referens till veterinärförbundets Johan Beck-Friis, finner jag en artikel i ämnet hos Fri köpenskap. Det kan väl kännas bra för den obotfärdige att det finns länder där grisar avsedda som föda för oss människor har det sämre än hos oss. Men, att det skulle rättfärdiga det som sker här i Sverige, det är inget annat än hyckleri.


Det var inte så länge sedan det gjordes stor sak av att grisar i Sverige var Grisar med knorr, vilket skulle motivera oss kunder att köpa det dyrare svenska grisköttet. Måste medge att jag därför valt svenskt griskött. Sedan har djurrättsaktivister visat oss att det är si och så med den saken på sina håll. När jag läste att en anmälan om dålig djurhållningen hos en viss grisbonde inte ledde till något annat än en nedlagd förundersökning, bestämde jag mig för att inte köpa någon skinka i år, men också att skriva ett mejl till organisationen Sveriges Djurbönder.


Det senare eftersom en bojkott även skulle drabba de djurbönder som sköter om sina grisar. För mig handlar det både om hur grisar har det och att samhället i sin helhet inte mår bra om myndigheterna blundar för det som engagerade unga aktivister visar upp. Även om en del av dem är veganer, och tycker att vi ska sluta äta kött, måste vi köttätare kunna möta dem åtminstone halvvägs i en juste dialog. Djur är inte mänskor, som i Fablernas värld, men de är beroende av att vi människor behandlar dem på ett juste sätt. Därför måste både Länsstyrelsens tillsyn och medias granskning fungera.


Dagarna före julafton fick jag ett svar på mitt mejl:


Hej Gun

Tack för ditt e-brev och för att du bryr dig om hur djuren har det. Sveriges djurbönder delar ditt engagemang för att djuren ska ha det bra och att den svenska djurskyddslagen ska följas.


I Sverige har svenska bönder och myndigheterna under många år samverkat för en bättre djurvälfärd och livsmedelssäkerhet. Den svenska djuromsorgen är som ett resultat av detta arbete bland de bästa i världen och den svenska djurskyddslagstiftningen unik i sitt slag med detaljerade föreskrifter om hur djuren ska hållas.


Sverige var exempelvis först med att förbjuda kadavermjöl till idisslare och att förbjuda rutinmässig inblandning av antibiotika i fodret till grisar. Detta skedde redan i slutet av 80-talet och i början av 1990-talet. I båda fallen var det bönderna som drev på. Resultatet är att vi idag är ett av ytterst få länder som inte haft något fall av galna ko-sjukan och att vi har en unikt låg förekomst av multiresistenta bakterier i svenska djurstallar.


Den svenska djurskyddslagen kom 1988 och är den kanske strängaste i världen. I den stadgas att djuren ska ges möjlighet att utöva sitt naturliga beteende. Det finns också detaljerade föreskrifter för varje djurslag. I Sverige ska exempelvis grisar ha tillgång till halm, svansarna får inte kuperas, suggorna får inte fixeras och slaktsvinen ska ha tillgång till en liggyta som är 30 procent större än vad som stadgas av EU. För att nu ta några exempel.


Allt detta är bra och något som Sveriges Djurbönder står bakom trots att det gör att den svenska produktionen blir dyrare än i andra länder.


Bland svenska djurbönder finns det emellertid, liksom i alla branscher, undantag från huvudregeln. Du skriver att du i din blogg ofta uppmanar till bojkott av julskinka. Och att du vill veta vad vi gör inom branschen med dem som inte sköter sig.


Förutom att jordbruksministern ålagt veterinärer att rapportera eventuella brister och att upprätta åtgärdsplaner för nödvändiga förbättringar så har branschen själv infört en certifiering av djurskydd och livsmedelssäkerhet med oberoende kontroller. Alla gårdar som vill fortsätta att leverera grisar till svenska slakterier måste numera vara certifierade.


För Sveriges Djurbönder är det viktigt att svenska lantbruksdjur har det bra. Och att du som konsument kan känna fortsatt förtroende för Sveriges bönder.


De bästa hälsningar

Per Thunell


Mot den här bakgrunden undrar jag naturligtvis om det certifikat, som Per Thunell talar om, kan dras in för den djurbonde som inte verkar bry sig. Kan bara hoppas att tidningar, radio och tv uppmärksammar det hela även i fortsättningen. Det krävs en del för att återvinna det skamfilade förtroendet. Annars får jag sätta min lit till det uppväxande släktet, då jag till min glädje ser att Tidningen i Skolan håller grytan kokande.

Intressant.

onsdag 29 december 2010

Generera energi inför 2011.

När jag läste Emanuel Karlstens 10 svenska tweets som påverkade 2010 väcktes mitt intresse att kolla i vilken utsträckning jag noterat dessa som något av större betydelse för mig och mina vänner. Emanuel inleder med Morris Packers idé om VM för elmotorcyklar, som sedan utmynnar i en produktion av just elmotorcyklar, vilket berättar att Morris både är en idérik person och vet hur man testar ifall det går att skapa ett intresse för en miljövänlig motorcykel. Det vore något för vår kommun där Rospiggarnas speedwaylag och Twin Club behöver vinnas för miljövänligare drivmedel. VM för elmotorcyklar har gått mig helt förbi, men jag har lagt märke till att Morris är en socialt begåvad person med intresse för internets möjligheter.


Nästa tweet jag fastnar för handlar om de senaste veckornas #prataomdet, som jag har känt mig allt mer konfunderad inför. Jag har inget emot ifall människor emellanåt har behov av att öppet vädra ut sånt som har skapat olust. Men när en del berättelser tenderar att skambelägga en del beteenden, som i ett umgänge med en annan man eller kvinna skulle vara allt annat än otrivsamt, då känner jag att det skaver både mot känslan för rent spel och det egna ansvaret. Om man tanklöst försätter sig själv i taskiga lägen, undrar jag om det verkligen är OK skylla detta på den andra parten. Det är faktiskt sunt att man kan känna sig skamsen när man gjort något som man innerst inne känt att man borde ha låtit bli. Skamkänslor har en funktion. De hjälper oss att fatta klokare beslut när vi på nytt hamnar i liknande situationer. Under förutsättning förstås att vi vill ta ett eget ansvar för det som vi gör.


Hörde en kommentar i gårdagens P1 att man i Tyskland blivit förundrad och ser det som att Sverige nu genomgår sin andra sexrevolution. Jag var själv ung och minns den första under 1960-talet ;). Ser att Motviktigt också blivit konfunderad inför företeelsen, efter ett twittrande med Mymlan. Hoppas dock att han kommer fram till att sociala medier – i likhet med allt annat – behöver en balans. Just nu gäller det helt klart att ”uppkäftighet och provokationer ger fler läsare och större uppmärksamhet”, men kära nå´n så tröttsamt det måtte bli i längden. Opassande funderar också kring detta – att fånga andras intresse – och frågar sig om detta verkligen är det betydelsefulla. Rätt knepigt då det, som man vill få en bredare diskussion om, måste fånga andras intresse, men jag är så naiv att jag tror att det är ett utvecklingsstadium. Ett gammalt ordspråk gör sig påmint – tomma tunnor skramlar mest – varför jag tror att innehållet är viktigare än hur paketet ser ut. Även om vi ibland faller för det spektakulära.


Måste sedan erkänna att jag skrattade så tårarna rann när jag såg tweeten ”Piratpartiet verkar ha försvunnit helt efter att Starcraft 2 släpptes”. Den 19 september var det väl en förklaring så god som någon. Själv är jag mycket väl medveten om att kampen om väljarnas gunst kräver mer än närvaro på nätet, vilket är de allra flesta piraternas naturliga element. Men det fanns pirater, som både var på nätet och sprang runt i bostadsområden. Minns att jag avundades Calandrella, som orkade ligga i. Vet att jag gjorde vad jag förmådde genom att prata med människor jag mötte på gator och torg för att väcka dem till eftertanke kring den övervakning och kontroll som de etablerade politiska partierna länge varit anhängare av. Men, eftersom människorna inte kunde minnas att de läst om detta i tidningen eller hört om det på radion eller sett något i TV var det en rätt otacksam uppgift. Varför allt som regeringens inre kabinett drivit igenom och varför allt som låg i pipen och väntade på att genomföras, inte hade lett till en mera djuplodande och kritisk granskning i de etablerade medierna, det är fortfarande frågor som jag söker svar på.


Rätt mycket fick dock sin förklaring, tyckte jag, när jag lyssnade på ett symposium i New York ”Wikileaks och Internet Freedom”, vilket jag hade med en länk till i min bloggpost den 12 december. I USA var pressfolket självkritiska och såg hur de allt sedan attentatet mot World Trade Center hade hukat under Homeland Security och underlåtit att kritiskt granska den politiska och militära makten, vilket Wikileaks läckor gjort dem medvetna om. Därför är det fullt tänkbart att något liknande kan ha hänt här. När detta gick upp för mig blev jag mycket upprymd mitt i min obeskrivliga ilska, som naturligtvis kunde förklaras med att tilliten till regeringen totalt hade rasat i botten. Förtroende och tillit är guld värt i politiken. Rasar det i botten, blir det svårt för medborgare att fortsätta tro på att vi lever i en demokrati. Vitala delar i dess grund visar sig vara rätt ruttna.


Bara för att ta ett exempel. Polisen har t ex sedan flera år tillbaka tagit sig friheter som nu gör att det som de i sin egenskap av rättssystemets frontsoldater sysslat med i lagens utmarker, måste lagregleras. Det skriver bl a Ny Teknik om idag. Vi behöver bara tänka på det som hände vid tunnelbanestationen i Hornstull för att inse att polisen inte drar sig för att uppträda ojuste sedan de blivit vana vid att de kan komma undan med det mesta. Och istället för att ta itu med deras låga effektivitet, skriver regeringen nya lagar och gör deras olagliga beteende lagligt. Märkligt! OlofB har på ett överskådligt sätt visat att regeringen verkligen är inne på en mycket destruktiv väg. Media, som borde gå till botten med det som sker, sitter fast i en nyhetskarusell, som gör att det ena efter det andra bara virvlar förbi, utan att det ges ett fäste i ett samhällsmönster.


Men, för att undvika att sjunka ner i dysterhet, har jag bestämt mig för att sätta fokus på något som trots allt kan ge energi inför nästa år. Av allt som hänt under 2010 har jag valt projektet Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn av Mats Svegfors och Cilla Benkö, som har lagts ut på Sveriges Radios webb. Den utveckling som nu pågår i medievärlden har här fått en plattform varifrån alla såväl intresserade proffs som glada amatörer kan engagera sig. De båda har tagit ett viktigt initiativ till en angelägen dialog om medias roll, hot och möjligheter i den förändring som pågår. Här kan vi verkligen tala om virtualitet och om krafters spel när balans skapas i ett system. Då är det rätt intressant att se hur en del journalister i tidningar, radio och TV fokuserar på att jämmer och elände följer i teknikens spår, medan andra fokuserar på teknikens möjligheter. Precis som så många andra gjort vid olika skiften före oss.

Intressant.

söndag 26 december 2010

Den politiska maktens hållfasthetslära.

Nyss hemkommen efter julfirande hos goda vänner öppnar jag min dator och kollar av mejl och Facebook. Då nås jag av en rad meddelanden som gör mig nästan lamslagen – några av Wikileaks läckta ambassadtelegram talar sitt tydliga språk och såväl Rick Falkvinge som Hax och Michael Gajditza formulerar sig på ett sätt som gör att jag förfäras – är detta beviset på att Sverige idag är en lydstat till USA? Nyheter24 bidrar genom att belysa det hela. I Expressen ser jag ett upprop till stöd för Wikileaks. Copyriot skriver också och tycker att vi bör vara försiktiga med orden och påminner om att de intressen, som ligger bakom detta, är minst lika starka här hemma i Sverige som de är i USA.


Då gäller det att ha i minnet är det inte är upphovsmännen och dito kvinnor som står i främsta ledet, utan det är de företag, som har vad man brukar tala om ”närstående rättigheter”, som oftast står i frontlinjen. Det betyder att de köpt upp den ekonomiska delen av upphovsrätten, Deras intressen fanns inte med i Bernkonventionen förrän de, som medlemmar i WIPO, hade lobbat sig in där under 1960-talet och sedermera stärkt sitt inflytande sedan WIPO lobbats in under FN:s beskydd 1974. Detta borde det talas mycket, mycket högt om. Det är nämligen där och då som snedbalansen till nackdel för våra d v s allmänhetens intressen uppstår.


De, som hängt med, vet vad i den tekniska utvecklingen, som föranledde WIPO att verka för att stärka de närstående rättigheterna under just dessa årtionden. Vad jag kan se är alla dom, som äger de ideella rättigheterna, helt i händerna på de företag, som köpt upp den ekonomiska delen av deras upphovsrätt. Det är dessa företags företrädare som nu missunnar mig och andra möjligheten att i likhet med tidigare ta del av olika verk och prata med varandra om dem - innan vi bestämt oss för om det vi hört och sett kan vara värt att äga och betala för.


Det är naturligtvis förmätet av mig och andra att inbilla oss att vi skulle vara dom som kan vrida denna obalans mera i samklang med den allmänna rättsuppfattningen – att allmänheten ska ha möjlighet att ta del och prata om värdet av ett utbud innan ett köp kan bli av och då i en form som passar oss som kunder. Men, innan man tillmötesgått oss som enskilda kunder, är regeringen och branschen nu inne på en modell med avtalslicenser, som främst gynnar kollektiva lösningar. En teknik, som är väl lämpad för individuella lösningar, blir med regeringens goda minne kapad av företag med intressen i kollektiva paketerbjudanden.


Dagens läsning sönderfaller i minst två olika delar – dels bekräftelsen att Sverige slagit sina påsar ihop med USA, vilket jag hittills värjt mig mot och dels bekräftelsen att det öppna och fria internet är på väg att paketeras för att passa upphovsrättsindustrins intressen och att våra internetleverantörer ska göras ansvariga för trafikens innehåll. Såväl budbärarimmuniteten som nätneutraliteten är i allvarlig fara.


Är detta verkligen i hela folkets intresse? Var är alla de media, som har folkets uppdrag att granska makten? Är deras journalister själva så involverade i upphovsrättssaken att de inte klarar att reda ut begreppen för alla oss andra? Ja, jag måste medge att frågorna snurrar runt i mitt arma huvud och att jag just nu inte ser någon utväg. Inte blir det lättare att hänga med när jag läser Emma Opassande. Samtidigt kan det naturligtvis vara klargörande att inta regeringens ståndpunkt och syna saken även från det hållet. Men, nog tycker jag att regering och riksdag borde fråga sig vad som kommer att utvecklas hos ett folk när upphovsrätten med dess närstående rättigheter tillåts lägga sig som en våt filt över allt modernt samhällsliv. Om Moderaterna tror att de kan abdikera från sitt ansvar för en samhällsutveckling i takt med tiden, bara för att Piratpartiet inte kom in i riksdagen, tar de gruvligt miste. Arrogans och ignorans är för ett samhällsbygge vad brist på kunskap om hållfasthetslära är för vilket husbygge som helst. Socialdemokraterna håller på att lära sig detta den hårda vägen. Undrar hur länge det dröjer innan Moderaterna inser att den saken även angår dem? Övriga som skriver är Alliansfritt Sverige; Kulturbloggen; Anna Troberg; och avslutningsvis Badlands Hyena. SVT rapporterar och SvD skriver om att Julian Assange tecknat ett kontrakt på en bok för att få råd med sitt försvar och att hålla Wikileaks på rätt köl.

Intressant.

onsdag 22 december 2010

Ska de verkligen anförtros fler befogenheter?

Först hör jag på radion att Beatrice Ask talar sig varm för nya befogenheter till polisen, som inte bara gäller tillgång till våra trafikdata, utan brottsprovokation, vilket innebär att polisen ska kunna göra sig skyldig till brott i sin jakt på brottslingar. Sedan läser jag i Expressen och SvD att ministern är upprörd, sedan en anställd inom kriminalpolisen visat synnerligen dåligt omdöme. SR har också uppmärksammat saken. Här kan vi se att det knappast handlar om en engångsföreteelse. Det verkar mera handla om en kåranda, där sånt här beteende odlas. Lumparjargong? Man kan bli skräckslagen för mindre. Undrar hur stort mörkertalet är? Undrar hur vanligt det är att kollegor bryr sig? Ska riksdagen verkligen ge denna kår ännu vidare befogenheter? Hemlig telefonavlyssning blir också allt vanligare. Men frågan är om det leder till fler uppklarade brott. Jens O funderar också över nyttan med Ask & Co. Samtidigt verkar det som om detta med alla dessa lagar kommit till under public service medias radar.


Sedan måste jag bjuda på en berättelse ur verkligheten – Mikael Nordfeldth kan berätta hur han blir behandlad av polisen. I Umeå där gör man sig ingen brådska med att återlämna prylar, som de tidigare beslagtagit, trots att Åklagarmyndigheten beslutat att lägga ner förundersökningen. Avrundar med Lars-Ericks Regeringen vill att public service ska vara husbondens röst. Undrar om vi kommer att se någon skillnad? Det sista var väl en aning elakt. Men det har att göra med att jag är väldigt besviken över att framför alllt public service-media fogat sig i övervakningsstaten med allt vad som följer i dess spår.

Intressant.

måndag 20 december 2010

Är dataspelsvåld värre än statens våldsmonopol?

Så är vi där igen 30 år senare – hjärnforskare som påstår att våld i dataspel minskar barns förmåga till empati. Detta har legat latent under ytan under många år nu, även om den statliga instansen Medierådet pliktskyldigast försökt hålla balansen. På tröskeln till sin nya uppgift att fr o m 1 januari 2011 vara en statlig myndighet har man insett att internet är här för att stanna och därför inriktar man sig nu på innehållet och då är det intressant se hur de beskriver sin uppgift. När det gäller forskningsrön gör vi klokt i att fråga oss vem som är beställare. Om jag förstått saken rätt rör det sig här om en sammanställning av tidigare mer eller mindre seriösa rapporter, varför jag ser det som ett beställningsjobb, tänkt att ges legitimitet med hjälp av etablerade forskare. Sorry KI men så ser världen ut. Bra därför att forskarna omgående får mothugg av någon som kan säga att här som i allt annat gäller att simma lugnt. Saken berörs även på Newsmill.


Jag är verkligen ingen anhängare av våldet i filmer och spel, men inser att det inte skulle finnas där om det inte fyllde en funktion. Även den som påstår att det bara är för att tjäna pengar borde fundera på det kloka i att göra något som inte efterfrågas. Dessutom har jag rätt livliga samtal med mitt 10-åriga barnbarn, som känner till farmors känslighet och därför tagit som sin uppgift att visa och berätta hur dessa filmer görs och att det som händer inte är på riktigt. Det är sagor i samtiden helt enkelt. Min barndoms sagor kunde vara nog så otäcka och eftersom de användes för att avhålla oss barn från egna strövtåg i skogen eller att akta oss för djupa brunnar, var det ingen som sa att det bara var påhitt. Handgripligen visar barnbarnet hur han i datorn kan göra filmsekvenser som ser riktigt otäcka ut, men där han bara använder sig av olika förprogrammerade effekter. Vad jag ser är att han snabbt avdramatiserar det hela och därmed har blivit mer intresserad av att veta hur de som gör dessa filmer gör de olika sekvenserna än att förfäras över dess innehåll.


Det påminner mig om när hans pappa var i samma ålder och fick följa med mig på en veckas sommarkurs om att använda dia och film i arbete bland barn och ungdomar. Där fanns, förutom en rätt stor grupp vuxna med arbete som lärare, fritidsledare och instruktörer, kursledarens unga dotter och min son, som fick samma uppdrag, som vi vuxna, och tillsammans gjorde ifrån sig långt bättre än många av oss vuxna, eftersom de inte bar på en mängd om och men, som hindrade dem från att ta in kursledaren Ola Olssons goda råd och pröva sig fram. Sammanfattningsvis finner jag det rätt märkligt att vi drygt 35 år senare ser ut att stå och stampa på samma fläck – att rörliga bilder hjärntvättar oss. Marcus ombord på Livbåten är upprörd och gör sitt bästa att förklara hur den här typen av sanningar skapas. Tanken att de säger vad den som betalar vill ha, är inte främmande för honom heller.


Sedan måste jag dela med mig av julklappen från Copyswede som IDG.se skriver om. Det blir till att se om sitt hus. För övrigt är det rätt intressant att DN.se återger nyheter från US som visar att ett uppvaknande är på gång där borta. Guld värt att en tidigare FBI-polis idag jobbar hos medborgarrättsorganisationen ACLU. När får vi se något liknande här hemma? Måste också visa upp Nicklas Lundblads användning av Google Books Ngram Viewer för orden privacy, liberty, security under de senaste tvåhundra åren. Intressant.


lördag 18 december 2010

När blir statens tvång övergrepp?

De tjänar miljoner på datalagringen, skriver IDG.se – vilket sagts förut, men inte fått något större fäste i media eftersom ”tjäna pengar” är en doktrin som upphöjts till högsta mål. Ny Teknik berättar att Ericsson är en av de som gynnas. Kan just undra vilket samröre det finns mellan människor inom departementen och branschen, när det gäller alla dessa idéer om att övervakning och kontroll? Undrar också om dessa företag i sina kalkyler räknar med de risker som följer av att traska patrull utan tanke på vad detta kan leda till när det gäller vårt politiska system?


Dessutom är det ju så att det är vi konsumenter som måste betala i form av högre avgifter för internettjänster. Jag tycker verkligen att kostnaden borde tas ut över skattsedeln, så att de, som är mest rädda för vad internet kan ställa till med, får vara med och betala för detta. Det är främst bland dessa de nätovana människorna, som man tror att datalagring och filtrering av nätet ska skydda dem från allt ont. Av det skälet ska nu även polisen få tillgång till trafikdata enligt det förslag som Regeringen tog beslut om igår, vilket bl a SvD, Ny Teknik, skriver om.


Mark Klamberg har granskat och hjälper oss att tolka vad lagförslagen om Datalagring och Polismetodutredningen egentligen handlar om. Om Beatrice Ask är rätt uppfattad av TT och Aftonbladet kan vi se att hon antingen far med osanning eller är dåligt insatt i saken. Samlingsplatsen för kandidater till riksdagen, som lovat att säga nej till datalagring, administreras av Mathias Sundin, skriver också initierat. I likhet med Daniel Rhodin, Lars-Erick och Svensk Myndighetskontroll. Peter Bratt har helt rätt – vi behöver en kommission som tar fram sanningen när det gäller politikernas hantering av alla dessa lagar för övervakning och kontroll, vilket eroderat deras förtroende hos folket. Något som i sin tur utgör ett allvarligt hot mot vår demokrati. Skönt kunna lätta upp detta med Gubben vid Rämen som visar att terror i en dalaby är något annat än en bomb i Stockholm.


Medan jag skriver lyssnar jag med ett halvt öra på radion och hör att det startats en grupp för att ta itu med oss, som vill att Julian Assange ska betraktas som oskyldig tills han blivit dömd skyldig av en domstol. Jag tar mig för pannan. Förstår Strötankar i samtidens liberala utmarker som skriver om Dårfeministerna. Han har bland annat läst skriften Kvinnofridslagen (pdf) där det under rubriken Att säkra bevis – viktigt för åklagare bland annat skrivs Om polis och åklagare under förundersökningen får fram tillräckliga bevis leder ärendet till åtal. Genom en lagföring lyfter rättsväsendet över ansvaret på den som tillgriper våld. Marianne Ny menar att lagföringen har en god effekt som skydd för kvinnan, även i de fall gärningsmannen åtalas men inte döms.” Jag vet inte om Marianne Ny, chef för den särskilda enhet, som tagit över målet mot Assange från Stockholms tingsrätt, har skrivit denna text, men nog kan man hålla med om att den är anmärkningsvärd.


Jag kan dock tänka mig att det citerade kan tolkas ur ett allmänpreventivt perspektiv. Bara genom att kriminalisera ett beteende hjälper man den, som blir utsatt, även om bevisen inte är starka nog för rättsväsendet att döma den misstänkte. Men även en sådan tolkning förutsätter att alla som misstänks för våldtäkt är skyldiga, men släpps för att åklagaren inte klarat att styrka brott. Inte undra på att polisen anser sig behöva tillgång till trafikuppgifter från våra mobiler. Men, nog är det anmärkningsvärt att rättsväsendets tjänare inte ser att det ligger en fara i en lagstiftning, som – om man hårddrar den – kräver ett Letter of intent om en man inte ska råka illa ut, ifall den från början villige partnern senare av någon anledning skulle få för sig att hon blivit utsatt för något mot sin vilja.


Jag kan faktiskt förstå att feministerna drar på sig ilska från de män, som har blivit utsatta för den typen av fula tricks. Rätt fascinerande att taggarna #prataomdet och #talkaboutit nu gör att det hela växer vidare på twitter – inte minst sedan någon twittrat ut ”Swedish feminists defend Assange accuser in Twitter campaign. Show them some love from the US!” Inslaget i radion var balanserat, men av de feminister, som anser sig vara utsatta för en hatkampanj på nätet, kan vi nog inte räkna med någon pardon. God bless US. Som om det inte vore nog med Wikileaks läckta dokument, vilket olika US media menar visar att de försummat sitt granskande jobb under alltför lång tid.


Det är alldeles uppenbart att det här med sex och sexuella läggning väcker intresse och då inte så sällan med moraliska förtecken. För mig som var ung i slutet av 1950-talet och början på 1960-talet när debatten handlade om sex för vänskaps skull och det hörde till folkbildningen att känna till sexuella minoriteter för att kunna hantera möjligheten att träffa människor med en annan sexuell läggning än ens egen, känns dagens diskussioner rätt egendomliga. Jag förstår att Carl Johan Rehbinder och hans hustru Jenny har fullt upp lära människor att se på sin sexualitet som den källa till glädje som det kan vara.

Intressant.

torsdag 16 december 2010

Kan de återvinna förtroendet?

Idag skriver chefredaktör Reidar Carlsson i Norrtelje Tidning Ta´t lugnt med lagändringar utifrån det kloka rådet att det gäller att ha is i magen även om det är bra att agera snabbt och kraftfullt. Efter något som ser ut som kritik mot alliansregeringen för deras beslut om begränsningar för Säpos del, vilket blev en följd av den interna kritiken inom regeringen, fortsätter han ”Å andra sidan skulle det kräva massiva insatser av Säpo för att hitta och övervaka alla extremister och potentiella terrorister. Dessa insatser skulle vara ett direkt hot mot vårt öppna samhälle”.


Just det. Vad Reidar Carlsson ser ut att blunda för är att detta de facto är vad FRA kan ägna sig åt inom ramen för sin utvecklingsverksamhet, vilken efter riksdagens beslut hösten 2009 är hemligstämplad. Därför var det inte heller förvånande att Maud Olofsson (C ) passade på att dra en lans för klustret av lagar runt FRA:s verksamhet, som hon aktivt verkade för, i samband med uppståndelsen kring Sthlmbomb. Ser hos Hax att hon talat med den amerikanska ambassadören om Piratpartiets medhjälpare i Bryssel. Genom Wikileaks läckor vet vi att alliansen gjorde vad de kunde för att Piratpartiet inte skulle kunna dra fördel av framgångarna i EU-valet även i riksdagsvalet. När jag sedan talar om att alliansen fick god hjälp av media, menar jag inte att media styrdes av alliansens önskan, utan mera av deras egen självpåtagna uppgift att avgöra vad folket mår bra av att vara informerad om.


En situation som journalister inom press och andra medier i USA nu lyft upp till debatt efter Wikileaks läckta dokument. Det finns naturligtvis undantag som t ex Fox News, som tjänar en annan idé om hur man med framgång säljer ideologi. När jag i söndags skrev Om bombers inverkan på politiken berättade jag om att jag hade kollat på ett symposium i New York City där företrädare för amerikansk press och andra media diskuterade situationen. Där var journalisterna välgörande självkritiska och någon uttalade med skärpa ”Det centrala i allt detta är att tilliten till våra institutioner har kollapsat” och det är inte medias uppgift att skydda makthavare från penibla situationer” samt ”lyckas de sätta dit Wikileaks för något brott, då står vi andra snart i tur”. Inställning var att media hukat under National Security i snart ett decennium. Det var helt suveränt att höra sedan jag läst Datainspektionens rapport och att Camilla Lindberg, dagen innan hade bekräftat i Aftonbladet att ledande politiker i Alliansen ljugit för henne och andra riksdagsledamöter före beslutet om lagklustret runt FRA:s verksamhet.


När vi idag i våra public service-media får höra allt mer av invändningar mot denna övervakning och kontroll, ser jag det som ett tecken på att våra egna media insett att det inte är deras uppgift att skydda politikernas hemlighetsmakeri. Tvärtom ska public service-media medverka till att medborgarna ska vara så väl informerade som möjligt. Vänstern, vars medlemmar har mångårig erfarenhet av att vara övervakade, gör vad de kan för att sätta sig i motvärn mot datalagringen och hoppas få med sig Miljöpartiet på en bordläggning. Men, de har väl alltför många egna lik i lasten för att lyckas vinna andras förtroende. Ser att Markus Lake Berglund undrar vad hans partis företrädare håller på med.


Dessutom vet vi, sedan McArthy-eran, att människor i Säpos ögon ses som ”farliga” ifall de har samröre med personer klassade som tänkbara ”fiender till staten” och dess institutioner. Minns själv från 1950-talet när en polis tog kontakt med oss SSU-are och ville att vi skulle ange vilka som var aktiva och medlemmar i Kommunistisk Ungdom. Den klubb, där jag då var verksam sa nej till detta, men jag vet att styrelsemedlemmar gav sig in i angivarverksamheten, helt övertygade om att kommunister var en allvarligt hot mot Sverige.


Eftersom alla verksamheter med makt kan glömma sitt uppdrag och mera se om sitt eget hus, är det viktigt att folket håller ögonen öppna. För mig stod det klart att något måste göras för att skaka liv i demokratin och att det enda verkningsfulla är att vara aktiv i Piratpartiet. Konkurrens är enda möjligheten att hålla alla, som säljer något – idéer, varor och tjänster – på alerten. Det har jag lärt mig under åren när jag studerade den politik som Alliansens olika partier arbetar för. Men för politiken finns därutöver Offentlighetsprincipen samt idén om att media ska granska makten för medborgarnas räkning. För att det ska fungera måste medborgarna ha tillit till att media klarar av att sköta uppdraget och därför är det intressant när nu DN skriver om just förtroende.


Låt vara att det handlar om fastighetsmäklare, men som jämförelse sägs att folket har ännu lägre förtroende för journalister, som ligger snäppet under – 4 procent. Bara bilförsäljare ligger lägre. Därför glädjande se tendenser till att ett reparationsarbete har påbörjats. Men frågan är om Reidar Carlsson kommer att lyckas så länge som hans parti – Centern – ligger närmare hans hjärta än uppdraget att granska makten. Annars borde han inse vad som vore bäst för Centerns friska växt. Om jag förstått läran om det kapitalistiska systemets självreglerande system rätt, bygger en lyckad försäljning på Konsten att bygga förtroende, inte att lura köparna. Det senare straffar sig förr eller senare. Det betyder att de politiker som anammat möjligheten att med hjälp av reklam sälja ”konserverad gröt” till en i deras ögon rätt korkad befolkning, kommer att vakna i en annan verklighet.


Uppenbarligen förlitar sig regeringen på det senare, när man idag presenterat De brottsbekämpade myndigheternas tillgång till elektronisk kommunikation. Något som DN, Aftonbladet, SVT/rapport, Presskontakt.se uppmärksammat. I det ljuset kan man förstå den norrman som protesterat mot att lämna DNA-prov sedan den norska polisen scannat mobilmaster i närheten av en brottsplats. Medan en brottsling raskt inser att han bör lämna sin mobil hemmavid, drabbas rättskaffens män, som inte kan drömma om att bli utsatt för detta av en övernitisk lagstiftning. Helt sanslöst. Emil Isberg skriv tidigare om förslaget.och visar på var svagheterna ligger. Jag för min del tror fortfarande på den kloka massans kunskap, om public service media inser att information måste delges den del av folket, som fungerar som väckarklockor, d v s alla dem som läser och lyssnar på nyheter med samhällspolitiskt viktigt innehåll.


Avslutar med en varm gratulation till Mikael Nilsson, som igår doktorerade och blev godkänd för sin avhandling ”From Interoperability to Harmonization in Metadata Standardization”. Jag var där och lyssnade och blev djupt imponerad när jag insåg samhällsnyttan med att hittills slutna datasystem tack vare hans forskning kan öppnas för kommunikation mellan varandra. Självklart kräver detta inte bara praktiska utan mycket kvalificerade teoretiska kunskaper. I den senare delen hängde jag inte med, men för mig är hans fokus på kunskap till gagn för både samhällsnytta och egennytta det viktigaste.

Intressant.


tisdag 14 december 2010

Hur hjälpa myndigheterna göra stan säker?


Snart en svensk variant från Myndigheten för Säkerhet och Beredskap hos ICA, Coop och Clas Ohlson? Tipstack till Olofb!

Helt enligt manualen för hur terror fungerar går nu även Socialdemokraterna terrorns ärende. De viker ner sig. FRA-shopen öppnas på nytt och lagklustret kring FRA:s verksamhet med alla dess brister saktioneras. Terrordådet i Sthlm var det som behövdes för att ordningen skulle vara återställd. Eftersom Morgan Johansson (S) framhåller att detta inte har någon koppling till terrordådet, måste vi fråga oss: - Är detta ett mandomsprov inför kröningen av honom som kung i det socialdemokratiska partiet? Vart tar då kritikerna av FRA-lagen inom partiet vägen? Viker ner sig och dunkar rygg eller tar steget in i antingen Liberaldemokraterna eller Miljöpartiet? Det ska bli intressant att följa.

Uppdatering: Ser i dagens Dagens Arena att Morgan Johansson (S) kommit rejält på kant med SSU och S-studenter. Det hade nog varit klokt att lyssna på dem tidigare, eftersom kunskapen om internet är större, procentuellt sett, hos de unga mer nätvana än vi äldre. Internet som infrastruktur är inte lika lätt att övervaka som vägnätet. Riksdagen, regeringen och dess myndigheter borde nog vara mer kritiskt granskande när det gäller övervakningsindustrins försäljningsargument. För att ingen ska få för sig att jag med detta försöker visa på Piratpartiet som ett alternativ säger jag som Beelzebjörn Inga sossar tack! De har lång väg innan de gjort upp med sitt arbetssätt att pracka på människor samhällsförändringar genom att skriva direktiv i EU och driva igenom lagar i Sveriges Riksdag.


Det pågår en rörelse bland de partipolitiska sympatisörerna. Såg att det nystartade partiet Liberaldemokraterna vinner terräng och det vore klokt av dem att välkomna FRA-kritiska Socialdemokrater. Men det framgår av Johan Westerholms inlägg att han inte är beredd att lägga sig platt för Morgan Johanssons maktanspråk. Onekligen har Johan Westerholm ordentligt på fötterna, medan det hos Morgan Johansson nog mera är idéer om att han ska vara mannen som kan tygla internet, eftersom där finns så mycket hemskheter som hotar människan till kropp och själ. Morgan Johansson är rätt lätt att påverka om man slår an de rätta strängarna. Jag minns för min egen del hans agerande när det gällde de apatiska flyktingbarnen, där det var viktigare att hålla en partikollega om ryggen än att ta barnens behandlande läkare på allvar.


Återstår nu att släppa in polisen i FRA-shopen, men där bör nog fokus läggas mer på bättre leverans innan man ger dem nya tvångsmedel. Lars-Erik har ett läsvärt inlägg om den saken. Skrev själv ett inlägg den 22 november i år när just den frågan var på tapeten. Kan just undra om Journalistförbundet nöjer sig med protester på nätet. Om inte är det hög tid att göra något mera kraftfullt.


Många människor har tankar om bomben, och Skivad lime är en av dem. Erik Hultin har naturligtvis noterat att sossarna nu äntligen bekänner färg. Polisstaten tycker det är dags för att vi reser oss upp och skriker ut vad vi tycker. Piratpartiet jobbade på att bli en kanal för det upproret, men det ville sig inte eftersom det var intressantare för media att fokusera på Sverigedemokraterna denna gång. Och inom det partiet gottar man sig åt det som hänt. MinaModerataKarameller har påpassligt återanvänt tidigare argument och rekommenderar även Magnihasa som förklarar att vi, trots tillgång till sociala medier, fortfarande tvingas leva med att inflytandet idag inte är större än vad det varit tidigare.


Ur en säkerhetsmässig synvinkel kan människor, som makten inte vill låna sitt öra, bli rena krutdurkar - farliga både för sig själv och andra. Det var väl det som terrorexperten menade när han talade om vikten att vara observant på människor som inte gör något direkt olagligt, men ändå inte är helt oproblematiska ur hans synvinkel. Men att botemedlet skulle vara att makthavare gav sig tid att lyssna, faller dem inte in. I den tankevärlden är det bara mera övervakning och kontroll som gäller. Aktier i det övervakningsindustriella komplexet? Därför; Tänk tanken om de 349, som folket har valt, skulle gå ut och testa sina idéer till lagförslag i en bred dialog med folket, innan de läggs på riksdagens bord, så skulle nog samhällsklimatet kunna bli bättre. Idag utövas den makt, som riksdagen har, på ett sätt som många av oss upplever som rent maktmissbruk.


Lika väl som det är viktigt att den lokala polisen ingår i länets och landets jakt på terrorister är det viktigt att lokala politiker inser sin roll i den apparat, som ska tjäna utvecklingen av demokratin och därmed ett tryggare samhälle. När jag söker efter information för att se i vilken utsträckning som kommunerna tar sig an uppgiften hamnar jag hos SCB och deras demokratiredovisning. Det är allt annat än uppmuntrande läsning. När SKL ska beskriva vilken kommun som landets säkraste då landar jag i en redovisning av fysiska indikatorer, medan demokratiarbetet brottas med kommunpolitikernas ointresse. Hur ser det ut hemma hos er andra – är fullmäktige verkligen kommunens högsta beslutande organ? Tas initiativ till medborgardialoger och bryr man sig om vad som kommer fram vid dessa? Genomförs kommunernas detaljplaner med hänsyn tagen till förhållanden inom de samhällsområden som anges regionala programmen för en långsiktigt hållbar tillväxt? ”Det inbegriper ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella aspekter och hur dessa förhåller sig till varandra”. Hur är det hemma hos er? Är det markägare och kotteribildningar inom politik och näringsliv som styr utvecklingen eller bryr sig kommunens politiker om det långsiktigt hållbara?


Jag tar inte ifrån enskilda vettvillingar ansvaret för oacceptabla handlingar, när jag tycker att det är helt åt helvete att journalister låter politikerna komma undan ansvaret för den desperation som växer i hägn av det syndrom, som Göteborg ensamt fått bli ett exempel på. När får vi något liknande i en stad nära oss, eller är det så illa att allmänheten inte har förtroende för att meddelarskyddet kan fungera på den lokala nivån? Annars är det just detta att granska makten som är medias viktigaste uppgift, eftersom slapphet på detta område leder till att makthavare tar sig friheter som de bör låta bli. Våra skattepengar ska användas på ett för alla medborgare klokt sätt.

Intressant.

måndag 13 december 2010

Tillit och kärlek gör man sig förtjänt av.

Eric Sundström hos Dagens Arena är en sansad röst i medias rapportering. Läs även PJ Anders Linder i SvD och Per Wirtén, Espressen/Kultur, som säger det som behöver sägas när mediefloden kokar av försök att tolka det som hänt och pratglada gubbar poppar upp i våra media. Som bakströmmar fungerar därutöver ojanden om hur svårhanterligt allt blir när aktörer på nätet sätter snurr på diskussioner kring orsak och verkan. Bra då att detta blir sagt Goda diplomatiska förbindelser är inte journalistens jobb.


Fick en kommentar från Uno Hansson på föregående inlägg som lockade mig till en utflykt till The Technium Better than free, där jag bland annat kunde läsa följande:

Detta super-distributionssystem har blivit grunden för vår ekonomi och välstånd. I samma ögonblick reduplikation av data, idéer och media stödjer allt större ekonomiska sektorer i vår ekonomi, särskilt de som sysslar med export - dvs de branscher där USA har en konkurrensfördel. Vårt välstånd vilar på tillgång till en mycket stor mängd enheter som kopierar promiskuöst och ständigt. Medan denna ekonomi tidigare byggdes på att sälja dyrbara exemplar, tenderar det fria flödet av gratisexemplar att undergräva den etablerade ordningen. Om reproduktioner av våra bästa ansträngningar är fria, hur kan vi fortsätta? För att uttrycka det enkelt, hur ska man tjäna pengar på att sälja gratis kopior?

Jag har ett svar. Det enklaste sättet jag kan uttrycka det är därför:

När kopiorna är supermånga, blir de värdelösa.

När kopiorna är supermånga, blir saker som inte kan kopieras sällsynta och värdefulla.

När kopiorna är gratis, måste du sälja saker som inte kan kopieras.”

(Översättningen gjord med hjälp av Google Översätt och Wikipedia).

Sedan ställs frågan ”Well, what can't be copied?” Svaren på den frågan är mycket intressant. Uppräkningen inleds med Trust – Tillit – just den tillgång som jag menar att riksdagsledamöter i Sveriges riksdag, med eller utan vilja att göra det, förlorade i samband med hanteringen av lagklustret kring FRA:s verksamhet. Ta dig gärna tid att läsa resten också . Om inte nu, så unna dig det sedan.


Henrik Brors bjuder på en intervju med Carl Bildt om hans twitter, som vållade en debatt i debatten. Det är klart att i jämförelse med uppståndelsen kring bombdådet är Carl Bildts servering av nyheten till världspressen mitt i natten av mindre betydelse, även om han använde ordet terror, vilket vid den tidpunkten var rätt djärvt. Med tanke på att vi idag har tillgång till information i realtid måste vi vänja oss vid att kommentarer kommer, när någon känner för det och att detta även gäller utrikesministern. Jag tillhörde själv kritikerna eftersom jag tyckte att allvaret krävde en insats av statsministern. Men, där märks min ålder - jag satt nog fast i ett ålderdomligt tänk. När statsministern sedan tog till orda, tog han skickligt loven av Carl Bildts twittrande. Men, när sedan Håkan Juholt gjorde stort nummer av twittret, då avslöjade han i sin tur att han anser att Twitter är en kanal för skvaller. Har han inte kommit längre i synen på sociala medier eller fiskar han i grumligt vatten?


Den där tvisten ledde till att jag blev tvungen att fundera kring ordet Terror. Enligt NE kommer det från latin och betyder Rädsla eller skräck. Den som systematiskt spelar på människors rädsla eller skräck för att tvinga på dem något, som de egentligen inte vill, är terrorist. Det betyder att våra egna politiska ledare utan att rodna uppträder likt terrorister när det passar dem. Därför ser jag mycket allvarligt på att Maud Olofsson nu fått sällskap av Beatrice Ask, i jobbet att promota FRA-lagarna och i dess släptåg datalagringen samt polisens och Säpos tillgång till all den information vi lämnar när vi använder våra telefoner, faxar, datorer, bankkort och allt annat anslutet till nätet, ifall de misstänker oss för smärre brott. Det två senare ligger i pipen. Här har ni förklaringen till min tweet Har totalt förlorat förtroendet för #justitieministern ”Well, what can't be copied?” Svar: Trust.

Uppdatering: Opassande har borrat ännu djupare i Definitionen av terrorism. Mot denna juridiskt definierade betydelse, inser jag att det bara är män och kvinnor av folket som kan betecknas som terrorister. Får klura på vilket begrepp som kan komma till pass när det gäller politiker som spelar på folkets rädsla och skräck.


I tidningskrönikan bjuds på ett urval av kommentarer från media landet runt och där finns, som vanligt utrymme för regeringen att jobba på uppgiften att bygga upp sitt förtroende hos folket. Så länge Maud Olofsson och Beatrice Ask inte kan visa upp evidensbaserad forskning på att lagring och filtrering av våra trafikdata är den rätta vägen för att bekämpa terrorism, kan de inte räkna med att jag ska ha förtroende för dem och deras mantraliknande uttalanden. Och inte känner jag mig lugnare när jag läser en annan terrorexperts debattinlägg på SvD Brännpunkt. Blir du lika förfärad som jag? Jakten på terrorister finns nu nära oss. Med tanke på Olofs analys av polisens prioriteringar undrar jag om vi inte just nu får en effekt hos polisen, som skulle ses som ett allvarligt fel ifall all sjukvårdspersonal på sjukhuset skulle rusa ner till akuten vid en svår trafikolycka? Med terrorexpertens logik undrar jag hur länge jag kan fortsätta att vara kritisk innan jag riskerar att bli klassad som en person "vars beteende, inte är brottsligt, men därför inte helt oproblematiskt".


Efter detta är Anna Trobergs inlägg ett måste. Hon vänder sig både till ”bitterjönsar” och positiva, initiativrika människor. Suger åt mig av både det ena och andra eftersom jag (och jag tror även andra) är så funtad att jag kan vara både det ena och det andra när andan faller på. Men genom att Anna säger det på sitt alldeles eget vägvinnande sätt så kan jag ta att hon trycker på min ömma tå. Jag vet att hon innerst inne vill även bitterjönsen i mig väl och just därför offrar detta krut på mig och andra. I linje med Annas uppmaning om att ge cred till människor som inspirerar bjuder jag här på Gert Frosts insiktsfulla och värmande hyllning till Internet och den sociala webben; Marcus ombord på Livbåten för hans fullkomligt lysande idé; och Copyriot, som gör en hedervärd insats för att sprida ljus över hur privata monopol tack vare upphovsrätten fått ett extra starkt skydd av staten.


För övrigt tänker jag inte köpa någon julskinka i år. Jag bestämde mig för det sedan jag läst om myndigheternas hantering av de hemskheter som Djurrättsalliansen avslöjat. Om opinionsbildning ska fungera som ett mer verksamt vapen än att bränna Scans bilar, kan vi – som gillar skinka – inte längre blunda för det som sker hos grisuppfödarna. Det är naturligtvis synd om en bojkott drabbar även de medlemmar i Sveriges Djurbönder som sköter sig, men utan kundernas reaktion sker inte en välbehövlig självsanering.

Intressant.

söndag 12 december 2010

Om bombers inverkan på politiken ...

... och läckors påverkan på journalistiken är det som måste bearbetas i dagen blogginlägg.


En desperat man som beslutat sig för att delta i Jihad sätter nu skräck i Sverige. SvD rapporterar från presskonferensen, DN likaså, men därutöver kan jag se att medier tävlar om att rapportera och diskussioner pågår runt om på nätet ifall det är så klokt att tala i termer av terrorism när det rör sig om en ensam galning. Det senare vet jag naturligtvis inget om, men jag väljer att tro det för att inte dras med i de allt vildare diskussionerna om hur galet allt blev när USA drog in världssamfundet i sitt krig i Mellanöstern.


Carl Bildt twittrade redan i natt om saken och använde då begreppet terrorism, vilket jag och många med mig tycker var synnerligen obetänksamt. Där visade han att USA:s ambassadör hade rätt när han i mejl hem talade om Carl Bildt som en medelstor hund med en stor hunds attityd. I en sån här situation förväntar jag mig att ledande politiker ska uppträda statsmannamässigt, vilket Fredrik Reinfeldt visat så här långt. Det är dock inte särskilt förtroendeingivande att Socialdemokraternas Håkan Juholt går i taket på grund av Carl Bildts tweet. Bland oss i bloggosfären framstår det som hämtat från stenåldern att tycka att Carl Bildt ”skvallrar” när han rör sig på nätet. Jag och andra begär att Carl Bildt som utrikesminister ska väga sina ord på guldvåg i detta läge och det tycker jag att han inte alls klarade av. Håkan Juholt visade med sin reaktion att det var viktigare att bråka om Carl Bildts twitter än att säga något klokt om situationen som sådan.


Nu avlöpte det hela på ett för folket på Drottninggatan relativt hyggligt sätt, men det hela har skakat om oss, vilket ger efterverkningar av skilda slag. En del blir rusiga av lycka – och tvittrar Äntligen, andra blir dödsförskräckta och tror att ännu fler svenska kommer att hata eller misstro muslimer. Därför går deras imam Abd al Haqq Kielan ut och fördömer det som skett. Amanda Brihed och Jens Odsvall skriver hos Newsmill Massövervakning och islamofobi ökar risken för fler terrordåd och Rick Falkvinge vill att vi ska sätta in detta vansinnesdåd i ett större sammanhang. Alla speglar en oro, som visar att Carl Bildt borde ha varit mycket mera varsam med orden ifall han tänkt mer på svenska folkets väl och ve än egna vinster med en tweet. Men, det är klart – han satt ju på en världsnyhet och är landets utrikesminister. Men, det är väl just därför han borde ha tänkt till? Eller ska vi se det som en del i det vanliga politiska spelet? Tänka litet mer åt Carl Johan Rehbinders håll. Han påminner bl a om Churchills ord: - Det enda vi har att frukta är vår egen rädsla.


Därifrån är steget inte långt till debatten om Wikileaks, som letar sig fram genom en djungel av åsikter om Spioneri eller Terrorism; Grundlagsskyddad informationsläcka; Stöld av annans material, eftersom intrång i upphovsrätten kräver att dokumenten måste ha ”verkshöjd”; Brott mot sekretessen som kan orsaka stor skada för enskilda individer; Medieföretagens fixering vid att tillfredsställa massans behov av lättviktigt gods som gör att man glömt att granska den politiska makten och dess institutioner; samt sist men inte minst konspirationsteorier där Julians Assange sexliv kommit att spela stor roll. Det sista kommer jag inte att gå in på då det för min del avhandlats klart. I den delen förväntar jag mig att domstolarna gör vad de ska.


En del av gårdagen gick åt till funderingar över varför jag fortfarande blir så in i helvete arg när jag tänker på vad som nu kommit fram och alla turer kring FRA-lagstiftningen och hur jag och andra slet för att få fram fakta om det hela. Inser att jag har svårt att smälta att ledande politiker ljög men framförallt undanhöll viktiga fakta. Allt mitt förtroende för landets ledning och deras administration har rasat i botten, vilket gör mig till rov för en mängd olika känslor. Men mest förbannad är jag över att de trampar demokratin under sina fötter. Som en ödets skickelse fick jag under skrivandet för att få ordning på mina känslor, se en tweet om en direktsändning från ett symposium i New York City på temat Wikileaks och Internet Freedom, varför jag raskt bytte ”kanal”.


Det visar sig vara Personal Democracy Forum (PDF) som arrangerade. Jag kom in mitt i en paus efter det första passet, men genom att söka upp #pdfleaks kunde jag skaffa mig en hygglig bild av hur snacket hade gått tidigare. Panelen i den debatt som följde bestod av en rad namnkunniga inom press och media och jag fick brått att notera en del av det som sas då jag gärna ville få med en del av det här. Emily Bell ansåg att Guardian.uk och BBC hade rapporterat mer och bättre om Wikileaks än media i USA. AmericanEditor twittrade att om USA kan göra Assange till brottsling då står alla andra media sedan på tur. Någon annan twittrade om att USA:s press har böjt sig under National Security i nästan tio år.


Arianna Huffington uttalande ”det är inte medias uppgift att skydda makthavare från penibla situationer”, blev en mycket populär tweet som retweetades många gånger. Själv tog jag fasta på "the breakdown of trust in all institutions is at the center of what we're dealing with here". Det centrala i allt detta är att tilliten till våra institutioner har kollapsat. Läckan har gjort det möjligt att se vad som varit hemligt och vad som varit rena lögner. Det är en väldig skillnad mellan regeringens lögner och att de håller saker och ting hemliga, slog någon fast. Yes!!! Där satt den. Bekräftelsen på att jag är i min fulla rätt att gå omkring och vara förbannad, när jag tänker på hur regering och riksdag hanterade lagklustret kring FRA:s verksamhet och hur de förhalat saker för att slippa få diskussioner om övervakning och kontroll före valet. Och dessutom ljugit för riksdagens ledamöter. När jag under sändningen i Agenda hör någon nämna att Maud Olofsson försökt skära pipor i den här vassen till stöd för Centerns och Alliansens beslut om FRA, då vill jag kräkas. Hoppas att PDF lägger ut sändningen från sitt symposium så att fler kan ta del av det senare.


När jag sedan ser att Maj Rehnberg lämnat en kommentar på min blogg, eftersom jag där hade länkat till Norrtelje Tidnings ledare, förstår jag att Maj upplever frustration när hon inte får komma till tals i offentligheten. Hon vill få ut information om nya rön när det gäller det kolesterol som hittills ansetts vara orsak till hjärt- kärlsjukdomar. Eftersom det är rätt många som tar medicin för att sänka kolesterolhalten borde hennes insändare kunna resultera i en klargörande artikelserie om tvisten mellan förespråkare för LCHF bl a läkaren Annika Dahlqvist och skolmedicinen som praktiseras av de allra flesta andra läkare. Artiklar som utgår från att läsarna kan dra kloka slutsatser om de får en allsidigt information och man tror dem om det. Maj har en poäng; Man kan inte bortse från att det handlar om mycket pengar för de läkemedelsföretag som säljer den aktuella medicinen om läkaren Annika Dahlqvist har rätt. Även här handlar det om tillit. Hur mycket kan vi lita på läkare, som låter sig smörjas av läkemedelsföretagen? Att kunna interagera med sina läsare, det handlar Sveriges radios projekt Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn handlar också om.


Noterar sedan att Anna Troberg gjort ett inlägg hos SVT Debatt och tänker: - På något sätt kommer bombdådet i Stockholm att fungera som en vattendelare. Wikileaks och bomben i Stockholm kommer att ge rejäla avtryck i tryckfrihetskommitténs arbete – det är jag ganska säker på.

Intressant.