Endast de äldre söker sanningen?

Läser med rätt stor behållning Erik Åsards understreckare i dagens SvD rubricerad Journalistiken värd mer än papperet. Slutklämmen måste citeras då den säger en hel del om medieklimatet ”Den stora faran inför framtiden är inte kakofonin av röster i cyberrymden eller ens att papperstidningen på sikt hotas av undergång. Mest oroande är att de etablerade mediebolagen för att hävda sig i konkurrensen i än högre grad väljer att fokusera på nyheter om celebriteter och trivialiteter i stället för att satsa på den mera kostsamma undersökande journalistiken.” Efter detta börjar Åsard sedan att spekulera: ”Vad vi kan förvänta oss framöver, i USA och på andra håll, är förmodligen allt mindre av noggrann, faktaorienterad rapportering alltmedan opinionsjournalistiken i form av krönikörer och värderande kommentatorer ges ökat utrymme. Kanske dröjer det inte alltför länge innan Fox News, Rupert Murdochs partiska men ytterst profitabla satellitkanal, blir den gängse modellen för hur en framgångsrik nyhetsförmedling ska se ut.” Av det senare drar jag slutsatsen att Erik Åsard i likhet med många andra lärde utgår från att dagens unga är mindre intresserade av att söka sannare bilder av det som händer omkring oss, än vad vi var i den åldern.

Lustigt nog faller det dem inte in att dagens unga söker information på många olika håll och eftersom etablerade medier inte så sällan fungerar som något av maktens megafoner, får de etablerade lära sig leva med att läsarna söker information på många andra håll. Detta samtidigt som rätt många av dem gör vad de kan för att misstänkliggöra oss läsare och bloggare. Alla är inte öppna för den dialog som Sveriges Radio tagit initiativ till genom sitt projekt Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn. Självklart aktiva under Almedalsveckan, vilket vi ser på deras blogg. Eller för den delen det samspel mellan olika medier som Brit Stakston, Joakim Jardenberg, Emanuel Karlsten och många andra försöker göra möjligt.

Intressant att kommentarerna till Åsards text hittills antingen gäller en omröstning huruvida stora mediekoncerner ska förbjudas eller har sitt fokus på mediekoncerner som ett hot mot demokratin. Tilltron till mänsklighetens förmåga till tankearbete är inte särskilt väl utvecklat i någondera av kommentarerna. Själv undrar jag om vi inte behöver ett partipolitiskt neutralt material för folkbildning som tar fasta på det konstruktiva samtalet om mötet mellan medier i vår tid. En del tror att de kan ignorera och oskadliggöra sociala medier genom att tala om oss, som gillar utvecklingen, som internetromantiker eller internetevangelister. Utvecklingen kan bara gå framåt om man mera ser till Internets möjligheter än dess problem, utan att för den skull blunda för de utmaningar som finns. Utmaningar som inte bäst hanteras med avlyssning, filtrering och blockering. Utmaningar som t ex myndigheternas hantering av PSI-lagen vilket bland andra Handelskammarens it-expert Fredrik Sand skriver om på SvD:s Brännpunkt.

Se där ett ämne som inte kunde hålla mig borta från tangentbordet.

Intressant?

Generera energi inför 2011.

När jag läste Emanuel Karlstens 10 svenska tweets som påverkade 2010 väcktes mitt intresse att kolla i vilken utsträckning jag noterat dessa som något av större betydelse för mig och mina vänner. Emanuel inleder med Morris Packers idé om VM för elmotorcyklar, som sedan utmynnar i en produktion av just elmotorcyklar, vilket berättar att Morris både är en idérik person och vet hur man testar ifall det går att skapa ett intresse för en miljövänlig motorcykel. Det vore något för vår kommun där Rospiggarnas speedwaylag och Twin Club behöver vinnas för miljövänligare drivmedel. VM för elmotorcyklar har gått mig helt förbi, men jag har lagt märke till att Morris är en socialt begåvad person med intresse för internets möjligheter.

Nästa tweet jag fastnar för handlar om de senaste veckornas #prataomdet, som jag har känt mig allt mer konfunderad inför. Jag har inget emot ifall människor emellanåt har behov av att öppet vädra ut sånt som har skapat olust. Men när en del berättelser tenderar att skambelägga en del beteenden, som i ett umgänge med en annan man eller kvinna skulle vara allt annat än otrivsamt, då känner jag att det skaver både mot känslan för rent spel och det egna ansvaret. Om man tanklöst försätter sig själv i taskiga lägen, undrar jag om det verkligen är OK skylla detta på den andra parten. Det är faktiskt sunt att man kan känna sig skamsen när man gjort något som man innerst inne känt att man borde ha låtit bli. Skamkänslor har en funktion. De hjälper oss att fatta klokare beslut när vi på nytt hamnar i liknande situationer. Under förutsättning förstås att vi vill ta ett eget ansvar för det som vi gör.

Hörde en kommentar i gårdagens P1 att man i Tyskland blivit förundrad och ser det som att Sverige nu genomgår sin andra sexrevolution. Jag var själv ung och minns den första under 1960-talet ;). Ser att Motviktigt också blivit konfunderad inför företeelsen, efter ett twittrande med Mymlan. Hoppas dock att han kommer fram till att sociala medier – i likhet med allt annat – behöver en balans. Just nu gäller det helt klart att ”uppkäftighet och provokationer ger fler läsare och större uppmärksamhet”, men kära nå´n så tröttsamt det måtte bli i längden. Opassande funderar också kring detta – att fånga andras intresse – och frågar sig om detta verkligen är det betydelsefulla. Rätt knepigt då det, som man vill få en bredare diskussion om, måste fånga andras intresse, men jag är så naiv att jag tror att det är ett utvecklingsstadium. Ett gammalt ordspråk gör sig påmint – tomma tunnor skramlar mest – varför jag tror att innehållet är viktigare än hur paketet ser ut. Även om vi ibland faller för det spektakulära.

Måste sedan erkänna att jag skrattade så tårarna rann när jag såg tweeten ”Piratpartiet verkar ha försvunnit helt efter att Starcraft 2 släpptes”. Den 19 september var det väl en förklaring så god som någon. Själv är jag mycket väl medveten om att kampen om väljarnas gunst kräver mer än närvaro på nätet, vilket är de allra flesta piraternas naturliga element. Men det fanns pirater, som både var på nätet och sprang runt i bostadsområden. Minns att jag avundades Calandrella, som orkade ligga i. Vet att jag gjorde vad jag förmådde genom att prata med människor jag mötte på gator och torg för att väcka dem till eftertanke kring den övervakning och kontroll som de etablerade politiska partierna länge varit anhängare av. Men, eftersom människorna inte kunde minnas att de läst om detta i tidningen eller hört om det på radion eller sett något i TV var det en rätt otacksam uppgift. Varför allt som regeringens inre kabinett drivit igenom och varför allt som låg i pipen och väntade på att genomföras, inte hade lett till en mera djuplodande och kritisk granskning i de etablerade medierna, det är fortfarande frågor som jag söker svar på.

Rätt mycket fick dock sin förklaring, tyckte jag, när jag lyssnade på ett symposium i New York ”Wikileaks och Internet Freedom”, vilket jag hade med en länk till i min bloggpost den 12 december. I USA var pressfolket självkritiska och såg hur de allt sedan attentatet mot World Trade Center hade hukat under Homeland Security och underlåtit att kritiskt granska den politiska och militära makten, vilket Wikileaks läckor gjort dem medvetna om. Därför är det fullt tänkbart att något liknande kan ha hänt här. När detta gick upp för mig blev jag mycket upprymd mitt i min obeskrivliga ilska, som naturligtvis kunde förklaras med att tilliten till regeringen totalt hade rasat i botten. Förtroende och tillit är guld värt i politiken. Rasar det i botten, blir det svårt för medborgare att fortsätta tro på att vi lever i en demokrati. Vitala delar i dess grund visar sig vara rätt ruttna.

Bara för att ta ett exempel. Polisen har t ex sedan flera år tillbaka tagit sig friheter som nu gör att det som de i sin egenskap av rättssystemets frontsoldater sysslat med i lagens utmarker, måste lagregleras. Det skriver bl a Ny Teknik om idag. Vi behöver bara tänka på det som hände vid tunnelbanestationen i Hornstull för att inse att polisen inte drar sig för att uppträda ojuste sedan de blivit vana vid att de kan komma undan med det mesta. Och istället för att ta itu med deras låga effektivitet, skriver regeringen nya lagar och gör deras olagliga beteende lagligt. Märkligt! OlofB har på ett överskådligt sätt visat att regeringen verkligen är inne på en mycket destruktiv väg. Media, som borde gå till botten med det som sker, sitter fast i en nyhetskarusell, som gör att det ena efter det andra bara virvlar förbi, utan att det ges ett fäste i ett samhällsmönster.

Men, för att undvika att sjunka ner i dysterhet, har jag bestämt mig för att sätta fokus på något som trots allt kan ge energi inför nästa år. Av allt som hänt under 2010 har jag valt projektet Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn av Mats Svegfors och Cilla Benkö, som har lagts ut på Sveriges Radios webb. Den utveckling som nu pågår i medievärlden har här fått en plattform varifrån alla såväl intresserade proffs som glada amatörer kan engagera sig. De båda har tagit ett viktigt initiativ till en angelägen dialog om medias roll, hot och möjligheter i den förändring som pågår. Här kan vi verkligen tala om virtualitet och om krafters spel när balans skapas i ett system. Då är det rätt intressant att se hur en del journalister i tidningar, radio och TV fokuserar på att jämmer och elände följer i teknikens spår, medan andra fokuserar på teknikens möjligheter. Precis som så många andra gjort vid olika skiften före oss.

Intressant.

Spectrial – ett demokraturens skådespel.

Så har då domen mot The Pirat Bay meddelats i Hovrätten (pdf) P3 erbjöd oss lyssnare möjlighet att chatta samt sände presskonferensen på nätet och Dagens Nyheter sände via Nyhetskanalen på webben. Ny Teknik och IDG.se rapporterar och intervjuar Rick Falkvinge. Anna Troberg skriver på SvD Brännpunkt och sätter ord på vad jag och många andra känner.

För att komma till insikt om hur dessa företag med närstående rättigheter getts möjlighet att påverka lagstiftningen på ett helt barockt sätt måste vi gå tillbaka till 1960-talet då dessa närstående rättigheter lobbades in i Bern-konventionen innan organisationen WIPO 1974 lyckades ta sig in under FN:s beskydd. Sedan dess har företagen tagit makten över lagstiftningen och politikerna har villigt gått deras ärenden. Vem minns inte den korkade jämförelsen att intrång i upphovsrätten är fullt jämförbar med stöld av grannens gräsklippare. När man hör hur kaxigt advokaten Monique Wadsted resonerar förstår jag att försvarsadvokaterna protesterar.

Såg tidigare en tweet, som ledde till ett blogginlägg skrivet för drygt ett och ett halvt år sedan. Ett tack till Copyriot – en dag som denna behöver vi skratta. Hoppas det leder till en och annan tankeställare hos dem som orerat både nu och då att de måste kunna få betaaalt. Här har Kulturnyheterna en folkbildande uppgift, men det är måhända att sätta bocken till trädgårdsmästare. Annars pågår en intressant diskussion inom ramen för SR:s projekt Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn. Det ska bli intressant se hur lång tid det tar innan journalister i allmänhet inser att de genom sin underlåtenhet att granska saken ur olika synvinklar ställt sig på arbetsköparens sida. Utan någon närmare granskning har företagen, vilka köpt/betalt lön för närstående rättigheter, städslat lobbyister som förfört politikerna att fixa de lagar som behövts, för att företagen ska undgå strukturförändringar på grund av teknikutvecklingen..

Industrin och deras advokater har tappat allt förnuft inför mina och andras behov att vi som lever delar av våra liv på nätet också ska kunna kopiera och dela med oss kopior av sånt som intresserar oss för att vi ska kunna prata med varandra. Vore de vid sina sunda vätskor skulle de förstå att det bland oss pågår en process som tidigare ofta lett till att vi i nästa steg gynnade deras produktion. Istället för att jaga oss borde de inse att de borde hålla sig väl med oss. Succesivt har en och annan artist insett det groteska i spektaklet.

En glimt av detta vi kallar den publika domänen ger Techrisk. Vad skulle hända om vi mera konsekvent skulle hålla oss till enbart sådant material? Avslutar med att länka till Opassande, Lakes Lakonismer, Skivad lime, Daniel Gustafsson samt Media Culpa. Den senare berättar med en utblick mot Storbritannien att där anses tidningsartiklar vara skyddade av upphovsrätt och således förbjudna att länka till. Vi måste ta oss en rejäl funderare på hur vi hanterar en sådan utveckling. Är detta ett uttryck för att demokratur råder? Är det upphovsrätten och de närstående rättigheterna som ska hålla ”packet” i schack? Ja, nog kan man undra vad det är för samhällsutveckling som medie- och kultureliten vill medverka till.

Intressant.

Journalister - Kaospiloter eller bromsklossar?

Nyss hemkommen från presentationen hos Sveriges Radio av den virtuella boken ”Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn” som påbörjats av Mats Svegfors och Cilla Benkö interaktivt på SR:s webbplats, brinner jag av lust att läsa och ta vara på möjligheten att komma med input i de delar där jag tycker att något saknats eller återgetts ur ett alltför snävt och måhända ett något ”fisförnämt” upphöjt journalistiskt perspektiv. Men det senare ska jag kanske låta vara osagt, eftersom jag hittills bara ögnat i det pappersexemplar, som delades ut.

Det är ett mycket gott initiativ som förtjänar att mötas på ett seriöst och sakligt sätt utifrån det behov av interaktion, som jag och andra nätmedborgare har, i en tid då starka krafter arbetar för att snäva in våra möjligheter att vara och göra saker på nätet. Sådant som vi kan vara och göra utan att fråga någon om lov när vi inte är uppkopplade. Det ska verkligen bli intressant att följa Medieormens ömsning av skinn fram till ”färdig” produkt. Med tanke på min egen resa från att vara en bloggande farmor med skrivarlust till att bli en nätaktivist och vinnare av Stora Bloggpriset 2009 samt politiskt engagerad i Piratpartiet med uppgift att bland annat verka för rejält avkortade skyddstider för upphovsrätten, var det intressant höra Mats Svegfors öppet deklarera att han idag lärt sig så mycket mer att han inte står kvar där han åsiktsmässigt befann sig innan han gav sig in i det här projektet. Den journalist som vågar se nätets möjligheter utan att bortse från att vi människor även där skapar en del problem, den vidgar sitt synfält.

En tillfällighet som ser ut som en tanke är att jag hemma igen genast möts av FaceBook-uppdateringar om ett inlägg i SvD där en doktorand i immateriell rätt vid Stockholms Universitet refererar till en rapport, som skrivits av honom själv på uppdrag av lobbyisterna Netopia, som nu kräver att en utredning ska tillsättas. En utredning för att ta reda på hur man med juridikens hjälp ska kunna göra teleoperatörerna ansvariga för innehållet i det som transporteras på nätet. Budbärarimmuniteten ska sättas ur spel därför att branschen har misslyckats med de inlåsningsanordningar och pekpinnar, som de hittills valt att utsätta oss för istället för att utveckla sina affärslösningar. Scaber Nestor skrev redan i början av månaden ett inlägg under rubriken ECPAT + Netopia = Slutet för budbärarimmuniteten. Det var i samband med deras frukostseminarium och lanseringen av doktorandens rapport om mellanhandsansvar på Internet. Andra som skriver är HAX; Oscar Swartz; Copyriot; Polisstaten; Ravenna; Badlands Hyena; Strötankar; och Intensifier. Magnihasa kontrar med att begära en utredning om Postväsendet.

Det är en kapplöpning med tiden då vi, som vill leva i en fredlig värld håller på att lära oss mera om våra demokratiska fri- och rättigheter för att kunna kräva skydd för dem även när vi vistas på nätet och sprida information om systemet med Creative Commons licenser för att alla som tror att världen blir bättre om vi redan från början bestämmer formerna för hur vi kan dela med oss det vi kan och vet till varandra, utan att i varje ögonblick tänka på att sätta ett pris på det. Ibland kan det löna sig att dela med sig för att skapa en efterfrågan. Mycket av det samspelet är egentligen obetalbart, som t ex initiativet här ovan av M Svegfors – C Benkö. Här måste det viktiga vara att skapa ett forum för utvecklande samtal, inte att göra sig en hacka på något, som andra också gett input till. Går projektet med vinst hoppas jag att Creative Commons.org blir ihågkommen med en donation :)

Avslutar med några inlägg som kan förklara varför regeringen behöver Datalagring m m – Lars-Erick; Frendo; Anders Widén; Magnihasa; Lars-Erick; Anna Troberg och Aliansfritt Sverige. Själv tycker jag att det är hög tid att public service-media granskar förslaget rejält i sömmarna – en del av det jobbet har gjorts av andra, som tyvärr inte har tillräckligt rejäla megafoner. Detta att det i framtiden ska räcka med en förordning för att utvidga lagens räckvidd när det gäller vad som ska lagras är inte OK. Bara för att ta ett exempel. Journalistik 3.0 förutsätter en större lyhördhet bland de etablerade journalisterna i mediehusen inför det arbete som skribenterna i bloggosfären lägger ner. Det är med respekt som med kärlek – Bara genom att ge kan man få.

Intressant.