Om konsten att hantera människor, som har åsikter.

Anders Mildner tar hos SVT Debatt på nytt upp diskussionen om attityder och förhållningssätt hos en del journalister, som älskar att blåsa under sina aversioner mot människor med åsikter, som inte alltid uttrycker sig särskilt välpolerat när de kommenterar artiklar på nätet. Näthatet har i dessa kretsar blivit ett etablerat begrepp, utan att man för den sakens skull ägnar en tanke åt varför det blivit så. Och att man själv är en del i detta förhållande. Det minsta man kan begära är att den som gör sig besvär med att kommentera borde mötas med en gnutta människokärlek. Är tonen rå kan man alltid ställa frågan om inte alla tjänar på att resonera som civiliserade människor.

Problemet är att en del artikelförfattare anser sig inte ha tid med sådant trams, trots att vi alla i stort och smått har ett ansvar för hur samhällsklimatet ser ut. En del koncerner har löst det med att de leasat ut hanteringen av kommentarerna till ett utomstående företag, utan tanke på att det egentligen är företagets Kundtjänst, som vi talar om. Det var när jag lyssnade på Operans Martin Bondeman, som det slog mig hur olika han, som utvecklare av Operans tjänster till sina kunder och besökare, ser på mötet med en missnöjd och grinig operaälskare och hur chefredaktörer med sina medarbetare ser på interaktionen med läsarna. Operan skulle inte drömma om att leasa ut denna viktiga informationskälla till utomstående.

Anders Mildner skriver bl a

”Det finns i dag nästan inga svenska tidningar som har som mål att deras journalister ska delta i en dialog kring den journalistik de producerar. Kommentarsfälten har haft som främsta syfte att dra trafik till sajterna och betraktats som läsarnas reservat. På flera håll har reportrarna dessutom fått uttryckliga order om att hålla sig borta från kommentarerna.

För att göra situationen ännu värre, har sedan modereringen lejts ut till anonyma bolag utanför det egna mediehuset. Alltså: man har skapat rum som man sedan inte tar något som helst ansvar för. Ingen från redaktionen finns på plats och sätter tonen, ingen förklarar varför vissa saker är okej och andra inte – och värst av allt – ingen ansvarig finns närvarande för att föra en dialog.”

Han ser det jag och andra ser – att vi läsare känner oss provocerade och att en del inte kan hålla tillbaka sin lust att spy galla över journalister som så tydligt visar sitt förakt för läsaren som en viktig faktor i artikllarnas produktionsprocess. Om jag inte visste att journalister i allmänhet är rätt klipska, skulle jag ge upp och börja odla föreställningen att en del av dem är av det odrägligt högfärdiga slaget, som vi helst inte bör offra en enda minut av vår dyrbara tid på. Vill man vara insnöade, så väl bekomme! Stina Oscarson skriver ”Att skapa innebär att göra motstånd”. Själv vrider och vänder jag på Rollo May´s ord att det krävs mod för att skapa. En annan som uppmärksammat Anders´ inlägg är Anders S Lindbäck. Anna Troberg blåser till strid – en femtonårig elev vid en skola i Göteborg behöver en kraftig uppslutning från alla med egna erfarenheter av kopieringens betydelse för vår tillblivelse som mänskliga varelser.

Tack Anders! Du inspirerade mig till ett nytt blogginlägg, som visar att sjukhusvistelsen inte lyckats ta kål på debattlusten, även om orken inte är vad den varit. Men vänta bara ...

Intressant.

Endast de äldre söker sanningen?

Läser med rätt stor behållning Erik Åsards understreckare i dagens SvD rubricerad Journalistiken värd mer än papperet. Slutklämmen måste citeras då den säger en hel del om medieklimatet ”Den stora faran inför framtiden är inte kakofonin av röster i cyberrymden eller ens att papperstidningen på sikt hotas av undergång. Mest oroande är att de etablerade mediebolagen för att hävda sig i konkurrensen i än högre grad väljer att fokusera på nyheter om celebriteter och trivialiteter i stället för att satsa på den mera kostsamma undersökande journalistiken.” Efter detta börjar Åsard sedan att spekulera: ”Vad vi kan förvänta oss framöver, i USA och på andra håll, är förmodligen allt mindre av noggrann, faktaorienterad rapportering alltmedan opinionsjournalistiken i form av krönikörer och värderande kommentatorer ges ökat utrymme. Kanske dröjer det inte alltför länge innan Fox News, Rupert Murdochs partiska men ytterst profitabla satellitkanal, blir den gängse modellen för hur en framgångsrik nyhetsförmedling ska se ut.” Av det senare drar jag slutsatsen att Erik Åsard i likhet med många andra lärde utgår från att dagens unga är mindre intresserade av att söka sannare bilder av det som händer omkring oss, än vad vi var i den åldern.

Lustigt nog faller det dem inte in att dagens unga söker information på många olika håll och eftersom etablerade medier inte så sällan fungerar som något av maktens megafoner, får de etablerade lära sig leva med att läsarna söker information på många andra håll. Detta samtidigt som rätt många av dem gör vad de kan för att misstänkliggöra oss läsare och bloggare. Alla är inte öppna för den dialog som Sveriges Radio tagit initiativ till genom sitt projekt Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn. Självklart aktiva under Almedalsveckan, vilket vi ser på deras blogg. Eller för den delen det samspel mellan olika medier som Brit Stakston, Joakim Jardenberg, Emanuel Karlsten och många andra försöker göra möjligt.

Intressant att kommentarerna till Åsards text hittills antingen gäller en omröstning huruvida stora mediekoncerner ska förbjudas eller har sitt fokus på mediekoncerner som ett hot mot demokratin. Tilltron till mänsklighetens förmåga till tankearbete är inte särskilt väl utvecklat i någondera av kommentarerna. Själv undrar jag om vi inte behöver ett partipolitiskt neutralt material för folkbildning som tar fasta på det konstruktiva samtalet om mötet mellan medier i vår tid. En del tror att de kan ignorera och oskadliggöra sociala medier genom att tala om oss, som gillar utvecklingen, som internetromantiker eller internetevangelister. Utvecklingen kan bara gå framåt om man mera ser till Internets möjligheter än dess problem, utan att för den skull blunda för de utmaningar som finns. Utmaningar som inte bäst hanteras med avlyssning, filtrering och blockering. Utmaningar som t ex myndigheternas hantering av PSI-lagen vilket bland andra Handelskammarens it-expert Fredrik Sand skriver om på SvD:s Brännpunkt.

Se där ett ämne som inte kunde hålla mig borta från tangentbordet.

Intressant?

Vi har ett ömsesidigt ansvar för digital delaktighet.

Fortfarande kan man botanisera bland paneldiskussioner och seminarier som sänts på webben från Almedalen. Här diskuteras Opinionsbildningens nya infrastruktur mellan personer som på olika sätt bidragit till utvecklingen av verktyg och arbetsmetoder för att stärka aktörer, som med hjälp av sociala medier vill vara delaktiga i samhällsdebatten och därmed kan bidra till opinionsbildningen inom olika samhällsområden. Diskussionen om listor är inte särskilt intressant, tycker jag, men det kan ha med min brist på tävlingsinstinkt att göra. Eller om lusten att vilja dominera diskussionen i bloggosfären är mer uttalad i de partier som vill ge intryck av att vara stora och ledande. Själv är jag mer intresserad av den arbetsprocess och det meningsutbyte, som kan leda till nya insikter. För mig är bloggen och internet verktyg för människors möjligheter att delta i landets demokratiska utveckling med en fördjupning av diskussionerna mellan valen.

Martina Linds svar på Markus Lake Berglunds fråga om risken för en tudelning mellan de i Centerpartiet, som är vana vid att använda nätet och de helt ovana, kan vara lättare sagt än gjort. Martina ansåg att det är de digitalt bevandrade medlemmarna som måste förstå att de måste plöja, harva och så på möten och stämmor om en utveckling ska vara möjlig. Jag tycker nog att de motspänstiga måste öppna sina sinnen och ta in att de går miste om en hel del information och väldigt mycket kunskap om de inte tar datorn till sin hjälp. Själv tycker jag att det fungerar bäst genom att succesivt lära genom att göra. Påhittet att man ska ta ett s k ”datorkörkort” har avskräckt alltför många. De flesta jag känner har lärt sig genom att göra och allt eftersom lärt sig mer när behov uppstått.

Överhuvudtaget är det en svårbegriplig diskussion som pågår om internets fel och förtjänster både bland dem som gillar internet och sociala medier och mellan dem och de som mest ser internet och sociala medier som ett fördärv. Anders Mildner går så långt att han talar om internetromantiker och internetevangelister som begrepp en del aktörer använder sig av för att slippa bry sig om internet som något annat än verktyg för marknadsföring och försäljning av varor och tjänster. Själv undrar jag om vi kan begära att marknadsromantiker och marknadsevangelister kan tro annat än att politiker bara är ute efter att kränga sina läror, som vilken konserverad gröt som helst. Att internet och sociala medier bygger på en interaktion som kan skapa något nytt av intresse för egen del krävs åtskilliga samtal för att ekonomiskt sinnade människor ska förstå.

Ta t ex skillnaden mellan det resonemang som Operans webmaster förde när han berättade om Operans arbete med sin webbplats, som redan 2008 men också 2010 vann Web Service Award, och de tidningschefer som leasar ut hanteringen av kommentarerna till tidningens artiklar. Hos Operan är en snabb och juste hantering av kundkontakterna A och O, medan de som inte förstår värdet av en dialog med läsekretsen låter kunskapen om tidningens påverkan gå till andra företag. Även mycket griniga kunder har något att tillföra i ett förbättringsarbete.

Mildners iakttagelsen är riktig så långt att allt som går till överdrift får en backlash och att det finns tecken som kan tolkas så. Vi kan bara se de kräkreflexer som rätt många feminister förorsakar när de tycker sig kunna förklara samhällets alla orättvisor med hänvisning till kön, när många andra gått vidare och lärt sig om ett mer komplext begrepp – intersektionalitet – som förklarar att kön, klass, etnicitet och en del andra grunder kan samverka när diskriminering sker. Det är skälet till att vi idag har en sammanhållen organisation för åtgärder mot diskriminering under en hatt Diskrimineringsombudsmannen. Men under tiden odlas stolligheterna om kön, som upphov till allt ont, hos en lång rad feminister aktiva i samhällsdebatten. Funderar fortfarande på om Unni Drougges reaktion mera är ett utslag av ett tryck på den feministiska nerven än en saklig reflektion kring den glädje som många av oss andra känner inför möjligheten att ta för sig och göra något eget av allt som vi möts av på nätet. Hur som, gillar jag att Joakim Jardenberg tagit sig tid att ge en respons. Men Unni vore inte Unni om hon inte fortsatte att bjuda Jocke och oss andra rejält tuggmotstånd. Något som jag väljer att inte ge mig in i, eftersom jag inte vill vara med i den dansen. Livet har lärt mig att mina reaktioner bör jag ge akt på och lära mig av, då de säger mera om mig själv än andra. Att jag gått från att vara feminist till att få upp ögonen för intersektionaliteten ser jag som en effekt av förnuftets seger över alla upprörda känslor. Mitt fokus idag ligger på internets möjligheter och därför slåss jag för att kunna vara medborgare även när jag är på nätet. Alltför många inom den s k kultureliten är negativt inställda, men det ser jag mera som deras egna bekymmer.

Därför gillar jag naturligtvis att Christian Engström kämpar på för att sprida sin kunskap inom EU:s olika länder och att Opassande delar med sig av sina tankar på ett sätt som gör att jag måste tänka till mer än en gång. Slutar med att flagga för att jag nu kommer att ta en bloggpaus under drygt en vecka då jag har annat för mig. Ha en fortsatt bra sommar.

Intressant.

Alla har vi behov av att få dela med oss.

Hemma igen efter god omvårdnad på Norrtälje sjukhus, försöker jag få grepp om vad olika makthavare inom mina intresseområden sysslar med. I fredags samlade jag ihop en del intressanta länkar, som stärkte mig i mina egna funderingar om mediernas olika roller och vad vi själva som läsare/lyssnare/tittare kan anses bidra med i den utveckling som pågår vare sig vi vill det eller inte. När jag idag ser att SSBD lagt märke till det, blir jag naturligtvis varm i hjärtat. Eftersom debatten mellan journalister med public service-ambitioner och oss, vilka ser nätet och och sociala medier som viktiga verktyg för att vara demokratiskt medagerande, fungerar utvecklande, kan vi samtidigt lära oss att alla journalister inte kan dras över samma kam och att allt som finns på den marknad där de verkar, finns där därför att gruppen läsare/lyssnare/tittare, som lockas av utbudet, betalar - antingen i form av köp av kanalpaket, prenumerationer eller intresse för reklamlänkar. Själv gör jag mig råd med ett basutbud i det lokala kabeltv-nätet, licensavgift för Sveriges Radio och SVT samt prenumeration av Svenska Dagbladet och Norrtelje Tidning, bägge på papper samt på nätet. Den ena med mycket riklig tillgång till webbaserat material, den andra tillhörande koncernen Stampen med ett mycket begränsat urval ute på webben. Men utan tillgång till även annat material att länka till när jag skriver skulle ”samtalen” på webben bli mycket torftigare.

Torftigare på samma sätt som det skulle ha blivit om vi människor – före internets genombrott – hade varit tvungna fråga om lov varje gång vi kopierat och delat med oss material, som vi då utbytte tankar och idéer med andra om. Med insikten att vi börjar våra liv med att härma och kopiera andra och sedan växer i kunskap och kreativitet genom dela med oss till andra och varandra, är det ingen konst att förstå varför den tekniska plattformen The Pirat Bay fyllt och fyller ett genuint mänskligt behov i en ny tidsepok. Trist dock att den industri som köpt upp upphovsrätterna hellre lagt och lägger pengar på en massa dyra advokater för att jaga fildelare än att försöka förstå och möta mänskliga behov i en avvägning mellan en juste användning för privat bruk och vad de själva ser som inkomstförluster, men egentligen borde kunna se som led i en marknadsföring om de insåg värdet av en kombination med en försäljning i takt med tiden.

Har tidigare även prenumererat på Dagens Samhälle, men då levnadsomkostnaderna i övrigt också stiger tvingas jag som pensionär att vända på slantarna och därför har jag nu sagt upp den prenumerationen. Trist då jag, som samhällspolitiskt intresserad, gärna vill hålla mig ajour med vad som sker inom Sveriges Kommuner och Landsting, men då jag varken röker eller super finns där inget konto i min budget att skära i. Snaps och öl till sillen vid festligare måltider under större helger samt ett och annat glas vin däremellan tar jag mig friheten att räkna som livsmedel. Med all respekt för de, som valt en total avhållsamhet, men när de tycker att vi andra inte har anledning att klaga över stigande levnadsomkostnader, så länge vi unnar oss alkohol, måste jag klart och tydligt säga att renlevnadsmänniskor inom livets olika områden skrämmer mig. Alltför många av dem nöjer sig inte med att hålla sig själva hela och rena, utan tar som sin livsuppgift hålla alla andra ”syndare” under herrans tukt och förmaning. Den sortens ”världsförbättrare” ser jag som ett hot mot både andras integritet och rättssäkerhet. Inte så sällan brinner de för lagskärpningar, övervakning, kontroll och censur av nätet. I sin iver inser dom inte vad den enskilde själv måste ta ansvar för och vad man kan ha rätt att kräva av Sveriges Riksdag och rättsväsendet.

Om vi fortsatt vill leva i en demokrati måste riksdagen stå emot och finna en rimlig balans mellan ivrarnas intresse och enskilda människors rätt till respekt för sitt individuella liv och leverne samt rättssäkerheten. Idag talas det mycket om Ask-moln och då slog det mig att det finns värre saker än Isländska vulkaner. Sverige har under senare år levt under ett ständigt hotande Ask-moln eftersom vår nuvarande justitieminister levererar det ena mer absurda lagförslaget efter det andra. Jag vet inte om det bara är för att hon inte tänker längre än näsan räcker eller om hon bara vill vara poppis i de mest ihärdiga och av oss skattebetalare betalda lobbygrupperna, som finns – både inom olika ideella och affärsmässigt drivna organisationer och i den del av poliskåren, som kräver hårdare lagar istället för att visa resultat för de pengar som vi redan satsar.

Men, den tidigare justitieministern har inte heller särskilt mycket att yvas över, när det gäller respekten för medborgarnas rätt till ett privatliv med rättsligt skydd mot ett statligt intrång. Där har enskildas rättssäkerhet steg för steg fått ge vika för statsmaktens intressen. Med näsa för medias makt försöker den tidigare ministern idag rättfärdiga sig, allt medan debatten om hans senaste bok fyller de flesta media. Men in med ljus och luft, alltid gör det någon nytta. Därför gillar jag Nils Funckes debattinlägg ”Bodströmsamhället har oss i sitt grepp. I spinnet kring Bodströms bok kan det passa med en påminnelse om att kampen för en europeisk nätcensur och kontroll går vidare inom EU. Här berättar Sveriges Radio om Frankrikes krav vid G8 mötet. IDG.se skriver att EU-kommissionen ska skärpa Ipred nästa år. Här kan vi se hur makten och vissa särintressen går hand i hand. Men om de insåg nätets möjligheter istället för att bara fokusera på åtgärder för att hålla liv i gamla affärsmodeller för att ligga bra till hos en industri, som hellre satsar massor med pengar på att jaga tänkbara kunder istället för en förnyelse, då skulle medborgarna kunna se EU som något bra för hela mänskligheten – inte bara penningstarka lobbygrupper.

Nu kallar livet a f k, men uppdaterar senare då jag även gått en runda och sett vad en del av fler bland mina bloggvänner än Markus Lake Berglund. Han har upptäckt att Ring P1 är en möjlighet att nå ut till dem som rätt ofta eldar under sina fördomar när det gäller internet. Intressant.

Uppdatering: Opassande visar att det lönar att ljuga eftersom allt som kommer från berörd bransch går in hos ansvariga politiker, som guds ord i en tok, som min mamma skulle ha uttryckt det. Computer Sweden skriver att EU-kommissionen nu kommer att göra ett tillägg till det direktiv som styr Ipred-lagen, där internetoperatörerna ska åläggas ett ansvar att beivra upphovsrättsintrång. Är någon förvånad? När vi pirater tidigare larmat om detta har vi ansetts vilja måla fan på väggen. Gillar Carl Bilds tweet för ett par dagar sedan som en kommentar till Frankrikes krav om ett civiliserat internet ”I hear talk of "civilized" Internet. But civilized phones? Civilized TV? Civilized politics? Who are the controllers... sorry, "civilizers"?” Tänk om han hade makt att påverka renlevnadsivrarna inom EU! Beelzebjörn noterar också den franske presidentens intervention till stöd för industrin, som genom deras företags inköp skaffat sig närstående rättigheter, som idag har samma skydd som den, som är verkens rättmätiga ägare – livstid +70 år. Fullkomligt barockt!!! Juristens funderingar handlar om statsministerns tidigare krumbukter med koppling till det som just nu pågår. Anna Troberg, Hax, Full Mental Straightjacket, Ipse Cogita, Nyheter 24, och många andra kommenterar. Tar med mig den vrede jag känner för att fundera på konstruktiva motåtgärder. Dags att låta sig inspireras av Loesje?

Glädje över vänskap och kunskap på nätet.

Uppe tidigare än vanligt har jag hunnit ta en sväng bland mina bloggvänner och blivit varm i hjärtat över deras engagemang i dagens viktiga frågor. Det började med Mary XJ, som mycket klarögt noterar att Alliansen har åtskilligt att bevisa när det gäller IT-politiken. Hennes länk till artikeln av Nicklas Lundblads artikel från 2008 tål verkligen att läsas än en gång.

Sedan vidare till Magnihasa, som nyligen gjort ett tillfälligt stopp vid Avesta-Krylbo. Dessa båda orter, som för inte så länge sedan bråkade om huruvida tågen ska stanna i Avesta eller i Krylbo eller på bägge dessa ställen. Själv fick jag – tack vare mina föräldrars flytt till Avesta – möjlighet att vara ung och bli vuxen under sammanlagt sju år i Avesta och Smedjebacken. Då var Folkparken i Avesta och Folkets Hus i Krylbo med sina danskvällar populära bland oss ungdomar. Snacket gick om att ungdomarna dansades in i SSU, eftersom SSU-klubbarna i Dalarna var ogudaktiga nog att turas om att anordna slutna danstillställningar runt om i länet under Jul- och Påskhelgerna. Själv var jag redan med i SSU efter något år i en klubb i Luleå, där dansandet var något som vi yngre gjorde i sällskap med föräldrarna vid olika av dem och deras föreningar anordnade tillställningar. Att göra såna här tillbakablickar är något som blir vanligare med åren, men det lär höra till åldern. Ber om ursäkt ;)

Nåväl, Magnihasa lockade mig inledningsvis till denna minnesresa. Sedan tog hen ett skutt in i framtiden där såväl Informationsbyrån som Rick Falkvinges tankar om Humanism har sin självklara plats. Med Anna Troberg vid rodret, har Rick fått en ny roll som missionär för Piratpartiets frågor och det verkar som han trivs bättre i den rollen. Men Magnihasa och andra bidrar också konstruktivt. När hen avslutar med att lägga en ytterligare axel till Intersektionalitetsbegreppet, då fylls mitt hjärta av en otrolig glädje. Sedan får jag som grädde på det moset en länk till mitt senaste inlägg, som tog så mycket av min kraft i går att jag hade svårt att somna och dessutom vaknade tidigt. Varför har vi människor så svårt att förstå varandra trots att vi har samma modersmål?

Efter att ha läst all möjlig smörja om internet, sociala medier och oss som rör oss här ute, känns det oerhört befriande att läsa Dogges Anarkin som aldrig var. Jag är inte lika frigjord i min syn på livet och tillvaron som han, eller måhända att jag saknar modet att vara det, varför det känns bra att visa mitt stöd för hans resonemang. Moralismen som idag firar triumfer – inte minst i riksdagen – skrämmer mig mer än något annat. Därför gillar jag DN tagit på sig uppgiften att sprida ett folkbildningen ljus i vårt land med artiklar om aktörer som kan hota eller rädda internet. Efter en allmän och överskådlig presentation får vi sedan ta del av några åsikter kring hoten från kommersiella aktörer; och brottsligheten blir allt mer avancerad; För att bara nämna några. När det gäller den senare och en del av bloggkommentarerna känner jag mest för att lyfta fram Badlands Hyena – som kan konsten att skruva till verkligheten så att vi kan få oss ett gott skratt mitt i all bedrövelse.

Jag kan bara hoppas att projektet Digidel 2013 fokuserar mer på möjligheterna än hoten, utan att för den sakens skull blunda för vad varje enskild individ kan göra för att besöken på nätet ska vara så givande som möjligt. Vi måste tillbaka till att vi som individer måste ta ett eget ansvar för vad vi låter oss dras in i, för att undvika att staten med hänvisning till vad en del ohederliga människor sysslar med ska göra oss alla till tänkbara brottslingar med övervakning och kontroll som följd. Brottsbekämpning är något mycket mer än övervakning och kontroll. Kunskap är makt även när det gäller detta. Det snackas om att ställa krav på barn och ungdomar, men är det inte hög tid att börja ställa krav även på vuxna.

Intressant.

Alla viktiga för kulturell utveckling.

Curation är bullshit, skriver Andreas Ekström, kulturjournalist i Sydsvenskan, i en krönika i fackförbundstidningen Journalisten. Det är en rejäl holmgång med Steve Rosenbaum, som i boken Curation Nation beskriver ett sätt att öppet visa hur man låter sig influeras av andras material och därför kan berätta om det som pågår i en del av världen ur en alldeles egen synvinkel, vilket är möjligt i dagens nätbaserade medier. Rosenbaum gör genom att använda begreppet Curator jämförelsen med en person som producerar en utställning. Ett besök på Steve Rosenbaums blogg visar att Andreas Ekström och han spelar i helt olika divisioner, när det gäller medieinnehåll, vilket vållar mig en hel del huvudbry. - Hur kommer det sig att Andreas Ekström tar till storsläggan mot den här verksamheten, när han borde inse dess möjligheter för alla, som skapar något och har publicerat detta på webben. Precis som alla andra kreatörer kan dra fördel av att en kurator uppmärksammar ens verk inom ramen för en utställning, kan journalister öka sitt "marknadsvärde" genom att väcka intresse bland människor som deltar i meningsutbyten med hjälp av sociala medier. Det handlar inte om att bli populär genom anpassning, utan att vara påläst och kunnig, vilket tekniken möjliggör i högre utsträckning än tidigare.

Hur kommer det sig att Farmor, 73 år och bloggare, kan se det som Andreas Ekström är oförmögen att se på grund av sin blockering att länkande till andras verk är stöld? Mest väcker det min häpnad att Andreas Ekström tycks leva i den tron att allt, som han bär inom sig av tankar och känslor, uppstått ur tomma intet, utan influenser av annat än det som kommit till honom när han betalat för det. En rätt märklig inställning av en kulturjournalist. Med hans sätt att se gör jag mig skyldig till stöld varje gång jag länkar till något med relevans för det som jag gärna vill föra till torgs. I själva verket gör jag inget annat än vad jag tidigare gjort med den enda skillnaden att det före bloggandet tog längre tid att skriva insändare, sprida urklipp och kasettband för ett utbyte av tankar och åsikter med vänner och bekanta. För att inte tala om svårigheten att nå människor med liknande intresse på andra håll i Sverige och världen. Däremellan läste och hörde jag sådant som jag tog in, processade eller (med dagens språkbruk) remixade och gjorde till mitt utan att i varje läge tala om varifrån jag fått det, så som människor i alla tider har gjort. Nätet har möjliggjort både ett vidgat synfält och en djupare kunskapsprocess.

Lyckligtvis har alla duktiga journalister inte fastnat i sitt tänk lika olyckligt som Andreas Ekström. Till min stora glädje fick jag leva tillräckligt länge för att uppleva att Sveriges Radios Mats Svegfors och Cilla Benkö tillåtit sig själva att utforska Journalistik 3.0 och därmed bidragit till att journalistrollen satts under lupp. Och som i alla andra tider av förändring, kan en förändring av denna roll inte ske utan konvulsioner. Minns reaktionen vid lanseringen av detta projekt, när en åhörare uttryckte sin förvåning över Mats Svegfors´ förändrade attityd på bara ett år! Och hans svar: - Jag har lärt mig mer än vad jag visste då. Så visar man sin storhet som vägröjare. Andra som bidrar är Anders Mildner och Jocke Jardenberg, här i ett samarbete. Bara för att nämna några. Just nu fasar jag för att det är journalister av Ekströms kaliber som kommer att få ett orättmätigt stort inflytande när det gäller Yttrandefrihetskommitténs fortsatta arbete, eftersom attityden bland våra lagstiftare lämnar en hel del att önska när det gäller synen på internet och sociala medier. Även om sekreteraren är en journalist med hög personlig integritet och en juste syn på allas vår rätt att få uttrycka oss, har det hänt förr att tjänsteandar fått finna sig vad de, som besitter makten bestämmer.

Till detta kommer att politiska makthavare förstått att ta tillvara möjligheten att komma med motbilder när medias granskning blivit alltför närgången och vinklad utifrån en förutfattad mening eller en alltför slarvig research. Sedan en kort runda bland mina bloggvänner där jag gillar Lakes länkar om datalagringen, som kan vara bra att använda sig av om betänketiden ska kunna leda till en återremiss, vilket vad jag kan se är enda möjligheten för riksdagen att hantera saken på ett annorlunda sätt. En bordläggning innebär att inget får tillföras i saken under tiden. Och då detta blogginlägg redan är mastigt nog väljer jag att avsluta med Lars-Erick, som tagit sig tid att försöka bena ut skillnader och likheter mellan olika partipolitiska ismer. Intressant.

Vakna medier och medborgare betingar varandra.

Rätt ofta kommer jag på mig med att slölyssna på radion, medan jag sitter vid datorn och kollar mejl eller arbetar med ett blogginlägg. Då och då händer det att jag måste spetsa öronen, när där dyker upp ett innehåll, som kräver ett mer aktivt lyssnande. Igår var det Medierna som trängde sig på.

Först en mer allmän redogörelse om olika redaktioners anlitande av experter, ofta i form av forskare, för att kommentera heta ämnen – just nu kärnkraftsolyckan i Japan. Här visade det sig att vi lyssnare undanhålls information om att dessa experter inte så sällan är engagerade i den verksamhet, som vi förväntar oss att public service-media ska granska. Chefen för Vetenskapsredaktionen var inbjuden att redogöra för hur den redaktionen tänkt när man låtit forskare komma till tals utan att informera oss lyssnare om deras koppling till industrin. Bra att radions Medierna håller tummen i ögat även på radions egna produktioner.

Därefter fick vi en inblick i militärens behandling av Bradley Manning, försvarsanställd, som misstänks ligga bakom läckorna av hemligt material till Wikileaks. När PJ Crowley, utrikesdepartementets presstalesman, kritiserade detta tvingades han omedelbart att avgå. Den saken har fått uppmärksamhet i media världen runt – här BBC News och Guardian. Det är en skrämmande inblick vi får i Obama-administrationens behandling av whistle-blowers. Låt vara att det handlar om s k försvarshemligheter, men läckorna visar att internkontrollen inte fungerar. Därför behöver medborgarna få en inblick i hur det ser ut i verkligheten.

Programmet avslutas med ett reportage om hur en av dem, som kanske betytt mest för att omvärlden kunnat få kännedom om händelserna i Libyen, Mohammed Nabbous a k a Mo, dör mitt i en sändning. Det hände när han var ute för att bevisa att Kaddaffis utlysta vapenvila var en bluff. En stark skildring av informationens betydelse för att världen ska få veta vad makthavare säger och vad de sedan gör. Guardian berättar mer om Mos modiga kamp för att hålla världen underrättad. I det sammanhanget känns det angeläget att påminna om Dawit Isaak, som nu suttit lång tid i fängelse under vidriga förhållanden. Han fick förra året världspressens pris Golden Pen of Freedom. Undrar vad nationen Sverige gör för honom just nu?

Bra med granskande program. Men också med vakna medborgare, som tar sin uppgift att granska det som sker på allvar. Emil Isberg visar med sina inlägg att han tar sin del i medborgarskapet på allvar. I blogginlägg den 9 mars, den 16 mars och den 27 mars visar han att våra public service-media i sin ambition att inte gå aktivisters ärenden, de facto går maktens. Sorgligt minst sagt. Andra som varit på alerten den här helgen är Anna Troberg och Piratpartiets datatekniker som jobbat med en flytt av Piratpartiets informationssystem till en ny ISP, vilket partiet informerar om på sin webbplats. Självklart är vi många som undrar vad som egentligen hänt och varför, men för min egen del känner jag förtroende för det som Anna och teknikerna fann nödvändigt att göra.

Sedan några ord om Deepedition, som i torsdags satte fingret på en stark trend i tillvaron – Moralismen som den nya religionen. Dagen efter var jag själv inne på liknande tankegångar. Det som vi lagt märke till är en företeelse, som jag vågar påstå har minst lika starka rötter på ömse sidor om demarkationslinjen mellan höger och vänster, varför det känns som vi båda på var sitt håll funnit ett spår, som det kan vara intressant att följa. Undrar om Håkan Juholt funderat i dom banorna? En fråga som poppar upp eftersom media gått i spinn på grund av att han valts att leda Socialdemokraterna. Det ska bli intressant se om den mannen förstår den skillnad mellan etik och moralism som Niclas Strandh synliggjort.

Avrundar med en reflektion med anledning av Gert Frosts funderingar kring bilder. Med tanke på Kristina Alexandersons projekt Creative Commons och hennes skolelevers behov av bilder fria att använda – Varför inte ta chansen att bli en berömd fotograf genom att lägga ut en del av dem under CC-licens?

Intressant.

Bestämma åt andra – Alla moraltanters våta dröm.

Läser med stor behållning Sam Sundbergs krönika Lynniga beslut i sluten appokrati. Den handlar om hur Apple med sina produkter vill skapa en modern lustgård i cyberrymden. Helt klart har Apple kollat läget och vill nischa in sig på de människor som söker trygghet i en miljö dit inget omoraliskt i världen kan nå. Så när de skapat Iphone och Ipad, är det självklart att hjärntrusten för deras App store ser som sin uppgift att endast erbjuda appar vars innehåll inte oroar eller provocerar. Alla moraltanters våta dröm – att kunna begränsa alla andra människors synfält – exploateras och Apple kan framstå som ljusets riddersvakt i modern tid. Apple – Äpplet, symbolen för kunskap, men också människans syndafall och utdrivningen ur Edens lustgård, ser ut att vilja frälsa mänskligheten från ondo, men f-n vet om det inte till syvende och sist ändå bara handlar om pengar.

Nog kan man undra när politiker och andra lärors frälsare slutade tro på missionerandet som en möjlighet att frälsa världen från ondo?

DN:s Ossi Carp skrev i förra veckan en mycket bra artikel om hur olika intressegrupper driver på politikerna för blockering och censurering av än det ena än det andra, som hotar friden. När han talar om nätets självläkande krafter är jag inte alls så säker att politikerna – alldeles oavsett vad de säger offentligt – gillar den självläkning som alla hackers står för. I kommentarstråden kan den uppmärksamme se att ett av detta intressen – en företrädare för upphovsrättsindustrin – efterlyser en vidgad syn i förslaget om Ökad konsumentmakt med ny lag för elektroniska kommunikationer. Om Konsumentombudsmannen ska kunna blockera teletjänster, då borde upphovsrättsindustrin ges samma möjligheter, är deras inställning. Och den är så gammal och rutten att det stinker lång väg.

I Ossi Carps artikel nämns Acta-avtalet med referens till Teliasoneras Patrik Hinselius ”Trots operatörernas protester under förhandlingarna innehåller avtalet en punkt som säger att marknadens aktörer, genom framtvingad självreglering, skall se till att vissa sajter inte ska finnas tillgängliga på nätet. – Det som man inte kan blockera via lagstiftning borde man heller inte tvinga bort genom självreglerande beslut från operatörer och rättsinnehavare. Det blir som ett slags sätt att kringgå grundläggande rättigheter som informations- och yttrandefriheten samt integritetsskyddet, säger Patrik Hiselius.”

Vi vet ju också att företagen med de till upphovsrätten närstående rättigheterna tidigt insåg möjligheten att underblåsa filtreringen av barnporr, då den skulle kunna fungera som en murbräcka för deras önskemål om teleoperatörernas ansvar för att upphovsrättsskyddat material inte sprids individer emellan, utan enbart i en köp-/säljtransaktion. Ett sådant krav ska garantera att alla dessa företag och organisationer, ska få sin andel av kakan. Min käre man Guy lärde mig innebörden av begreppet parasit, när staten under ett antal år i början på 1980-talet gynnade kooperativ verksamhet genom olika former av statligt stöd. För oss som ingick i en grupp, som av egen kraft dragit igång en kooperativ verksamhet, där alla i styrelsen tecknat personlig borgen för ett banklån, var det en rätt bisarr upplevelse, när vi under en relativt begränsad period uppsöktes av en rad kooperativa ”konsulter”, som utlovade utveckling av vårt kooperativs verksamhet. Det skulle vara möjligt om vi ansökte om statliga bidrag med hjälp av ”konsulten”, som vi i så fall skulle anlita som projektledare. - En parasit uppsöker en livsform och livnär sig på den, sa min man. Först tyckte jag att det lät hårt, men vid närmare eftertanke insåg jag att det låg en hel del i hans iakttagelse.

När jag nu försökt kolla upp alla de intressenter, som är involverade i uppköp av olika kreatörers upphovsrätter och de som finns för att fördela de pengar, vilket alla avtal om licenser för nyttjanderätt genererar, då inser man hur starkt det ekonomiska intresset står i förhållande till enskilda upphovsmän och oss som enskilda individer i behov av att kunna dela med oss av våra upplevelser för att kunna föra samtal med andra om sådant som någon annan skapat.

Ur den processen mäls en del kreatörer ut som värda vår uppmärksamhet eller rent av lysande, vilket ger bra PR och inkomster, medan andra tvingas leva med att deras verk inte är så intressanta hos den breda massan. Men även för dem erbjuder nätet stora möjligheter eftersom hela världen kan vara deras arbetsfält, om man inte vore så förhäxade av den propaganda, som upphovsrättsindustrins branschorganisationer och därtill hörande insamlingsorganisationer sprider till försvar för sina gamla förlegade affärsmodeller. Lyckligtvis börjar rättvisans tjänare använda eget tänk och då kan det hända, som nu hänt i Danmark. Sydsvenskan skriver – Dansk dom pressar antipirater. Tidigare kunde vi läsa i Computer Sweden att en domare i New York nobbat ett rekordstort krav på skadestånd. Men att den svenske *experten* på upphovsrätt Jan Rosén, skulle kunna tänka i liknande banor är väl lika troligt som Jultomtens existens.

När lagstiftarnas jurister börjar inse hur snedvriden lagstiftningen är till förmån för företagen med närstående rättigheter, då finns det hopp om en ökad tilltro till politikernas förstånd. Då kan vi hoppas på att de inser att de låtit sig förledas av upphovsrättsindustrins lobbyister och skapat en månghövdad hydra. Vad hindrar dem från att kraftigt reducera skyddstiden för det monopol, som företag med närstående rättigheter lyckats tillskansa sig genom att snylta på politikernas omsorg om de enskilda kreatörernas upphovsrätt? Jag förstår Patrik Hiselius och andra teleoperatörers reaktion. Det är väl varje moraltants våta dröm att de ska få avgöra var gränsen för innehållet på nätet ska gå. Börjar luta åt att den sortens mänskligt begär väl kan mäta sig med andra kända drifter.

Avrundar med en fredagsrunda: Jerry Silfwer – Dr Spinn – som ofta delar med sig av det som han själv finner intressant. Idag var det väl använd tid att kolla närmare på nr 2, nr 4 och nr 10, särskilt den sista, men genom länken kan jag senare ta del av det som kräver översättning och därför mer tid. Går vidare till Josh och läser om de mäktiga som tappat verklighetsförankringen – diktatorer och upphovsrättsägande företag. Sedan besöker jag Lars H Gustafsson, som delar med sig en länk till UR:s program Trender och mottrender i barnuppfostran – klart se och hörvärt. Lars-Erick berättar om att rättvisa skipats i målet med polisens ingripande vid Hornstulls t-banestation och som väntat friades polisen. Lake kommenterar också denna dom och stryker under rådet – filma snuten. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att ett sådant dom, raserar tilltron till såväl polis som domstolar hos en bred allmänhet. Zac tycker att det luktar gris i tunnelbanan. Intressant att en dokumentation av polisens förehavanden klassas som något sprunget ur en politisk agenda. Att Jesper tillhör de mer pålästa och därför kände till sina rättigheter vänds här emot honom. Vem kan efter detta dokumentera undermåligt polisarbete utan att tillskrivas ett politiskt uppsåt? Kommer chefer inom polisen att se mellan fingrarna och låta detta passera utan åtgärder? Arbetsrättsligt har de väldigt kort tid på sig agera, varför detta med polisens egna internutredningar är ett otyg, som fega chefer kan gömma sig bakom.

Intressant.

Bryr sig makthavare om opinionen på nätet?

Inleder med en glad nyhet om samarbetet mellan UR och Nationalencyklopedin och tänker i mitt stilla sinne på de skolor, där lärarna ser som sin uppgift att hålla eleverna borta från skolans datorer, vilket jag visat min irritation över den senaste veckan. Men, sedan jag upptäckt hashtaggen #merkateder på Twitter följer jag den debatt, som startade efter Jan Björklund debattinlägg om mer katederundervisning och ser att där finns människor som är engagerade och vill göra insatser för framtidens skola. En skola som inser att dagens elever, vilka möts av en ström av olika intryck, kräver en pedagogik där skolan bejakar det stöd som Informations- och Kommunikationstekniken möjliggör.

Annars hade jag tänkt att med utgångspunkt från Tobias Brandels iakttagelse orda om att många av oss här hemmavid inte längre går man ur huse och demonsterar på gator och torg. Eftersom han även använder Facebook och Twitter har han noterat att många användare dammat av märket ”ATOMKRAFT? NEJ TACK!” och använder det på ett sätt som visar att opinionen mot kärnkraft lever även om manifestationen på Sergels torg i förra veckan inte samlade lika mycket folk som på den tiden då svenska folket engagerade sig inför folkomröstningen den 23 mars 1980. Då som nu är det företrädesvis ungdomar och kvinnor som reagerat på händelserna i Japan där kärnkraftverket Fukushima drabbats av mycket allvarliga problem på grund av tsunamin.

Sydsvenskan skriver om Japan i fokus vid kärnkraftsmöte vid Strålsäkerhetsmyndighetens årliga möte. Tidigare har DN skrivit om Riksrevisionens rapport om dålig beredskapen ifall det skulle hända en olycka vid något av våra kärnkraftverk. Och media fylls av reportage om hur det som hänt i Japan oroar bland annat samer som minns hur de och deras näring drabbades av olyckan vid kärnkraftverket i Tjernobyl. I bloggosfären går diskussionens vågor höga för och emot byggandet av nya kärnkraftverk i vårt land. Hos Politometern kan vi se att bloggare aktiva i olika partier varit rätt flitiga i den diskussionen. DN redovisade igår den opinionsmätning tidningen låtit göra och den visar att opinionen har påverkats främst bland kvinnorna.

I det här sammanhanget är det relevant att ställa frågan: - Bryr sig makthavarna om opinionen på nätet? Eller tolkar man den mindre mängden demonstranter på gator och torg som att fråga är mindre intressant för de allra flesta svenskar? Frågan är av allra största intresse för Piratpartiet, som driver frågor med fokus på mänskliga rättigheter och rättssäkerhet för oss som lever delar av våra liv på nätet.

Det må vi fundera över, samtidigt som vi måste arbeta för att såväl elever som många fler äldre ska upptäcka nyttan och nöjet med datorer och internet. Vi måste fundera över hur vi kan göra en insats i aktiviteten Digidel 2013. Den 5 april går startskottet.

Intressant.

Uppror långt borta och nära.

Idag rasar ett inbördeskrig i Libyen, som inte verkar mötas av samma mediala intresse som folkets uppror i Tunisien och Egypten. Det sägs råda dödläge och Senaste nytt om läget i SvD dateras 3/3. DN skriver om att gårdagen präglades av de hårdaste striderna sedan upproret startade. Sveriges generalkonsul lämnade landet redan den 24 februari och Carl Bildt intar en mycket försiktig hållning. Kan just undra vilket samspel som skett i fördolda mellan intressenter här hemma och i Libyen? De minnesgoda vet att svenska statliga företag varit i farten tidigare. Mikael Nilsson skriver på Fb att han skäms över att hela västvärlden lämnat libyerna i sticket.

För drygt ett år sedan skrev han och jag ett debattinlägg i Aftonbladet efter det att SVT:s Rapport berättat om det statliga företaget Rymdbolagets ansträngningar att sälja övervakningsutrustning till Libyen. I de rapporter som vi nås av upprepar Khadaffi att det handlar om att bekämpa Al Qaida och stoppa flyktingströmmar till Europa. Det senare var ju motivet för Rymdbolagets försäljning av teknisk övervakningsutrustning. Som vi kunnat lägga märke gör Carl Bildt det lätt för sig och lutar sig mot uttalandet som EU:s Catherine Ashton meddelade den 23 februari (pdf). Sedan återstår att se på vilket sätt EU:s ledare avser att sätta kraft bakom orden.

Genom EU har vi – på gott och ont – fått ytterligare en nivå för maktutövning, där politiska ledare inte drar sig för att driva igenom direktiv, som de sedan kan pressa igenom i Sveriges riksdag. Detta trots att man under vägs pratat sig varma för att beslut ska tas på lägsta möjliga nivå. Det är katolska kyrkans subsidiaritetsprincip som stått modell. När man betänker att den modellen leds av ett överhuvud, som varken kardinaler, präster eller katoliker enskilt eller i grupp, kan ifrågasätta, inser man svårigheterna för folkligt inflytande för tiden mellan valdagarna. Makt given av folket till Sveriges Riksdag och EU:s parlament, tycks innebära att vi medborgare frånhänder oss inflytande över politiken fram till 2014 till en rätt begränsad grupp politiska ledare.

Även om det finns enskilda riksdagsledamöter som t ex Karl Sigfrid, som offentligt talar klarspråk om vad som väntar, räcker det inte för att de ska uppfylla mina förväntningar på det demokratiska styrelseskicket. EU monterar ner yttrandefriheten och yttrandefrihetskommittén är på väg mot att montera ner den Yttrandefrihetsgrundlag (YGL) och Tryckfrihetsförordning (TF) som gäller idag. Mot detta måste vi rida spärr. Både journalister i etablerade medier och samhällsintresserade debattörer, som dristar sig till att ta ton genom olika sociala medier.

Men, den senare förhoppningen är måhända att hoppas för mycket. Vi verkar här ha göra med en yrkesgrupp, som ser ut att skylla jornalistyrkets utmaningar på internet och dem, som gillar förekomsten av sociala medier. Här uppvisar man samma reaktioner på den tekniska utvecklingen som olika yrkesgrupper visat genom historien. Ludditerna får stå som symbol för dem alla, även om deras uppror mot tekniken är av gammalt datum. Men, det är nog bara metoderna som skiftar. Intressant att just Nicklas Lundblad kan vara en länk mellan det gamla och det nya genom att uppmärksamma oss på risken att förväxla teknik med institution. Men, boklådorna är en sak och nyhetsförmedling något helt annat. Jag är så naiv att jag tror att den som bestämmer sig för att bejaka den tekniska utvecklingen och använda den som en hävstång i en utveckling mot ett nytt sätt att jobba och att sälja in sina tjänster i en tid då tidigare modeller fallerar, den blir vinnare på sikt.

Håkan Lindgren, Expressen/Kultur skriver snärtigt om Myten om den digitala demokratin. Med sin metafor om den luggslitna kaninen i trollkarlens hatt försöker han med tricket att förvända synen på oss som upptäckt informations- och kommunikationsteknikens fördelar. Samtidigt eldar han under egna och andras fördomar om oss i sociala medier, som känner glädje över teknikens möjligheter. Men det är verkligen spännande att jag fortfarande lär mig något nytt varje dag. Av kommentarer på tidigare gjorda inlägg drar jag slutsatsen att den debatten blir allt hetare ju närmare Yttrandefrihetskommittén kommer ett avgörande.

Googlade och fann ett intressant meningsutbyte i Dagens Juridik där JO Hans-Gunnar Axberger får frågor med anledning av JO:s remissvar på kommitténs betänkande inför det fortsatta arbetet. Medievärlden har en mera utförlig presentation av JO:s synpunkter. Därav drar jag slutsatsen att det gäller att vara uppmärksam på det fortsatta arbetet i Yttrandefrihetskommittén. Ett tack till Karl Sigfrid (M) som klämtade i klockan, men också gav mig och andra möjlighet att ta del av en kommentar på sin blogg, som förklarar varför redaktionerna inte ser de möjligheter som ligger i att själva hantera d v s moderera kommentarer. Vid sidan att det är ett skamligt sätt att sköta kundservicen, missar man möjligheten att medverka i folkbildningen kring yttrande- och tryckfrihetens gränser. Utan stränder inget hav, som Gunnar Ekelöf uttryckte det.

Annars noterar jag uppgörelsen mellan Moderaterna och Miljöpartiet när det gäller att lösa vissa frågor med fokus på papperslösa. Såg att SvD:s ledarsida hade sina dubier om det kloka i detta, medan man på nyhetsplats såg det smarta i att distansera Miljöpartiet från sina tidigare samarbetspartners. Jag anar att Fredrik Reinfeldt är smartare än så, om man ser vad som sker i EU:s andra länder, där en assimilering av främlingsfientligt tankegods är mer regel än undantag. Och något säger mig att Miljöpartiet valt att vara pragmatisk när det gäller att finna lösningar på flyktingbarnen och deras föräldrars situation. Sedan återstår det att se vilka följdverkningar detta har på migrationspolitiken i stort.

Ser att Moderaterna tappar sympatier i Expressen/Demoskops senaste mätning tiden 23 februari – 2 mars, vilket har lett till en ökning för alla de andra, utom Socialdemokraterna, som här sjönk under 30 procentsstrecket. Kampen går vidare och den 16 mars inbjuder Liberaldemokraterna till premiär för sin Pub Liberal med tema Sveket mot liberalismen. Piratpartiets missionär Rick Falkvinge finns med i panelen tillsammans med Fredrik Federley, Camilla Lindberg, och Carl Johan Rehbinder. Valrörelsen inför valet 2014 har börjat. Därför är jag nyfiken på hur den nuvarande regeringen kommer att bland annat hantera yttrande- och tryckfrihetsfrågorna samt datalagringsdirektivet.

Intressant.

Journalistik, politik och behovet av läckage.

Efter några dagar då jag gett mig själv möjlighet att stillsamt fundera över de diskussioner, som eldats under av journalister på bägge sidor av frontlinjen mellan etablerade medier och olika aktörer engagerade i granskning och användning av sociala medier och alla dess möjligheter. Det ena ämnet handlar om granskare och de granskade i det nya medielandskap som egna publiceringsverktyg skapat . Det andra rör det intima umgänget mellan män och kvinnor och kampen om trovärdighet och vad som är rätt eller fel i det som har hänt.. Som grädde på det moset har Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kastat in eld på brasan genom sitt anförande om public service-media, vilket inspirerat Mats Svegfors och Cilla Benkö att göra ett debattinlägg i DN. Intressant här är att publicisten klarar att se det som politikern är oförmögen att ta in, försedd som hon är med ideologiska skygglappar.

Just ideologiska skygglappar ställer till det i många olika sammanhang. Tänker på Andreas Cervankas artikel i SvD:s Näringsliv där han med referens till managementgurun Jim Collins lyfter fram de fem olika stadier som föregår ett fall - ”hybris, odisciplinerad jakt efter mer, förnekelse, famlande efter frälsning och slutligen kapitulation”. Här gäller det företag, men alla som haft möjlighet att följa ett parti under en längre tid kan se påfallande likheter. För Socialdemokraterna har det tagit tid att inse sin situation. Men med folkets tillgång till sociala medier kan en förändring ske på betydligt kortare tid varför Moderaterna bör ta sig i akt även om de ännu så länge bara befinner sig i stadiet ”odisciplinerad jakt efter mer”.

SSBD har studerat den debatt som pågått om journalistik vs sociala medier och menar att makten redan har lämnat redaktionerna. Thomas Selig, med bättre insyn än de flesta, tycker att det finns frågor om sociala medier som borde ha ställts. SSBD:s slutkläm är värd att citeras: Det här är bara början. Fajterna kommer bli fler och säkerligen smutsigare. Men för den som bryr sig om journalistikens framtid som oberoende skildrare och granskare av vårt samhälle, för alla oss är det hög tid att fundera på vilken roll vi vill ha i framtiden. Toppolitiker, bloggande lokalpampar och multinationella it-bolag gör det i alla fall inte. De bara gör.

Den som däremot verkligen har engagerat sig i den här diskussionen är Anders Mildner, som medverkade i SR:s Publicerat igår. Leder den här utvecklingen mot en tudelning? Där den som har råd att köpa sig en Ipad och betala för applikationer, får en av journalister filtrerad bild av livet och tillvaron, medan alla andra får hålla till godo med det tidsfördriv som bjuds ut med hjälp av reklam under mottot ”ge folk det folk vill ha”. I glappet däremellan torde finnas en rätt bred klyfta som en folkbildning värd namnet borde samla alla goda krafter kring för att överbrygga. Leker med tanken att något för vår demokrati värdefullt skulle kunna växa fram om ett universitet kände för att påbörja en utveckling av ett sådant brobygge.

När det gäller Wikileaks och #prataomdet noterar jag bara att det uppenbarligen är lättare att orera om negativa sexupplevelser och dessutom utgå från de egna erfarenheterna som allmängiltiga för alla andra. Urtrist! Lyckligtvis är det Wikileaks, som förebild i kampen mot politikernas vänskapsallianser, som fortfarande är det verkligt intressanta. Sveriges Radio har tagit fasta på detta behov och Intensifier berättar om utvecklingen, som på sina håll går mot Den lokala nätläckan. Tänk om det skulle uppstå hos en tidning nära mig ;) Men det skulle väl leda till svåra inre spänningar i tidningshuset. Tillhörande tidningskoncernen Stampen handlar det väl om att gå dit koncernledningen pekar och jag har svårt att se framför mig att tillräckligt många läsare skulle ha råd att satsa på Ipad och applikationer. De flesta medelålders och äldre vill nog just nu fortsätta prenumerera på papperstidningen så länge de har råd med det. Fattas bara, med tanke på pappersbruket Holmen Paper inom kommunens gränser. Men, men ... Det är nog klokt att förbereda sig på annat.

För övrigt gläds jag åt att Opinionsbloggen noterat behovet av att klara ut skillnaderna mellan nätaktivist och nätterrorist, något som Anna Troberg bör notera i sitt brev till Gunilla Carlsson.

Intressant.

Hjälp till självhjälp genom svärmarbete.

Idag inbjuder Piratpartiets Anna Troberg till ett svärmarbete kring en skrivelse till UD där vi berättar hur vi vill att informations- och kommunikationsteknologi ska användas för att stärka frihet och demokrati i utvecklingsländer. Bambusers Måns Adler har på SVT Debatt redovisat sina synpunkter. Själv skrev jag om Gunilla Carlssons och Carl Bildts utspel i ett blogginlägg, där jag under mitt sök fann att Socialdemokraternas Karin Jämtin varit inne på de tankegångarna redan 2004. Det betyder att det råder en bred enighet om värdet av IT, men trots det kan jag inte slå ifrån mig känslan av att de politiska ledarna, oavsett politisk kulör, talar med kluven tunga.

Det talas vitt och brett om internets och sociala mediers värde i utvecklingsländer samtidigt som man här hemma inför system för övervakning av med vem eller vilka vi tar kontakt, vid vilken tidpunkt och var vi befinner oss, när vi använder telefoner, mobiler, faxar och datorer samt dessutom inför lagar om att dessa trafikdata ska lagras och stå till statens och upphovsrättsindustrins förfogande. Istället för att stänga ner internet är det naturligtvis bättre att göra som FRA – kartlägga medborgarna och vid behov hålla särskild koll på en del av dem. Demokrati modell USA och EU? Mot bakgrund av Evgeny Morozovs bok The net delusion, Hillary Clintons och Carl Bildts m fl utspel, visar Rasmus Fleischer i ett debattinlägg i Aftonbladet hur och varför detta dubbelspel är möjligt. Och att nätaktivister har en del att lära av makthavarnas spel med olika utspel och deras möjligheter att dränka kritiska röster

När jag såg att Jarl Hjalmarsson-stiftelsen driver en kampanj under mottot ”Befria nätet”, föddes en tanke: - Pågår det en befrielsekamp inom Moderaterna? I och för sig vet jag att det finns frihetskämpar som Karl Sigfrid och MinaModerataKarameller, vilka jag beundrat för deras stryktålighet. Men, hur många andra vill befria nätet? Just nu sitter FRA-kramare i viktiga riksdagsutskott och i yttrandefrihetskommittén, som jobbar med en översyn av lagstiftningen för Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen. Såg för övrigt att Expressens Opinionsbloggen hade synpunkter på att statsministern använder regeringens webb i sin dust med Dagens Nyheter. Detta sedan en vänsterpartist anmält Fredrik Reinfelt till KU för granskning. Här kan det passa med Ekonomikommentarer, som bjuder på en rafflande rapport från ”rinkside”.

Rätt intressant läsa att Ryssland håller folket i styr med hjälp av en lagom portion porr och politiskt korrekt innehåll. I USA råder en porrpanik och sexskräck, vilket styr Apples val av appar d v s applikationer till Ipad. Rasmus Fleischer skriver i ett debattinlägg i SvD att förhandsgranskning av innehåll är censur och därför finns fog för en oro vad Apples godkännande av appar och deras innehåll kommer att leda till. Medias självcensur sedan de tecknat avtal med Apple för att kunna använda Ipad för sin distribution av material till betalande kunder? SvD:s Tobias Brandel hade tidigare funderingar kring detta och drog på sig viss kritik. Men, det är väl rätt givet att de som gillar tanken att kunna styra utbudet tilltalas av den möjligheten. Ulf Eriksson drog en lans till hans försvar och visade att det blir lättare att inse om man jämför med det som redan skett i stadsrummet.

Intressant.

Med mycket kärlek till alla med makt.

Lyssnade i lördags på Medierna i Svergies Radio P1 där det fanns ett mer eller mindre obegripligt inslag, där en journalist tussade ihop TidningsUtgivarnas Anna Serner och ordföranden i Sveriges Radio Mats Svegfors kring ett förslag som TU tydligen propagerar för – en gemensam MedieOmbudsman efter modell från Norge. Lyckligtvis skriver Mats Svegfors om saken Medieetik 3.0 på diskussionsforumet för radions projekt Journalistik 3.0 Sedan han värjt sig mot att Public Service-media, som Sveriges Radio och SVT, ska buntas ihop med media i papper och på nätet, lyfter han fram att det seminarium (som det refereras till) avhandlade en annan medieetisk fråga av synnerligen stor betydelse och ställer frågan: - Vad händer med medieetiken i den nya sociala medievärlden?

Helt klart har tidningarna behov av att bearbeta hur de ska förhålla sig till sociala medier. På något annat sätt kan jag inte tolka den diskussion, som förs av journalister verksamma i pappersmedier med journalister och mediaintresserade verksamma på nätet. Jag gillar skarpt det förhållningssätt som Mats Svegfors ger uttryck för:

”En inte ointressant fråga är om det trots allt är önskvärt att alla följer de pressetiska reglerna. Det kan faktiskt hävdas att en del av ”livet på nätet” har en logik som står i strid med pressetikens olika hänsynsregler. Låt oss säga att man lyckades åstadkomma ett så starkt etiskt tryck på nätmedierna att Flashback tvingades stänga. Vore det bra? Eller är det i själva verket bra att det finns frirum på nätet som kan rymma en i det närmaste obegränsad sökprocess med allt vad det innebär. Jo, men om det finns på nätet varför ska då den lösnummerförsålda dagstidningen låta bli att namnge en misstänkt brottsling? Svaret är möjligen mycket enkelt: det är i praktiken inte förrän uppgiften når en vidare spridning som publicitetsskadan uppstår.

Förändringen är inte så stor som man kan tro. Ryktesspridningen uppfanns inte i och med internet. Alla de som har känt 32-åringen, 36-åringen, 42-åringen och 27-åringen har vetat vem det var lång innan namnet har skrivits ut. (Ett tips: gå in och googla på valfri ”åring”. Det finns gott om dem.)”

”Ryktesspridningen uppfanns inte i och med internet”. Sug på de orden. Det klart tänkta kan också klart formuleras.

Allt jämmer och elände som tillskrivs internet av dess belackare - allt från riksdagens ledamöter, journalister, o s v ända ner till mellanstadieläraren i klassrummet och fritidspedagogen i fritidsklubben, har inte uppfunnits av internet! Att jag noterar detta betyder inte att jag tycker att det är OK att aktörer på nätet kan uppträda hur som helst. Men att ta ett beteende inom en relativt begränsad grupp till intäkt för en långt gående lagstiftning, så som Anton Abele (M) förespråkar, gör mig emellanåt riktigt förbannad. Därför blev jag glad när jag läste Fredric Kjellbergs inlägg på Second Opinion, som ett svar på Anton Abeles debattinlägg i Expressen. I dagens anledning hoppas jag Anton Abele inser det kärleksfulla i att Fredric och andra ger sig tid att förhoppningsvis väcka honom till insikt om att han stirrat sig blind på internet som boven i dramat.

Badlands Hyena skriver Polisen måste stoppa vantolkningar, vilket visar hur frestande det är skruva till det som riksdagsmannen Anton Abele uttalar sig om. Han verkar tro att han bestämmer vad som är rätt och riktigt när åsikterna går isär. Sett i ett större perspektiv krymper allt snack om näthat till en tumme. Går till min favoritpoet Kahlil Gibran och lånar orden ”Och om ni vill avsätta en despot, se då till att hans tron som är rest inom er själva förstörs”. Yes, det känns redan mycket bättre.

Opassande resonerar klokt som vanligt kring detta med ordens makt, maktkluster och dess räckvidd. Av en del kommentarer till hennes inlägg kan jag dra slutsatsen att företeelsen #prataomdet måhända inte var så spontant uppblossande som det gjorts gällande. Hmm. Kan det vara så? Vad vill de involverade journalisterna i så fall vinna med det? Förstärka upplevelserna av dåligt sex eller avdramatisera de misstag man gör även i detta sammanhang? Sedan kan det vara så att det som upplevts som ett övergrepp av en kvinna, kan ha upplevts som ett uppvaknande fylld av en obeskrivligt skön njutning av en annan.

Jag förstår att lagstiftaren Staffan Danielsson funderar mer än ett varv kring det som vi nu sett utspela sig. Har sökt något annat att jämföra med och ställer mig frågan ifall upplevelsen av sex kan jämföras med konstupplevelser, där upplevelsen är en om man som betraktare är öppen och intresserad av att utforska verket och något helt annat om man är fylld av cementerade föreställningar om vad ett konstverk ska vara.

När jag ändå har Staffan Danielsson på tråden ;-), kan det passa bra att länka till Piratpartiets Anna Troberg som påpassligt tar en svängom med KD:s Mats Odell och Lars-Axel Nodell, som i Ny Teknik sagt sig vilja skapa ett paradis för molnet d v s de företag som erbjuder andra tillgång till dataservrar för förvaring. Att Anna inte är ute och cyklar visar bland annat den här tre månader gamla artikeln i Realtid.se Det man talar om i artikeln är bl a SOU 2009:1, som bland många andra Mathias Sundin skrivit om.

Mycket lägligt skriver Ny Teknik idag om Søren Schønbergs arbete med utvärderingen av direktivet i de EU-länder, som redan genomfört det. Han arbetar hos EU-kommissionären Cecilia Malmström, som blivit en riktig hök i sammanhanget. Hennes partivän Mathias Sundin har också berättat om ett brev från en anställd inom FRA till politikerna. Det är inte utan att jag bävar för vad resultatet av Yttrandefrihetskommitténs arbete kommer att bli. Kan sakkunskap och respekt för mänskliga rättigheter göra sig gällande när populism och all sköns ivrare för mer övervakning och kontroll tillåts breda ut sig.

Intressant.

Ordbatalj istället för kulor och krut.

Med ljudet från sändningar från den pågående revolten i Egypten i bakgrunden, funderar jag en del på läget här hemmavid. Där har människor lyckats få ut meddelanden om sakernas tillstånd via sociala medier och lockat dit journalister från när och fjärran, som följt det hela under flera veckor. I ett samspel mellan etablerade medier och sociala medier har vi kunnat följa och stödja deras kamp. Idag kan de fira att de till sist lyckades förmå Mubarak att kasta in handduken. Mycket återstår innan de kan känna tillförsikt, men idag firar vi. Håller med Expressens Opinionsbloggen Idag är vi alla egyptier. Annars har vi här hemmavid konflikter av annat slag att intressera oss för. Ordbataljer kräver inte enbart förmåga att bruka orden väl, utan minst lika viktigt är att syna motståndarens språkdräkt i sömmarna.

Det visar Anna Troberg sedan Moderaternas Gunilla Carlsson och Carl Bildt gjort stort nummer av UD:s bistånd till nätaktivister, vilket bl a Journalisten uppmärksammat. Under mitt eget grävande kring ”nyheten” om biståndet till nätaktivister, fann jag att Carlsson-Bildts utspel nog kan betecknas som konsten att koka soppa på en gammal spik. Hax och Christian Engström skriver om kopplingen mellan FRA, USA och Ryssland. Nyheter24 berättar också om saken.

Därutöver pågår rejäla ordkrig på grund av en del journalisters motvilja mot sociala medier, vilket det twittrats om under hashtaggar som #journalistrollen #kkgate och #kkuriren. En motvilja som gör att vi blir allt fler som undrar över en del journalisters objektivitet. Ett sådant exempel bjuder Katrineholms-Kurirens redaktion på med sin reaktion på Kommunchefens tilltag att publicera tidningens frågor på sin blogg, vilket i sin tur tuttat fyr på den pågående debatten mellan journalister för respektive emot sociala medier, där de senare förlorar rejält med poäng bland oss aktörer i bloggosfären. Medievärldens Axel Andén förklarar saken genom att länka till en del olika aktörer, som på sitt sätt engagerat sig i saken.

Själv sitter jag och skrattar gott medan jag kollar på en Bambuser-sändning, där en av dem, Morris Packer, skriver ett brev på en gammal reseskrivmaskin adresserat till ledarredaktionen på Katrineholms-Kuriren. Brevet har han lagt ut på nätet – sidan 1 och sidan 2. Gillar skarpt hans laterala förmåga. När jag läst vad ledarskribenten vräkt ur sig, förstår jag Morris Packer. Och njuter av hans kreativa motoffensiv. Skramlet från skrivmaskinen under drygt 30 minuter, hans kommentarer och brevet på två papperssidor med tippex-fläckar och allt talar sitt tydliga språk – om inte utvecklingen gått framåt hade vi inte ens haft papper och en gammal skrivmaskin! Humor! När ska de journalister, som tycker illa om vanliga människors möjlighet att yttra sig, utan deras filtrerande, inse att vi idag lever i en ny tid med nya sätt att se på användningen av de verktyg som internet möjliggör? Vi utgör inte på långa vägar så stort hot mot journalistiken, som en del journalister gör själva alldeles på egen hand.

Sedan kan man naturligtvis fundera kring det fruktbara i att i alla lägen lägga ut allt på nätet, vilket Expressens Thomas Mattson gjort. Men det är en annan diskussion där vi – även om vi utgår från oss själva – kan komma fram till olika förhållningssätt. Även om man ur en rent medmänsklig utgångspunkt kan förstå att Katrineholms-Kurirens redaktion ogillade kommunchefens tilltag, köper jag inte att Kommunchefen han anses ha tillgripit en ny härskarteknik genom sitt bloggande. Ett sådant påstående avslöjar skribentens syn på vad ord publicerade på nätet handlar om. Mikael Zackrisson skriver lysande under rubriken Pajkastning över avgrunden. Tack för det.

För övrigt noterar jag att omval enligt Valprövningsnämndens beslut ska ske i Västa Götalands läns landsting och i valkretsen Örebro Nordöstra.

Intressant.