Med mycket kärlek till alla med makt.

Lyssnade i lördags på Medierna i Svergies Radio P1 där det fanns ett mer eller mindre obegripligt inslag, där en journalist tussade ihop TidningsUtgivarnas Anna Serner och ordföranden i Sveriges Radio Mats Svegfors kring ett förslag som TU tydligen propagerar för – en gemensam MedieOmbudsman efter modell från Norge. Lyckligtvis skriver Mats Svegfors om saken Medieetik 3.0 på diskussionsforumet för radions projekt Journalistik 3.0 Sedan han värjt sig mot att Public Service-media, som Sveriges Radio och SVT, ska buntas ihop med media i papper och på nätet, lyfter han fram att det seminarium (som det refereras till) avhandlade en annan medieetisk fråga av synnerligen stor betydelse och ställer frågan: - Vad händer med medieetiken i den nya sociala medievärlden?

Helt klart har tidningarna behov av att bearbeta hur de ska förhålla sig till sociala medier. På något annat sätt kan jag inte tolka den diskussion, som förs av journalister verksamma i pappersmedier med journalister och mediaintresserade verksamma på nätet. Jag gillar skarpt det förhållningssätt som Mats Svegfors ger uttryck för:

”En inte ointressant fråga är om det trots allt är önskvärt att alla följer de pressetiska reglerna. Det kan faktiskt hävdas att en del av ”livet på nätet” har en logik som står i strid med pressetikens olika hänsynsregler. Låt oss säga att man lyckades åstadkomma ett så starkt etiskt tryck på nätmedierna att Flashback tvingades stänga. Vore det bra? Eller är det i själva verket bra att det finns frirum på nätet som kan rymma en i det närmaste obegränsad sökprocess med allt vad det innebär. Jo, men om det finns på nätet varför ska då den lösnummerförsålda dagstidningen låta bli att namnge en misstänkt brottsling? Svaret är möjligen mycket enkelt: det är i praktiken inte förrän uppgiften når en vidare spridning som publicitetsskadan uppstår.

Förändringen är inte så stor som man kan tro. Ryktesspridningen uppfanns inte i och med internet. Alla de som har känt 32-åringen, 36-åringen, 42-åringen och 27-åringen har vetat vem det var lång innan namnet har skrivits ut. (Ett tips: gå in och googla på valfri ”åring”. Det finns gott om dem.)”

”Ryktesspridningen uppfanns inte i och med internet”. Sug på de orden. Det klart tänkta kan också klart formuleras.

Allt jämmer och elände som tillskrivs internet av dess belackare - allt från riksdagens ledamöter, journalister, o s v ända ner till mellanstadieläraren i klassrummet och fritidspedagogen i fritidsklubben, har inte uppfunnits av internet! Att jag noterar detta betyder inte att jag tycker att det är OK att aktörer på nätet kan uppträda hur som helst. Men att ta ett beteende inom en relativt begränsad grupp till intäkt för en långt gående lagstiftning, så som Anton Abele (M) förespråkar, gör mig emellanåt riktigt förbannad. Därför blev jag glad när jag läste Fredric Kjellbergs inlägg på Second Opinion, som ett svar på Anton Abeles debattinlägg i Expressen. I dagens anledning hoppas jag Anton Abele inser det kärleksfulla i att Fredric och andra ger sig tid att förhoppningsvis väcka honom till insikt om att han stirrat sig blind på internet som boven i dramat.

Badlands Hyena skriver Polisen måste stoppa vantolkningar, vilket visar hur frestande det är skruva till det som riksdagsmannen Anton Abele uttalar sig om. Han verkar tro att han bestämmer vad som är rätt och riktigt när åsikterna går isär. Sett i ett större perspektiv krymper allt snack om näthat till en tumme. Går till min favoritpoet Kahlil Gibran och lånar orden ”Och om ni vill avsätta en despot, se då till att hans tron som är rest inom er själva förstörs”. Yes, det känns redan mycket bättre.

Opassande resonerar klokt som vanligt kring detta med ordens makt, maktkluster och dess räckvidd. Av en del kommentarer till hennes inlägg kan jag dra slutsatsen att företeelsen #prataomdet måhända inte var så spontant uppblossande som det gjorts gällande. Hmm. Kan det vara så? Vad vill de involverade journalisterna i så fall vinna med det? Förstärka upplevelserna av dåligt sex eller avdramatisera de misstag man gör även i detta sammanhang? Sedan kan det vara så att det som upplevts som ett övergrepp av en kvinna, kan ha upplevts som ett uppvaknande fylld av en obeskrivligt skön njutning av en annan.

Jag förstår att lagstiftaren Staffan Danielsson funderar mer än ett varv kring det som vi nu sett utspela sig. Har sökt något annat att jämföra med och ställer mig frågan ifall upplevelsen av sex kan jämföras med konstupplevelser, där upplevelsen är en om man som betraktare är öppen och intresserad av att utforska verket och något helt annat om man är fylld av cementerade föreställningar om vad ett konstverk ska vara.

När jag ändå har Staffan Danielsson på tråden ;-), kan det passa bra att länka till Piratpartiets Anna Troberg som påpassligt tar en svängom med KD:s Mats Odell och Lars-Axel Nodell, som i Ny Teknik sagt sig vilja skapa ett paradis för molnet d v s de företag som erbjuder andra tillgång till dataservrar för förvaring. Att Anna inte är ute och cyklar visar bland annat den här tre månader gamla artikeln i Realtid.se Det man talar om i artikeln är bl a SOU 2009:1, som bland många andra Mathias Sundin skrivit om.

Mycket lägligt skriver Ny Teknik idag om Søren Schønbergs arbete med utvärderingen av direktivet i de EU-länder, som redan genomfört det. Han arbetar hos EU-kommissionären Cecilia Malmström, som blivit en riktig hök i sammanhanget. Hennes partivän Mathias Sundin har också berättat om ett brev från en anställd inom FRA till politikerna. Det är inte utan att jag bävar för vad resultatet av Yttrandefrihetskommitténs arbete kommer att bli. Kan sakkunskap och respekt för mänskliga rättigheter göra sig gällande när populism och all sköns ivrare för mer övervakning och kontroll tillåts breda ut sig.

Intressant.

Allt i tillvaron strävar efter jämvikt.

Det gäller så olika storheter som USA:s spioneri riktad mot individer i Sverige och snacket om Kungaboken, vilka har det gemensamt att något har gått till överdrift och lett till en obalans. Insikten att allt strävar efter jämvikt slog mig när jag läste John Chrispinssons inlägg på SvD Brännpunkt. Chrispinsson är för kungahuset vad politiska reportrar är för Rosenbad. Nära makten har man lättare att bortse från egenheter som andra, som står längre ifrån, kan finna värda att orda om. När det sedan gäller kungaboken kan vi dessutom se alla dem som ordar utifrån sina egna olika intressen.

Redaktionschef Martin Jönsson lyfter i papperstidningen fram att att hovet delvis biter sig i svansen, när de säger sig vilja ha mera fokus på kungahusets ”förpliktelser” samtidigt som man sällan ger media möjlighet till annat än en åskådarplats bland all andra. Den man inte litar på släpper man inte inpå livet. John Chrispinsson kan väl annars ses som en av de journalister, som rätt länge arbetat för att förtjäna kungahusets förtroende och därmed har goda utsikter att komma närmre än många andra. Precis som en del politiska reportrar arbetat för att ta sig in i den politiska maktens korridorer. En av de senare har därför ett gott råd till överheten – stå över skvaller det är sånt som folket kan hålla på med. Men nog skvallras det bland många andra än vanligt folk.

I Gudmundsons rekommendation kan man se en del av Moderaternas informationspolitik – Kungen bör hålla sig för god att ... Men sedan skvallret runnit ut på tidningssidorna, tar även Lena Mellin till orda – Samröre med kriminella är det allvarliga – inte otroheten. Om detta tvistar en del, men allra tydligast blir nog författarnas ambitioner att dra i härnad mot sexköp och männens syn på unga tjejer och utnyttjandet av dem. Och nog kan vi väl vara glada att vår statschef inte har samma möjligheter som Italiens när det börjar gunga under fötterna. Har funderat en hel del på tjejernas roll. De har onekligen låtit sig utnyttjas. Men frågan är om vi hjälper dem genom att vägra inse att de medverkat i det som hänt. - Man kan inte säga att vi var lyxprostituerade eftersom vi inte fick betalt, men de bjöd på allt och förväntade sig att man skulle ställa upp.

Är det verkligen OK med en sådan blåögdhet till tjejernas försvar och att enbart lägga skuld på männen som utnyttjar den makt som pengar och samhällsställning gett dem? Kung eller ofrälse spelar mindre roll. Det handlar om män med makt, pengar och status i samhället. Eftersom kvinnor inte särskilt ofta befinner sig en sådan särställning vet vi inte vad det skulle kunna leda till om förhållandet vore det omvända. Jag ogillar när feminister i bästa välmening gör kvinnor till viljelösa våp eller ljusets riddare.

Tidigare skrev jag själv ett inlägg med bäring på yttrandefrihet och tryckfrihet. Idag är jag helt övertygad om att Kungaboken på gott och ont kommer att påverka den nya lag som just nu diskuteras. Chrispinsson summerade ”När alla dessa krafter samverkar; internet, nymoralism, kommersialism och viljan att få vara med en stund i TV, så släpper de fram en tsunami av skvaller som allt och alla, var och en har ju rätt att påstå vad som helst och bli respekterad för detta. Borde vi inte i alla fall försöka att stävja detta?” Han glömde lägga till porrmotstånd, feminism, kungafjäsk, hämdbegär och en del annat som kan leda till överdrifter. När det gäller spioneri handlar det om makthavares inbillning att en demokrati kan stabiliseras med hjälp av övervakning och kontroll, när det i själva verket handlar om ett mödosamt arbete för att vinna medborgarnas förtroende och tillit.

Nog är det rätt intressant att medan Medievärlden skriver om Förlagsjournalistik, som en utväg för etablerade medier att kringgå pressetiken och låta det skvaller, som växt under decennier, flöda ut i medias olika kanaler, då har John Chrispinsson mage att peka ut internet som en bov i sammanhanget. När ska journalister begripa att internet bara möjliggör för folket att antingen skapa ett eget Speakers Corner i cyberrymden eller att besöka mediehusens webbplatser där deras megafoner bjuder på ett utbud, som vi i sociala medier kan förhålla oss till och orda om. Annars trodde jag att även John Chrispinsson satte värde på möjligheten till interaktion med sina läsare och lyssnare och vill ogärna tro att han blivit så upphöjd att det bara är fjäsk som duger.

Internet möjliggör att snedbalanser synliggörs och att rörelser för att vinna jämvikt också blir synliga. Det innebär att alla medier på ett eller annat sätt verkar i demokratins tjänst mot olika maktfullkomliga som i arrogans tror sig kunna styra världen. Och medan jag sysselsätter mig med att sila det som sker med Kungaboken som filter, pågår en annan minst lika allvarlig debatt om den övervakning som USA sysslat med vid sidan av den övervakning som Säpo och FRA sysslar med. DN har flera artiklar, SVT hakar också på. SvD skriver Avslöjandet förvånar inte. Dennis Töllborg skräder inte orden. Piratpartiet har sänt ut ett pressmeddelande. Bloggare som skriver är Opassande, Sagor från livbåten, Hax, Kent Persson och Scaber Nestor. Lars-Erick skriver att det behövs politiker med patos och lidelse, som motvikt till det som vi nu ser.

Intressant.

Nine Eleven – den elfte september, del 2.

Inledde del 1 med att referera till händelser, som media, bl a DN och SvD fylls av en dag, som denna, och den rädsla för allt ont, som gör att vi lite till mans går i spinn. Har nyss blivit påmind av en läsare av del 1 om militärkuppen mot Salvador Allende, Chile, som ägde rum den 11 september 1973, vilket Sydsvenskan har en artikel om. Men, jag vill fortsätta spinna på den tidigare tråden, på grund av det spinn som pågår kring The Pirate Bay och bilderna i Arboga-målet. Inte minst mot bakgrund att en del Ja-sägare till FRA-lagen har den dåliga smaken att skära sina pipor i den vassen. Intressant.

Trodde väl inte att jag skulle behöva inrangera Björn Elmbrant, Dagens Arena, i den grupp av journalister, som står främmande inför oss i den s k bloggosfären. Därför här ett försök att beskriva oss: Vi är ett enda stort virrvarr av människor, som bl a använder nätet för ”prat” rakt ut i cyberrymden och från tid till annan ett meningsutbyte i vissa specifika frågor, t ex FRA. Vi bloggare har likheter, men skiljer oss också åt på många olika sätt – i ålder, intressen, tekniskt och annat kunnande, politiska åsikter samt hyfs och fason, precis som i det verkliga livet (IRL). Det någon annan kan bidra med, behöver man inte själv orda om, därför en länk till Rhodin, som reflekterar kring Offentlighetsprincipen. Själv vill jag uppehålla mig vid Björn Elmbrants artikel där han framför allt skjuter på budbäraren The Pirate Bay (TPB). Varför? Har han en gås oplockad med ett gäng ohyfsade pirater, som gör anspråk på att de gör en insats för demokratin? Tycker han att granskningen av makten är så viktig att den bara kan skötas av utbildade journalister? Är han okunnig om hur TPB fungerar? Dessa funderingar är den ena sidan av saken. För jag vill inte tro att han går ärenden åt Ingvar Åkesson och hans FRA.

Den andra sidan handlar om Piratpartiet, ordförande Rick Falkvinge och dess medlemmar, d v s användarna av den teknik som TPB erbjuder. Jag har uppfattat det som att TPB är en teknisk plattform, där användare kan sätta upp ett anslag om filer, som han eller hon har i sin egen dator och kan dela med sig av till andra. TPB kan inte ta bort filer, som de inte har! Många av detta partis medlemmar är tekniskt kunniga, men saknar ofta det tålamod, som krävs, för att lära oss okunniga hur denna teknik fungerar. Deras ordbok är inte heller av denna världen, vilket gör mig bedrövad, då jag ser hur de därmed förlorar möjligheten att verka för sin sak – frihet för alla tankar att få flöda fritt på internet. Men om okvädningsord skall höra till åsiktsfriheten, vill jag med Gunnar Ekelöfs ord säga – Utan stränder, inget hav! Där håller jag med Björn Elmbrant – friheten har sina gränser, men det är inte givet att det är Elmbrants gränser.

Bloggare länkar och hänvisar ofta till andra människors tankar och uttryck, för att kunna föra ett samtal vidare. På samma sätt vill unga människor med TPB:s teknik dela filer med varandra för att kunna chatta om musik, film o s v. Journalister måste inse att de lever i symbios med oss och alla andra på nätet annars skulle de befinna sig i sitt eget hörn och där orera för sig själv. När det sedan finns dom, som vill hindra detta fria flöde genom att åberopa upphovsrätt till en del av innehållet i de illustrationer, som vi använder för detta tankeutbyte, leder det till en rejäl kulturell krock. Den krocken förvärras sedan genom nästa krock – piraternas språkbruk i förhållande till vårt. Mer än en gång har jag frågat mig: - Hur tänker dessa unga människor? Tror dom sig verkligen vinna något på att vara oförskämd mot politiker och andra, som inte delar deras åsikter? Finns det en intern tävlig, där mest oförskämd vinner? Varför uppträder de, som hangarhundar, när någon ifrågasätter den teknik, som de använder? Kan det vara så svårt med FAQ for Dummies?

Apropå hangarhundar finns det annat än TPB att undra över på nätet – detta fann jag när jag sökte en länk för att förklara detta ord. Det är ett annat exempel på åsiktsfriheten, som det kan vara bra att känna till, för att få ett perspektiv till både det ena och andra. Och apropå pirater, så träffade jag en av dem på seminariet igår och han var, vad jag kunde se, en städad ung man, här på bild i UNT för några månader sedan. Därefter en runda bland några av mina favoriter; MinaModerataKarameller, Gubben vid Rämen och sist men inte minst Badlands Hyena.