Vakna medier och medborgare betingar varandra.

Rätt ofta kommer jag på mig med att slölyssna på radion, medan jag sitter vid datorn och kollar mejl eller arbetar med ett blogginlägg. Då och då händer det att jag måste spetsa öronen, när där dyker upp ett innehåll, som kräver ett mer aktivt lyssnande. Igår var det Medierna som trängde sig på.

Först en mer allmän redogörelse om olika redaktioners anlitande av experter, ofta i form av forskare, för att kommentera heta ämnen – just nu kärnkraftsolyckan i Japan. Här visade det sig att vi lyssnare undanhålls information om att dessa experter inte så sällan är engagerade i den verksamhet, som vi förväntar oss att public service-media ska granska. Chefen för Vetenskapsredaktionen var inbjuden att redogöra för hur den redaktionen tänkt när man låtit forskare komma till tals utan att informera oss lyssnare om deras koppling till industrin. Bra att radions Medierna håller tummen i ögat även på radions egna produktioner.

Därefter fick vi en inblick i militärens behandling av Bradley Manning, försvarsanställd, som misstänks ligga bakom läckorna av hemligt material till Wikileaks. När PJ Crowley, utrikesdepartementets presstalesman, kritiserade detta tvingades han omedelbart att avgå. Den saken har fått uppmärksamhet i media världen runt – här BBC News och Guardian. Det är en skrämmande inblick vi får i Obama-administrationens behandling av whistle-blowers. Låt vara att det handlar om s k försvarshemligheter, men läckorna visar att internkontrollen inte fungerar. Därför behöver medborgarna få en inblick i hur det ser ut i verkligheten.

Programmet avslutas med ett reportage om hur en av dem, som kanske betytt mest för att omvärlden kunnat få kännedom om händelserna i Libyen, Mohammed Nabbous a k a Mo, dör mitt i en sändning. Det hände när han var ute för att bevisa att Kaddaffis utlysta vapenvila var en bluff. En stark skildring av informationens betydelse för att världen ska få veta vad makthavare säger och vad de sedan gör. Guardian berättar mer om Mos modiga kamp för att hålla världen underrättad. I det sammanhanget känns det angeläget att påminna om Dawit Isaak, som nu suttit lång tid i fängelse under vidriga förhållanden. Han fick förra året världspressens pris Golden Pen of Freedom. Undrar vad nationen Sverige gör för honom just nu?

Bra med granskande program. Men också med vakna medborgare, som tar sin uppgift att granska det som sker på allvar. Emil Isberg visar med sina inlägg att han tar sin del i medborgarskapet på allvar. I blogginlägg den 9 mars, den 16 mars och den 27 mars visar han att våra public service-media i sin ambition att inte gå aktivisters ärenden, de facto går maktens. Sorgligt minst sagt. Andra som varit på alerten den här helgen är Anna Troberg och Piratpartiets datatekniker som jobbat med en flytt av Piratpartiets informationssystem till en ny ISP, vilket partiet informerar om på sin webbplats. Självklart är vi många som undrar vad som egentligen hänt och varför, men för min egen del känner jag förtroende för det som Anna och teknikerna fann nödvändigt att göra.

Sedan några ord om Deepedition, som i torsdags satte fingret på en stark trend i tillvaron – Moralismen som den nya religionen. Dagen efter var jag själv inne på liknande tankegångar. Det som vi lagt märke till är en företeelse, som jag vågar påstå har minst lika starka rötter på ömse sidor om demarkationslinjen mellan höger och vänster, varför det känns som vi båda på var sitt håll funnit ett spår, som det kan vara intressant att följa. Undrar om Håkan Juholt funderat i dom banorna? En fråga som poppar upp eftersom media gått i spinn på grund av att han valts att leda Socialdemokraterna. Det ska bli intressant se om den mannen förstår den skillnad mellan etik och moralism som Niclas Strandh synliggjort.

Avrundar med en reflektion med anledning av Gert Frosts funderingar kring bilder. Med tanke på Kristina Alexandersons projekt Creative Commons och hennes skolelevers behov av bilder fria att använda – Varför inte ta chansen att bli en berömd fotograf genom att lägga ut en del av dem under CC-licens?

Intressant.

Med mycket kärlek till alla med makt.

Lyssnade i lördags på Medierna i Svergies Radio P1 där det fanns ett mer eller mindre obegripligt inslag, där en journalist tussade ihop TidningsUtgivarnas Anna Serner och ordföranden i Sveriges Radio Mats Svegfors kring ett förslag som TU tydligen propagerar för – en gemensam MedieOmbudsman efter modell från Norge. Lyckligtvis skriver Mats Svegfors om saken Medieetik 3.0 på diskussionsforumet för radions projekt Journalistik 3.0 Sedan han värjt sig mot att Public Service-media, som Sveriges Radio och SVT, ska buntas ihop med media i papper och på nätet, lyfter han fram att det seminarium (som det refereras till) avhandlade en annan medieetisk fråga av synnerligen stor betydelse och ställer frågan: - Vad händer med medieetiken i den nya sociala medievärlden?

Helt klart har tidningarna behov av att bearbeta hur de ska förhålla sig till sociala medier. På något annat sätt kan jag inte tolka den diskussion, som förs av journalister verksamma i pappersmedier med journalister och mediaintresserade verksamma på nätet. Jag gillar skarpt det förhållningssätt som Mats Svegfors ger uttryck för:

”En inte ointressant fråga är om det trots allt är önskvärt att alla följer de pressetiska reglerna. Det kan faktiskt hävdas att en del av ”livet på nätet” har en logik som står i strid med pressetikens olika hänsynsregler. Låt oss säga att man lyckades åstadkomma ett så starkt etiskt tryck på nätmedierna att Flashback tvingades stänga. Vore det bra? Eller är det i själva verket bra att det finns frirum på nätet som kan rymma en i det närmaste obegränsad sökprocess med allt vad det innebär. Jo, men om det finns på nätet varför ska då den lösnummerförsålda dagstidningen låta bli att namnge en misstänkt brottsling? Svaret är möjligen mycket enkelt: det är i praktiken inte förrän uppgiften når en vidare spridning som publicitetsskadan uppstår.

Förändringen är inte så stor som man kan tro. Ryktesspridningen uppfanns inte i och med internet. Alla de som har känt 32-åringen, 36-åringen, 42-åringen och 27-åringen har vetat vem det var lång innan namnet har skrivits ut. (Ett tips: gå in och googla på valfri ”åring”. Det finns gott om dem.)”

”Ryktesspridningen uppfanns inte i och med internet”. Sug på de orden. Det klart tänkta kan också klart formuleras.

Allt jämmer och elände som tillskrivs internet av dess belackare - allt från riksdagens ledamöter, journalister, o s v ända ner till mellanstadieläraren i klassrummet och fritidspedagogen i fritidsklubben, har inte uppfunnits av internet! Att jag noterar detta betyder inte att jag tycker att det är OK att aktörer på nätet kan uppträda hur som helst. Men att ta ett beteende inom en relativt begränsad grupp till intäkt för en långt gående lagstiftning, så som Anton Abele (M) förespråkar, gör mig emellanåt riktigt förbannad. Därför blev jag glad när jag läste Fredric Kjellbergs inlägg på Second Opinion, som ett svar på Anton Abeles debattinlägg i Expressen. I dagens anledning hoppas jag Anton Abele inser det kärleksfulla i att Fredric och andra ger sig tid att förhoppningsvis väcka honom till insikt om att han stirrat sig blind på internet som boven i dramat.

Badlands Hyena skriver Polisen måste stoppa vantolkningar, vilket visar hur frestande det är skruva till det som riksdagsmannen Anton Abele uttalar sig om. Han verkar tro att han bestämmer vad som är rätt och riktigt när åsikterna går isär. Sett i ett större perspektiv krymper allt snack om näthat till en tumme. Går till min favoritpoet Kahlil Gibran och lånar orden ”Och om ni vill avsätta en despot, se då till att hans tron som är rest inom er själva förstörs”. Yes, det känns redan mycket bättre.

Opassande resonerar klokt som vanligt kring detta med ordens makt, maktkluster och dess räckvidd. Av en del kommentarer till hennes inlägg kan jag dra slutsatsen att företeelsen #prataomdet måhända inte var så spontant uppblossande som det gjorts gällande. Hmm. Kan det vara så? Vad vill de involverade journalisterna i så fall vinna med det? Förstärka upplevelserna av dåligt sex eller avdramatisera de misstag man gör även i detta sammanhang? Sedan kan det vara så att det som upplevts som ett övergrepp av en kvinna, kan ha upplevts som ett uppvaknande fylld av en obeskrivligt skön njutning av en annan.

Jag förstår att lagstiftaren Staffan Danielsson funderar mer än ett varv kring det som vi nu sett utspela sig. Har sökt något annat att jämföra med och ställer mig frågan ifall upplevelsen av sex kan jämföras med konstupplevelser, där upplevelsen är en om man som betraktare är öppen och intresserad av att utforska verket och något helt annat om man är fylld av cementerade föreställningar om vad ett konstverk ska vara.

När jag ändå har Staffan Danielsson på tråden ;-), kan det passa bra att länka till Piratpartiets Anna Troberg som påpassligt tar en svängom med KD:s Mats Odell och Lars-Axel Nodell, som i Ny Teknik sagt sig vilja skapa ett paradis för molnet d v s de företag som erbjuder andra tillgång till dataservrar för förvaring. Att Anna inte är ute och cyklar visar bland annat den här tre månader gamla artikeln i Realtid.se Det man talar om i artikeln är bl a SOU 2009:1, som bland många andra Mathias Sundin skrivit om.

Mycket lägligt skriver Ny Teknik idag om Søren Schønbergs arbete med utvärderingen av direktivet i de EU-länder, som redan genomfört det. Han arbetar hos EU-kommissionären Cecilia Malmström, som blivit en riktig hök i sammanhanget. Hennes partivän Mathias Sundin har också berättat om ett brev från en anställd inom FRA till politikerna. Det är inte utan att jag bävar för vad resultatet av Yttrandefrihetskommitténs arbete kommer att bli. Kan sakkunskap och respekt för mänskliga rättigheter göra sig gällande när populism och all sköns ivrare för mer övervakning och kontroll tillåts breda ut sig.

Intressant.

Bevis på vuxnas tillit till den unga människan?

Den frågan ställer jag mig sedan jag läst artikeln Magplask för hyrdatorer i skolan, som handlar om Gävle kommun, där IT-avdelningen och förmodar jag – kommunledningen – gjort en bedömning, som visar sig inte fungera ute i verksamheterna. Jan Svärdhagen, som arbetar som strategisk ansvarig för nätutbildning vid Högskolan Dalarna kommenterar på sin blogg IT & Etik och ger sin syn på saken. Hans jämförelse med ett barnlås i bilen är välfunnen. Det är precis där skon klämmer. Kan man verkligen sätta bärbara datorer i händerna på gymnasieelever, utan en mängd restriktioner? Helt klart ser IT-avdelningen med allt sitt säkerhetstänk att unga människor utgör en säkerhetsrisk, varför man valt en låst plattform, vilket visat sig föra med sig så pass många problem att IT-chefen nu valt att stoppa arbetet. Svärdhagen skriver ”Att de ska avgöra vilka rättigheter som skall sättas på datorerna är lika feltänkt som att låta vaktmästaren på skolan bestämma vilka böcker som skall användas i undervisningen.”

Hur kommer det sig att internet idag ses som en så riskfylld miljö att vuxna i de ungas närmiljö inte längre tror sig om att kunna delge unga människor att med frihet följer ett ansvar och vad som krävs för att systemet med hyrdator ska fungera på ett bra sätt. Om IT-avdelningen är så måna om säkerhet, som det här vittnar om, har de en uppgift i klassrummet. Inte för att komma med pekpinnar, utan vara en del i lärandet om detta informations- och kommunikationsverktyg. Vad jag kan förstå är det inte möjligt för lärare och elever i Gävle att arbeta så som Kristina Alexanderson gör med hjälp av Facebook.

Kristina berättar också om hur hon arbetar med Creative Commons och att eleverna därigenom får kunskap om upphovsrätten och att det finns kreatörer som från första stund har tagit ställning till hur deras verk får användas av andra. Regeringen har bekostat en särskild broschyr för att behaga upphovsrättsägare, de flesta företag inom nöjesindustrin med enbart närstående rättigheter, vilka de köpt upp av de som skapat verken i fråga. Men något motsvarande om Creative Commons och finansierat av Regeringskansliet finns inte vad jag vet. På den kanten är man fullt upptagen med att räkna ut hur man ska kunna skärpa upphovsrättslagen så att upphovsrättsbranschen får sin vilja fram att kan göra teleoperatörerna ansvariga för vad vi användare gör när vi är ute på nätet. Man kan verkligen ställa sig frågan Ska allt offras på upphovsrättens altare? En rubrik som Anne-Marie Eklund Löwinder använde sig av när hon i mitten av december förra året skrev hos Trendspaning.se om Veckans säkerhetsspaning.

Avrundar med Emanuel Karlstens rapport från Wikipedias 10-årsfest. Jag kan bara hoppas att de som älskar Wikipedia tar Emanuels ord till sitt hjärta. Bara genom att lyssna till allvarligt menad kritik från någon som gillar Wikipedia kan Wikipedia bli bättre. Jag vet att Piratpartiets Anna Troberg var där. Det ska bli intressant se vad hon tycker. Såg att hon var taggad på ett foto av Linda Skugge.

PS. Det var riktigt roligt att läsa artikeln om Piratpartiet i SvD. DS.

Intressant.

Frihet under ansvar - i riksdagen.

Idag har SvD en artikel, som visar att riksdagspartierna inte är helt bortom all räddning när det gäller synen på behovet av tvångströjor. Men det visade sig inte förrän de själva var i en situation där en rad experter larmade om hur korruptionen brer ut sig i landet och krav restes på att riksdagens ledamöter måste föregå med gott exempel. Så gick det som det gick – Arkelsten och Sahlin granskades och åklagaren fann att där inte fanns något skäl till åtgärd. Det kan naturligtvis tolkas som att det därmed är fritt fram för politiker att göra det som folket inte kan låna sig till. Men, så är det naturligtvis inte. Ordningsmannen Johan Pehrson (FP) pekade på att partierna har egna etiska regler, vilket jag tolkar som en frihet under ansvar. Diskussionen kan nog tjäna som en rejäl uppvärmning inför beslut om Mutbrottsutredningens förslag.

När politikerna gick till sig själv, då insåg man värdet av just förhållningssättet ”frihet under ansvar” istället för en tvingande reglering. Lagar och regler kräver som bekant regler om påföljd d v s straff om man bryter mot dem. Handen på hjärtat – nog har vi väl en uppsjö av lagar och regler, som oftast bara är till glädje för regelryttare. Under senare år har det dessutom utvecklats ett beteende, där politiker (för att visa folket handlingskraft) stiftar allt fler lagar eller skärpt straffen, utan att först ta reda på effekterna av dittills gjorda insatser. Riksrevisionen har som bekant haft en hel del synpunkter på dessa förhållanden. Riksdagen tycks inte bry sig om att ställa krav på resultat i kriminalvården, innan de visar handlingskraft i form av skärpta straff, som om det är den enda verksamma åtgärden. Därför gillar jag att de, när det inte är så svårt att sätta sig in i situationen, väljer den effektivare linjen – frihet under ansvar, vilket jag tolkat att Mutbrottsutredningens begrepp Uppförandekod handlar om. Såg att Eva-Lena Jansson (S) twittrade om att hon funderade på en funktion på sin riksdagssida där hon kunde lägga ut uppgifter om besök, möten och resor som hon gör. Eva-Lena säger sig gilla öppenhet och transparens. Mera sånt.

Revisionen är ju den funktion som ska kolla om pengarna använts för att nå målen med den inriktning, omfattning och kvalitet som politikerna anvisat i budgeten. Medan man ägnar dagar och veckor åt budgeten som är en planering, kan en revisionsberättelse utan större åthävor läggas till handlingarna. Finanskrisen har lett till att EU-kommissionen vill genomföra en omreglering av hela revisionsmarknaden. SvD Näringsliv har granskat hur det står till i Sverige och vår nya finansmarknadsminister Peter Norman har kallat till sig företrädare för de fyra stora revisionsfirmorna för ett samtal. Fortsatt frihet under ansvar eller förändrad lagstiftning?

För samhällsmoralen är det viktigt att riksdagen inser värdet av principen Likhet inför lagen vilket vanliga medborgare har haft anledning att undra över när de rika kunnat komma undan med höga bonusar och fiffig skatteplanering, medan svårt sjuka jagats med blåslampa. Även om man kan se det grävarbete som Dagens Arena & Dagens Arbete redovisade häromdagen, som något av ett inspel från vänster, finns där uppgifter som är värda att kolla sanningshalten i. De ideologiska skygglapparna är lika skadliga för samhället, när de verkar inom Alliansen, som de tidigare har gjort bland socialdemokrater. Helt sjukt om fusk och fel är värd mer än en bloggpost, varför jag återkommer.

Sedan kryddas det hela av att det var två själar om samma tanke; När jag twittrade om gårdagens bloggpost med hashtaggarna #Försäkringskassan #fusk #FRA upptäckte jag Emma Opassandes tweet med en länk till inlägget här ovan med hashtaggarna #generationsfusk #fk #svpol Tar det som det tillfälligheternas spel, som här gav mig en idé om ett svärmarbete under rubriken Informationspolitik i praktiken – en insats för att visa på nyttan av Piratpartiets vurm för öppenhet och transparens. Vad är sant respektive falskt i artikeln Helt sjukt om fusk och fel? Måste kolla om Emma Opassande känner för att vara med. Nu hög tid att posta detta – sedan dags att kolla busstider och annat inför avfärd till Handelskammarens bloggträff kl 18.00. Den ser jag fram emot.

Intressant.

Proffs och glada amatörer i valrörelsen.

I videoinlägget ovan är vi några riksdagskandidater, som talar oss varma för Piratpartiet, då vi hoppas att väljarna ska visa sitt stöd för vår strävan att ta oss in i Sveriges Riksdag. Men, det är inte lätt att få utrymme i de medier, som sätter agendan i valrörelsen. Därför gäller det att jobba långsiktigt även om vi är otåliga. Själv tycker jag att det är frustrerande att att i mötet med en del väljare mötas av uppfattningen att det som jag pratar om när det gäller FRA, Ipred eller datalagringsdirektivet inte kan vara sant, eftersom det inte stått i tidningen. Därför var jag verkligen glad när jag häromdagen skrev inlägget Läs, läs – det står i tidningen! Gissa om jag blev besviken när det visade sig att artiklarna inte fanns med i DN:s pappersupplaga. Alla mina vänner och bekanta finns ju inte på nätet.

Medierna vaknade för sent skrev Hanna Navier i Second Opinion i samband med att Datainspektionen presenterade sin rapport "Integritetsåret 2008", som visade att 20 integritetskränkande förslag lagts i riksdagen det året. För mig känns det verkligen främmande att helt släppa taget om så viktiga frågor, därför att jag tidigare varit ouppmärksam. Tvärtom. Ska jag kunna förlåta mig själv för en sådan miss, måste jag lägga tid och ork på att både söka svar på frågor varför, men också information om sakens omfattning. Men, människor verksamma i tidningsbranschen ser ut att kunna skaka av sig och gå vidare, som om inget har hänt. Den förmågan sägs ju dessutom vara det som skiljer ett riktigt proffs från en glad amatör. Men lyckligtvis finns det proffs och proffs – här SvD Brännpunkt där Janne Flyghed berättar hur det ligger till med det av Thomas Bodström varmt uppskattade datalagringsdirektivet. Anna Troberg skriver om debatten i radion med Thomas Bodström, där hon gjorde bra ifrån sig.

Kollade också på diskussionen på Publicistklubben i går kväll, då helt ovetande om bloggen Den Allierade Journalistens existens och dess utspel om att media blivit maktens megafoner. Att ett gäng journalister startat en blogg för att kunna lufta tankar och känslor, som vuxit fram ur arbetsklimatet på deras arbetsplatser, är naturligtvis mycket intressant. Men, i likhet med många andra tror jag inte att det finns någon organiserad ”Mosa-Mona-kampanj”. Det handlar nog mera om de processer, som lätt får näring när fokus i nyhetsflödet sätts på skvaller och ytliga ting. Att Expressen, när de gör en djupdykning, kommer dragandes med något, som ligger långt tillbaka i tiden, talar för det. Sedan berättar det väl också att det finns jordmån för att hålla olika ”affärer” vid liv. Det kommer ju nya väljare som kan vilja vara uppdaterade, resonerar man. Men, bakom denna ädla tanke kan det nog också finnas en lust att tvåla till den som man ser som svikare. Det senare hör till den sortens synder, som vi människor aktivt måste motarbeta för att kunna gå vidare, utan bitterhet. Det underlättas om ”syndaren” är införstådd med att omgivningens reaktion på ett snedsteg, bara är en följd av något som vederbörande borde ha låtit bli. Om inte blir det etter värre. Därav proffsens råd att snabbt göra en pudel.

Men för samhällsklimatet vore det välgörande om vi tänkte litet längre än näsan räcker. Vi har väl alla litet till mans svårt att dagligen och stundligen hålla oss på den smala dygdens stig. Vi är inga helgon, varför vi borde inse det kloka i att inte älta det, som vi ogillar att andra gör, intill döddagar. Den, som hemfaller åt det, blir lätt en plåga både för sig själv och andra. Men, jag har förstått att politik är precis som vilket krig som helst och då gäller andra premisser. Eller ...? Tänker på den av Göran Widham startade stödgruppen för politiker ”Shit happens”, som vad jag kunde förstå har till uppgift att mana till besinning, när bannbullor är på väg att utfärdas. Sedan det sagts går jag till mig själv och konstaterar att jag har en rejäl bit kvar innan jag kan förlikas med att Alliansen införde FRA och Ipred. Jag lutar fortfarande åt att här räcker det inte med en pudel, här krävs en hel kennel. Därför röstar jag med fötterna, samtidigt som jag känner stor tacksamhet mot Piratpartiets många aktivister, som hjälpt mig inse nödvändigheten av detta fokusparti.

Sedan kan vi hoppas att vi får en ordentlig diskussion om alla dessa opinionsmätningar, vilket artikeln Mätning kan styra väljarna handlar om. Ju närmare valdagen desto större är risken att de blir självuppfyllande profetior, eftersom många väljare ogärna vill tillhöra den sida som riskerar att förlora. Det är väl mest ett problem för det block som förlorar, kan man tycka. Men, om ett val vinns med hjälp av manipulation, då förlorar vi alla. Förtroendet för politiken och politikerna vilar på att väljarnas stöd vinns med justa metoder.

Efter detta en runda där MinaModerataKarameller berättar att DN skriver om några bloggares inflytande i valtider. Det är ett bra urval, som gör artikeln informativ. Maloki berättar att hon vill bli väljarnas röst i riksdagen; Svensk Myndighetskontroll fortsätter sin folkbildningsinsats i ämnet Brott & Straff. I morgon hoppas jag ha ork nog att dra en repa på stan och dela ut flyers och förmå ointresserade väljare att använda sig av sin rösträtt. Sedan kan jag bara hoppas att många inser att Piratpartiet behövs i riksdagen.

PS. Sedan detta skrivits blir jag per mejl uppmärksammad på att Radioanstalten @FRA_PR nu följer mig på Twitter. Spam? Nej, det är naturligtvis en ära att vara bland de utvalda för deras öppet visade intresse. DS.

Intressant.

Effekter av den beskäftiga godheten?

Inleder med en mycket intressant och tänkvärd artikel av Hans Rosén i DN. En artikel som visar att medielandskapet har förändrats vare sig vi vill det eller ej. I den meningen är de senaste dagarnas debatt om händelserna i Bjästa ett bra exempel. Om det inte finns några etiskt stabila styrstavar i den publika processen leder det hela till en härdsmälta. Efter SvD Debatt där Belinda Olsson skickligt förde diskussionen fram till en avslutning där en ansvarig för skolan såg möjligheten i utmaningen att vända det som avslöjats till något utvecklande för alla, kände jag en viss tillförsikt. Men, när jag nu ser och hör hur olika public service media kommenterar saken blir jag mindre hoppfull. Upprördheten i kombination med den beskäftiga godheten och kampen om läsare och tittare är en kombination som känns allt annat än uppbygglig.

Därför är jag tacksam för ett tips jag fick av Jerker Wågström i en kommentar till gårdagens inlägg med länk till Mikael Nordenfeldts blogg där han kommenterar skriften ”Med eller utan filter” av Stig Roland Rask – den kan laddas ner hos KK-stiftelsen. Presentationen lyder: "Frågan är inte vilka tekniska filter vi kan installera i datorerna, utan vilka etiska filter vi kan installera i eleverna", säger Stig Roland Rask, lärare och tidigare projektledare för "Etik och Internet" vid Fredriksdalskolan i Lidköping.” Med tanke på att den funnits tillgängligt sedan maj 2005, undrar jag varför den inte fått ett bättre genomslag. Men det är naturligtvis enklare att inbilla sig att det går att lösa glappen i det etiska förhållningssättet människor emellan, med installation av filter i datorer och internetcensur, istället för det mödosamma jobbet där dialogen ska leda framåt. Tron på att politikerna sitter inne med möjligheten till en quick fix är det stora självbedrägeriet. Mikael Nordenfeldt skriver ”Ungdomsrebellen som åldersfenomen finns kvar sedan de gamla grekerna. På 50 generationer har det mänskliga släktets genetiska uppsättning inte ändrats nämnvärt. Kom ihåg det. För det enda som skiljer är sociala förhållanden, skriftligt nedärvd kunskap och teknik. Formandet av individen – uppväxt och uppfostran – har fortfarande exakt samma metodiska grunder som alltid gällt under civilisationens framväxt.” Techrisk ger oss ett annat intressant lästips. Här passar det också med länkar till Mymlan, Lars-Erick och Scaber Nestor.

Av en tillfällighet, som ser ut som en tanke, skriver Hax under rubriken The Great Firewall of Europe att handlingar läckt ut som visar att internetcensur är på G inom EU. Världen har uppenbarligen blivit helt stollig! Men tack och lov finns det också journalister som Julia Skott, som väljer att visa att nätet rymmer mer än farligheter.Tack Julia du har gjort min dag!

Avslutar med en liten fredagsrunda: Opassande; Josh; Lakes Lakonismer; Anna Troberg; Anders Widén och sist men inte minst Badlands Hyena.

Intressant.

Livet börjar vid 40?

Idag är det 40 år sedan två datorer första gången kommunicerade med varandra över ett nätverk ... så inleds ingressen till Nicklas Lundblads understreckare i dagens SvD, rubricerad Det är dags att ta internet på allvar. Det är ett läsvärt bidrag till den minst sagt heta debatt om internets framtid, som just nu rasar på olika håll. Igår var jag förhindrad att följa Näringsdepartementets seminarium om nätneutralitet och öppna nät, varför jag nu försöker uppdatera mig genom att se sändningen i efterhand samt läsa vad som skrivs om detta i olika media – här Computer Sweden.

Medan jag lyssnar ser jag att SvD skriver om att Konsumentverket ska träffa de stora teleoperatörerna på måndag i nästa vecka, för att klargöra sin uppfattning att operatörerna har ett ansvar för sina fakturor även när de förmedlar betalteletjänster. Jag har skrivit om att en del oseriösa aktörer opererar och drar nytta av att den del mobilanvändare inte har garden uppe när de lockas att delta i olika aktiviteter, som senare visar sig vara en form av abonnemang på ”vinsterbjudanden” eller ”svar på olika tester”. En av de bloggare, som ofta får ta emot kommentarer när människor känner sig lurade, heter Niklas Palmér, där kommentarstråden fungerat som hjälp för många människor, som försöker förstå hur de blivit indragna i denna ”affärsverksamhet”. Själv har jag ihärdigt försökt väcka branschens eget ansvar när det gäller missbruket av betalteletjänster både genom kommunikation med Joakim Rolander hos Etiska rådet för betalteletjänster och samtal med företrädare för Stockholms Handelskammare. Skälet till mitt engagemang är dubbelbottnat – vill gå till botten med denna form av ”lurendrejeri”, sedan mitt minderåriga barnbarn drabbats, samt agera för ett etiskt ansvarstagande från branschens sida för att undvika lagstiftning, som innebär att teleoperatören ska göras ansvarig för innehållet i det som sänds via nätets kablar. För nätets framtid är båda dessa saker viktiga.

I det sammanhanget kan det vara intressant att ställa sig frågan hur företag, offentlig sektor och organisationer förhåller sig i etiska frågor. Med utgångspunkt från en rapport från KPMG har SvD i papperstidningen en bra artikel rubricerad Bra resultat går före etik. KPMG:s företrädare anser att företagen skulle passa på att under lågkonjunkturen städa och stärka sina varumärken eftersom det kommer att löna sig bättre i längden. Men, sedan handlar det också om möjligheten för whistleblowers att kunna anmäla oegentligheter utan att råka illa ut. Det gäller inte minst inom offentlig sektor där åtta av tio anställda uppger sig ha vetskap om eller bevittnat oegentligheter det senaste året. En fråga som inställer sig här är: – Hur sköter public servicemedia sin uppgift? Varför vågar de vars meddelarskydd anses vara starkt inte blåsa i visselpipan?

Eller kan det vara så att den typen av frågor hamnar i bakgrunden när tidningarna är fullt upptagna av diskussionen om att ta betalt för länkning på nätet, vilket just nu är en het fråga i Tyskland enligt SvD. Och DN via TT. Men att den saken inte är lätt som en plätt förstår jag när jag sedan läser Juridikbloggen. Tack och lov! Calandrella skriver i Calendern om nödvändiga åtgärder. Satir är ett motgift mot uppgivenhet. Opassande bjuder på intressant läsning, med ett inlägg av Tuva Novotny, som förtjänar stor spridning. Roligt att hon inser vad Piratpartiet kämpar för. Enligt min humla funderar kring människors rättsmedvetande. Scaber Nestor roar sig med att berätta något som gör att jag funderar över det samhällsklimat, där Föreningen Sveriges Öga och Öra vädrar morgonluft. Född norrlänning med några år på nacken tänker jag på Enboms-affären, som Tomas Bresky skrivit en bok om.

Intressant.

Avbrott för några viktiga meddelanden ...

Njuter av att vara ledig från bloggandet, men så poppar det upp saker, som jag omöjligt kan låta passera utan att kommentera. Dit hör bl a artikeln i SvD om att Säpo kommer att få använda sig av FRA för att filtrera internettrafiken. Det talas om signalspaning, men det är ett ord som bara gäller signaler som sänds genom etern, har jag lärt mig under vägs. I fiberkablar ägnar man sig åt avlyssning med hjälp av en speciell teknik och tidigare har vi fått veta att det rör sig om rätt ansenliga trafikmängder. Utredningen som ska göra det möjligt för Säpo att ta FRA i anspråk, kommer att presenteras den 23 juli sägs det, men information släpptes i samband med Polisförbundets seminarium i Visby om just polisens möjligheter att spana på nätet. Ser att bl a Oscar Swartz och FP i Nacka kommenterat saken. Mark Klamberg har uppdaterat ett tidigare inlägg. Hax noterar både polisens seminarium nu på förmiddagen och Folk och Försvars möte idag på eftermiddagen. Det handlar om integritet vs statens snokande. Erik Hultin kommenterar.



Utöver FRA är det diskussionen om upphovsrätten som sysselsätter mig och andra. DN skrev igår om FRA som hot mot Norges önskan att värna sina medborgares integritet, vilket väcker en rad frågor hos Olof. Eftersom Norge inte är medlem i EU (ännu) är de inte bundna av beslutet om EU:s datalagringsdirektiv, vilket kommer upp här i riksdagen under hösten. Johan Linander ber om input när det gäller den utvärdering av IPRED, som alliansen beslutade om i samband med att lagen antogs. Frida Metso Johansson i LUF skriver på Newsmill att FP:s partiledare borde medge att han haft fel i fildelningsdebatten.



Själv läser jag en intressant kommentar i dagens SvD skriven av författaren och journalisten Karl-Erik Tallmo - "Google News bygger på idéer från 1600-talet". Uppdatering: Här är länken till artikeln, som inte fanns tillgänglig igår när detta skrevs. I gengäld får jag citera valda delar. "Google News, söktjänsten på webben för tidningsartiklar, har diskuterats ungefär lika hett som Googles inscanningsprojekt för böcker. Nu senast var det DN:s Peter Wolodarski som i radions Medierna hävdade att Goggle News parasiterar på tidningarna." Efter en tillbakablick till bråket om webbtjänsten Total News, där sajten bröt mot upphovsrätten, då de länkade artiklarna las ut utan hänvisning till källa, gör Tallmo, som forskar i upphovsrättens historia, en redovisning av Google News och finnder att den senare är en "direkt avläggare till den så kallade pressens lånerätt som funnits i flera hundra år". Som ett brev på posten kommer naturligtvis invändningar att "Pressens lånerätt" är en sak och sociala medias lånerätt något helt annat. Men det reser jag invändningar mot. I bägge fallen handlar det om möjligheten att kunna delta i samhällsdebatten d v s åsikts- och yttrandefrihet.

Efter en redogörelse om bakgrunden till denna lånerätt skriver Karl-Erik Tallmo "Man kan fundera över varför de tidningar som idag protesterar all finns på nätet om de inte vill att läsarna ska hitta fram till artiklarna." Ja, det är en fråga som borde ställas till Peter Wolodarski med flera. Sedan Tallmo citerat såväl en lagtext som gällde fram till 1993 och en text från 1643 om en postmästares skyldighet att sprida information, kan jag förstå hans slutliga kommentar: "Nog låter det väl som om postmästarna på 1600-talet gjorde nyhetsöversikter åt allmänheten på ungefär det sätt som Google News fungerar idag?" Sedan kan man undra om den typen av argument biter på dem, som bestämt sig för att se ett öppet och fritt internet som roten till allt ont.


Alla goda ting är tre - har sparat det bästa till sist: TT-meddelandet återgivet i bl a DN att jävsanklagelserna mot domaren i The Pirate Bay-målet kan leda till nya etikregler. Det är inte en dag för tidigt. Det torde vara något fundamentalt fel när en domare kan frottera sig med den ena parten i ett mål inom ramen för specialintresset "upphovsrätt" och/eller "patenträtt", utan att det får några konsekvenser. När det dessutom kommit fram uppgifter om att valet av domare i det aktuella målet inte gått till som brukligt genom lottning, vilket DN skrev om redan för en månad sedan, har tilltron till rättsväsendet fått sig en allvarlig knäck. Att domaren nu i Hovrätten friats från misstankar om jäv, är väl vad vi väntat oss. Dagens lag kan uppenbarligen inte tolkas på annat sätt!



Sedan en snabb titt - hur har man det i Almedalen? Mårtensson; tycker att det är avslaget; Krohniskt bjuder på snackisar; och Politikerbloggen bjuder på ännu fler. Intressant?

Om urval och nyhetsförmedling.

Har inte undgått att det pågår en diskussion internt hos våra traditionella medier och bland oss bloggare och i andra sociala medier om hur det liv som pågår omkring oss speglas i förhållande till dem, som inte tillbringar delar av sina liv på nätet. Ett bra exempel är det tidigare spelet kring FRA och senare kring IPRED-lagen, som trumfades igenom i ett mediaklimat, där rättegången kunde ses mera som ett straff gentemot den teknik, som The Pirate Bay tillhandahåller för fildelning, än att slå vakt om en upphovsrätt, som allt fler ifrågasätter det rimliga i. På nätet pågår nu en namninsamling med krav på en digital intellektuell allemansrätt och ett regelrätt grupparbete för att åstadkomma en bättre lagstiftning än den som gäller för närvarande. Med handen på hjärtat blir det allt flera som ställer sig frågande till de regler som gäller idag. Detta tack vare industrins eget agerande.

Läste tidigare idag att Ifpi ställer krav på internetoperatörerna att de ska informera sina kunder om vad som gäller. Det har varit i säck det som är i påse, tänker jag, när jag läser tidningsartiklarna i SvD, DN1, DN2, DN3 och Expressen. Happy birthday to you Beatrice Ask och Karin Pihlsäter! Först IPRED sedan ACTA-avtalet och Telekompaketet. Samtidigt har vi dessutom ett censurärende under uppsegling. Det är spelutredningen, som jag bloggade om igår. Då var det Bahnhofs vd Jon Karlung, som var nätets riddare. Idag ser jag att Handelskammaren i Stockholm tycker till. Vad är det som vi bevittnar? En vital del av näringslivet, som börjat inse värdet i att respektera den sociala dimensionen? Politiker, som helt tappat orienteringsförmågan? Eller vad?

Med alla dessa funderingar är det inte underligt att jag också funderar kring förhållandet mellan traditionella media och sociala medier. Såg att Föreningen Grävande Journalister under sina Gräv 09-seminarier i Örebro i helgen berörde dessa relationer. Mymlan har också lagt ut ett samtal där hon och Hax medverkade. Där beskriver hon tjusningen med den process som pågår med många intresserade deltagares medverkan och Hax bidrar med sina erfarenheter av att vara en bloggare med fokus på det som sker inom EU och vad det betyder att ha tillgång till ett nätverk av aktiva bloggare, som engagerar sig. Deep edition argumenterar klokt för bloggens särart och att varje bloggare har ett eget ansvar för etiken i sitt uppträdande på nätet. Jag gillar att bli betrodd om att ha ett omdöme och tror i likhet med min favoritpoet Gunnar Ekelöf att det som är botten i mig också är botten i andra, vilket andras regelverk inte kan ändra på.

Josh funderar också kring synen på bloggosfären och spänningsfältet mellan olika aktörer som menar att bloggosfären borde intressera sig mera för vissa stora betydelsefulla frågor. Och då naturligtvis just de frågekomplex, som vederbörande själv brinner för. Men det är med åsiktsfriheten och yttrandefriheten, som så, att den ger människor rätt att prata och skriva sig blå för sin egen uppfattning, men den kan inte tvinga andra att anamma det som anförs. Där handlar det till syvende och sist om förmågan att föra en dialog med sakliga argument samt att respektera andras uppfattningar d v s tolerera sådant som man ogillar.

Just nu kan vi se hur starka krafter agerar i EU för att i Telekompaketet införa en rad pålagor och begränsningar när det gäller internets användning. Till dessa krafters hjälp ansluter sig ett välkänt amerikanskt företag AT&T, helt utan dubier när det gäller teknik för att möjliggöra blockering och filtrering. Money, money? Eller man ger politiker det som politiker vill ha? Vad det handlar om framgår av en sammanställning av La Quadratur du Net och Iptegrity.com med fokus på Telekompaketet. I morgon behandlas detta i EU:s IMCO/ITRE-kommitté för att sedan slutligen behandlas i EU-parlamentet den 22 april. Jag följer detta noga då det blir avgörande för hur jag kommer att rösta i EU-valet den 7 juni 2009. Intressant.

Politikens pris – att bli en liten lort?

Läser Karin Thunbergs artikel i dagens SvD om Eva Franchells bok Väninnan, där vi bland annat får veta mera om Göran Perssons och Thomas Bodströms roll i den remarkabla utvisningen av de två egyptierna, vilka av USA stämplats som terrorister.

Det är ovanligt att någon, som tjänat makten, tar bladet från munnen, men jag kan förstå att Eva Franchell har svårt att bära att Göran Persson och Thomas Bodström efteråt lägger all skuld på Anna Lindh, som inte kan försvara sig. Utrikesminister Anna Lindh, som våndades över att hon, pressad av statsministern, svek sina ideal på folkrättens område, vistades uppenbarligen i en miljö där alla förr eller senare blir en liten lort.

Många har nog klart för sig Göran Perssons roll, men för vilken gång i ordningen ska vi svälja Thomas Bodströms undanflykter? Helle Klein gör i sin krönika på Aftonbladets ledarsida en bra resumé och där framgår det fulspel, som Anna Lindh sedan har fått klä skott för. På sin blogg refererar Helle till andra som kan berätta. Ska fan vara politiker... skriver MinaModerataKarameller och mina tankar slirar iväg – det är måhända ett jobb där fan har fått ett osedvanligt stort inflytande. Inte minst sedan den globala rättsordningen skjutits i sank av USA:s president och hans stab. Lyckligtvis sker nu ett byte – vi kan hoppas att det leder till en uppryckning inte bara där, utan i lika hög grad här. Intressant se vad som händer nu sedan Thomas Bodström än en gång anmälts till KU, vilket Expressen skriver om.

Hax kan som vanligt ge en fullödig bild av det som hänt. Jinge skräder inte orden medan Drottningsylt vädrar sina cyniska tankar. Och sådana kan näras av en sådan soppa. Undrar hur länge det dröjer innan Thomas Bodströms anhängare börjar orera om att Eva Franchell haft andra motiv bakom bokens tillkomst än att rentvå Anna Lindhs minne. Jag är dock så naiv att jag tror att Eva Franchell mycket medvetet vill utmana den typen av spekulationer, vilka visar vad som frodas i miljöer där inget hålls för heligt. Hur står det till med etik och värdegrund i regeringskansliet? Är det någon skillnad beroende på vilket block som regerar? Ser sig ministrarna som goda förebilder?

Här fler artiklar i saken: AB 1, AB 2, DN.

Trettondagsafton i USA:s skugga

Efter att ha jobbat av och till under dagen med mitt inlägg på NT-bloggen, om den situation som barnen i Gaza tvingas leva under, finns ingen ork att säga något genomtänkt även här. Jag har fullt sjå att bearbeta mina känslor inför den brist på etik som politiska ledare världen runt gjort till något av en konst sedan de fångats av hänsynslösa spin-doctors. Lyssna gärna på Kulturradions ”Att bomba Irak – vilket hit”, och skänk den fd flygvapenöversten Karen Kwiatkowski en tanke – modigt av henne att berätta om hur livet på jobbet förändrades efter den 11 september 2001 när de neo-konservativa flyttade in i Pentagon och påbörjade produktionen av tillrättalagda rapporter. Behöver jag säga att Karl Rowe, som besökte Almedalsveckan i somras, spelade en viktig roll.

I ljuset av detta inser man varför Hans Blix fick arbeta i sådan motvind, när han som FN:s vapeninspektör i Irak kämpade för att FN skulle hejda planerna på en invasion. Som bekant struntade USA och andra i det och i en artikel i Sydsvenskan den 20 mars 2008 säger Blix att det allvarliga är att USA åsamkade stor skada för hela FN-systemet när man invaderade utan säkerhetsrådets godkännande. Bara den som vill slippa se sanningen i vitögat, kan tro något annat. Hoppas att Annie och andra unga politiker är beredd att kolla in även den informationen, så att de inte blir nyttiga idioter i händerna på neo-konservativa krafter här och over there.

Björn Elmbrant ställer retoriska frågor

Fyra dagar efter det famösa påhoppet på oss i bloggosfären ger nu Björn Elmbrant oss en chans till dialog och då med ett helt batteri av frågor i dagens Dagens Arena. Frågorna är retoriska och delvis uppbyggda på argumentationsfel. Dialog på hans villkor således. Inviten illustreras av en piratflagga. Alla som finns i bloggosfären är inte pirater, men det goda med den förhatliga FRA-lagen är att jag och andra har fått möjlighet att skaffa oss en egen bild av dessa pirater. Jag har lärt mig att uppskatta dem, även om jag ännu inte inte riktigt förstått deras vurm för fildelning. Men, det får inte hindra mig att se människan bakom dessa åsikter. Bloggosfärens rykte som maktfaktor är betydligt överdriven. Det visar det inträffade. När journalister som Björn Elmbrant och Janne Josefsson bestämt sig för att deras tolkning av det inträffade är den enda rätta, då väger våra åsikter i saken lätt som en fjäder.

Det visar också regeringens inpiskning av FRA-lagen, där etablerade journalister i de traditionella medierna struntat i att göra sak av det faktum att en relativt liten klick inom regeringen tagit över lagstiftningsmakten. Vi tar ansvar; men när journalister, okunniga i hur tekniken fungerar, tycker att vi trampar in på deras revir, då slår det slint i huvudet på dem och de glömmer att granska den som granskas bör. Ännu så länge har traditionella media makt över dagordningen. Det visar både FRA-saken och tumultet kring Tingsrättens fadäs i Arboga-målet. Nätet har en etikett, netikett, som de flesta följer. Civilkurage det är att stå upp för den som blir illa behandlad; som En liten tant gjorde när drevet gick mot Peter Sunde i Janne Josefssons Debatt. Det hjälper inte att Janne Josefsson bett om ursäkt – skadan är redan skedd och lögnerna spridd i en betydligt vidare krets än i bloggosfären. Där den tyvärr också fått fäste bland alla tusentals bloggare, som är ointresserade av pressetik , medie- och samhällskunskap. Det verkar som att Björn Elmbrant skulle vara nöjd om vi alla vore det.

Avslutar med att hänvisa till andra som skrivit betydligt mer balanserat om denna sak än Björn Elmbrant. De är Martin Jönsson, SvD, Anders Mildner, Sydsvenskan, Brit Stakston, JMW Kommunikation. Som efterrätt bjuder jag på Jinge, som ser var skon klämmer.

Journalister vs Pirater om Offentlighetsprincipen

Det började den 10 september med ett framtidsfokus – ett seminarium om Framtidens politiker. Dagen därpå fick jag till min förvåning se att moderatorn vid arrangemanget dagen innan, journalisten Björn Elmbrant, hutade åt oss alla bloggare i en ledare i Dagens Arena ”Dags för bloggosfären att bli vuxen”. Självklart antog farmor 70+ utmaningen och efter ett inlägg på min blogg, sände jag honom ett mejl i hopp om att få svar på några frågor jag ställt. Men, sedan jag sett att många försökte debattera via kommentarsfältet till hans artikel, lämnade jag också en kommentar med uppmaningen att han skulle rikta sökarljuset åt rätt håll. Efter att ha citerat Sekretesslagen 7 kapitlet 22 §, som visar att en domstol äger rätt att skydda material om det kan kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs, gjorde jag honom uppmärksam på att inget hade hindrat Tingsrätten att hemligstämpla detta bildmaterial, just med tanke på att vi lever i en tid då offentligt material sprids till allt flera. Varken journalister med sin pressetik eller någon annan behöver dessa bilder för att kunna granska makten. När garvarade journalister inte klarar att rikta sökarljuset åt rätt håll, måste man ställa frågan om vad det är för agenda som styr istället?!

Sedan dess har det varit ett veritabelt spinn med fokus på The Pirate Bay (TPB), som svarar för den teknik, som en användare nyttjar för att tala om för andra vilka filer han eller hon har på sin dator och som man kan dela med sig av. TV4:s nyhetsinslag blev en effektfull marknadsföring av tingsrättens fadäs med en explosionsartad efterfrågan av torrentfilen som följd, men också att TV4:s oseriösa ”nyhet” naturligtvis skapade ett utbrott av indignation landet runt. Därefter har väldigt många vanligtvis vettiga människor tappat sans och balans. Janne Josefssons Debatt blev det verkliga bottennappet. Där stod det verkligen klart att avsikten inte var att bringa reda i oredan, utan att nagla TPB, som roten till allt ont. Bloggaren – medievärldens gossen Ruda skrev jag sedan jag insett att det fanns ett samband mellan EU-politikern Marianne Mikko (s) initiativ om att hos EU-parlamentet beställa en lagreglering av bloggarna och det skådespel med bloggosfären i fokus, som vi bjöds på här hemma. Jag kunde också se att uppståndelsen utnyttjades av en del politiker i deras försvar av FRA-lagen. Om allmänheten tror att allt ont i världen kommer till oss på grund av Internet, blir det en baggis att trumfa igenom FRA-lagen och mer därtill. Den undersökande journalistiken har havererat och därför fungerar inte granskningen av makten. På sina håll råder ett hätskt ordkring mellan journalister och bloggosfären. Intressant se om en garvad aktör som Björn Elmbrant inser att han sköt över målet, när han utmanade oss med sin drapa om fjuniga fjortisar.

Därför var det en lisa för själen att läsa Martin Jönssons ”Fler än journalister har rätt till offentlighet”. Hans genomgång och analys är välgörande fri från fördömanden och kan ses som ett försök till att bygga broar mellan traditionella medier och nya sociala medier. Det är lovvärt. Anders Mildner skriver också tänkvärt om moral och teknik i Sydsvenskan. Hos JMW Kommunikation finns också ett långt och läsvärt inlägg om det läge som vi befinner oss i och detta avslutas: ”En förståelse för varandras förförståelse måste finnas när samtalen/debatterna sker och en vilja till samexistens och förståelse. Pedagoger som kan förklara kommer att behövas när paradigmskiftet nu sker.”

Avslutar med att ge ordet till Peter Sunde och En liten tant, som var för sig ger sin syn på SVT:s Debatt under Janne Josefssons ledning. Även om de inte är ense i grunden, bemöter de varandra med respekt. En liten tant står upp för en pirat som blir illa behandlad - det gläder mig!

Oro för kroppens och själens spis

Igår när så mycket kom emellan att bloggen fick lägsta prioritet, fick mina tankar kring Henrik Ennarts blogginlägg i SvD, om att vi senare i veckan kan vänta oss att USA:s Food and Drug Administration (FDA) kommer att säga Ja till klonad mat, inget riktigt utlopp. Finns det inget samråd i sådana frågor mellan livsmedelsverken inom världssamfundet? Hur tänker man – finns det ingen etik i sådana frågor? Finns det inget organiserat samarbete mellan organisationer för konsumenter och folkhälsa? Som synes många frågor söker svar och det krävs nya hemläxor.

En annan för mig viktig fråga är biblioteken och deras roll idag och i framtiden. Därför är dagens debattinlägg på SvD Kultur mycket intressant. Där är det Kulturchefen i Strängnäs kommun Christer Hermansson, som tycker att bibliotekarierna faller undan alltför lätt inför nya media istället för att stå upp för boken och litteraturen. Jag har nyligen läst att Tusculum förlag ger ut hans bok ”Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?” den 21 januari. I morgon utlovas ett svar från Stadsbibliotekarie Inga Lundén. Det ska bli intressant att följa den debatten. I stadgarna för Stadsbibliotekets vänner säger vi att föreningen ska verka för bland annat ”att dialogen om nya medias inverkan på bokläsandet förs på en nivå där förnuft och känsla finner en balans”. Det gäller både lokalt här i Norrtälje och på nationell nivå.

Sjukt friskt i Svenskt Näringsliv

På tankesmedjan Limbos blogg skrivs sjukt bra om Ord och verklighet. Eftersom ledande politiker har svårt att se sanningen i vitögat och sätta ord på verkligheten väljer man att ge orden nytt innehåll. Där får vi också en sjukt bra förklaring nämligen att välfärd egentligen leder till ofärd och måste nedmonteras.

Tankesmedjan Timbro – Limbos motsats – håller sig också med en rad medarbetare med mer eller mindre väl utvecklat sinne för humor t ex Jonas Fryklund vars bok Yppighetens nytta presenteras av bl a Svenskt Näringsliv och Arbetarbladet i Gävle. Det senare i samband med det lunchmöte som Svenskt Näringsliv ordnade i samarbete med Svensk Handel, Sveriges Byggindustrier, Teknikföretagen och Gävle affärsnätverk.

Svenskt Näringslivs webbplats hade tidigare idag en nyhet, som jag länkat till, men den sidan har nu av någon anledning tagits bort. Därför länkar jag till en annan av deras sidor med bäring på ämnet. Den tidigare lovprisade regeringens nya förslag och hade enligt deras egen utsago anknytning till deras projekt Hur får vi ner sjukfrånvaron?

Intressant se hur nära lierade den centrala arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv är med Alliansregeringen, vars ledare genom åren varit väldigt upprörda över samröret mellan arbetstagarnas centralorganisation LO och socialdemokraterna.

Medan kriget fortgår mals etik och mänskliga rättigheter till grus, medan aggressionerna växer. Är det bara jag som ser behovet av en fredsrörelse?

Sund politikergranskning?

Har funderat en del kring inlägget på Lilla Torget i Norrtelje Tidning igår under denna rubrik där chefredaktören Katarina Ekspong ställer frågor med anledning av de senaste veckornas massmediala surr kring svartjobb och bidragsfusk. Här på min blogg vet mina läsare att jag försöker finna en balanspunkt mellan höger och vänster, som handlar om ett mera filosofiskt förhållningssätt till etik och moral.

Katarina Ekspong har en poäng i formuleringen "Politik är moral. Det är ofta värdegrunder man går till val på - känslor om rätt och fel och ansvarstagande." Jag instämmer i det med hänvisning till det som jag skrev den 4 november om att demokratins väv kräver starka trådar i varpen och att dessa trådar handlar om de goda dygderna: Rättrådighet, Mod, Vishet och Måttfullhet.

Nu återsår att sända ett mejl till Katarina Ekspong och tala om att jag tycker att hon har rätt i sin analys när hon säger "I slutna samhällen utan insyn lever politiker i en egen samhällsklass där de stiftar lagar som de själva kan strunta i. Och i en del europeiska länder gör man narr av svenskarnas moralpanik. Jag tycker granskningen är sund." Sedan frågar hon: - Vad tycker du? och jag måste hålla med henne.

Etikens roll i demokratin

De senaste dagarnas debatt kring den innersta regeringskretsens handel och vandel samt journalisternas uppfattning om vad som krävs för att en politisk reporter ska kunna verka i allmänhetens intresse, har triggat igång min tankeverksamhet. Framförallt kring begreppet demokrati och vad som är rimligt att förvänta sig av medborgare i en demokrati. I bloggosfären och i andra mediers kommentarsfält flödar all sköns påståenden i yttrandefrihetens namn. Men om de anklagade förvägras en rättvis behandlig får vi en frihet utan gräns, vilket innebär att den för tillfället starkare parten bestämmer vad som är den sanna bilden av det som skett. Om man, som Pressombudsmannen Yrsa Stenius tröstar sig med att allmänheten inte bryr sig, när frågan om etiken i journalistyrket debatteras, sänker sig ett mörker över det demokratiska Sverige.

Hallå är det någon där?

Ja, det kan man undra, men det är väl med detta medium som med mycket annat att Rom inte byggdes på en dag. Och tid, det vill jag tro att jag har gott om, även om jag fyllt 70. Det kan finnas dom, som tycker att jag vid min ålder borde ägna mig åt att virka pannlappar eller något annat för en farmor mera lämpligt, istället för att lägga min näsa i blöt när det gäller kommunanställdas arbetsmiljö och hur våra skattepengar används. Men, handarbete är inte min starkaste gren och därför väljer jag att syssla med något som jag tror mig veta något om och där en diskussion i offentlighetens ljus kan leda till förbättringar.

Att en strävan att vilja göra gott eller att goda exempel ska väcka lusten att göra samhället bättre, det är en god och bra tanke, som dock kräver ett annat ledarskap än det som Norrtelje Tidnings reporter sätter fingret på i sin artikel. Intill dess att kommunledningen tydligt visar att de vill arbeta för de goda dygderna Rättrådighet, Mod, Vishet och Måttfullhet, tror jag att vi tyvärr måste lyfta fram de dåliga exemplen. Annars gör vi livet väl enkelt för den, som slingrar sig istället för att göra något rakryggat.