Se tillbaka för att kunna blicka framåt.

-->

Skriver inte detta för att fylla någon tråkighetskvot, i vart fall om det kommer an på mig att avgöra. De som följt mig sedan jag började blogga, minns möjligen alla de försök jag gjorde under hösten 2007 för att försöka få fram den undersökningsrapport som låg bakom boken Plan B: den dolda jakten på välfärd av Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv och Fredrik Bergström, Handelns Utredningsinstitut (HUI). Där pekades 95 procent av det svenska folket ut som fuskare. Efter åtskilliga mejl till undersökningens beställare Fredrik Bergström och flera av hans anställda, som aldrig ledde till något svar från VD:n gav jag upp. Vad jag ville veta var om det var möjligt att få del av rapporten från undersökningsföretaget Cint och vad den i så fall kostade. Varför fick jag inget svar? Varför såg jag ingen annan vara intresserad av bokens faktaunderlag? På vänsterkanten räckte det med att näringslivet var avsändare, för att gå i taket. Medan jag ville veta på vilka fakta som de grundande sina påståenden. Att endast 5 procent av det svenska folket fortsatt skulle vara av det hederliga slaget, var i mina ögon ett märkligt konstaterande. Kan det vara så att boken fick stå som ”sanningssägare” eftersom det är så vanligt att ”ljuga” med hjälp av den här typen av undersökningar att ingen journalist tyckte det vara mödan lönt att ta reda på om boken baserades på någon form av fakta?! Vad säger det i så fall om opinionsundersökare?

Att jag återvänt till dessa hågkomster beror på att några Facebook-vänner idag påminde mig och andra om den hjärtskärande berättelsen om hur det är att återhämta sig efter en stroke och samtidigt bli ifrågasatt av Försäkringskassans handläggare. Det var journalisten Kurt Lundgren, som den 29 september 2005 († 19.3.2009) berättade om sina kontakter med FK i Kalmar län. Vid den här tiden var Erik Kärnekull chef där, värvad från näringslivet redan 2003. I arkiven kan vi läsa om hur herr Kärnekull redan från start bestämde sig för att kolla upp påståenden om fusk med sjukförsäkringen. År 2004 gav det resultat – sju fall av uppsåtligt och kriminellt fusk, som det står på Uppdrag gransknings webb. De sände sitt program 25 januari 2005. Det är lätt att tro att Kurt Lundgren föll offer för de nya tuffare tagen under Kärnekulls ledning. Vem är då denne handlingskraftige Erik Kärnekull?

I Västerviks-Tidningen 13 juni 2005 får vi i en artikel om en ny enhet inom FK i Västervik i förbifarten veta att Länsdirektören Erik Kärnekull ska gå vidare till ett nytt jobb. Jag citerar: ”Länsdirektören Erik Kärnekull ska gå vidare till nya arbetsuppgifter inom försäkringskassan. Han är inte orolig för att chefsbytet ska sätta käppar i hjulet för den nya enheten i Västervik.” Av artikeln framgår att FK i länet är under omorganisation, varför jag antar att det var jobbet att leda detta arbete som Kärnekull sedan gick till, innan han i september 2006 värvades till en chefsbefattning hos FRA. Något som tidningen Östran hade en artikel om och Barometern skrev en hel del om i sin ledare 27 augusti 2008 med uppdatering 12 september samma år. Jag minns att jag var rätt upprörd över hans arroganta attityd i förhållande till oss kritiker.

Mikael Nilsson skrev 26 mars 2010 på sin blogg om ett möte med Erik Kärnekull i hans jobb inom FRA. Michael skriver bland annat att Erik Kärnekull under mötet var ”en mycket öppen, trevlig, saklig och framåt person”. Sedan Mikael lagt ut sitt referat av mötet, blev han dock tvungen att ändra den första mycket betydelsefulla punkten sedan Erik Kärnekull hade hört av sig. Det Mikael noterat ger mig intrycket att han hade att göra med en man, som var angelägen om ett klanderfritt resultat av mötet. Naturligtvis kunde det inte få komma ut att FRA-shopen öppnats för Säpo bakvägen via regeringen, efter det att den reguljära vägen hade stängts på grund av alla turer med det lagkluster som ofta går under samlingsnamnet FRA-lagen. Mer finns att läsa .... (tidigare länk till material om FRA fungerar inte längre) redigerat 2017-08-26)

Den 19 oktober 2010 skrev Computer Sweden en kort artikel där det meddelades att Erik Kärnekull nu fullgjort sin mission inom FRA och slutade där den 30 oktober 2010. Ny Teknik hade en längre artikel en vecka senare, som ger sken av att riksdagens beslut satte en del käppar i FRA-hjulet. Vem kan tro det? Tidningen refererar till initierade källor, som gissar att den tidigare chefsjuristen vid Säpo och nuvarande generaldirektören på Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, Helena Lindberg, kommer att bli den nya chefen. Hon var för övrigt en av regeringens tjänstemän bakom utformningen av signalspaningslagen. Det hela liknar mera schack än Fia med knuff.

Med modell från en dokusåpa ställer jag mig en rad frågor: - Kommer vi nånsin att få veta om uppgifterna i näringslivets sponsrade bok Plan B om svenska folkets fusk stämde överens med Cints rapport? - Har Erik Kärnekulls jakt på fuskare något samband med tillkomsten av denna bok? - Kommer Uppdrag granskning att fråga sig om de omedvetet deltog i en plan med avsikt att förändra sjukförsäkringssystemet? - Har Mikael Nilsson verkligen så dåligt minne? - Kommer Erik Kärnekull snart att få ett nytt uppdrag i rikets tjänst? - Kommer vi nånsin få veta var karriärvägen in till hemliga jobb i rikets tjänst har sin början?

Se där vad man kan lockas lägga ut texten om, efter ett tips om en gripande artikel skriven av en drabbad man, lyckligtvis med skrivförmågan i behåll. När jag sökte för att om möjligt få veta ”Hur gick det sen?”, stötte jag på hans blogg och såg att han avled förra hösten. Frid över hans minne. Han var väl känd som en journalist och bloggare som tyckte till rejält om sådant som fångade hans intresse. Sanna Rayman skrev, sedan hon nåtts av nyheten att han hade gått bort Hej då, Kurt Lundgren och noterade att vi nu är en grinig gubbe fattigare. Det ligger mycket värme och uppskattning i de orden.

Och medan jag sysslat med detta har en rad andra saker dragit förbi. Lyckligtvis finns nätet, varför jag lätt kan samla ihop några länkar, som verkar vara värda att läsa med eftertanke: Intensifier, om hur högt uppsatta män med makt i USA mullrar om åtgärder mot Island för att komma åt landets informationspolitik i allmänhet och Wikileaks i synnerhet; Anders Mildners krönika i SvD, Tråkighetsluckan är idag ... som tål att tänkas på; Anna Troberg, som funderat över Mildners krönika och delar med sig av sina tankar; Mike, som undrar Vem är det som tittar på riksdagsdebatterna? och jag ler när jag genast tänker ”tråkighetslucka”; Johnny, som öppnat en annan lucka bakom vilken han samlat tankar om sitt bloggande – gott för oss andra när han låter en del av sina funderingar rinna ut. Tack för det!

Intressant.

Ett haveri – för vilka?

Tänk att man inte kan vara ledig en helg, utan att Piratpartiet går under :-). Skämt åsido, naturligtvis accepterar jag inte att spelbranschens Per Strömbäck, som även gjort sig till talesperson för den relativt nystartade lobbygruppen Netopia, ska vara den som förklarar Piratpartiets död. För mig är Piratpartiet det parti, som jag sent omsider insåg är inne på en intressant väg mot framtidens informations- och kunskapssamhälle. Ett informations- och kunskapssamhälle, där nöjesbranschen inte kan tillåtas ha tolkningsföreträde i fråga om allmänhetens rätt till användning av material för icke kommersiellt bruk, eftersom ett sådant förhållningssätt hindrar samhällets sociala och kulturella utveckling. Något som i sin tur hindrar dess ekonomiska utveckling. Satmaran kommenterar och tycker sig se att artikelförfattaren i ett inlägg på sin blogg ger en mer nyanserad bild. Rick tar sig också friheten att ha en avvikande mening. Radikalen anser att fildening är större än Piratpartiet och MinaModerataKarameller ser hur det kraschar mellan gammalt och nytt. Opassande undrar hur vi tänker sörja.

För mig står The Pirate Bay som en symbol för motståndet mot kultur- och nöjesbranschens glupande aptit, där gamla affärsmodeller kräver en överlevnad med metoder, som tidigare setts som omoderna i vårt land. Näringspolitiken har inom alla andra områden kännetecknats av ett bejakande av strukturomvandlingen genom att möta denna med kompetensutveckling och en anpassning till den tekniska utvecklingen. Men, när det gäller de mest etablerade i denna bransch, sammanfaller intresset att bibehålla alla tidigare gjorda landvinningar med de intressen som journalister hos den granskande mediemakten tycker sig ha gemensamt med dem. I likhet med en del andra skapare av olika verk, vill dessa journalister odla myten om att deras verk har sådan verkshöjd att andra, som vill referera till deras texter, ska vara skyldiga att be om lov innan man gör så samt dessutom köpa en osorterad mängd artiklar eller andelar i hela dramafabriken för att få disponera enstaka exemplar. Något som inte kan vara rationellt i en tid då en referens till någon annans verk antingen ska ses som ett kulturellt utbyte av åsikter kring detta verk eller gratis PR förmedlad av den ene till förmån för den andre. Av det följer att ett meningsutbyte kring den andres verk inte kan eller bör uppfattas som ett intrång i den andres rättigheter. Att journalister verksamma inom den bransch, som har till uppgift att granska den politiska makten, inte klarar av att sätta in sig själva i detta större sammanhang, det är helt klart värt att sätta under en granskande lupp.

Det som förenar dessa journalister och Netopias Per Strömbäck är intresset att slå vakt om upphovsrätten och då främst dess kommersiella del, oftast uppköpt av multinationella företag eller andra ekonomiskt starka intressen. Den som vill kan se att detta leder till inlåsningseffekter, vilka med hänsyn tagen till den digitala utvecklingen borde inspirera politiker att med stöd av lag tidsmässigt begränsa monopolet ifråga. Men, de har istället lånat sig till en utveckling som har varit den motsatta. Medan den tekniska utvecklingen talat för ett tidsmässigt allt kortare monopol har branschen framgångsrikt lobbat för och lyckats påverka politikerna att förlänga tiden från sju plus sju år för 300 år sedan till 25 år från 1967 och därefter genom EU-direktiv från 1993 ytterligare till livstid +70 år. Det som från början sattes till sju plus sju år med hänsyn till tid för produktion, marknadsföring och försäljning har allt eftersom med politikernas handgripliga hjälp förlängts för att med tiden bli uppemot 160 år. En helt absurd situation. Snacka om en snedsits till nackdel för den allmänna digitala domänen! Att en sådan situation inte allvarligt upprör företrädare för den granskande makten kan bara förklaras med det egna intresset och att detta intresse som bekant inte ljuger.

Medan detta händer pågår en utvärdering av valrörelsen, där såväl Rick som Anna och Emma Opassande gjort mycket läsvärda inlägg. Själv var jag rätt missnöjd med att jag inte hade den fysiska ork som krävdes för att springa i trappor, som jag hade tänkt, varför jag tyckte att det var förmätet av mig att sätta betyg på andra piraters insatser. En sak vet jag dock – även om jag inte avser att kandidera ännu en gång – jag har fått blodad tand. Varför, ja det torde framgå att inlägget här ovan. Vi måste med förenade krafter återställa en ordning där den allmänna nyttan ses som minst lika mycket värd som egennyttan. En egennytta som hittills tillåtits breda ut sig utan någon hejd. En egennytta som kostar åtskilligt för berörda individer, företag och organisationer att tillfredsställa. En egennytta som ser sig som all glädjes och nyttas upphov.

Enligt det synsätt, som Sydsvenskans Anders Ekström gör sig till tolk för, kan jag räknas till det hundratals bloggare, som lever i en bubbla och länkar till varandra och därför missar att vi inte företräder folket. Jag hoppas dock få leva så länge att jag får uppleva när allt fler ser det som jag och andra mera insiktsfulla har upptäckt. Inte minst hoppas jag kunna utveckla dialogen och samhörigheten med de 350 personer, som tyckt att jag varit värd deras personliga kryss. Hur det ska gå till får jag fundera på och återkomma till. Därutöver noterar jag Piratpartiets uthållighet när det gäller att hålla liv i diskussionen om demokrati och rättssäkerhet, här uppmärksammat av Markus Lake Berglund. Jag hyser också gott hopp om att en förändring är möjlig så länge som riksdagsledamöter i andra partier ser det som jag och andra har lagt märke till. Gillar också att MinaModerataKarameller tycker att hon måste uppmärksamma att vi – all övervakning till trots – riskerar en situation där vi måste bevisa vår oskuld istället för att samhället ska bevisa att vi är skyldiga till det som läggs oss till last. Till detta vill jag lägga företeelsen Den allierade journalisten, som säger en hel del om medieklimatet i dagens Sverige. Mer sådant – det gäller att samla glödande kol på både politikens och mediemaktens huvuden! Även om jag hellre ägnade min tid och mina pengar åt att gå på Operan eller att odla en del andra intressen. Men, inte minst det nyligen genomförda valet visar att det kan vara alldeles för tidigt att räkna ut Piratpartiet. Där har media en läxa att lära. Intressant.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2,

Tidningars överlevnad, FRA m m

En kommentar till gårdagens inlägg, har slagit rot: - Men du skrev inte din åsikt om det här. Osökt får jag hjälp av artikeln ”Rekordfå läser papperstidningar”, i SvD. Där berättas om den undersökning, som gjorts av SOM-institutet i Göteborg och som naturligtvis kan förklara Stampens beslut. Jag tillhör således en krympande skara tidningskonsumenter, men när man ser på jämförelsen mellan åldersgruppen 15 – 29 år, verkar nyheter på nätet ha lika svårt att fånga de ungas intresse, som papperstidningen, även om den har fler läsare än kvällstidningar på nätet. Störst intresse för morgontidningar på papper finns bland äldre och högutbildade. Andra undersökningar visar dock att läsningen av både på papper och webb ökar. Intressant även att Svenska Dagbladet är en av de få tidningar i Europa som ökade i antal pappersläsare i år enligt Sifos räckviddsundersökning, skriver tidningen. Redaktionschefen Martin Jönsson berättar att man på SvD ser papper och webb som en helhet och att papperstidningen ökar bland unga, kvinnor och de som bor i Stockholm. Det förvånar mig inte – det är en bra tidning med (vad jag kan bedöma) hög trovärdighet.

Hur skulle jag reagera om SvD skulle ”låsa in” sitt material och kräva betalning för länkar av oss som bloggar? Naturligtvis skulle min första tanke vara ”Vill Svenska Dagbladet inte att deras material ska läsas av flera?” Sedan skulle jag nog säga upp mitt abonnemang. När det gäller Norrtelje Tidning får jag vänta och se vad som händer. Hittills har jag känt ett behov av att hålla mig ajour med det lokala livet sett genom såväl journalisters som bloggares ögon. Jag finns bland de senare som 1 av 18. Tidigare har jag funderat över varför tekniken inte gör det möjligt att pinga ett inlägg och tänkt att det kommer väl, men nu har jag blivit osäker.

Ställer mig samtidigt frågan: - Skulle jag vara beredd att betala per artikel, sedan jag läst rubrik och ingress? En snabb kalkyl baserad på nuvarande prenumerationspris drygt 2000 kr/år och en genomsnittlig kostnad av 10 kr/st skulle ge mig möjlighet att läsa i genomsnitt 3,85 artiklar i veckan. Samtidigt undrar jag vilken journalistik det på sikt skulle leda till. Helt klart är det en lösning helt i linjen med den marknadsanpassning, som lovsjungs bland de nyliberala tänkarna – ge folk det som folk vill ha! Men, redan idag knotas det om den förflackning som skett, när kvällstidningarna blivit alltmer lika en del skvallertidningar. Skulle vi få mer av det? Ja, risken finns och det är väl här politiker behövs för att säkra en balans?!

Uppdatering: I SvD Näringsliv den 9 juli skriver Hanna Dunér under rubriken Stampen står på sig (tyvärr inte utlagd på webben) om ett samtal med Stampens utvecklingschef Gunnar Springfeldt. På frågan Vad vill du att Google ska göra? svarar han: - Jag vill att vi ska hitta en modell där vi kan dela på intäkterna från innehållet. Google måste erkänna att vi är en del i detta ekosystem så jag vill hitta en intäktsmodell som säkrar att journalistiken lever vidare.

Har för övrigt lyssnat på programmet Sommar i P1 med Roger Wallis. Det var intressant. Ser att Jens O och Olof B twittrar om att det blir ett meningsutbyte mellan Roger Wallis och Henrik Pontén i ett av Studio Etts inslag i sändningen mellan kl 17 – 18. Kan förstå det, annars blir det väl ett oherrans liv och anklagelser om osaklighet från upphovsrättens riddare inom Antipiratbyrån. SR skriver på sin webb ”I programmet kommenterar Roger Wallis Bahnhof-fallet och Antipiratbyråns arbetsmetoder. Hans kommentarer kommer att bemötas av Antipiratbyråns jurist Henrik Pontén i Studio Ett efter kl 17.00, då även Roger Wallis medverkar i diskussionen.”

Avslutar med intressanta inlägg på portalen Arvid Falk , MinaModerataKarameller och Hax om FRA-lagstiftningen. Och i detta sammanhang kan det passa att notera att myndigheter får kritik från Datainspektionen när det gäller bristande kontroll, vilket Karl Sigfrid snappat upp. Intressant.

PS. Även ett icke-svar säger något. DS

Alex Schulman på vift.

Sedan jag gjorde mitt inlägg på NT-bloggen tidigare idag, med koppling till debattinlägget i DN, har Alex Schulman helt enligt ritningarna dragit till sig uppmärksamhet från en rad andra, som tycker att han inte kan få stå oemotsagd, även om somt egentligen borde förbigås med tystnad. Men, nog är det intressant att vända och vrida på det disharmoniska förhållandet mellan oss bloggare och en del traditionella medias journalister samt vissa proffstyckare och söka svar på frågan: ”Voffo gör di på dette viset?”

Det börjar likna besvärjelser. Genom att klassa bloggare med intresse för politik och samhälle, som något ovärdigt den kulturskapande eliten, finns dom inte. Så eliminerade spelar de ingen roll i den opinion, som skapar värden och därmed världen. Bloggarna kan fortsätta kräla omkring i bloggträsket utan inflytande hos den elit, som styr landet. Därför blir jag inte alls förvånad när jag läser Rosemaris inlägg på Kulturbloggen. Ur en klassanalys ser hon – rätt eller fel – att det är ett elitistiskt förakt som uttalats. Bloggen Bent resonerar och försöker förstå för att sedan uppdatera med ett inlägg på Newsmill av Isobel Hadley-Kamptz, som utgår från att det hela är ett enda stort skämt - en drift med gammelmedia. För oss, som tagit Alex på orden, blir det i så fall en lektion i konsten att möta en gycklare. Men det återstår att se.

Erik Hultin, som lagt ner åtskilliga timmar på CenterUppropet för att värna svenska folkets rätt att slippa FRA:s allmänna övervakning, reagerar på Schulmans drapa ur det perspektiv, som en medlem i ett tidigare folkrörelseorienterat parti, tagit för givet. Det är rart av Erik att utnämna mig som ett gott exempel på någon med möjlighet att påverka, själv vill jag nämna MinaModerataKarameller. Detta även om hennes partiledare slagit dövörat till. Det är hon i och för sig inte ensam om. Vi är många som blivit politisk vilsna på grund av all den integritetskränkande lagstiftning, som handlar om FRA, Ipred 1 och Ipred 2, datalagringsdirektivet, polismetodutredningen (där den kontradiktoriska principen enligt förslaget helt frångås, vilket äventyrar rättssäkerheten) samt ACTA-avtalet och Telekompaketet. Vad vet Alex Schulman om detta?

All makt måste balanseras. Så även medias makt och där kan bloggosfären spela en viktig roll. Inte i en konfrontation utan i en dialog. Men om Alex Schulman är intresserad av att föra en dialog är tveksamt. Ingen kan dock ta ifrån honom att han prövat att blogga på sitt eget oefterhärmliga sätt. Om han inte fått ut något av det – fine – då är det klokt att lägga av. Men om han för den sakens skull, ska anses ha förvärvat en kunskap om bloggandet, som ger honom rätt att skåpa ut oss andra och utfärda en bannbulla, det är ytterst tveksamt. När jag tar del av det tankegods, som en del ur vår så kallade kulturelit för till torgs, undrar jag om inte eliten av ren självbevarelsedrift måste börja studera vad som händer om man vistas allför länge i den syrefattiga luft, som vanligtvis finns på de höga höjderna.

Av egna erfarenheter vet jag att jag har haft nytta av mitt enkla ursprung och att jag föddes i en tid då en del i kultureliten odlade idéer om vikten att ta till vara landets begåvningsreserv, vilket gjorde det möjligt för arbetarklassens barn att förkovra sig och bli delaktiga i samhällsutvecklingen. Men med tiden har jag lärt mig vad makt gör med politiska ledare och att det enda språk de förstår är valnederlag. Inför risken att råka ut för ett valnederlag är en del beredda att låna sig till precis vad som helst. Men ur detta kommer inget gott. Är det i det ljuset, vi kan förstå Alex Schulmans inhopp i debatten om bloggars betydelse?

Intressant.

Vänster – höger – framåt marsch!

Lyssnar på partiledardebatten, som är rätt förutsägbar. Hittills är det bara Maud Olofsson som förvånat genom sin öppenhet gentemot Piratpartiet. Ser att SvD noterar detta. Annars pågår en diskussion inom Näringsdepartementet när det gäller ACTA och Telekompaketet. Patrik Fältström, Cisco jublar idag över uppdraget till PTS att utreda öppenheten på internet. Samtidigt kan den uppmärksamme läsaren se att skivbolagen Virgin och Universal lanserar ett nytt avtal där de erbjuder en prenumeration av ett streamat utbud till sina bredbandskunder. Det är kanske den varianten, som Henrik Pontén hade i åtanke när han talade vid Dreamhack, men undvek att gå närmare in på, varför debattinlägget av Magnus Nordlander måste ses mot bakgrund av situationen i Sverige idag.

Enligt DN och BBC News kommer Virgin och Universal att bekämpa nedladdning av annat material genom att strypa sina kunders bredbandsuppkopplingar. Detta samtidigt som brittiska regeringen förväntas ställa sig bakom en utredning, som förespråkar hårdare tag mot fildelare, vilket DN skrev om igår. Utredningen finns tillgänglig hos forskaren Monica Horten, Iptegrity.com Är det någon som fortfarande tvivlar på upphovsrättslobbyns inflytande över våra lagstiftande församlingar? Som synes är de enda tänkbara lösningar, som skivbolag och filmbolag välsignar, olika paketlösningar liknande kabel-tv-utbudet. Vår oro för internets framtid är således befogad.

Noterar i det sammanhanget att Linus Wretblad och Eva Jarnvall i en Brännpunktsartikel argumenterar för att om möjligt komma åt den polarisering, som nu skett i debatten om upphovsrätt och patenträtt. Om detta kan påverka diskussionen kring ACTA-avtalet mot en helheltssyn, med hänsyn tagen kring behovet av en digital intellektuell allemansrätt, vore det ett genombrott för förnuftet i denna av känslor så totalt genompyrda situation.

Det är rätt intressant att notera hur SCB:s undersökning av partisympatierna presenteras i olika media. De flesta underlåter att berätta om att bortfallet uppgår till drygt 29 procent, vilket naturligtvis är minst lika intressant att känna till som hur sympatierna fördelar sig bland dem, som i maj var säker på vilket parti de skulle ha röstat på om det hade varit ett riksdagsval då. DN och SvD redovisar resultatet, vilket naturligtvis kan tolkas på olika sätt. Själv tillhör jag den stora grupp, som nu ska orientera mig inför nästa års val och jag är intresserad av ett parti och en politik, beredd att ta itu med riksdagens arbetssätt med en synlig maktdelning, som motvikt till dagens system, där en relativt liten klick bestämmer och riksdagen traskar patrull, på sätt som skett i fråga om det kluster av lagar där FRA:s verksamhet används av staten för att filtrera d v s övervaka medborgarnas internettrafik. Anders Widén visar hur man brottas med ett nytänk på vänsterkanten. Ett nytänk, som ser ut att ha stöd i forskningen visar Michael Geist. Efter marknadens uppvisade oförmåga att använda internet på ett konstruktivt sätt, undrar jag hur ett nytänk ser ut bland liberaler.

Det slog mig igår, när jag deltog i bloggfrukosten hos Handelskammaren, att bilderna av vår tillvaro på nätet är olika beroende på var vi befinner oss och vilka ambitioner vi har med vårt engagemang. Personligen avundas jag inte Hax, som i sin roll som framstående bloggare inom det politiska fältet, har det rätt svettigt emellanåt. Att vara kändis på nätet kan säkert ha sina sidor. Något som Anders Mildner skriver om i SvD, men då ur ett annat perspektiv. Andra som deltog i bloggfrukosten var PromeMorian, Sanna Rayman och Christoffer Fjellner. Själv ser jag hur vi bloggare lever i symbios med etablerade media och sprider en del av deras nyheter i en vidare krets och på ett sätt som gör att fler läsare stannar upp och måhända tänker i nya banor kring det som man inte alltid upptäckt på egen hand. Därför har jag svårt att förstå varför en del journalister grinar illa och på olika sätt visar oss sitt förakt. Det omvända finns även i bloggosfären, men då när en journalist fått något om bakfoten och inte är beredd att tillstå det, än mindre visar intresse för en rättelse. Men det är väl med detta, som det är i alla relationer mellan proffs och glada amatörer, både elit och bredd behövs. MinaModerataKarameller har en välgörande avspänd inställning till allt surr om sociala medier.

Hur som helst trivs jag i den krets av bloggare, som jag ofta besöker då de kompletterar bilderna av det, som för dagen intresserar mig. Här Leo, som bland annat funderar kring några politikers sätt att tänka; Lake som tycker att man måste kunna ställa krav på en riksdagsledamot; Sagor från livbåten likaledes; Deepedition ger riksdagsledamoten goda råd (om hon är mottaglig) – annars är de allmängiltiga för alla de politiker, som har svårt att hantera den diskussion, som deras yttranden genererar; Oscar Swartz, som synar spelet kring Telekompaketet; Erik Josefsson, som undrar vem som styr ministerrådets tjänsteman; Infallsvinkel, som också håller koll på vad som händer i olika ö-riken; Josh, som driver med en författare okunnig om internet; Mark Klamberg, som skriver om en läsvärd artikel ”På demokratins bekostnad” där bland annat promemorian Ds2009:17 ”Straffrättsliga åtgärder till förebyggande av terrorism” finns omnämnd; Karl Sigfrid, som insett behovet av en internet-politik; och Det progressiva USA, som skriver om hur Irans demonstranter får hjälp av den teknik, som fördöms här i Sverige. Något som Intensifier också skriver om. Intressant.

Ett Internet med juridik-teknik-politik i samverkan?

Inleder med ett varmt tack för senast till Informationschef Andreas Krohn och Stockholms Handelskammare för den trivsamma träffen med inbjudna bloggare. Rosemari berättar på Kulturbloggen och jag kan bara instämma – det var roligt att äntligen träffa henne. Det som förhöjer effekten av mötet är naturligtvis att jag redan tycker mig känna personen ifråga, då jag ofta läst det som hon skriver. Efter god mat och dryck följde intressanta föredragningar som Rosemarie berättat mera utförligt om, varför jag inte tänker orda om det här.

Själv har jag en längre tid känt en stark frustration över den spänning eller obalans, som finns mellan juridiken – tekniken – politiken eftersom det brister i kunskap på ömse håll. När det gäller internet ser denna treenighet ut att sakna viktiga funktioner som ”ställverk” och ”transformatorer” för att de idéer och förslag, som genereras på hög nivå, ska kunna omvandlas till något begripligt och användbart för gemene man. Min pappa, som var industrielektriker, förklarade att även eliters förment kloka tankar inom olika dicipliner behöver utjämnas och göras likvärdiga i styrka på ett ordnat sätt innan dessa kan stötas och blötas d v s omvandlas till något begripligt för alla. Med hans synsätt har beredningar eller utredningar, som föregår politiska beslut, funktionen av att vara ”ställverk” och därför kan man lätt förstå varför ”beställningsjobb” blir så dåliga och skapar förvirring när de sedan hamnar hos olika ”transformatorstationer” d v s media med uppgift att beskriva effekterna av ett beslut. Pappas val av metafor för att följa en tankeproduktion från turbinerna i Harsprånget till vägguttaget gjorde det förvånansvärt enkelt att förstå politiska partiers tänk bakom alla dessa tankesmedjor, som dock ofta har den svagheten att de inte framställer en driftsäker produkt. Mera vanligt är att det surr som uppstår på grund av bristerna kallas politik, medan politiken egentligen ska vara det som binder samman juridiken och tekniken. Detta fick jag anledning att påminna mig på väg hem från träffen för bloggare hos Stockholms Handelskammare.

Självklart kan politiskt intresserade bloggare inte träffas utan att beröra upphovsrätten och den här kvällen var inget undantag. Här fanns politiken; även om riksdagsledamoten Göran Pettersson (M) var med av eget intresse i likhet med oss andra. Här fanns tekniken; även om Christian Engström (PP) också var med i sin roll som partipolitisk företrädare. Här fanns också vi som inte kan se logiken i juridiken på upphovsrättens område utifrån såväl enskilda individers som samhällets behov, utan att för den skull negligera kreatörers rätt till ersättning. Helt klart är dagens obalans till skada för alla, även innehavare av denna rätt, vilket en del, som vågat tänka längre än näsan räcker, har upptäckt.

Därför är inlägget ”En uppfinnares syn på upphovsrätt” av Rikard Bergsten så förlösande. Tack Rikard! Det är sådana, som du, som gör att jag och andra uthärdar alla pekpinnar som idag står som spön i backen. Det är ingen rim och reson i att Justitiedepartementet gör ett beställningsjobb åt upphovsrättsindustrin och framställer ”Asks lilla gula”, som bara tar hänsyn till en mindre mängd invididers och deras organisationers krav på skydd under allt längre tidsperioder, istället för att problematisera detta med skapelseprocesser och våga se den publika domänens betydelse för alla människor och i det sammanhanget t ex visa på möjligheten med CreativeCommons.se

Det är när vi inte blir förstådda av dem, som har makt att bestämma i frågor som rör vårt basala behov av intellektuell och känslomässig stimulans, som vi också börjar undra hur politiker använder sin makt i många andra sammanhang. Det är när vi ser hur lätt politikerna tar på sin uppgift att stifta lagar, där de anser att staten ska ha rätt att övervaka våra surfvanor och kolla med vem vi umgås per telefon, mobil, fax eller mejl, som vi tappar förtroendet för deras förmåga i många andra sammanhang. I det läget genomgår man en utveckling som människa, vilken blir olika för olika individer.

Erik Hultin, aktiv inom CenterUppropet, har idag ett inlägg, som griper tag i alla som förstår vad ett partipolitiskt engagemang är. För Erik Hultins och Centerpartiets skull kan jag bara hoppas att Erik lyckas i sina föresatser. I kommentarsfältet kan man se att skillnaden mellan vad partiets företrädare gör och vad de säger, leder till att flera medlemmar känner att de måste välja väg – vara med och kämpa eller att söka lyckan någon annanstans. Min erfarenhet är att hur man än gör, tvingas man engagera sig, när viktiga värden står på spel. Hur jag än röstade i det förra valet kommer jag att i valet till Europaparlamentet att påverkas av det som hittills skett när det gäller Regeringens hantering av FRA, Ipred och datalagringsdirektivet; och hur förlikningsförhandlingarna gällande Telekompaketet bedrivs.

Parallellt med det kommer jag att blåsa på företrädare för Telekombranschen, då det krävs kunskap i både juridik och teknik för att åstadkomma den självsanering, som krävs, om man vill undvika lagstiftning kränkande för alla användare av Internet. Tänker i första hand på de oseriösa företag som ostraffat kan använda sig av Betalteletjänster så länge som Tele 2, Telenor, TeliaSonera, 3 och alla andra urskuldar sig med att deras roll bara är att casha in betalningen. Att Facebook tillåter kalenderapplikationer, som möjliggör för oseriösa företag att locka d v s lura barn och tonåringar (som använder mobiler vars abonnemang tecknats av en förälder) att ”bekräfta ett avtal om prenumerationer”, som de inte förstår innebörden av; det är en annan sida av saken. Något som leder vidare till tankar kring vad barn och ungdomar lär sig av i livets skola, men det tar vi en annan dag. Intressant.

Om urval och nyhetsförmedling.

Har inte undgått att det pågår en diskussion internt hos våra traditionella medier och bland oss bloggare och i andra sociala medier om hur det liv som pågår omkring oss speglas i förhållande till dem, som inte tillbringar delar av sina liv på nätet. Ett bra exempel är det tidigare spelet kring FRA och senare kring IPRED-lagen, som trumfades igenom i ett mediaklimat, där rättegången kunde ses mera som ett straff gentemot den teknik, som The Pirate Bay tillhandahåller för fildelning, än att slå vakt om en upphovsrätt, som allt fler ifrågasätter det rimliga i. På nätet pågår nu en namninsamling med krav på en digital intellektuell allemansrätt och ett regelrätt grupparbete för att åstadkomma en bättre lagstiftning än den som gäller för närvarande. Med handen på hjärtat blir det allt flera som ställer sig frågande till de regler som gäller idag. Detta tack vare industrins eget agerande.

Läste tidigare idag att Ifpi ställer krav på internetoperatörerna att de ska informera sina kunder om vad som gäller. Det har varit i säck det som är i påse, tänker jag, när jag läser tidningsartiklarna i SvD, DN1, DN2, DN3 och Expressen. Happy birthday to you Beatrice Ask och Karin Pihlsäter! Först IPRED sedan ACTA-avtalet och Telekompaketet. Samtidigt har vi dessutom ett censurärende under uppsegling. Det är spelutredningen, som jag bloggade om igår. Då var det Bahnhofs vd Jon Karlung, som var nätets riddare. Idag ser jag att Handelskammaren i Stockholm tycker till. Vad är det som vi bevittnar? En vital del av näringslivet, som börjat inse värdet i att respektera den sociala dimensionen? Politiker, som helt tappat orienteringsförmågan? Eller vad?

Med alla dessa funderingar är det inte underligt att jag också funderar kring förhållandet mellan traditionella media och sociala medier. Såg att Föreningen Grävande Journalister under sina Gräv 09-seminarier i Örebro i helgen berörde dessa relationer. Mymlan har också lagt ut ett samtal där hon och Hax medverkade. Där beskriver hon tjusningen med den process som pågår med många intresserade deltagares medverkan och Hax bidrar med sina erfarenheter av att vara en bloggare med fokus på det som sker inom EU och vad det betyder att ha tillgång till ett nätverk av aktiva bloggare, som engagerar sig. Deep edition argumenterar klokt för bloggens särart och att varje bloggare har ett eget ansvar för etiken i sitt uppträdande på nätet. Jag gillar att bli betrodd om att ha ett omdöme och tror i likhet med min favoritpoet Gunnar Ekelöf att det som är botten i mig också är botten i andra, vilket andras regelverk inte kan ändra på.

Josh funderar också kring synen på bloggosfären och spänningsfältet mellan olika aktörer som menar att bloggosfären borde intressera sig mera för vissa stora betydelsefulla frågor. Och då naturligtvis just de frågekomplex, som vederbörande själv brinner för. Men det är med åsiktsfriheten och yttrandefriheten, som så, att den ger människor rätt att prata och skriva sig blå för sin egen uppfattning, men den kan inte tvinga andra att anamma det som anförs. Där handlar det till syvende och sist om förmågan att föra en dialog med sakliga argument samt att respektera andras uppfattningar d v s tolerera sådant som man ogillar.

Just nu kan vi se hur starka krafter agerar i EU för att i Telekompaketet införa en rad pålagor och begränsningar när det gäller internets användning. Till dessa krafters hjälp ansluter sig ett välkänt amerikanskt företag AT&T, helt utan dubier när det gäller teknik för att möjliggöra blockering och filtrering. Money, money? Eller man ger politiker det som politiker vill ha? Vad det handlar om framgår av en sammanställning av La Quadratur du Net och Iptegrity.com med fokus på Telekompaketet. I morgon behandlas detta i EU:s IMCO/ITRE-kommitté för att sedan slutligen behandlas i EU-parlamentet den 22 april. Jag följer detta noga då det blir avgörande för hur jag kommer att rösta i EU-valet den 7 juni 2009. Intressant.

Det har börjat koka ...

Den 4 februari skickade jag ett mejl till EU-parlamentarikerna om Medina-rapporten och Telekompaketet. Under hand har jag fått svar från Eva-Britt Svensson (V), Jens Holm (V) och Carl Schlyter (MP) med en redogörelse vad de avser att göra. Inger Segelström (S) svarade ”Min partigrupp ska ha en första diskussion ikväll med omröstning i mars enligt nuvarande planering”. Häromdagen kom sedan ett svar från Jan Andersson (S) via politiskt sakunnige Joakim Edhborg: ”Bästa Gun Svensson, Tack för Dina e-postmeddelanden om Medina Ortegas rapport om upphovsrätt. Rapporten har dragits tillbaka, åtminstone för tillfället, och kommer inte att tas upp vid sessionen i Strasbourg i nästa vecka.”

Eftersom han inte säger ett enda ord om Telekompaketet har jag nu sänt honom ett nytt mejl:

Hjärtligt tack för svaret!

Det känns lugnande för stunden. Det oroar dock att olika intressen försöker få in skrivningar i Telekom-paketet och handelsavtalet, vilket kan leda till svåröverskådliga konsekvenser för såväl enskilda konstnärers och artisters oberoende i förhållande till industrins magnater, men också effekter för gemene man, då den publika domänen begränsas. När nu USA:s nye president Barack Obama ser ut att ha en mera modern syn på internet och dess användning är det av stor betydelse att USA:s förhandlare blir klämda på pulsen genom att mötas av motstånd mot deras tidigare ambitioner att skriva in hårdare regler i samband med handelsavtal som ACTA. Det är inte alls säkert att de fortfarande har mandat att driva dessa regler i nuläget. Min och andras ståndpunkt är att nätoperatörer skall transportera data åt sina kunder under vettiga villkor, inte tvingas verka som lagens långa arm åt intressen, som i ett demokratiskt EU måste vara möjliga att påverka och förändra. Det verkar som att det är på Internet som striden om rätten till integritet, yttrande- och åsiktsfrihet kommer att stå. Det vore förödande för Europa om olika låsningar görs till en patent- och upphovsrättslagstiftning där man inte tar hänsyn till behovet av en slags immateriell allemansrätt så att det som gäller för privat bruk i den analoga världen även kan gälla i den digitala. På vilket sätt kommer de svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet att stå upp för nätanvändares rättigheter gentemot alla dessa integritetskränkande ansatser från politiker, intresseorganisationer och kommersiella intressen? Vad är det som gör att det är så enkelt att komma fram med alla dessa repressiva direktiv och förslag? Måste vi alla bli medlemmar i Piratpartiet för att andra partiers ledamöter ska vakna upp och inse vart vi är på väg?

Med vänlig hälsning

Gun Svensson

- - -

Det var nog sedan jag läste Bo Rothsteins nedvärdering av bloggares anspråk på att få ha ett ord med i laget, som jag kände att det var dags att spotta upp mig och ta nya tag. Sedan bidrog naturligtvis Erik Josefssons tre inlägg ”Telekompaketet – skarpt läge”, ”This country was a dictatorship” och ”England vill ha Kabel-TV-Internet” till att det började koka inombords och jag kände för att ställa den retoriska frågan – Måste vi alla bli medlemmar i Piratpartiet för att andra partiers ledamöter ska vakna upp och inse vart vi är på väg?

När Acta-förhandlingarna avslutats ska riksdagen rösta om Sverige ska skriva under avtalet och Sverige har då möjlighet att säga nej och då faller hela avtalet. Intressant. Det innebär, vad jag kan se, att Sverige har något att komma med: - Rensa i snårskogen sådant som är ämnat att tvinga på EU:s länder en amerikansk lagstiftning om upphovs- och patenträtt, annars säger vi nej. EU, som är en del av världen med ett betydligt äldre kulturarv än USA, måste ha möjlighet att utreda och stifta lagar som passar oss här. Karl Sigfrid noterar att ACTA de facto handlar om lagstiftning, men vi måste kräva att beslutsunderlag tas fram på ett mera neutralt sätt än vad som sker nu, vilket Anders Widén noterat med en uppmaning att vi också ska vara frågvisa.

Mårtensson, Erik Hultin och MinaModerataKarameller skriver också om en allemansrätt, som borde gälla även på nätet.

Svårigheten att fånga sanningen.

I dagens SvD Kultur finns en artikel av Adam Svanell och en kolumn av Kaj Schueler, som tar upp begreppet sanning och svårigheten att fånga den. Svanell skriver om surret kring författaren Monica Antonssons utmaning av journalisten tillika författaren Liza Marklund och försöker skapa klarhet kring en del aktörer inom bloggosfären och deras motiv för att agera hejaklack för den ena av dessa kombatanter och etablerade medias ointresse att engagera sig i saken. Själv tror jag att Sofia med bloggen Same same but different fångat vad det handlar om – bloggosfärens irritation över traditionella medias prioritering av ämnen värda uppmärksamhet. Något som bäddar för att en del aktörer kan spela på denna irritation och dra med sig en opinion till stöd för sin sak. Så skärps motsättningarna mellan bloggosfären och de etablerade medierna och bilden blir svart-vit, medan den kloke vet att en problematisering av varandras olika roller kan visa att vi egentligen lever i symbios med varandra. Det är brist på självinsikt om bloggare inbillar sig att det enbart är bloggosfärens förtjänst om ett ämne skärskådas närmare i traditionella media och om jounalister i dessa media inbillar sig att de kan utvecklas utan bloggosfärens spridning och bearbetning av deras material. Jag håller med MinaModerataKarameller - Bloggare är ingen homogen grupp. Inte journalister heller, skulle jag vilja tillägga. Det är den ena sidan av saken. Sedan till detta att fånga sanningen.

SvD:s Kaj Schueler problematiserar genom att visa på att det ”inom såväl journalistiken som litteraturen blivit allt vanligare att tänja på marginalerna, fejka helt enkelt, för att få uppmärksamhet”. Hans slutsats, att vi bör umgås varsamt med sanningen, tål att sägas mer än en gång. Det stora problemet är dock att vi har så svårt att inse att vi inte har hela sanningen, utan möjligen en del av den. En del, som kan ge en sannare bild, om vi förmår lägga samman det vi har med andras olika bitar. Delarna ser olika ut beroende på från vilket håll en fråga betraktas. Den, som vill ha ensamrätt på sanningen, har svårt att ta in annat än det som passar till det, som redan sjunkit in. Det gäller oss alla, men det är lättare att ta itu med förvillelserna om man är medveten om att de finns. Det är bland annat därför jag gillar det samarbete, som pågår på nätet med att skärskåda politikernas insikter i den flod av förslag till nya lagar eller ändringar och tillägg till lagar, de ägnar sig åt i riksdagen. En del av dem befinner sig idag på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, varifrån Mark Klamberg bloggar. Intressant.

Skänker till sist journalisten Anders Isaksson en tanke. När jag senast hörde honom vid ett forum anordnat av Institutet för framtidsstudier, påstod han att en lösning på problemet med riksdagens märkliga arbetssätt vore att slopa utskotten. Då förstod jag inte vad han menade, men idag vet jag bättre. När riksdagsledamöter gör det lätt för sig och bara fokuserar på arbetet i det egna utskottet och för övrigt traskar patrull med andra i det egna partiet, är det inte alls underligt att en sådan styggelse som FRA-lagen kan piskas igenom. - Vill vi verkligen betala för ett sådant sätt att stifta lagar?

FRA – i en ding, ding värld?

Vem tjänar mest på att det slås in kilar mellan journalister i etablerade media och alla glada amatörer i bloggosfären? Den frågan ställer jag mig sedan jag läst författaren och filosofen Roland Poirier Martinssons kolumn ”Karl Rove i Almedalen”. Dessförinnan hade jag igår läst artikeln av Martin Jönsson, som han skrivit för Göteborgs-Posten men också publicerat på sin blogg i SvD. Herr Poirier Martinsson avfärdar många av oss bloggare som opimionshaverister, som tar vara på fallfrukt och låter den jäsa (och svamlar på fyllan kan man tänka). Hur kan den, som presenterar sig som författare och filosof, hemfalla åt sådan billig retorik? Kan arrogansen förklaras av den roll, som han har i den idéproduktion som Timbrosfären ägnar sig åt? Eller eftersträvas en revision av begreppet demokrati?

Martin Jönsson är mera resonerande kring mediernas dilemma med ett sviktande förtroende hos folket, varför han ser att en dialog bör komma till stånd. I brist på den dialogen ser han att det i andra sociala media stöts och blöts företeelser, som inte kan avfärdas så enkelt, som en del aktörer inom de etablerade medierna gör. Martin Jönsson efterlyser en bättre interaktiv dialog mellan journalister och läsare. Men på den nivån ser inte herr Poirier Martinsson att röra sig. Med vänner bland journalister i de högre environgerna, har han svårare att se att de mäktiga blir ännu mäktigare, därför att de omges av journalister, som i likhet med herr Poirier Martinsson trivs i maktens närhet. Självklart dock att en hederlig politiker är lika betjänt av av ett juste stöd, som den enkle medborgaren.

En helt annan vinkel bjuder Cordelia Edvardson på i sitt inlägg ”Mentala blottare banar väg för FRA”, där hon har en teori, som jag hört förut. Den handlar om att riksdagens ledamöter blivit så avtrubbade av att det finns – som hon kallar det – alltför många ”mentala blottare” på nätet att riksdagsledamöterna lockades tro att det därför inte längre fanns någon integritet att vara rädd om. Man kan tycka vad man vill om alla dessa själsliga utvik, men vad både hon och i så fall riksdagens ledamöter bortser från det är att dessa människor gör detta av egen fri vilja. Men bara för att de ägnar sig åt det, betyder det inte att staten därmed har rätt att kränka oss alla andra. Dessutom undrar jag vad det egentligen är för skillnad på att människor bjuder på avsnitt av sina personliga liv och när Lars Norén gör det? I bägge fallen tror jag att det hjälper den som skriver att mest se sig själv.

Avslutar med Badlands Hyena, som har något mycket väsentligt på hjärtat. Instämmer helt i vad MinaModerataKarameller skriver. Intressant.

Sveriges Riksdag på drift ...

-Varför i h-e länsade han inte undan?! Nu styrde han riksdagen rakt upp mot folkstormen och katastroften är ett faktum. Sveriges Riksdag är på drift och svenska folket måste lära sig att leva med att FRA övervakar allt som varje individ gör med sina superdatorer. Den unge mannen var oerhört arg, men också förtvivlad när han talade om Fredrik Reinfeldt, som ansvarig skeppare ombord. Den forne ungdomsledaren i mig vaknade och jag började problematisera bilden. Jag hörde mig själv säga. - Han kunde kanske inte länsa undan, för att han tyckte sig se en massa farliga grynnor och skär. I mina tankar hade jag Piratpartiet och dess sympatisörer samt pratet om att regeringen för stabilitetens skull inte kunde falla undan för tillfälliga folkopinioner. - Då skulle han för f-n ha kryssat sig därifrån, nu gick han bara rakt på, det är oförlåtligt! Den unge mannen var verkligen upprörd.

Vårt samtal vid en busshållplats på midsommaraftonens eftermiddag har under helgen av och till sysselsatt mina tankar. Sinnebilden av Fredrik Reinfeldt som skeppare, hade statsministern själv använt sig av för att förklara sin halsstarrighet inför beslutet om den nya lagen, som nu gör oss alla till lovliga objekt för FRA:s verksamhet. Ju mera jag tänkte på det, desto tydligare blev det att den unge mannens frågor verkligen var berättigade.

Myteriet, som var under uppsegling (och som SvD beskrev två dagar innan med hänvisning till berörda riksdagsledamöter), var kväst och det svenska försvarets mannar, som efter tidigare allmänna val äntrat skutan och dessutom även kommandobryggan, hade avgått med segern. Detta medan en betydande minoritet av folkets valda ombud satt sig i livbåtar och lämnat skutan och därmed överlåtit åt resten att stå där helt handfallna och se på, efter det att man gjort vissa försök att påverka skepparen att ta reson. Men allt var förgäves. Nu är Sveriges Riksdag på drift ...

Att den unge man, som jag samtalade med, inte är ensam om sin oerhörda besvikelse visar bloggaren Anna Troberg samt artikeln i DN igår, där det berättas om Centerns agerande mot bloggaren Richard Slätt. Han var tidigare personligt god vän med flera av de yngre riksdagsledamöter, som lät sig kväsas. Hans sätt att säga hej då till sina forna vänner, gillas inte av Centerns kommunikationschef, som vänder sig till Richards chef och ställer frågor om det är ok att en medarbetare uttrycker sin besvikelse på det sätt som skett, vilket Richard också berättar om på sin blogg. Om detta kan vi även läsa i AB. Och i Expressen. I Aftonbladet skriver också Jan Guillou ”Vår riksdag är ett större hot än bin Ladin”, men den artikeln kommer man åt bara om man köper papperstidningen eller betalar extra som Plus-kund. Intressant.

SvD:s PJ Anders Linder skriver i sin ledare om moderata kamikazepiloter och tycks vara helt omedveten om att FRA-lagen kommer att ordna allt till det bästa. Genom att ansluta Sverige till övervakningssystem, liknande USA:s återstår bara en anlutning till Nato – och riksdagsledamöter, som är eller varit försvarsanställda, har snart sitt på det torra. Att FRA-lagen handlar om betydande ingrepp i svenska folkets integritet visar många artiklar på senare tid bl a i SvD igår ”Vad övervakar FRA – och hur?”.

Oväntat stöd i strejken

Efter gårdagens bottennapp på DN:s ledarsida, som Vårdförbundets ordförande reagerat på, får nu sjuksköterskorna oväntat starkt stöd av ledaren i Dagens Arena. En ledare som synliggör det, som jag kommit fram till när jag bloggat både nu och då om sjuksköterskestrejken. Nämligen att det är mera av partipolitik än bra personalpolitik som färgar politikerna i SKL:s förhandlingsdelegation. Mitt hjärtat gjorde ett riktigt glädjeskutt. Dagens Arena talar nu äntligen högt om att attityderna till strejken går längs partipolitiska skiljelinjer, som har litet eller inget med de sakliga skälen till sjuksköterskornas kamp att göra.

Det finns även bloggare som gör sitt till för att höja nivån i diskussionen. En är bloggen Mamma hoppsan, som redogör för förhållanden, som visar att det är hög tid att arbetsgivaren tar ansvar för den arbetsvärdering och lönebildning som Vårdförbundet sedan länge öppnat upp för och som Dagens Arena påminner om. Dock glömde Dagens Arena berätta att det så kallade marknadstrycket sattes ur spel när många kommuner och landsting införde ett stopp för användning av inhyrda sjuksköterskor. På sina håll finns dock den företeelsen fortfarande kvar eftersom det är lättare att inför fullmäktigeförsamlingar i budget och redovisning dölja kostnader för konsulter än kostnader för anställd personal.

Vid de förhandlingar, som hittills genomförts har de flesta kommuner och landsting underlåtit att uppfylla det som SKL tidigare avtalat med Vårdförbundet om. Det finns således skäl till varför strejkvarslen ligger som de gör, något som den stora draken DN:s ledarskribenter nu och då väljer att bortse från, eftersom det inte passar in i den från deras sida bedrivna partipolitiska opinionsbildningen för ökad privatisering av vården. Det är uppenbarligen viktigare än att göra arbetsgivaren medveten om hur man från det hållet bäddat för krisen. Nu lägger man hela ansvaret på sjuksköterskorna istället för att beskriva hur det kommer sig att dessa ser sig tvungna att ta till strejkvapnet. Tacka vet jag journalister som de på Nya Wermlands-Tidningen och tidningen City, som speglat situationen från olika håll.

Henning.nu är en annan blogg, skriven av en - i mitt tycke - ovanlig man, som klarar att göra jämförelser mellan sitt eget välbetalda arbete och ställa det i relation till de arbetsuppgifter och de löner som sjuksköterskorna har. Jag hoppas att han och alla likasinnade öppet visar sitt stöd genom att bära ett plåster på väl synlig plats. Jag hoppas dessutom att medlarna i konflikten är kreativa i en situation, då arbetsgivaren talar om pengabrist i detta sammanhang, samtidigt som samma arbetsgivare (nu som politiker) på annat håll talar om skattesänkningar. Intill dess politikerna har sålt ut sjukvården till högstbjudande enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) måste någon påminna dem om deras ansvar som arbetsgivare. Det ska bli intressant att följa den vidare utvecklingen.

Lära av och om varandra

Som bloggare ges man möjlighet att ta del av allt mellan himmel och jord. Efter att ha läst bloggen Badlands Hyenas skruvade kommentar rubricerad Sjuka svennebananbloggare m a a SvD:s artikel Överdrivet bloggande kan leda till stress, läser jag på Biblioteksbloggen om att Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling (KK-stiftelsen), som arbetar för att stärka Sveriges konkurrenskraft, nu drar igång forskningsprogrammet Unga nätkulturer för att ta reda på hur unga använder de nya digitala medierna. Programmet är unikt eftersom det ytterst syftar till att vi ska lära oss av ungdomarna - inte bara lära oss om dem, säger man i presentationen av programmet på KK-stiftelsens webbplats. Forskningsinsatsen inom unga nätkulturer ska bidra med kunskaper för att utveckla och effektivisera såväl det privata näringslivet som myndigheter, organisationer och offentliga verksamheter. Det väcker onekligen tankar om livet och tillvaron.

Jag kan bara hoppas att professor Bo Göranzons kunskaper inom Yrkeskunnande och Teknologi kan vinna insteg i det forskningsprojektet. När jag hörde talas om forskningsresultat i mitten av 80-talet, som visade att unga män inom IT-branschen upplevde existensiella problem i brist på humaniora inom deras utbildningsprogram, väcktes mitt intresse för KTH:s och professor Bo Göranzons projekt för att råda bot på den saken. Bjuder här på ett smakprov på hans angreppssätt från Lärarförbundets hemsida i en artikel rubricerad Dramatiken – en snäcka för örat. Ett annat tips är Dialogseminariets hemsida där forskning inom ämnet Yrkeskunnande och teknologi vid KTH presenteras. Dialogseminariet är en del av ämnet Yrkeskunnande och teknologis forskningsmiljö. Intressant.

Svårt att se sig själv

Läste för en tid sedan en ”understreckare” i Svd med rubriken ”Den svåra konsten att få syn på sig själv” författad av Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet. Som vanligt, när jag tar itu med den typen av artiklar, måste jag läsa dem om och om igen och däremellan pröva om jag verkligen begriper detta, som författaren vill förmedla. Efter att ha vänt och vridit på innehållet blir det här fullkomligt självklart att det finns två sidor av mig själv – en som jag visar utåt och en som jag visar genom tal och handling.

Den första ser jag i en spegel och den andra genom självreflexion. Dialogen och skriften ger oss ytterligare möjligheter att se oss själva inifrån, skriver Peter Gärdenfors. Spegelbilden har jag inte varit särskilt intresserad av, inte ens i min ungdom. Varför? Ja, säg det. Tidigt fick jag höra att jag var så otrooooligt lik min farmor Evelina. Hon dog av cancer och bodde de sista månaderna i sitt liv hemma hos oss, nerbäddad i kökssoffan. En av hårt arbete och sjukdom tärd kvinna framstod inte som något ideal att efterlikna. Däremot har pappa ofta talat om farmors inre egenskaper, som helt klart var aktningsvärda. Något som präglat mig, på gott och ont.

Sedan jag börjat blogga, har jag upptäckt att skrivandet stärker en del sidor, som jag vid närmare eftertanke vill utveckla. Men också att bloggandet ställer krav på avgöranden – hur mycket av mitt inre är jag beredd att visa upp för omvärlden? Det blir en avvägning, där jag väljer att vara personlig, men inte alltför privat. Motsatsen är väl det, som Alex Schulman och en del andra ägnar sig åt – att göra en skenbild av sig själv, som snart lever ett liv, som man inte riktigt vill kännas vid.

Önskar dock att jag hade förmågan att formulera mig på det humoristiska sätt, som en del andra bloggare gjort till en konst. Bjuder här och här på ett par exempel. Det är en sak att inse att livet är en komedi för den, som tänker, och en tragedi för den, som känner, men något helt annat att i skrift visa prov på den insikten.