Konsten att sätta den politiska dagordningen.

Mitt i nyhetstorkan och som en puff inför ett seminarium i Almedalen anordnat av Svenskt Näringsliv sent söndag eftermiddag landar rapporten ”Konsten att strula till ett liv”, som fått god massmedial spridning. Här en debatt i SVT Play mellan Stefan Fölster och Karin Olsson. Som vanligt är det inga problem för Svenskt Näringslivs Stefan Fölster att få utrymme för sina utspel, som dock möts av kraftiga reaktioner på sina håll – här i P1; SvD Näringsliv; SvD Sanna Rayman; SvD Kultur – Emma Stenström; SvD Opinion 1; SvD Opinion 2: DN Ekonomi; DN 1; DN 2; DN Kultur & Nöje -; Sydsvenskan Kultur & nöjen – Per Svensson; Expressen – Ledaren; Aftonbladet; bara för att nämna en del. Var för sig har artiklarna samlat på sig rejält med kommentarer, bland annat Kulturekonomi, varför Stefan Fölster har all anledning att vara nöjd med det spinn, som hans intresseorganisation har skapat alldeles lagom till deras uppstart av Almedalsveckan.

Helt klart kan man reagera på utspelet på många olika sätt, utifrån var man står politiskt och kunskapsmässigt eller hur träffad man känner sig av att vara nedvärderad som onyttig i ögonen hos Svenskt Näringslivs rapportproducenter, påhejade av Stefan Fölster. Sammantaget vågar jag ändå påstå att avsaknaden av det perspektiv som Per Svensson så välformulerat ger uttryck för, gör att man kan undra vilken akademisk kvalitet Svenskt Näringsliv sökte när de intresserade sig för uppgiften att styra studenter in i rätt fålla. Fler än jag har nog hört talas om beställningsjobb. Här gäller inte enbart att ”onyttiga” kurser ska ge lägre studiestöd, utan att de studenter som väljer de för Svenskt Näringsliv nyttiga kurserna ska kunna få nedskrivna studieskulder.

De som har råd att betala själv ska således kunna fortsätta med de ”onyttiga” högskolekurserna – om där fortfarande finns en marknad för det – medan ambitiösa studenter, som satsar på kurser populära hos Svenskt Näringsliv, ska kunna få avskrivning av studielån. När Stefan Fölster argumenterade i SR Ekot och bland annat framhöll att vårdbiträdet och den anställde i handeln ska slippa betala skatt, som går till onyttiga högskolekurser och studiestöd till dessa, då vände det sig i min mage. Varför skulle de lågavlönade inom vården och handeln ha lika svårt att förstå värdet av kurser inom kulturområdet som Stefan Fölster och de av honom anlitade ekonomerna? Ett i mina ögon riktigt grovt försök att slå blå dunster i lågavlönades ögon för att inbilla dem att ännu flera jobbskatteavdrag är den enda vägen för att de ska få sin ekonomi att gå ihop.

Dessutom misstänker jag att det kan förhålla sig med den här undersökning på samma sätt som med det utspel om Plan B – Den dolda jakten på välfärd, där Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv och Fredrik Bergström, Handelns utredningsinstitut, hösten 2007 pekade ut 95 procent av svenska folket som fuskare, vilket gick in hos regeringen som Guds ord i en tok och ledde till allvarliga förändringar i sjukförsäkringen. När jag kämpade för att få fram den undersökning som påstods rymma fakta om saken, då kammade jag noll trots tålmodiga ansträngningar. Sedan dess tar jag Stefan Fölster och Svenskt Näringsliv med en rejäl nypa salt. Det är tankeproduktion för en viss politik, som Svenskt Näringsliv sysslar med och då väljer man att fokusera enbart på sådant som stärker den egna agendan, men det är inte detsamma som att gynna en politik för ett långsiktigt hållbart näringsliv i vårt land.

Vi har ju sett hur det sedan gick med sjukförsäkringen. Turbulens i riksdagen och stor träta om regeringen kände till vilka effekter de ändrade reglerna skulle få i det verkliga livet. Forskaren Björn Johnsson vid Malmö Högskola berättar här om vad han funnit vilket han samlat i sin bok ”Kampen om sjukfrånvaron”. Undrar om den saken får något utrymme i Almedalsveckans späckade program, som Politikerkollen redovisar i siffror. Själv tänker jag följa en del på webben, bland annat FORES samarrangemang med Timbro den 5 juli kl 15.00 – 16.00 med rubriken ”Tankesmedjorna sätter agendan”. I övrigt vill jag följa det som händer på bloggplats H12, som jag minns med glädje från förra sommaren, då jag som riksdagskandidat för Piratpartiet var på plats. Sist men inte minst kommer jag naturligtvis dessutom att följa piraters och andra digitalt aktiva vänners kommentarer på facebook och twitter.

Avrundar med Göran ombord på Livbåten, som skriver mycket tänk- och läsvärt om att slitas mellan partilojalitet och sökandet efter klarare bilder av det som pågår. Här tänker jag osökt på Sten Selanders dikt Mannen i spegeln om vikten att vara ärlig mot den person som man ser i ögonen varje morgon framför spegeln. Håll liv i den interna kritiska debatten – det finns gott om exempel hur illa det kan gå när partiledarna förväntar sig att aktiva ska uppträda som partimegafoner.

Intressant.

Vilken ingenjör konstruerade Fas 3?

Sedan jag läst om Anders Widéns beslut att ta kamp inte enbart för sitt och andras människovärde, utan att dessutom syna regeringens politik när det gäller åtgärder för människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, har jag funderat en hel del över den utveckling där så många människor blivit objekt för andras aktiviteter. Hur har detta blivit möjligt?

I maj 2000 genomfördes ett riksmöte för arbetslösa i Sundsvall och vid detta tillfälle lanserades en ny åtgärd – aktivitetsgarantin. Då var det Socialdemokraterna som var ansvariga. Efter en rejäl diskussion, där många vittnade om hur de blivit bemötta vid besök hos Arbetsförmedlingen, där man ogärna såg att en arbetssökande tog hjälp av sin lokala fackliga företrädare, antogs ett uttalande:

”Under 90 talets krisår har de arbetslösa blivit allt fler. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har koncentrerats till höga volymer utan kvalitativt innehåll. Arbetsmarknadspolitiken har tvärt emot sin uppgift fått ta hela sysselsättningsansvaret. Kontentan för den arbetslöse har därför blivit en evig rundgång mellan åtgärd och arbetslöshet.

Nu börjar sysselsättningen öka och det finns tecken på minskad arbetslöshet. Då är det viktigt att inriktningen på arbetsmarknadspolitiken leder till att arbetslösa ges en rejäl möjlighet att åter kunna komma ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Förslaget om att det ska införas en aktivitetsgaranti i hela landet kan vi acceptera under förutsättning att de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande. Det är viktigt att garantin garanterar den arbetssökandes integritet. Vi förutsätter att det inte är enbart arbetsförmedlingen som avgör då exempelvis en jobbsökarplan behöver revideras. Det måste därför till klara och tydliga regler där den arbetssökande har möjlighet att bryta upp en upprättad arbetsplan.”

Uttalandet vittnar om att de arbetssökande redan då bemöttes på ett sätt som upplevdes som kränkande. Som bekant pågick under 90-talet en rad omorganisationer i landets kommuner och landsting – omorganisationer där arbetsgivaren med Omställningsavtal löste ut främst äldre kvinnor, vilka inte hade så stora möjligheter att komma ifråga för ett nytt arbete. Det var också under detta årtionde som näringslivets kampanjer mot den offentliga sektorn eskalerade. Själva var de närande, medan de offentligt anställda fick veta att de var tärande. Helt klart fick Arbetsförmedlingen uppgiften att fungera som städgumma när inte minst offentliga arbetsgivare tog tillfället i akt att göra sig av med äldre anställda. I slutet av 1997 tillkom åtgärden Tillfällig Avgångsersättning (TAE), vilket innebar att arbetslösa fyllda 60 år fick gå på A-kasseersättning fram till ordinarie pension, utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte hur kostsamt detta blev, eftersom rätt många av dem hade blivit så tilltufsade att de hamnat hos Försäkringskassan istället.

I början av 2000 drogs tumskruvarna åt. Alla arbetsförmedlare var inte utbildade för uppgiften att handleda de arbetssökande, vilket gjorde de individuella planerna mera till ett tvångsinstrument än en orientering mot något nytt. I Kalmar hade dåvarande direktören för Försäkringskassan i länet, Erik Kärnekull, under ett par år gjort sig känd som en tuff chef, som framförallt arbetat med att minska bidragsfusket, vilket bl a Sveriges radio P4 Kalmar berättade om när han i juni 2005 lämnade Kalmar för ett jobb med framtidsfrågor på huvudkontoret.

Uppdatering: Skickligt av Erik Kärnekull att han samma år kunde förmå Uppdrag granskning att göra PR för sitt projekt. Utifrån en relativt liten grupp förbrytare skapades några år senare bilden där 95 procent av det svenska folket beskrevs som fuskare.

Vågar nog påstå att han där och då fick en möjlighet att fortsätta sin jakt på bidragsfuskare, innan han 2006 började sitt jobb hos FRA. (När FRA-debatten rasade som bäst i slutet av augusti 2008 skrev tidningen Barometern en artikel där Kärnekull fick göra PR för det jobb han då brann för. Östran skrev också).

Dessförinnan hade jag i oktober 2007 läst ett debattinlägg i DN där ledande företrädare för Svenskt Näringsliv och Handelns Utredningsinstitut påstod att 95 procent av svenskarna kringgår välfärdssystemen. De hade genomfört en enkätundersökning som sedan utgjort underlag för boken Plan B – den dolda jakten på välfärd. Det var så häpnadsväckande att jag bestämde mig för att gräva efter hur man kommit fram till detta. När jag dagen innan hade läst ett debattinlägg av Janerik Larsson, en av tre vice VD:ar i Svenskt Näringsliv, med rubriken ”Klasskamp – för slöfockar?” insåg jag att jag var något på spåren – Intresset ljuger inte. Några dagar senare hade jag klarlagt att det var VD:n i Handelns Utredningsinstitut, Fredrik Bergström, som satt inne med den kunskap som jag sökte. Den 19 november 2007 hade jag trots flera försök ännu inte fått någon respons. I december gav jag upp sedan jag skrivit inlägget Sjukt friskt i Svenskt Näringsliv Då var jag rätt övertygad om att vi var utsatta för skickligt bedriven propaganda, där Kärnekulls rön om bidragsfuskarna i Kalmar län bildat skola. Något som jag vågar påstå sedan jag i samband med detta inlägg fann en artikel hos Nyheterna.net från december 2009, där Erik Kärnekull, då chef och ansvarig för en rejäl omorganisation hos FRA, fick uttala sig som sakkunnig i frågan om sjukförsäkringen.

Kommen så här långt är det inte utan att jag undrar i vilken syltburk denne man har sina fingrar nu för tiden?!

Avrundar med 1. Mark Klamberg som skriver intressant om polisens ingripande mot några terrormisstänkta män i Göteborg; 2. Johannes Forsberg i Expressen – en av de få som ser det felaktiga i tänket – själv undrar jag om inte hårfrissan kan återvända till Sveg och ge plats åt någon med mer utvecklad rättskänsla; och 3. Europaportalen – Tyskland överger internetblockering – måtte Cecilia Malmström få rejält på tafsen.

Intressant.

Se tillbaka för att kunna blicka framåt.

-->

Skriver inte detta för att fylla någon tråkighetskvot, i vart fall om det kommer an på mig att avgöra. De som följt mig sedan jag började blogga, minns möjligen alla de försök jag gjorde under hösten 2007 för att försöka få fram den undersökningsrapport som låg bakom boken Plan B: den dolda jakten på välfärd av Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv och Fredrik Bergström, Handelns Utredningsinstitut (HUI). Där pekades 95 procent av det svenska folket ut som fuskare. Efter åtskilliga mejl till undersökningens beställare Fredrik Bergström och flera av hans anställda, som aldrig ledde till något svar från VD:n gav jag upp. Vad jag ville veta var om det var möjligt att få del av rapporten från undersökningsföretaget Cint och vad den i så fall kostade. Varför fick jag inget svar? Varför såg jag ingen annan vara intresserad av bokens faktaunderlag? På vänsterkanten räckte det med att näringslivet var avsändare, för att gå i taket. Medan jag ville veta på vilka fakta som de grundande sina påståenden. Att endast 5 procent av det svenska folket fortsatt skulle vara av det hederliga slaget, var i mina ögon ett märkligt konstaterande. Kan det vara så att boken fick stå som ”sanningssägare” eftersom det är så vanligt att ”ljuga” med hjälp av den här typen av undersökningar att ingen journalist tyckte det vara mödan lönt att ta reda på om boken baserades på någon form av fakta?! Vad säger det i så fall om opinionsundersökare?

Att jag återvänt till dessa hågkomster beror på att några Facebook-vänner idag påminde mig och andra om den hjärtskärande berättelsen om hur det är att återhämta sig efter en stroke och samtidigt bli ifrågasatt av Försäkringskassans handläggare. Det var journalisten Kurt Lundgren, som den 29 september 2005 († 19.3.2009) berättade om sina kontakter med FK i Kalmar län. Vid den här tiden var Erik Kärnekull chef där, värvad från näringslivet redan 2003. I arkiven kan vi läsa om hur herr Kärnekull redan från start bestämde sig för att kolla upp påståenden om fusk med sjukförsäkringen. År 2004 gav det resultat – sju fall av uppsåtligt och kriminellt fusk, som det står på Uppdrag gransknings webb. De sände sitt program 25 januari 2005. Det är lätt att tro att Kurt Lundgren föll offer för de nya tuffare tagen under Kärnekulls ledning. Vem är då denne handlingskraftige Erik Kärnekull?

I Västerviks-Tidningen 13 juni 2005 får vi i en artikel om en ny enhet inom FK i Västervik i förbifarten veta att Länsdirektören Erik Kärnekull ska gå vidare till ett nytt jobb. Jag citerar: ”Länsdirektören Erik Kärnekull ska gå vidare till nya arbetsuppgifter inom försäkringskassan. Han är inte orolig för att chefsbytet ska sätta käppar i hjulet för den nya enheten i Västervik.” Av artikeln framgår att FK i länet är under omorganisation, varför jag antar att det var jobbet att leda detta arbete som Kärnekull sedan gick till, innan han i september 2006 värvades till en chefsbefattning hos FRA. Något som tidningen Östran hade en artikel om och Barometern skrev en hel del om i sin ledare 27 augusti 2008 med uppdatering 12 september samma år. Jag minns att jag var rätt upprörd över hans arroganta attityd i förhållande till oss kritiker.

Mikael Nilsson skrev 26 mars 2010 på sin blogg om ett möte med Erik Kärnekull i hans jobb inom FRA. Michael skriver bland annat att Erik Kärnekull under mötet var ”en mycket öppen, trevlig, saklig och framåt person”. Sedan Mikael lagt ut sitt referat av mötet, blev han dock tvungen att ändra den första mycket betydelsefulla punkten sedan Erik Kärnekull hade hört av sig. Det Mikael noterat ger mig intrycket att han hade att göra med en man, som var angelägen om ett klanderfritt resultat av mötet. Naturligtvis kunde det inte få komma ut att FRA-shopen öppnats för Säpo bakvägen via regeringen, efter det att den reguljära vägen hade stängts på grund av alla turer med det lagkluster som ofta går under samlingsnamnet FRA-lagen. Mer finns att läsa .... (tidigare länk till material om FRA fungerar inte längre) redigerat 2017-08-26)

Den 19 oktober 2010 skrev Computer Sweden en kort artikel där det meddelades att Erik Kärnekull nu fullgjort sin mission inom FRA och slutade där den 30 oktober 2010. Ny Teknik hade en längre artikel en vecka senare, som ger sken av att riksdagens beslut satte en del käppar i FRA-hjulet. Vem kan tro det? Tidningen refererar till initierade källor, som gissar att den tidigare chefsjuristen vid Säpo och nuvarande generaldirektören på Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, Helena Lindberg, kommer att bli den nya chefen. Hon var för övrigt en av regeringens tjänstemän bakom utformningen av signalspaningslagen. Det hela liknar mera schack än Fia med knuff.

Med modell från en dokusåpa ställer jag mig en rad frågor: - Kommer vi nånsin att få veta om uppgifterna i näringslivets sponsrade bok Plan B om svenska folkets fusk stämde överens med Cints rapport? - Har Erik Kärnekulls jakt på fuskare något samband med tillkomsten av denna bok? - Kommer Uppdrag granskning att fråga sig om de omedvetet deltog i en plan med avsikt att förändra sjukförsäkringssystemet? - Har Mikael Nilsson verkligen så dåligt minne? - Kommer Erik Kärnekull snart att få ett nytt uppdrag i rikets tjänst? - Kommer vi nånsin få veta var karriärvägen in till hemliga jobb i rikets tjänst har sin början?

Se där vad man kan lockas lägga ut texten om, efter ett tips om en gripande artikel skriven av en drabbad man, lyckligtvis med skrivförmågan i behåll. När jag sökte för att om möjligt få veta ”Hur gick det sen?”, stötte jag på hans blogg och såg att han avled förra hösten. Frid över hans minne. Han var väl känd som en journalist och bloggare som tyckte till rejält om sådant som fångade hans intresse. Sanna Rayman skrev, sedan hon nåtts av nyheten att han hade gått bort Hej då, Kurt Lundgren och noterade att vi nu är en grinig gubbe fattigare. Det ligger mycket värme och uppskattning i de orden.

Och medan jag sysslat med detta har en rad andra saker dragit förbi. Lyckligtvis finns nätet, varför jag lätt kan samla ihop några länkar, som verkar vara värda att läsa med eftertanke: Intensifier, om hur högt uppsatta män med makt i USA mullrar om åtgärder mot Island för att komma åt landets informationspolitik i allmänhet och Wikileaks i synnerhet; Anders Mildners krönika i SvD, Tråkighetsluckan är idag ... som tål att tänkas på; Anna Troberg, som funderat över Mildners krönika och delar med sig av sina tankar; Mike, som undrar Vem är det som tittar på riksdagsdebatterna? och jag ler när jag genast tänker ”tråkighetslucka”; Johnny, som öppnat en annan lucka bakom vilken han samlat tankar om sitt bloggande – gott för oss andra när han låter en del av sina funderingar rinna ut. Tack för det!

Intressant.

Bitvis låg debattnivå och knäck i lurarna

Lyssnar på riksdebatten SVT inför beslutet om det förslag som regeringen lagt när det gäller ändringar i sjukförsäkringen. Sedan regeringens företrädare Gunnar Axén (m) redogjort för innehållet i regeringens förslag kom oppositionen till tals. Ibland dock med en retorik, som i vart fall människor i min ålder förskräcks av.

När regeringens företrädare vill göra gällande att s, v och mp sysslar med missvisande skrämselpropaganda har Gunnar Axén m fl förlorat förmågan att lyssna. Tänk tanken att allt det som oppositionen tolkat in i regeringens förslag och ger uttryck för, faktiskt står för en verkligt upplevd fara!!! En fara, som naturligtvis spätts på vid interna diskussioner och i mötet med de människor, som utifrån sin egen utsatta situation, är oerhört ängsliga för vad ändringarna kommer att innebära. Ulf Nilsson (fp) gjorde ett försök att förklara, men replikskiftet med Kurt Kvarnström (s), visade att samtalsklimatet är oerhört frostigt och från bägge håll har man svårt att läsa in motpartens konstruktiva vilja att göra det bästa för den, som är berörd, d v s den som drabbats av ohälsa. Hur ska man veta var en sannare bild finns att få?

Remissyttranden från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Arbetsförmedling, handikapporganisationer, Läkarförbundet m fl borde regeringen dock inte avfärda så lättvindigt som här görs. Och nog undrar jag, vad regeringen skulle kunna förlora på att backa ett halvt steg och gå oppositionen till mötes när det gäller behovet av ett samlat grepp på aktiva åtgärder och försörjningsstöd för människor i behov av arbetsuppgifter både för sin försörjning, men främst för att få känna sig nyttiga och därmed kunna nå en bättre hälsa.

Sedan jag tidigare idag tagit del av Hans Wallmarks inlägg i SVT Opinion har jag gjort en kommentar som jag avslutade med: För svaga grupper krävs statens stöd, eftersom kunskap om hälsans mysterium inte är särskilt väl utvecklad bland kommunala politiker. I inlägget refererade jag till distriktsläkare Bengt Järhults debattartikel i dagens SvD Brännpunkt.

Andra som bloggar intressant om sjukförsäkringen är Johanna Graf , En inblick i mitt liv och VK-blogg Anders Sellström Kd.

I krig och kärlek ...

Läser i Helsingborgs Dagblad en intressant debattartikel skriven av riksdagsledamoten Hans Wallmark (m) med anledning av LO:s kampanj med stort uppslagna annonser och brev till riksdagsledamöternas grannar inför omröstningen den 4 juni i riksdagen om regeringens förslag när det gäller sjukförsäkringen. Det är ett välskrivet debattinlägg, som sätter fokus på LO:s mycket tvivelaktiga kampanjmetoder. Vore jag LO-medlem skulle jag bli rejält förbannad över att av LO-ledningen ses som en tänkbar ”packåsna” för deras partipolitiska kampanjer gentemot en eller flera av mina grannar. Vad gör dem blinda och döva för sans och balans i opinionsbildningen. Krigslarm? Att tilltaget upprör visar flera inlägg från bloggare på artikeln ”LO:s grannkampanj upprör” i SvD igår.

På LO:s webbplats finns kampanjmaterialet i sin helhet och illustreras av en bild tecknad av den fyndige tecknaren Robert Nyberg. Vad som inte framgår är att arbetstagare redan idag sägs upp från sina jobb, med fackets goda minne, eftersom oförmågan att under en längre tid utföra arbete åt arbetsgivaren, redan idag räknas som saklig grund för uppsägning. Det gäller dock inte arbetstagare med så tydliga skador, som den illustrationen visar, utan där skadorna sitter i själen på grund av att de utsatts för chefers oförmåga att vägleda med resultat att de klassats som ”besvärliga människor”.

Med handen på hjärtat kan säkert lokala fackliga företrädare i Kommunal erinra sig att de inte haft makt att göra något, sedan arbetsgivaren sagt sig ha tömt ut sina möjligheter att erbjuda annat arbete åt en långtidssjukskriven. Om jag fattat det nya förslaget rätt, ska en arbetstagare få laglig rätt att begära tjänstledigt under sex månader för att söka annat arbete och under tiden vara berättigad till ersättning. Kan det inte vara en väg värd att pröva?

Just för att mitt hjärta klappar för en juste facklig organisation, har jag mina tvivel på att LO gynnar sina medlemmars intressen bäst genom att bara satsa på facklig-politisk samverkan med socialdemokraterna. Något som LO-tidningen skriver om i sin ledare. ”En intresseorganisation måste ta ställning i de frågor som berör dess medlemmar”, säger ledarskribenten, men, att det alltid ska utfalla till stöd för sossarna tvivlar jag på. Det var av nöden en gång i tiden, men idag?