Justitieutskottet demonstrerade Makt.

Har följt Justitieutskottets öppna utfrågning med anledning av EU-domstolens dom om datalagringsdirektivet, som sänts via Riksdagens webb-tv och känner mig djupt bedrövad – tänk att politiskt förtroendevalda, som anförtrotts uppdraget att se till att vi har en rättssäker lagstiftning, kan bli så uppfyllda av egna aggressioner mot de operatörer, som vill använda sig av möjligheten att få en rättslig prövning av PTS föreläggande, att de helt faller ur ramen för vad vi har rätt att förvänta oss av dem som garanter för rättssäkerhet.

De operatörer som ifrågasätter de lagar, vilka tillkommit med hänvisning till detta EU-direktiv och som inte utan domstolsbeslut vill underordna sig vad myndigheten PTS har meddelat efter det som nu redovisats i bland annat Sveriges Radio, de får leva med att ledande rättspolitiska talespersoner insinuerar att de har ett intresse att vilja skydda grova brottslingar och vilja sälja kundernas data till den som betalar bäst. Man kan kräkas för mindre.

Expressen tar upp tråden om datalagring och refererar där till SVT:s granskning och undrar om inte operatörer spelar ett dubbelspel – säger ett och gör ett annat. Jag behöver inte vara Einstein för att räkna ut att Bahnhofs Jon Karlung befinner sig i Justitieutskottets skottlinje och att jag, som bytt operatör från Telia till Bahnhof riskerar att betraktas som en av de ljusskygga individer som regering och riksdag måste klämma åt. Att jag gjort det av rent principiella skäl – jag ville ha en operatör som står upp för mina mänskliga rättigheter när inte Riksdagen gör det – det finns inte i Justitieutskottets föreställningsvärld. Därför får jag och andra sätta vår lit till Svenska Stadsnätsföreningen och operatören Bahnhof. Noterar även att stiftelsen .Se:s Anne-Marie Eklund-Löwinder delgett DN sin syn på saken ”– Det är en mycket märklig situation. Bara för att det går att komma åt medborgarnas information är det inte säkert att det är bra. Självklart ska brottsbekämpande myndigheter ha den möjligheten i vissa fall, men här tar man rubbet, säger hon.”

Signifikant för debattnivån vid Justitieutskottets utfrågning ser jag i förhållandet att företrädare för de partier, som drev igenom FRA-lagen 2008 - 2009, gärna tar till ”barnporr-kortet” när övervakningen ifrågasätts. Detta trots att både ledamöter i utskottet och Rikskrim, vet att det finns en sedan många år frivillig överenskommelse mellan Rikskrim och branschens företag om samarbete för att komma tillrätta med detta. Undrar när mainstreammedia ska genomskåda att polisen och politikerna tar till "barnporrkortet" när andra argument för en allmän övervakning inte håller för en mera närgången granskning?

När dagens sändning blir tillgänglig för en förnyad lyssning vill jag närmare studera en sak som Rikskrims företrädare talade om – svårigheten att klara upp brott i avsaknad av lagrad data. Detta mot bakgrund av hans redogörelse om hur grova brottslingar är väl bevandrade i konsten att dölja sina spår på nätet. Självklart undrar jag om inte detta mer ställer krav på en översyn av kriminalpolisens arbetsmetoder än en fortsatt allmän övervakning? En annan sak av intresse är de enskilda ledamöternas agerande före och efter EU-valet. Tyckte att det var ganska tydligt att Piratpartiets sorti ur Europaparlamentet uppenbarligen tolkats som att det nu är fritt fram att byta fot, vilket Centerpartiets Johan Linander visade prov på. Det är uppenbarligen bara Vänsterpartiet som idag är medveten om att här finns ett starkt folkligt engagemang även om det inte kan mäta sig med intresset för arbete och bostäder. Sorgligt tillstånd som hotar det demokratiska samhället. Tyskland är avundsvärt de har både en Justitieminister som motsätter sig datalagring och en företrädare för det tyska Piratpartiet i Europaparlamentet.

Henrik Alexandersson kommenterar och noterar bland annat ”Så här långt in i den pågående utfrågningen har man inte med ett ord berört den principiella frågan om att man i en rättsstat endast skall övervaka människor som är misstänkta för brott. Som vanligt lider den svenska politiken av total beröringsskräck vad det gäller rättighetsfrågor.” Han har sedan inlägget skrevs även uppdaterat med intressant info om vad som pågår i andra länder. Där finns även intressanta kommentarer. Intressant?

Ur den globala säcken ner i den svenska påsen.

Efter inlägget igår, där jag lyfte fram en del av de aktörer, som ligger bakom den tuffa och bitvis omänskliga hanteringen av arbetslösa och sjuka människor, har hjälpsamma läsare bidragit med info, som visar att det racet pågått sedan länge och går vidare. En anställd hos Svenskt Näringsliv har med hjälp av tankesmedjan Timbro författat en rapport och gjort ett inlägg på SvD Brännpunkt där det synliggörs att näringlivets hjärntrust utmanar finansminister Anders Borg. Men vi bör nog räkna med att utmaningen gäller nyliberaler i hela alliansen. Tanken är att en modell hämtad från Kina, med sina uppfostringsmetoder, ska prövas i Rinkeby -Tensta i Stockholm, Bergsjön i Göteborg och Rosengård i Malmö. Kan tänka mig att Blatteförmedlingens grundare Ivan Daza har ett finger med i det spelet. Ett företagsamhetens Eldorado med tvångskommenderade bidragstagare? Ali Esbati menar att Socialdemokraterna gillar detta, men kallar åtgärden ”välfärdsjobb”.

Har även fått lästips – bland annat artiklarna Från arbetslös till meningslös och Miljonvinster för Fas 3-företag författad av Jon Weman. Bloggen De tystas röst med många intressanta länkar kommenterar Wemans artikel och ger oss intressant information om bland annat Jobbfabriken, vars initiativtagare är just Ivan Daza. En entreprenör som vet hur en slipsten ska dras. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå vad Ivan Daza och andra entreprenörer skulle kunna göra med hjälp av regeringens intresse för frizoner. Henrik Tikkanen konstaterade redan i mitten av 1970-talet att Arbetslösheten sysselsätter allt fler. Att vara objekt för andras företagsamhet är något helt annat än att vara ett eget aktivt subjekt till nytta för sig själv och andra. Även om Jon Weman tydligt hör hemma på vänsterkanten kan jag inte avfärda hans skildringar som sagor. Han ser helt enkelt ”berget” från en annan sida. En sida minst lika sann som Fredrik Reinfeldts. Helt klart är att människor beroende av samhällets stöd idag offras i kriget mellan höger och vänster i politiken. Här, som i alla andra krig, finns det aktörer som ser en möjlighet att tjäna en hacka genom att vara medagerande. Och andra som måste rycka ut med akutinsatser. Socialarbetare i Stockholms stad har bestämt sig för att bryta tystnaden. TCO:s Sture Nordh lobbar för rehabiliteringsersättning för dem som är för sjuka för att jobba, men är för friska för att få sjukersättning. Vilka kan se att det humana samhället blir förlorare när tumskruvarna dras åt? Ett tack till Perzec som tagit med mitt inlägg i sin dagliga utgåva. Sådan tjänst kan leda till gentjänst.

När det gäller förmågan att mobilisera människornas egna inneboende krafter i tider av förändring är jag en varm anhängare av Paolo Freires pedagogik, där människors kraft mobiliseras när de möts med respekt och får ta eget ansvar genom att vara delaktiga i processen. Ett djupt demokratiskt förhållningssätt. Jag vill gärna tro att Ivan Daza och andra aktörer, som håvar in pengar från de offentligt finansierade systemen, anser sig arbeta mer för mänskliga rättigheter än eget vinstbegär. Men jag måste medge att jag, efter vad jag läst under den senaste veckan, har drabbats av allvarliga tvivel. Nog är det rätt märkligt att det som kommer ur den globala säcken och rätt snabbt landar i den svenska påsen allt oftare bygger mer på egoism än altruism.

Sedan en fredagsrunda för att se vad andra engagerar sig för. Inleder med Markus Lake Berglund, som skriver om Sveriges Ja till kartläggning av flygresenärer, vilket bland andra SR:s Ekot uppmärksammat. Lars-Erick är inte imponerad. Går vidare till Dr Spinn som berättar om hur han steg för steg arbetar på att förbättra sin engelska – det ska jag ta med mig under mina egna stapplande försök. Hos Johan ”Mitt i steget” Westerholm väljer jag inlägget från i går då det har viss bäring på inlägget här ovan. Mikael Persson funderar också kring arbetslösheten. Alliansfritt Sverige noterar Beviljas sjukpenning: 0 kronor. Intensifier skriver om OBS – SR:s temavecka om Internet, vilken vore värd en alldeles egen bloggpost. Får känna efter hur mycket jag orkar. Anna Troberg berättar initierat om sin roll i SVT:s dokumentär om Julian Assange – världens kärleksaffär. Även den förtjänar en längre kommentar i ett särskilt inlägg. Till sist Badlands Hyena om behovet av global input i den svenska ideologiska debatten.

Intressant.

Vilken ingenjör konstruerade Fas 3?

Sedan jag läst om Anders Widéns beslut att ta kamp inte enbart för sitt och andras människovärde, utan att dessutom syna regeringens politik när det gäller åtgärder för människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, har jag funderat en hel del över den utveckling där så många människor blivit objekt för andras aktiviteter. Hur har detta blivit möjligt?

I maj 2000 genomfördes ett riksmöte för arbetslösa i Sundsvall och vid detta tillfälle lanserades en ny åtgärd – aktivitetsgarantin. Då var det Socialdemokraterna som var ansvariga. Efter en rejäl diskussion, där många vittnade om hur de blivit bemötta vid besök hos Arbetsförmedlingen, där man ogärna såg att en arbetssökande tog hjälp av sin lokala fackliga företrädare, antogs ett uttalande:

”Under 90 talets krisår har de arbetslösa blivit allt fler. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har koncentrerats till höga volymer utan kvalitativt innehåll. Arbetsmarknadspolitiken har tvärt emot sin uppgift fått ta hela sysselsättningsansvaret. Kontentan för den arbetslöse har därför blivit en evig rundgång mellan åtgärd och arbetslöshet.

Nu börjar sysselsättningen öka och det finns tecken på minskad arbetslöshet. Då är det viktigt att inriktningen på arbetsmarknadspolitiken leder till att arbetslösa ges en rejäl möjlighet att åter kunna komma ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Förslaget om att det ska införas en aktivitetsgaranti i hela landet kan vi acceptera under förutsättning att de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande. Det är viktigt att garantin garanterar den arbetssökandes integritet. Vi förutsätter att det inte är enbart arbetsförmedlingen som avgör då exempelvis en jobbsökarplan behöver revideras. Det måste därför till klara och tydliga regler där den arbetssökande har möjlighet att bryta upp en upprättad arbetsplan.”

Uttalandet vittnar om att de arbetssökande redan då bemöttes på ett sätt som upplevdes som kränkande. Som bekant pågick under 90-talet en rad omorganisationer i landets kommuner och landsting – omorganisationer där arbetsgivaren med Omställningsavtal löste ut främst äldre kvinnor, vilka inte hade så stora möjligheter att komma ifråga för ett nytt arbete. Det var också under detta årtionde som näringslivets kampanjer mot den offentliga sektorn eskalerade. Själva var de närande, medan de offentligt anställda fick veta att de var tärande. Helt klart fick Arbetsförmedlingen uppgiften att fungera som städgumma när inte minst offentliga arbetsgivare tog tillfället i akt att göra sig av med äldre anställda. I slutet av 1997 tillkom åtgärden Tillfällig Avgångsersättning (TAE), vilket innebar att arbetslösa fyllda 60 år fick gå på A-kasseersättning fram till ordinarie pension, utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte hur kostsamt detta blev, eftersom rätt många av dem hade blivit så tilltufsade att de hamnat hos Försäkringskassan istället.

I början av 2000 drogs tumskruvarna åt. Alla arbetsförmedlare var inte utbildade för uppgiften att handleda de arbetssökande, vilket gjorde de individuella planerna mera till ett tvångsinstrument än en orientering mot något nytt. I Kalmar hade dåvarande direktören för Försäkringskassan i länet, Erik Kärnekull, under ett par år gjort sig känd som en tuff chef, som framförallt arbetat med att minska bidragsfusket, vilket bl a Sveriges radio P4 Kalmar berättade om när han i juni 2005 lämnade Kalmar för ett jobb med framtidsfrågor på huvudkontoret.

Uppdatering: Skickligt av Erik Kärnekull att han samma år kunde förmå Uppdrag granskning att göra PR för sitt projekt. Utifrån en relativt liten grupp förbrytare skapades några år senare bilden där 95 procent av det svenska folket beskrevs som fuskare.

Vågar nog påstå att han där och då fick en möjlighet att fortsätta sin jakt på bidragsfuskare, innan han 2006 började sitt jobb hos FRA. (När FRA-debatten rasade som bäst i slutet av augusti 2008 skrev tidningen Barometern en artikel där Kärnekull fick göra PR för det jobb han då brann för. Östran skrev också).

Dessförinnan hade jag i oktober 2007 läst ett debattinlägg i DN där ledande företrädare för Svenskt Näringsliv och Handelns Utredningsinstitut påstod att 95 procent av svenskarna kringgår välfärdssystemen. De hade genomfört en enkätundersökning som sedan utgjort underlag för boken Plan B – den dolda jakten på välfärd. Det var så häpnadsväckande att jag bestämde mig för att gräva efter hur man kommit fram till detta. När jag dagen innan hade läst ett debattinlägg av Janerik Larsson, en av tre vice VD:ar i Svenskt Näringsliv, med rubriken ”Klasskamp – för slöfockar?” insåg jag att jag var något på spåren – Intresset ljuger inte. Några dagar senare hade jag klarlagt att det var VD:n i Handelns Utredningsinstitut, Fredrik Bergström, som satt inne med den kunskap som jag sökte. Den 19 november 2007 hade jag trots flera försök ännu inte fått någon respons. I december gav jag upp sedan jag skrivit inlägget Sjukt friskt i Svenskt Näringsliv Då var jag rätt övertygad om att vi var utsatta för skickligt bedriven propaganda, där Kärnekulls rön om bidragsfuskarna i Kalmar län bildat skola. Något som jag vågar påstå sedan jag i samband med detta inlägg fann en artikel hos Nyheterna.net från december 2009, där Erik Kärnekull, då chef och ansvarig för en rejäl omorganisation hos FRA, fick uttala sig som sakkunnig i frågan om sjukförsäkringen.

Kommen så här långt är det inte utan att jag undrar i vilken syltburk denne man har sina fingrar nu för tiden?!

Avrundar med 1. Mark Klamberg som skriver intressant om polisens ingripande mot några terrormisstänkta män i Göteborg; 2. Johannes Forsberg i Expressen – en av de få som ser det felaktiga i tänket – själv undrar jag om inte hårfrissan kan återvända till Sveg och ge plats åt någon med mer utvecklad rättskänsla; och 3. Europaportalen – Tyskland överger internetblockering – måtte Cecilia Malmström få rejält på tafsen.

Intressant.