Fas 3 och sedan?

Igår fick begreppet ”maliciöst leende” ett ansikte när Ylva Johansson (S), vice ordförande i Arbetsmarknadsutskottet, debatterade Fas 3 med Tomas Tobé (M), ordförande i samma riksdagsutskott, i SVT:s Aktuellt (drygt 12 minuter in i sändningen). Tillvaron för många berörda av åtgärden Fas 3 är knappast något att dra på munnen åt, varför det måste vara den politiske motståndaren som väckte löje av någon anledning, som dock inte var helt uppenbar för oss tittare. Möjligen kunde jag uppfatta Tobias Tobés argumentation som ett tomt ekande ordflöde, men knappast något att le åt. Yrkesfolk för Arbete tycker att det ska bli intressant att syna vad oppositionens löfte om att stoppa Fas 3 leder till.

DN noterar att pressen är hård på regeringen när det gäller Fas 3, samtidigt som artikeln ändå visar att Fas 3 blev en möjlighet för en människa att visa vad hon dög till. Men, om inte arbetsgivaren brutit mot reglerna hade det knappast varit möjligt. Dessutom bekräftar artikelns Britt-Marie svårigheterna att leva på den låga ersättningsnivån. Idag vet vi också att Arbetsmarknadsministerns ”utspel” på DN Debatt i januari var framtvingat av bl a AF:s internrevisions rapport (pdf-fil) överlämnad den 3 januari. Anders Widén visar att han inte gett upp tilltron till att förändring är möjlig både på sin blogg och i dagens Metro. där han berättar om ett nedbrytande system. SvD återger TT:s artikel om oppositionens och S D:s inspel i Arbetsmarknadsutskottet. Andra som skriver är Björn Fridén i Aftonbladet och E24.

SVT:s granskning av Fas 3 är ett hyggligt försök att ge de berörda en kanal för att delge makthavarna berättelser ur en trist verklighet. I vilken mån de nu har förmåga att leva sig in i hur alla dessa människor har det, när levnadsomkostnaderna stiger och deras ersättning krymper. För att inte tala om de som inte får någon ersättning alls. Lars-Erick kommer med ett radikalt förslag. Men vi har hört det förut – det måste bli sämre innan det kan bli bättre. Därför är jag rätt nyfiken på vad som väntar runt hörnet d v s vad Fas 3 är ett förstadium till. Min gissning är att vi är på väg mot något rätt likt America Works. Inte så sällan hämtas modeller för offentligt betalda tjänster på den svenska köp- och sälj-marknaden från det hållet. Men, den som lever får se.

Efter detta dopp i mediefloden ska jag nu göra något annat i denna soliga dag.

Intressant.

Demokrati - Maktutövning eller ledarskap?

Kollar in riksdagens kalender för kommande vecka och ser att det blir allt sämre med servicen till oss medborgare. Vanligtvis brukar riksdagsinformationen länka till dagordningen för varje utskottsmöte under kommande vecka, men sedan några veckor tillbaka får vi på sin höjd se dagordningen för tisdagens sammanträden. Men de har väl fullt upp med den oordning som uppstått sedan S D blev tungan på vågen vid olika omröstningar. Men det ser nu ut som att Riksdagsstyrelsen kommer att ta itu med den saken vid ett möte i ledamotsrådet. Hoppas att det tvittras från det mötet – undrar bara vilken hashtagg som kommer att användas? #riksdagsleaks ?

På onsdag blir det debatt och beslut om bl a Ändringar i Arbetsförmedlingens och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringens registerlagar där Josefin Brink (V) i en motion gör oss uppmärksam på att nya regler införs tid efter annan och att stödet för den enskilde individens medgivande urholkas. I valet mellan myndighetens anspråk och den enskildes rättigheter väger som vanligt den enskilde individens rättigheter till inflytande lätt. Hur kommer det sig att det bara verkar vara Vänsterpartiet som intar en mer försiktig linje? Vid ett försök att ta reda på vilken värdegrund som styr Arbetsförmedlingen i dess arbete visar det sig vara omöjligt. Däremot erbjuder de en möjlighet till chatt om Fas 3 nu på måndag den 9 maj – länk till chatten läggs ut kl 10.00.

Undrar hur många av dem som är drabbade av Arbetsförmedlingens och/eller anordnares nedlåtande attityder, som har resurser att göra sig gällande i en chatt? Ibland undrar jag om inte myndigheters användning av den här typen av kommunikation mest handlar om den obotfärdiges förhinder? Främst gäller det att kommunicera att handläggarna bara verkställer den politiska majoritetens beslut. Beslut som inte så sällan runnit upp i huvudet på chefer, som vill ligga bra till hos de politiska makthavarna. De chefer, som kommer med andra bud, ses som illojal och får antingen tänka om eller se sig om efter ett annat jobb. Ett förhållningssätt som inte bara Arbetsförmedlingen lagt sig till med, utan spridit sig djupt ner i det lokala politiska livet.

Mot den här bakgrunden är det inte oproblematiskt att vi pirater verkar ha svårt att ta in varandras åsikter i frågan om vilken organisationsmodell som passar bäst i en tid där informations- och kommunikationstekniken gör det möjligt att prata om en sak i flera andra forum än mötesforumet. Något som också kan bidra till att vi talar förbi varandra eller rent av missförstår och börjar sprida myter om varandra. Många har säkert noterat att jag varit osedvanligt tyst under den här veckan, då jag haft ett behov av eftertanke men också klura ut om och på vilket sätt jag skulle kunna bidra till en mindre infekterad diskussion mellan den grupp som gillar traditionella organisationsmodeller och de som vill bygga något nytt i takt med tiden.

Jag har i mitt tidigare liv sett alltför mycket av hur mötesrävar kunnat styra och ställa eftersom de behärskat den representativa modellen till fulländning och inte sett något fel i att träffas innan de betydelsefulla mötena och kongresserna och göra upp om hur de var och en ska agera för att få med sig det egna distriktets ombud vid starten och under mötets gång. Därför har jag tyckt det vara intressant se om Piratpartiet, med tillgång till informations- och kommunikationstekniken, skulle kunna skapa något nytt och mera demokratiskt. Men då gäller det att vi klarar av att tala med varandra, eftersom det är värdet av att ta tillvara varandras olikheter som är en styrka om man vill bygga upp en framtidsinriktad och kreativ organisation. Nu sitter jag närmast förlamad och ser på när viktiga personer gör sitt bästa för att ta ära och redlighet av varandra i kommentarstråden till Hax´s blogginlägg. Själv har jag röstat nej till motion A 14, då jag inte förstår vitsen med den, samtidigt som jag har svårt att köpa alla stadgekramares förkärlek för den traditionella modell, som maktspelare verkligen kan manipulera.

Nu tänker jag ägna jag lördagskvällen åt TMK Old School Revival Bandstand - Mannish Boys - Warpigs - Manhattan Magsår. Det ska bli skoj att träffa alla dessa ungdomar som nu vuxit upp och snart kan räknas till de medelålders. En gång i tiden fick jag namn om mig att vara Norrtäljes ungdomsförförare nr 1, när jag hjälpte ungdomarna att bilda en musikklubb för att kunna ordna övningslokaler m m.

Intressant.

Fas 3 – konsten att utnyttja människors underläge.

Försöker få en bild av nyhetsmedias kommentarer till Uppdrag gransknings program om arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. Att den saken är starkt partipolitiserat blir klart när jag läser Expressens artikel om att ABF i likhet med Medborgarskolan (som omnämndes i programmet) utnyttjat åtgärden för att dra in pengar till sin verksamhet. I övrigt har Expressen endast en TT-notis om granskningen. Även om man därmed visar att de båda studieförbunden, som står S och M nära, är lika goda kålsupare vill jag gärna tro att studieförbunden vill göra en god gärning, men det är svårt att veta vilket intresse som väger tyngst – stålarna eller den goda gärningen? Västerbottens Folkblad efterlyser ”högerns riktiga jobb”. Aftonbladets Björn Fridén har på Ledarbloggen gjort ett nedslag hos olika media landet runt. DN hade en artikel veckan efter att Uppdrag granskning aviserat sin granskning. Göteborgs-Posten talar klarspråk – det handlar om att ”subventionera fram meningsfulla arbetsuppgifter åt långtidsarbetslösa som är chanslösa eller näst intill chanslösa på den öppna arbetsmarknaden”.

Naturligtvis är det en himmelsvid skillnad på samhällets ansvar när människor frivilligt låter sig lockas in i tvivelaktiga verksamheter, som i fallet med lågkalorisopporna, än när de tvingas delta i aktiviteter, där regeringen låter företagare tjäna pengar på deras utsatta situation. Även om det i bägge fallen ser ut att vara ett företagande, som främst är till för ägarens egen nytta. Rebecka Åhlund skrev i sin krönika Knivskarpt om bantningsindustrin och slog huvudet på spiken när hon konstaterade Och samtidigt som man granskar ett inte olagligt, men inte helt etiskt försvarbart, företags business, berättar man något om tiden vi lever i.”

Detta tål att upprepas, inte minst efter Uppdrag gransknings senaste program, där jag, som följt diskussionen på nätet, kan se att redaktionen tassar fram. De väljer att ställa Arbetsförmedlingens chef mot väggen, utan att redovisa att staten med hennes goda minne legaliserat att miljontals kronor förts över till anordnare, som kan dra fördel av att människor tvingas att stå till deras förfogande. I och för sig var det väl en klok strategi eftersom det är hon som är ansvarig för det som frodas i hägnet av Fas 3. Det är flera veckor sedan som vi kunde läsa om att SVT påbörjat en granskning av Fas 3. Ett sök på nätet och jag fick del av Jobbfabrikens koncept och att det redan gett många sköna miljoner i ägarens ficka. Jag läser också om att medias granskning lett till att ägaren riggat ett eget filmteam som dokumenterar de intervjuer som sker. Hos Tant Gredelin läser jag om SVT:s besök, där hon intar ett mellanläge – hon ogillar Fas 3 men gillar Jobbfabrikens projekt. Frågan är hur fri hon känner sig att säga något annat?

Fann även en nyanserad berättelse av Anders Abrahamsson, som arbetat som handledare i Jobbfabriken Norrköping. Den visar att förutsättningarna för att lyckas kunde vara bättre. Men vad som är systemets fel och vad som kan ses som alltför stor optimism eller förslagenhet från företagsledningens sida är svårt att avgöra. Undrar hur många i Fas 3, som vet hur man kan använda en blogg för att upplysa andra, utan att riskera bli anmäld för förtal av anordnaren? Att några deltagare i deras projekt blivit anmäld för förtal visar att det är en sak att klaga på myndigheten, men något helt annat när det gäller ett företag. Vi har nu en regering som förnyat Arbetsförmedlingens roll med Arbetsförmedlingen som beställare och olika anordnare som utförare.

Om Hillevi Engström menar allvar med sina uttalanden är det hög tid att följa upp verksamheten och se över hur kvaliteten kan mätas så att utsatta människor inte blir objekt för andras egenintresse. När Af-chefen, som det framkom i programmet, lägger ansvaret för att se till att regelverket följs på den svagaste parten – då måste man ställa frågan hur hon tänker.

Själv undrar jag om inte känslan av att vara utnyttjad av andra – att vara objekt för andras sysselsättning – var minst lika utbredd år 2000 och det alldeles oavsett hos vem och var man som arbetslös hamnade. Då som nu mera av en slump än som ett steg i en plan där individen i process med andra getts möjlighet finna sin egen framgångsrika väg. Det – om något – visar att det torde saknas en medveten pedagogik i såväl Fas 1 som Fas 2, vilket leder till olika mer eller mindre genomtänkta experiment i Fas 3. Pedagogik för människor, som känner sig förtryckta, är något annat än entusiastiskt säljprat för att sälja in en optimistisk modell där handledare är korttidsanställda och ges oklara förutsättningar. Undrar för övrigt hur etablerat facket är hos dessa privata anordnare. För den som ser verksamheten ur ett fackligt perspektiv blir det något av ett moment 22. Självklart undrar jag varför inte länsmuséet Jamtli, som behöver dessa människors insatser, kan få ett statligt eller regionalt bidrag för att kunna anställa dem.

Om man som jag brinner för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet ser jag det som lika viktigt att företagare tar ett socialt ansvar som att stat och kommun gör det. Särskilt idag när företagarna kräver lägre skatter och avgifter. Tidigare levde vi med en fördelning av arbetsuppgifterna, där offentlig sektor mot företagens och de anställdas skatter och avgifter svarade för en rad samhälleliga verksamheter i egen regi, medan företagarna ägnade sig åt affärsverksamhet på den fria marknaden. Idag upphandlas en hel del av offentliga sektorns verksamheter och utförs av företag och deras anställda. Tanken är att konkurrensen ska resultera i bra tjänster till vettiga priser. Men för att nå dit måste vi fråga oss om vi är inne på rätt väg när de som ska göra jobbet måste kontrolleras på längden och tvären av olika kontrollorgan för att inte sko sig på skattebetalarnas pengar.

Även om jag ogillar sättet att dra fördel av andras brist på insikt, som i fallet med lågkalorisopporna, lutar jag åt det goda i att vi skaffar oss kunskap genom våra misstag. Det är nämligen sånt vi minns för lång tid framöver, varför det förr kallades ”lärpengar”. Om vi tror oss kunna komma undan genom att lägga skulden enbart på andra, då missar vi ett dyrköpt tillfälle att lära något både om oss själva och andra, vilket vi har av nytta av hela livet. Men för att vara rustad att gå i clinch med såväl Arbetsförmedlingen som anordnare, då krävs inneboende resurser av ett slag, som – om dessa fanns – vore människorna inte i behov av Fas 3.

Uppdatering: Bloggen Yrkesfolk för arbete gör sitt för att visa att det är politiker som ytterst är ansvariga för det som pågår. Han har en poäng i att debattörer med ett välsmort munläder som t ex Johan Ingerö gör det väl lätt för sig, när han inbillar sig att hans oförblommerade ignorans gör saken lättare att hantera för den som är i underläge. Empati verkar inte vara Ingerös starkaste gren även om han har rätt i att redaktionen för SVT:s Debatt gör klokt i att tänka igenom sitt koncept ännu en gång.

Även om Piratpartiet engagerar sig i andra frågor än arbetsmarknadspolitiken, tycker jag att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ska bita huvudet av skammen och radikalt förändra denna verksamhet. Detta av kärlek till dessa sina medmänniskor. Att samhället rasar utför visar inte minst Socialstyrelsens rapport från sin tillsyn av vård, omsorg samt stöd och service till personer med funktionsnedsättning. Det är i sanning skrämmande läsning.

Intressant.

Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet.

En varm eloge till Expressens Johannes Forsberg som talar klarspråk om datalagringen och diverse rättstalespersoners slappa inställning och brist på respekt för medborgarnas rätt till ett mot staten skyddat privatliv. IDG.se visar att Cecilia Malmström inte heller håller ordning på statens roll när det gäller att beivra brott. Där talar hon bl a om att uppgifter i det insamlade materialet ”används som bevis, inte bara för att döma de ansvariga för allvarlig brottslighet och terrorism, utan också för att fria oskyldiga från misstankar”. Statens roll är att beivra brott bland annat genom att presentera hållbara bevis på att en misstänkt är skyldig till det som läggs vederbörande till last. Om polisen behöver en allmän övervakning för att kunna sortera bort oskyldiga, kan man börja undra hur det står till med yrkeskompetensen. Mest förefaller det som att Cecilia Malmström griper efter ett halmstrå för att legalisera ett långtgående intrång i våra demokratiska fri- och rättigheter.

Cecilia Malmström och Beatrice Ask är i mitt tycke väldigt svaga företrädare för kvinnorna i politiken, eftersom de har så ohyggligt svårt för att hålla oskuldspresumtionen i minnet och gärna hemfaller åt ren och skär moralism, som lätt råkar i spinn när många tror sig ha något att vinna på att sjunga med i den kören. Lyckligtvis finner vi fruntimmer av bägge könen i det gänget :). Tidigare har vi kunnat läsa om hur Datainspektionen tillsammans med andra dataskyddsmyndigheter inom EU kämpar för att synliggöra hur kommissionens förslag om lagring av uppgifter om flygpassagerare slirar på sanningen. Ja, rent av vill föra oss medborgare och våra politiska företrädare bakom ljuset. Mark Klamberg redogör på vilka grunder han anser att Sverige haft fel fokus när det gällt att införa direktivet i svensk lag. Juristen pekar också på håligheterna i Cecilia Malmströms argumentation. Anna Troberg argumenterar väl för att vi nu bör använda tiden för att få allt fler att se vad det är frågan om.

Medan all denna verksamhet pågår för att övervaka och kontrollera oss, undrar jag vad det är som gått i baklås, när samhällets ledande personer tror att social oro i samhället bäst åtgärdas med förbud samt mer övervakning och kontroll. Även om det pågår forskning om orsak och verkan när det gäller den sociala oro som unga människor ger uttryck för i form av klotter och skadegörelse, verkar väldigt litet av resultaten tränga ut till folket. Det tänker tydligen Sveriges Kommuner och Landsting råda bot på när de anordnar en konferens på temat Social oro den 7 juni i Stockholm. Spännande se vad det kan leda till att samla politiker och tjänstemän till en dialog om orsak och verkan. Mer av övervakning och kontroll eller förebyggande insatser, det är min nyfikna fråga. Det ska också bli intressant se vad som kommer ut av att The Pirat Bay under några dagar blir The Research Bay, eftersom torrentrackern ska medverka i forskningsprojektet Cybernormer vid Lunds Universitet. Kan bara hoppas att användarna kan medverka till att fler börjar resonera som denna bloggare hos Future Books – Fighting priacy is the dumbest thing you can do.

Avrundar med Anders Widén som kämpar vidare med uppgiften av skingra dimmorna kring Moderaternas politik när det gäller arbetsmarknadsåtgärden Fas 3 och vilka grepp anställda vid Försäkringskassan förväntas medverka i. Är det sådana metoder som används inom moderatstyrda kommuner, landsting och det privata näringslivet för att kolla upp de anställdas lojalitet? På vilket sätt ingår en sådan kartläggning i det systematiska arbetsmiljöarbetet? Kan just undra om Arbetsmiljöverket haft ett ord med i laget när den här idén rann till i ett annat av statens stuprör?

Intressant.

Mer pengar till den som jobbar.

Idag har vi fått veta att Sveriges ekonomi är god och att alla som arbetar ska få mera pengar i plånboken. Min första spontana tanke, när jag hörde nyhetsinslaget, var Oj, regeringen tar verkligen uppdraget att hjälpa arbetsgivarna på stort allvar! Nästa tanke gick till sjukskrivna och arbetslösa, som tvingas leva under en situation där de känner sig nedvärderade och utnyttjade. Är det underförstått att dessa grupper av människor är lata och därför bör behandlas styvmoderligt? Det är mycket långt ifrån den tidigare omhuldade folkhemstanken.

Måste kolla hur detta presenteras i olika media: Alliansen på DN Debatt; DN 1, DN 2; SvD 1; SvD 2; SvD 3; SVT Rapport; Sveriges Radio/Ekot; Aftonbladet; Expressen; Budgeten presenteras imorgon onsdag, så vi kan väl tolka dagens utspel som en förfäktning. Även om det inte är alliansregeringens avsikt går det inte ta miste – synen på sjuka och arbetslösa i kommentarsfältet till bl a denna artikel i Sydöstran, talar sitt tydliga språk. Alliansen skär idag frejdigt pipor i den vass, som odlats under ett antal år sedan ett antal fuskare påträffades efter en granskning inom Försäkringskassan där ett relativt begränsat antal ärenden blev underlag för denna ”sanning”. Här en tidigare riksdagsledamot som bär syn för sägen. Undrar hur ”ute i kylan igen” ser ut för hennes egen del. Är det att ge ut böcker där människor i behov av samhällets stöd ses som större parasiter än politiker som bevisligen lever mycket gott på skattebetalarnas pengar? Hon är onekligen en av de flitigaste i debatten om socialförsäkringarna, där de människor, som vågar ta till orda får veta att de helt enkelt inte vill arbeta. Det var nog länge sedan hon och andra av samma kaliber reflekterade över FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Ni som följt mig i mitt bloggande vet att jag redan hösten 2007 reagerade när Svenskt Näringslivs Stefan Fölster och Handelns Utredningsinstituts Fredrik Bergström hade kostat på sig en enkätundersökning, som sedan blev underlag till boken Plan B – den dolda jakten på välfärd, där 95 procent av svenska folket klassades som fuskare. Tråkigt nog fick jag – trots stora ansträngningar – inte möjlighet att ta del av enkätrapporten, eftersom det var beställaren Fredrik Bergström, som förfogade över materialet. Jag ville se vilka frågor som ställts och om tolkningen av svaren kunde vara så entydiga som dessa herrar gjorde gällande. Något jag berättade om både då och för några dagar sedan under rubriken Vilken ingenjör konstruerade Fas 3?

Anders Widén kämpar vidare och eldar under sin vrede m a a Fas 3. Själv funderar jag på att göra ett inlägg på Piratpartiets forum med anledning av en motion i den saken till det vårmöte som just nu pågår. Men, tiden vill inte riktigt räcka till för allt som jag vill göra just nu. Lars-Erick konstaterar att Makten inte vill diskutera makt.

Avrundar med Opassande; Hax; Christian Engström; som larmar om det race som pågår i Bryssel för att utsträcka tiden för upphovsrätt på inspelad musik. Danmark anfaller skulle man kunna säga. Finns det inga pirater i detta vårt grannland? Anna Troberg gör ett lovärt försök att se frågan ur ett kulturellt perspektiv. Gustav Nipe talar för behovet av en sekulär syn på upphovsrätten. Det missionerande kopimistsamfundet – en riktigt klurig och bra idé, som gör mig på gott humör :).

Intressant.

Kan skolraset bli skollyftet med en konstruktiv dialog?

Läser Maciej Zarembas reportage om den engagerade läraren Hans Janssons kamp för kunskap i skolan. Sedan han fått nog som lärare i Tegskolan grundar han Minervaskolan, där man redan år 2001 hade 2.000 elever som stod i kö för en plats. På skolans hemsida beskrivs bland annat personalens roll. Men tack vare IKT och internet får vi snabbt ett inlägg där bilden nyanseras. Det är Elza Dunkel som tycker att artikeln behöver tuggmotstånd. Hans Jansson och Elza Dunkel har de gemensamt att deras hemmaplan är Umeå och att deras arbete har lett till inflytande inom skolpolitiken. Parallellt går debattens vågor höga och det twittras inlägg om skolan med hashtaggarna #skolraset #skollyftet och #merkateder.

Själv har jag fått upp ögonen för den här diskussionen sedan jag för en tid sedan behövde bearbeta att mitt barnbarns lärare uppvisade ett ignorant förhållningssätt visavi datorn i undervisningen. Efter det inlägget har jag bland annat läst artikeln Datoranvändning försämrar läsförmågan som ledde mig till ett mindre tvärsäkert inlägg Datoranvändning förändrar läsförmågan. Det handlar om kommentarer till en forskares påstående om att datoranvändningen försämrar läsförmågan. När det gäller en så komplex fråga som datorers inverkan på elevers läsförmåga tycker jag att det borde vara en uppgift för en grupp människor med olika kompetenser. I det senare inlägget länkas till Richard Gatarski och Christermagister som kommit olika långt i sin syn på hur ungdomars användning av datorer påverkar deras förhållande till skolans undervisning.

Jag har också fått veta att det finns en verksamhet, Skoldatatek, som vänder sig till skolpersonal som undervisar elever i behov av särskilt stöd, men främst med fokus på koncentrationssvårigheter och läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. På dess webbplats talar man om en verksamhet där specialpedagogik tillsammans med kompetens kring IT sätts i centrum. I svenska skolor måste en elev således klassas som bokstavsbarn eller dyslektiker för att vertyget Datorn ska ses som ett juste verktyg?! Så mitt i prick – se gärna animeringen av Sir Ken Robinsons föreläsning Changing Education Paradigms ännu en gång. Hur tar skolan tillvara den här omvärldsförändringen i sin undervisning?

Botaniserar och finner konferensen Framtidens lärande den 19 – 20 maj i Nacka med tjuvstart dagen innan med seminarier och studiebesök i olika skolor. Där finner jag en länk till it-satsningar i landet och finner även Norrtälje på kartan. IT24 skrev redan i augusti förra året om en satsning där 700 elever och lärare försetts med netbooks vid skolstarten. I Stockholms stads skolor är det bara Globala gymnasiet som visar framfötterna vid sidan av en del friskolor. Det är stiftelsen Datorn i utbildningen som ordnar konferensen i samverkan med en rad andra aktörer bland andra Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Sveriges Kommuner och Landsting.

Medan jag skrivit detta inlägg har jag sett att motsättningar är under uppsegling mellan aktörer som hellre vill lyfta fram goda exempel med hjälp av #skollyftet i motsats till de som jobbar med #skolraset. De senare vill kartlägga hur blev det så här för att kunna gå vidare. I varje framgångsrikt odlingsprojekt gäller att blottlägga roten till det onda för att kunna kurera ett skadat träd. Sedan har vi gänget som funderar kring begreppet #merkateder. Nu återstår att se om #skolraset och #skollyftet kan leda till en konstruktiv dialog och om #merkateder kan ge ett nytt mer positivt innehåll i begreppet kateder. En möbel som ofta förknippas med den undervisningmetod som gått under benämningen ”bankundervisning”, där läraren gör insättningar av stoff och där saldot kollas med jämna mellanrum med hjälp av olika prov. Jag avundas Jocke vars bonusson går i en bra privatskola. Men undrar naturligtvis vad och vem som hindrar kommunala skolor i bl a Stockholm att visa framfötterna.

Det blev mycket med fokus på skolan. För den som vill ha en bra sammanfattning av veckan som gick rekommenderas SSBD. Ett veckobrev med koll på det mesta i vår del av världen. Anders Widén kämpar vidare med Jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3, som inte leder till något reguljärt arbete med anständiga löner. Mikael Persson ser tydliga brister hos Arbetsförmedlingen. Alla kyrkoherdar i Malmö ställer sig bakom Påskuppropet om en humanare sjukförsäkring, berättar Mia Möller i Hyllie församling för MyNewsDesk. Jag tror att de sjuka har det ännu tuffare än de i Fas 3. Opassande Emma bearbetar sina upplevelser av att vara utsatt för att hon dristat sig till att förhålla sig på ett eget individuellt sätt i diskussionen om Julian Assange och de anklagelser som riktats mot honom. Jag gillar att hon i yttrandefrihetens namn förbehåller sig rätten att få inta detta förhållningssätt.

Sedan må vi sätta vår lit till att rättvisa kommer att skipas vad det lider. Men, jag kan förstå dem, som har sina tvivel eftersom de inte kan acceptera att Åklagarmyndigheten inrättat en organisation där ett antal Utvecklingscentra skapats för metod- och rättsutveckling och där målet mot Julian Assange hanteras vid ett av dessa – UC i Göteborg under ledning av överåklagare Marianne Ny, som under hela sin karriär fokuserat på familjerelaterat våld och sexualbrott. Som om inte detta räckte kompliceras saken av att Sveriges lagstiftning kan göra vilken man som helst till sexualbrottsling, vilket Julian Assange uppenbarligen inte var medveten om. Jag har sagt det förut och säger det igen – med tanke på det viktiga arbetet med Wikileaks borde han ha hållit på sig under de här dagarna i Sverige i höstas.

Intressant.

Ur den globala säcken ner i den svenska påsen.

Efter inlägget igår, där jag lyfte fram en del av de aktörer, som ligger bakom den tuffa och bitvis omänskliga hanteringen av arbetslösa och sjuka människor, har hjälpsamma läsare bidragit med info, som visar att det racet pågått sedan länge och går vidare. En anställd hos Svenskt Näringsliv har med hjälp av tankesmedjan Timbro författat en rapport och gjort ett inlägg på SvD Brännpunkt där det synliggörs att näringlivets hjärntrust utmanar finansminister Anders Borg. Men vi bör nog räkna med att utmaningen gäller nyliberaler i hela alliansen. Tanken är att en modell hämtad från Kina, med sina uppfostringsmetoder, ska prövas i Rinkeby -Tensta i Stockholm, Bergsjön i Göteborg och Rosengård i Malmö. Kan tänka mig att Blatteförmedlingens grundare Ivan Daza har ett finger med i det spelet. Ett företagsamhetens Eldorado med tvångskommenderade bidragstagare? Ali Esbati menar att Socialdemokraterna gillar detta, men kallar åtgärden ”välfärdsjobb”.

Har även fått lästips – bland annat artiklarna Från arbetslös till meningslös och Miljonvinster för Fas 3-företag författad av Jon Weman. Bloggen De tystas röst med många intressanta länkar kommenterar Wemans artikel och ger oss intressant information om bland annat Jobbfabriken, vars initiativtagare är just Ivan Daza. En entreprenör som vet hur en slipsten ska dras. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå vad Ivan Daza och andra entreprenörer skulle kunna göra med hjälp av regeringens intresse för frizoner. Henrik Tikkanen konstaterade redan i mitten av 1970-talet att Arbetslösheten sysselsätter allt fler. Att vara objekt för andras företagsamhet är något helt annat än att vara ett eget aktivt subjekt till nytta för sig själv och andra. Även om Jon Weman tydligt hör hemma på vänsterkanten kan jag inte avfärda hans skildringar som sagor. Han ser helt enkelt ”berget” från en annan sida. En sida minst lika sann som Fredrik Reinfeldts. Helt klart är att människor beroende av samhällets stöd idag offras i kriget mellan höger och vänster i politiken. Här, som i alla andra krig, finns det aktörer som ser en möjlighet att tjäna en hacka genom att vara medagerande. Och andra som måste rycka ut med akutinsatser. Socialarbetare i Stockholms stad har bestämt sig för att bryta tystnaden. TCO:s Sture Nordh lobbar för rehabiliteringsersättning för dem som är för sjuka för att jobba, men är för friska för att få sjukersättning. Vilka kan se att det humana samhället blir förlorare när tumskruvarna dras åt? Ett tack till Perzec som tagit med mitt inlägg i sin dagliga utgåva. Sådan tjänst kan leda till gentjänst.

När det gäller förmågan att mobilisera människornas egna inneboende krafter i tider av förändring är jag en varm anhängare av Paolo Freires pedagogik, där människors kraft mobiliseras när de möts med respekt och får ta eget ansvar genom att vara delaktiga i processen. Ett djupt demokratiskt förhållningssätt. Jag vill gärna tro att Ivan Daza och andra aktörer, som håvar in pengar från de offentligt finansierade systemen, anser sig arbeta mer för mänskliga rättigheter än eget vinstbegär. Men jag måste medge att jag, efter vad jag läst under den senaste veckan, har drabbats av allvarliga tvivel. Nog är det rätt märkligt att det som kommer ur den globala säcken och rätt snabbt landar i den svenska påsen allt oftare bygger mer på egoism än altruism.

Sedan en fredagsrunda för att se vad andra engagerar sig för. Inleder med Markus Lake Berglund, som skriver om Sveriges Ja till kartläggning av flygresenärer, vilket bland andra SR:s Ekot uppmärksammat. Lars-Erick är inte imponerad. Går vidare till Dr Spinn som berättar om hur han steg för steg arbetar på att förbättra sin engelska – det ska jag ta med mig under mina egna stapplande försök. Hos Johan ”Mitt i steget” Westerholm väljer jag inlägget från i går då det har viss bäring på inlägget här ovan. Mikael Persson funderar också kring arbetslösheten. Alliansfritt Sverige noterar Beviljas sjukpenning: 0 kronor. Intensifier skriver om OBS – SR:s temavecka om Internet, vilken vore värd en alldeles egen bloggpost. Får känna efter hur mycket jag orkar. Anna Troberg berättar initierat om sin roll i SVT:s dokumentär om Julian Assange – världens kärleksaffär. Även den förtjänar en längre kommentar i ett särskilt inlägg. Till sist Badlands Hyena om behovet av global input i den svenska ideologiska debatten.

Intressant.

Vilken ingenjör konstruerade Fas 3?

Sedan jag läst om Anders Widéns beslut att ta kamp inte enbart för sitt och andras människovärde, utan att dessutom syna regeringens politik när det gäller åtgärder för människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, har jag funderat en hel del över den utveckling där så många människor blivit objekt för andras aktiviteter. Hur har detta blivit möjligt?

I maj 2000 genomfördes ett riksmöte för arbetslösa i Sundsvall och vid detta tillfälle lanserades en ny åtgärd – aktivitetsgarantin. Då var det Socialdemokraterna som var ansvariga. Efter en rejäl diskussion, där många vittnade om hur de blivit bemötta vid besök hos Arbetsförmedlingen, där man ogärna såg att en arbetssökande tog hjälp av sin lokala fackliga företrädare, antogs ett uttalande:

”Under 90 talets krisår har de arbetslösa blivit allt fler. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har koncentrerats till höga volymer utan kvalitativt innehåll. Arbetsmarknadspolitiken har tvärt emot sin uppgift fått ta hela sysselsättningsansvaret. Kontentan för den arbetslöse har därför blivit en evig rundgång mellan åtgärd och arbetslöshet.

Nu börjar sysselsättningen öka och det finns tecken på minskad arbetslöshet. Då är det viktigt att inriktningen på arbetsmarknadspolitiken leder till att arbetslösa ges en rejäl möjlighet att åter kunna komma ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Förslaget om att det ska införas en aktivitetsgaranti i hela landet kan vi acceptera under förutsättning att de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande. Det är viktigt att garantin garanterar den arbetssökandes integritet. Vi förutsätter att det inte är enbart arbetsförmedlingen som avgör då exempelvis en jobbsökarplan behöver revideras. Det måste därför till klara och tydliga regler där den arbetssökande har möjlighet att bryta upp en upprättad arbetsplan.”

Uttalandet vittnar om att de arbetssökande redan då bemöttes på ett sätt som upplevdes som kränkande. Som bekant pågick under 90-talet en rad omorganisationer i landets kommuner och landsting – omorganisationer där arbetsgivaren med Omställningsavtal löste ut främst äldre kvinnor, vilka inte hade så stora möjligheter att komma ifråga för ett nytt arbete. Det var också under detta årtionde som näringslivets kampanjer mot den offentliga sektorn eskalerade. Själva var de närande, medan de offentligt anställda fick veta att de var tärande. Helt klart fick Arbetsförmedlingen uppgiften att fungera som städgumma när inte minst offentliga arbetsgivare tog tillfället i akt att göra sig av med äldre anställda. I slutet av 1997 tillkom åtgärden Tillfällig Avgångsersättning (TAE), vilket innebar att arbetslösa fyllda 60 år fick gå på A-kasseersättning fram till ordinarie pension, utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte hur kostsamt detta blev, eftersom rätt många av dem hade blivit så tilltufsade att de hamnat hos Försäkringskassan istället.

I början av 2000 drogs tumskruvarna åt. Alla arbetsförmedlare var inte utbildade för uppgiften att handleda de arbetssökande, vilket gjorde de individuella planerna mera till ett tvångsinstrument än en orientering mot något nytt. I Kalmar hade dåvarande direktören för Försäkringskassan i länet, Erik Kärnekull, under ett par år gjort sig känd som en tuff chef, som framförallt arbetat med att minska bidragsfusket, vilket bl a Sveriges radio P4 Kalmar berättade om när han i juni 2005 lämnade Kalmar för ett jobb med framtidsfrågor på huvudkontoret.

Uppdatering: Skickligt av Erik Kärnekull att han samma år kunde förmå Uppdrag granskning att göra PR för sitt projekt. Utifrån en relativt liten grupp förbrytare skapades några år senare bilden där 95 procent av det svenska folket beskrevs som fuskare.

Vågar nog påstå att han där och då fick en möjlighet att fortsätta sin jakt på bidragsfuskare, innan han 2006 började sitt jobb hos FRA. (När FRA-debatten rasade som bäst i slutet av augusti 2008 skrev tidningen Barometern en artikel där Kärnekull fick göra PR för det jobb han då brann för. Östran skrev också).

Dessförinnan hade jag i oktober 2007 läst ett debattinlägg i DN där ledande företrädare för Svenskt Näringsliv och Handelns Utredningsinstitut påstod att 95 procent av svenskarna kringgår välfärdssystemen. De hade genomfört en enkätundersökning som sedan utgjort underlag för boken Plan B – den dolda jakten på välfärd. Det var så häpnadsväckande att jag bestämde mig för att gräva efter hur man kommit fram till detta. När jag dagen innan hade läst ett debattinlägg av Janerik Larsson, en av tre vice VD:ar i Svenskt Näringsliv, med rubriken ”Klasskamp – för slöfockar?” insåg jag att jag var något på spåren – Intresset ljuger inte. Några dagar senare hade jag klarlagt att det var VD:n i Handelns Utredningsinstitut, Fredrik Bergström, som satt inne med den kunskap som jag sökte. Den 19 november 2007 hade jag trots flera försök ännu inte fått någon respons. I december gav jag upp sedan jag skrivit inlägget Sjukt friskt i Svenskt Näringsliv Då var jag rätt övertygad om att vi var utsatta för skickligt bedriven propaganda, där Kärnekulls rön om bidragsfuskarna i Kalmar län bildat skola. Något som jag vågar påstå sedan jag i samband med detta inlägg fann en artikel hos Nyheterna.net från december 2009, där Erik Kärnekull, då chef och ansvarig för en rejäl omorganisation hos FRA, fick uttala sig som sakkunnig i frågan om sjukförsäkringen.

Kommen så här långt är det inte utan att jag undrar i vilken syltburk denne man har sina fingrar nu för tiden?!

Avrundar med 1. Mark Klamberg som skriver intressant om polisens ingripande mot några terrormisstänkta män i Göteborg; 2. Johannes Forsberg i Expressen – en av de få som ser det felaktiga i tänket – själv undrar jag om inte hårfrissan kan återvända till Sveg och ge plats åt någon med mer utvecklad rättskänsla; och 3. Europaportalen – Tyskland överger internetblockering – måtte Cecilia Malmström få rejält på tafsen.

Intressant.

Arbetslösheten sysselsätter allt fler.

Häromdagen läste jag Anders Widéns bloggpost där han börjat nysta i sin och andras situation i arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. Det han skrev kändes som ord skrivna med ett glödande stift i mitt hjärta. Idag går han vidare och berättar om ett uppföljningsmöte med handläggare och ansvarig chef inom Arbetsförmedlingen. Anders filmar och låter olika filmsekvenser stryka under hans frustration över att vara föremål för den här omsorgen från samhällets sida. Han är inte medlem i någon fackförening, som han kan gå till, varför han tycker att han måste kunna få ställa frågor och lufta vad han känner vid detta möte. Det saknas inte jobb, men t ex Jamtli, där han gör en insats med sin händighet, har inte pengar att anställa människor för regelrätta jobb. Jag kan tänka mig att detta museum inte är det enda vars verksamhet går runt med hjälp av människor, som av en eller annan anledning står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Människor som dock genererar både en gratis arbetsinsats men också ett statligt bidrag till arbetsgivaren i form av 5.000 kronor per person och månad.

Tidigare har SVT, Sveriges Radio i Ekot, och TV4 Nyhetskanalen belyst saken och LO-tidningen har skrivit om de sju krav som fackföreningsrörelsen ställer på denna åtgärd. Om man vill förstå varför politiker inte tar i frågan med någon nämnvärd kraft måste vi våga se att ”arbetslösheten sysselsätter allt fler”, vilket författaren Henrik Tikkanen kunde notera redan 1976 i DN. Vad jag kan se är det inte bara företag som ser om sitt hus med hjälp av denna åtgärd, samtidigt som de anser sig göra en socialt god gärning. Inom den s k sociala ekonomin växer organisationen Coompanion med sina lokala kontor med hjälp av Fas 3. På en gemensam webbplats beskrivs verksamheten där människor som Anders alltför ofta ses som objekt för för deltagande organisationernas verksamhet. Det är ingen självklarhet att aktörer inom den sociala ekonomin skulle vara mera besjälade av viljan att ge berörda individer möjlighet att mobilisera den egna inneboende kraften än vad privata företagare kan vara när de lägger manken till. Det är när politiker odlar den sortens myter, som jag finner politik som sämst.

Eftersom både regering och opposition med hjälp av Fas 3 slussar statsbidrag och gratis arbetskraft till företag och organisationer i tro att de ska klara av att göra en insats, som gör att Anders och andra kan känna sitt värde som människor, finns inga starka motiv för en förändring med någon form av kvalitetssäkring. En del företag och organisationer gör hedervärda insatser, men alltför många får den arbetslöse att känna sig som en andra klassens medborgare. Läser att det finns en avhandling som berättar om tidigare kamp bland arbetslösa – Arbetslösa i rörelse – och tänker att den kanske kan bli en tändande gnista för Anders och andra i hans situation. Han har börjat bra med att ställa frågor och dokumentera det som pågår. Här ser jag ett embryo till något som kan bli en stark berättelse om människoöden inom Fas 3. Det behövs motbilder till den syn på arbetslösa som fått fäste, framförallt hos alla som har ett arbete och sägs värja sig mot att betala mer i skatt för att ”andra ska få gå och dra benen efter sig”. Bilden av den late, som bara vill leva på birag har ätit sig in i folkmedvetandet, utan att särskilt många frågar sig hur mycket sanning det ligger i den.

Lyssnade på Håkan Juholt och tänkte att han har att göra eftersom en #nystart gör det nödvändigt att syna dagens system i sömmarna. Då räcker det inte med en omtalad mustasch och god retorik, även om Opinionsbloggen mycket fyndigt erinrade sig vad han med mustaschen lyckades med på dansbanan. Företagare och organisationer som tagit på sig att göra en insats inom Fas 3 ska inte kunna se detta som vilken födkrok som helst – det handlar om människor och människor behöver en positiv feedback för att kunna göra rätt för sig. Att vara objekt för andras förtjänstmöjligheter går förr eller senare i dagen – och är lika nedbrytande oavsett om det handlar om omhändertagna barn och ungdomar eller sjuka och arbetslösa. Att ersätta dalt med kärlekslöshet är ingen hållbar lösning. Ser hos Mikael Persson att Arbetsförmedlingens mål, när det gäller att få ut Fas 3-människor i jobb ligger så lågt som 1,5%. Är det inte läge att kartlägga hindren?

Kommen så långt undrar jag naturligtvis vad som rör sig i sinnet hos andra denna lördagkväll. Eftersnack till sossekongressen, Earth Hour, ishockeykval, men också fortsatta reaktioner om domen mot polisen i tunnelbanan, som här Scaber Nestor; och Lars-Erick. Sist men inte minst påminns vi om att ställa fram klockan en timme innan vi går och lägger oss, eftersom sommartiden börjar i natt.

Intressant.

Hur hushållar vi med våra resurser?

Igår undrade jag om makthavare bryr sig om opinionen på nätet, som en kommentar till Tobias Brandels funderingar om förhållandet mellan reaktioner kring kärnkraften på nätet och i form av demonstrationer på gator och torg. Idag läser jag i politikernas husorgon Dagens Samhälle Erik Laaksos krönika Kärnkraft ger miljövänlig el i tusentals år och förundras. Tyvärr har Dagens Samhälle, till största delen finansierad av skattemedel, valt en modell där ytterst litet av innehållet är tillgängligt på nätet, varför jag inte kan länka till hans krönika. Den är välskriven, men Erik är översvallande optimistisk när det gäller tekniken för framtidens kärnkraft. I sin slutkläm skriver han ”Kärnkraftsmotståndarna måste förklara hur framtiden ser ut i en värld med nästan sju miljarder invånare”. Har inte kärnkraftskramarna ett minst lika stort ansvar, när det gäller att beskriva sin framtidsbild, eftersom vi gör oss allt mer beroende av en energikälla, vars drift inte är riskfri och vars avfall kräver exceptionella åtgärder under en ofattbart lång tidsperiod.

Göran Rosenberg skrev i DN om varför kärnkraften klyver oss. Birger Ekerlid har läst och gillar Rosenbergs angreppssätt att se en utbyggnad av kärnkraften som en pakt med djävulen. I Birgers inlägg refereras till Östersunds-Postens ledarsida, som nu 31 år efter kärnkraftsomröstningen, ger en minnesbild från olyckan vid kärnkraftsverket i Tjernobyl år 1986. Själv minns jag att händelsen fick återverkningar både för mina föräldrar boende i Storumans fjällvärld och för oss som arbetade med turistverksamhet i Kapellskär, främst därför att många utländska turister trodde av även vi här i Roslagen hade drabbats av nedfallet. Tycker därför att det ska bli intressant att läsa boken Den stora förnekelsen av Anders Wijkman – Johan Rockström där de talar om behovet av en ny ekonomisk modell för att rädda planeten.

Anna Troberg minns också händelser från förr och undrar Var tar alla maskätare vägen. Medan hennes tankesprång leder henne till funderingar kring upphovsrättsindustrins omaga krav, funderar jag på om daggmasken har haft någon roll i filosofin, medan en strof ur en revytext tränger sig på ”masken luckrar upp jorden, det är sant – ta mig på orden: - Funnes inte den, funnes inte vi, därför tycker jag om daggmask.” Det var Bernt Uthas som stod för text och musik och sångnumret ingick i en nyårsrevy i Smedjebackens Folkets Hus i slutet av 1950-talet. Ja, tänk hur tankar kan komma och gå och med nätets hjälp kan jag idag se att han inte gav upp sin dröm och senare vigde sitt liv åt det som han brann för. Då var vi ett ungt SSU-gäng som inspirerades av Bernt att sätta upp nyårsrevyn.

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess och jag har lämnat socialdemokratin redan för ett par decennier sedan. Då färdig med partipolitiken efter år av besvikelse över dragkampen om den offentliga sektorns behov av effektivisering, där sossar trodde att allt skulle bli bättre om folkrörelserna tog över verksamheter medan man på den borgerliga kanten sjöng privatiseringens och konkurrensens lov. Krukan går efter vatten tills den spricker, var ett ordspråk, som jag då vårdade till tröst. Därför är jag rätt road av att tolka vad som skett inom partipolitiken sedan dess. Jag vill påstå att såväl M som S har problem med att verkligheten inte låter sig besvärjas, utan kräver tålmodigt arbete, där tilltro till människors förmåga och positiva förväntningar är en grundbult.

Mot den goda ansvarskännande företagsamheten står företag där vinster växer ur rovdrift på människor, djur och natur. Mot den ansvarskännande och ideellt arbetande föreningsledaren står aktörer som drar egna ekonomiska fördelar av det godwill som ideella organisationer, NGO:s, byggt upp genom åren. Mot den ansvarskännande sjuksköterskans engagemang står en trög sjukvårdsorganisation, som förpestar arbetsmiljön. För att inte tala om det spel som pågår inom bankvärlden. Ur den synvinkeln tycker jag att det är intressant att följa Kent Perssons och Johan Westerholms slit.

Undrar för ett ögonblick vad de bägge tänker om den bild av samhällets insatser, som går under benämningen Fas 3. En sysselsättning som Anders Widén gör tappra försök att beskriva ur egna och andra berörda människors perspektiv. Undrar vad Anders och de andra själva kan se som en utväg, eftersom en verklig befrielse från det som de upplever kräver deras engagemang? Sånt kan jag stanna upp inför även om jag numera mest fokuserar på Piratpartiets hjärtefrågor, som också handlar om hur dåtid ska kunna gå över i en framtid där Informations- och Kommunikationstekniken blir till människors nytta. Avrundar med Anders S Lindbäck som roas av twittrandets möjligheter.

Intressant.