Änglarna i vården värda bättre ledning.

Ser i ett av inläggen i dagens SvD Debatt ”Styrningen i sjukvården har blivit ett hot” att jag sannerligen var något viktigt på spåren, när jag skrev inlägget den 20 april i år om ”FOU i Förlossningsvården och BB Sophia”.

Idag skriver tio proffs inom sjukvården i sitt läsvärda inlägg om den toppstyrning som blivit ett hot mot patienterna – främst de mest behövande, som inte förstått att högt och tydligt formulera sina krav och då skjuta in sig på de högt uppsatta huvudmännen, såväl tjänstemän som politiker. Vem eller vilka, som med dagens styrning, tar ansvar för de patienter, som saknar egen ork att tala högt och ljudligt i egen sak är i idag väl dolt i en politisk och administrativ dimma. Enligt debattinlägget förefaller dock sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) ha en viss insikt om politikernas brist på tilltro till professionen inom vården, men frågan är om det inte också handlar om att en del läkare och/eller klinikchefer frestats att bli mera partipolitiskt verksamma än att fungera som goda företrädare för kollegor, vilka vigt sitt liv åt patienterna och deras behov av vård och omsorg?!

Hur har det blivit så här? Det frågar sig de tio debattörerna och pekar på att sjukvården under ett par decennier utsatts för tilltagande byråkratisk styrning inspirerad från andra samhällsområden, särskilt tayloristiskt inriktade tillverkningsindustrier med fokus på ”styrning” och ”flöden”.

”Några exempel är balanserade styrkort, lean production, new public management och nu senast ”värdebaserad vård”. Dessa har införts i snabb takt och utan vetenskapligt underlag. New public managemant har införts i många länder, men knappast så snabbt och konsekvent som i Sverige.”. Vidare berättar debattörerna om den s k New Staffordshire-skandalen i England för några år sedan, vilken ledde till en av efterkrigstidens största utredningar, vilken kom fram till ”att mycket lidande inklusive åtskilliga dödsfall orsakats av missriktade, industriellt inspirerade, mål tillämpats i delar av den brittiska sjukvården. Såväl sjukvårdsetik som vetenskap och beprövad erfarenhet hade åsidosatts.” . Någon liknande skandal har inte avslöjats i Sverige, men Riksrevisionens kritik när det gäller vårdval inom primärvården i Sverige kan vara en välbehövlig ögonöppnare. Vidare pekar Svenska Läkaresällskapets utredning ”En värdefull vård” på svårigheter, som uppstår, när man med hjälp av system, som lett till en allt mer fragmenterad vård, tror sig kunna fånga komplexiteten i enskilda patienters hälsotillstånd och vårdbehov. Debattörerna slår fast ”Den politiska, administrativa och ekonomiska styrningen har ökat successivt och innebär nu orimligt mycket detaljerade kontroller från huvudmännen och staten”.

De frågar sig varför omfattande styrsystem och organisatoriska förändringar införs, som i mycket hög grad påverkar handläggningen av de enskilda patienterna, utan vetenskapligt underlag, utan förhandsgodkännande av forskningsetiska kommittéer och utan systematisk kritisk uppföljning och lärande? De undrar också hur åtgärder på gruppnivå kan hanteras väsensskilt från alla krav som finns på individnivå.

I ett sådant system är det naturligt att lågmälda blivande föräldrar och dito vårdbehövande veteraner riskerar att bli satta på undantag. 

Debattörerna eftersträvar en bred debatt kring två frågeställningar: - Hur kan vi verka för att även vårdens organisation och styrsystem utformas på evidensbaserad grund och enligt den etiska plattformens principer? - Hur kan vi återupprätta fokus på kvalificerad hälsoanalys, human vård och kontinuitet mellan patienten och läkare/andra personalgrupper? 

Efter mer än ett decennium fyllt av vård och omsorg på grund av olika cancersjukdomar och en hjärtinfarkt, som klarades av tack vare Hjärt- och Lungräddning i kombination med en akut s k ballongsprängning följt av hjärtgympa och styrketräning, vilket varit en förutsättning för att orka med alla andra operationer (även om jag haft Hemsjukvård och/eller Hemtjänst i perioder däremellan) så vet jag vad det betyder att jag, som patient/brukare – ibland med hjälp av anhöriga – klarat av/orkat med att förbereda mig inför de olika vårdsamtalen/läkarbesöken. Med krämpor relaterade till både medicinska insatser och kirurgiska ingrepp har det känts tryggt att kunna genomföra dessa samtal så effektivt som möjligt – inte minst med tanke på den av vårdsystemet avdelade tiden. 

Men, nog har det hänt att jag ibland funderat över hur andra i min ålder under liknande förhållanden klarat av att få sina behov tillgodosedda. Även om vi här i Norrtälje är lyckligt lottade, som efter år av tryck på lokala och regionala politiker, begåvats med vårdorganisationen Tiohundra, där de anställda gör sitt yttersta för att ingen ska falla mellan stolarna i Stockholms läns landsting och Norrtälje kommun. Men, alla änglar i vården och omsorgen är även människor och som sådana värda en bättre ledning och styrning än den, som vi här fått vetskap om, tack vare dessa modiga debattskribenter. Avslutar med ett stort TACK till dem! Det ska bli intressant att se om någon där uppe på toppen bryr sig. Intressant?

Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet.

En varm eloge till Expressens Johannes Forsberg som talar klarspråk om datalagringen och diverse rättstalespersoners slappa inställning och brist på respekt för medborgarnas rätt till ett mot staten skyddat privatliv. IDG.se visar att Cecilia Malmström inte heller håller ordning på statens roll när det gäller att beivra brott. Där talar hon bl a om att uppgifter i det insamlade materialet ”används som bevis, inte bara för att döma de ansvariga för allvarlig brottslighet och terrorism, utan också för att fria oskyldiga från misstankar”. Statens roll är att beivra brott bland annat genom att presentera hållbara bevis på att en misstänkt är skyldig till det som läggs vederbörande till last. Om polisen behöver en allmän övervakning för att kunna sortera bort oskyldiga, kan man börja undra hur det står till med yrkeskompetensen. Mest förefaller det som att Cecilia Malmström griper efter ett halmstrå för att legalisera ett långtgående intrång i våra demokratiska fri- och rättigheter.

Cecilia Malmström och Beatrice Ask är i mitt tycke väldigt svaga företrädare för kvinnorna i politiken, eftersom de har så ohyggligt svårt för att hålla oskuldspresumtionen i minnet och gärna hemfaller åt ren och skär moralism, som lätt råkar i spinn när många tror sig ha något att vinna på att sjunga med i den kören. Lyckligtvis finner vi fruntimmer av bägge könen i det gänget :). Tidigare har vi kunnat läsa om hur Datainspektionen tillsammans med andra dataskyddsmyndigheter inom EU kämpar för att synliggöra hur kommissionens förslag om lagring av uppgifter om flygpassagerare slirar på sanningen. Ja, rent av vill föra oss medborgare och våra politiska företrädare bakom ljuset. Mark Klamberg redogör på vilka grunder han anser att Sverige haft fel fokus när det gällt att införa direktivet i svensk lag. Juristen pekar också på håligheterna i Cecilia Malmströms argumentation. Anna Troberg argumenterar väl för att vi nu bör använda tiden för att få allt fler att se vad det är frågan om.

Medan all denna verksamhet pågår för att övervaka och kontrollera oss, undrar jag vad det är som gått i baklås, när samhällets ledande personer tror att social oro i samhället bäst åtgärdas med förbud samt mer övervakning och kontroll. Även om det pågår forskning om orsak och verkan när det gäller den sociala oro som unga människor ger uttryck för i form av klotter och skadegörelse, verkar väldigt litet av resultaten tränga ut till folket. Det tänker tydligen Sveriges Kommuner och Landsting råda bot på när de anordnar en konferens på temat Social oro den 7 juni i Stockholm. Spännande se vad det kan leda till att samla politiker och tjänstemän till en dialog om orsak och verkan. Mer av övervakning och kontroll eller förebyggande insatser, det är min nyfikna fråga. Det ska också bli intressant se vad som kommer ut av att The Pirat Bay under några dagar blir The Research Bay, eftersom torrentrackern ska medverka i forskningsprojektet Cybernormer vid Lunds Universitet. Kan bara hoppas att användarna kan medverka till att fler börjar resonera som denna bloggare hos Future Books – Fighting priacy is the dumbest thing you can do.

Avrundar med Anders Widén som kämpar vidare med uppgiften av skingra dimmorna kring Moderaternas politik när det gäller arbetsmarknadsåtgärden Fas 3 och vilka grepp anställda vid Försäkringskassan förväntas medverka i. Är det sådana metoder som används inom moderatstyrda kommuner, landsting och det privata näringslivet för att kolla upp de anställdas lojalitet? På vilket sätt ingår en sådan kartläggning i det systematiska arbetsmiljöarbetet? Kan just undra om Arbetsmiljöverket haft ett ord med i laget när den här idén rann till i ett annat av statens stuprör?

Intressant.

Vem vinner och vem förlorar – i längden?

En stor nyhet idag är att en person, som ingått i ett nätverk bestående av filmnördar, fångats in och riskerar att dömas till fängelse. Vad jag förstått har personerna i nätverket Scenen satt en ära i att vara tidigt ute och delat filer med varandra samt orerat om nya filmer. Läs mer hos GP, SVT, P3 Nyheter, DN och IDG, Till grund för tillslaget ligger en anmälan från Antipiratbyrån, som naturligtvis gottar sig och utgår från att nedladdningen kommer att minska.

Men, vad de inte tagit med i beräkningen, det är att denna grupp av mycket intresserade filmkonsumenter nu fråntas möjligheten att delge sin omgivning sin syn på det kommande filmutbudet. Det ska bli intressant se om inte detta ger några negativa effekter. I kampen om människors tid kan jag tänka mig att Scenen fungerat som entusiastiska ambassadörer för filmbranschen. Man har helt enkelt puffat för vilka filmer som varit värda ett biobesök. Men bolagen bakom Antipiratbyrån verkar vara mer intresserade av att föda och göda advokater, som livnär sig på att jaga fildelare, än att ta tillvara entusiasters medverkan i marknadsföringen. Men det visar bara hur lätt det är att stirra sig blind genom att bara titta åt det håll som passar ihop med den inbillning som man lever med. Hur länge håller det?

Därifrån till ett annat kärt barn här på bloggen. Det gäller sjuksköterskors löner och arbetsvillkor. Häromdagen skrev SvD Personal lämnar Danderyd, vilket visar att kompetenta kvinnor med ett mycket varmt och för neonatalvården klappande hjärta har fått nog. Vad neonatalvård är framgår av information på sjukhusets hemsida. En övergång till ett lönesystem, där en låg grundlön i kombination med ett poängsystem, som chefer velat ändra i för att få budgeten att gå ihop, blev droppen som fick bägaren att rinna över. Vad som inte kommer fram i artikeln är bristen på kompetens i ledarskapet, vilket verkar genomsyra många arbetsplatser inom den offentliga vården. Det är tyvärr inte de skickligaste i yrket som befordrats till chefer – om man säger så. Men ofta hinner även de dra vidare innan sanningens minut kommer ifatt dem.

Vid den förra löneförhandlingen valde Vårdförbundet och arbetsgivaren SKL att prioritera mellancheferna, vilket naturligtvis ledde till att arbetsgivaren fick lydiga redskap i sin hand för att pressa de anställda på ”verkstadsgolvet” till det yttersta. Något som jag inte kan tänka mig att Vårdförbundet avsåg, när man godtog den saken. Ibland undrar jag om det är så bra att chefer tillhör samma fackförbund, som de underställda medarbetarna. Vad jag kan se har inga dåliga meddelanden tillåtits att stiga uppåt i hierarkin. Eftersom jag följt de anställdas kamp för att kunna förena arbetsliv med familjeliv på rätt nära håll, känner jag stolthet över att en del av dessa kvinnor nu gjort slag i saken. Uppror behövs för att föra utvecklingen framåt och utan några andra jämförelser med upproren i arabvärlden – nog är det skönt se att även kvinnor här hemma kan sätta kraft bakom orden. När de närmsta cheferna tror att det räcker med prat och åter prat, då återstår bara att gå vidare till annat i livet.

Om ansvarige läkare Björn Westrup vore intresserad av att få veta hur det står till inom hans organisation, borde han bjuda in de sjuksköterskor som slutat till avgångssamtal och ta deras ord på allvar samt våga pröva sin egen kompetens när det gäller konststycket att föra den information han får uppåt i organisationen så att rätt prioriteringar kan göras. Utan kompetent personal, som möter barn och föräldrar i deras utsatta lägen, tvingas man stänga avdelningar. Men det betyder inte att behovet av neonatalvård försvinner. Märkligt om inte Filippa Reinfeldt (M), Birgitta Rydberg (FP) och och Dag Larsson (S) bryr sig mer om det som pågår. Det här borde få större uppmärksamhet i media än vad som visat sig hittills.

Avrundar med en länk till Opassande, som visar hur detta med datalagring fungerar där det redan införts, och Anna Troberg, som visar att hon är uthålligare än de flesta, samt Mark Klamberg, som skrivit om den brittiska motsvarigheten till FRA. Med allt detta eldar jag under min vrede över sakernas tillstånd.

Intressant.