Om vad och på vilken grund ska vi låta EU bestämma?

Denna bloggpost blir den längsta sedan start. Men då den är viktig för att höja kunskapsnivån om det som är på gång i EU, räknar jag med att de läsare som följer vad jag skriver gör sig tid att ta del. Efter att själv ha läst och begrundat ser jag behovet av att vi handlar – i första hand genom kontakt med de svenska ministrar som ingår i Ministerrådet och i andra hand med berörda EU-kommissionärer samt EU-nämnden i Sverige och EU-parlamentets ledamöter.

De viktigaste frågorna vid mötet med rådet för Rättsliga och Inrikes frågor den 9 – 10 juni är förslaget till förordning om Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av 562/2006 om kodexen om Schengengränserna, förslaget om direktivet för att bekämpa sexuell exploatering av barn och förslaget om direktivet om angrepp mot informationssystem.

När det gäller bekämpandet av sexuellt utnyttjande av barn är det märkligt hur mycket som det oreras utan att någon tillförlitlig forskning presenteras både vad gäller omfattningen och hur människor med denna sexuella läggning borde behandlas för att reducera riskerna. Med den makt som EU har borde besluten kunna styras mer av forskning och fakta än den lättantändliga moralpanik som blossar upp med jämna mellanrum.

För övrigt handlar diskussionen om ett avtal mellan EU och USA om att dela med sig av PNR Data – varför vi även måste klara ut vad detta är. Innehållet här nedan har jag hämtat från Papers Please.org som förklarat innebörden i hela dess vidd. Även om jag bara orkat översätta drygt fyra sidor av ett tio-sidigt dokument talar detta sitt tydliga språk. I folkbildningens namn vill jag dela med mig, eftersom EU-kommissionen och EU.s Ministerråd är på väg att godkänna ett utbyte av personuppgifter, utan att ha bry sig ett dugg om ifall mottagande land har ett lagligt skydd mot missbruk. Det är deprimerande. Därför behöver jag – innan jag går över till att berätta om PNR – peppa mig själv och andra med att det finns en och annan modig person i universitetsvärlden som kämpar för en ordning där även företag och banker måste värna våra medborgerliga rättigheter.

Sedan till frågan: - Vad är en PNR? PNR ("Passenger Name Record") är en post i en databas med resebokningar som innehåller information om resan. En enda PNR kan innehålla data om en person eller om en grupp upp till 100 personer reser tillsammans. Det kan omfatta personlig information om resenärer och andra personer, och om tjänster som tillhandahålls av flygbolag, järnvägar, hotell, researrangörer etc.

Varifrån kommer uppgifterna i PNR? PNR s skapas av reseföretag såsom flygbolag, resebyråer och researrangörer. En PNR kan innehålla uppgifter som införts av flera reseföretag i separata poster från olika platser vid olika tidpunkter.

Har alla uppgifter i PNR ursprungligen samlats in från resande? Nej PNR's kan innehålla information som anges av reseföretag utan kunskap om den resande. Till exempel kan en PNR innehålla fritext med kommentarer från kundservice på en biljett, från en disk eller ett callcenter eller anteckningar från ett hotell eller resebyrå om vilka särskilda tjänster eller faciliteter som krävdes.

Vet resenärer vilka personuppgifter som tas upp i PNR? Nej, den innehåller ofta till exempel en resebyrås hela "profil" om kunden. Den kan inkludera information som inte rör enbart denna resa, som t ex alternativ kontaktinformation, medlemskap i andra flygbolags frequent flyer-program, eller uppgifter om andra kreditkort.

Är resenärer de enda registrerade i PNR's? Nej PNR innehåller information om andra registrerade. Dessa omfattar arbetstagare i resebranschen, människor som betalar för andras biljetter, kontaktinformation av familj eller vänner eller affärsbekanta, adresser för biljettleverans, bekräftelser, telefonnummer etc.

Kan PNR innehålla känsliga uppgifter? Ja. PNR innehåller särskilda måltidsönskemål, som kan indikera religion och speciella önskemål d v s service som kan indikera sjukdomstillstånd och funktionshinder. De kan omfatta fakturering, kontakt, PNR medlemskap, och särskild biljettprisinformation som tyder på facklig eller politisk partitillhörighet.

Kan känsliga uppgifter filtreras bort? Nej. Varje flygbolag eller resebyrå har sin egen affärsverksamhet. Till exempel kan en förhandlad rabattkod för deltagare i ett fackligt konvent tas upp i påskrifter, biljettbeteckning, eller "IT"-rutan på biljetten, i form av betalningsbalansstatistisk information, fria eller textbaserade anmärkningar eller " SSI "(särskild service information) eller" SSR "(special serviceärenden). På grund av alla möjliga variationer av känsliga uppgifter, språk och format som kan förekomma, är det omöjligt att tillförlitligt filtrera bort känsliga uppgifter i PNR.

Kommer ett "push"-system skydda känsliga uppgifter? Nej. Känsliga uppgifter skulle kunna ingå i "push" fälten. I synnerhet om fri-text anmärkningar, SSI, eller SSR-fält ingår i "push", kommer känsliga uppgifter att ingå i push.

Var finns PNR lagrade? De flesta PNR's är ett datoriserat bokningssystem (CRS's) hos en värd. Men, de flesta flygbolag är inte värd för sina egna PNR-data. Istället hyr de en "partition" i databasen till ett datoriserat bokningssystem för att lagra sina PNR-poster. I praktiken har de outsourcat lagringen av PNR till ett datoriserat bokningssystem. Varje CRS har kopior av alla PNR för flygningar på de flygbolag som använder det datoriserade bokningssystemet som sin systemleverantör, och alla de PNR har skapats av någon av de resebyråer som ansluter sig till det datoriserade systemet för flygningar på något flygbolag eller för några andra resetjänster. CRS's är också känd som "Global Distribution Systems" (GDS s), även om termen "CRS" används i EG "uppförandekod för datoriserade bokningssystem".

Var finns dessa datoriserade bokningssystem belägna? Det finns fyra stora datoriserade bokningssystem som tjänar de flesta av världens flygbolag och resebyråer. Tre (Sabre, Galileo och Worldspan) ägs av företag baserade i USA One (Amadeus) ägs av ett företag baserat i EU. Alla datoriserade bokningssystem har redundanta servrar på flera platser ("cloud computing").

Måste alla europeiska flygbolag och resebyråer använda ett europeisk datoriserat bokningssystem? Nej, alla i USA baserade datoriserade bokningssystem har betydande marknadsandelar bland europeiska flygbolag och resebyråer. Majoriteten av PNR s skapade av resebyråer i EU finns i datoriserade bokningssystem i USA. Vad händer om resebyrån eller researrangören använder en CRS, och flygbolagets värd en annan? Separata PNR s skapas då i båda bokningssystemen.

Men, är inte ett datoriserat bokningssystem bara ett löpande band för meddelanden mellan resebyråer och flygbolag? Nej. Om till exempel, en europeisk resebyrå använder Sabre är ett PNR skapat i Sabre för varje bokning som resebyrån gör, även om det är en bokning för ett flygbolag med värd i Amadeus (för vilka ett PNR också skapas av flygbolaget i Amadeus). Vad händer om det är en "codeshare" flygning märkta med linjenummer av två eller fler flygbolag? Normalt är att PNR, som skapats i det datoriserade bokningssystemet, används av varje flygbolag. Så även om flygningen opereras av flygbolag med värd i Amadeus i EU, kan en ”codeshare” innebära att ett flygbolag gör en PNR för samma reservation i ett datoriserat bokningssystem i USA? Ja.

Vad händer om jag gör mina reservationer på internet? De flesta online resebyråer
anlitar datoriserade bokningssystem för att ansluta bokningarna till flygbolagen. De hänger samman precis som tegel och murbruk. Det betyder PNR s skapas i online byråns datoriserade bokningssystem samt flygbolagets datoriserade bokningssystem. Så större delen av tiden, när jag gör en bokning med en resebyrå i EU, på ett flygbolag baserat i EU, skickar resebyrån eller researrangören mina uppgifter till ett datoriserat bokningssystem i USA, där ett PNR skapas och lagras innan informationen kommer tillbaka till flygbolaget i Europa? Ja. Och det händer oavsett om flygningen sker till, från eller via USA? Ja.

Är det bara överföring av passageraruppgifter till ett datoriserat bokningssystem i USA som omfattas av PNR-avtalet? Nej, avtalet gäller enbart för överföringar av PNR-uppgifter från ett flygbolag till DHS (Department of Homeland Security). Det skall inte tillämpas på överföringar av PNR eller andra personuppgifter till ett datoriserat bokningssystem eller andra kommersiella enheter i USA, eller indirekt överföring till DHS genom en mellanhand, såsom ett datoriserat bokningssystem.

Om DHS får PNR-uppgifter från ett datoriserat bokningssystem i USA, omfattas detta av PNR-avtalet? Nej. Om FBI eller någon annan i amerikanska regeringen inhämtar PNR-uppgifter från ett datoriserat bokningssystem i USA, utan att involvera DHS, omfattas detta av PNR-avtalet? Nej. Kan något som ett datoriserat bokningssystem i USA gör med PNR-uppgifter, när det väl fått detta från en resebyrå, researrangör, eller flygbolagskontor i EU omfattas av PNR-avtalet? Nej. När PNR-uppgifter överförs till ett datoriserat bokningssystem i USA, finns det några kontroller i den amerikanska lagstiftningen om hur detta används, t ex vidareöverföring? Nej. Så överföring av passageraruppgifter till datoriserade bokningssystem i USA förbigår helt PNR-avtalet? Ja.

Vem kan få tillgång till PNR-uppgifter som innehas av datoriserade bokningssystem? Det är helt efter gottfinnande i det datoriserade bokningssystemet. Varje kontor för ett flygbolag, överallt i världen, kan få tillgång till alla PNR för alla detta flygbolagets flygningar

över hela världen. I de flesta fall, om inte PNR har "hävdade" av en viss resebyrå kan alla resebyråer överallt i världen få tillgång till alla PNR som görs direkt med ett flygbolag, om de vet att Record Locator eller namn och detaljer för flygningen.

Är tillgången begränsad till resebyrån eller det flygbolagskontor som bokat? I allmänhet, nej. Alla kontor som resebyrå eller flygbolag kan komma åt alla sina PNR-data. Finns det någon restriktion vad gäller syfte för tillgång till PNR-uppgifter som innehas av datoriserade bokningssystem? Nej en resebyrå eller en anställd i flygbolaget behöver inte ange ett syfte för att få tillgång till en PNR-post. Finns det några geografiska restriktioner för gränsöverskridande tillgång till PNR-uppgifter som innehas av datoriserade bokningssystem? Nej. CRS infrastruktur är avsedda att säkerställa att alla PNR-uppgifter är smidigt tillgänglig för alla abonnenter över hela världen, i realtid. Inga särskilda åtgärder behövs för tillgång till PNR s uppgifter inlagda av andra jurisdiktioner. Finns det några begränsningar om tillgång till känsliga uppgifter i PNR s som finns i datoriserade bokningssystem? Nej. I allmänhet kan vilket flygbolagskontor eller resebyrå som helst i världen få tillgång till hela PNR, inklusive känsliga uppgifter.

Finns det några amerikanska lagar som skyddar PNR-uppgifter som innehas av datoriserade bokningssystem? Nej. USA har ingen allmän lag om dataskydd för kommersiella uppgifter och inga särskilda dataskyddsbestämmelser för datoriserade bokningssystem eller PNR-poster. I USA anses kommersiella uppgifter, såsom PNR s vara exklusiv informativ egendom hos bolagen, där den registrerade inte har några rättigheter. Enligt amerikansk lag kan datoriserade bokningssystem juridiskt behålla PNR-uppgifter för alltid, använda dem, sälja dem, eller överföra dem till någon eller någonstans i världen, bland annat till den amerikanska regeringen eller andra regeringar, utan förvarning eller samtycke från den registrerade. De är inte skyldiga att föra register över tillträde eller överföring. De är inte skyldiga att lämna ut PNR-uppgifter eller tillhandahålla en redovisning av upplysningar, i svar på direkt begäran av den registrerade.

När det gäller vinstdrivande företag, har de ett förvaltningsansvar enligt amerikansk lag med skyldighet till sina aktieägare att tjäna pengar på dessa data, som vilken annan av deras egendom, om de kan hitta ett sätt att göra det.

- - -
Texten ovan är som sagt bara drygt fyra av tio sidor om PNR och visar hur bristen på skydd mot att uppgifter om enskilda individer sprids länder emellan, gör uppgifter om våra liv till staters egendom och en handelsvara. Vad säger Datainspektionen? Nog är det tragiskt att rädslan för terrorism leder till att den stat, som ska skydda sina medborgare, skapar övervakningssystem, som terrorgrupper bara kan drömma om. Vi kan inte acceptera att våra folkvalda bara traskar patrull efter vad aktörer inom det växande säkerhetsindustriella komplexet hittar på. Vi behöver verkligen mer forskning inom detta område utifrån ett folkrättsligt perspektiv. Till detta kommer rädslan för pedofiler, som skapar ett otroligt spinn hos fantasifulla själar. Här behövs också forskning om denna sexuella minoritets reella inverkan ur såväl berörda barns och föräldrars som samhällets perspektiv och vad som kan göras för att dämpa deras sexualdrift samt den skadliga moralpanik som samhället ofta drabbas av.

Samtidigt verkar i pedofilskräckens kölvatten de s k kulturskaparna som lobbar för att internetleverantörerna ska göras ansvariga för innehållet i internets kablar och därmed hålla koll på upphovsrättsskyddat material. I det perspektivet är det svårt att föreställa sig Informations- och Kommunikationstekniken (ICT) som en blomstrande bransch och verktyg för en demokratisk utveckling. Mitt i allt detta känns det gott att inte vara ensam om att informera om det som pågår. Tvärtom har jag en känsla av att det blir allt fler som inser att de måste engagera sig. Jag gör det i Piratpartiet som består av många engagerade kämpar för alla individers rätt till fri information, kultur och kunskap.

Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet.

En varm eloge till Expressens Johannes Forsberg som talar klarspråk om datalagringen och diverse rättstalespersoners slappa inställning och brist på respekt för medborgarnas rätt till ett mot staten skyddat privatliv. IDG.se visar att Cecilia Malmström inte heller håller ordning på statens roll när det gäller att beivra brott. Där talar hon bl a om att uppgifter i det insamlade materialet ”används som bevis, inte bara för att döma de ansvariga för allvarlig brottslighet och terrorism, utan också för att fria oskyldiga från misstankar”. Statens roll är att beivra brott bland annat genom att presentera hållbara bevis på att en misstänkt är skyldig till det som läggs vederbörande till last. Om polisen behöver en allmän övervakning för att kunna sortera bort oskyldiga, kan man börja undra hur det står till med yrkeskompetensen. Mest förefaller det som att Cecilia Malmström griper efter ett halmstrå för att legalisera ett långtgående intrång i våra demokratiska fri- och rättigheter.

Cecilia Malmström och Beatrice Ask är i mitt tycke väldigt svaga företrädare för kvinnorna i politiken, eftersom de har så ohyggligt svårt för att hålla oskuldspresumtionen i minnet och gärna hemfaller åt ren och skär moralism, som lätt råkar i spinn när många tror sig ha något att vinna på att sjunga med i den kören. Lyckligtvis finner vi fruntimmer av bägge könen i det gänget :). Tidigare har vi kunnat läsa om hur Datainspektionen tillsammans med andra dataskyddsmyndigheter inom EU kämpar för att synliggöra hur kommissionens förslag om lagring av uppgifter om flygpassagerare slirar på sanningen. Ja, rent av vill föra oss medborgare och våra politiska företrädare bakom ljuset. Mark Klamberg redogör på vilka grunder han anser att Sverige haft fel fokus när det gällt att införa direktivet i svensk lag. Juristen pekar också på håligheterna i Cecilia Malmströms argumentation. Anna Troberg argumenterar väl för att vi nu bör använda tiden för att få allt fler att se vad det är frågan om.

Medan all denna verksamhet pågår för att övervaka och kontrollera oss, undrar jag vad det är som gått i baklås, när samhällets ledande personer tror att social oro i samhället bäst åtgärdas med förbud samt mer övervakning och kontroll. Även om det pågår forskning om orsak och verkan när det gäller den sociala oro som unga människor ger uttryck för i form av klotter och skadegörelse, verkar väldigt litet av resultaten tränga ut till folket. Det tänker tydligen Sveriges Kommuner och Landsting råda bot på när de anordnar en konferens på temat Social oro den 7 juni i Stockholm. Spännande se vad det kan leda till att samla politiker och tjänstemän till en dialog om orsak och verkan. Mer av övervakning och kontroll eller förebyggande insatser, det är min nyfikna fråga. Det ska också bli intressant se vad som kommer ut av att The Pirat Bay under några dagar blir The Research Bay, eftersom torrentrackern ska medverka i forskningsprojektet Cybernormer vid Lunds Universitet. Kan bara hoppas att användarna kan medverka till att fler börjar resonera som denna bloggare hos Future Books – Fighting priacy is the dumbest thing you can do.

Avrundar med Anders Widén som kämpar vidare med uppgiften av skingra dimmorna kring Moderaternas politik när det gäller arbetsmarknadsåtgärden Fas 3 och vilka grepp anställda vid Försäkringskassan förväntas medverka i. Är det sådana metoder som används inom moderatstyrda kommuner, landsting och det privata näringslivet för att kolla upp de anställdas lojalitet? På vilket sätt ingår en sådan kartläggning i det systematiska arbetsmiljöarbetet? Kan just undra om Arbetsmiljöverket haft ett ord med i laget när den här idén rann till i ett annat av statens stuprör?

Intressant.

En väldigt väldigt stor fluga ...

... som rädda politiker och tjänstemän trasar sönder vingarna på. Så tänkte jag när jag läste SvD:s ledare, sedan jag av min son fått en länk till en artikel i DN, som förklarar varför datorer i mitt barnbarns skola står oanvända. Till att börja med trodde jag att det bara hade att göra med en utvecklingsfientlig hållning från lärare och fritidspedagoger, eftersom de hade orerat om sin roll att kompensera elevernas användning av datorer på fritiden genom att motverka datoranvändningen i skolan. Nu vet jag att de fått hjälp av ett säkerhetsmaniskt statsledningskontor utan pedagogiska kunskaper, som ställt till det. Samtidigt har den upphandling, som statsledningskontoret gjort, gett teknikfientliga lärare lokalt i de olika enheterna möjligheten att dra en suck av lättnad och göra en dygd av statsledningens säkerhetsmani.

I artikeln finns en passus som talar sitt tydliga språk:

”Globala gymnasiet har dock undantagits. Skolledningen lyckades efter långa förhandlingar övertyga stadsledningkontoret om nödvändigheten att ställa sig utanför. Där köpte man i stället in bärbara Macdatorer till alla elever och lärare - och totalt blir kostnaden en miljon kronor lägre än om skolan hade gått in i det så kallade GS-IT-avtalet.

– Vi är förstås nöjda. Det ger oss en pedagogiskt frihet och elverna är själva administratörer av sina datorer, vilket jag uppfattar som en förutsättning för att de verkligen ska kunna använda sina datorer och verkligen lära sig hur de fungerar, säger Lars Benon, rektor.”

Globala gymnasiet – varför är deras elever och föräldrar begåvade med en skolledning som orkat stå på sig? Ja, en snabb titt på skolans presentation visar en inriktning, som den ängsligaste politiker eller tjänstman kan uppleva som en garant för att skolans datorer används av elever och lärare med hög moral. En moral som till himlen bär?

Jag är sannerligen ingen förespråkare av låg moral, men har tillräckligt med kunskap för att veta att moraliserande i barns och ungdomars värld inte är särskilt framgångsrikt, eftersom vi här har med tänkande varelser att göra. Allt för mycket av den varan kan rent av bli direkt kontraproduktivt. Här som i all annan verksamhet gäller det att kunna se den möjlighet till lärande som ligger i situationen. Men förmågan att se den möjligheten, ser ut att ha gått helt i baklås. Varför har så många vuxna i barns och ungdomars omgivning drabbats av mental kortslutning när det gäller datoranvändning? Varför vill man inte fylla den användningen med nyttigheter som skolarbete också?

Därför är det rätt upplyftande att läsa kommentarerna till DN:s artikel. Där finns bland andra Kistalight med en hänvisning till en krönika, där jag möts av en inloggningssida. Genom att googla, finner jag under Gästbloggen hos Pedagog Stockholm en redogörelse som ger intrycket att någon trots allt har tänkt. När jag surfat runt hos Pedagog Stockholm slås jag av att där finns länkar till material, och hjälpmedel som jag tror att varken rektor, lärare eller fritidspedagoger i mitt barnbarns skola har en susning om. Samtidigt undrar jag varför där inte finns några länkar till UR:s material. Saker on line leder mig till en artikel i IDG.se där jag kan se att Stockholms stad ser ut att vara i gott sällskap. En länk till det ansvariga skolborgarrådet Lotta Edholms blogg med en lång rad kommentarer bidrar också till att sprida ljus över situationen. Läs och begrunda. Om det finns en strategi så saknas uppenbarligen en plan för ett demokratiskt genomförande.

Det luktar Björklunds #merkateder och peka med hela handen samtidigt som skolan ska vinnas för idén att Informations- och Kommunikationstekniken, ska vara ett stöd i undervisningen. Medan jag surfat runt och läst har jag förstått att skolan blivit ett genompolitiserat slagfält. Och i detta som i alla andra krig går stabens bristande kunskap och ledarskap ut över såväl soldaterna vid fronten (lärarna) som civilbefolkningen (barn och föräldrar). IT-mamman visar att hon med teknikens hjälp kommit närmare människor med makt i frågan och kan visa att hon tror på dialog. Medan jag bloggar vidare för att bearbeta min frustration som farmor och söka svar på frågan "Voffor gör di på detta viset?".

Tänker följa Holmgång en blogg med fokus på Stockholm stads IT-verksamhet, för att hålla mig ajour. Nu senast har han funderingar kring informationen att stadens IT-direktör numera ingår i IT-ministerns digitaliseringsråd. Sedan en runda bland mina favoriter för ett nedslag i det som rör sig i deras tillvaro – MinaModerataKarameller noterar att debattglädjen torkat in med tanke på händelserna i både Japan och Libyen; Opassande Emma ber om två klick för två barn; Mark Klamberg ger en inblick i pedagogik med exempel ur sin värld och kommenterar att Datainspektionen omprövat sin roll; samt Opinionsbloggens Johannes Forsberg, som folkbildar oss om hur klickhysterin fungerar. Allt detta och mycket därtill, som vi måste förhålla oss till på ett eller annat sätt.

Intressant.

Polisen har bevis – folkbildningen är gravt eftersatt.

När jag läser OlofB:s blogginlägg med anledning av artikeln i SvD, har jag svårt att tro mina ögon. Följer hans länk och kan med egna ögon se hur Rikspolisstyrelsens jurist tolkar och tillämpar Sveriges lagar. Skrämmande. Men det allra svåraste att ta in är att nästan 90 procent av de drygt 2 tusen som läst artikeln tycker att det är helt OK att polisen hänger ut misstänkta gärningsmän på sin hemsida. Nyheten finns i en rad andra medier – DN; DN; Norrbottens-Kuriren; Ekot och TV4 Play.

Vid närmare koll visar det sig att det hela började redan i augusti 2009, när Polisen i Skåne hade börjat lägga ut bilder på misstänkta på den egna webbplatsen. Då visade det sig att fler polisdistrikt ville följa deras exempel. Datainspektionen yttrade sig och menade att sådan publicering kunde godtas endast i undantagsfall och ansåg att saken kräver en lagreglering varför de sände sitt yttrande till Justitieutskottet. Att polisen och Beatrice Ask inte har några betänkligheter, utan syndar på nåden, förvånar mig inte. Men svenska folket?! Ser man sig verkligen som folkpoliser? Det som händer blir det yttersta beviset på att alla de pengar som staten och kommunerna satsat och fortfarande satsar på bildningsförbunden, uppenbarligen kastas i sjön.

Ett lands rättssystem visar graden av respekt för mänskliga rättigheter. Men om folkets rättsuppfattning degenereras har vi, som det ser ut, ytterst få politiska företrädare som visar respekt för det förhållningssätt som Oskuldspresumtionen kräver. Måste fundera på om jag ska ta på mig jobbet att kolla hos studieförbunden vad det gjort för att öka kunskapen om denna grundbult i vårt rättssystem. Men också om det inte är hög tid att erbjuda landets ”Kalle Blomkvistare” kompetensutveckling, om det nu är så att polisen inte klarar sitt jobb utan deras hjälp. Rätt intressant förresten att allt fler verksamheter inom de skattefinansierade verksamheterna, behöver allt flera mer eller mindre ideellt arbetande medborgare och andra engagerade i civilsamhällets organisationer.

Annars arbetas det för att öka trycket på politikerna. Jan Rejdnell håller ångan uppe när det gäller att hålla i minnet hur det gick till när vi begåvades med den övervakning som FRA fått politikernas tillåtelse att ägna sig åt. Lars-Erick bidrar med kompletteringar sedan han läst vad Rejdnell skrivit. Jan Rejdnell satsar på det nya partiet Liberaldemokraterna och min kvalificerade gissning är att allt fler som börjat fråga sig var Folkpartiet står när det gäller liberalismen, kommer att följa Jans exempel.

Läser hos Albin Ring Broman och Hax att den goda moralens väktare nu gör framstötar i EU-parlamentet där Folkpartiets Cecilia Wikström i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, LIBE, nu vill pådyvla EU censur av internet med barnporr som bräckjärn. Torbjörn Jerlerup visar det absurda i dagens svenska lagstiftning. När jag själv, mot bakgrund av Rikspolisens förfärande bilder på en utnyttjad baby, uttryckt att det varit OK med den här typen av censur, har jag mötts av frågan: - Skulle det vara OK med censur av bilder på en skadad baby utsatt för annat våld än detta med sexuell anknytning? Måste medge att jag blivit svaret skyldig, eftersom jag kommit till en smärtsam insikt att det är ogörligt att inta en balanserad hållning i frågor som har med sexualitet att göra. Inte minst mot bakgrund av Assange-affären, feminismen och #prataomdet.

När det gällde de förfärliga Arboga-bilderna var det tidigt min uppfattning att Tingsrätten gjorde fel som inte använde sig av sekretesslagen och hemligstämplade dem med hänsyn till de anhöriga. Där och då blev det tydligt att journalister ansåg sig ha större legitim rätt att ta del av sådant material än skribenter i bloggosfären, varför många journalister tog tillfället i akt att ondgöra sig över publiceringen på nätet, samtidigt som de orerade om att en sekretessstämpel var ett hot mot deras yrkesutövning. Men, nog var det något av ett ödets ironi att materialet inte fick någon större spridning på nätet förrän TV4 i ett nyhetsinslag och på redaktionens Politikerbloggen offentliggjorde att det fanns ett anslag om dem på The Pirate Bay! Det var rätt intressant att notera att ytterst få journalister gjorde en research för att förklara torrent-trackern The Pirate Bays roll som teknisk plattform för material, som användare ville dela med sig av till varandra. Indignationen fick däremot rätt stort utrymme och spred sig som en löpeld i bloggosfären. Framförallt bland kvinnor, som upprördes när en talesperson för TPB irriterat försökte förklara att hans uppgift inte var att censurera dem, som använde sig av torrent-trackern. En tillfällighet som såg ut som en tanke var att TPB redan hamnat i hetluften sedan Antipiratbyrån startat den rättsliga processen mot dem för att de tillhandahöll teknik som användarna kunde använda för fildelning.

När jag tänker tillbaka på hur lätt det var att misstänkliggöra Piratpartiet i valrörelsen och det som hänt sedan dess tycker jag mig se att vi kvinnor, både i sociala och andra medier, har lättare att fara iväg bortom all sans och balans när det gäller 1. barn och 2. sexualitet samt 3. drabbas av mental kortslutning när gäller kombinationen barn och sexualitet. Därför är det nog ingen tillfällighet att Beatrice Ask, Cecilia Malmström och Cecilia Wikström så gärna går censurivrarnas ärenden. Trist dock att de är så förblindade av sin mission att de inte ser farorna på den väg, som de slagit in på. På datainspektionens webbplats kan vi läsa en rapport om 75 lagförslag och händelser påverkade den personliga integriteten 2010 samt deras yttrande över Yttrandefrihetskommitténs förslag. Både rapport och yttrande innehåller information som borde locka till studier – Hallå folkbildningsansvariga: - Det är dags att gå ut och missionera för ökad kunskap kring Sveriges behov av yttrandefrihet och rättssäkerhet!

Intressant.

Kan de återvinna förtroendet?

Idag skriver chefredaktör Reidar Carlsson i Norrtelje Tidning Ta´t lugnt med lagändringar utifrån det kloka rådet att det gäller att ha is i magen även om det är bra att agera snabbt och kraftfullt. Efter något som ser ut som kritik mot alliansregeringen för deras beslut om begränsningar för Säpos del, vilket blev en följd av den interna kritiken inom regeringen, fortsätter han ”Å andra sidan skulle det kräva massiva insatser av Säpo för att hitta och övervaka alla extremister och potentiella terrorister. Dessa insatser skulle vara ett direkt hot mot vårt öppna samhälle”.

Just det. Vad Reidar Carlsson ser ut att blunda för är att detta de facto är vad FRA kan ägna sig åt inom ramen för sin utvecklingsverksamhet, vilken efter riksdagens beslut hösten 2009 är hemligstämplad. Därför var det inte heller förvånande att Maud Olofsson (C ) passade på att dra en lans för klustret av lagar runt FRA:s verksamhet, som hon aktivt verkade för, i samband med uppståndelsen kring Sthlmbomb. Ser hos Hax att hon talat med den amerikanska ambassadören om Piratpartiets medhjälpare i Bryssel. Genom Wikileaks läckor vet vi att alliansen gjorde vad de kunde för att Piratpartiet inte skulle kunna dra fördel av framgångarna i EU-valet även i riksdagsvalet. När jag sedan talar om att alliansen fick god hjälp av media, menar jag inte att media styrdes av alliansens önskan, utan mera av deras egen självpåtagna uppgift att avgöra vad folket mår bra av att vara informerad om.

En situation som journalister inom press och andra medier i USA nu lyft upp till debatt efter Wikileaks läckta dokument. Det finns naturligtvis undantag som t ex Fox News, som tjänar en annan idé om hur man med framgång säljer ideologi. När jag i söndags skrev Om bombers inverkan på politiken berättade jag om att jag hade kollat på ett symposium i New York City där företrädare för amerikansk press och andra media diskuterade situationen. Där var journalisterna välgörande självkritiska och någon uttalade med skärpa ”Det centrala i allt detta är att tilliten till våra institutioner har kollapsat” och ”det är inte medias uppgift att skydda makthavare från penibla situationer” samt ”lyckas de sätta dit Wikileaks för något brott, då står vi andra snart i tur”. Inställning var att media hukat under National Security i snart ett decennium. Det var helt suveränt att höra sedan jag läst Datainspektionens rapport och att Camilla Lindberg, dagen innan hade bekräftat i Aftonbladet att ledande politiker i Alliansen ljugit för henne och andra riksdagsledamöter före beslutet om lagklustret runt FRA:s verksamhet.

När vi idag i våra public service-media får höra allt mer av invändningar mot denna övervakning och kontroll, ser jag det som ett tecken på att våra egna media insett att det inte är deras uppgift att skydda politikernas hemlighetsmakeri. Tvärtom ska public service-media medverka till att medborgarna ska vara så väl informerade som möjligt. Vänstern, vars medlemmar har mångårig erfarenhet av att vara övervakade, gör vad de kan för att sätta sig i motvärn mot datalagringen och hoppas få med sig Miljöpartiet på en bordläggning. Men, de har väl alltför många egna lik i lasten för att lyckas vinna andras förtroende. Ser att Markus Lake Berglund undrar vad hans partis företrädare håller på med.

Dessutom vet vi, sedan McArthy-eran, att människor i Säpos ögon ses som ”farliga” ifall de har samröre med personer klassade som tänkbara ”fiender till staten” och dess institutioner. Minns själv från 1950-talet när en polis tog kontakt med oss SSU-are och ville att vi skulle ange vilka som var aktiva och medlemmar i Kommunistisk Ungdom. Den klubb, där jag då var verksam sa nej till detta, men jag vet att styrelsemedlemmar gav sig in i angivarverksamheten, helt övertygade om att kommunister var en allvarligt hot mot Sverige.

Eftersom alla verksamheter med makt kan glömma sitt uppdrag och mera se om sitt eget hus, är det viktigt att folket håller ögonen öppna. För mig stod det klart att något måste göras för att skaka liv i demokratin och att det enda verkningsfulla är att vara aktiv i Piratpartiet. Konkurrens är enda möjligheten att hålla alla, som säljer något – idéer, varor och tjänster – på alerten. Det har jag lärt mig under åren när jag studerade den politik som Alliansens olika partier arbetar för. Men för politiken finns därutöver Offentlighetsprincipen samt idén om att media ska granska makten för medborgarnas räkning. För att det ska fungera måste medborgarna ha tillit till att media klarar av att sköta uppdraget och därför är det intressant när nu DN skriver om just förtroende.

Låt vara att det handlar om fastighetsmäklare, men som jämförelse sägs att folket har ännu lägre förtroende för journalister, som ligger snäppet under – 4 procent. Bara bilförsäljare ligger lägre. Därför glädjande se tendenser till att ett reparationsarbete har påbörjats. Men frågan är om Reidar Carlsson kommer att lyckas så länge som hans parti – Centern – ligger närmare hans hjärta än uppdraget att granska makten. Annars borde han inse vad som vore bäst för Centerns friska växt. Om jag förstått läran om det kapitalistiska systemets självreglerande system rätt, bygger en lyckad försäljning på Konsten att bygga förtroende, inte att lura köparna. Det senare straffar sig förr eller senare. Det betyder att de politiker som anammat möjligheten att med hjälp av reklam sälja ”konserverad gröt” till en i deras ögon rätt korkad befolkning, kommer att vakna i en annan verklighet.

Uppenbarligen förlitar sig regeringen på det senare, när man idag presenterat De brottsbekämpade myndigheternas tillgång till elektronisk kommunikation. Något som DN, Aftonbladet, SVT/rapport, Presskontakt.se uppmärksammat. I det ljuset kan man förstå den norrman som protesterat mot att lämna DNA-prov sedan den norska polisen scannat mobilmaster i närheten av en brottsplats. Medan en brottsling raskt inser att han bör lämna sin mobil hemmavid, drabbas rättskaffens män, som inte kan drömma om att bli utsatt för detta av en övernitisk lagstiftning. Helt sanslöst. Emil Isberg skriv tidigare om förslaget.och visar på var svagheterna ligger. Jag för min del tror fortfarande på den kloka massans kunskap, om public service media inser att information måste delges den del av folket, som fungerar som väckarklockor, d v s alla dem som läser och lyssnar på nyheter med samhällspolitiskt viktigt innehåll.

Avslutar med en varm gratulation till Mikael Nilsson, som igår doktorerade och blev godkänd för sin avhandling ”From Interoperability to Harmonization in Metadata Standardization”. Jag var där och lyssnade och blev djupt imponerad när jag insåg samhällsnyttan med att hittills slutna datasystem tack vare hans forskning kan öppnas för kommunikation mellan varandra. Självklart kräver detta inte bara praktiska utan mycket kvalificerade teoretiska kunskaper. I den senare delen hängde jag inte med, men för mig är hans fokus på kunskap till gagn för både samhällsnytta och egennytta det viktigaste.

Intressant.

Med ungdomars bästa för ögonen?

Läser en debattartikel i SvD:s Brännpunkt och ser hur en ledande lokal politiker upprörs av att vi har nationella institutioner, som trots alla krav på mera kontroll och hårdare tag, gör sitt bästa för att upprätthålla respekten för individens rätt att betraktas som oskyldig till dess en domstol bevisat motsatsen. Åtgärden, som han förespråkar, är att skolelever och deras föräldrar frivilligt ska gå med på drogtester, utan att misstanke om brott föreligger. Rätt anmärkningsvärt är att en kommunstyrelseordförande inte är mer insiktsfull, när det gäller innebörden i den svenska Regeringsformens 1 kap. 2 § där det bland annat sägs:

”Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.”

Av det som återges torde det stå klart att såväl Skolinspektionen som Datainspektionen gjort en rättssäker tolkning av grundlagen. Idéer att Sveriges grundlag ska kunna sättas ur spel genom beslut på kommunal nivå är rent ut sagt befängda. När jag sedan läser Dagens samhälle och ser att 49 av 50 granskade skolor får underkänt av Skolinspektionen i fråga om åtgärder mot kränkande behandling, då tycker jag att kommunpolitiker borde börja där istället för att försöka åsidosätta grundlagen. Man vinner varken kloka vuxna eller reflekterande ungdomar för sin sak genom ökad övervakning och kontroll. Man kan verkligen undra var någonstans det spårat ur, när de som arbetar inom den del av den kommunala verksamheten, där pedagogiska kunskaper ska vara som störst, vill använda den sortens metoder. Att vilja lösa problem bland skolelever med dylika maktmedel, det säger något mycket intressant om den eller de som ser detta som en verkningsfull metod. Är det verkligen ungdomars bästa man har för ögonen? Anna Troberg undrar också hur mannen ifråga tänker. Lars-Erick tar sig för pannan.

Lyckligtvis finns det media, som lyfter fram människor, vilka står upp för rättssäkerheten: Här Computer Swedens artikel om Anne Ramberg. I likhet med Sagor från livbåten beundrar jag henne. Hon förtröttas inte trots att motvinden från ledande politiskt håll är anmärkningsvärt stark. Ja, just nu känns det som att Anne Ramberg är vårt enda hopp. Hax föreslår henne som ny Justitieminister och tycker att Henrik von Sydow (M) måhända borde bli aktiv i Piratpartiet. Ja, man kan ju alltid leka med tanken. Sedan ett besök hos Michael Geist, som frågar sig vad som hände med ACTA-avtalet i Mexico.

Avslutar med mymlan som träffat ett troll a f k. Tänker på Lakritstrollet, som är så elak för att ingen tycker om honom och hoppas att mymlan finner sig och ger trollet en kram ifall han dyker upp igen.

Intressant.

Tidningars överlevnad, FRA m m

En kommentar till gårdagens inlägg, har slagit rot: - Men du skrev inte din åsikt om det här. Osökt får jag hjälp av artikeln ”Rekordfå läser papperstidningar”, i SvD. Där berättas om den undersökning, som gjorts av SOM-institutet i Göteborg och som naturligtvis kan förklara Stampens beslut. Jag tillhör således en krympande skara tidningskonsumenter, men när man ser på jämförelsen mellan åldersgruppen 15 – 29 år, verkar nyheter på nätet ha lika svårt att fånga de ungas intresse, som papperstidningen, även om den har fler läsare än kvällstidningar på nätet. Störst intresse för morgontidningar på papper finns bland äldre och högutbildade. Andra undersökningar visar dock att läsningen av både på papper och webb ökar. Intressant även att Svenska Dagbladet är en av de få tidningar i Europa som ökade i antal pappersläsare i år enligt Sifos räckviddsundersökning, skriver tidningen. Redaktionschefen Martin Jönsson berättar att man på SvD ser papper och webb som en helhet och att papperstidningen ökar bland unga, kvinnor och de som bor i Stockholm. Det förvånar mig inte – det är en bra tidning med (vad jag kan bedöma) hög trovärdighet.

Hur skulle jag reagera om SvD skulle ”låsa in” sitt material och kräva betalning för länkar av oss som bloggar? Naturligtvis skulle min första tanke vara ”Vill Svenska Dagbladet inte att deras material ska läsas av flera?” Sedan skulle jag nog säga upp mitt abonnemang. När det gäller Norrtelje Tidning får jag vänta och se vad som händer. Hittills har jag känt ett behov av att hålla mig ajour med det lokala livet sett genom såväl journalisters som bloggares ögon. Jag finns bland de senare som 1 av 18. Tidigare har jag funderat över varför tekniken inte gör det möjligt att pinga ett inlägg och tänkt att det kommer väl, men nu har jag blivit osäker.

Ställer mig samtidigt frågan: - Skulle jag vara beredd att betala per artikel, sedan jag läst rubrik och ingress? En snabb kalkyl baserad på nuvarande prenumerationspris drygt 2000 kr/år och en genomsnittlig kostnad av 10 kr/st skulle ge mig möjlighet att läsa i genomsnitt 3,85 artiklar i veckan. Samtidigt undrar jag vilken journalistik det på sikt skulle leda till. Helt klart är det en lösning helt i linjen med den marknadsanpassning, som lovsjungs bland de nyliberala tänkarna – ge folk det som folk vill ha! Men, redan idag knotas det om den förflackning som skett, när kvällstidningarna blivit alltmer lika en del skvallertidningar. Skulle vi få mer av det? Ja, risken finns och det är väl här politiker behövs för att säkra en balans?!

Uppdatering: I SvD Näringsliv den 9 juli skriver Hanna Dunér under rubriken Stampen står på sig (tyvärr inte utlagd på webben) om ett samtal med Stampens utvecklingschef Gunnar Springfeldt. På frågan Vad vill du att Google ska göra? svarar han: - Jag vill att vi ska hitta en modell där vi kan dela på intäkterna från innehållet. Google måste erkänna att vi är en del i detta ekosystem så jag vill hitta en intäktsmodell som säkrar att journalistiken lever vidare.

Har för övrigt lyssnat på programmet Sommar i P1 med Roger Wallis. Det var intressant. Ser att Jens O och Olof B twittrar om att det blir ett meningsutbyte mellan Roger Wallis och Henrik Pontén i ett av Studio Etts inslag i sändningen mellan kl 17 – 18. Kan förstå det, annars blir det väl ett oherrans liv och anklagelser om osaklighet från upphovsrättens riddare inom Antipiratbyrån. SR skriver på sin webb ”I programmet kommenterar Roger Wallis Bahnhof-fallet och Antipiratbyråns arbetsmetoder. Hans kommentarer kommer att bemötas av Antipiratbyråns jurist Henrik Pontén i Studio Ett efter kl 17.00, då även Roger Wallis medverkar i diskussionen.”

Avslutar med intressanta inlägg på portalen Arvid Falk , MinaModerataKarameller och Hax om FRA-lagstiftningen. Och i detta sammanhang kan det passa att notera att myndigheter får kritik från Datainspektionen när det gäller bristande kontroll, vilket Karl Sigfrid snappat upp. Intressant.

PS. Även ett icke-svar säger något. DS

Bromsa – folket ska inte köras över.

Vem kunde tro att jurister i Norge skulle komma till vår hjälp när det gäller att granska om datalagringsdirektivet bryter mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Något som både SvD och DN skriver om. Detta sker samtidigt som regeringen traskar vidare på den inslagna vägen – nu genom att besluta om direktiv till den parlamentariska kommitté, som ska övervaka den så kallade FRA-lagens följder för den personliga integriteten, samt för Datainspektionens uppdrag.

Sju socialdemokrater från sex olika arbetarekommuner har efter alla diskussioner i bloggosfären gått samman och skrivit en motion till Partikongressen. Där kräver man ett stopp på alla integritetskränkande lagar och direktiv i avvaktan på att riksdagen vidtagit åtgärder för att förbättra lagstiftningsprocessen. De sju motionärerna finns i bloggosfären och har alla deltagit i den dialog, som varit möjlig när alla sett mera till det som förenar än det som skiljer, eftersom saken – våra demokratiska fri- och rättigheter – varit den bärande konstruktionen. Det är Johan Westerholm, Thomas Hartman, Anders Widén, Kristian Krassman, Ulrika Sandberg, Erik Laakso och Ann-Catrin Brockman

Det är klokt tänkt. Debatten om hur lagstiftning går till, måste föras i ett bredare forum än i de olika riksdagsgrupperna. Men, jag har mina tvivel. Klarar S verkligen att se på det egna riksdagsarbetet med kritiska ögon och därmed öppna för ett tänk i nya banor? På Newsmill kan vi se att de sju, som skrivit motionen, villigt erkänner att partiet varit alldeles för svagt i både FRA och IPRED-debatterna, vilket är en god början.

Samtidigt kan man undra om det krävs ett rejält valnederlag för att en sådan hälsosam självprövning ska komma till stånd? Vi vet att många, mest yngre väljare och sympatisörer reagerar över politikernas oförmåga att ta in att vi lever i en ny tid, där inte minst tekniken för information och kommunikation kräver ett nytt sätt att se på hittills stiftade lagar. Idag hänger många av riksdagens ledamöter inte med i utvecklingen och tenderar att se på internet och dess teknik som något odelat ont, där allsköns brottslighet döljer sig. Eftersom en stor del av de äldre i landets befolkning inte är berörd av den integritetskränkande lagstiftning, som har udden riktad mot internets användare, har det varit enkelt för riksdagens majoritet att gå på i ullstrumporna. På något annat sätt kan man inte förklara den iver med vilken riksdagen kränker oss som gillar att vara ute på nätet. Det har gått så långt att Datainspektionen funnit att det nödvändigt att göra en sammanställning som visar att över 20 lagförslag påverkade integriteten under 2008. Men detta kommer att straffa sig – så tolkade jag debatten hos FORES tidigare i kväll. Men mer om det i morgon.

MinaModerataKarameller har en träffsäker metafor för beteendet – ute på hal is kan man välja mellan att vara en del i det som sker eller att hålla sig i sargen. Det är inte svårt att inse vilket beteende som lönar sig i längden. Mark Klamberg skriver om den debatt som pågår hos S, men verkar för egen del ha gett upp hoppet om riksdagen som beskyddare av den personliga integriteten och rätten till privatliv. Lars-Erick, den liberale rebellen, noterar att här råder ingen upphovsrättsnoja. MinaModerataKarameller kommenterar och ställer frågan: Ska vi ge bort den här frågan till oppositionen? Frågan är i sanning berättigad med tanke på att idéerna om att något radikalt måste göras är minst lika het bland allianspartiernas medlemmar, väljare och sympatisörer. Scaber Nestor funderar kring övervakarnas övervakare; Svensk Myndighetskontroll visar upp en dialog med en kritiker, som tycker att dessa sossar drabbats av hybris; Jens O. skriver om detta, men också om bojkotten mot musik- och filmbranschen. Så, sant den måste vi också jobba för att sprida kännedom om.

Integritet rör individer – inte MSB

Läste en lång kommentar hos MinaModerataKarameller som modererats bort hos Eva Rundkvist a k a Käringen mot strömmen. Den som skrivit kommentaren är en person, som uttryckligen vill vara anonym, varför jag inte kan ställa frågan om det är OK att jag bearbetar texten och gör om den till ett blogginlägg här. Men arbetet med att stoppa FRA-lagen har varit ett lagarbete där vi alla delat med oss, varför jag tänker ta mig friheten att göra så.

Men först något om Datainspektionens sammanställning över de 20 lagförslag, som påverkade integriteten under 2008. Det är intressant läsning, som jag kan tipsa Käringen mot strömmen om, eftersom hon undrar varför vi inte reagerar inför övervakningen med kameror i skolorna. Det gör Datainspektionen, som ännu så länge är en myndighet där man tar sitt uppdrag på allvar. Nu upplyser man oss om läget – riksdagen har drabbats av kontrolliver. Karl Sigfrid har läst och ser ut att kunna dra nytta av rapporten; Opassande, som har en intressant länk till Christian Rudolf med fokus på den nya Lagen mot Hemlig dataavläsning; samt MinaModerataKarameller som i detta inlägg har en rad mycket intressanta länkar, men också kommentaren, som jag ville bearbeta, återgiven i sin helhet. Finemang – då kan ni ju jämföra. Men missa inte min slutsats både vad gäller anställda hos MSB och vårt behov av en robust grundlag.

Så till inlägget med adress till alla dem som anser sig ha som uppgift att svara för samhällsskydd och beredskap dit även värnet om demokratin måste räknas:

Integritet är något personligt. När det gäller signalspaningen, är det privat kommunikation det handlar om, varför varje avvägning måste företas i det enskilda fallet, inte kollektivt. Före FRA-lagen, hade vi en lagstiftning som överensstämde med detta, och därmed fanns grundläggande fri- och rättigheter. För att bli avlyssnad, måste den enskilde vara skäligen misstänkt för brott rätt högt på straffskalan. Det var en bedömning i det enskilda fallet. Nu ska allt, som jag gör på nätet, levereras till samverkanspunkterna, eftersom jag använder Google och deras gmail, vars servrar står någon annanstans än i Sverige. Många FRA-kramare har sagt att e-post är att jämföra med vykort. Men den jämförelsen haltar rejält. En brevbärare får inte ens till polisen avslöja vad som står på ett vykort, utan en åklagares bedömning. Idag är elektronisk kommunikation mindre privat än vykort, då avsändaren av ett vykort fortfarande kan vara fullständigt anonym, även om innehållet inte är förtroligt i samma utsträckning som i ett brev.

Så småningom kommer detta att gå upp för folk, och då ändras kommunikationvanorna utifrån vad en utomstående övervakare kan tänkas göra för bedömning. Det sker en anpassning till vad man tänker att någon annan skall tro. Det hittills privata måste ses som något som ska delges utomstående. Då förändras förutsättningarna för min tillvaro på ett radikalt sätt. Min och andras grundlagsfästa fria åsiktsbildning och våra möjligheter att skapa opinion, vilket är grundläggande för demokratin, har tagit skada. Samhällsskyddet för våra demokratiska fri- och rättigheter har nu blivit beroende av några få handplockade politikers goda vilja. Det om något borde den, som arbetar vid den nya Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) inse allvaret i, och också uppbåda all sin kraft och alla medel för att bekämpa. Denna nya myndighet borde inte avlöna individer, som ser FRA-lagen som en förutsättning för ett gott arbete. I så fall kan vi verkligen tala om ett reellt hot mot samhället och dess förmåga att utvecklas.

Hade inte anonymitet tillåtits och privat kommunikation varit skyddad, så hade med all säkerhet homosexualitet och hädelse fortfarande varit brottsligt. De informella nätverk, som rev ner de gamla murarna, hade inte kunnat bildas. Tänk efter.. skulle en brottsling kommunicera med sina vänner om han/hon visste att de var avlyssnade och därmed riskera att dra in dem. Knappast. Detta är ett bra exempel på en utveckling där den fria åsiktsbildningen varit viktig och utifrån detta kan man också förstå hur samhället kan påverkas negativt när det personliga inte tillåts vara strikt privat. Denna generella massavlyssning kommer att få oöverskådliga socialpsykologiska konsekvenser med svårläkta sår i samhällskroppen som följd. Människor som levt i stater med övervakning kan vittna om hur hela deras sätt att vara påverkades av att de visste om att de var övervakade. Själv har jag outplånliga minnen från besök hos ungdomsvänner i Öst-Berlin året innan muren byggdes.

Allt detta dras vi nu in i på grund av FRA-lagstiftningen, där myndigheter sägs skydda oss från yttre hot, men i förlängningen vet vi att politiker kommer att vilja använda FRA för att spåra annan typ av brottslighet. Allt efter som vi människor finner utvägar med hjälp av anonymiseringstjänster kommer dessa att bli olagliga. Det finns politiker som inte kommer att dra sig för att exploatera människors rädsla på ett sådant sätt att de kan få stöd för vad som helst. Därför behöver vi en robust grundlag och en fristående Författningsdomstol. Men till dess må vi gissla alla dem som ställt till det för oss.

Första bästa tillfälle blir EU-valet den 7 juni – hos Scaber Nestor har jag funnit en redovisning av hur dagens EU-parlamentariker agerat i för internet viktiga frågor. Själv väntar jag med spänning på resultatet av deras agerande m a a Medina-rapporten och Telekom-paketet. Det vägleder mig i mitt val av kandidat.