Problematisk skolfrånvaro.

Igår kunde läsarna av NT:s e-tidning ta del av mina synpunkter på ett debattinlägg av Barn- och Skolnämndens ordförande Robert Beronius (L). Där torde det framgå att jag reagerade kraftigt på hans val av ordet “hemmasittare” för elever med problematisk frånvaro i skolan. Googlar och ser att ordet “hemmasittare” är frekvent - främst bland dem som på olika sätt ser en möjlighet att sälja sina tjänster för att avhjälpa problemen, men jag finner även några i mitt tycke guldkorn, då vi vid en genomläsning kan se att de även beskriver hur till och med Public Service media gör de elever, som det gäller - en otjänst - genom att ta alltför lätt på uppgiften att ge en så sann bild av situationen, som möjligt. Jag antar att det beror på att de - då de var under debatt om licens eller skattefinansiering/ eller just därför, kände trycket att använda sig av den vanligtvis så säljande dramatiken för att sälja in sina nyhetsinslag. Det borde de hålla sig för god för.

Att inslaget var rumphugget torde framgå av en debattartikel i Psykologtidningen från februari 2019 efter ett inslag i SVT “Sluta hävda att de måste bita ihop”, vilket ledde till ett genmäle från den i SVT intervjuade experten Martin Karlberg, som bland annat forskat om skolfrånvaro. Intressant material lämpligt för kompetensutveckling av nyhetsförmedlare? Gillar att de använder begreppet problematisk skolfrånvaro. Därutöver ett exempel från skolans värld, där en grupp pedagoger i Värmlands län samarbetar. De visar att begreppet “hemmasittare” är så inarbetat i deras värld att de använder begreppet, trots att de själva, på sin webbplats, visar att de har god kunskap om orsak och verkan av problematisk frånvaro i skolan. Detta sagt då val av ord styr tanken.

Avrundar med Skolverkets Allmänna råd för att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan. Finns att ladda ner som pdf efter introduktionen som lyder:

“Följande bestämmelser har ändrats:

• 2018 ändrades 7 kapitlet skollagen som reglerar Skolplikt och rätt till utbildning. Skolans, huvudmannens och hemkommunens ansvar för att uppmärksamma och utreda frånvaro samt att vidta åtgärder har blivit tydligare.
• 2017 ändrades reglerna i diskrimineringslagen om aktiva åtgärder mot diskriminering. 
• 2014 ändrades 3 kapitlet skollagen som reglerar Barns och elevers utveckling mot målen. Rätten till stöd i form av extra anpassningar har blivit tydligare.".

De allmänna råden med kommentarer om arbetet med att främja närvaro m m gäller för grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan.

Internet är i sällskap med Google enastående tillgångar för en kunskapstörstande medborgare. Facebook har sina fördelar för att stimulera ett allmänt surr om det som kommer i vår väg, men Norrtelje Tidning har - ännu så länge - en given roll för förmedling av det kommunalpolitiska meningsutbytet, där jag nyss kollat och sett att Robert Beronius (L) besvarat mitt inlägg under rubriken Höga positiva förväntningar behövs i skolan. Spontant tänker jag: - Som om positiva förväntningar skulle kunna vara möjliga att utläsa ur Robert Beronius´ användning av begreppet “hemmasittare”, när han talar om elever med problematisk skolfrånvaro? Men besinnar mig: - Ska läsa hans inlägg, det kan vara en efterlängtad öppning för en dialog om kännetecken på en bra skola byggd på positiva förväntningar utifrån en vakenhet inför problemen i vår kommun. Därför ber jag att få återkomma. Kvoten för stillasittande är - för min del - fylld för idag.

Mer politik än pedagogik i synen på ungas drogbruk.

Idag har SvD Kultur en välskriven, men rätt förenklad och ofullständig artikel - i papperstidningen under rubriken Gröna vågen - där det sägs att vi i Sverige byggt vår drogpolitik på inspiration från Mao och Stalin med polisläkaren Nils Bejerot som frontfigur. Det är bara den ena sidan av myntet, som alla älskare av ”hårdare tag mot buset” gärna ser som främsta förklaringen till att vi i Sverige under ett antal årtionden hade en något annorlunda syn på bruket av cannabis än vad som var vanligt i USA. 

Jag vet inte ett skvatt om sanningshalten i påståendet om Bejerots influenser, men genom mitt engagemang i fritids- och kulturinsatser tillsammans med tonåringar och fritidsledare under 1970- och 1980-talet, vågar jag ifrågasätta om det verkligen var så att den av Bejerot initierade organisationen Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) - bildad år 1969 - hade ett större inflytande än det av legendaren K A Westerberg samma år startade Hassela-kollektivet. Under de år, som jag hade ansvar för kommunens fritidsgårdar och kunde följa Westerbergs ”filosofi”, som gick under Westerbergs begrepp ”Hasselapedagogiken” - förklarad i bland annat boken ”Tvånget till frihet”- kunde jag se hur den påverkade fritids- och hemgårdarnas arbete med drogfria gårdar. Men det var nog mera erfarenheter från arbetarrörelsens barndom och framväxt, som utgjorde ideologisk plattform och inspirerade till insatser bland de ungdomar som befann sig i riskzonen för missbruk. Det utbredda supandet för mer än hundra år sedan, sågs av politiska och fackliga ledare som ett allvarligt hot mot såväl enskilda individers hälsa och handlingskraft som deras möjligheter att tillsammans med andra skapa ett bättre samhälle. 

För att se den kopplingen vill jag påminna om några årtal i landets alkoholpolitiska historia: Folkomröstningen om rusdrycksförbud 1922, Motbokens avskaffande 1955, Mellanölet och dess försäljning i matbutikerna 1965, Mellanölets försäljning, som därefter flyttades till Systembolaget 1977 där det rätt snabbt konkurrerades ut av starkölet. Mer om ölets roll i alkoholpolitiken finns att läsa om här Bra att veta om öl. Folkomröstningen 1922 föregicks av många hårda debatter om den höga alkoholkonsumtionen och det av socialläkaren Ivan Bratt förordade AB Stockholmssystemet, vilket införts i Stockholm 1913, blev genomfört i hela landet 1921. Försäljningen av alkohol genom Systemet innebar samtidigt en ransonering med notering av uttag i Motboken. Resultatet av folkomröstningen blev en knapp seger för motståndarna till ett totalförbud, vilket bland annat ledde till att Liberala samlingspartiet år 1924 splittrades i Frisinnade folkpartiet och Liberala folkpartiet. Den välkände författaren Albert Engström i Grisslehamn gjorde en insats med affischen ”Nej! Kräftor kräva dessa drycker!”, som många sett eller hört talas om ännu i våra dagar. Behöver väl knappast påminna om att Skärgårdspensionaten i Stockholms skärgård och den kände smugglarkungen Algoth Niska hade en riktig blomstringstid under den här tiden. Då, som nu, fanns en efterfrågan, en möjlighet att tjäna pengar och det klimat som ransoneringar och förbud skapar, vilket framgår av de många berättelserna om det som hände på den tiden – här i det av reportern Gits Olssons efterlevande donerade manuset till SvD Söndag 1977.

När Motboken avskaffades 1955 satsade regering och riksdag på ekonomiska bidrag till alla demokratiskt uppbyggda ungdomsorganisationer, vilka med hjälp av upplysning om alkoholens skadeverkningar parallellt med meningsfulla fritidsaktiviteter skulle motverka unga människors intresse för berusningsmedel. Detta ledde till en blomstringstid för de ideella ungdomsorganisationerna, inte minst de politiska ungdomsförbunden. Något som förmodligen fanns med i sinnevärlden när det första egentliga försöket att liberalisera alkoholpolitiken genomfördes med försäljning av Mellanölet – Öl klass II B – i livsmedelsbutikerna den 1 oktober 1965. Även om det fanns en åldersgräns för inköp på 18 år, blev mellanölet dock snabbt populärt bland tonåringarna främst på grund av lättillgängligheten eftersom det var si och så med kontrollen av åldersgränserna i butikskassorna samtidigt som synen på lagningen av öl, som kunde köpas i livsmedelsaffärerna, inte sågs med samma oblida ögon som langningen av systembolagets varor. 

Det var under dessa år som både ideella organisationer samt fritids- och hemgårdar livligt diskuterade verksamhetsutveckling med utgångspunkt från en vidgad syn på bruk och missbruk, som en tredelad problematik med fokus på människan – medlet – miljön. Något som krävde mer än enbart nolltolerans i tidiga tonår, samt kunskap om droger och deras skadeverkningar utan framförallt ett demokratiskt förhållningssätt med respekt för den enskilde individens behov av inflytande över sin egen livssituation och verktyg till förändring. Det senare krävde något mera än den metodik, som K A Westerberg och de vuxna runt honom betecknade som Hassela-pedagogiken. Här stod solidaritet med de ungdomar, som av olika anledningar tidigare hade slagit in på vägen mot missbruk och därmed kriminalitet, och metodiken i ”tvånget till frihet” mot Paolo Freires insiktsfulla, frigörande pedagogik för förtryckta. Även om K A Westerberg var lärare, undrar jag än i dag ifall det var hans tidigare militära utbildning, som avgjorde när metodiken fick gå före pedagogiken. I ljuset av den tidigare alkoholpolitiken är det lätt att se Bejerots RNS och Westerbergs Hassela-kollektiv, som två grenar på samma träd, vars rötter hämtar näring ur uppfattningen att allt drogbruk är av ondo och måste bekämpas – helst med stöd av disciplin och skärpt lagstiftning.

Mot detta vill jag ställa frågan: - Hur ser den pedagogik ut som förmår att väcka lusten att lära sig i både skolan och på fritiden det som behövs för ett liv fritt från missbruk och därmed samhällets restriktioner och hårdare åtgärder framförallt mot dem som haft oturen att födas till ett liv med sämre förutsättningar? Såg UR:s program – Koden till bättre lärande och tänkte att detta borde alla politiker oavsett partifärg se mer än en gång. Framförallt om de vill komma fram till insikten att pedagogik är en konstart, som bygger på varje pedagogs insikt om att dess skickligaste utövare ständigt strävar efter att bli ännu bättre. Och där kan reformen om karriärtjänster för lärare måhända vara en framkomlig väg, under förutsättning att alla lärare görs införstådda med vad som krävs av dem, som vill ge alla elever en chans att känna lust till lärande, vilket försteläraren Sara Bruun, Furutorpsskolans högstadium i Vinslöv, skrivit om i en mycket läsvärd artikel i Skolvärlden. Intressant?

Måste vi tolerera vilka åsikter som helst?

Inledningsvis ber jag alla att tänka på innebörden i ordet Tolerans. Jag har lärt mig att det handlar om att tolerera – det vill säga stå ut med – sådant som jag ogillar. Nästa steg i den har övningen handlar om en analys av begreppet Yttrandefrihet. Som grund för värnet av yttrandefriheten refereras ofta till den sammanfattning av upplysningsfilosofen Voltaires syn på saken, som Evelyn Beatrice Hall formulerade det "I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it" - ”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”.

Mot den här bakgrunden måste vi pröva vårt förhållningssätt visavi Sverigedemokraterna. Jag ogillar deras åsikter men ska vara beredd att gå i döden för deras rätt att utrycka dem. Det betyder inte att jag är tvungen att låta dem vara oemotsagda. Tvärtom. Försvaret av demokratin bjuder alla, som inte delar någons åsikter att sakligt vederlägga dem, men inte att förbjuda dem. Att i demokratins namn tvingas att sakligt argumentera gentemot deras åsikter kan tyckas vara slöseri med tid, som kan användas bättre till annat, men vad kan vara viktigare än att om och om igen upprepa argument för mänskliga fri- och rättigheter. Även en blind höna kan hitta ett och annat korn.

Detta tänker jag på medan jag läser Deeped Niclas Strandhs inlägg Normalisera inte det odemokratiska. Att särbehandla politiker som svenska folket valt in i olika beslutande församlingar låter sig inge göras i ett demokratiskt samhälle. Alltså återstår att syna dem i sömmarna och sakligt bemöta deras argumentation samt inta ett förhållningssätt som kan vara begripligt för alla och envar. Det är inte detsamma som att normalisera det odemokratiska. Det är att anta den intellektuella utmaning som ligger i resans riktning.

SVT:s regler när det gäller politiskt aktiva personers medverkan är inget nytt och kan förstås av de flesta. Läkaren, som inte gärna ser Jimmie Åkesson på besök på sin arbetsplats, har naturligtvis rätt att ha sin åsikt, men får nog finna sig i de regler som rent allmänt gäller för besök av politiker vid arbetsplatsen under en valrörelse. Att det däremot skulle finnas någon närvaroplikt vid dessa besök har jag svårt att föreställa mig. Men, att vi måste tolerera att vår demokrati ger utrymme för partier, som vi ogillar, betyder inte att vi måste acceptera dem och deras ideologi.

Mellan tolerans och acceptans finns således ett spelrum för kloka insatser. Dit hör att fundera över handlaget när någon inte inser att han eller hon är ute på villovägar i förhållande till deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Man behöver bara gå till sig själv för att inse att en idiotförklaring inte är den klokaste strategin i en sådan mission. Till det pedagogiska handlaget hör att inte vara den, som talar om att någon har fel, utan att finna de sakliga argumenten, vilka gör att en medmänniska inser det kloka i att se saken ur en annan synvinkel. Den dag som vi inte tror på vår egen och andras förmåga att värna demokratin med demokratiska metoder är vi riktigt illa ute. Stort tack till Deeped Nicklas Strand som utmanade mig och tvingade mig att tänka till.

Avrundar med gå en vända och börjar hos Opassande där jag hittar ett tänkvärt inlägg som står sig fortfarande; Hax piggar upp med ett inlägg om Snowden och omröstningen i EU; Christian Engström förklarar saken närmare; går sedan vidare till Mina Moderata Karameller, som vet sitt värde och avslutar med Bisonblog som ännu en gång utmanat bloggosfären att delta i blogg 100. Jag nöjer mig med att följa en och annan som läsare. Intressant.

Fas 3 – konsten att utnyttja människors underläge.

Försöker få en bild av nyhetsmedias kommentarer till Uppdrag gransknings program om arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. Att den saken är starkt partipolitiserat blir klart när jag läser Expressens artikel om att ABF i likhet med Medborgarskolan (som omnämndes i programmet) utnyttjat åtgärden för att dra in pengar till sin verksamhet. I övrigt har Expressen endast en TT-notis om granskningen. Även om man därmed visar att de båda studieförbunden, som står S och M nära, är lika goda kålsupare vill jag gärna tro att studieförbunden vill göra en god gärning, men det är svårt att veta vilket intresse som väger tyngst – stålarna eller den goda gärningen? Västerbottens Folkblad efterlyser ”högerns riktiga jobb”. Aftonbladets Björn Fridén har på Ledarbloggen gjort ett nedslag hos olika media landet runt. DN hade en artikel veckan efter att Uppdrag granskning aviserat sin granskning. Göteborgs-Posten talar klarspråk – det handlar om att ”subventionera fram meningsfulla arbetsuppgifter åt långtidsarbetslösa som är chanslösa eller näst intill chanslösa på den öppna arbetsmarknaden”.

Naturligtvis är det en himmelsvid skillnad på samhällets ansvar när människor frivilligt låter sig lockas in i tvivelaktiga verksamheter, som i fallet med lågkalorisopporna, än när de tvingas delta i aktiviteter, där regeringen låter företagare tjäna pengar på deras utsatta situation. Även om det i bägge fallen ser ut att vara ett företagande, som främst är till för ägarens egen nytta. Rebecka Åhlund skrev i sin krönika Knivskarpt om bantningsindustrin och slog huvudet på spiken när hon konstaterade Och samtidigt som man granskar ett inte olagligt, men inte helt etiskt försvarbart, företags business, berättar man något om tiden vi lever i.”

Detta tål att upprepas, inte minst efter Uppdrag gransknings senaste program, där jag, som följt diskussionen på nätet, kan se att redaktionen tassar fram. De väljer att ställa Arbetsförmedlingens chef mot väggen, utan att redovisa att staten med hennes goda minne legaliserat att miljontals kronor förts över till anordnare, som kan dra fördel av att människor tvingas att stå till deras förfogande. I och för sig var det väl en klok strategi eftersom det är hon som är ansvarig för det som frodas i hägnet av Fas 3. Det är flera veckor sedan som vi kunde läsa om att SVT påbörjat en granskning av Fas 3. Ett sök på nätet och jag fick del av Jobbfabrikens koncept och att det redan gett många sköna miljoner i ägarens ficka. Jag läser också om att medias granskning lett till att ägaren riggat ett eget filmteam som dokumenterar de intervjuer som sker. Hos Tant Gredelin läser jag om SVT:s besök, där hon intar ett mellanläge – hon ogillar Fas 3 men gillar Jobbfabrikens projekt. Frågan är hur fri hon känner sig att säga något annat?

Fann även en nyanserad berättelse av Anders Abrahamsson, som arbetat som handledare i Jobbfabriken Norrköping. Den visar att förutsättningarna för att lyckas kunde vara bättre. Men vad som är systemets fel och vad som kan ses som alltför stor optimism eller förslagenhet från företagsledningens sida är svårt att avgöra. Undrar hur många i Fas 3, som vet hur man kan använda en blogg för att upplysa andra, utan att riskera bli anmäld för förtal av anordnaren? Att några deltagare i deras projekt blivit anmäld för förtal visar att det är en sak att klaga på myndigheten, men något helt annat när det gäller ett företag. Vi har nu en regering som förnyat Arbetsförmedlingens roll med Arbetsförmedlingen som beställare och olika anordnare som utförare.

Om Hillevi Engström menar allvar med sina uttalanden är det hög tid att följa upp verksamheten och se över hur kvaliteten kan mätas så att utsatta människor inte blir objekt för andras egenintresse. När Af-chefen, som det framkom i programmet, lägger ansvaret för att se till att regelverket följs på den svagaste parten – då måste man ställa frågan hur hon tänker.

Själv undrar jag om inte känslan av att vara utnyttjad av andra – att vara objekt för andras sysselsättning – var minst lika utbredd år 2000 och det alldeles oavsett hos vem och var man som arbetslös hamnade. Då som nu mera av en slump än som ett steg i en plan där individen i process med andra getts möjlighet finna sin egen framgångsrika väg. Det – om något – visar att det torde saknas en medveten pedagogik i såväl Fas 1 som Fas 2, vilket leder till olika mer eller mindre genomtänkta experiment i Fas 3. Pedagogik för människor, som känner sig förtryckta, är något annat än entusiastiskt säljprat för att sälja in en optimistisk modell där handledare är korttidsanställda och ges oklara förutsättningar. Undrar för övrigt hur etablerat facket är hos dessa privata anordnare. För den som ser verksamheten ur ett fackligt perspektiv blir det något av ett moment 22. Självklart undrar jag varför inte länsmuséet Jamtli, som behöver dessa människors insatser, kan få ett statligt eller regionalt bidrag för att kunna anställa dem.

Om man som jag brinner för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet ser jag det som lika viktigt att företagare tar ett socialt ansvar som att stat och kommun gör det. Särskilt idag när företagarna kräver lägre skatter och avgifter. Tidigare levde vi med en fördelning av arbetsuppgifterna, där offentlig sektor mot företagens och de anställdas skatter och avgifter svarade för en rad samhälleliga verksamheter i egen regi, medan företagarna ägnade sig åt affärsverksamhet på den fria marknaden. Idag upphandlas en hel del av offentliga sektorns verksamheter och utförs av företag och deras anställda. Tanken är att konkurrensen ska resultera i bra tjänster till vettiga priser. Men för att nå dit måste vi fråga oss om vi är inne på rätt väg när de som ska göra jobbet måste kontrolleras på längden och tvären av olika kontrollorgan för att inte sko sig på skattebetalarnas pengar.

Även om jag ogillar sättet att dra fördel av andras brist på insikt, som i fallet med lågkalorisopporna, lutar jag åt det goda i att vi skaffar oss kunskap genom våra misstag. Det är nämligen sånt vi minns för lång tid framöver, varför det förr kallades ”lärpengar”. Om vi tror oss kunna komma undan genom att lägga skulden enbart på andra, då missar vi ett dyrköpt tillfälle att lära något både om oss själva och andra, vilket vi har av nytta av hela livet. Men för att vara rustad att gå i clinch med såväl Arbetsförmedlingen som anordnare, då krävs inneboende resurser av ett slag, som – om dessa fanns – vore människorna inte i behov av Fas 3.

Uppdatering: Bloggen Yrkesfolk för arbete gör sitt för att visa att det är politiker som ytterst är ansvariga för det som pågår. Han har en poäng i att debattörer med ett välsmort munläder som t ex Johan Ingerö gör det väl lätt för sig, när han inbillar sig att hans oförblommerade ignorans gör saken lättare att hantera för den som är i underläge. Empati verkar inte vara Ingerös starkaste gren även om han har rätt i att redaktionen för SVT:s Debatt gör klokt i att tänka igenom sitt koncept ännu en gång.

Även om Piratpartiet engagerar sig i andra frågor än arbetsmarknadspolitiken, tycker jag att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ska bita huvudet av skammen och radikalt förändra denna verksamhet. Detta av kärlek till dessa sina medmänniskor. Att samhället rasar utför visar inte minst Socialstyrelsens rapport från sin tillsyn av vård, omsorg samt stöd och service till personer med funktionsnedsättning. Det är i sanning skrämmande läsning.

Intressant.

Bryr sig makthavare om opinionen på nätet?

Inleder med en glad nyhet om samarbetet mellan UR och Nationalencyklopedin och tänker i mitt stilla sinne på de skolor, där lärarna ser som sin uppgift att hålla eleverna borta från skolans datorer, vilket jag visat min irritation över den senaste veckan. Men, sedan jag upptäckt hashtaggen #merkateder på Twitter följer jag den debatt, som startade efter Jan Björklund debattinlägg om mer katederundervisning och ser att där finns människor som är engagerade och vill göra insatser för framtidens skola. En skola som inser att dagens elever, vilka möts av en ström av olika intryck, kräver en pedagogik där skolan bejakar det stöd som Informations- och Kommunikationstekniken möjliggör.

Annars hade jag tänkt att med utgångspunkt från Tobias Brandels iakttagelse orda om att många av oss här hemmavid inte längre går man ur huse och demonsterar på gator och torg. Eftersom han även använder Facebook och Twitter har han noterat att många användare dammat av märket ”ATOMKRAFT? NEJ TACK!” och använder det på ett sätt som visar att opinionen mot kärnkraft lever även om manifestationen på Sergels torg i förra veckan inte samlade lika mycket folk som på den tiden då svenska folket engagerade sig inför folkomröstningen den 23 mars 1980. Då som nu är det företrädesvis ungdomar och kvinnor som reagerat på händelserna i Japan där kärnkraftverket Fukushima drabbats av mycket allvarliga problem på grund av tsunamin.

Sydsvenskan skriver om Japan i fokus vid kärnkraftsmöte vid Strålsäkerhetsmyndighetens årliga möte. Tidigare har DN skrivit om Riksrevisionens rapport om dålig beredskapen ifall det skulle hända en olycka vid något av våra kärnkraftverk. Och media fylls av reportage om hur det som hänt i Japan oroar bland annat samer som minns hur de och deras näring drabbades av olyckan vid kärnkraftverket i Tjernobyl. I bloggosfären går diskussionens vågor höga för och emot byggandet av nya kärnkraftverk i vårt land. Hos Politometern kan vi se att bloggare aktiva i olika partier varit rätt flitiga i den diskussionen. DN redovisade igår den opinionsmätning tidningen låtit göra och den visar att opinionen har påverkats främst bland kvinnorna.

I det här sammanhanget är det relevant att ställa frågan: - Bryr sig makthavarna om opinionen på nätet? Eller tolkar man den mindre mängden demonstranter på gator och torg som att fråga är mindre intressant för de allra flesta svenskar? Frågan är av allra största intresse för Piratpartiet, som driver frågor med fokus på mänskliga rättigheter och rättssäkerhet för oss som lever delar av våra liv på nätet.

Det må vi fundera över, samtidigt som vi måste arbeta för att såväl elever som många fler äldre ska upptäcka nyttan och nöjet med datorer och internet. Vi måste fundera över hur vi kan göra en insats i aktiviteten Digidel 2013. Den 5 april går startskottet.

Intressant.

Varför kan Täby och Umeå, men inte Stockholm?

Inför kvällens sista avsnitt i Klass 9 A har Expressen Kultur belyst lärarnas arbetssituation i en tillbakablick på några skildringar som blivit film. I dagens skoldebatt är det naturligtvis bra att ha detta i åtanke, men som farmor inser jag att mitt barnbarn riskerar att få betala ett högt pris om hans lärare kan framhärda i sin negativa inställning till datorer och nätet samt dröja sig kvar i tider som varit. En inställning som de nog kan finna stöd för hos en hel del av landets kulturelit men olyckligtvis bland en mängd lärare och journalister. När min son gick i högstadiet då var det Mannheimers Lära för livet, som lärarna ogillade och eleverna älskade. Som jag minns det, ägnade min sons klassföreståndare en lektion efter varje avsnitt för att orera om hur långt från sanningen som serien rörde sig, i vart fall i sin beskrivning av lärarkollegiet, som eleverna antogs helt sakna kunskap om. Undrar om inte Klass 9 A fyller en liknande funktion i dagens skola. Tycker dock att filmmakarna lyckats förmedla att Gunilla & Co arbetat med såväl elevernas och lärarnas bästa för ögonen.

I fredags dristade jag mig till att skriva om hur Stockholms stad valt att hantera IT-stödet till lärare och elever i stadens skolor. Inlägget triggade igång Magnus, som passade på att i kommentarstråden vädra sina åsikter om mina och andras tilltro till elevers och lärares förmåga att använda dessa verktyg. Mot min uppfattning att de allra flesta klarar att arbeta på ett konstruktivt och utvecklande sätt – om ledningen visar tilltro till dem och deras förmåga – har Magnus radat upp alla sina farhågor, vilka leder fram till en klart negativ slutsats. Här infinner sig tanken: - Har han någon gång funderat över vilket samhällsklimat en sådan attityd leder till?

Det som verkar fungera i Täbys och Umeås skolor är i hans tankevärld helt omöjligt i Stockholms skolor. Det vänligaste jag kan säga om Magnus´ utläggningar är att han ser ut att behöva lufta sina negativa attityder i förhållande till såväl datorer som dagens elever. Om detta egna skrivande kan leda till att han börjar fundera över varför han är så negativt inställd till det som Täbys och Umeås IT-chefer vågar pröva och varför Stockholms It-chef Anette Holm, deltagare i IT-ministerns digitaliseringsråd, inte för det, är mycket vunnet. Själv undrar jag vad som skiljer rektorer, lärare och elever i Täby och Umeå från rektorer, lärare och elever i Stockholm? Vad gör att deras IT-chefer intar så olika hållning i frågan? Ju mer jag undrar desto fler frågor leder det till för min del.

Sedan några år tillbaka har jag intresserat mig för hur bilden av framgångsrika företag stämmer överens med verkligheten. Då har jag noterat att framgångsrika ledare talar om vikten och värdet av att hantera kundtjänsten på ett proffsigt sätt. Kunder som gör sig besvär att höra av sig och säga sin mening berättar något som företaget har nytta av att känna till – om man bryr sig om en utveckling av sin verksamhet. Mot den bakgrunden är jag naturligtvis nyfiken på vilka verksamhetsvinster Stockholms stads skolborgarråd och Stockholms It-chef ser i arrangemanget att leasa ut IT-supporten till Volvo-IT?

I en annan kommentar försökte David förklara för Magnus det värde som ligger i att ta vara på chansen till lärandet i situationen. Något jag själv funderat över. Många ondgör sig över att dagens unga, men få verkar inse att man lär sig något i situationer då misstag görs. Trots att det är just i dessa situationer som man lär sig något, som man minns för livet. Har själv fått möjlighet att delta i ett seminarium med drygt 30 deltagare, som oförberedda fick uppgiften att var för sig under lunchen skriva ner en berättelse om en situation, då vi verkligen lärde oss något. Med egna ögon har jag sett att samtliga i den situationen berättade om egna misstag eller felbedömningar. Vid seminariet, som leddes av KTH:s Bo Göranzon i samarbete med ett universitet i England, fick vi lära oss vikten av att kunna lära av våra misstag istället för att sträva efter att vara ofelbara. Något jag har haft god nytta av senare i livet, inte minst när det gäller att se och ta tillvara lärandet i sådana situationer. Att våga erkänna misstaget och göra vad man kan för att ställa till rätta, blir då viktigare än alla bannor i världen, som bara ger dåligt samvete och negativa reaktioner.

Därför kändes Davids kommentar helt relevant. Men, det hade han inget för. Hux flux ansåg Magnus att användningen av detta hjälpmedel skulle vara av privat karaktär, vilket skolan inte skulle medverka i. Det är nog här skon klämmer. Vill man inte se möjligheterna med dator och nät, då vill man begränsa dess användning. Kan just undra om detta också ingår i Jan Björklunds strategi med mer kateder? Björklunds debattartikel ledde snabbt till en engagerad debatt, vilket bland annat SR:s Nyheter/Ekot uppmärksammade i torsdags.

Som motvikt till Magnus negativa syn på Informations- och Kommunikationsteknikens användning i skolarbetet har jag med stor behållning läst Fridas reflektioner. Avrundar med en kort föreläsning av Rektorsakademins Fredrik Svensson om dagens och framtidens skola. För min del handlar det om situationen för barn i allmänhet och mitt barnbarn i synnerhet, vilket jag bloggat om i ett antal inlägg sedan den 14 mars.

Intressant.

En väldigt väldigt stor fluga ...

... som rädda politiker och tjänstemän trasar sönder vingarna på. Så tänkte jag när jag läste SvD:s ledare, sedan jag av min son fått en länk till en artikel i DN, som förklarar varför datorer i mitt barnbarns skola står oanvända. Till att börja med trodde jag att det bara hade att göra med en utvecklingsfientlig hållning från lärare och fritidspedagoger, eftersom de hade orerat om sin roll att kompensera elevernas användning av datorer på fritiden genom att motverka datoranvändningen i skolan. Nu vet jag att de fått hjälp av ett säkerhetsmaniskt statsledningskontor utan pedagogiska kunskaper, som ställt till det. Samtidigt har den upphandling, som statsledningskontoret gjort, gett teknikfientliga lärare lokalt i de olika enheterna möjligheten att dra en suck av lättnad och göra en dygd av statsledningens säkerhetsmani.

I artikeln finns en passus som talar sitt tydliga språk:

”Globala gymnasiet har dock undantagits. Skolledningen lyckades efter långa förhandlingar övertyga stadsledningkontoret om nödvändigheten att ställa sig utanför. Där köpte man i stället in bärbara Macdatorer till alla elever och lärare - och totalt blir kostnaden en miljon kronor lägre än om skolan hade gått in i det så kallade GS-IT-avtalet.

– Vi är förstås nöjda. Det ger oss en pedagogiskt frihet och elverna är själva administratörer av sina datorer, vilket jag uppfattar som en förutsättning för att de verkligen ska kunna använda sina datorer och verkligen lära sig hur de fungerar, säger Lars Benon, rektor.”

Globala gymnasiet – varför är deras elever och föräldrar begåvade med en skolledning som orkat stå på sig? Ja, en snabb titt på skolans presentation visar en inriktning, som den ängsligaste politiker eller tjänstman kan uppleva som en garant för att skolans datorer används av elever och lärare med hög moral. En moral som till himlen bär?

Jag är sannerligen ingen förespråkare av låg moral, men har tillräckligt med kunskap för att veta att moraliserande i barns och ungdomars värld inte är särskilt framgångsrikt, eftersom vi här har med tänkande varelser att göra. Allt för mycket av den varan kan rent av bli direkt kontraproduktivt. Här som i all annan verksamhet gäller det att kunna se den möjlighet till lärande som ligger i situationen. Men förmågan att se den möjligheten, ser ut att ha gått helt i baklås. Varför har så många vuxna i barns och ungdomars omgivning drabbats av mental kortslutning när det gäller datoranvändning? Varför vill man inte fylla den användningen med nyttigheter som skolarbete också?

Därför är det rätt upplyftande att läsa kommentarerna till DN:s artikel. Där finns bland andra Kistalight med en hänvisning till en krönika, där jag möts av en inloggningssida. Genom att googla, finner jag under Gästbloggen hos Pedagog Stockholm en redogörelse som ger intrycket att någon trots allt har tänkt. När jag surfat runt hos Pedagog Stockholm slås jag av att där finns länkar till material, och hjälpmedel som jag tror att varken rektor, lärare eller fritidspedagoger i mitt barnbarns skola har en susning om. Samtidigt undrar jag varför där inte finns några länkar till UR:s material. Saker on line leder mig till en artikel i IDG.se där jag kan se att Stockholms stad ser ut att vara i gott sällskap. En länk till det ansvariga skolborgarrådet Lotta Edholms blogg med en lång rad kommentarer bidrar också till att sprida ljus över situationen. Läs och begrunda. Om det finns en strategi så saknas uppenbarligen en plan för ett demokratiskt genomförande.

Det luktar Björklunds #merkateder och peka med hela handen samtidigt som skolan ska vinnas för idén att Informations- och Kommunikationstekniken, ska vara ett stöd i undervisningen. Medan jag surfat runt och läst har jag förstått att skolan blivit ett genompolitiserat slagfält. Och i detta som i alla andra krig går stabens bristande kunskap och ledarskap ut över såväl soldaterna vid fronten (lärarna) som civilbefolkningen (barn och föräldrar). IT-mamman visar att hon med teknikens hjälp kommit närmare människor med makt i frågan och kan visa att hon tror på dialog. Medan jag bloggar vidare för att bearbeta min frustration som farmor och söka svar på frågan "Voffor gör di på detta viset?".

Tänker följa Holmgång en blogg med fokus på Stockholm stads IT-verksamhet, för att hålla mig ajour. Nu senast har han funderingar kring informationen att stadens IT-direktör numera ingår i IT-ministerns digitaliseringsråd. Sedan en runda bland mina favoriter för ett nedslag i det som rör sig i deras tillvaro – MinaModerataKarameller noterar att debattglädjen torkat in med tanke på händelserna i både Japan och Libyen; Opassande Emma ber om två klick för två barn; Mark Klamberg ger en inblick i pedagogik med exempel ur sin värld och kommenterar att Datainspektionen omprövat sin roll; samt Opinionsbloggens Johannes Forsberg, som folkbildar oss om hur klickhysterin fungerar. Allt detta och mycket därtill, som vi måste förhålla oss till på ett eller annat sätt.

Intressant.

Mer kateder och nej till datorer?

Igår var jag rätt upprörd när jag tänkte på hur ojämlika förhållanden, som råder i Sveriges skolor – där en del lärare hänger med i utvecklingen, men, som det verkar, alltför många lärare spjärnar emot styrd av sina vanföreställningar i förhållande till IT i skolan. Man kan knappt tro att det är möjligt att det finns mellanstadielärare som anser att användningen av IT är något som skolan ska motverka, eftersom barnen ägnar alldeles för många timmar av sin vakna tid åt aktiviteter med hjälp av datorer och mobiler. De har inte fattat – om inte skolan och läraren tar plats genom att använda dessa informations- och kommunikationsverktyg, då lämnar läraren och skolan plats för rätt mycket annat. Dessutom dödar ett sånt förhållningssätt elevernas tilltro till lärarnas förstånd, vilket äventyrar tilliten i övrigt.

Men, vad annat är att vänta med en skolminister, som sitter fast i katedern. Gläder mig dock åt den debatt han skapat – inte minst på webben med hjälp av Johan Groth som påpassligt skapade hashtaggen #merkateder på Twitter. När jag botaniserat på Skolverkets webbplats om IT i skolan läser jag bland annat: ”Skolverket stödjer kreativ och kritisk it-användning. Vi erbjuder stöd och stimulans för att förskolor, skolor och vuxenutbildning ska kunna använda it på ett genomtänkt sätt.”

Som synes är det tänkt att förskolor och skolor ska kunna använda it på ett genomtänkt sätt. Där står inte att skolan ska motverka användningen. På skolverkets webbplats finns en hel del användbart. Sedan går jag till Stockholms stads information om IT i skolan och ser hur ambitiösa de är. I ett pressmeddelande i november 2009 talade man om en IT-service i världsklass. Men vad hjälper det med en IT-service i världsklass när rätt många av deras lärare och rektorer sitter fast i föreställningar om att skolan ska kompensera för att eleverna tillbringar för mycket tid med datorer och mobiler genom att inte använda de datorer som deras arbetsenhet har utrustats med.

Den som kollat på den animerade filmen med Ken Robinsons tal om paradigmskiftet i utbildningen, inser att en lärare, som vill vara pedagog, måste bli medvetna om det nya i sitt uppdrag i förhållande till elever och föräldrar. Det är inte OK att barnen ska offras på grund av egna personliga idéer om att barnens hjärnor tar skada av datoranvändningen. Därför tyckte jag att det var skönt se att Peter Gärdenfors kom med i IT-minister Anna Karin Hatts digitaliseringsråd. Det kan behövas eftersom en del har tolkat Martin Ingvars inlägg i skoldebatten som att han avråder från datoranvändning. Jag vet inte om Martin Ingvar är mer kvalificerad att uttala sig om hjärnans påverkan av datorernas roll i undervisningen, men ett vet jag – mitt barnbarn är alldeles för värdefull för att vara ett slagträ i trätan mellan pedagoger och professorer om datorns roll i skolan. Självklart kan en lösning för mitt barnbarns del vara ett byte av skolan, men jag tänker inte bara på egna barn och barnbarn, utan även på andras ungar. Sånt kallas solidaritet.

Andra som skriver om #merkateder är: Pelle Pedagog; Kristina Alexanderson; Per Olsson; metabolism; frepablog; och många många andra. Sedan kan man ju göra det enkelt för sig, som Nils Schwartz i Expressen och blunda för att det är ett problem om skolan vägrar ta in att världen utanför förändras och att det gäller för skolan och dess pedagoger att se och ta tillvara det i undervisningen. Pjäsen, som han skriver om kan jag mera se som en komplettering till Ken Robinsons tal om paradigmskiftet i undervisningen. När skolan inte förstår att ta tillvara barnens intresse, som självklart stimuleras av världen utanför skolan, då blir lösningen att klistra på dem en rad bostavsbeteckningar.

Intressant.

Hänger Jan Björklund och skolan med i utvecklingen.

Sir Ken Robinson var gäst hos Skavlan i SVT i fredagskväll. Där bjöds vi på en lektion om det paradigmskifte som sker inom utbildningen. Ett paradigmskifte som lärarna inte är medvetna om – än mindre utbildade för. Förra året förärades han Benjamin Franklin-medaljen av The RSA (Royal Society of Arts) i London. De har gjort en animerad version av hans tacktal. Hela talet kan vi ta del av här. Materialet har jag hämtat från Sir Ken Robinsons webplats. Sedan jag sett denna animerade version är jag både upprymd och förtvivlad. Upprymd därför att jag förstår varför dagens barn tycker att skolan är så trist – förtvivlad därför att jag inser att många barn kommer att offras på vägen innan skolans rektorer och lärare har insett vad det betyder och vilka krav som ställs på dem som pedagoger. När jag läst Jan Björklunds debattinlägg är jag inte så säker på om han har en aning om vilka krav som barnens ändrade levnadsförhållanden ställer på pedagogerna. Och vilket stöd lärarna kan behöva rustas med från samhällets sida.

Just nu möter många lärare elevernas förfrågan om att använda datorer i skolarbetet, med att anse att skolan ska hålla sig så långt bort från datorer som möjligt, eftersom barnen anses spendera alldeles för mycket av sin tid med aktiviteter kopplade till datorer och mobiltelefoner. Jag blir oerhört upprörd när jag tänker på att dessa lärares attityder kan spoliera grunden för mitt barnbarns intresse för utbildning.

Intressant.

Är det synd om lärarna?

Frågar mig om det finns något samhällsområde, som är så fylld av berättelser om elevers och föräldrars tillkortakommanden och personalens självuppoffrande insatser som skolan och barnomsorgen? Tänker på det när jag läser Karin Thunbergs ”Så fick lärarna all skuld – igen” i SvD. Artikeln finns ännu inte utlagd på nätet, varför jag får försöka mig på en kort sammanfattning. Thunberg inleder med en berättelse om hennes första möte med läraren Stavros Louca, som ledde till en publicering i SvD i maj 2005. Något som i sin tur inspirerade producenten Tomas Axelsson att initiera SVT-serien Klass 9 A. Efter en insats i en högstadieklass i Malmö har Stavros och hans kollega nu tagit sig an uppgiften att hjälpa en grupp lärare vid Mikaelskolan i Örebro med en klass ”där var tredje elev har underkänt i mer än hälten av alla ämnen och ingen verkar kunna sitta stilla och hålla tyst i mer än två sekunder”, som Karin Thunberg beskriver det.

”Hittills har bara två program sänts, jag utgår från att de inkallade stjärnpedagogerna hjälper även den här klassen till gymnasiebehörighet. Även om det, egentligen, är lärarna de ska stötta. Eller coacha, som det numera heter.” Efter denna bakgrundsbeskrivning kommer hon sedan fram till sin poäng. ”Att detta inte är en hyllning till De Duktiga som kommit susande till Örebro för att lösa problem utan till lärarna som står där och tv-exponerar sina misslyckanden och bristande förmågor.” Sedan orerar hon om NO-läraren Malin, som om det vore mycket mera synd om henne än kollegan matteläraren, som i det tidigare avsnittet, blev uppmärksammad på sin machostil och vars elever senare efter ett diagnostiskt prov visar ett resultat som Stavros betecknar som ”katastrof”. Ordet katastrof använder Karin Thunberg däremot när hon klämmer till med ”Nu har Örebrolärarna en klass som bedöms som ”en katastrof” och ingen säger ett ord om vilket ansvar skolledningen, politikerna – eller för den delen föräldrarna – har till att det är som det är. Istället lägger man ansvaret på lärarna. Allt är deras fel. Stavros må åstadkomma nya mirakel, men något blir ändå fel i den här ekvationen.”

Mot denna slutkläm vill jag kraftigt invända. Det är det synsätt, som Karin Thunberg här för till torgs, som bättre än mycket annat förklarar skolans problem. Genom att tillåta de vuxa i skolan att fly från sitt pedagogiska ansvar och skylla ifrån sig på elever, föräldrar, politiker, mobiler, media o s v så hjälper man inte läraren att växa i sin roll som en betydelsefull vuxen i den unga människans liv. Tvärtom. Jag vet inte om Karin Thunberg vet mer om hur det hela slutar än vad vi tittare vet, men jag utgår från att Malin och hennes kollegor gett sitt medgivande till att vara med. Men om hon ångrat vad hon gett sig in i är det också något som hon själv måste ta ansvar för. Därför hoppas jag att Malin följer sin manliga kollegas exempel och på ett moget sätt tar till sig de goda råd hon får. Om inte, får jag ändå hoppas att hon genom sin egen utsatthet har lärt sig något om hur elever har det när en lärare utser en elev och dennes föräldrar till syndabockar, när det egentligen är alltför få vuxna i klasser med 30 elever där 3 – 4 elever har särskilda behov av extra stöd.

Om politikerna ska bli medvetna om resursbristen måste signalerna gå uppåt i organisationen, men om rektor inte vill nås av den sortens meddelanden och läraren inte vill ligga dåligt till, då uppstår ett läge där enskilda elever kan råka illa ut. Lärarna som inte vill se sin egen roll i den besvärliga situationen gör det enkelt för sig och gör enskilda elever och deras föräldrar till syndabockar.

Har roat mig med att läsa vad Skolinspektionens chef Ann-Marie Begler säger om lärarnas ansvar i en debattinlägg om chef & ledarskap i Lärarnas nyheter under rubriken Alla elever har rätt till en god skolgång. Jag citerar ”Vi kan inte acceptera – jag vet inte hur det är med Orstadius – att man i skolan lägger skulden för misslyckanden på den enskilde eleven. Det går inte att skylla på elevernas sociala, etniska eller ekonomiska bakgrund när skolan som helhet inte når målen. Jag förstår mycket väl att det är försvårande faktorer – det vore lättare att nå höga mål om alla barn kom från svenskspråkiga familjer med lång studiebakgrund. Men skolans uppgift är att stödja dem som kommer från hem med kortare studietradition och verka för att alla elever kommer väl till sin rätt. Jag förstår också att det i många skolor kan råda ekonomisk brist – men jag vet också att det finns skolor som trots knappa ekonomiska resurser lyckas nå målen. För Skolinspektionens del håller vi fast vid tron på en skola som kan betyda något för sina elevers kunskapsutveckling och riktar in vår inspektion så att den stödjer ett sådant sätt att arbeta i skolan.”

Inte annat jag kan se, agerar Stavros och hans kollega Gunilla utifrån uppfattningen att en lärare måste möta eleven där eleven befinner sig och därifrån bygga upp elevens förmåga att bearbeta kunskapen och göra den till sin. Jag kan till viss del hålla med Karin Thunberg – det är modiga lärare på Mikaelskolan i Örebro, som så öppet visar vad de behöver hjälp med för att kunna bli bättre pedagoger. Det kan förhoppningsvis bilda skola – det ska inte behöva vara skamligt att be om stöd och hjälp för att utveckla sin kompetens.

Det är rätt intressant att läsa kommentarerna i olika media i anslutning till publiceringen av resultatet av den internationella undersökningen PISA 2009, där Sverige halkat efter under de senaste tio åren. Där framkommer att framförallt pojkarna halkat efter och genast utses deras intresse för datorer som det stora problemet. I en ledare i går i DN löd rubriken Betyg: Pojkar kan mer än de visar. Det är möjligt – själv undrar jag vad inställningen och värderingarna, bland alla kvinnliga lärare, fritidspedagoger och barnskötare i låg- och mellanstadiet när det gäller datorer, kan ha för betydelse för pojkarnas möjligheter att göra sig gällande. I en notis i SvD med anledning av en fråga till kulturministern visar det sig att Bo Rothstein är orolig för marginaliserade mäns möjligheter. Samhällseliten oroar sig för dessa pojkars framtid som vuxna män, men det vore bättre om de frågade sig varför det ser ut som det gör.

Det är i sådana situationer som jag hämtar kraft hos kloka internetanvändare som t ex Brit Stakston, Mathias Klang och Kristina Alexanderson. De har insett att man kan använda detta intresse för datorn, för att visa på vilket verktyg för kunskapsbearbetning och dialog som datorn kan vara. Hos dem och många andra runt om på nätet finns mycken kunskap och rik erfarenhet. Avrundar med Lars H Gustafssons föredrag i Eslöv den 25 januari vid konferensen Barnets rättigheter – från ord till handling! (pdf-fil). Slår också på trumman för hans bok Växa – inte lyda utgiven på Norstedts förlag mars 2010.

Bloggandet har för min egen del lett till ett engagemang mot regeringens i riksdagen inpiskade lagkluster för FRA:s övervakning och införandet av datalagring, vilket i sin tur lett till ett rejält engagemang i Piratpartiet. Av egen erfarenhet vet jag vilket enastående verktyg en till nätet uppkopplad dator är. Det dagliga umgänget med människor och möjligheten att kunna ta del av intressanta artiklar och annat innehåll gör att jag inte alls känner mig så gammal som jag de facto är. Det är framförallt medelålders och äldre människor som behöver övervinna sin rädsla eller fördomar inför datorer om fler ska kunna vara digitalt delaktiga.

Intressant.

Ett rikt liv i marknadsekonomins kölvatten.

Har förstått att Malmö Opera fått både ros och ris för sitt sätt att locka publik till sin föreställning Vanessa inför dess Nordenpremiär, vilket jag skrev om för några dagar sedan. Då utan länk till SvD, vilket jag tänker råda bot på nu, eftersom det finns viss bäring på dagens tema – att väcka intresse och bygga mervärde med hjälp av berättelser. Tänker på det när jag läser SvD:s artikel om bärande berättelse med exemplet Fjällräven, där den mycket sympatiske Matts Heijbel berättar om företeelsen Corporate storytelling, som handlar om att addera vad man skulle kunna kalla en verksamhets ”själ” till en vara eller tjänst, där varumärket eller en logga sedan kan fungera som en kvalitetsmarkör. Åke Nordin har gjort något han brinner för och skapat något av värde, som även kommer hans kunder till del. Historien bakom varumärket Fjällräven fungerar inte bara utåt mot kunderna utan berättelsen fungerar även stärkande för medvetenheten om kvalitetens betydelse i förhållande till varans pris inåt i hela företaget. Om marknadsekonomin ska fungera utan gnissel gäller det att producenter lägger sig vinn om att ge kunderna ett extra värde för pengarna. Ingen gillar att bli lurad d v s betala för något, som inte håller måttet.

Eftersom många – i vart fall vi äldre – har en känd slagdänga ringande i huvudet när det gäller reklam, så är vi rätt svårtflörtade. ”Allting går att sälja, med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt” är något som bitit sig fast i mitt huvud. Och vem minns inte Sven Lindqvists ”Reklamen är livsfarlig” från slutet av 50-talet, som för övrigt getts ut på nytt och finns hos Adlibris, men också kan laddas hem som pdf-fil gratis hos Lindqvist. Ända sedan jag läste högt ur Lindqvists ”Livstidsmänniskan” för min pappa vid hans sjukbädd under hans sista tid i livet och såg pappas glädje över att det fanns någon, som kunde se världen ur samma perspektiv, som han själv och beskriva detta så att en gammal industrielektriker och facklig kämpe kunde känna igen sig, har jag haft den djupaste respekt för Sven Lindqvist, som uttolkare av många människors tillvaro. Därför kan jag inte utgå från att Sven Lindqvist pratar i nattmössan, när han ger sin syn på reklamen och hur den påverkar människor, som är ovetande om hur de kan manipuleras. Den klassiska James Bond-repliken ”Medan flugorna sover bättrar spindel på sitt nät”, passar utmärkt väl även i detta sammanhang. Men, jag vill gärna tro att det är människors förmåga att demaskera denna förförelse i kombination med det ansvar för en hederligare marknadsekonomi, som allt fler aktörer känner, som förklarar att marknadsföringen finner nya vägar. Undrar om inte Deep edition tänker i de banorna?

Men många ser tilltaget att gestalta en av operan Vanessas rollgestalter, Erika, som en modebloggare för att nå en ny publik, som en bluff. Men jag ser det mera som att den byrå, som hjälpt Malmö opera, har kompletterat verket med en fiktiv berättelse av samma klass som operan – ett verk i sig om man så vill. Rätt fyndigt tycker jag. Och om det skulle locka någon, som aldrig tidigare satt sin fot i en sådan salong, så är väl ingen skada skedd. Antingen faller man för opera, som konstart, eller så går man hem grymt besviken. Men vem har inte lämnat en föreställning, som annonserats på traditionellt sätt, med samma känsla av att ha kastat pengarna i sjön? Om man inte har förmåga att se att man just då lärde sig något om sig själv, som man inte visste tidigare, förståss. I så fall handlar det om lärpengar.

Och inget ont som inte har något gott med sig. I artikeln skriver Lars Berge bl a ”Enligt tidningen The Economists analytiker kommer de varumärken som klarar det stundande krisåret 2009 var så kallade no nonsense-brands. Produkter som genom sitt höga pris signalerar enbart status är förlorade”. Många, som pekar ut statusjakten, som orsak till att många unga tjejer känner sig stressade, ser bara symptom på djupare liggande orsaker. Barnläkaren Lars H. Gustafsson har dock sett klarare än de flesta – utan känsla av att ingå i ett meningsfullt sammanhang mår de flesta människor sämre än vad de skulle behöva göra. Eftersom elever lär för livet vore det värt mycket för samhället om de politiker, som har ansvar för grundskolan, vore intresserade av att lära sig mera om hälsans mysterium. De verkar dock tro att bra resultat kan spira ur vilket arbetsklimat som helst, bara man är tydlig i sina krav. Men den, som kan något om pedagogik, vet att det inte hjälper att peka med hela handen, varken i förhållande till vuxna eller barn. Intressant.

Vem har upphovsrätt till mitt tankegods?

Även om jag inser att det är kört när det gäller mina förhoppningar om att förnuftet ska segra i strid med alla de känslor, som uppvisats i debatten om IPRED-lagen, kan jag inte låta bli att till det bittra slutet samla glödande kol på Justitieminister Beatrice Asks huvud. Hennes samröre med branschens lobbyister är inte OK för mig. Och hennes framträdande i gårdagens Agenda visade att hon i likhet med många andra snöat in på jämförelsen med att fildelning kan ses som stöld och samtidigt tycker hon att det är hederligt att vrida det hela till en fråga som ska lösas mellan en upphovsrättsinnehavare och enskilda internetanvändare den civilrättsliga vägen utan inblandning av polis och åklagare. LUF:s Frida Johansson-Metso framstod som ett under av klarhet, när hon redogjorde för skillnaderna i förhållande till straffrätten, som gäller vid stöld.

Hos andra har jag funnit en del godbitar, som jag gärna delar med mig av. Opassande bjuder bl a på ett par länkar till artiklar av Kjell Häglund, filmkritiker och redaktionschef på Residence m m. I den ena går han i polemik med DN:s filmkritiker Mårten Blomkvist och i den andra är det Jan Guillou, som får känna av hans skarpa penna. Noterar också att MinaModerataKarameller fortfarande hoppas på en förnuftets seger. Mårtensson rådbråkar en enda paragraf och försöker se hur den kan gynna kreativiteten och länkar till Anders Widén, som också läst och försökt förstå hur lagen ska kunna gynna den kreativitet som växer ur tankar och idéer, vilka bitvis vilar på vad många andra tänkt och tyckt före oss utan att vi kan referera till någon speciell upphovsman. När jag införlivar något, som någon annan gett uttryck för och dessutom omformar det till mitt eget tankegods eller ser det som en inspirationskälla, utan att ständigt ange källan, då använder jag mig av någon annans upphovsrätt utan tanke på att jag stulit något från någon med denna rätt.

Omvänt skulle man kunna påstå att alla som i en rapport eller bok skriver om sina erfarenheter byggd på vad andra människor gjort, tyckt och tänkt parasiterar på andras skapande. I många arbetsinsatser, där man interagerar med andra människor, finns det många som gör vad deras praktik och dess teoretiska överbyggnad säger dem vara framgångsrikt, men det är först när de förmår att beskriva detta arbete i en artikel, rapport eller bok, som de kan ses som skapare av ett verk med upphovsrätt. Spontant tänker jag på var utvecklingen av världen skulle hade varit om t ex Paolo Freire hade jagat och krävt betalning av alla människor, som efter honom använt sig av hans tankegångar om den särskilda pedagogik, som med framgång använts när människor, vilka befinner sig i en för dem förtryckande situation, väcks till insikt om sin förmåga att tillsammans med andra förändra sin situation?

Avslutar med en puff för Norrtelje Tidnings sändning av Tidningsutgivarnas FRA-debatt i morgonbitti kl 8.30.