Mer kateder och nej till datorer?

Igår var jag rätt upprörd när jag tänkte på hur ojämlika förhållanden, som råder i Sveriges skolor – där en del lärare hänger med i utvecklingen, men, som det verkar, alltför många lärare spjärnar emot styrd av sina vanföreställningar i förhållande till IT i skolan. Man kan knappt tro att det är möjligt att det finns mellanstadielärare som anser att användningen av IT är något som skolan ska motverka, eftersom barnen ägnar alldeles för många timmar av sin vakna tid åt aktiviteter med hjälp av datorer och mobiler. De har inte fattat – om inte skolan och läraren tar plats genom att använda dessa informations- och kommunikationsverktyg, då lämnar läraren och skolan plats för rätt mycket annat. Dessutom dödar ett sånt förhållningssätt elevernas tilltro till lärarnas förstånd, vilket äventyrar tilliten i övrigt.

Men, vad annat är att vänta med en skolminister, som sitter fast i katedern. Gläder mig dock åt den debatt han skapat – inte minst på webben med hjälp av Johan Groth som påpassligt skapade hashtaggen #merkateder på Twitter. När jag botaniserat på Skolverkets webbplats om IT i skolan läser jag bland annat: ”Skolverket stödjer kreativ och kritisk it-användning. Vi erbjuder stöd och stimulans för att förskolor, skolor och vuxenutbildning ska kunna använda it på ett genomtänkt sätt.”

Som synes är det tänkt att förskolor och skolor ska kunna använda it på ett genomtänkt sätt. Där står inte att skolan ska motverka användningen. På skolverkets webbplats finns en hel del användbart. Sedan går jag till Stockholms stads information om IT i skolan och ser hur ambitiösa de är. I ett pressmeddelande i november 2009 talade man om en IT-service i världsklass. Men vad hjälper det med en IT-service i världsklass när rätt många av deras lärare och rektorer sitter fast i föreställningar om att skolan ska kompensera för att eleverna tillbringar för mycket tid med datorer och mobiler genom att inte använda de datorer som deras arbetsenhet har utrustats med.

Den som kollat på den animerade filmen med Ken Robinsons tal om paradigmskiftet i utbildningen, inser att en lärare, som vill vara pedagog, måste bli medvetna om det nya i sitt uppdrag i förhållande till elever och föräldrar. Det är inte OK att barnen ska offras på grund av egna personliga idéer om att barnens hjärnor tar skada av datoranvändningen. Därför tyckte jag att det var skönt se att Peter Gärdenfors kom med i IT-minister Anna Karin Hatts digitaliseringsråd. Det kan behövas eftersom en del har tolkat Martin Ingvars inlägg i skoldebatten som att han avråder från datoranvändning. Jag vet inte om Martin Ingvar är mer kvalificerad att uttala sig om hjärnans påverkan av datorernas roll i undervisningen, men ett vet jag – mitt barnbarn är alldeles för värdefull för att vara ett slagträ i trätan mellan pedagoger och professorer om datorns roll i skolan. Självklart kan en lösning för mitt barnbarns del vara ett byte av skolan, men jag tänker inte bara på egna barn och barnbarn, utan även på andras ungar. Sånt kallas solidaritet.

Andra som skriver om #merkateder är: Pelle Pedagog; Kristina Alexanderson; Per Olsson; metabolism; frepablog; och många många andra. Sedan kan man ju göra det enkelt för sig, som Nils Schwartz i Expressen och blunda för att det är ett problem om skolan vägrar ta in att världen utanför förändras och att det gäller för skolan och dess pedagoger att se och ta tillvara det i undervisningen. Pjäsen, som han skriver om kan jag mera se som en komplettering till Ken Robinsons tal om paradigmskiftet i undervisningen. När skolan inte förstår att ta tillvara barnens intresse, som självklart stimuleras av världen utanför skolan, då blir lösningen att klistra på dem en rad bostavsbeteckningar.

Intressant.