Dom kostar på sig och vi måste betala.

Mer vill ha mer och fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt. Så sa min mamma när hon tyckte att någon gapade efter för mycket eller skodde sig på andras bekostnad. Idag är det upphovsrättsindustrins insamlingsorganisation Copyswede som är ute efter att kunna ta ut en avgift för att det finns ett lagringsutrymme som gör att man kan ladda ner upphovsrättsskyddat material på mobiltelefonen. MobilTeleBranschen spjärnar emot. Sydsvenskan noterar också saken. Tidigare har Copyswede kommit med krav på avgifter på externa hårddiskar och USB-minnen, vilket bland andra SVT berättade om och Copyriot kommenterade.

Copyswedes aktiviteter har lett till att PC för Alla ställt följande frågor till de politiska partierna:

1. Har ert parti några synpunkter på den aktuella avgiftshöjningen från 1 juni?

2. Kan vi vänta oss någon förändring i detta system? I så fall när?

3. Vad tycker ni om systemet med privatkopieringsersättning på lagringsmedia generellt?

Computer Sweden redovisar hur de avgifter, som Copysweden hittills tagit ut på dvd och videobandspelare, har sjunkit under senare år, men också att aktörer i svenska tv- och filmproduktioner är de som fått mest av dessa avgifter. Under tiden har fildelning med hjälp av bittorrent-teknik rasat i takt med att webbsändningar utvecklats.

De politiska partiernas svar talar sitt tydliga språk. Moderaterna ser inte detta som en politisk fråga över huvud taget. Detta är något marknadens parter ska sköta samtidigt som man berättar att det pågår branschsamtal under EU-kommissionens ledning. (Det är väl här det nya överhuvudet för ACTA-avtalet och IPRED kommer in, vilket Christian Engström skriver om idag.) Folkpartiet intar en liknande ståndpunkt, men orerar om behovet av mindre byråkrati. Kristdemokraterna pekar på att man tidigare motsatt sig höjningen av de tidigare avgifterna för dvd och videobandspelare, då man sett det som motsägelsefullt eftersom riksdagen vill begränsa kopieringen för privat bruk. Samtidigt efterlyser de bättre marknadsanpassade lösningar för att upphovsrättshavaren ska få adekvat ersättning. Socialdemokraterna säger sig ha föreslagit en utvärdering som regeringen samt nej till och samtidigt talar de i likhet med Centerpartiet om behovet av en upphovsrättskommission.

I själva verket är det ju så att delbetänkandet om Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24) överlämnades den 8 april 2010 och utredningstiden förlängdes för kvarvarande del av uppdraget, som ska redovisas senast den 8 april 2011.

Uppenbarligen anser man att vi ska vänja oss vid upphovsrättsindustrins glupande aptit eftersom politikerna snällt går deras ärenden. För inte alls så länge sedan var det bredbandsleverantörerna som blev tvungna att kräva sina kunder på avgifter sedan SVT beslutat att inte längre betala för något som andra vidaresänder, även om bredbandsleverantörerna varit ålagda att sända SVT:s utbud enligt politiska beslut. Men att ställa sig frågor om en radikal förändring av den del, som en upphovsman kan avtala bort till ett företag mot en ersättning, det faller inte riksdagens ledamöter in. Att visa att man står på företagens sida blir viktigare än allting annat, vilket lett till att företagen med sina närstående rättigheter upphöjts och getts samma status som den som skapat verket – ett monopol på nyttjandet under livstid +70 år

Marcus Fridholm gjorde den 15 juli förra året ett inlägg som visar vilken företagskultur som frodas i hägnet av nuvarande lagstiftning. Därtill kommer ACTA-avtalet som ska knäsätta dessa företags rätt att gå på i ulltrumporna i land efter land. Det nya överhuvudet för ACTA och Ipred inom EU-kommissionen är en tidigare IFPI-lobbyist Maria Martin-Prat. IFPI är skivindustrins internationella organisation. Givetvis kostar det med världsomspännande organisationer med alla dessa förgreningar och dessutom en radda välbetalda advokater och andra hantlangare för att jaga fildelare och alla som någon gång sjunger eller spelar en låt i en skola eller på en firmafest eller i en filmad snutt på You Tube. På ett eller annat sätt är det vi vanliga dödliga som får stå för fiolerna. Har dom ingen skam i kroppen, tänker jag, när jag kommit så här långt. Andra som noterar saken är Prylbloggen; Jonas Nordström; Scaber Nestor; Frekar06; No size fits all; Det brinner visst ...; Swedroid; och Futuriteter.

Det är verkligen dags att många fler än Piratpartiets aktivister klättrar upp på barrikaderna och slås mot denna typ av företagsamhet? Och att riksdagen inser att avtalstiden för företag med närstående rättigheter kraftigt måste begränsas till stöd för den ursprunglige upphovsmannen och människors tillgång till olika verk för sin egen kulturella utveckling. Dessutom borde Justitiedepartementet som bekostat Ask lilla gula ges bakläxa och ge ut en ny publikation där även möjligheten till Creative Commons licenser kunde uppmärksammas.

En annan fråga som kräver aktion är opinionsbildning mot domen mot manga-tecknaren. Mårten Schultz skriver om detta idag på DN-debatt. Det handlar om yttrandefriheten. Susanne Nyström, redaktör på Östhammars Nyheter, kommenterar. Seriefrämjandet är självklart på hugget. Medan jag filar på detta lyssnar jag på Bambuser-sändningen från Pub Liberal – det vilar ett mörker över lokalen varför jag låtsas att det är en radiosändning :).

Intressant.

Glädje över vänskap och kunskap på nätet.

Uppe tidigare än vanligt har jag hunnit ta en sväng bland mina bloggvänner och blivit varm i hjärtat över deras engagemang i dagens viktiga frågor. Det började med Mary XJ, som mycket klarögt noterar att Alliansen har åtskilligt att bevisa när det gäller IT-politiken. Hennes länk till artikeln av Nicklas Lundblads artikel från 2008 tål verkligen att läsas än en gång.

Sedan vidare till Magnihasa, som nyligen gjort ett tillfälligt stopp vid Avesta-Krylbo. Dessa båda orter, som för inte så länge sedan bråkade om huruvida tågen ska stanna i Avesta eller i Krylbo eller på bägge dessa ställen. Själv fick jag – tack vare mina föräldrars flytt till Avesta – möjlighet att vara ung och bli vuxen under sammanlagt sju år i Avesta och Smedjebacken. Då var Folkparken i Avesta och Folkets Hus i Krylbo med sina danskvällar populära bland oss ungdomar. Snacket gick om att ungdomarna dansades in i SSU, eftersom SSU-klubbarna i Dalarna var ogudaktiga nog att turas om att anordna slutna danstillställningar runt om i länet under Jul- och Påskhelgerna. Själv var jag redan med i SSU efter något år i en klubb i Luleå, där dansandet var något som vi yngre gjorde i sällskap med föräldrarna vid olika av dem och deras föreningar anordnade tillställningar. Att göra såna här tillbakablickar är något som blir vanligare med åren, men det lär höra till åldern. Ber om ursäkt ;)

Nåväl, Magnihasa lockade mig inledningsvis till denna minnesresa. Sedan tog hen ett skutt in i framtiden där såväl Informationsbyrån som Rick Falkvinges tankar om Humanism har sin självklara plats. Med Anna Troberg vid rodret, har Rick fått en ny roll som missionär för Piratpartiets frågor och det verkar som han trivs bättre i den rollen. Men Magnihasa och andra bidrar också konstruktivt. När hen avslutar med att lägga en ytterligare axel till Intersektionalitetsbegreppet, då fylls mitt hjärta av en otrolig glädje. Sedan får jag som grädde på det moset en länk till mitt senaste inlägg, som tog så mycket av min kraft i går att jag hade svårt att somna och dessutom vaknade tidigt. Varför har vi människor så svårt att förstå varandra trots att vi har samma modersmål?

Efter att ha läst all möjlig smörja om internet, sociala medier och oss som rör oss här ute, känns det oerhört befriande att läsa Dogges Anarkin som aldrig var. Jag är inte lika frigjord i min syn på livet och tillvaron som han, eller måhända att jag saknar modet att vara det, varför det känns bra att visa mitt stöd för hans resonemang. Moralismen som idag firar triumfer – inte minst i riksdagen – skrämmer mig mer än något annat. Därför gillar jag DN tagit på sig uppgiften att sprida ett folkbildningen ljus i vårt land med artiklar om aktörer som kan hota eller rädda internet. Efter en allmän och överskådlig presentation får vi sedan ta del av några åsikter kring hoten från kommersiella aktörer; och brottsligheten blir allt mer avancerad; För att bara nämna några. När det gäller den senare och en del av bloggkommentarerna känner jag mest för att lyfta fram Badlands Hyena – som kan konsten att skruva till verkligheten så att vi kan få oss ett gott skratt mitt i all bedrövelse.

Jag kan bara hoppas att projektet Digidel 2013 fokuserar mer på möjligheterna än hoten, utan att för den sakens skull blunda för vad varje enskild individ kan göra för att besöken på nätet ska vara så givande som möjligt. Vi måste tillbaka till att vi som individer måste ta ett eget ansvar för vad vi låter oss dras in i, för att undvika att staten med hänvisning till vad en del ohederliga människor sysslar med ska göra oss alla till tänkbara brottslingar med övervakning och kontroll som följd. Brottsbekämpning är något mycket mer än övervakning och kontroll. Kunskap är makt även när det gäller detta. Det snackas om att ställa krav på barn och ungdomar, men är det inte hög tid att börja ställa krav även på vuxna.

Intressant.

Alla viktiga för kulturell utveckling.

Curation är bullshit, skriver Andreas Ekström, kulturjournalist i Sydsvenskan, i en krönika i fackförbundstidningen Journalisten. Det är en rejäl holmgång med Steve Rosenbaum, som i boken Curation Nation beskriver ett sätt att öppet visa hur man låter sig influeras av andras material och därför kan berätta om det som pågår i en del av världen ur en alldeles egen synvinkel, vilket är möjligt i dagens nätbaserade medier. Rosenbaum gör genom att använda begreppet Curator jämförelsen med en person som producerar en utställning. Ett besök på Steve Rosenbaums blogg visar att Andreas Ekström och han spelar i helt olika divisioner, när det gäller medieinnehåll, vilket vållar mig en hel del huvudbry. - Hur kommer det sig att Andreas Ekström tar till storsläggan mot den här verksamheten, när han borde inse dess möjligheter för alla, som skapar något och har publicerat detta på webben. Precis som alla andra kreatörer kan dra fördel av att en kurator uppmärksammar ens verk inom ramen för en utställning, kan journalister öka sitt "marknadsvärde" genom att väcka intresse bland människor som deltar i meningsutbyten med hjälp av sociala medier. Det handlar inte om att bli populär genom anpassning, utan att vara påläst och kunnig, vilket tekniken möjliggör i högre utsträckning än tidigare.

Hur kommer det sig att Farmor, 73 år och bloggare, kan se det som Andreas Ekström är oförmögen att se på grund av sin blockering att länkande till andras verk är stöld? Mest väcker det min häpnad att Andreas Ekström tycks leva i den tron att allt, som han bär inom sig av tankar och känslor, uppstått ur tomma intet, utan influenser av annat än det som kommit till honom när han betalat för det. En rätt märklig inställning av en kulturjournalist. Med hans sätt att se gör jag mig skyldig till stöld varje gång jag länkar till något med relevans för det som jag gärna vill föra till torgs. I själva verket gör jag inget annat än vad jag tidigare gjort med den enda skillnaden att det före bloggandet tog längre tid att skriva insändare, sprida urklipp och kasettband för ett utbyte av tankar och åsikter med vänner och bekanta. För att inte tala om svårigheten att nå människor med liknande intresse på andra håll i Sverige och världen. Däremellan läste och hörde jag sådant som jag tog in, processade eller (med dagens språkbruk) remixade och gjorde till mitt utan att i varje läge tala om varifrån jag fått det, så som människor i alla tider har gjort. Nätet har möjliggjort både ett vidgat synfält och en djupare kunskapsprocess.

Lyckligtvis har alla duktiga journalister inte fastnat i sitt tänk lika olyckligt som Andreas Ekström. Till min stora glädje fick jag leva tillräckligt länge för att uppleva att Sveriges Radios Mats Svegfors och Cilla Benkö tillåtit sig själva att utforska Journalistik 3.0 och därmed bidragit till att journalistrollen satts under lupp. Och som i alla andra tider av förändring, kan en förändring av denna roll inte ske utan konvulsioner. Minns reaktionen vid lanseringen av detta projekt, när en åhörare uttryckte sin förvåning över Mats Svegfors´ förändrade attityd på bara ett år! Och hans svar: - Jag har lärt mig mer än vad jag visste då. Så visar man sin storhet som vägröjare. Andra som bidrar är Anders Mildner och Jocke Jardenberg, här i ett samarbete. Bara för att nämna några. Just nu fasar jag för att det är journalister av Ekströms kaliber som kommer att få ett orättmätigt stort inflytande när det gäller Yttrandefrihetskommitténs fortsatta arbete, eftersom attityden bland våra lagstiftare lämnar en hel del att önska när det gäller synen på internet och sociala medier. Även om sekreteraren är en journalist med hög personlig integritet och en juste syn på allas vår rätt att få uttrycka oss, har det hänt förr att tjänsteandar fått finna sig vad de, som besitter makten bestämmer.

Till detta kommer att politiska makthavare förstått att ta tillvara möjligheten att komma med motbilder när medias granskning blivit alltför närgången och vinklad utifrån en förutfattad mening eller en alltför slarvig research. Sedan en kort runda bland mina bloggvänner där jag gillar Lakes länkar om datalagringen, som kan vara bra att använda sig av om betänketiden ska kunna leda till en återremiss, vilket vad jag kan se är enda möjligheten för riksdagen att hantera saken på ett annorlunda sätt. En bordläggning innebär att inget får tillföras i saken under tiden. Och då detta blogginlägg redan är mastigt nog väljer jag att avsluta med Lars-Erick, som tagit sig tid att försöka bena ut skillnader och likheter mellan olika partipolitiska ismer. Intressant.

Vakna medier och medborgare betingar varandra.

Rätt ofta kommer jag på mig med att slölyssna på radion, medan jag sitter vid datorn och kollar mejl eller arbetar med ett blogginlägg. Då och då händer det att jag måste spetsa öronen, när där dyker upp ett innehåll, som kräver ett mer aktivt lyssnande. Igår var det Medierna som trängde sig på.

Först en mer allmän redogörelse om olika redaktioners anlitande av experter, ofta i form av forskare, för att kommentera heta ämnen – just nu kärnkraftsolyckan i Japan. Här visade det sig att vi lyssnare undanhålls information om att dessa experter inte så sällan är engagerade i den verksamhet, som vi förväntar oss att public service-media ska granska. Chefen för Vetenskapsredaktionen var inbjuden att redogöra för hur den redaktionen tänkt när man låtit forskare komma till tals utan att informera oss lyssnare om deras koppling till industrin. Bra att radions Medierna håller tummen i ögat även på radions egna produktioner.

Därefter fick vi en inblick i militärens behandling av Bradley Manning, försvarsanställd, som misstänks ligga bakom läckorna av hemligt material till Wikileaks. När PJ Crowley, utrikesdepartementets presstalesman, kritiserade detta tvingades han omedelbart att avgå. Den saken har fått uppmärksamhet i media världen runt – här BBC News och Guardian. Det är en skrämmande inblick vi får i Obama-administrationens behandling av whistle-blowers. Låt vara att det handlar om s k försvarshemligheter, men läckorna visar att internkontrollen inte fungerar. Därför behöver medborgarna få en inblick i hur det ser ut i verkligheten.

Programmet avslutas med ett reportage om hur en av dem, som kanske betytt mest för att omvärlden kunnat få kännedom om händelserna i Libyen, Mohammed Nabbous a k a Mo, dör mitt i en sändning. Det hände när han var ute för att bevisa att Kaddaffis utlysta vapenvila var en bluff. En stark skildring av informationens betydelse för att världen ska få veta vad makthavare säger och vad de sedan gör. Guardian berättar mer om Mos modiga kamp för att hålla världen underrättad. I det sammanhanget känns det angeläget att påminna om Dawit Isaak, som nu suttit lång tid i fängelse under vidriga förhållanden. Han fick förra året världspressens pris Golden Pen of Freedom. Undrar vad nationen Sverige gör för honom just nu?

Bra med granskande program. Men också med vakna medborgare, som tar sin uppgift att granska det som sker på allvar. Emil Isberg visar med sina inlägg att han tar sin del i medborgarskapet på allvar. I blogginlägg den 9 mars, den 16 mars och den 27 mars visar han att våra public service-media i sin ambition att inte gå aktivisters ärenden, de facto går maktens. Sorgligt minst sagt. Andra som varit på alerten den här helgen är Anna Troberg och Piratpartiets datatekniker som jobbat med en flytt av Piratpartiets informationssystem till en ny ISP, vilket partiet informerar om på sin webbplats. Självklart är vi många som undrar vad som egentligen hänt och varför, men för min egen del känner jag förtroende för det som Anna och teknikerna fann nödvändigt att göra.

Sedan några ord om Deepedition, som i torsdags satte fingret på en stark trend i tillvaron – Moralismen som den nya religionen. Dagen efter var jag själv inne på liknande tankegångar. Det som vi lagt märke till är en företeelse, som jag vågar påstå har minst lika starka rötter på ömse sidor om demarkationslinjen mellan höger och vänster, varför det känns som vi båda på var sitt håll funnit ett spår, som det kan vara intressant att följa. Undrar om Håkan Juholt funderat i dom banorna? En fråga som poppar upp eftersom media gått i spinn på grund av att han valts att leda Socialdemokraterna. Det ska bli intressant se om den mannen förstår den skillnad mellan etik och moralism som Niclas Strandh synliggjort.

Avrundar med en reflektion med anledning av Gert Frosts funderingar kring bilder. Med tanke på Kristina Alexandersons projekt Creative Commons och hennes skolelevers behov av bilder fria att använda – Varför inte ta chansen att bli en berömd fotograf genom att lägga ut en del av dem under CC-licens?

Intressant.

Arbetslösheten sysselsätter allt fler.

Häromdagen läste jag Anders Widéns bloggpost där han börjat nysta i sin och andras situation i arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. Det han skrev kändes som ord skrivna med ett glödande stift i mitt hjärta. Idag går han vidare och berättar om ett uppföljningsmöte med handläggare och ansvarig chef inom Arbetsförmedlingen. Anders filmar och låter olika filmsekvenser stryka under hans frustration över att vara föremål för den här omsorgen från samhällets sida. Han är inte medlem i någon fackförening, som han kan gå till, varför han tycker att han måste kunna få ställa frågor och lufta vad han känner vid detta möte. Det saknas inte jobb, men t ex Jamtli, där han gör en insats med sin händighet, har inte pengar att anställa människor för regelrätta jobb. Jag kan tänka mig att detta museum inte är det enda vars verksamhet går runt med hjälp av människor, som av en eller annan anledning står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Människor som dock genererar både en gratis arbetsinsats men också ett statligt bidrag till arbetsgivaren i form av 5.000 kronor per person och månad.

Tidigare har SVT, Sveriges Radio i Ekot, och TV4 Nyhetskanalen belyst saken och LO-tidningen har skrivit om de sju krav som fackföreningsrörelsen ställer på denna åtgärd. Om man vill förstå varför politiker inte tar i frågan med någon nämnvärd kraft måste vi våga se att ”arbetslösheten sysselsätter allt fler”, vilket författaren Henrik Tikkanen kunde notera redan 1976 i DN. Vad jag kan se är det inte bara företag som ser om sitt hus med hjälp av denna åtgärd, samtidigt som de anser sig göra en socialt god gärning. Inom den s k sociala ekonomin växer organisationen Coompanion med sina lokala kontor med hjälp av Fas 3. På en gemensam webbplats beskrivs verksamheten där människor som Anders alltför ofta ses som objekt för för deltagande organisationernas verksamhet. Det är ingen självklarhet att aktörer inom den sociala ekonomin skulle vara mera besjälade av viljan att ge berörda individer möjlighet att mobilisera den egna inneboende kraften än vad privata företagare kan vara när de lägger manken till. Det är när politiker odlar den sortens myter, som jag finner politik som sämst.

Eftersom både regering och opposition med hjälp av Fas 3 slussar statsbidrag och gratis arbetskraft till företag och organisationer i tro att de ska klara av att göra en insats, som gör att Anders och andra kan känna sitt värde som människor, finns inga starka motiv för en förändring med någon form av kvalitetssäkring. En del företag och organisationer gör hedervärda insatser, men alltför många får den arbetslöse att känna sig som en andra klassens medborgare. Läser att det finns en avhandling som berättar om tidigare kamp bland arbetslösa – Arbetslösa i rörelse – och tänker att den kanske kan bli en tändande gnista för Anders och andra i hans situation. Han har börjat bra med att ställa frågor och dokumentera det som pågår. Här ser jag ett embryo till något som kan bli en stark berättelse om människoöden inom Fas 3. Det behövs motbilder till den syn på arbetslösa som fått fäste, framförallt hos alla som har ett arbete och sägs värja sig mot att betala mer i skatt för att ”andra ska få gå och dra benen efter sig”. Bilden av den late, som bara vill leva på birag har ätit sig in i folkmedvetandet, utan att särskilt många frågar sig hur mycket sanning det ligger i den.

Lyssnade på Håkan Juholt och tänkte att han har att göra eftersom en #nystart gör det nödvändigt att syna dagens system i sömmarna. Då räcker det inte med en omtalad mustasch och god retorik, även om Opinionsbloggen mycket fyndigt erinrade sig vad han med mustaschen lyckades med på dansbanan. Företagare och organisationer som tagit på sig att göra en insats inom Fas 3 ska inte kunna se detta som vilken födkrok som helst – det handlar om människor och människor behöver en positiv feedback för att kunna göra rätt för sig. Att vara objekt för andras förtjänstmöjligheter går förr eller senare i dagen – och är lika nedbrytande oavsett om det handlar om omhändertagna barn och ungdomar eller sjuka och arbetslösa. Att ersätta dalt med kärlekslöshet är ingen hållbar lösning. Ser hos Mikael Persson att Arbetsförmedlingens mål, när det gäller att få ut Fas 3-människor i jobb ligger så lågt som 1,5%. Är det inte läge att kartlägga hindren?

Kommen så långt undrar jag naturligtvis vad som rör sig i sinnet hos andra denna lördagkväll. Eftersnack till sossekongressen, Earth Hour, ishockeykval, men också fortsatta reaktioner om domen mot polisen i tunnelbanan, som här Scaber Nestor; och Lars-Erick. Sist men inte minst påminns vi om att ställa fram klockan en timme innan vi går och lägger oss, eftersom sommartiden börjar i natt.

Intressant.

Bestämma åt andra – Alla moraltanters våta dröm.

Läser med stor behållning Sam Sundbergs krönika Lynniga beslut i sluten appokrati. Den handlar om hur Apple med sina produkter vill skapa en modern lustgård i cyberrymden. Helt klart har Apple kollat läget och vill nischa in sig på de människor som söker trygghet i en miljö dit inget omoraliskt i världen kan nå. Så när de skapat Iphone och Ipad, är det självklart att hjärntrusten för deras App store ser som sin uppgift att endast erbjuda appar vars innehåll inte oroar eller provocerar. Alla moraltanters våta dröm – att kunna begränsa alla andra människors synfält – exploateras och Apple kan framstå som ljusets riddersvakt i modern tid. Apple – Äpplet, symbolen för kunskap, men också människans syndafall och utdrivningen ur Edens lustgård, ser ut att vilja frälsa mänskligheten från ondo, men f-n vet om det inte till syvende och sist ändå bara handlar om pengar.

Nog kan man undra när politiker och andra lärors frälsare slutade tro på missionerandet som en möjlighet att frälsa världen från ondo?

DN:s Ossi Carp skrev i förra veckan en mycket bra artikel om hur olika intressegrupper driver på politikerna för blockering och censurering av än det ena än det andra, som hotar friden. När han talar om nätets självläkande krafter är jag inte alls så säker att politikerna – alldeles oavsett vad de säger offentligt – gillar den självläkning som alla hackers står för. I kommentarstråden kan den uppmärksamme se att ett av detta intressen – en företrädare för upphovsrättsindustrin – efterlyser en vidgad syn i förslaget om Ökad konsumentmakt med ny lag för elektroniska kommunikationer. Om Konsumentombudsmannen ska kunna blockera teletjänster, då borde upphovsrättsindustrin ges samma möjligheter, är deras inställning. Och den är så gammal och rutten att det stinker lång väg.

I Ossi Carps artikel nämns Acta-avtalet med referens till Teliasoneras Patrik Hinselius ”Trots operatörernas protester under förhandlingarna innehåller avtalet en punkt som säger att marknadens aktörer, genom framtvingad självreglering, skall se till att vissa sajter inte ska finnas tillgängliga på nätet. – Det som man inte kan blockera via lagstiftning borde man heller inte tvinga bort genom självreglerande beslut från operatörer och rättsinnehavare. Det blir som ett slags sätt att kringgå grundläggande rättigheter som informations- och yttrandefriheten samt integritetsskyddet, säger Patrik Hiselius.”

Vi vet ju också att företagen med de till upphovsrätten närstående rättigheterna tidigt insåg möjligheten att underblåsa filtreringen av barnporr, då den skulle kunna fungera som en murbräcka för deras önskemål om teleoperatörernas ansvar för att upphovsrättsskyddat material inte sprids individer emellan, utan enbart i en köp-/säljtransaktion. Ett sådant krav ska garantera att alla dessa företag och organisationer, ska få sin andel av kakan. Min käre man Guy lärde mig innebörden av begreppet parasit, när staten under ett antal år i början på 1980-talet gynnade kooperativ verksamhet genom olika former av statligt stöd. För oss som ingick i en grupp, som av egen kraft dragit igång en kooperativ verksamhet, där alla i styrelsen tecknat personlig borgen för ett banklån, var det en rätt bisarr upplevelse, när vi under en relativt begränsad period uppsöktes av en rad kooperativa ”konsulter”, som utlovade utveckling av vårt kooperativs verksamhet. Det skulle vara möjligt om vi ansökte om statliga bidrag med hjälp av ”konsulten”, som vi i så fall skulle anlita som projektledare. - En parasit uppsöker en livsform och livnär sig på den, sa min man. Först tyckte jag att det lät hårt, men vid närmare eftertanke insåg jag att det låg en hel del i hans iakttagelse.

När jag nu försökt kolla upp alla de intressenter, som är involverade i uppköp av olika kreatörers upphovsrätter och de som finns för att fördela de pengar, vilket alla avtal om licenser för nyttjanderätt genererar, då inser man hur starkt det ekonomiska intresset står i förhållande till enskilda upphovsmän och oss som enskilda individer i behov av att kunna dela med oss av våra upplevelser för att kunna föra samtal med andra om sådant som någon annan skapat.

Ur den processen mäls en del kreatörer ut som värda vår uppmärksamhet eller rent av lysande, vilket ger bra PR och inkomster, medan andra tvingas leva med att deras verk inte är så intressanta hos den breda massan. Men även för dem erbjuder nätet stora möjligheter eftersom hela världen kan vara deras arbetsfält, om man inte vore så förhäxade av den propaganda, som upphovsrättsindustrins branschorganisationer och därtill hörande insamlingsorganisationer sprider till försvar för sina gamla förlegade affärsmodeller. Lyckligtvis börjar rättvisans tjänare använda eget tänk och då kan det hända, som nu hänt i Danmark. Sydsvenskan skriver – Dansk dom pressar antipirater. Tidigare kunde vi läsa i Computer Sweden att en domare i New York nobbat ett rekordstort krav på skadestånd. Men att den svenske *experten* på upphovsrätt Jan Rosén, skulle kunna tänka i liknande banor är väl lika troligt som Jultomtens existens.

När lagstiftarnas jurister börjar inse hur snedvriden lagstiftningen är till förmån för företagen med närstående rättigheter, då finns det hopp om en ökad tilltro till politikernas förstånd. Då kan vi hoppas på att de inser att de låtit sig förledas av upphovsrättsindustrins lobbyister och skapat en månghövdad hydra. Vad hindrar dem från att kraftigt reducera skyddstiden för det monopol, som företag med närstående rättigheter lyckats tillskansa sig genom att snylta på politikernas omsorg om de enskilda kreatörernas upphovsrätt? Jag förstår Patrik Hiselius och andra teleoperatörers reaktion. Det är väl varje moraltants våta dröm att de ska få avgöra var gränsen för innehållet på nätet ska gå. Börjar luta åt att den sortens mänskligt begär väl kan mäta sig med andra kända drifter.

Avrundar med en fredagsrunda: Jerry Silfwer – Dr Spinn – som ofta delar med sig av det som han själv finner intressant. Idag var det väl använd tid att kolla närmare på nr 2, nr 4 och nr 10, särskilt den sista, men genom länken kan jag senare ta del av det som kräver översättning och därför mer tid. Går vidare till Josh och läser om de mäktiga som tappat verklighetsförankringen – diktatorer och upphovsrättsägande företag. Sedan besöker jag Lars H Gustafsson, som delar med sig en länk till UR:s program Trender och mottrender i barnuppfostran – klart se och hörvärt. Lars-Erick berättar om att rättvisa skipats i målet med polisens ingripande vid Hornstulls t-banestation och som väntat friades polisen. Lake kommenterar också denna dom och stryker under rådet – filma snuten. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att ett sådant dom, raserar tilltron till såväl polis som domstolar hos en bred allmänhet. Zac tycker att det luktar gris i tunnelbanan. Intressant att en dokumentation av polisens förehavanden klassas som något sprunget ur en politisk agenda. Att Jesper tillhör de mer pålästa och därför kände till sina rättigheter vänds här emot honom. Vem kan efter detta dokumentera undermåligt polisarbete utan att tillskrivas ett politiskt uppsåt? Kommer chefer inom polisen att se mellan fingrarna och låta detta passera utan åtgärder? Arbetsrättsligt har de väldigt kort tid på sig agera, varför detta med polisens egna internutredningar är ett otyg, som fega chefer kan gömma sig bakom.

Intressant.

Hur hushållar vi med våra resurser?

Igår undrade jag om makthavare bryr sig om opinionen på nätet, som en kommentar till Tobias Brandels funderingar om förhållandet mellan reaktioner kring kärnkraften på nätet och i form av demonstrationer på gator och torg. Idag läser jag i politikernas husorgon Dagens Samhälle Erik Laaksos krönika Kärnkraft ger miljövänlig el i tusentals år och förundras. Tyvärr har Dagens Samhälle, till största delen finansierad av skattemedel, valt en modell där ytterst litet av innehållet är tillgängligt på nätet, varför jag inte kan länka till hans krönika. Den är välskriven, men Erik är översvallande optimistisk när det gäller tekniken för framtidens kärnkraft. I sin slutkläm skriver han ”Kärnkraftsmotståndarna måste förklara hur framtiden ser ut i en värld med nästan sju miljarder invånare”. Har inte kärnkraftskramarna ett minst lika stort ansvar, när det gäller att beskriva sin framtidsbild, eftersom vi gör oss allt mer beroende av en energikälla, vars drift inte är riskfri och vars avfall kräver exceptionella åtgärder under en ofattbart lång tidsperiod.

Göran Rosenberg skrev i DN om varför kärnkraften klyver oss. Birger Ekerlid har läst och gillar Rosenbergs angreppssätt att se en utbyggnad av kärnkraften som en pakt med djävulen. I Birgers inlägg refereras till Östersunds-Postens ledarsida, som nu 31 år efter kärnkraftsomröstningen, ger en minnesbild från olyckan vid kärnkraftsverket i Tjernobyl år 1986. Själv minns jag att händelsen fick återverkningar både för mina föräldrar boende i Storumans fjällvärld och för oss som arbetade med turistverksamhet i Kapellskär, främst därför att många utländska turister trodde av även vi här i Roslagen hade drabbats av nedfallet. Tycker därför att det ska bli intressant att läsa boken Den stora förnekelsen av Anders Wijkman – Johan Rockström där de talar om behovet av en ny ekonomisk modell för att rädda planeten.

Anna Troberg minns också händelser från förr och undrar Var tar alla maskätare vägen. Medan hennes tankesprång leder henne till funderingar kring upphovsrättsindustrins omaga krav, funderar jag på om daggmasken har haft någon roll i filosofin, medan en strof ur en revytext tränger sig på ”masken luckrar upp jorden, det är sant – ta mig på orden: - Funnes inte den, funnes inte vi, därför tycker jag om daggmask.” Det var Bernt Uthas som stod för text och musik och sångnumret ingick i en nyårsrevy i Smedjebackens Folkets Hus i slutet av 1950-talet. Ja, tänk hur tankar kan komma och gå och med nätets hjälp kan jag idag se att han inte gav upp sin dröm och senare vigde sitt liv åt det som han brann för. Då var vi ett ungt SSU-gäng som inspirerades av Bernt att sätta upp nyårsrevyn.

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess och jag har lämnat socialdemokratin redan för ett par decennier sedan. Då färdig med partipolitiken efter år av besvikelse över dragkampen om den offentliga sektorns behov av effektivisering, där sossar trodde att allt skulle bli bättre om folkrörelserna tog över verksamheter medan man på den borgerliga kanten sjöng privatiseringens och konkurrensens lov. Krukan går efter vatten tills den spricker, var ett ordspråk, som jag då vårdade till tröst. Därför är jag rätt road av att tolka vad som skett inom partipolitiken sedan dess. Jag vill påstå att såväl M som S har problem med att verkligheten inte låter sig besvärjas, utan kräver tålmodigt arbete, där tilltro till människors förmåga och positiva förväntningar är en grundbult.

Mot den goda ansvarskännande företagsamheten står företag där vinster växer ur rovdrift på människor, djur och natur. Mot den ansvarskännande och ideellt arbetande föreningsledaren står aktörer som drar egna ekonomiska fördelar av det godwill som ideella organisationer, NGO:s, byggt upp genom åren. Mot den ansvarskännande sjuksköterskans engagemang står en trög sjukvårdsorganisation, som förpestar arbetsmiljön. För att inte tala om det spel som pågår inom bankvärlden. Ur den synvinkeln tycker jag att det är intressant att följa Kent Perssons och Johan Westerholms slit.

Undrar för ett ögonblick vad de bägge tänker om den bild av samhällets insatser, som går under benämningen Fas 3. En sysselsättning som Anders Widén gör tappra försök att beskriva ur egna och andra berörda människors perspektiv. Undrar vad Anders och de andra själva kan se som en utväg, eftersom en verklig befrielse från det som de upplever kräver deras engagemang? Sånt kan jag stanna upp inför även om jag numera mest fokuserar på Piratpartiets hjärtefrågor, som också handlar om hur dåtid ska kunna gå över i en framtid där Informations- och Kommunikationstekniken blir till människors nytta. Avrundar med Anders S Lindbäck som roas av twittrandets möjligheter.

Intressant.

Bryr sig makthavare om opinionen på nätet?

Inleder med en glad nyhet om samarbetet mellan UR och Nationalencyklopedin och tänker i mitt stilla sinne på de skolor, där lärarna ser som sin uppgift att hålla eleverna borta från skolans datorer, vilket jag visat min irritation över den senaste veckan. Men, sedan jag upptäckt hashtaggen #merkateder på Twitter följer jag den debatt, som startade efter Jan Björklund debattinlägg om mer katederundervisning och ser att där finns människor som är engagerade och vill göra insatser för framtidens skola. En skola som inser att dagens elever, vilka möts av en ström av olika intryck, kräver en pedagogik där skolan bejakar det stöd som Informations- och Kommunikationstekniken möjliggör.

Annars hade jag tänkt att med utgångspunkt från Tobias Brandels iakttagelse orda om att många av oss här hemmavid inte längre går man ur huse och demonsterar på gator och torg. Eftersom han även använder Facebook och Twitter har han noterat att många användare dammat av märket ”ATOMKRAFT? NEJ TACK!” och använder det på ett sätt som visar att opinionen mot kärnkraft lever även om manifestationen på Sergels torg i förra veckan inte samlade lika mycket folk som på den tiden då svenska folket engagerade sig inför folkomröstningen den 23 mars 1980. Då som nu är det företrädesvis ungdomar och kvinnor som reagerat på händelserna i Japan där kärnkraftverket Fukushima drabbats av mycket allvarliga problem på grund av tsunamin.

Sydsvenskan skriver om Japan i fokus vid kärnkraftsmöte vid Strålsäkerhetsmyndighetens årliga möte. Tidigare har DN skrivit om Riksrevisionens rapport om dålig beredskapen ifall det skulle hända en olycka vid något av våra kärnkraftverk. Och media fylls av reportage om hur det som hänt i Japan oroar bland annat samer som minns hur de och deras näring drabbades av olyckan vid kärnkraftverket i Tjernobyl. I bloggosfären går diskussionens vågor höga för och emot byggandet av nya kärnkraftverk i vårt land. Hos Politometern kan vi se att bloggare aktiva i olika partier varit rätt flitiga i den diskussionen. DN redovisade igår den opinionsmätning tidningen låtit göra och den visar att opinionen har påverkats främst bland kvinnorna.

I det här sammanhanget är det relevant att ställa frågan: - Bryr sig makthavarna om opinionen på nätet? Eller tolkar man den mindre mängden demonstranter på gator och torg som att fråga är mindre intressant för de allra flesta svenskar? Frågan är av allra största intresse för Piratpartiet, som driver frågor med fokus på mänskliga rättigheter och rättssäkerhet för oss som lever delar av våra liv på nätet.

Det må vi fundera över, samtidigt som vi måste arbeta för att såväl elever som många fler äldre ska upptäcka nyttan och nöjet med datorer och internet. Vi måste fundera över hur vi kan göra en insats i aktiviteten Digidel 2013. Den 5 april går startskottet.

Intressant.

Varför kan Täby och Umeå, men inte Stockholm?

Inför kvällens sista avsnitt i Klass 9 A har Expressen Kultur belyst lärarnas arbetssituation i en tillbakablick på några skildringar som blivit film. I dagens skoldebatt är det naturligtvis bra att ha detta i åtanke, men som farmor inser jag att mitt barnbarn riskerar att få betala ett högt pris om hans lärare kan framhärda i sin negativa inställning till datorer och nätet samt dröja sig kvar i tider som varit. En inställning som de nog kan finna stöd för hos en hel del av landets kulturelit men olyckligtvis bland en mängd lärare och journalister. När min son gick i högstadiet då var det Mannheimers Lära för livet, som lärarna ogillade och eleverna älskade. Som jag minns det, ägnade min sons klassföreståndare en lektion efter varje avsnitt för att orera om hur långt från sanningen som serien rörde sig, i vart fall i sin beskrivning av lärarkollegiet, som eleverna antogs helt sakna kunskap om. Undrar om inte Klass 9 A fyller en liknande funktion i dagens skola. Tycker dock att filmmakarna lyckats förmedla att Gunilla & Co arbetat med såväl elevernas och lärarnas bästa för ögonen.

I fredags dristade jag mig till att skriva om hur Stockholms stad valt att hantera IT-stödet till lärare och elever i stadens skolor. Inlägget triggade igång Magnus, som passade på att i kommentarstråden vädra sina åsikter om mina och andras tilltro till elevers och lärares förmåga att använda dessa verktyg. Mot min uppfattning att de allra flesta klarar att arbeta på ett konstruktivt och utvecklande sätt – om ledningen visar tilltro till dem och deras förmåga – har Magnus radat upp alla sina farhågor, vilka leder fram till en klart negativ slutsats. Här infinner sig tanken: - Har han någon gång funderat över vilket samhällsklimat en sådan attityd leder till?

Det som verkar fungera i Täbys och Umeås skolor är i hans tankevärld helt omöjligt i Stockholms skolor. Det vänligaste jag kan säga om Magnus´ utläggningar är att han ser ut att behöva lufta sina negativa attityder i förhållande till såväl datorer som dagens elever. Om detta egna skrivande kan leda till att han börjar fundera över varför han är så negativt inställd till det som Täbys och Umeås IT-chefer vågar pröva och varför Stockholms It-chef Anette Holm, deltagare i IT-ministerns digitaliseringsråd, inte för det, är mycket vunnet. Själv undrar jag vad som skiljer rektorer, lärare och elever i Täby och Umeå från rektorer, lärare och elever i Stockholm? Vad gör att deras IT-chefer intar så olika hållning i frågan? Ju mer jag undrar desto fler frågor leder det till för min del.

Sedan några år tillbaka har jag intresserat mig för hur bilden av framgångsrika företag stämmer överens med verkligheten. Då har jag noterat att framgångsrika ledare talar om vikten och värdet av att hantera kundtjänsten på ett proffsigt sätt. Kunder som gör sig besvär att höra av sig och säga sin mening berättar något som företaget har nytta av att känna till – om man bryr sig om en utveckling av sin verksamhet. Mot den bakgrunden är jag naturligtvis nyfiken på vilka verksamhetsvinster Stockholms stads skolborgarråd och Stockholms It-chef ser i arrangemanget att leasa ut IT-supporten till Volvo-IT?

I en annan kommentar försökte David förklara för Magnus det värde som ligger i att ta vara på chansen till lärandet i situationen. Något jag själv funderat över. Många ondgör sig över att dagens unga, men få verkar inse att man lär sig något i situationer då misstag görs. Trots att det är just i dessa situationer som man lär sig något, som man minns för livet. Har själv fått möjlighet att delta i ett seminarium med drygt 30 deltagare, som oförberedda fick uppgiften att var för sig under lunchen skriva ner en berättelse om en situation, då vi verkligen lärde oss något. Med egna ögon har jag sett att samtliga i den situationen berättade om egna misstag eller felbedömningar. Vid seminariet, som leddes av KTH:s Bo Göranzon i samarbete med ett universitet i England, fick vi lära oss vikten av att kunna lära av våra misstag istället för att sträva efter att vara ofelbara. Något jag har haft god nytta av senare i livet, inte minst när det gäller att se och ta tillvara lärandet i sådana situationer. Att våga erkänna misstaget och göra vad man kan för att ställa till rätta, blir då viktigare än alla bannor i världen, som bara ger dåligt samvete och negativa reaktioner.

Därför kändes Davids kommentar helt relevant. Men, det hade han inget för. Hux flux ansåg Magnus att användningen av detta hjälpmedel skulle vara av privat karaktär, vilket skolan inte skulle medverka i. Det är nog här skon klämmer. Vill man inte se möjligheterna med dator och nät, då vill man begränsa dess användning. Kan just undra om detta också ingår i Jan Björklunds strategi med mer kateder? Björklunds debattartikel ledde snabbt till en engagerad debatt, vilket bland annat SR:s Nyheter/Ekot uppmärksammade i torsdags.

Som motvikt till Magnus negativa syn på Informations- och Kommunikationsteknikens användning i skolarbetet har jag med stor behållning läst Fridas reflektioner. Avrundar med en kort föreläsning av Rektorsakademins Fredrik Svensson om dagens och framtidens skola. För min del handlar det om situationen för barn i allmänhet och mitt barnbarn i synnerhet, vilket jag bloggat om i ett antal inlägg sedan den 14 mars.

Intressant.

En väldigt väldigt stor fluga ...

... som rädda politiker och tjänstemän trasar sönder vingarna på. Så tänkte jag när jag läste SvD:s ledare, sedan jag av min son fått en länk till en artikel i DN, som förklarar varför datorer i mitt barnbarns skola står oanvända. Till att börja med trodde jag att det bara hade att göra med en utvecklingsfientlig hållning från lärare och fritidspedagoger, eftersom de hade orerat om sin roll att kompensera elevernas användning av datorer på fritiden genom att motverka datoranvändningen i skolan. Nu vet jag att de fått hjälp av ett säkerhetsmaniskt statsledningskontor utan pedagogiska kunskaper, som ställt till det. Samtidigt har den upphandling, som statsledningskontoret gjort, gett teknikfientliga lärare lokalt i de olika enheterna möjligheten att dra en suck av lättnad och göra en dygd av statsledningens säkerhetsmani.

I artikeln finns en passus som talar sitt tydliga språk:

”Globala gymnasiet har dock undantagits. Skolledningen lyckades efter långa förhandlingar övertyga stadsledningkontoret om nödvändigheten att ställa sig utanför. Där köpte man i stället in bärbara Macdatorer till alla elever och lärare - och totalt blir kostnaden en miljon kronor lägre än om skolan hade gått in i det så kallade GS-IT-avtalet.

– Vi är förstås nöjda. Det ger oss en pedagogiskt frihet och elverna är själva administratörer av sina datorer, vilket jag uppfattar som en förutsättning för att de verkligen ska kunna använda sina datorer och verkligen lära sig hur de fungerar, säger Lars Benon, rektor.”

Globala gymnasiet – varför är deras elever och föräldrar begåvade med en skolledning som orkat stå på sig? Ja, en snabb titt på skolans presentation visar en inriktning, som den ängsligaste politiker eller tjänstman kan uppleva som en garant för att skolans datorer används av elever och lärare med hög moral. En moral som till himlen bär?

Jag är sannerligen ingen förespråkare av låg moral, men har tillräckligt med kunskap för att veta att moraliserande i barns och ungdomars värld inte är särskilt framgångsrikt, eftersom vi här har med tänkande varelser att göra. Allt för mycket av den varan kan rent av bli direkt kontraproduktivt. Här som i all annan verksamhet gäller det att kunna se den möjlighet till lärande som ligger i situationen. Men förmågan att se den möjligheten, ser ut att ha gått helt i baklås. Varför har så många vuxna i barns och ungdomars omgivning drabbats av mental kortslutning när det gäller datoranvändning? Varför vill man inte fylla den användningen med nyttigheter som skolarbete också?

Därför är det rätt upplyftande att läsa kommentarerna till DN:s artikel. Där finns bland andra Kistalight med en hänvisning till en krönika, där jag möts av en inloggningssida. Genom att googla, finner jag under Gästbloggen hos Pedagog Stockholm en redogörelse som ger intrycket att någon trots allt har tänkt. När jag surfat runt hos Pedagog Stockholm slås jag av att där finns länkar till material, och hjälpmedel som jag tror att varken rektor, lärare eller fritidspedagoger i mitt barnbarns skola har en susning om. Samtidigt undrar jag varför där inte finns några länkar till UR:s material. Saker on line leder mig till en artikel i IDG.se där jag kan se att Stockholms stad ser ut att vara i gott sällskap. En länk till det ansvariga skolborgarrådet Lotta Edholms blogg med en lång rad kommentarer bidrar också till att sprida ljus över situationen. Läs och begrunda. Om det finns en strategi så saknas uppenbarligen en plan för ett demokratiskt genomförande.

Det luktar Björklunds #merkateder och peka med hela handen samtidigt som skolan ska vinnas för idén att Informations- och Kommunikationstekniken, ska vara ett stöd i undervisningen. Medan jag surfat runt och läst har jag förstått att skolan blivit ett genompolitiserat slagfält. Och i detta som i alla andra krig går stabens bristande kunskap och ledarskap ut över såväl soldaterna vid fronten (lärarna) som civilbefolkningen (barn och föräldrar). IT-mamman visar att hon med teknikens hjälp kommit närmare människor med makt i frågan och kan visa att hon tror på dialog. Medan jag bloggar vidare för att bearbeta min frustration som farmor och söka svar på frågan "Voffor gör di på detta viset?".

Tänker följa Holmgång en blogg med fokus på Stockholm stads IT-verksamhet, för att hålla mig ajour. Nu senast har han funderingar kring informationen att stadens IT-direktör numera ingår i IT-ministerns digitaliseringsråd. Sedan en runda bland mina favoriter för ett nedslag i det som rör sig i deras tillvaro – MinaModerataKarameller noterar att debattglädjen torkat in med tanke på händelserna i både Japan och Libyen; Opassande Emma ber om två klick för två barn; Mark Klamberg ger en inblick i pedagogik med exempel ur sin värld och kommenterar att Datainspektionen omprövat sin roll; samt Opinionsbloggens Johannes Forsberg, som folkbildar oss om hur klickhysterin fungerar. Allt detta och mycket därtill, som vi måste förhålla oss till på ett eller annat sätt.

Intressant.

En brygd av moralism och populism.

Idag har en rad talare i Sveriges riksdag förklarat att ett av staten oreglerat liv inte är önskvärt. Sedan hade talespersonerna mer eller mindre klara motiv för att vilja reglera medborgarnas liv. Dessförinnan hade Miljöpartiets Maria Ferm och Vänsterpartiets Jens Holm på SVT Debatt förklarat varför de kämpar för en bordläggning av beslutet om en implementering av datalagringsdirektivet i Sverige. Folkpartiets Johan Pehrson, som annars ondgör sig över obalanserade yttranden och ett torftigt språk när han och andra viktigpettrar utsätts för kritik, sluggade i stor stil och kan inte svära sig fri från sitt ansvar för att människor i sin ilska kommer att kräva hans huvud på ett fat. Men ännu tristare var det att lyssna på en del riksdagskvinnor t ex Kristdemokraternas Caroline Szyber, som med hänvisning till polisens behov av att kunna sätta dit våldtäktsmän och pedofiler, tycker att det är försvarbart att utsätta hela svenska folket för en lag där teleoperatörerna ska tvingas lagra alla våra trafikdata.

Våldtäkter och pedofilers övergrepp på barn är mycket allvarliga brott som givetsvis ska vara föremål för rättsväsendets rättssäkra åtgärder. Här blev det åter igen mycket tydligt – kvinnor i och utanför riksdagen förstår inte att en rättsstat måste ha andra grunder för lagstiftningen än ett moraliskt signalerande i än den ena, än det andra frågan. Detta säger jag utifrån erfarenheten att det är i tolkning och tillämpning av lag som signalbehovet kan vägas in. När så inte sker tränger sig moraliska synpunkter på och tar plats på ett mycket oroväckande sätt i riksdagens lagstiftning. I det läget blir det allt viktigare att media bygger upp skyddade kanaler för läckor. När riksdagen åsidosätter sitt ansvar för medborgarnas skydd mot ett otillbörligt statligt intrång i medborgarnas liv, är vi verkligen illa ute.

Som valda företrädare för Sveriges folk borde riksdagsledamöterna stålsätta sig och hävda den övergripande grundlagens principer. När så inte sker ökar populismen och cynismen breder ut sig. Politik blir ett smutsigt spel som hederligt folk tappar förtroendet för. Det var om dessa övergripande principer som dagens debatt borde ha handlat. Nu användes tiden till att föregripa behandlingen av propositionen om polisens behov av avlyssning och till ett försvar för Åklagarmyndighetens och polisens tillgång till lagrade uppgifter om hela svenska folkets liv och leverne.

Lyckligtvis fanns en möjlighet att bordlägga beslutet under ett år, vilket V, MP kämpat för men S D gärna hade bifallit idag ifall datalagringen omfattat ett helt år istället för 6 månader och med lagring inom Sveriges gränser. Nu gör alliansens talespersoner stort nummer av att det kommer att kosta en massa pengar, men som Josh twittrade Frihet är inte gratis – den kostar. Mikael Persson förklarar vad bordläggningen innebär i praktiken och retas med vår gode vän Mary X Jensen a k a MinaModerataKarameller. Som den kloka människa hon är hoppas hon att tiden arbetar för bättre lösningar. Hoppas hon har rätt, annars talar mycket för att tjurskalligheten träder in i dessa lägen. När jag tyckte att TT:s telegram om datalagringen var väl torftigt, tipsade Lars-Erick om en fullödig redogörelse i Riksdag & Departement. Tack för det!

Markus Lake Berglund visade tidigare i sitt inlägg hur Centerpartiets rättstalesperson Johan Linander gömmer sig bakom EU och Thomas Bodström (S) för att slippa ta ett eget ansvar. Han ska inte kunna komma undan med det. Jag antar att han som ledamot i Justitieutskottet inte vågar utsätta sig för kritik från de militanta inom rättsväsendet, som tror att en allmän insamling av folkets trafikdata ska göra polisen effektivare. Är det inte möjligt att ställa krav på en effektivare organisation för att få fram ett bättre resultat för medborgarnas skattepengar?

I fråga om hanteringen av sexualbrott, har olikheter i hanteringen landet runt lett till att Åklagarmyndigheten skapat ett antal Utvecklingscentra för att förundersökningarna och åtalen ska bli bättre underbyggda. Polisens arbete är en del i detta. Men, detta arbete sköts inte alltid bäst vid datorerna. I likhet med all annan av medborgarna finansierad verksamhet måste polisen vara effektiv och visa resultat. Det är bland annat denna nya arbetsordning som skapat förvirring i målet mot Julian Assange, där en åklagaren i Stockholm får finna sig i att en åklagare vid UC i Göteborg gör en annan bedömning och vill pröva om saken håller för ett allmänt åtal. Men frågan är om en utvecklingsenhet, som är befolkad av åklagare med förutfattade meningar om kvinnor som offer och män som förövare, leder till en hyggligt väl underbyggd rättssak? Eller om arrangemanget i fråga leder till ett ökat förtroende för rättsväsendet hos allmänheten?

Men, åter till datalagringen, där Anders S Lindbäck både i Ny teknik och på sin blogg pekar på hur riksdagens med sitt beslut motverkar utvecklingen. Skivad lime klarar att sätta ord på hur det känns att argumentera mot de övervakningsfixerade ledamöterna i Sveriges riksdag. Liberaldemokraternas Michael Gajditza gör ett försök i elfte timmen att påverka Johan Pehrson FP, vilket jag skulle bedöma som lönlöst. Badlands Hyena skruvar som vanligt till det. När makten inte längre lyssnar, då är satiren ett vapen. För att behålla förståndet hjälper det människor att kunna se tillvaron ur ett mer skruvat perspektiv. Fram till nästa holmgång när myndigheter vill ha mer övervakning och kontroll gäller det också att vi, i likhet med Viktualiebrodern, inser att det finns ett samband mellan dessa omättliga krav och upphovsrättslagstiftningen, där de närstående rättigheterna, som företag inom media- och nöjesindustrin förfogar över, ställer till det för oss alla.

Till detta kommer alla intressen i säkerhetsbranschen, som även växer inom IT. Den enes död den andres bröd, är ett gammalt ordstäv som fortfarande gäller. Undrar när IDG.se och andra media gör sig besväret att uppmärksamma det och i vilken riktning samhället är på väg? Demokrati är den upplysta majoritetens beslut, lärde jag mig en gång i mitten av 1950-talet, då folkbildning hyllades som vägen till demokrati och inflytande. Idag räcker det att riksdagens ledamöter traskar patrull efter en grupp av sina partivänner i några utskott. Det lärde jag mig genom att delta i aktiviteten Riksdagssvar.se under FRA-debaclet.

Intressant.

Strävan efter frihet och Digital Agenda för Sverige.

Måste inledningsvis beröra att aktiva i det nya partiet Liberaldemokraterna, Alexander Bard, Carl Johan och Caspian Rehbiner, presenterar sig som tillhörande Piratpartiet i debattartikel på Sidan 4 i Expressen, där de förutspår Piratpartiets snara undergång om vi andra inte inser hur rätt de har i sin analys och följer deras exempel. Först blev jag rätt full i skratt, då jag är rätt säker på att detta var ett dramaturgiskt grepp av Liberaldemokraterna för att skapa spinn, vilket de naturligtvis är i sin fulla rätt att försöka skapa. Men jag kan välja att inte länka bara för att det roar mig. I andra sammanhang har jag gett Liberaldemokraterna en och annan länk, då jag tycker att det är bra att det finns flera vägar att gå om eller när man vill påverka Sverige i en liberal riktning. Opassande, Sysadminbloggen och Christian Engström kommenterar. Både Emma och Christian har rätt i att den diskussionen må vi ta i Piratpartiet, eftersom det är ett beslut för Piratpartiets medlemmar.

Något som verkligen behövs när en rad politiska partier tror att man kan använda samma medel och metoder för att staten ska styra människors tankar och handlande i en riktning mot större omtanke om både sig själva och andra, som man använt när man jobbat för att omfördela skattemedel i akt och mening att utjämna materiella skillnader mellan olika medborgargrupper, företrädesvis med stöd av lag och förordning. Människors tankar och handlande styrs som bekant inte med tvång, varför jag inte kan låta bli att förundras över varför en del världsförbättrare både till höger och vänster lägger så mycket krut på det. Det var det om detta. Sedan till ett riksdagsbeslut som det verkligen brinner om.

Det gäller beslutet om datalagring som SR:s Nyheter berättat om och som riksdagen ska besluta om på nu på onsdag. Hax skriver att Beatrice Ask skräms med siffror och Anna Troberg manar till fortsatt kamp då det verkligen inte klart, även om det ser ut som att det kan bli en bordläggning. Men i politiska spel är osvuret bäst. Hos Anna finns några videor där Anna förklarar vad datalagringsdirektivet och en svensk lag om datalagring betyder, samtidigt som Bahnhofs Jon Karlung i en inslag i SR:s P3 erbjuder krypterade tjänster för att vi medborgare själva ska kunna värna vår integritet, när statsmakterna struntar i det. Det gillar jag och enligt MEP Gunnar Hökmarks (M) uttalande i samband med EU:s beslut om Telekompaketet är det konkurrensen mellan bolagen som ska avgöra vad som ska finnas på marknaden. Men, jag undrar om det kan fungera även för mig eftersom jag är beroende av Norrtälje stadsnät för att kunna tillgodogöra sig Bahnhofs tjänster? Det får jag försöka ta reda på.

Avrundar med en länk till IT-ministerns första möte med Digitaliseringsrådet. Där skedde ett inspel kring målsättningarna med Digital Agenda för Sverige – dafs.

Intressant.

Mer kateder och nej till datorer?

Igår var jag rätt upprörd när jag tänkte på hur ojämlika förhållanden, som råder i Sveriges skolor – där en del lärare hänger med i utvecklingen, men, som det verkar, alltför många lärare spjärnar emot styrd av sina vanföreställningar i förhållande till IT i skolan. Man kan knappt tro att det är möjligt att det finns mellanstadielärare som anser att användningen av IT är något som skolan ska motverka, eftersom barnen ägnar alldeles för många timmar av sin vakna tid åt aktiviteter med hjälp av datorer och mobiler. De har inte fattat – om inte skolan och läraren tar plats genom att använda dessa informations- och kommunikationsverktyg, då lämnar läraren och skolan plats för rätt mycket annat. Dessutom dödar ett sånt förhållningssätt elevernas tilltro till lärarnas förstånd, vilket äventyrar tilliten i övrigt.

Men, vad annat är att vänta med en skolminister, som sitter fast i katedern. Gläder mig dock åt den debatt han skapat – inte minst på webben med hjälp av Johan Groth som påpassligt skapade hashtaggen #merkateder på Twitter. När jag botaniserat på Skolverkets webbplats om IT i skolan läser jag bland annat: ”Skolverket stödjer kreativ och kritisk it-användning. Vi erbjuder stöd och stimulans för att förskolor, skolor och vuxenutbildning ska kunna använda it på ett genomtänkt sätt.”

Som synes är det tänkt att förskolor och skolor ska kunna använda it på ett genomtänkt sätt. Där står inte att skolan ska motverka användningen. På skolverkets webbplats finns en hel del användbart. Sedan går jag till Stockholms stads information om IT i skolan och ser hur ambitiösa de är. I ett pressmeddelande i november 2009 talade man om en IT-service i världsklass. Men vad hjälper det med en IT-service i världsklass när rätt många av deras lärare och rektorer sitter fast i föreställningar om att skolan ska kompensera för att eleverna tillbringar för mycket tid med datorer och mobiler genom att inte använda de datorer som deras arbetsenhet har utrustats med.

Den som kollat på den animerade filmen med Ken Robinsons tal om paradigmskiftet i utbildningen, inser att en lärare, som vill vara pedagog, måste bli medvetna om det nya i sitt uppdrag i förhållande till elever och föräldrar. Det är inte OK att barnen ska offras på grund av egna personliga idéer om att barnens hjärnor tar skada av datoranvändningen. Därför tyckte jag att det var skönt se att Peter Gärdenfors kom med i IT-minister Anna Karin Hatts digitaliseringsråd. Det kan behövas eftersom en del har tolkat Martin Ingvars inlägg i skoldebatten som att han avråder från datoranvändning. Jag vet inte om Martin Ingvar är mer kvalificerad att uttala sig om hjärnans påverkan av datorernas roll i undervisningen, men ett vet jag – mitt barnbarn är alldeles för värdefull för att vara ett slagträ i trätan mellan pedagoger och professorer om datorns roll i skolan. Självklart kan en lösning för mitt barnbarns del vara ett byte av skolan, men jag tänker inte bara på egna barn och barnbarn, utan även på andras ungar. Sånt kallas solidaritet.

Andra som skriver om #merkateder är: Pelle Pedagog; Kristina Alexanderson; Per Olsson; metabolism; frepablog; och många många andra. Sedan kan man ju göra det enkelt för sig, som Nils Schwartz i Expressen och blunda för att det är ett problem om skolan vägrar ta in att världen utanför förändras och att det gäller för skolan och dess pedagoger att se och ta tillvara det i undervisningen. Pjäsen, som han skriver om kan jag mera se som en komplettering till Ken Robinsons tal om paradigmskiftet i undervisningen. När skolan inte förstår att ta tillvara barnens intresse, som självklart stimuleras av världen utanför skolan, då blir lösningen att klistra på dem en rad bostavsbeteckningar.

Intressant.

Hänger Jan Björklund och skolan med i utvecklingen.

Sir Ken Robinson var gäst hos Skavlan i SVT i fredagskväll. Där bjöds vi på en lektion om det paradigmskifte som sker inom utbildningen. Ett paradigmskifte som lärarna inte är medvetna om – än mindre utbildade för. Förra året förärades han Benjamin Franklin-medaljen av The RSA (Royal Society of Arts) i London. De har gjort en animerad version av hans tacktal. Hela talet kan vi ta del av här. Materialet har jag hämtat från Sir Ken Robinsons webplats. Sedan jag sett denna animerade version är jag både upprymd och förtvivlad. Upprymd därför att jag förstår varför dagens barn tycker att skolan är så trist – förtvivlad därför att jag inser att många barn kommer att offras på vägen innan skolans rektorer och lärare har insett vad det betyder och vilka krav som ställs på dem som pedagoger. När jag läst Jan Björklunds debattinlägg är jag inte så säker på om han har en aning om vilka krav som barnens ändrade levnadsförhållanden ställer på pedagogerna. Och vilket stöd lärarna kan behöva rustas med från samhällets sida.

Just nu möter många lärare elevernas förfrågan om att använda datorer i skolarbetet, med att anse att skolan ska hålla sig så långt bort från datorer som möjligt, eftersom barnen anses spendera alldeles för mycket av sin tid med aktiviteter kopplade till datorer och mobiltelefoner. Jag blir oerhört upprörd när jag tänker på att dessa lärares attityder kan spoliera grunden för mitt barnbarns intresse för utbildning.

Intressant.

Allmännytta och civilkurage betingar varandra.

Även om det skulle vara så som Anders S Lindbäck skriver att aktiviteten är låg, vill jag tro att folk räknar med att saken är biff. Men, så är det långt ifrån. IDG förklarar. Nog krävs det att en och annan inom Alliansen darrar på handen och trycker på fel knapp ;). Jag skulle inte drömma om att sätta mitt hopp till S D och att de skulle rädda oss från den här typen av övervakning och kontroll. De vill ju tvärtom att tiden utsträcks till ett år! Det som i så fall kan rädda oss är att Sverige är en del av världen, när det gäller våra möjligheter till information och kommunikation med hjälp av datorer, och att S D ogillar att datalagringen kan bli aktuell i andra länder. Sannerligen en tunn tråd att spinna ett hopprep av.

Markus ”Lake” Berglund fyrar av en välformulerad kanonad med ett inlägg om att vi måste börja frihetskampen på vår egen bakgård. Dit hör att även hålla koll på det som sker i Bryssel. På måndag kan JURI, det rättsliga utskottet, (om man vill) besluta att låta pröva om ACTA-avtalet är förenligt med EU:s grundläggande fördrag. Om man vill, alltså. Hur många vågar sätta en krona på att de kommer att göra det. De flesta politiker gillar nog det som ligger i den resans riktning – att internetoperatörer kan tvingas att samarbeta med den industri, som vilar på upphovsrättens närstående rättigheter. Därmed kan publicering av fri programvara bli olaglig. Ett särintresses egennytta har tagit makten över politikernas sinnen. Suck! Men lyckligtvis finns läckor, som Techdirt delar med sig av. Uppdatering: ACTA-bloggen skriver mer om den saken.

Med politikernas inställning till internet verkar vi gå mot en utveckling där politiker förses med läsplattor, helst Apples Ipad, betalda av medborgarna och försedda med av dem betalda speciella ”appar”, som gör att politikerna – för att känna sig trygga – kan undvika komma i kontakt med oss och det som händer i vår värld. ”om Ipaden ska bli livskraftig bortom det passiva konsumerandet krävs att version tre även utformas med yrkespersoner i åtanke”, skrev Marcus Jerräng i Computer Sweden för några dagar sedan. Behöver jag säga att jag log brett när jag läste detta?

Att kunna le är livsviktigt. Både för vår egen och humlornas skull måste vi hålla ångan uppe och hoppas att vi har möjlighet att rida spärr mot den del av befolkningen, som inbillar sig att man stärker människors civilkurage med hjälp av lag. Civilkurage är ett förhållningssätt knutet till individen, som tar ett eget ansvar och gör vad situationen kräver. När staten med sitt våldmonopol kommer in, då handlar det om något helt annat. Rätt intressant att just det perspektivet är så otydligt i artiklar om saken, som här i DN, SvD, Expressen; Sveriges Radio P1. Inte heller hos de i KD som driver frågan. De om några borde vara förtrogna med att själar inte kan vinnas för den goda saken med hot om vedergällning. KD:s talesperson Caroline Szyber uttalade sig i Lunchekot. Politikerna borde tänka på att omtanke om allmännytta och civilkurage betingar varandra.

Lyckligtvis finns en del bloggare som har sina tvivel – Tofflan; Magnus Andersson; och Svensson; även om det också finns en och annan som tänker i motsatt riktning, vilket Alltid rött alltid rätt visar. Att många människor tror att man kan lägga livet till rätta med hjälp av lagstiftning är ett arv från en tid då folket befriades från en rad materiella bekymmer genom uppbyggnaden av välfärdssamhället. Men att kräva civilkurage av varje individ är något annat än att prioritera en fördelning av skattemedel för att finansiera välfärdstjänster. Lars-Erick pekar på de problem vi har när det gäller rättssäkerheten. Håller med att det ska bli intressant se hur det går i fallet med grabben som visade civilkurage en fredagkväll vid Hornstulls tunnelbanestation, när ett par poliser visade upp sin tolkning av lagen. Det stärker inte heller förtroendet för rättsväsendet att läsa den här nyheten. Medierna i SR menar att det var Expressen som legitimerade den nyheten. Bra eller dåligt? Bra tycker jag då jag tycker att poliser måste tänka på att agera så att allmänhetens förtroende för yrket inte äventyras.