Alla har vi behov av att få dela med oss.

Hemma igen efter god omvårdnad på Norrtälje sjukhus, försöker jag få grepp om vad olika makthavare inom mina intresseområden sysslar med. I fredags samlade jag ihop en del intressanta länkar, som stärkte mig i mina egna funderingar om mediernas olika roller och vad vi själva som läsare/lyssnare/tittare kan anses bidra med i den utveckling som pågår vare sig vi vill det eller inte. När jag idag ser att SSBD lagt märke till det, blir jag naturligtvis varm i hjärtat. Eftersom debatten mellan journalister med public service-ambitioner och oss, vilka ser nätet och och sociala medier som viktiga verktyg för att vara demokratiskt medagerande, fungerar utvecklande, kan vi samtidigt lära oss att alla journalister inte kan dras över samma kam och att allt som finns på den marknad där de verkar, finns där därför att gruppen läsare/lyssnare/tittare, som lockas av utbudet, betalar - antingen i form av köp av kanalpaket, prenumerationer eller intresse för reklamlänkar. Själv gör jag mig råd med ett basutbud i det lokala kabeltv-nätet, licensavgift för Sveriges Radio och SVT samt prenumeration av Svenska Dagbladet och Norrtelje Tidning, bägge på papper samt på nätet. Den ena med mycket riklig tillgång till webbaserat material, den andra tillhörande koncernen Stampen med ett mycket begränsat urval ute på webben. Men utan tillgång till även annat material att länka till när jag skriver skulle ”samtalen” på webben bli mycket torftigare.

Torftigare på samma sätt som det skulle ha blivit om vi människor – före internets genombrott – hade varit tvungna fråga om lov varje gång vi kopierat och delat med oss material, som vi då utbytte tankar och idéer med andra om. Med insikten att vi börjar våra liv med att härma och kopiera andra och sedan växer i kunskap och kreativitet genom dela med oss till andra och varandra, är det ingen konst att förstå varför den tekniska plattformen The Pirat Bay fyllt och fyller ett genuint mänskligt behov i en ny tidsepok. Trist dock att den industri som köpt upp upphovsrätterna hellre lagt och lägger pengar på en massa dyra advokater för att jaga fildelare än att försöka förstå och möta mänskliga behov i en avvägning mellan en juste användning för privat bruk och vad de själva ser som inkomstförluster, men egentligen borde kunna se som led i en marknadsföring om de insåg värdet av en kombination med en försäljning i takt med tiden.

Har tidigare även prenumererat på Dagens Samhälle, men då levnadsomkostnaderna i övrigt också stiger tvingas jag som pensionär att vända på slantarna och därför har jag nu sagt upp den prenumerationen. Trist då jag, som samhällspolitiskt intresserad, gärna vill hålla mig ajour med vad som sker inom Sveriges Kommuner och Landsting, men då jag varken röker eller super finns där inget konto i min budget att skära i. Snaps och öl till sillen vid festligare måltider under större helger samt ett och annat glas vin däremellan tar jag mig friheten att räkna som livsmedel. Med all respekt för de, som valt en total avhållsamhet, men när de tycker att vi andra inte har anledning att klaga över stigande levnadsomkostnader, så länge vi unnar oss alkohol, måste jag klart och tydligt säga att renlevnadsmänniskor inom livets olika områden skrämmer mig. Alltför många av dem nöjer sig inte med att hålla sig själva hela och rena, utan tar som sin livsuppgift hålla alla andra ”syndare” under herrans tukt och förmaning. Den sortens ”världsförbättrare” ser jag som ett hot mot både andras integritet och rättssäkerhet. Inte så sällan brinner de för lagskärpningar, övervakning, kontroll och censur av nätet. I sin iver inser dom inte vad den enskilde själv måste ta ansvar för och vad man kan ha rätt att kräva av Sveriges Riksdag och rättsväsendet.

Om vi fortsatt vill leva i en demokrati måste riksdagen stå emot och finna en rimlig balans mellan ivrarnas intresse och enskilda människors rätt till respekt för sitt individuella liv och leverne samt rättssäkerheten. Idag talas det mycket om Ask-moln och då slog det mig att det finns värre saker än Isländska vulkaner. Sverige har under senare år levt under ett ständigt hotande Ask-moln eftersom vår nuvarande justitieminister levererar det ena mer absurda lagförslaget efter det andra. Jag vet inte om det bara är för att hon inte tänker längre än näsan räcker eller om hon bara vill vara poppis i de mest ihärdiga och av oss skattebetalare betalda lobbygrupperna, som finns – både inom olika ideella och affärsmässigt drivna organisationer och i den del av poliskåren, som kräver hårdare lagar istället för att visa resultat för de pengar som vi redan satsar.

Men, den tidigare justitieministern har inte heller särskilt mycket att yvas över, när det gäller respekten för medborgarnas rätt till ett privatliv med rättsligt skydd mot ett statligt intrång. Där har enskildas rättssäkerhet steg för steg fått ge vika för statsmaktens intressen. Med näsa för medias makt försöker den tidigare ministern idag rättfärdiga sig, allt medan debatten om hans senaste bok fyller de flesta media. Men in med ljus och luft, alltid gör det någon nytta. Därför gillar jag Nils Funckes debattinlägg ”Bodströmsamhället har oss i sitt grepp. I spinnet kring Bodströms bok kan det passa med en påminnelse om att kampen för en europeisk nätcensur och kontroll går vidare inom EU. Här berättar Sveriges Radio om Frankrikes krav vid G8 mötet. IDG.se skriver att EU-kommissionen ska skärpa Ipred nästa år. Här kan vi se hur makten och vissa särintressen går hand i hand. Men om de insåg nätets möjligheter istället för att bara fokusera på åtgärder för att hålla liv i gamla affärsmodeller för att ligga bra till hos en industri, som hellre satsar massor med pengar på att jaga tänkbara kunder istället för en förnyelse, då skulle medborgarna kunna se EU som något bra för hela mänskligheten – inte bara penningstarka lobbygrupper.

Nu kallar livet a f k, men uppdaterar senare då jag även gått en runda och sett vad en del av fler bland mina bloggvänner än Markus Lake Berglund. Han har upptäckt att Ring P1 är en möjlighet att nå ut till dem som rätt ofta eldar under sina fördomar när det gäller internet. Intressant.

Uppdatering: Opassande visar att det lönar att ljuga eftersom allt som kommer från berörd bransch går in hos ansvariga politiker, som guds ord i en tok, som min mamma skulle ha uttryckt det. Computer Sweden skriver att EU-kommissionen nu kommer att göra ett tillägg till det direktiv som styr Ipred-lagen, där internetoperatörerna ska åläggas ett ansvar att beivra upphovsrättsintrång. Är någon förvånad? När vi pirater tidigare larmat om detta har vi ansetts vilja måla fan på väggen. Gillar Carl Bilds tweet för ett par dagar sedan som en kommentar till Frankrikes krav om ett civiliserat internet ”I hear talk of "civilized" Internet. But civilized phones? Civilized TV? Civilized politics? Who are the controllers... sorry, "civilizers"?” Tänk om han hade makt att påverka renlevnadsivrarna inom EU! Beelzebjörn noterar också den franske presidentens intervention till stöd för industrin, som genom deras företags inköp skaffat sig närstående rättigheter, som idag har samma skydd som den, som är verkens rättmätiga ägare – livstid +70 år. Fullkomligt barockt!!! Juristens funderingar handlar om statsministerns tidigare krumbukter med koppling till det som just nu pågår. Anna Troberg, Hax, Full Mental Straightjacket, Ipse Cogita, Nyheter 24, och många andra kommenterar. Tar med mig den vrede jag känner för att fundera på konstruktiva motåtgärder. Dags att låta sig inspireras av Loesje?

Alla viktiga för kulturell utveckling.

Curation är bullshit, skriver Andreas Ekström, kulturjournalist i Sydsvenskan, i en krönika i fackförbundstidningen Journalisten. Det är en rejäl holmgång med Steve Rosenbaum, som i boken Curation Nation beskriver ett sätt att öppet visa hur man låter sig influeras av andras material och därför kan berätta om det som pågår i en del av världen ur en alldeles egen synvinkel, vilket är möjligt i dagens nätbaserade medier. Rosenbaum gör genom att använda begreppet Curator jämförelsen med en person som producerar en utställning. Ett besök på Steve Rosenbaums blogg visar att Andreas Ekström och han spelar i helt olika divisioner, när det gäller medieinnehåll, vilket vållar mig en hel del huvudbry. - Hur kommer det sig att Andreas Ekström tar till storsläggan mot den här verksamheten, när han borde inse dess möjligheter för alla, som skapar något och har publicerat detta på webben. Precis som alla andra kreatörer kan dra fördel av att en kurator uppmärksammar ens verk inom ramen för en utställning, kan journalister öka sitt "marknadsvärde" genom att väcka intresse bland människor som deltar i meningsutbyten med hjälp av sociala medier. Det handlar inte om att bli populär genom anpassning, utan att vara påläst och kunnig, vilket tekniken möjliggör i högre utsträckning än tidigare.

Hur kommer det sig att Farmor, 73 år och bloggare, kan se det som Andreas Ekström är oförmögen att se på grund av sin blockering att länkande till andras verk är stöld? Mest väcker det min häpnad att Andreas Ekström tycks leva i den tron att allt, som han bär inom sig av tankar och känslor, uppstått ur tomma intet, utan influenser av annat än det som kommit till honom när han betalat för det. En rätt märklig inställning av en kulturjournalist. Med hans sätt att se gör jag mig skyldig till stöld varje gång jag länkar till något med relevans för det som jag gärna vill föra till torgs. I själva verket gör jag inget annat än vad jag tidigare gjort med den enda skillnaden att det före bloggandet tog längre tid att skriva insändare, sprida urklipp och kasettband för ett utbyte av tankar och åsikter med vänner och bekanta. För att inte tala om svårigheten att nå människor med liknande intresse på andra håll i Sverige och världen. Däremellan läste och hörde jag sådant som jag tog in, processade eller (med dagens språkbruk) remixade och gjorde till mitt utan att i varje läge tala om varifrån jag fått det, så som människor i alla tider har gjort. Nätet har möjliggjort både ett vidgat synfält och en djupare kunskapsprocess.

Lyckligtvis har alla duktiga journalister inte fastnat i sitt tänk lika olyckligt som Andreas Ekström. Till min stora glädje fick jag leva tillräckligt länge för att uppleva att Sveriges Radios Mats Svegfors och Cilla Benkö tillåtit sig själva att utforska Journalistik 3.0 och därmed bidragit till att journalistrollen satts under lupp. Och som i alla andra tider av förändring, kan en förändring av denna roll inte ske utan konvulsioner. Minns reaktionen vid lanseringen av detta projekt, när en åhörare uttryckte sin förvåning över Mats Svegfors´ förändrade attityd på bara ett år! Och hans svar: - Jag har lärt mig mer än vad jag visste då. Så visar man sin storhet som vägröjare. Andra som bidrar är Anders Mildner och Jocke Jardenberg, här i ett samarbete. Bara för att nämna några. Just nu fasar jag för att det är journalister av Ekströms kaliber som kommer att få ett orättmätigt stort inflytande när det gäller Yttrandefrihetskommitténs fortsatta arbete, eftersom attityden bland våra lagstiftare lämnar en hel del att önska när det gäller synen på internet och sociala medier. Även om sekreteraren är en journalist med hög personlig integritet och en juste syn på allas vår rätt att få uttrycka oss, har det hänt förr att tjänsteandar fått finna sig vad de, som besitter makten bestämmer.

Till detta kommer att politiska makthavare förstått att ta tillvara möjligheten att komma med motbilder när medias granskning blivit alltför närgången och vinklad utifrån en förutfattad mening eller en alltför slarvig research. Sedan en kort runda bland mina bloggvänner där jag gillar Lakes länkar om datalagringen, som kan vara bra att använda sig av om betänketiden ska kunna leda till en återremiss, vilket vad jag kan se är enda möjligheten för riksdagen att hantera saken på ett annorlunda sätt. En bordläggning innebär att inget får tillföras i saken under tiden. Och då detta blogginlägg redan är mastigt nog väljer jag att avsluta med Lars-Erick, som tagit sig tid att försöka bena ut skillnader och likheter mellan olika partipolitiska ismer. Intressant.

Vi måste visa mod och öva upp rättskänslan.

Runt om i landet pågår en debatt om journalisternas roll i det nya medialandskapet. Den omvandling som nätet möjliggör stöts och blöts bland journalister, men även bland många andra intresserade av att ta till vara de möjligheter som bloggar, Facebook och Twitter ger i samhällsdebatten. Anders Mildner skrev igår ett inlägg på Expressen Debatt, där han fångar dagsläget väl. Som i många andra yrkesgrupper skapar den tekniska utvecklingen ändrade förhållanden, som man måste förhålla sig till. En del har lättare att acceptera och se möjligheterna medan andra måste bearbeta sin djupt rotade aversion mot att tekniken ”ställer till det”, innan de är beredda att ta in att det kan ligga något gott i utvecklingen. Undrar om man inte kan säga att journalister, sedan en tid tillbaka har fått pröva på vad många andra i olika yrken har kämpat med under de senaste decennierna.

För mig som läsare, utan närmare kunskap om dramatiken i den utveckling som pågår, är Paul Frigyes artikel i Expressen Kultur (uppdaterad igår) informativ. Jag har tidigare uttalat min beundran för hans mod när han stod upp för sina åsikter i förhållande till sin dåvarande chefredaktör. Expressens Emanuel Karlsten har kommenterat saken på ett föredömligt sätt och ger mig som läsare en möjlighet att se att den diskussion, som pågår bland oss, som saknar tillgång till etablerade medier, har sin motsvarighet även inom dessa medier. För demokratin är yttrandefriheten av ovärderlig betydelse och intill dess att människor i maktpositioner lärt sig tolerera andras sätt att se olika sidor av sakerna, krävs modiga individer som vågar stå upp för sina rättigheter. Och gå vidare när de stöter på patrull.

Precis som jag skrev om sjuksköterskorna inom neonatalvården i en del av min bloggpost igår, blir det ingen förändring förrän människor tydligt visar att nog är nog. Det finns t ex lag på att man ska kunna förena arbetsliv och familjeliv, vilket ställer en del krav på arbets- och uppdragsgivare. Vågar man inte tala om vad som krävs för att arbetsuppgifterna ska kunna utföras, får vi inte någon åtskillnad mellan hedervärda arbets-/uppdragsgivare och skitstövlar som suger musten ur människor. Men därifrån till att kräva rigida regler för att man som anställd eller uppdragstagare ska slippa argumentera för den egna saken är steget långt. Vi måste var och en ta vårt eget ansvar och göra vad vi kan för att livet ska vara lättare att leva.

Men nog undrar jag om Stöldskyddsföreningens debattinlägg i SvD med anledning av den undersökning, som Skop genomfört för deras räkning, kan räknas till dem som tar ett ansvar för en demokratisk utveckling. Nog är det rätt märkligt att elever och föräldrar accepterat en utveckling där övervakningskameror ska klara det som hem och skola ser ut att ha abdikerat från – att ta ansvar för sin del i arbetet med att lära barn och unga att respektera andras liv och ägodelar. Det kan vi inte begära att Stöldskyddsföreningen ska vara intresserade av. Stöldskyddsföreningens undersökning bland (som de påstår) 1000 elever och 1000 föräldrar talar ett tydligt språk. De ingår i en bransch som lever gott på att vi människor allt mer tror våra medmänniskor om onda avsikter. Läste tidigare idag understreckaren i SvD där Thomas von Vegesack berättar om tillståndet i Tyskland under utvecklingen av Hitlers Tredje riket, där folkets rättskänsla blev helt avtrubbad. Resten är historia, men om vi inget lär av den kan samhället gå i helt fel riktning.

I själva verket är det så att vi alla tjänar på att tro varandra om gott och att vi gör vad vi kan för att motverka den utveckling mot mer övervakning och kontroll som staten genom regering och riksdag blåser under. Piratpartiets Anna Troberg och Liberaldemokraternas Michael Gajditza berättar mer om den saken.

Intressant.