Medborgarnas mejl – ”en mjuk form av terrorism”.

Läser Christian Engströms blogginlägg med info från Bryssel om ACTA och förfäras när jag där ser att det finns EU-parlamentariker som anser att medborgarnas mejl är att betrakta som ”en mjuk form av terrorism” och att det är EU-politikernas jobb att tänka åt medborgarna. Det är svårt att tro sina ögon och tankarna snurrar – kan det det vara sant? Inte för att jag misstror Christian, men jag vill gärna kolla hans källor och ser att det är organisationer som följt turerna kring ACTA-avtalet med stort intresse. Men då jag föredrar informationen på svenska går jag till Hax inlägg och inser att det verkligen är sådana grodor som hoppat ur munnen på Marielle Gallo, en fransyska tillhörande den konservativa gruppen EPP. De svenska politikerna i den gruppen hör hemma hos Moderaterna och Kristdemokraterna.

Hax är verkligen festlig med sin kommentar ”Men för allt i världen... pladdra på, bara! Det är rätt avslöjande”. Instämmer till fullo. Det är rätt enastående vad människor berättar om sig själva när de uttalar sig om annat :-) Samtidigt känner jag att den typen av politiker ger mig en kick som gör att energin rinner till. Undrar naturligtvis om det franska folket håller med henne om att de överlåtit tänkandet i sin helhet åt dem de valt vid EU-valet, eftersom de själva inte har tid att bry sig?! Vem har tid att kolla upp den saken? ;-)

För övrigt har jag varit på en trevlig piratlunch i Kista. På väg dit läste jag på nytt några avsnitt i boken Kunskap Kommunikation Kontroll bl a PIRATPARTIET OCH INFORMATIONSSAMHÄLLETS POLITISKA SKILJELINJER av Ulf Bjereld & Marie Demker, som jag gärna ser som underlag för en genomgripande diskussion för att synliggöra PP:s människorsyn, fokus vs bredd – styrkor och svagheter samt vad som kan anses vara vår gemensamma uppgift. En breddningsdiskussion utan en sådan gemensam grund blir så spretig att jag tappar orken redan vid blotta tanken. Medger att jag på grund av mitt hälsotillstånd varit frånvarande så länge att jag kan ha missat en hel del, men av det som jag nu försökt följa har jag inte känt mig särskilt inspirerad. Lever dock på hoppet att jag ska få kontakt med ytterligare några pirater, som vill börja nysta på den här tråden om PP:s roll i Informations-, Kommunikations- och Kunskapssamhället.

Intressant?

Alla har vi behov av att få dela med oss.

Hemma igen efter god omvårdnad på Norrtälje sjukhus, försöker jag få grepp om vad olika makthavare inom mina intresseområden sysslar med. I fredags samlade jag ihop en del intressanta länkar, som stärkte mig i mina egna funderingar om mediernas olika roller och vad vi själva som läsare/lyssnare/tittare kan anses bidra med i den utveckling som pågår vare sig vi vill det eller inte. När jag idag ser att SSBD lagt märke till det, blir jag naturligtvis varm i hjärtat. Eftersom debatten mellan journalister med public service-ambitioner och oss, vilka ser nätet och och sociala medier som viktiga verktyg för att vara demokratiskt medagerande, fungerar utvecklande, kan vi samtidigt lära oss att alla journalister inte kan dras över samma kam och att allt som finns på den marknad där de verkar, finns där därför att gruppen läsare/lyssnare/tittare, som lockas av utbudet, betalar - antingen i form av köp av kanalpaket, prenumerationer eller intresse för reklamlänkar. Själv gör jag mig råd med ett basutbud i det lokala kabeltv-nätet, licensavgift för Sveriges Radio och SVT samt prenumeration av Svenska Dagbladet och Norrtelje Tidning, bägge på papper samt på nätet. Den ena med mycket riklig tillgång till webbaserat material, den andra tillhörande koncernen Stampen med ett mycket begränsat urval ute på webben. Men utan tillgång till även annat material att länka till när jag skriver skulle ”samtalen” på webben bli mycket torftigare.

Torftigare på samma sätt som det skulle ha blivit om vi människor – före internets genombrott – hade varit tvungna fråga om lov varje gång vi kopierat och delat med oss material, som vi då utbytte tankar och idéer med andra om. Med insikten att vi börjar våra liv med att härma och kopiera andra och sedan växer i kunskap och kreativitet genom dela med oss till andra och varandra, är det ingen konst att förstå varför den tekniska plattformen The Pirat Bay fyllt och fyller ett genuint mänskligt behov i en ny tidsepok. Trist dock att den industri som köpt upp upphovsrätterna hellre lagt och lägger pengar på en massa dyra advokater för att jaga fildelare än att försöka förstå och möta mänskliga behov i en avvägning mellan en juste användning för privat bruk och vad de själva ser som inkomstförluster, men egentligen borde kunna se som led i en marknadsföring om de insåg värdet av en kombination med en försäljning i takt med tiden.

Har tidigare även prenumererat på Dagens Samhälle, men då levnadsomkostnaderna i övrigt också stiger tvingas jag som pensionär att vända på slantarna och därför har jag nu sagt upp den prenumerationen. Trist då jag, som samhällspolitiskt intresserad, gärna vill hålla mig ajour med vad som sker inom Sveriges Kommuner och Landsting, men då jag varken röker eller super finns där inget konto i min budget att skära i. Snaps och öl till sillen vid festligare måltider under större helger samt ett och annat glas vin däremellan tar jag mig friheten att räkna som livsmedel. Med all respekt för de, som valt en total avhållsamhet, men när de tycker att vi andra inte har anledning att klaga över stigande levnadsomkostnader, så länge vi unnar oss alkohol, måste jag klart och tydligt säga att renlevnadsmänniskor inom livets olika områden skrämmer mig. Alltför många av dem nöjer sig inte med att hålla sig själva hela och rena, utan tar som sin livsuppgift hålla alla andra ”syndare” under herrans tukt och förmaning. Den sortens ”världsförbättrare” ser jag som ett hot mot både andras integritet och rättssäkerhet. Inte så sällan brinner de för lagskärpningar, övervakning, kontroll och censur av nätet. I sin iver inser dom inte vad den enskilde själv måste ta ansvar för och vad man kan ha rätt att kräva av Sveriges Riksdag och rättsväsendet.

Om vi fortsatt vill leva i en demokrati måste riksdagen stå emot och finna en rimlig balans mellan ivrarnas intresse och enskilda människors rätt till respekt för sitt individuella liv och leverne samt rättssäkerheten. Idag talas det mycket om Ask-moln och då slog det mig att det finns värre saker än Isländska vulkaner. Sverige har under senare år levt under ett ständigt hotande Ask-moln eftersom vår nuvarande justitieminister levererar det ena mer absurda lagförslaget efter det andra. Jag vet inte om det bara är för att hon inte tänker längre än näsan räcker eller om hon bara vill vara poppis i de mest ihärdiga och av oss skattebetalare betalda lobbygrupperna, som finns – både inom olika ideella och affärsmässigt drivna organisationer och i den del av poliskåren, som kräver hårdare lagar istället för att visa resultat för de pengar som vi redan satsar.

Men, den tidigare justitieministern har inte heller särskilt mycket att yvas över, när det gäller respekten för medborgarnas rätt till ett privatliv med rättsligt skydd mot ett statligt intrång. Där har enskildas rättssäkerhet steg för steg fått ge vika för statsmaktens intressen. Med näsa för medias makt försöker den tidigare ministern idag rättfärdiga sig, allt medan debatten om hans senaste bok fyller de flesta media. Men in med ljus och luft, alltid gör det någon nytta. Därför gillar jag Nils Funckes debattinlägg ”Bodströmsamhället har oss i sitt grepp. I spinnet kring Bodströms bok kan det passa med en påminnelse om att kampen för en europeisk nätcensur och kontroll går vidare inom EU. Här berättar Sveriges Radio om Frankrikes krav vid G8 mötet. IDG.se skriver att EU-kommissionen ska skärpa Ipred nästa år. Här kan vi se hur makten och vissa särintressen går hand i hand. Men om de insåg nätets möjligheter istället för att bara fokusera på åtgärder för att hålla liv i gamla affärsmodeller för att ligga bra till hos en industri, som hellre satsar massor med pengar på att jaga tänkbara kunder istället för en förnyelse, då skulle medborgarna kunna se EU som något bra för hela mänskligheten – inte bara penningstarka lobbygrupper.

Nu kallar livet a f k, men uppdaterar senare då jag även gått en runda och sett vad en del av fler bland mina bloggvänner än Markus Lake Berglund. Han har upptäckt att Ring P1 är en möjlighet att nå ut till dem som rätt ofta eldar under sina fördomar när det gäller internet. Intressant.

Uppdatering: Opassande visar att det lönar att ljuga eftersom allt som kommer från berörd bransch går in hos ansvariga politiker, som guds ord i en tok, som min mamma skulle ha uttryckt det. Computer Sweden skriver att EU-kommissionen nu kommer att göra ett tillägg till det direktiv som styr Ipred-lagen, där internetoperatörerna ska åläggas ett ansvar att beivra upphovsrättsintrång. Är någon förvånad? När vi pirater tidigare larmat om detta har vi ansetts vilja måla fan på väggen. Gillar Carl Bilds tweet för ett par dagar sedan som en kommentar till Frankrikes krav om ett civiliserat internet ”I hear talk of "civilized" Internet. But civilized phones? Civilized TV? Civilized politics? Who are the controllers... sorry, "civilizers"?” Tänk om han hade makt att påverka renlevnadsivrarna inom EU! Beelzebjörn noterar också den franske presidentens intervention till stöd för industrin, som genom deras företags inköp skaffat sig närstående rättigheter, som idag har samma skydd som den, som är verkens rättmätiga ägare – livstid +70 år. Fullkomligt barockt!!! Juristens funderingar handlar om statsministerns tidigare krumbukter med koppling till det som just nu pågår. Anna Troberg, Hax, Full Mental Straightjacket, Ipse Cogita, Nyheter 24, och många andra kommenterar. Tar med mig den vrede jag känner för att fundera på konstruktiva motåtgärder. Dags att låta sig inspireras av Loesje?

Journalistikens och politikens utveckling kräver insikt.

Inleder med att uttala min beundran för Paul Frigyes. Han har sedan tio år tillbaka och fram till dess han fick nog av chefredaktör Helena Gierttas herravälde och sa upp sig, varit reporter vid Journalistförbundets tidning Journalisten. Han skriver själv ett inlägg i DN Kultur, där han ger ett konkret exempel på "hur det kan bli när man lämnar journalistiken för att propagera - för att allt är normalt i den förgågna värld av blomstrande lokaltidningar som man önskar fanns kvar". Helena Giertta ger sin syn på saken, men det är svårt att avgöra vad som är sant och relevant och vad som är en efterhandskonstruktion, sedan Paul Frigyes bestämt sig för att ta bladet från munnen. Bland Dr Spinns Daily Smurftips finns under punkt 3 en genomgång, som visar varför det kan vara svårt att sätta tilltro till Gierttas försvarstal.


En annan storhet som har svårt med hur Internet gör det möjligt för många att kommunicera, dela information, tankar och åsikter är utrikesminister Carl Bildt. Han har hittills berömt sig av att vara kunnigare än de flesta, men när han i artikeln i Expressen visar var han egentligen står, då kan vi se att han intar en hållning där han delar in nättrafiken i onda och goda flöden för att kunna göra troligt att det krävs en långtgående övervakning och kontroll av befolkningen även i en demokrati som Sverige. Genom att demonisera skaparen av Bambuser Måns Adler och Telecomix´ Cristopher Kullenberg samt raljera om Anna Trobergs insikter och kunskaper om bland annat det lagkluster som riksdagen försett FRA:s verksamhet med för deras övervakning och kontroll, verkar Carl Bildt tro sig om att besitta det förtroendekapital som krävs för att riksdagen ska kunna traska vidare på den inslagna vägen. Säpo och Polisen står som bekant på tur för tillgång till våra trafikdata.


Anders S Lindbäck ser genast håligheterna i Carl Bildts resonemang. Piratpartiets Anna Troberg menar att Carl Bildts moraliska kompass har fått tuppjuck; MinaModerataKarameller markerar Nej Carl, nu är vi inte överens; och Opassande Emma hoppas att ingen går på att Carl Bildt är riddare av Internet. Magnihasa gnisslar tänder och droppar en tanke att Carl Bildt kan ha haft en dålig dag på jobbet.


Anna Troberg visar att inte ens hon, som attackerats i Carl Bildts debattinlägg, ges plats för ett snabbt genmäle i samma tidning. Men genom sin blogg har hon ändå möjlighet att få ut sina åsikter. Även om hon därmed inte når lika många läsare på en och samma gång. Men, med hjälp av nätet kan alla som tycker att Annas åsikter är lika viktiga som Carl Bildts göra en insats för vidare spridning. SSBD ställer frågan Internetdemokrati för vem? Och resonerar utifrån andras agerande och egna erfarenheter fram till en mycket viktig slutkläm om skolans roll och ansvar. Själv har jag gott hopp om att allt fler lärare ska upptäcka vilket lärverktyg, som en blogg uppkopplad på Internet kan vara. Tro mig - även pensionärer kan hålla sig uppdaterade och lära nytt varje dag.


Avrundar med debattinlägget som förgyllt min dag - UR-chefens "Lös upphovsrätten och släpp UR-programmen fria. Helt underbart se att han talar i termer av Creative Commons licenser som lösning på det problem med inlåsning av innehåll, vilket vi hittills fått lära oss leva med. Intressant. Sedan återstår att ta mig hem från Södertälje där jag hälsat på hos goda vänner över helgen.

Satir, Sator och annat av betydelse för mig och andra.

I en tid då politikerna bjuder på lagförslag så skruvade att även en rejäl satir svårligen kan hjälpa en människa att rädda sitt förstånd, då etablerar Aftonbladet Kultur samarbete med Badlands Hyena – en av mina favoritbloggar. Sedan filmen Borat utmanade mig och jag kände att jag måste veta mer om humor och satir och skillnaden däremellan, har jag hållit mig på alerten med en daglig dos av Badlands Hyena. Stort grattis till Aftonbladets läsare! I den värld av djupaste allvar där den s k samhällseliten är övertygad om att människors utbyte av tankar, idéer och material av skilda slag handlar om stöld av tankar, idéer och material som någon, innan utbytet, först måste ha fått betalt för, då behöver vi många, många fler som kan häckla denna s k samhällselit. Opassande har därför rätt i sin reflektion – fildelning (en teknik som underlättar samarbete och utbyte av tankar, åsikter och material) är inte ett brott. Följdriktigt måste jag applådera hennes inlägg, men också upptåget igår att twittra om lobbygruppen Netopia med hashtaggen #tengil. Idag ser jag att Tengil skaffat sig en PR-knutte :)

Ser också att Motvikigt funderat kring fenomenet Facebook. Är människor på väg att tappa intresset? Det är möjligt, men det mest troliga är nog att vi människor ser att verktyget från tid till annan kan användas på olika sätt. En del gillar att bubbla om allt möjligt medan en del andra är mera sparsmakade och tycker att man kan uppdatera först när man har något av vikt att orera om, men i övrigt bara visa intresse om ens Fb-vänner tycker och tänker något som man anser att man ”måste” ha en åsikt om. En del ser Fb som ett enda stort ”mingel” där man ibland kan välja att ”kallprata” om ditten och datten för att emellanåt visa viss hetta i ett meningsutbyte som sedan kan fördjupas per mejl eller ge input till ett blogginlägg. Tjusningen är den rörlighet mellan människor och exponeringen av deras tankegods som internets olika verktyg möjliggör.

Utan att lägga några värderingar på innehållet, synliggör internet det myller av människor och deras åsikter som tidigare inte har speglats i någon större utsträckning. Kulturelitens och en del journalisters högfärd tar sig uttryck i att man förfasar sig över det och gör internet ansvarig för sådant som man ogillar. De gamla grekerna hade det onekligen enklare när de dryftade begreppet demokrati. Det arbetande folket – slavarna – deltog som bekant inte i dialogen på parnassen :)

Via en av mina favoriter Dr Spinn finner jag vägen till Judith Wolst och hennes goda råd till kreativa människor, som behöver lära sig hantera detta att vara uppkopplad. Det är inget nytt hon talar om, men viktigt att repetera i vår tid. Det är goda råd som alltid gällt för ambitiösa människor som, var de än verkar, vill göra världen till en bättre plats att leva i. Detta gillar jag – istället för att förfasa sig över hur internet kan skada oss, kan vi lära oss hantera verktyget. Bara för att det kan användas till otroligt många olika aktiviteter, betyder det inte att vi måste ge oss in i allt detta. Vi tjänar på att inse värdet av att vi inifrån oss själva väljer vad vi vill använda vår tid till. Och fler människor, än många vill tro, är faktiskt kapabla till det. Det är mot den här insikten, förvärvad under ett långt yrkesliv, som jag vet att de allra flesta människor vill göra vad gott är, både för sig själva och sina närmaste samt samhället i stort. Min iver och mitt engagemang till stöd för ett fritt internet – mot statens censur, övervakning och kontroll - är sprunget ur den förtrogenhetskunskapen.

Genom den allmänna övervakning och kontroll av våra trafikdata, som sker i form av FRA:s utvecklingsverksamhet och datalagringen samt jakten på dem, som behöver ta del av material (en del med upphovsrätt) för att vara delaktiga i samtal om samhällsutvecklingen, visar regeringen och riksdagen att man ser oss alla som presumtiva brottslingar. Något som leder till en radikal förändring av vår syn på politikerna. Om de drog nytta av sina kunskaper om människornas inneboende kraft och balansens betydelse för hållfastheten i sina verk, då skulle de kunna inse detta och göra på annat sätt.

Efter denna kanonad tar jag som vanligt en runda där jag noterar att Johanna Nylander ser domen mot The Pirate Bay som en politisk dom medan Rick i likhet med Christian, Peter Sunde – en av de dömda – och Fredrik vrider och vänder för att landa i att domen avslöjar en rejäl okunskap om informations- och kommunikationstekniken. Detta medan jag har resignerat. Att vränga lag så som nu sker har inget med rättvisa att göra. Företag med inköpta ”närstående rättigheter” har kunnat påverka lagstiftningen ända sedan 1960-talet och därför är det inte alls konstigt att de har ett sådant tankemässigt övertag idag när ”rättvisa” ska skipas. Däremot är jag rejält besviken på Public service-media som låtit detta ske utan några påtagliga protester.

Går vidare och ser att Deepedition behöver vår hjälp för att kunna ta Sator till en spelning hemma i Borlänge och självklart ställer jag upp på det. Från min ungdom minns jag att grabbarna i Borlänge "dansade som gudar och låg åt som PK". PK var ett populärt tuggummi på den tiden. Utan någon jämförelse kan jag berätta att min telefon gick varm igår kväll för att se till att Minnah från Hallstavik kunde gå vidare i Idol2010. Med detta vill jag ha sagt att även de, som håller hög klass, behöver att människor hemmavid ger dem sin support. Rösta nu hos Deepedition och ge Borlänge en chans att få uppleva Sator på hemmaplan. För mig som norrlänning med en mellanlandning i Dalarna under 1950- och 1960-talet stör det inte att det är Norrlands Guld, idag ägt av Spendrups, som står för den möjligheten. Rösta sedan nästa fredag på Minnah i Idol2010 ;)

Avrundar med Kristina Alexanderson som oförtröttligt visar upp internets möjligheter och förtjänster.

Intressant.

Frihet under ansvar - i riksdagen.

Idag har SvD en artikel, som visar att riksdagspartierna inte är helt bortom all räddning när det gäller synen på behovet av tvångströjor. Men det visade sig inte förrän de själva var i en situation där en rad experter larmade om hur korruptionen brer ut sig i landet och krav restes på att riksdagens ledamöter måste föregå med gott exempel. Så gick det som det gick – Arkelsten och Sahlin granskades och åklagaren fann att där inte fanns något skäl till åtgärd. Det kan naturligtvis tolkas som att det därmed är fritt fram för politiker att göra det som folket inte kan låna sig till. Men, så är det naturligtvis inte. Ordningsmannen Johan Pehrson (FP) pekade på att partierna har egna etiska regler, vilket jag tolkar som en frihet under ansvar. Diskussionen kan nog tjäna som en rejäl uppvärmning inför beslut om Mutbrottsutredningens förslag.

När politikerna gick till sig själv, då insåg man värdet av just förhållningssättet ”frihet under ansvar” istället för en tvingande reglering. Lagar och regler kräver som bekant regler om påföljd d v s straff om man bryter mot dem. Handen på hjärtat – nog har vi väl en uppsjö av lagar och regler, som oftast bara är till glädje för regelryttare. Under senare år har det dessutom utvecklats ett beteende, där politiker (för att visa folket handlingskraft) stiftar allt fler lagar eller skärpt straffen, utan att först ta reda på effekterna av dittills gjorda insatser. Riksrevisionen har som bekant haft en hel del synpunkter på dessa förhållanden. Riksdagen tycks inte bry sig om att ställa krav på resultat i kriminalvården, innan de visar handlingskraft i form av skärpta straff, som om det är den enda verksamma åtgärden. Därför gillar jag att de, när det inte är så svårt att sätta sig in i situationen, väljer den effektivare linjen – frihet under ansvar, vilket jag tolkat att Mutbrottsutredningens begrepp Uppförandekod handlar om. Såg att Eva-Lena Jansson (S) twittrade om att hon funderade på en funktion på sin riksdagssida där hon kunde lägga ut uppgifter om besök, möten och resor som hon gör. Eva-Lena säger sig gilla öppenhet och transparens. Mera sånt.

Revisionen är ju den funktion som ska kolla om pengarna använts för att nå målen med den inriktning, omfattning och kvalitet som politikerna anvisat i budgeten. Medan man ägnar dagar och veckor åt budgeten som är en planering, kan en revisionsberättelse utan större åthävor läggas till handlingarna. Finanskrisen har lett till att EU-kommissionen vill genomföra en omreglering av hela revisionsmarknaden. SvD Näringsliv har granskat hur det står till i Sverige och vår nya finansmarknadsminister Peter Norman har kallat till sig företrädare för de fyra stora revisionsfirmorna för ett samtal. Fortsatt frihet under ansvar eller förändrad lagstiftning?

För samhällsmoralen är det viktigt att riksdagen inser värdet av principen Likhet inför lagen vilket vanliga medborgare har haft anledning att undra över när de rika kunnat komma undan med höga bonusar och fiffig skatteplanering, medan svårt sjuka jagats med blåslampa. Även om man kan se det grävarbete som Dagens Arena & Dagens Arbete redovisade häromdagen, som något av ett inspel från vänster, finns där uppgifter som är värda att kolla sanningshalten i. De ideologiska skygglapparna är lika skadliga för samhället, när de verkar inom Alliansen, som de tidigare har gjort bland socialdemokrater. Helt sjukt om fusk och fel är värd mer än en bloggpost, varför jag återkommer.

Sedan kryddas det hela av att det var två själar om samma tanke; När jag twittrade om gårdagens bloggpost med hashtaggarna #Försäkringskassan #fusk #FRA upptäckte jag Emma Opassandes tweet med en länk till inlägget här ovan med hashtaggarna #generationsfusk #fk #svpol Tar det som det tillfälligheternas spel, som här gav mig en idé om ett svärmarbete under rubriken Informationspolitik i praktiken – en insats för att visa på nyttan av Piratpartiets vurm för öppenhet och transparens. Vad är sant respektive falskt i artikeln Helt sjukt om fusk och fel? Måste kolla om Emma Opassande känner för att vara med. Nu hög tid att posta detta – sedan dags att kolla busstider och annat inför avfärd till Handelskammarens bloggträff kl 18.00. Den ser jag fram emot.

Intressant.

Skrivandet ett verktyg för befrielse.

Igår tänkte jag göra det lätt för mig och bara länka till bloggen i Norrtelje Tidning, där jag inledningsvis förklarade att jag fortfarande gillar Piratpartiet, eftersom några artiklar i papperstidningen tidigare gett människor intryck att jag hade lagt av. Men, som jag skrev, så kan det bero på att jag inte behärskar konsten att göra mig ordentligt förstådd. Det är en sak att skriva, men något helt annat att prata. Sedan kan jag väl erkänna att jag, när jag i förrgår såg att Norrtelje Tidning i sin pappersupplaga gav mig gratisreklam (genom att citera ett utdrag ur ett inlägg på den här bloggen) då blev jag uppriktigt ledsen. Tidningen hade bara plats för de första raderna i ett stycke, som på nytt kunde ge läsarna intryck av att jag på något sätt tog avstånd från nätet. Även om jag kände mig uppgiven, insåg jag ganska snabbt att det var ett sinnestillstånd, som gör mera skada än nytta och då blir skrivandet en ren terapi. Jag tänker inte hemfalla åt självömkan, eftersom min mission – att verka för ett öppet och fritt internet för människor med frihet under ansvar mot en allmän övervakning och kontroll – är alldeles för viktig för att min energi ska läcka ut på sånt.

Men, på den planhalvan tänker jag fortsätta stångas med journalister i papperstidningar, som ägnar sig åt överdrifter om nätets farlighet, istället för att öppna sina sinnen och inse att ettor och nollor i fiberkablar knappast kan lastas varken för barnporr eller ett ökande drogbruk bland unga. Något som tidningar ”svämmar över av” idag. Lyckligtvis finns det människor som står med bägge fötterna på jorden och visar att kampen mot drogmissbruk är långt mer komplicerad än att öka förbuden, övervakningen och kontrollen. I en artikel i SvD kan jag läsa ”Enligt CAN uttrycker många av rapportörerna en frustration över att det på senare tid blivit vanligare att beställa droger över internet.” Internet är boven. Vem har inte läst om nätdroger – precis som om de kan rinna hem till beställarna genom kablarna?! CAN står för organisationen Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, som bland annat genomför enkätundersökningar om ungas drogvanor. Undersökningar, som man bör ta med en nypa salt, då ungdomarna svarar litet hipp som happ, eftersom de inser att materialet kommer att användas på ett i deras tycke negativt sätt. Därutöver har vi RNS, som arbetar specifikt mot narkotika och som bildades av föräldrar och intresserade vuxna i kölvattnet av Hasselakollektivet och deras ”pedagogik” Tvånget till frihet.

Idag ägs kollektivet av företaget Scientum, som är en övergripande organisation som representerar ett stort urval av behandlingsalternativ för ungdomar i Sverige, enligt deras egen hemsida. Vård och omsorg har idag blivit ”big business”, vilket är helt OK – om media håller koll på ifall man sköter sitt uppdrag utan att kränka de vårdbehövande och att VD och styrelsen inte stoppar en stor del av de pengar, som kommer från skattebetalarna, i sina egna fickor. I en artikel på RNS hemsida kan vi se vilka skiljelinjer som finns i synen på drogtester i skolorna, vilket RNS och många andra är varma förespråkare av. Sedan har vi Föräldraföreningen mot narkotika och det finns säkert några till. Under 70-talet var jag själv en varm anhängare av grundaren K. A. Westerbergs idéer, men med tiden kom jag att ifrågasätta metoderna då de lätt kunde missbrukas av beskäftiga vuxna. Allt om ingenting skriver initierat om situationen i dagens läge. Svensk Myndighetskontroll leker med tanken att det skulle kunna vara annorlunda här i Sverige.

Efter denna utflykt i minnenas skog och en hastig blick på dagens läge vad gäller drogpolitiken, inser jag att dagens blogginlägg blir lika långt som alltid. Nu återstår en liten fredagsrunda, där jag först fastnar för Techrisks bloggpost om Digital offentlighetsprincip. Sedan hälsar jag på hos Polisstaten, och Marcus ombord på Livbåten, som bägge luftar vad de känner inför datalagringen och all annan övervakning och kontroll; Intensifier berättar om att det finns alternativ; Rick skräder inte orden sedan han tagit del av Johan Linanders utläggning; och sist men inte minst Infallsvinkel, som har byggt upp en häftig vägg av länkar med bäring på datalagringsdirektivet. Den klistrar jag in rakt av – en maffig avslutning på denna vecka.

(Aftonbladet, DN, SvD, Troberg, Opassande, MiNimaliteter, HAX, SVT, DN 2, IDG, Falkvinge, Troberg 2, Fredriks blogg, Full Mental Straightjacket, Intensifier, Kunskapssamhället, Lakes lakonismer, Karl Sigfrid, Camilla Lindberg, Anders Mildner, Fredriks blogg del 2, Scaber Nestor, Sysadminbloggen, Rejdnell, Jerlerup, SvD 2, TV4, Svensk Myndighetskontroll, Maria Abrahamsson, Klara, teirdez, Ravenna, Lars-Erick, Anne Kekki, Emil Isberg, Farmor Gun, Magnihasa, Isak Gerson, Integritet och Frihet, Full Mental Straightjacket 2.)

Intressant.

Vilka tjänar på propagandan om det farliga internet?

Nu och då hör och ser jag nyhetsinslag, där journalister inte visar den oväld som vi har rätt att begära när det gäller internet. Alldeles nyss hörde jag på SR:s Studio Ett ett inslag om grooming där en privat företagare, som etablerat sig i ”branschen som kan konsten att sko sig på rädslan för pedofili” helt ostört fick fabulera om sin frälsargärning på det farliga internet. Det hade varit klädsamt om en forskare som t ex Elza Dunkel hade fått komma till tals som motvikt. Men det är klart – nu har moderaternas makt ökat och då gäller det att hålla sig väl med den nya maktens tjänare. Det är väl känt att moderatkvinnorna bedriver en kampanj mot grooming sedan en tid tillbaka. Den kampanjen borde Studio Ett hålla sig för god att medverka i.

Studio Ett tar även upp att datalagringsdirektivet är på gång och jag häpnar över att det är internetleverantörerna som verkar vara de enda som står upp för oss användare. SvD skrev tidigare idag om att ett förslag kommer i december och jag tolkar det som att det blir årets julklapp från regeringen och socialdemokraterna till det svenska folket. Sedan blir det vi kunder hos internetleverantörerna som tvingas betala för det kalaset. I det längsta har jag värjt mig mot tankarna att jag – för att visa vad jag tycker om att staten lägger sin näsa i blöt i allas vår internetbyk borde kryptera min kommunikation – men sedan tyckt att jag inte ska behöva göra mig det omaket. Men en längre tid har jag tänkt att rätten för mig och andra att få ha våra privata liv ifred uppenbarligen inte kan ske med mindre än att vi gör slag i saken, d v s lär oss hur vi gör för att markera att våra privata liv är vår privata sfär och inget som angår någon annan. Undrar varför media inte ser ut att vara intresserad av att se attacken mot enskilda individers användning av internet ur det perspektivet?

Under en tid har allt fler röster höjts för ett förbud mot anonymitet och därmed underförstått även olika anonymiseringsverktyg och -tjänster. När jag nu läser Niclas Lundblads artikel i Computer Sweden förstår jag att det är hög tid att ta ställning – fortsätta medverka i dessa makthavares övervakning och kontroll av vartenda aningslöst får i skocken tills de ringat in vilka som ser ut att vara svarta eller att stå upp för fri- och rättigheter som medborgare. Dit hör rätten att få betraktas som en hederlig individ tills att motsatsen bevisats och att min lust att stå upp för mina medborgerliga fri- och rättigheter genom att bland annat använda anonymiseringstjänster inte får tolkas av statens tjänare som bevis på att jag är en ljusskygg och därmed ohederlig person.

Ju flera hederliga individer som på detta sätt står upp för sina rättigheter, desto svårare blir det för all sköns krafter att i skydd av människors hysteri inför pedofiler och terrorister (i den ordningen) göra oss alla till måltavla för statliga och privata aktörers intrång. Den politiska beskäftigheten borde kunna hållas i schack genom att varje sunt tänkande politiker ställde sig frågan: - Vilka tjänar på propagandan om det farliga internet? Är det sådana intressens ärende som jag vill gå? Ser att Marit också har problem med att inte veta hur man gör – det behövs att någon berättar för oss innan även det blir förbjudet. Rick Falkvinge skriver att Staten kräver nycklarna till ditt liv; Hax skriver Skyll inte på mig; och Anders S Lindbäck har gjort en lista över intressanta ärenden i riksdagen under resten av året. Uppdatering: Mark Klamberg noterar att även Polismetodutredningen kommer i december.

När nu statsministern presenterat sin nya regering med bland annat en helt ny IT-minister, som också har ansvar för de regionala frågorna, är vi många som ställer oss frågan var hennes styrka i fråga om denna tekniks användning ligger. Av artikeln hos IDG.se drar jag slutsatsen att regeringen prioriterar företagens it-användning och polisens övervakning och kontroll. Värnet av medborgarnas fri- och rättigheter samt rättssäkerheten för enskilda individer, som vistas delar av sin dag på nätet, talar man mycket tyst om. Ser också att många jublar över den satsning som regeringen gör genom de pengar som PTS förfogar över. Om detta och tidigare anslagna medel skriver även Jordbruksverket, SR P4 Jämtland och Länsstyrelsen som t ex här i Värmland. Dogge har dragit en del slutsatser. Scaber Nestor verkar helt perplex av att den nya hatten inte är mera använd :). Jag tror att han misstar sig. Av vad jag läst får jag intryck av att hon inte går av för hackor och att hon redan finns med i bilden som Maud Olofssons efterträdare. Det ska bli intressant se om vi här har att göra med en anhängare av ett öppet och fritt internet eller om hon redan sällat sig till dem som anser att skyddet för producentföretagens närstående rättigheter inom upphovsrätten är väl balanserad i såväl EU-direktiv som lagstiftning. Johan Hallsenius, chefredaktör hos Computer Sweden läser in att satsningen på Anna-Karin Hatt tänder hopp om ljusare tider för framtidsbranschen IT. Men, det beror väl helt på var man har sitt hjärta. Kan tänka mig att ”säkerhet och kontroll” redan är en rätt lönsam del av branschen. Futuriteter noterar Sveriges övervakningsexport m m.

Anna Troberg reflekterar och resonerar om Piratpartiets jobb idag och framgent. Opassande har funderingar kring höger och vänster i politiken samt upphovsrätten. MMN-o jobbar för att få tillbaka sin utrustning sedan kommunens IT-folk polisanmält hans användning av den kabel, som ingår i verksamhetslokalens utrustning.

Intressant.

En mustig gryta eller enbart valfläsk.

Försöker komma igen efter några dygn i sängläge och inleder med den stora nyheten i SvD att de röd-gröna vill riva upp FRA-lagen. Det är verkligen fem minuter i tolv och verkar inte helt seriöst. Felten lutar åt att SvD gör detsamma som tidigare DN gjorde i förra veckan, när artiklar om den kommande datalagringslagen bara visades på webben. Sammanflätningen av politik och de tidningar, som allmänheten betraktar som public service-media är ett demokratiskt problem i sig för ett parti som Piratpartiet. Det är inte utan att jag ser ett mönster – ett parti som sjunger internets lov utgör ett hot mot tidningsvärlden och därför förvisas vi till webben. Jag måste erkänna att jag hittills haft en rätt naiv syn på medierna och att den här valrörelsen hjälpt mig att inse det.

Igår var det ståhejet kring nyheterna om de senaste opinionsmätningarna som fångade mitt intresse, idag läser jag att de verkliga vinnarna är opinionsmätningsföretagen. De lever i symbios med de politiska partierna. Just nu levererar de mumma åt Alliansen. Men egentligen är det inte alls konstigt. Alla, som vet något om konsten att sälja en ideologi känner också till fenomenet att förhållandevis många människor vill följa den, som man ser som vinnare. Därför handlar valrörelsen i huvudsak om att sälja in valfläsk med hjälp av media och många flitiga små myror. Piratpartiets Rick Falkvinge ställer frågan När blev vi dom som vi inte var? Det är en berättigad fråga, som dock varken Alliansen eller de röd-gröna har något intresse att besvara. Men, helt klart ser vi att det just nu finns en jordmån (eller marknad om man så vill) för partier, vars kandidater bäst lyckas med att sälja in sig själva till olika media.

Därför är det intressant notera PJ Anders Linders farhågor, ifall Moderaterna blir alltför dominanta. Det behövs lite tabasco i grytan, skriver han, till stöd för de andra partierna i alliansen. De som känner mig vet att jag är en tämligen usel kock, men när det gäller den politiska köttgrytan, vågar jag påstå att det behövs mer än bara fläsk och det som Linder kallar tabasco. En ingrediens som jag saknar i Alliansens gryta är ett gott ledarskap. En titt i SvD:s Näringsliv bär syn för sägen. Där skriver Andreas Cervenka om Valrörelsens glömda fråga. Det handlar om rapporten som en tvärpolitisk kommission presenterade under Almedalsveckan. Kommissionen med företrädare för de båda blocken efterlyste framförallt ärlighet mot medborgarna om att problemet finns och att det krävs en tydlighet kring vilka åtaganden som samhället kan leva upp till och vad den enskilde individen själv måste ta ansvar för. Efter att ha läst den artikeln undrar jag om inte Linders krydda handlar om något annat än tabasco. Han verkar vara mera orolig för att psykologin får till effekt att vinnaren tar allt. Sådan omsorg om makten kan straffa sig.

Vill man det demokratiska styrelseskicket väl, håller det inte att företrädare för den tredje statsmakten lånar sig till att vara enbart en megafon för den härskande makten. Ett särskilt ansvar vilar på de media, som idag har den roll, som forna tiders narr tog på sig – att säga härskaren ett och annat sanningens ord. Hos Dagens Nyheter kunde vi i förra veckan se hur de uppfyller sitt uppdrag som granskare, när de filtrerade nyheterna och såg till att artiklarna om den väntande lagstiftningen om datalagringen inte nådde ut till läsarna av papperstidningen. Trots att alla deras läsare genom sin användning av telefoner – fasta eller mobila – är berörda av detta, om än inte i samma utsträckning som vi nätmedborgare. Jag var så naiv att jag skrev Läs, läs – det står i tidningen! Med slutklämmen ”Nu måste jag köpa DN och visa väljare.” Tji fick jag. Felten sätter ord på de tankar och känslor som särbehandlingen föder.

Tycker mig för övrigt se att ärligheten som ingrediens i samhällskittet lyser med sin frånvaro litet varstans. Det visar bland annat Jesus Alcala med sin artikel Valfrågan som snabbt begravdes, där han visar hur regeringskansliet raskt brutit udden av djurrättsaktivisternas försök att använda ett mera demokratiskt angreppssätt för sin hjärtefråga. Detta utan tanke på vad det kan få för konsekvenser i ett längre perspektiv på det sociala planet. Artikeln visar att regeringen saknar empati för djurrättsaktivisters engagemang. Men också insikt om hur regeringens arrogans kan uppfattas av de näringsidkare vilka nonchalerar djurens rätt. Det hela kan inte enkelt avfärdas med den enkla retoriken att de engagerade är vänsterextremister och därför saknar respekt för näringsidkarnas rättigheter. Här hjälper det att fundera kring vad som kan vara hönan och vad som kan vara ägget. Därför välkomnar jag att Miljöpartiet bestämt sig för att se till att Jordbruksminister Erlandsson blir granskad av Konstitutionsutskottet.

Vid sidan av demokrati- och integritetsfrågorna står frågor om brott och straff i en klass för sig. Här kan vi se hur Folkpartiet liberalerna profilerat sig på den rädsla för brottsligheten som de och Moderaterna eldat under genom åren. Och där Socialdemokaterna gör sitt bästa för att komma ifatt. Svensk Myndighetskontroll skriver mycket bra om Brott och straff. En annan gren på samma träd handlar om övervakning och kontroll. Hos Henrik Brändén finner jag information, som klargör att forskningen inom Sverige och EU inte längre är fri, utan blivit beställningsjobb. Saken gäller Indect, systemet som flera av oss avhandlade i veckan som gick. Ansvarig minister är Tobias Krantz (FP) d v s en företrädare för samma parti som FP:s rättstalespersonen Johan Pehrson. Politiken på det här området handlar om att regeringen satsat miljarder på skärpt lagstiftning för att med det signalera till medborgarna att man ser allvarligt på brottsligheten. Ett mycket dyrt sätt att sända signaler och inte särskilt effektivt, eftersom det verkar vara dåligt bevänt med krav på effektivitet och hushållning med såväl sociala som monetära resurser inom detta politikområde.

Vad jag kan se är det inte bara inom finanssektorn som det råder en jakt på kortsiktiga vinster. I det långa loppet kommer bristen på insikt hos ledande politiker om det sociala kapitalets betydelse att straffa sig. Ser att Opassande också funderat kring detta med medmänsklighet. Gillar hennes eftertänksamma funderingar, då de hjälper mig och andra att tänka efter var vi själva står. Här ett exempel på det – en Brännpunktsartikel, som så småningom lades ut på nätet. I gårdagens papperstidning fanns endast ett litet citat ”Kontrollhetsen driver fram främlingsfientlighet. Piratpartisterna Anna Troberg, Gun Svensson och Mikael Nilsson om hur grupper misstänkliggörs genom övervakning”. Mikael noterar och kommenterar artikeln. Anna Troberg likaså. Anders S Lindbäck ger oss ett annat exempel på den förflackning som skett som en följd av bristande politiskt ledarskap och medias sätt att sköta sin uppgift. Josh har också läst och förundras. Och jag ser det som ett bra exempel på hur det går när samhället låter en troslära få alltför stark spridning. Det som började som ett tvång till frihet i en pedagogik utvecklad inom Hassela-kollektivet i början av 1970-talet har sedan dess spritts genom Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle till landets skolor. Ironiskt nog kan vi av en text på deras hemsida där JO uttalat sig om slumpvisa, frivilliga drogtester ställa oss frågan om det som Josh och andra uppmärksammat, är i linje med JO:s ståndpunkt.

Intressant.

Äntligen viktiga riksdagsfrågor i valrörelsen.

Äntligen har det lossnat i fråga om datalagringsdirektivets implementering i Svea rikes lag. DN har ställt frågor till partierna före valet vilket länge såg ut som en omöjlighet. DN har idag ett antal artiklar och ett debattinlägg där saken belyses ur olika perspektiv. Hax har läst och gör en beräkning vad det kostar att införa lagen och vad det kan kosta att låta bli. Frendo.se bjuder på en intressant bakgrundsbeskrivning. Piraten Anders bidrar med de tre kronor per svensk som böterna kostar. Minimaliteter beskriver det politiska läget. Nu väntar jag bara på en artikel om forskningsprojektet Indect, som behöver belysas ur många olika synvinklar. Parallellt borde forskning bedrivas kring vilka värden som föröds, när de som sysslar med Säkerhet och beredskap har förälskat sig så till den milda grad i all denna tekniska utrustning för övervakning och kontroll att de är beredda att utsätta oss alla för detta. Inte minst därför att vi, som håller oss på rätt sida om lagen, fortfarande är i en klar majoritet. Är det verkligen OK att utsätta oss alla för denna övervakningshysteri i tro att det ska bli lättare att få fast de som gör sig skyldiga till brott? Var finns den forskning som visar att ett eskalerande krig mellan polis och kriminella är det som ger bäst resultat både på kort och lång sikt?

Var finns den forskning som visar att det är hållbart i längden att göra som Fredrik Reinfeldt – säga ett före ett val och sedan göra något annat efter valet, så som skedde inför valet 2006. Rick Falkvinge har hos SVT skrivit ett debattinlägg där han påminner om vad som tidigare sagts och konstaterar att Fredrik Reinfeldt nu visar vems intressen han sätter främst. Jag har tidigare visat hur politikerna abdikerat från sitt ansvar att företräda allmänintresset när lobbyn trycker på. Sedan dess har en av dessa lobbyister, som känt sig utmanad, kommit med ett genmäle på Christopher Kullenbergs debattinlägg i SvD häromdagen. Naturligtvis blir inte Christopher Kullenberg svaret skyldig. Strötankar i samtidens liberala utmarker visar att vi är en växande skara som insett vad det hela handlar om. Ett särintresse som politikerna gett anledning tro att deras intresse går före allting annat. Ett särintresse med tentakler långt in i det myndighets-Sverige som ska svara för att medborgare behandlas på ett juste och rättssäkert sätt. Ett särintresse som inte behöver rucka på sina föreställningar om vad som är skäligt, när det gäller detta oskäliga monopol.

Avslutningsvis – se gärna filmen om Indect och fundera på om inte de pengarna som detta projekt kostar kunde användas bättre i projekt, där skolor i samverkan med andra aktörer kan satsa på förebyggande arbete och bland annat lära sig om Creative Commons License. Om Beatrice Ask hade sinne för ett juste agerande, då skulle hon omarbeta sin lilla gula och där lägga in ”lilla blå” med ett utförligt avsnitt om CC så att skolelever och lärare samtidigt kunde få information om detta alternativ. Nu är det bara husbondens röst som hörs.

Läs mera om Indect hos bland andra Sagor från Livbåten; Oscar Swartz och Hax. Notera att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är företrädd. Samma myndighet som gör det möjligt för säkerhetsbranschen att förlusta sig på Älvsjömässan den 14 - 17 september.

Intressant.

Läs, läs – det står i tidningen!

Ser att DN gör ett gott försök att bringa reda i var de olika partierna står när det gäller frågan om att införa datalagringen i svensk lag. Det är hög tid. Nog är det intressant att se hur eniga socialdemokrater och moderater är när det verkligen gäller. Har svårt tro att det bara handlar om pengar, utan det gäller nog i lika hög grad att politikerna vill vandra denna väg mot mera övervakning och kontroll av medborgarna. Samtidigt ogillar de att folket vill ha ökad insyn i hur de sköter sina uppdrag. Det finns bara ett språk som de möjligen kan ta in - även om det dröjer: Att folket röstar med fötterna!

Läser hos IDG.se att det är ont om it-folk på valbar plats. Självklart med tanke på att det gäller de partier, som redan är inne i riksdagen och som vi har att tacka för lagklustret kring FRA:s verksamhet, Ipred och snart datalagring. För att inte tala om Indect – ett projekt som kan ge de flesta med inlevelseförmåga skälvningar av obehag. När jag läst inlägget hos Sagor från livbåten och kollat på videon hos Oscar Swartz, undrar jag hur de människor som sysslar med denna verksamhet är funtade. Och hur politikerna tänker, som inte klarar att sätta ner foten och säga stopp och belägg. Henrik skriver om att detta är ett projekt ”finansierat av det sk sjunde ramprogrammet, vars hela syfte är att stödja forskning som är direkt inriktad på att uppnå samhälleliga mål EU-kommissionen anser önskvärda”. Hos Oscar ser jag att projektet presenterades här i Stockholm under Sveriges ordförandeskap i EU. Om detta kan jag inte dra mig till minnes att jag hört eller sett något om i public servicemedia. Men Beelzebjörn har en poäng, de är upptagna med annat. Scaber Nestor och Daniel Gustafsson har också upptäckt vad som är på färde.

Sedan ser jag att det inte bara är på EU-nivå, som det händer saker i skymundan. När jag läser vad Stefan Mårtensson (C ) ledamot i Bygg-, Miljö- och Hälsoskyddsnämnden, skriver på sin blogg, är öppenhet och transparens en bristvara även i den kommunala verksamheten. Håller med Stefan att bästa botemedlet mot medborgarnas misstro mot politiker är just offentlighet. Varför läggs inte konsultrapporterna ut på kommunens hemsida, möjliga för medborgarna att ta del av? Varför blir man så ängslig, när en ledamot kommer med ett konstruktivt förslag om att testa ökad öppenhet visavi kommunens medborgare, att man inte ens vill utreda möjligheterna? Men, egentligen behöver jag väl inte gå till Värmdö kommun för att hitta exempel på sviterna av ”samtal i slutna rum” på kommunal nivå. Jag kan ju se det på mycket närmare håll. Jag säger bara Malsta, för att ta ett exempel. Intressant dock att SKL uppmärksammat behovet av medborgardialog, men vad hjälper det när tjänstemän drillas att dansa efter politikernas pipa.

Är det verkligen att undra på att jag kandiderar för Piratpartiet? Nu måste jag köpa DN för att visa väljare. Läs, läs – det står i tidningen!

Intressant.

Frågor från PP till alla andra partier.

Inleder med artikeln hos Newsmill skriven av Piratpartiets Klara Tovhult, Emil Isberg och Malin Ahnberg. De visar att både Alliansen och de Rödgröna låtit Försäkringskassan sätta rättssäkerheten ur spel. Eftersom de frågor, som Piratpartiet tycker är viktiga, har en tyngd, som gör att de sjunker som stenar i floden av plånboksfrågor, måste vi ta upp dem själva direkt med väljarna. Att frågorna ställts via vårt presscenter visar att PP fortfarande lever på hoppet att det finns journalister där ute som har lust att söka svar på dessa viktiga frågor. Men, jag undrar ... När inte ens Henrik Brändéns och Markus ”Lake” Berglunds förklaring till varför de väljer att rösta på Piratpartiet verkar vara intressant. Men, i medias dramaturgi ligger väl att se det mera som något mot S och C än för PP. Synd för de har något mycket viktigt att säga.

Henrik skriver på sin blogg bland annat:

”När jag möter unga idag ser jag att de, precis som vi gjorde i min ungdom, älskar att prata med varandra. Om livet och kärleken, om politik, filosofi och existentiella frågor. Liksom när jag var ung skriver många musik, lyrik, noveller och dagböcker. Men sättet skiljer sig. Samtal jag förde på caféer och i telefon äger idag rum med skype och olika chatfunktioner. Där jag skrev ett brev på papper skickar dagens unga ett e-mail. Där jag och mina jämnåriga hade anteckningsböcker och lösblad med personliga anteckningar och litterära försök lägger många av dagens unga sitt material på ett datautrymme på en extern server, så att de var de än befinner sig ska kunna komma åt det över nätet.

Kombinationen av IPRED-lag, FRA-lag och datalagringsdirektiv innebär därmed för dagens unga exakt vad det hade inneburit för mig och mina vänner ifall det suttit mikrofoner under borden på Uppsalas alla caféer, våra telefonsamtal avlyssnats och brev sprättats, och dessutom bok- och musikförlagens agenter ständigt haft rätt att rota genom våra väskor. Det som skett de senaste åren är helt enkelt att vi tagit stora kliv rakt in i ett övervakningssamhälle. Sådana saker är idag verklighet i Sverige och många andra västländer, som i min ungdom fick oss att ta avstånd från Östtyskland och andra kommuniststater.”

Det kan inte sägas bättre. Jag är så gammal att jag minns året innan Berlinmuren, då jag fick tillfälle att träffa östtyska ungdomar på ett läger i Väst-Berlin och på nära håll fick uppleva vilket dubbelliv de tvingades leva under. De hade rädslan för upptäckt ständigt närvarande, därför att de var politiskt engagerade i något annat än det kommunistiska ungdomsförbundet. Som exempel kan nämnas att den grupp, som de tillhörde fick bestå av max 8 deltagare. Detta för att begränsa skadeverkningarna ifall någon av dem blev avslöjad och utsatt för tortyr för att röja vilka andra som staten såg som dess fiende.

Att våra ledande partiers företrädare saknar förmåga att se hur olika myndigheter på allt lösare grunder tränger sig in i det som är våra privata liv och emellanåt gör oss rättslösa är förfärligt. Aningslöst traskar man bara vidare på den inslagna vägen. Har man någonsin tänkt tanken: - Vilket samhällsklimat gynnas av detta? Har man någonsin reflekterat över vad detta säger om dem själva i sin roll som politiker? Lars-Erick ställer viktiga frågor om den saken.

Dexion argumenterar med glöd varför höstens val handlar om medborgerliga fri- och rättigheter kontra övervakning och kontroll. Skivad lime skriver om hur läkemedelsföretag tack vare sina patenträttigheter kan låta vinstintresset gå före uppgiften att bota eller lindra lidandet i världen. Svensk Myndighetskontroll har tagit fasta på en artikel från november 2008 för att visa att det finns människor som insett det verkligt stora i att vara människor med förmåga att försonas med det allra värsta som kan hända.

Stor heder åt alla dem som under en hård prövning inser att de själva mår bättre av att gå en annan väg än hatets och vedergällningens. Expressen skriver att Alliansen tillsatt en utredning och ger exempel på hårdare nypor och att de rödgröna förmodligen inte hinner bli klar med sitt program om brott och straff före valet. Jag önskar att bägge blocken kunde ta till sig en del av den visdom som makarna Rönnqvist visade prov på i Aftonbladets artikel.

Intressant.

Sverige – ett Informations- och Kommunikationssamhälle?

Johan Hallsenius, Chefredaktör, Computer Sweden spånar mycket intressant om vad som kommer att hända med it-frågorna efter valet. Oavsett vilket av hans fem scenarier, som vinner insteg hos regeringsbildarna, står det klart att it-politiken behöver en uppryckning. Hallsenius konstaterar: ”Hittills har valrörelsen inte precis handlat om it-frågor. En stor omorganisation i departementen efter valet i syfte att lyfta fram it-politiken ligger därför knappast i korten – oavsett vem som vinner. It-frågorna har alltför låg prioritet. Och det är illa. Svensk offentlig sektor behöver press uppifrån för att effektiviseras med hjälp av it. Hushållen och företagen behöver en toppmodern it-infrastruktur. It- och telekombranschen behöver ett begripligt och stabilt regelverk för att våga investera. Skolan behöver ett jättelyft för att komma i kapp resten av samhället.”

Tidigare har CS noterat att inget parti orkar lyfta it-frågorna i valrörelsen. Det känns med förlov sagt rätt oförskämt, med tanke på att det är just det förhållandet som lett till att Piratpartiet bildats. Jag kan tydligt se att detta parti är sprunget ur de etablerade partiernas negativa förhållningssätt till informations- och kommunikationstekniken i händerna på vanliga människor främst därför att de därigenom fått möjlighet att granska makthavarna på ett helt annat sätt än tidigare. Men, att tekniken samtidigt gör det möjligt för människor att skaffa sig mer kunskap om det till synes enkla och okomplicerade, det kommer bort i sammanhanget.

Man kan verkligen fråga sig hur skolan ska kunna få ”ett jättelyft” med den inställning tilll internet, som sprids av tongivande politiker som Cecilia Wikström och Cecilia Malmström, båda inom Folkpartiet, vars partiledare är utbildningsminister. Medierådet, där de hämtat sin kunskap, ”arbetar med barns och ungas mediesituation, med syfte att minska riskerna för skadlig mediepåverkan samt att öka förståelsen för barns och ungas kreativitet och aktiviteter på internet”. När jag ser hur dessa politiker använder sig av deras arbetsmaterial, då kan jag inte låta blir att undra hur Regeringskansliet, som rådet sorterar under, ser till att den andra delen av rådets uppgift får större genomslagskraft. Och om barnens far- och morföräldrar ska kunna ses som resurser i den här utvecklingen, då måste politiker och media sluta skrämmas med internets farligheter. Det är framförallt bland människor 55+ som intresset för internet måste öka om Sverige fortsatt ska ses som ett Informations- och Kunskapssamhälle.

När människor uppför sig illa mot varandra, då är det tydligen i Folkpartiets tankevärld internets och sociala mediers fel. Inte att de människor, som hanterar dessa redskap, brister i sin förmåga till inlevelse och drivs av en vilja att göra andra illa eller vill ge tillbaka med andra mynt. Eftersom dessa FP-kvinnor säger sig måna om barn och ungdomar, anser de att det behövs särskilda åtgärdsprogram för att barn och ungdomar ska förstå att de måste uppföra sig på ett juste sätt, även när de använder datorer och mobiler. Kommen så långt börjar jag tvivla på om det verkligen är omsorgen om barnen, som är deras egentliga motiv. Vid det här laget har vi lärt oss att omtanken om barnen används av många intressenter, som av andra skäl vill övervaka och kontrollera internet. Om de verkligen brydde sig om barnen, skulle de väl vilja att barnen rustas för ett framtida liv, där tillgång till internet och olika verktyg för information och kommunikation vore fullkomligt självklara verktyg för deras kunskapsbyggande.

Som ni märker håller jag på att bearbeta de känslor, som dessa kvinnor rivit upp i mitt inre. Mest därför att Cecilia Wikström, på den position där hon är, inte begriper att lagar och förordningar måste vara desamma oavsett om man är på nätet eller någon annanstans. Sedan undrar jag vart de vill komma med att vädra sin teknikrädsla, eftersom den stämmer väldigt illa med utspelet om en IT-strategi för skolan, även om vi kan se att deras parti, Folkpartiet, inte är särskilt het på gröten. Av detta drar jag slutsatsen att om Sverige ska återta förlorad mark på kultur- och kunskapsområdet, då måste flera göra som jag – rösta på Piratpartiet.

Avslutar med en liten fredagsrunda: Opassande; Joshen; Polisstaten; Techrisk; Svensk Myndighetskontroll; Christian Engström; och Lars-Erick. Imorgon blir det några timmar på Sergels torg i Stockholm för utdelning av flygblad och samtidigt skaffa mera valmaterial.

Intressant.

Vara omgiven av politikers filter – sicket liv!

Det är en rätt märklig bild av unga människors tillvaro som Cecilia Wikström ger i sitt och Eva Edwardssons inlägg i SvD, där hon talar om nätmobbning och delar in ungdomars liv i ett liv på nätet och ett annat liv i övrigt. Sedan tar de båda två i så att livstycket nästan spricker: ”Jan Björklund (FP) har som utbildningsminister skapat den största satsningen mot mobbning i svenska skolor någonsin. Det är dags att det arbetet breddas och kompletteras genom att Skolverket får i uppdrag att förtydliga sina allmänna råd för att ge tydlig vägledning till skolor kring hur de ska tackla nätmobbning. Vi tycker också att det är självklart att alla skolor ska inkludera insatser mot nätmobbning i sin plan mot kränkande behandling”.

Mig säger detta stycke att det är verkligen skräp till utbildningsminister om han vet så litet om unga människors liv att han behöver en uppbackning av några partikamrater, som uppvisar så stor okunnighet om informations- och kommunikationsteknikens roll i unga människors dagliga liv. En skola som behöver ministerord för att i program mot mobbning inkludera ”Internet, sms, msn, e-post eller chatt” torde vara sorgligt efter i utvecklingen. För det första är internet en infrastruktur för att transportera de ettor och nollor, som förmedlar sms, msn, e-post och chatt. Internet är för dessa elektroniska meddelanden vad vägar och järnvägar är för vanliga brev. Internet har således inte ett skvatt med innehållet i det som förmedlas att göra.

Cecilia Wikström, som presenterar sig som europaparlamentariker, ledamot utskottet för medborgerliga fri och rättigheter, har med detta inlägg spolierat den sista rest av mitt hopp om henne, som en tillgång för den liberala gruppen ALDE i Europaparlamentet. Det var inte alls så länge sedan, som jag fann anledning att ta itu med Cecilia Wikströms iver för moralisk upprustning av oss andra. Då var det efter ett inlägg i Upsala Nya Tidning för att rättfärdiga EU-direktiv om censur med övervakning och kontroll i hopp om att därmed stoppa spridning av barnpornografi. Nu ser jag att Cecilia Wikström, istället för att våga tro på möjligheten att bygga in ett hederligt beteende i människors hjärtan och hjärnor, satsar på att bygga in filter i datorer istället. Filter som den tekniskt kunnige lätt tar sig förbi. Hon vill dessutom dra i härnad mot rätten att få vara anonym. Kvalitets- och säkerhetschef på .Se, Anne-Marie Eklund Löwinder, skrev den 13 april 2009 Är rätten att vara anonym på nätet i farozonen? Funderar man en stund kring det som hon skriver, måste man ställa sig frågor vad man vinner på att allt fler skaffar sig anonymiseringstjänster, därför att politiker inte längre vågar sätta sin lit till att barn, ungdomar och vuxna i ett samspel ska kunna klara av att hålla sig till en netikett, men också lära sig att hantera dem som bär sig illa åt. De måste berövas den makt, som alla ger dem genom sitt uppskruvade beteende. It takes two to tango.

Men, vad värre är – alla krav på censur och övervakning leder till statligt intrång i våra privata liv. Att Cecilia Wikström och andra politiker inte inser det, visar att hon inget lärt av FRA-debatten. Sedan får jag leva med att Cecilia Wikströms och Eva Edwardssons inlägg kommer att finnas i den papperstidning, som jag prenumererar på. Huvvaligen! Då får jag trösta mig med Joshens kloka ord och att jag är i gott sällskap: Markus ”Lake” Berglund; och Mediafreak.

Ser sedan att Anna Troberg redan är skittrött på allt valfuskande. Själv har jag tagit mig an uppgiften att hålla koll på Piratpartiets valsedlar i Kommunhuset och Biblioteket, två lokaler för förtidsröstning i Norrtälje stad. I Kommunhuset kunde jag se anvisningar om i vilken låda Övriga partier dit Piratpartiet räknas skulle placeras. Ska jag tolka Anna som så att jag måste kolla upp vem som utfärdat anvisningarna? Ja, det skadar väl ingen att fråga.

Intressant.