Frågor från PP till alla andra partier.

Inleder med artikeln hos Newsmill skriven av Piratpartiets Klara Tovhult, Emil Isberg och Malin Ahnberg. De visar att både Alliansen och de Rödgröna låtit Försäkringskassan sätta rättssäkerheten ur spel. Eftersom de frågor, som Piratpartiet tycker är viktiga, har en tyngd, som gör att de sjunker som stenar i floden av plånboksfrågor, måste vi ta upp dem själva direkt med väljarna. Att frågorna ställts via vårt presscenter visar att PP fortfarande lever på hoppet att det finns journalister där ute som har lust att söka svar på dessa viktiga frågor. Men, jag undrar ... När inte ens Henrik Brändéns och Markus ”Lake” Berglunds förklaring till varför de väljer att rösta på Piratpartiet verkar vara intressant. Men, i medias dramaturgi ligger väl att se det mera som något mot S och C än för PP. Synd för de har något mycket viktigt att säga.

Henrik skriver på sin blogg bland annat:

”När jag möter unga idag ser jag att de, precis som vi gjorde i min ungdom, älskar att prata med varandra. Om livet och kärleken, om politik, filosofi och existentiella frågor. Liksom när jag var ung skriver många musik, lyrik, noveller och dagböcker. Men sättet skiljer sig. Samtal jag förde på caféer och i telefon äger idag rum med skype och olika chatfunktioner. Där jag skrev ett brev på papper skickar dagens unga ett e-mail. Där jag och mina jämnåriga hade anteckningsböcker och lösblad med personliga anteckningar och litterära försök lägger många av dagens unga sitt material på ett datautrymme på en extern server, så att de var de än befinner sig ska kunna komma åt det över nätet.

Kombinationen av IPRED-lag, FRA-lag och datalagringsdirektiv innebär därmed för dagens unga exakt vad det hade inneburit för mig och mina vänner ifall det suttit mikrofoner under borden på Uppsalas alla caféer, våra telefonsamtal avlyssnats och brev sprättats, och dessutom bok- och musikförlagens agenter ständigt haft rätt att rota genom våra väskor. Det som skett de senaste åren är helt enkelt att vi tagit stora kliv rakt in i ett övervakningssamhälle. Sådana saker är idag verklighet i Sverige och många andra västländer, som i min ungdom fick oss att ta avstånd från Östtyskland och andra kommuniststater.”

Det kan inte sägas bättre. Jag är så gammal att jag minns året innan Berlinmuren, då jag fick tillfälle att träffa östtyska ungdomar på ett läger i Väst-Berlin och på nära håll fick uppleva vilket dubbelliv de tvingades leva under. De hade rädslan för upptäckt ständigt närvarande, därför att de var politiskt engagerade i något annat än det kommunistiska ungdomsförbundet. Som exempel kan nämnas att den grupp, som de tillhörde fick bestå av max 8 deltagare. Detta för att begränsa skadeverkningarna ifall någon av dem blev avslöjad och utsatt för tortyr för att röja vilka andra som staten såg som dess fiende.

Att våra ledande partiers företrädare saknar förmåga att se hur olika myndigheter på allt lösare grunder tränger sig in i det som är våra privata liv och emellanåt gör oss rättslösa är förfärligt. Aningslöst traskar man bara vidare på den inslagna vägen. Har man någonsin tänkt tanken: - Vilket samhällsklimat gynnas av detta? Har man någonsin reflekterat över vad detta säger om dem själva i sin roll som politiker? Lars-Erick ställer viktiga frågor om den saken.

Dexion argumenterar med glöd varför höstens val handlar om medborgerliga fri- och rättigheter kontra övervakning och kontroll. Skivad lime skriver om hur läkemedelsföretag tack vare sina patenträttigheter kan låta vinstintresset gå före uppgiften att bota eller lindra lidandet i världen. Svensk Myndighetskontroll har tagit fasta på en artikel från november 2008 för att visa att det finns människor som insett det verkligt stora i att vara människor med förmåga att försonas med det allra värsta som kan hända.

Stor heder åt alla dem som under en hård prövning inser att de själva mår bättre av att gå en annan väg än hatets och vedergällningens. Expressen skriver att Alliansen tillsatt en utredning och ger exempel på hårdare nypor och att de rödgröna förmodligen inte hinner bli klar med sitt program om brott och straff före valet. Jag önskar att bägge blocken kunde ta till sig en del av den visdom som makarna Rönnqvist visade prov på i Aftonbladets artikel.

Intressant.

Alla dessa intressen som ska samsas i en demokrati.

Idag bekräftas av SR:s Ekot att det är oklart hur en rödgrön majoritet i valet kommer att hantera frågan om FRA:s signalspaning som förutom kontroll av ett specifikt urval av trafikdata även sysslar med en hemligstämplad utvecklingsverksamhet där anställda med tillgång till stora mängder trafikdata kan ägna sig åt en kartläggning av det svenska folket. OlofB, som tidigare illustrerat vad det är fråga om, ställde i april frågan Hur gör vi FRA till en valfråga? En berättigad fråga eftersom den granskande makten – medierna – ser den lagstiftning, som dribblats genom riksdagen, som ett resultat av ett demokratiskt beslut och således något vi måste acceptera. Medan vi i bloggosfären gjort vårt bästa för att visa att beslutet är ett resultat av en demokrati i förfall. Men utan bekräftelse i etablerade medier kan vi viftas undan som mygg.

Det är gott och väl att saker synas i sömmarna i efterskott, men vi kan idag notera att det i valrörelsen mera spekuleras i tänkbara effekter av de bägge blockens politik, än det som visar hur politikerna förvaltat väljarnas förtroende efter ett val. Jag tycker att regeringen kommit undan granskningen av vad som då var på gång alltför lättvindigt och nu är den i mitt tycke obehagligaste delen av FRA:s verksamhet hemligstämplad och således omöjlig att syna i sömmarna. Men, att FRA-debatten fortfarande är i högsta grad levande visar t ex Beelzebjörn i ett gästinlägg hos Håkan Ünsal.

Själv har jag lutat åt att det är journalisternas kluvna förhållande till internet, som kan förklara att idéer om censur och övervakning ostört kan vinna terräng bland politikerna. Det ska bli intressant se hur länge KD:s Alf Svensson klarar sig undan en förklaring till att han skriver under en skriftlig förklaring med uttrycklig koppling till Datalagringsdirektivet ”för att starta eller väcka nytt liv i en debatt kring ett ämne som ingår i Europeiska Unionens befogenheter”, utan att samtidigt ha en avsikt att därigenom påverka hela EU. Det går inte att ta miste på att Alf Svensson i sitt genmäle i Expressen är rätt stolt över att KD lyckades övertyga alliansen om ett förbud mot innehav av barnpornografi. I dess kölvatten har vi nu här i Sverige dessutom en lag om ”tittförbud”, vilket visar att riksdagen genom att öppna upp för KD:s ivrande hamnat på ett sluttande plan, där arbete med och innehav av serietidningar kan straffas. Jag kan också se att Rick Falkvinges, min och andra piraters reaktion på den lag, som gjort detta möjligt, av dessa moralister tolkas som att vi skulle försvara sexuella övergrepp på barn. Men, när de själva kan använda nätet för att sprida sina missuppfattningar och vanföreställningar, då är tydligen internet helt OK.

Det skulle inte förvåna mig om detta är en medveten spekulation i människors vämjelse inför barnporr, för att KD ska klara 4-procentspärren. Jag hoppas givetvis att människor tänker längre än näsan räcker och tar avstånd från en utveckling där politiker kommer undan med att utmåla internet som roten till allt ont och att en bättre värld bara kan vinnas med hjälp av censur och övervakning.

Det började med terroristhot, något som Gösta Hulten, journalist och författare samt talesperson medborgarrättsrörelsen Charta 2008 tar upp i sitt inlägg i SvD Brännpunkt och som han avslutar ”systemet av speciallagar och massövervakning som blivit en ny, lönsam global industri, hotar oss alla. Kriget mot terrorismen, vår tids farligaste villfarelse, skulle skydda det öppna samhället, men är på väg att bli dess största hot”. I terrorns spår följer sedan villfarelsen att ondskan i världen kan utrotas genom censur och övervakning av än det ena och än det andra. Calandrella ger exempel på hur polisen i vår närhet vill rucka på en grundbult i vårt rättssystem för att förenkla jobbet. Men, märkligast av allt är att Alf Svensson och andra som verkar i Guds namn inte längre sätter sin lit till sin förmåga att vinna människors hjärtan för det goda, utan försöker inbilla sig själva och andra att det går att komma åt människors ondska med en vedergällning, där det ses som försumbart att även oskyldiga blir dömda.

Avrundar med Hax som tycker sig se en ny medievärld. Jag har rätt länge varit inne på liknande funderingar. Men, medan Hax lyfter fram politikers och andra makthavares oförmåga att hantera att deras hemligstämplade handlingar läcker ut och därför kommer att besluta om regler för kommunikationsverktyget internets användning, har Deepedition funderingar kring den balansgång som krävs för att ett vettigt samspel ska fungera till nytta för såväl individer som kollektiv. Och när Niclas undslipper sig även ett PS med en tanke, som inte är helt fel i sammanhanget, då visar det bara hela vidden av vad världsamfundets oförmåga att hantera konflikterna i Mellanöstern kan ställa till med. Lars-Erick undrar om kritikerna vill skjuta budbäraren och Medievärldens chefredaktör Axel Andén bidrar med sin syn på det skeende som bäddat för detta.

Egentligen visar konflikten där borta i grund och botten på samma oförmåga, som vi själva trots alla goda föresatser visar prov på här hemmavid. Även den som kan sin bibel har lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget. Hur går man vidare sedan man kommit fram till den insikten? Innan jag brottas vidare med den frågan, skrattar jag hejdlöst åt Deepeditions kommentar till sådant som flyter upp i valrörelsens kölvatten. Allt detta och mera därtill finner vi också i Opassande Emmas lästips.

Intressant.