En brygd av moralism och populism.

Idag har en rad talare i Sveriges riksdag förklarat att ett av staten oreglerat liv inte är önskvärt. Sedan hade talespersonerna mer eller mindre klara motiv för att vilja reglera medborgarnas liv. Dessförinnan hade Miljöpartiets Maria Ferm och Vänsterpartiets Jens Holm på SVT Debatt förklarat varför de kämpar för en bordläggning av beslutet om en implementering av datalagringsdirektivet i Sverige. Folkpartiets Johan Pehrson, som annars ondgör sig över obalanserade yttranden och ett torftigt språk när han och andra viktigpettrar utsätts för kritik, sluggade i stor stil och kan inte svära sig fri från sitt ansvar för att människor i sin ilska kommer att kräva hans huvud på ett fat. Men ännu tristare var det att lyssna på en del riksdagskvinnor t ex Kristdemokraternas Caroline Szyber, som med hänvisning till polisens behov av att kunna sätta dit våldtäktsmän och pedofiler, tycker att det är försvarbart att utsätta hela svenska folket för en lag där teleoperatörerna ska tvingas lagra alla våra trafikdata.

Våldtäkter och pedofilers övergrepp på barn är mycket allvarliga brott som givetsvis ska vara föremål för rättsväsendets rättssäkra åtgärder. Här blev det åter igen mycket tydligt – kvinnor i och utanför riksdagen förstår inte att en rättsstat måste ha andra grunder för lagstiftningen än ett moraliskt signalerande i än den ena, än det andra frågan. Detta säger jag utifrån erfarenheten att det är i tolkning och tillämpning av lag som signalbehovet kan vägas in. När så inte sker tränger sig moraliska synpunkter på och tar plats på ett mycket oroväckande sätt i riksdagens lagstiftning. I det läget blir det allt viktigare att media bygger upp skyddade kanaler för läckor. När riksdagen åsidosätter sitt ansvar för medborgarnas skydd mot ett otillbörligt statligt intrång i medborgarnas liv, är vi verkligen illa ute.

Som valda företrädare för Sveriges folk borde riksdagsledamöterna stålsätta sig och hävda den övergripande grundlagens principer. När så inte sker ökar populismen och cynismen breder ut sig. Politik blir ett smutsigt spel som hederligt folk tappar förtroendet för. Det var om dessa övergripande principer som dagens debatt borde ha handlat. Nu användes tiden till att föregripa behandlingen av propositionen om polisens behov av avlyssning och till ett försvar för Åklagarmyndighetens och polisens tillgång till lagrade uppgifter om hela svenska folkets liv och leverne.

Lyckligtvis fanns en möjlighet att bordlägga beslutet under ett år, vilket V, MP kämpat för men S D gärna hade bifallit idag ifall datalagringen omfattat ett helt år istället för 6 månader och med lagring inom Sveriges gränser. Nu gör alliansens talespersoner stort nummer av att det kommer att kosta en massa pengar, men som Josh twittrade Frihet är inte gratis – den kostar. Mikael Persson förklarar vad bordläggningen innebär i praktiken och retas med vår gode vän Mary X Jensen a k a MinaModerataKarameller. Som den kloka människa hon är hoppas hon att tiden arbetar för bättre lösningar. Hoppas hon har rätt, annars talar mycket för att tjurskalligheten träder in i dessa lägen. När jag tyckte att TT:s telegram om datalagringen var väl torftigt, tipsade Lars-Erick om en fullödig redogörelse i Riksdag & Departement. Tack för det!

Markus Lake Berglund visade tidigare i sitt inlägg hur Centerpartiets rättstalesperson Johan Linander gömmer sig bakom EU och Thomas Bodström (S) för att slippa ta ett eget ansvar. Han ska inte kunna komma undan med det. Jag antar att han som ledamot i Justitieutskottet inte vågar utsätta sig för kritik från de militanta inom rättsväsendet, som tror att en allmän insamling av folkets trafikdata ska göra polisen effektivare. Är det inte möjligt att ställa krav på en effektivare organisation för att få fram ett bättre resultat för medborgarnas skattepengar?

I fråga om hanteringen av sexualbrott, har olikheter i hanteringen landet runt lett till att Åklagarmyndigheten skapat ett antal Utvecklingscentra för att förundersökningarna och åtalen ska bli bättre underbyggda. Polisens arbete är en del i detta. Men, detta arbete sköts inte alltid bäst vid datorerna. I likhet med all annan av medborgarna finansierad verksamhet måste polisen vara effektiv och visa resultat. Det är bland annat denna nya arbetsordning som skapat förvirring i målet mot Julian Assange, där en åklagaren i Stockholm får finna sig i att en åklagare vid UC i Göteborg gör en annan bedömning och vill pröva om saken håller för ett allmänt åtal. Men frågan är om en utvecklingsenhet, som är befolkad av åklagare med förutfattade meningar om kvinnor som offer och män som förövare, leder till en hyggligt väl underbyggd rättssak? Eller om arrangemanget i fråga leder till ett ökat förtroende för rättsväsendet hos allmänheten?

Men, åter till datalagringen, där Anders S Lindbäck både i Ny teknik och på sin blogg pekar på hur riksdagens med sitt beslut motverkar utvecklingen. Skivad lime klarar att sätta ord på hur det känns att argumentera mot de övervakningsfixerade ledamöterna i Sveriges riksdag. Liberaldemokraternas Michael Gajditza gör ett försök i elfte timmen att påverka Johan Pehrson FP, vilket jag skulle bedöma som lönlöst. Badlands Hyena skruvar som vanligt till det. När makten inte längre lyssnar, då är satiren ett vapen. För att behålla förståndet hjälper det människor att kunna se tillvaron ur ett mer skruvat perspektiv. Fram till nästa holmgång när myndigheter vill ha mer övervakning och kontroll gäller det också att vi, i likhet med Viktualiebrodern, inser att det finns ett samband mellan dessa omättliga krav och upphovsrättslagstiftningen, där de närstående rättigheterna, som företag inom media- och nöjesindustrin förfogar över, ställer till det för oss alla.

Till detta kommer alla intressen i säkerhetsbranschen, som även växer inom IT. Den enes död den andres bröd, är ett gammalt ordstäv som fortfarande gäller. Undrar när IDG.se och andra media gör sig besväret att uppmärksamma det och i vilken riktning samhället är på väg? Demokrati är den upplysta majoritetens beslut, lärde jag mig en gång i mitten av 1950-talet, då folkbildning hyllades som vägen till demokrati och inflytande. Idag räcker det att riksdagens ledamöter traskar patrull efter en grupp av sina partivänner i några utskott. Det lärde jag mig genom att delta i aktiviteten Riksdagssvar.se under FRA-debaclet.

Intressant.

Ska etablerade media ha tolkningsföreträde?

Leo Erlandsson gör mig uppmärksam på att Aron Lund i Expressen förutspår att läckorna kommer att resultera i en ny integritetskränkande lagstiftning i EU. Medierna i P1 berättade igår om förspelet till Wikileaks senaste läcka, där The Guardians reporter Nick Davies kom att spela en betydande roll för publiceringen i de tre tidningarna The Guardian, New York Times och Der Spiegel. Det som hänt har lett till en debatt om de traditionella mediernas sätt att arbeta och en del journalisters intresse av att arbeta på ett nytt sätt med hjälp av den digitala tekniken. Något som ställer nya krav på medierna, men också väcker frågor om hur öppenheten hotar enskilda individers integritet. I programmet intervjuas Niclas Strandh, som på sin blogg kompletterar det som klippts in i programmet. Joakim Jardenberg får vara den som företräder öppenhetsförespråkarna. De konflikter som synliggörs rör sig på olika plan. Det gäller både ett nytt sätt att arbeta, som professor Greenslade, intervjuad i programmet, berättar om och vill jag tillägga en tendens i de etablerade medierna att vilja krypa för makten av rädsla för att bli utestängda från den insyn, som man tycker sig ha uppnått. Samtidigt kan vi inte blunda för det som Niclas tar upp – att öppenhetsförespråkarna ofta tycker sig ha rätt att göra medvetna offer av enskilda människors integritet för ett högre syfte. Är det inte just det senare som regeringen och riksdagen gjort sig skyldig till när de godkänt lagklustret kring FRA:s verksamhet?

SvD hade igår en understreckare av Michael Krona, fil dr i Medie- och kommunikations-vetenskap vid Malmö högskola, där just Wikileaks roll sätts under lupp. Han skriver bland annat ”med Wikileaks väcks ett antal synnerligen adekvata frågor som rör makten över agendan, den dagordning som länge styrt mediernas nyhetsjournalistiska intentioner och innehåll. För en utgivare kanske detta inte är det mest intressanta, snarare huruvida de uppgifter som kommer ut är sanna eller inte. Men för ett demokratiskt samhälles medborgare och för upprätthållandet av en stark rättsstat, är det definitivt av intresse att diskutera frågor som till exempel: vilka syften ligger bakom publiceringarna? Varför kommer de just nu?”

För oss, som börjat undra över om inte de etablerade medierna i alltför hög grad gått och går maktens ärenden (man biter inte den hand som föder en), är just dessa två frågor några som vi ställer oss: - Vilka syften ligger bakom publiceringarna? Varför kommer de just nu? I det ljuset blir alla nyheter om internets förfärande påverkan av de unga och alla artiklar om ökande brottslighet på grund av internet begripliga.

Vad jag kan förstå sticker inte Wikileaks Julian Assange under stolen med att han har ambitionen att syna hur kriget i Mellanöstern går. Det måste väl ses mot bakgrund av att militären idag arbetar tillsammans med inbäddade reportrar. Greenslade talar också om att den nya öppenheten sätter press på journalisterna. Läsarna har en möjlighet att även granska mediernas nyhetsförmedling. Fritänk menar att Medborgarjournalistik är här för att stanna. Andreas Aspegren på Aftonbladet talar om faran med förfalskat material. Något som Adam Svanell fick ta tre sidor i anspråk i gårdagens SvD kultur för att visa, då med fokus på den bristande faktakollen på Wikipedia som huvudtema. Något Lennart Guldbrandsson läst och bloggat om. Techrisk har också läst och undrar om detta är nyhetstorkans höjdpunkt.

Själv ställer jag frågorna: - Vilka syften ligger bakom den publiceringen? Varför kommer den just nu? Jag kan bara spekulera, men jag torde inte ha helt fel när jag tror att den speglar den diskussion som pågår bland medarbetarna på olika redaktioner om det nya medieklimatet. Därför noterar jag att redaktionschef Martin Jönsson i dagens SvD tycker att det material som kommit fram är höggradigt intressant även om Carl Bildt tycker att det är ”påfallande ointressant”. Det senare tycker man uppenbarligen inte i USA, där jakten på källan pågår för fullt, här speglad i The New York Times. Här återges ett samtal med Daniel Ellsberg, som 1970 läckte the Pentagon papers vilka senare blev underlag för filmen "The Most Dangerous Man in America". Hax ställer frågor om saken till ledande politiker i Sverige.

Ofta handlar detta – att skaffa sig tolkningsföreträde, när det gäller att beskriva det som sker – om förtroende. Något som det tar tid att vinna men kan försvinna i samma stund, som man kan beslås med att fara med osanning eller bara berätta valda delar av det hela. Ändå är just detta – att fånga sanningen om det som politikerna gör – något som många människor lägger i händerna på andra, vilket kan förklara att redan etablerade medier månar om det egna huset och ogärna släpper in främmande element. Det blir stökigt då. Och för folket är det rätt bekvämt att luta sig tillbaka i tron att medierna sköter värnet av demokratin. Men, med den bekvämligheten följer en del effekter, som vi inte kan lasta medierna för, utan mera står att finna hos den del av befolkningen som KD känner som Verklighetens folk. Det är nog där man kan finna dem som applåderar när Ola Lindholm, chefredaktör för Kamratposten, tycker att det är OK att bura in tusen oskyldiga om man med det kan komma åt en pedofil.

Sanna Rayman skriver i SvD en mycket bra ledare Vem ska få styra din blick? Där sätter hon fingret på den hysteri som omgärdar kampen mot barnporr och tycker att den måste få ett slut. Hon ger bra exempel på den absurda situation, som vi hamnat i. Som jag ser det har dagens riksdagspolitiker inte vågat utmana hysterikerna av rädsla att bli utpekade som anhängare av sexuella övergrepp mot barn. Det är val i höst och de vill bli omvalda, varför de följer minsta motståndets lag. Undrar om detta är en lag som Mattias Larsson i Rosenbad känner sig stolt över? Instämmer till fullo i Sanna Raymans slutkläm ”Liksom vi brukar säga att terrorismens existens inte ska få sätta det öppna samhällets spelregler bör vi beslutsamt se till att pedofilernas existens inte styr vad våra blickar ser när vi ser ett naket barn. Min blick är min, inte deras.”

Med det i tankarna ska jag nu se vad jag kan bidra med när det gäller en aktivitet som Anders Widén kom med en idé om – Det som politikerna i riksdagen bjuder oss på när de inte är satta under lupp, står i bjärt kontrast till deras partiers uppslutning kring Stockholm Pride. För första gången var jag med i Pride-paraden och upplevde denna folkfest även om jag inte orkade gå hela vägen från Tantolunden till Sjöhistoriska. Solgasset gjorde promenaden ansträngande och jag valde att lämna piratgänget när vi kommit över Strömbron. Efter att ha pustat ut i skuggan vid Strömkajen, tog jag en annan väg till Strandvägen och kunde senare ansluta mig till en del pirater när de var på väg tillbaka in mot Östermalm och första bästa matställe. Efter en riktigt god middag drog de vidare mot nya äventyr på Söder medan jag tog bussen hem till Norrtälje. Efter alla dessa timmar av gående och stående kände jag mig rätt mör. Väl hemma kunde jag glädja mig åt att vi pirater syntes riktigt bra i TV4:s bilder i Nyheterna. Rick uppmärksammar att vi även var synliga i Rapport. Christian Engström har många mycket fina bilder. Tack alla för en bra dag!

Intressant.

Alla dessa intressen som ska samsas i en demokrati.

Idag bekräftas av SR:s Ekot att det är oklart hur en rödgrön majoritet i valet kommer att hantera frågan om FRA:s signalspaning som förutom kontroll av ett specifikt urval av trafikdata även sysslar med en hemligstämplad utvecklingsverksamhet där anställda med tillgång till stora mängder trafikdata kan ägna sig åt en kartläggning av det svenska folket. OlofB, som tidigare illustrerat vad det är fråga om, ställde i april frågan Hur gör vi FRA till en valfråga? En berättigad fråga eftersom den granskande makten – medierna – ser den lagstiftning, som dribblats genom riksdagen, som ett resultat av ett demokratiskt beslut och således något vi måste acceptera. Medan vi i bloggosfären gjort vårt bästa för att visa att beslutet är ett resultat av en demokrati i förfall. Men utan bekräftelse i etablerade medier kan vi viftas undan som mygg.

Det är gott och väl att saker synas i sömmarna i efterskott, men vi kan idag notera att det i valrörelsen mera spekuleras i tänkbara effekter av de bägge blockens politik, än det som visar hur politikerna förvaltat väljarnas förtroende efter ett val. Jag tycker att regeringen kommit undan granskningen av vad som då var på gång alltför lättvindigt och nu är den i mitt tycke obehagligaste delen av FRA:s verksamhet hemligstämplad och således omöjlig att syna i sömmarna. Men, att FRA-debatten fortfarande är i högsta grad levande visar t ex Beelzebjörn i ett gästinlägg hos Håkan Ünsal.

Själv har jag lutat åt att det är journalisternas kluvna förhållande till internet, som kan förklara att idéer om censur och övervakning ostört kan vinna terräng bland politikerna. Det ska bli intressant se hur länge KD:s Alf Svensson klarar sig undan en förklaring till att han skriver under en skriftlig förklaring med uttrycklig koppling till Datalagringsdirektivet ”för att starta eller väcka nytt liv i en debatt kring ett ämne som ingår i Europeiska Unionens befogenheter”, utan att samtidigt ha en avsikt att därigenom påverka hela EU. Det går inte att ta miste på att Alf Svensson i sitt genmäle i Expressen är rätt stolt över att KD lyckades övertyga alliansen om ett förbud mot innehav av barnpornografi. I dess kölvatten har vi nu här i Sverige dessutom en lag om ”tittförbud”, vilket visar att riksdagen genom att öppna upp för KD:s ivrande hamnat på ett sluttande plan, där arbete med och innehav av serietidningar kan straffas. Jag kan också se att Rick Falkvinges, min och andra piraters reaktion på den lag, som gjort detta möjligt, av dessa moralister tolkas som att vi skulle försvara sexuella övergrepp på barn. Men, när de själva kan använda nätet för att sprida sina missuppfattningar och vanföreställningar, då är tydligen internet helt OK.

Det skulle inte förvåna mig om detta är en medveten spekulation i människors vämjelse inför barnporr, för att KD ska klara 4-procentspärren. Jag hoppas givetvis att människor tänker längre än näsan räcker och tar avstånd från en utveckling där politiker kommer undan med att utmåla internet som roten till allt ont och att en bättre värld bara kan vinnas med hjälp av censur och övervakning.

Det började med terroristhot, något som Gösta Hulten, journalist och författare samt talesperson medborgarrättsrörelsen Charta 2008 tar upp i sitt inlägg i SvD Brännpunkt och som han avslutar ”systemet av speciallagar och massövervakning som blivit en ny, lönsam global industri, hotar oss alla. Kriget mot terrorismen, vår tids farligaste villfarelse, skulle skydda det öppna samhället, men är på väg att bli dess största hot”. I terrorns spår följer sedan villfarelsen att ondskan i världen kan utrotas genom censur och övervakning av än det ena och än det andra. Calandrella ger exempel på hur polisen i vår närhet vill rucka på en grundbult i vårt rättssystem för att förenkla jobbet. Men, märkligast av allt är att Alf Svensson och andra som verkar i Guds namn inte längre sätter sin lit till sin förmåga att vinna människors hjärtan för det goda, utan försöker inbilla sig själva och andra att det går att komma åt människors ondska med en vedergällning, där det ses som försumbart att även oskyldiga blir dömda.

Avrundar med Hax som tycker sig se en ny medievärld. Jag har rätt länge varit inne på liknande funderingar. Men, medan Hax lyfter fram politikers och andra makthavares oförmåga att hantera att deras hemligstämplade handlingar läcker ut och därför kommer att besluta om regler för kommunikationsverktyget internets användning, har Deepedition funderingar kring den balansgång som krävs för att ett vettigt samspel ska fungera till nytta för såväl individer som kollektiv. Och när Niclas undslipper sig även ett PS med en tanke, som inte är helt fel i sammanhanget, då visar det bara hela vidden av vad världsamfundets oförmåga att hantera konflikterna i Mellanöstern kan ställa till med. Lars-Erick undrar om kritikerna vill skjuta budbäraren och Medievärldens chefredaktör Axel Andén bidrar med sin syn på det skeende som bäddat för detta.

Egentligen visar konflikten där borta i grund och botten på samma oförmåga, som vi själva trots alla goda föresatser visar prov på här hemmavid. Även den som kan sin bibel har lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget. Hur går man vidare sedan man kommit fram till den insikten? Innan jag brottas vidare med den frågan, skrattar jag hejdlöst åt Deepeditions kommentar till sådant som flyter upp i valrörelsens kölvatten. Allt detta och mera därtill finner vi också i Opassande Emmas lästips.

Intressant.

Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.

Ju mera jag läser desto mer förundras jag över att det varit möjligt för ECPAT och deras vänner att jaga upp riksdagens ledamöter så till den grad att innehav av eller tittande på serieteckningar kunnat bli kriminellt. Läser hos Seriefrämjandet om effekten av de lagar som beslutats i Sveriges riksdag. Där sägs att ”en av Sveriges mest erfarna översättare och mangakännare har av Uppsala tingsrätt dömts för innehav av barnpornografi till 80 dagsböter i juni i år. Innehavet bestod av 51 bilder erotiska bilder på mangafigurer som tingsrätten anser är under 18 år.” Saken togs upp till diskussion mellan ECPAT:s generalsekreterare Helena Karlén och serietecknare Natalia Batista i Sveriges Radios Studio Ett i eftermiddags. Föga förvånande saknar Helena Karlén förmåga att se det tvivelaktiga i denna lag. Hon upprepar argument, som hon inte kan vederlägga med hänvisning till några forskningsresultat. Hela resonemanget bygger på uppfattningen att även en teckning av någon, som kan antas vara under 18 år, ska ses som en kränkning av ett mänskligt barn.

Tidigare har DN, Expressen och Nyheter24 skrivit om saken. Saxar ur Expressen ”Alla människor - utom pedofiler - vill att pedofiler ska kunna stoppas effektivt och att sexuella övergrepp på barn ska kunna avslöjas och avbrytas nästan till varje pris som helst. Men ändå; att en frihetsinskränkning av denna dignitet kan slinka igenom regering och riksdag utan att det blir någon egentlig debatt är inte ett demokratiskt friskhetstecken.” Detta kan inte nog understrykas. Som många andra blir jag så upprörd över att lagstiftarna låtit sig förhäxas av ECPAT, att jag saknar ord för vad jag tycker, tänker och känner. Därför känner jag tacksamhet gentemot dem som finner ord att beskriva vad det är fråga om. ”Hur obehagliga och otäcka fiktiva verk än kan vara, och vad man än kan tycka om japansk porr med tecknade barn, så finns här faktiskt inga offer. Barnen i upplänningens mangaserier har inte blivit antastade. För de är seriefigurer. Ordet "moralpanik" bör man inte använda för lättvindigt, men det ena kan lätt leda till det andra när förbudslogiken börjar rulla och inga motkrafter finns.”

Om det bara vore ECPAT, som tycker att vad som helst går an i kampen mot pedofiler och barnporr, kunde vi väl leva med det. Men, när vi vet att det är detta synsått som vägleder Alf Svensson, MEP i EU, när han kräver att direktivet för datalagring ska utvidgas att omfatta även sökningar på nätet, då måste vi verkligen säga Stopp och belägg. Om detta skrev bl a Marcin de Kaminski ett debattinlägg i Expressen igår där han berättar att KD:s Alf Svensson inte drar sig för att påstå att jag och andra kritiker av datalagringen motsätter oss skydd av utsatta barn. Det är så oförskämt att jag i en Fb-uppdatering spontant krävde att de kristdemokrater, som finns i min närhet, ska säga sig mening om detta så att jag vet var jag har dem.

Andra svenska MEP:er, som hade skrivit under WD 29 eller Smile29, som dokumentet populärt kallas, drog tillbaka sina underskrifter när de fick innebörden av sin begäran klar för sig. Minns att Marit Paulsen blev rejält upprörd när hon insåg att hon blivit vilseförd. Men inte Alf Svensson. Han är tydligen anhängare av det jesuitiska förhållningssättet att ändamålet helgar medlen. I likhet med ECPAT, men också Kamratpostens Ola Lindholm, som vid ett seminarium vid Göteborgs universitet den 6 maj uttalade att det kunde vara OK att bura in 1.000 oskyldiga om det kan rädda ett enda barn. Då skrev jag i min blogg att jag var chockad över att Ola, som leder ett så viktigt media för landets barn och ungdomar, tar så lätt på sin uppgift att upprätthålla respekten för rättssäkerheten. Vid sidan av ECPAT verkar Medierådet, som har till uppgift att hålla koll på barns och ungdomars medievanor. Fick ögonen på detta råd, när DN skrev om deras granskning av ungdomssajter. I rådets ställe kommer Statens Medieråd med start den 1 januari 2011. Det ska bli intressant följa om den myndigheten kommer att uppträda med större professionalism än det som ECPAT och andra visat prov på.

Andra som skrivit om saken – Erik Laakso, deepedition, MinaModerataKarameller, Oscar Swartz, Opassande, Anders S Lindbäck, Juristens funderingar och Göran Widham. Med vilken verkan det kan ha. Finns det något hopp om nationen Sverige när lagstiftarna låter sig styras av känslor, som inga journalister medan tid är ber dem motivera med hänsyn tagen till förnuftet.

Intressant.

Bokslut behövs innan vi går vidare.

Funderar på IDG:s artikel och ser att några undersökt saken, när USA:s regering nu ifrågasätter tidigare rapporter om kopieringens negativa inverkan och istället rent av antyder att det kan vara tvärtom. ”Genom åren har flera upphovsrättorganisationer som MPAA och RIAA pekat på de negativa konsekvenserna av olaglig nedladdning. Ibland innehöll deras rapporter siffror som uppgavs komma från regeringskällor. Därför gav amerikanska kongressen GAO uppgiften att se hur det stämmer.”, skriver tidningen. GAO står för Government Accontability Office och är känt som kongressens undersökande arm eller kongressens vakthund. "Konsumenter använder ibland piratkopierade varor till "stickprov" av musik, film, program eller spel innan de köper legitima kopior. Det kan leda till ökad försäljning av lagliga varor", skriver GAO i ett uttalande enligt IDG:s reporter. Istället för att tala om ”stickprov” vill jag se det som att vi ger varandra ”smakprov” på det som vi själva gillar och det kan i sin tur leda till inköp, vilket skulle kunna ske i större utsträckning om det vore enkelt att betala för enstaka låtar. Josh välkomnar att någon äntligen efter alla dessa år synat lobbyn i sömmarna. Han delar också med sig av vad han funnit när det gäller den italienske minister som outat att han är en stolt nätpirat.

Opassande har också uppmärksammat IDG:s artikel, men dessutom att EU-kommissionen i sin utvärdering av datalagringsdirektivet effekter, funnit att det saknas tillförlitliga fakta som talar för dess effektivitet när det gäller att bekämpa brott. En nyhet, som SvD verkar vara ensam om att uppmärksamma. Detta trots att att det är en het potatis, som bollats mellan moderater och socialdemokrater, innan man bestämt sig för att låta saken bero till efter valet. Tillsammans med många andra kandidater har jag tagit ställning och skrivit under ett väljarkontrakt om nej till datalagring. Noterar att jag ännu inte listats på sidan, men räknar med att det sker när väljarkontraktet kommit fram till den det vederbör.

I likhet med Emma vill jag att vi anstränger oss när det gäller att hålla spelet om FRA:s roll vid liv i det samhälle för avlyssning och kontroll, som alliansen och socialdemokraterna med gemensamma krafter har skapat. Kommande val handlar inte bara om framtiden, utan gäller i lika hög grad ett bokslut över den mandatperiod som snart är tillhända. Jag är numera medlem i Piratpartiet och dess kandidat i höstens riksdagsval, eftersom det parti, som jag röstade på, varit med om att driva igenom ett kluster av lagar som möjliggör den kartläggning och övervakning, som FRA sysslar med idag och kommer att syssla med efter valet 2010 eftersom FRA då kommer att få utvidgade uppdrag – om inte svenska folket före valet sätter ner foten och säger stopp och belägg.

När etablerade partier inte lyssnar, då måste folket rösta med fötterna. Här är Piratpartiet ett mycket gott alternativ eftersom partiet fokuserar på skydd av privatlivet och skapandet av kultur och kunskap i samklang med den tekniska utvecklingen. Rick påminner om det utspel som gjordes under Almedalsveckan 2008 och vad som hänt sedan dess. Mark Klamberg noterar att det är skillnad på vilka som räknas till de invigdas skara. Något som också säger oss något. Låt oss för allt i världen inte glömma det krav på nätcensur, som Cecilia Malmström i sin egenskap av ny EU-kommissionär föreslagit och som Christian Engström debatterat med henne i radions Studio ett. För att bringa klarhet i den här frågan har han ställt en skriftlig fråga till EU-kommissionen, vilket han kan göra eftersom svenska folket såg till att han kom in i EU-parlamentet. Det visar hur viktigt det är att vara med på den arena där man har rätt att ställa frågor och kan räkna med att få ett svar. Erfarenheterna visar att vi behöver frågvisa människor även i Sveriges Riksdag och jag vill väldigt gärna vara en av dem.

Men på vägen dit är det uppenbart att vi har att tampas med moralisterna inom KD, som försöker göra gällande att vi i Piratpartiet är anhängare av nätmobbing. Något som Anna Troberg tagit itu med i en replik i GT Expressen.se I Annas eget blogginlägg om saken finns en länk till den ursprungliga artikeln, men framförallt noterar jag det positiva anslaget att varje enskild individ har ett eget ansvar för lära sig hur man fredar sig. Anna skriver bl a ”Det finns många sätt att skydda sig mot trakasserier på nätet. De flesta sajtägare och moderatorer är hjälpsamma om man anmäler problem med någon annan användare. Man kan blockera oönskade personer så att de inte kan kontakta en via chattar, etc. Man måste naturligtvis ha kunskap om vad man kan göra och hur man gör det, men med den kunskapen har man alla förutsättningar för att må bra på nätet. Ibland är tillvaron på nätet faktiskt enklare än i resten av samhället. Hur blockerar man någon från fikabordet på jobbet eller rasten i skolan?”

Den där moraliska beskäftigheten, som Pernilla Gunther (KD) visar prov på, är roten till mycket ont. Nog är det väl hög tid att ställa sig frågan vilken effekt detta får på längre sikt och hur ett mera konstruktivt angreppssätt till förmån för ett juste beteende oss emellan kan se ut. Hör i bakgrunden hur man i radions Studio ett diskuterar anonyma kommentarer på nätet och stör mig på Lisa Bjurwalds attityd. Märkligt att en journalist inte förstår värdet av att en människa kan uttrycka en uppfattning anonymt. Själv undrar jag över vad det är i vårt samhälle, som gör att en del människor har ett behov av att komma med pekpinnar, medan en del andra känner för att vräka ur sig en massa otidigheter. Kan det vara så enkelt som att det är moralisternas attityder, som triggar igång en motreaktion? Gillar att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin låter samhällsdebattens varbölder spricka inför våra ögon. Om fler tar ett eget ansvar och visar var man står, utan att sätta sig på höga hästar, kan den, som modererar, få en bättre bild av läsarnas attityder både när det gäller det som sägs och sättet som man säger det på. Hur många inlägg har Lisa Bjurwald anmält till Aftonbladets moderator? Eller är det detta hon gjort, utan att få gehör? Eller står hon fortfarande och stampar i den ”bloggsörja” som den här mejlväxlingen handlar om?

Intressant.

Den kristna högern i Sverige?

Läser Sanna Raymans hyllning till KD:s partiledare Göran Hägglund i dagens SvD och slås av tanken att KD:s spindoctors upplägg inför valet 2010 är detta – att markera den kristna profilen ur ett högerpopulistiskt perspektiv. Samtidigt blir jag besviken när en begåvad person som Rayman för stunden köper det upplägget för att rädda KD kvar i riksdagen, istället för att hålla garden uppe mot en utveckling där den kristna högern vinner terräng även här i Sverige. Kamrat fyra procent är så viktig att Sanna Rayman ignorerar i de journalistiska invändningarna. Att Göran Hägglund tydligt står upp för upphovsrätten kan väl inte legitimera allt annat? Det är han ju för övrigt inte ensam om.

Henrik Brors i DN ser klarare att det handlar om ett aggresivt utspel mot en tänkt kulturelit med vänsterstuk och avslutar ”Hans ensidiga ”krig” har nu gått så långt att om det inte blir någon reaktion riskerar en fortsatt upptrappning att framstå som en desperat kamp mot väderkvarnar”.

Jag tycker att det är rätt uppenbart att KD är för moderaterna vad S D är för Socialdemokraterna och andra partier med maktanspråk – att locka till sig väljare, som inte gärna vill inse att de är i behov av upplysning för att inte gå vilse. När jag tänker på att det finns och har funnits troende lärda och vetenskapsmän, som framhållit och ännu så länge framhåller upplysningsidealen, blir jag rädd när jag märker politikernas glidningar för att ta och behålla makten och då inte drar sig för att göra det fördomsfulla till en dygd. Gud bevare oss för den strategin inför valet 2010.

Intressant.