torsdag 10 april 2014
Den politiska våren märks på Twitter
söndag 10 april 2011
Kan skolraset bli skollyftet med en konstruktiv dialog?
Läser Maciej Zarembas reportage om den engagerade läraren Hans Janssons kamp för kunskap i skolan. Sedan han fått nog som lärare i Tegskolan grundar han Minervaskolan, där man redan år 2001 hade 2.000 elever som stod i kö för en plats. På skolans hemsida beskrivs bland annat personalens roll. Men tack vare IKT och internet får vi snabbt ett inlägg där bilden nyanseras. Det är Elza Dunkel som tycker att artikeln behöver tuggmotstånd. Hans Jansson och Elza Dunkel har de gemensamt att deras hemmaplan är Umeå och att deras arbete har lett till inflytande inom skolpolitiken. Parallellt går debattens vågor höga och det twittras inlägg om skolan med hashtaggarna #skolraset #skollyftet och #merkateder.
Själv har jag fått upp ögonen för den här diskussionen sedan jag för en tid sedan behövde bearbeta att mitt barnbarns lärare uppvisade ett ignorant förhållningssätt visavi datorn i undervisningen. Efter det inlägget har jag bland annat läst artikeln Datoranvändning försämrar läsförmågan som ledde mig till ett mindre tvärsäkert inlägg Datoranvändning förändrar läsförmågan. Det handlar om kommentarer till en forskares påstående om att datoranvändningen försämrar läsförmågan. När det gäller en så komplex fråga som datorers inverkan på elevers läsförmåga tycker jag att det borde vara en uppgift för en grupp människor med olika kompetenser. I det senare inlägget länkas till Richard Gatarski och Christermagister som kommit olika långt i sin syn på hur ungdomars användning av datorer påverkar deras förhållande till skolans undervisning.
Jag har också fått veta att det finns en verksamhet, Skoldatatek, som vänder sig till skolpersonal som undervisar elever i behov av särskilt stöd, men främst med fokus på koncentrationssvårigheter och läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. På dess webbplats talar man om en verksamhet där specialpedagogik tillsammans med kompetens kring IT sätts i centrum. I svenska skolor måste en elev således klassas som bokstavsbarn eller dyslektiker för att vertyget Datorn ska ses som ett juste verktyg?! Så mitt i prick – se gärna animeringen av Sir Ken Robinsons föreläsning Changing Education Paradigms ännu en gång. Hur tar skolan tillvara den här omvärldsförändringen i sin undervisning?
Botaniserar och finner konferensen Framtidens lärande den 19 – 20 maj i Nacka med tjuvstart dagen innan med seminarier och studiebesök i olika skolor. Där finner jag en länk till it-satsningar i landet och finner även Norrtälje på kartan. IT24 skrev redan i augusti förra året om en satsning där 700 elever och lärare försetts med netbooks vid skolstarten. I Stockholms stads skolor är det bara Globala gymnasiet som visar framfötterna vid sidan av en del friskolor. Det är stiftelsen Datorn i utbildningen som ordnar konferensen i samverkan med en rad andra aktörer bland andra Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Sveriges Kommuner och Landsting.
Medan jag skrivit detta inlägg har jag sett att motsättningar är under uppsegling mellan aktörer som hellre vill lyfta fram goda exempel med hjälp av #skollyftet i motsats till de som jobbar med #skolraset. De senare vill kartlägga hur blev det så här för att kunna gå vidare. I varje framgångsrikt odlingsprojekt gäller att blottlägga roten till det onda för att kunna kurera ett skadat träd. Sedan har vi gänget som funderar kring begreppet #merkateder. Nu återstår att se om #skolraset och #skollyftet kan leda till en konstruktiv dialog och om #merkateder kan ge ett nytt mer positivt innehåll i begreppet kateder. En möbel som ofta förknippas med den undervisningmetod som gått under benämningen ”bankundervisning”, där läraren gör insättningar av stoff och där saldot kollas med jämna mellanrum med hjälp av olika prov. Jag avundas Jocke vars bonusson går i en bra privatskola. Men undrar naturligtvis vad och vem som hindrar kommunala skolor i bl a Stockholm att visa framfötterna.
Det blev mycket med fokus på skolan. För den som vill ha en bra sammanfattning av veckan som gick rekommenderas SSBD. Ett veckobrev med koll på det mesta i vår del av världen. Anders Widén kämpar vidare med Jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3, som inte leder till något reguljärt arbete med anständiga löner. Mikael Persson ser tydliga brister hos Arbetsförmedlingen. Alla kyrkoherdar i Malmö ställer sig bakom Påskuppropet om en humanare sjukförsäkring, berättar Mia Möller i Hyllie församling för MyNewsDesk. Jag tror att de sjuka har det ännu tuffare än de i Fas 3. Opassande Emma bearbetar sina upplevelser av att vara utsatt för att hon dristat sig till att förhålla sig på ett eget individuellt sätt i diskussionen om Julian Assange och de anklagelser som riktats mot honom. Jag gillar att hon i yttrandefrihetens namn förbehåller sig rätten att få inta detta förhållningssätt.
Sedan må vi sätta vår lit till att rättvisa kommer att skipas vad det lider. Men, jag kan förstå dem, som har sina tvivel eftersom de inte kan acceptera att Åklagarmyndigheten inrättat en organisation där ett antal Utvecklingscentra skapats för metod- och rättsutveckling och där målet mot Julian Assange hanteras vid ett av dessa – UC i Göteborg under ledning av överåklagare Marianne Ny, som under hela sin karriär fokuserat på familjerelaterat våld och sexualbrott. Som om inte detta räckte kompliceras saken av att Sveriges lagstiftning kan göra vilken man som helst till sexualbrottsling, vilket Julian Assange uppenbarligen inte var medveten om. Jag har sagt det förut och säger det igen – med tanke på det viktiga arbetet med Wikileaks borde han ha hållit på sig under de här dagarna i Sverige i höstas.
fredag 11 mars 2011
Allmännytta och civilkurage betingar varandra.
Även om det skulle vara så som Anders S Lindbäck skriver att aktiviteten är låg, vill jag tro att folk räknar med att saken är biff. Men, så är det långt ifrån. IDG förklarar. Nog krävs det att en och annan inom Alliansen darrar på handen och trycker på fel knapp ;). Jag skulle inte drömma om att sätta mitt hopp till S D och att de skulle rädda oss från den här typen av övervakning och kontroll. De vill ju tvärtom att tiden utsträcks till ett år! Det som i så fall kan rädda oss är att Sverige är en del av världen, när det gäller våra möjligheter till information och kommunikation med hjälp av datorer, och att S D ogillar att datalagringen kan bli aktuell i andra länder. Sannerligen en tunn tråd att spinna ett hopprep av.
Markus ”Lake” Berglund fyrar av en välformulerad kanonad med ett inlägg om att vi måste börja frihetskampen på vår egen bakgård. Dit hör att även hålla koll på det som sker i Bryssel. På måndag kan JURI, det rättsliga utskottet, (om man vill) besluta att låta pröva om ACTA-avtalet är förenligt med EU:s grundläggande fördrag. Om man vill, alltså. Hur många vågar sätta en krona på att de kommer att göra det. De flesta politiker gillar nog det som ligger i den resans riktning – att internetoperatörer kan tvingas att samarbeta med den industri, som vilar på upphovsrättens närstående rättigheter. Därmed kan publicering av fri programvara bli olaglig. Ett särintresses egennytta har tagit makten över politikernas sinnen. Suck! Men lyckligtvis finns läckor, som Techdirt delar med sig av. Uppdatering: ACTA-bloggen skriver mer om den saken.
Med politikernas inställning till internet verkar vi gå mot en utveckling där politiker förses med läsplattor, helst Apples Ipad, betalda av medborgarna och försedda med av dem betalda speciella ”appar”, som gör att politikerna – för att känna sig trygga – kan undvika komma i kontakt med oss och det som händer i vår värld. ”om Ipaden ska bli livskraftig bortom det passiva konsumerandet krävs att version tre även utformas med yrkespersoner i åtanke”, skrev Marcus Jerräng i Computer Sweden för några dagar sedan. Behöver jag säga att jag log brett när jag läste detta?
Att kunna le är livsviktigt. Både för vår egen och humlornas skull måste vi hålla ångan uppe och hoppas att vi har möjlighet att rida spärr mot den del av befolkningen, som inbillar sig att man stärker människors civilkurage med hjälp av lag. Civilkurage är ett förhållningssätt knutet till individen, som tar ett eget ansvar och gör vad situationen kräver. När staten med sitt våldmonopol kommer in, då handlar det om något helt annat. Rätt intressant att just det perspektivet är så otydligt i artiklar om saken, som här i DN, SvD, Expressen; Sveriges Radio P1. Inte heller hos de i KD som driver frågan. De om några borde vara förtrogna med att själar inte kan vinnas för den goda saken med hot om vedergällning. KD:s talesperson Caroline Szyber uttalade sig i Lunchekot. Politikerna borde tänka på att omtanke om allmännytta och civilkurage betingar varandra.
Lyckligtvis finns en del bloggare som har sina tvivel – Tofflan; Magnus Andersson; och Svensson; även om det också finns en och annan som tänker i motsatt riktning, vilket Alltid rött alltid rätt visar. Att många människor tror att man kan lägga livet till rätta med hjälp av lagstiftning är ett arv från en tid då folket befriades från en rad materiella bekymmer genom uppbyggnaden av välfärdssamhället. Men att kräva civilkurage av varje individ är något annat än att prioritera en fördelning av skattemedel för att finansiera välfärdstjänster. Lars-Erick pekar på de problem vi har när det gäller rättssäkerheten. Håller med att det ska bli intressant se hur det går i fallet med grabben som visade civilkurage en fredagkväll vid Hornstulls tunnelbanestation, när ett par poliser visade upp sin tolkning av lagen. Det stärker inte heller förtroendet för rättsväsendet att läsa den här nyheten. Medierna i SR menar att det var Expressen som legitimerade den nyheten. Bra eller dåligt? Bra tycker jag då jag tycker att poliser måste tänka på att agera så att allmänhetens förtroende för yrket inte äventyras.
fredag 4 mars 2011
Vad kan vi göra för att hjälpa Bradley Manning?
Svenska Dagbladet skriver om att Bradley Mannings förnedras i fängelset. Förfärligt. Vad kan vi göra för att hjälpa honom? Ser att Firedoglake.com startat Bradley Manning Advocacy Fund. Vilka pålitliga personer kan ta på sig att göra något liknande här i Sverige f v b?
Intressant.
söndag 20 februari 2011
Journalistik, politik och behovet av läckage.
Efter några dagar då jag gett mig själv möjlighet att stillsamt fundera över de diskussioner, som eldats under av journalister på bägge sidor av frontlinjen mellan etablerade medier och olika aktörer engagerade i granskning och användning av sociala medier och alla dess möjligheter. Det ena ämnet handlar om granskare och de granskade i det nya medielandskap som egna publiceringsverktyg skapat . Det andra rör det intima umgänget mellan män och kvinnor och kampen om trovärdighet och vad som är rätt eller fel i det som har hänt.. Som grädde på det moset har Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kastat in eld på brasan genom sitt anförande om public service-media, vilket inspirerat Mats Svegfors och Cilla Benkö att göra ett debattinlägg i DN. Intressant här är att publicisten klarar att se det som politikern är oförmögen att ta in, försedd som hon är med ideologiska skygglappar.
Just ideologiska skygglappar ställer till det i många olika sammanhang. Tänker på Andreas Cervankas artikel i SvD:s Näringsliv där han med referens till managementgurun Jim Collins lyfter fram de fem olika stadier som föregår ett fall - ”hybris, odisciplinerad jakt efter mer, förnekelse, famlande efter frälsning och slutligen kapitulation”. Här gäller det företag, men alla som haft möjlighet att följa ett parti under en längre tid kan se påfallande likheter. För Socialdemokraterna har det tagit tid att inse sin situation. Men med folkets tillgång till sociala medier kan en förändring ske på betydligt kortare tid varför Moderaterna bör ta sig i akt även om de ännu så länge bara befinner sig i stadiet ”odisciplinerad jakt efter mer”.
SSBD har studerat den debatt som pågått om journalistik vs sociala medier och menar att makten redan har lämnat redaktionerna. Thomas Selig, med bättre insyn än de flesta, tycker att det finns frågor om sociala medier som borde ha ställts. SSBD:s slutkläm är värd att citeras: Det här är bara början. Fajterna kommer bli fler och säkerligen smutsigare. Men för den som bryr sig om journalistikens framtid som oberoende skildrare och granskare av vårt samhälle, för alla oss är det hög tid att fundera på vilken roll vi vill ha i framtiden. Toppolitiker, bloggande lokalpampar och multinationella it-bolag gör det i alla fall inte. De bara gör.
Den som däremot verkligen har engagerat sig i den här diskussionen är Anders Mildner, som medverkade i SR:s Publicerat igår. Leder den här utvecklingen mot en tudelning? Där den som har råd att köpa sig en Ipad och betala för applikationer, får en av journalister filtrerad bild av livet och tillvaron, medan alla andra får hålla till godo med det tidsfördriv som bjuds ut med hjälp av reklam under mottot ”ge folk det folk vill ha”. I glappet däremellan torde finnas en rätt bred klyfta som en folkbildning värd namnet borde samla alla goda krafter kring för att överbrygga. Leker med tanken att något för vår demokrati värdefullt skulle kunna växa fram om ett universitet kände för att påbörja en utveckling av ett sådant brobygge.
När det gäller Wikileaks och #prataomdet noterar jag bara att det uppenbarligen är lättare att orera om negativa sexupplevelser och dessutom utgå från de egna erfarenheterna som allmängiltiga för alla andra. Urtrist! Lyckligtvis är det Wikileaks, som förebild i kampen mot politikernas vänskapsallianser, som fortfarande är det verkligt intressanta. Sveriges Radio har tagit fasta på detta behov och Intensifier berättar om utvecklingen, som på sina håll går mot Den lokala nätläckan. Tänk om det skulle uppstå hos en tidning nära mig ;) Men det skulle väl leda till svåra inre spänningar i tidningshuset. Tillhörande tidningskoncernen Stampen handlar det väl om att gå dit koncernledningen pekar och jag har svårt att se framför mig att tillräckligt många läsare skulle ha råd att satsa på Ipad och applikationer. De flesta medelålders och äldre vill nog just nu fortsätta prenumerera på papperstidningen så länge de har råd med det. Fattas bara, med tanke på pappersbruket Holmen Paper inom kommunens gränser. Men, men ... Det är nog klokt att förbereda sig på annat.
För övrigt gläds jag åt att Opinionsbloggen noterat behovet av att klara ut skillnaderna mellan nätaktivist och nätterrorist, något som Anna Troberg bör notera i sitt brev till Gunilla Carlsson.
lördag 22 januari 2011
Vinner gör den som skräms mest?
Under veckan som gått, då jag har valt göra annat än att blogga, har Anna Troberg gjort ett debattinlägg på DN.se Debatt där hon uppmärksammade att EU-minister Cecilia Malmström (i samband med konferensen 2011 anordnad av Folk och Försvar) passade på att skrämma upp konferensdeltagare, media och deras läsare, lyssnare och tittare med att skriva och prata om internets faror i form av cyberbrottslighet och cyberkrig. På avstånd från tangentbordet kunde jag se, höra och fundera: - Hur mycket av detta följer ett uppgjort schema, som Malmström snällt lånar sig till? Justitieutskottet hade som bekant en diger dagordning med bäring på en del av detta vid sitt möte i tisdags.
Rädd som Cecilia Malmström är för allt farligt som finns där ute i händerna på ett förfärligt ogreppbart antal ondskefulla människor med tillgång till datorer och internets kablar, är hon sinnebilden för den typ av människor som politiska maktspelare brukar förse med epitetet ”nyttig idiot”. Hon är för cyberbrottsligheten vad Drottning Silvia är för de uppblåsta uppgifterna om barnporren.
Oscar Swartz har - källkritisk som han är - synat även Malmströms uppgifter och delar med sig på SVT Debatt av det som han har funnit. Bakom dessa uppgifter döljer sig t ex förhållanden som en del företag i säkerhetsbranschen blåser upp för att visa på sin egen betydelse eller en del företagschefer inte klarar av att åtgärda hemma vid källan. När jag själv botaniserat i artiklar hos IDG.se och Ny Teknik kan jag se att det inte är helt lätt att ta reda på vad t ex datatrojanen Stuxnet handlar om. Inledningsvis skriver IDG att Israel och USA låg bakom den i attacken mot Irans kärnkraftverk och samtidigt skriver Ny Teknik att Ryssland varnar för ett ny olycka modell Tjernobyl. Några dagar senare påstår några svenskar i Ny Teknik att Stuxnet utvecklats i Vitryssland samtidigt som IDG.se skriver att programmeringen av Stuxnet inte var så perfekt. Wikipedia har hämtat uppgifter från ett par olika håll, men helt klart verkar det vara så att Stuxnet används av militärpolitiska strateger på det sätt som passar de egna intressena bäst. Helst ska folket inte lägga sig i utan snällt betala vad ”cyberkrigen” kostar både via skattsedeln och genom att avstå från medborgerliga fri- och rättigheter som nätmedborgare.
Anna har helt rätt i sin iakttagelse – det gäller för Cecilia Malmström och alla andra politiska höjdare att försätta oss i en allmän skräck för något obeskrivligt stort och otäckt, för att kunna driva igenom det ena efter det andra av övervakning och kontroll. När de sedan, genom Wikileaks läckta dokument, ertappas med att spela ett rätt högt spel bakom ryggen på oss medborgare, då svarar de med ”Inga kommentarer” med hänvisning till att det handlar om ”tredjepartsuppgifter”. Detta istället för att vara klyftiga nog och istället lämna oss uppgifter direkt ur den egna munnen. Bildt och Billström har uppenbarligen varit i Irak och haft vissa möten där flyktingpolitiken vädrats och en ambassadetablering diskuterats. Jag räknar till inte mindre än sex olika artiklar i SvD och kan tänka mig att det finns minst lika många i andra media.
Många politiker vill inte acceptera att internet är en informationens motorväg, som gör det möjligt för oss medborgare att delta i diskussioner som på olika sätt påverkar det som pågår omkring oss. Men den politiker som skaffar sig makt genom skrämsel bidrar till att skapa och underhålla en rädsla för andra människor och då särskilt – främlingar. Då blir det riktigt skrattretande att de blir förvånade när andra partier upptäckt att det går att skära egna pipor i den vassen. Men det gamla ordspråket håller än – Som man ropar i skogen, får man svar!
Den avslutande rundan för att se vad andra sysslat med i veckan får jag spara till i morgon.
tisdag 11 januari 2011
Tänka sig – bloggare och journalister irriterar makten.
Inleder med Christian Engströms inlägg om att ett nytt dokument läckts, som visar att det refererats till den svenska ACTA-förhandlaren Stefan Johansson som sagt sig vara missnöjd med att svensk media och ”the usual blogger-circle” kritiserat hemlighetsmakeriet runt ACTA-förhandlingarna. Skuttade runt av glädje sedan jag läst detta. Yippie, det lilla gruskornet skavde i alla fall i lakejens skor. Sedan måste vi bjuda upp till dans om hur våra rättigheter enligt Lissabonfördraget ska tolkas i förhållande till detta avtal. Mer om detta här nedan.
Men först måste jag uttrycka min beundran för Anders Mildner, som klarar att stå i motvinden för att förmå fler att se med vilken frenesi Antipiratbyrån bedriver sin klappjakt på fildelare. Utan att åstadkomma någon mer än att driva på en utveckling där allt fler använder sig av anonymiseringstjänster. Där de ser tjyvar, där ser jag och många andra ett beteende som människor gjort sig skyldig till i alla tider – kopierat sånt som man velat använda sig av i interaktion med andra. När kassettskatten infördes var det i en ny situation, som löstes men hänsyn tagen till både detta mänskliga behov och en idé om att det skulle vara möjligt att fördela dessa pengar på ett juste sätt. Men alla vet att all sådan byråkrati med tiden kostar skjortan, varför idén om avtalslicenser där den största aktören står för huvudavtalet medan andra får hålla tillgodo med s k ”hängavtal”, mest gynnar alla dessa mellanhänder, vilket även gäller inkasserade avgifter på lagringsmedia d v s USB-minnen och externa hårddiskar. För att inte tala om alla dessa advokater som livnär sig på verksamheten. Dessutom avtalar man bort grundläggande demokratiska rättigheter.
I ett antal inlägg veckan som gick har jag försök lyfta fram att riksdagen gjort sig skyldig till ett kardinalfel när man antar att den enskilde upphovsmannen/-kvinnan har ett gemensamt intresse med de företag som köpt upp den ekonomiska delen av deras upphovsrätt. Riksdagsledamöterna har blundat för hur det kan komma sig att ”närstående rättigheter” som denna del rätteligen ska kallas, kom in i Bernkonventionen först under 1960-talet och att WIPO, deras intresseorganisation, hamnade under FN:s paraply 1974. Antagligen känner man inte till upphovsrättens historia och således vet man inte att det redan för 300 år sedan sattes tidsgränser för detta monopol med hänsyn tagen till tid för produktion, PR och försäljning, med möjlighet till en förlängning under ytterligare en period. Vad jag kunnat se är att dessa närstående rättigheter stärkts med hjälp av ett skickligt lobbyarbete, vilket gjort att dessa företag lyckats få igenom lika långa skyddstider för sina närstående rättigheter, som gäller för den ursprungliga ägaren. Riksdagen borde fråga sig om detta verkligen är till skydd för kreatörerna.
UR hade en intressant sändning den 7 juni 2010, där bl a Katarina Renman Claesson, som är forskare i rättsinformatik och immaterialrätt vid Stockholms universitet, föreläste. Som forskare hade hon ställt sig frågan: - Varför har det blivit så här? Vilket ansvar har lagstiftaren? Det senare är en fråga som jag hoppas att den nu valda riksdagen får en antal lektioner i för att kunna förstå sin roll i en situation när det är i den nationella lagstiftningen som grundläggande mänskliga rättigheter ska värderas lika. Genom Lissabonfördraget och Bernkonventionen står det klart att upphovsrätten inte är överordnad andra rättigheter. I det ljuset måste jag medge att den slutsats jag drog häromdagen att Jan Rosén behöver biträde av andra kompetenser inte var särskilt smart. Jan Rosén måste antingen spotta upp sig eller bytas ut mot någon som bättre förstår att det är i Sverige som riksdagen ska agera så att andra medborgerliga rättigheter ges samma vikt som upphovsrätten samt att de närstående rättigheterna måtte förses med lagregler som begränsar producentintressena så att det råder en bättre balans i styrkeförhållandet mellan dem och kreatörerna samt i valda delar medborgarna.
Ännu en lärorik dag är tillända. Avrundar med att glädja mig åt det arbete som Anna och de andra i Piratpartiets ledning lagt ner under helgen och att Opassande Emma valt att ställa upp som Kommunikationsledare.
söndag 9 januari 2011
Vara lyckligt ovetande – ett idealtillstånd?
Läser Hax Fri information är demokratins livsluft och tänker:- Om demokratin kan ses som en kropp, räcker det inte med att kunna andas. Många är vi som ställer krav på journalister i hopp om att de ska upplysa ett folk som förefaller vilja vara ovetande. Ofta därför att det är hart när omöjligt att informera den, som räknar med att public service media ska hålla dem informerade om det som en medborgare bör känna till. Opinionsbildning är, om man inte besitter resurser att anlita PR-företag, något mycket tidskrävande. Samtidigt kan vi se att nyhetsredaktioner är misstänksamma mot uppgifter, som förs fram med hjälp av olika PR-mässiga grepp samtidigt som de också kan svälja sånt med både hull och hår.
Ett upplyst folk som inser att det måste vara deras eget verk att befria den information, som makthungriga eller ignoranta individer inom olika samhällsområden smusslar undan från offentligheten, borde också tillskrivas en viktig funktion för en livsbejakande demokrati. Av det skälet måste Wikileaks försvaras, även om man kan ha betänkligheter om dess grundare Julian Assange. För det kan väl inte vara så att svenska politiska kommentatorer lever i symbios med de makthavare som de har till uppgift att granska? I så fall har vi politiker och journalister som ser det som ett idealtillstånd att folket hålls lyckligt ovetande i en del sammanhang.
Samtidigt pågår en behandling av flyktingar och invandrare i vårt land, som det krävs modiga reportrar för att vi ska få vetskap om. Sydsvenskans Niklas Orrenius är en sådan modig rapportör – Stenen i ryggen blev droppen. Det är förfärande läsning, men mest upprörs jag nog av att en rektor tycker sig ha gjort sitt efter en polisanmälan samtidigt som polisen inte lyfter ett finger för att utreda saken. Både i det ena och det andra fallet känner jag hur arg jag blir. Rektorn borde inte kunna komma undan med en polisanmälan och polisen, som hela tiden begär allt fler möjligheter till tvångsåtgärder mot människor i största allmänhet, borde avkrävas att börja använda de åtgärder de redan förfogar över. När det gäller unga lagöverträdare finns sedan en tid tillbaka en överenskommelse om samverkan mellan berörda myndigheter, som varken rektor eller berörd polis verkar vara medvetna om. Där sägs bland annat ”En över hela landet väl fungerande lokal samverkan som genom aktiv medverkan från alla berörda leder till förbättrad kvalitet och effektivitet samt en ökad enhetlighet i handläggningen av ärenden om unga lagöverträdare.”. Detta fungerar uppenbarligen inte i Ystad med omnejd.
Det har varit i säck det som är i påse, brukade min mamma säga, när hon hörde något som hon trodde kom från en annan avsändare än den som ordade i saken. Det skulle vi kunna säga både om händelsen i Tomelilla här hemma och i Arizona, USA. Nu går diskussionens vågor höga om politikernas och den politiska retorikens roll i det som hänt. Självklart kommer unga människors mobbning av flyktingar och invandrare inte ur tomma luften lika litet som en vettvillings beskjutning av en politisk meningsmotståndare, som varit uppsatt som mål på en karta med ett kikarsikte som markör. Sveriges Radio uttalar sig försiktigt i saken. Även om vi har åsikts- och yttrandefrihet, måste vi inse att vi måste handskas med denna frihet på ett ansvarsfullt sätt. Samtidigt kan ett sådant ansvar inte innebära att alla lättkränkta och lättsårade individer ska vara utan eget ansvar för hur de hanterar sitt sätt att vara. Någonstans måste det finnas en balans mellan det ena och det andra. En balans som kräver ett ömsesidigt ansvar när det gäller hänsyn och tolerans. Det håller inte att kräva hänsyn av andra och samtidigt förbehålla sig rätten att vara okunnig om toleransens innebörd – att stå ut med sånt som man ogillar. Sedan finns det psykiskt instabila människor vars farlighet det kan vara nära nog omöjligt att värja sig mot.
En händelse som ser ut som en tanke är de funderingar som Opassande Emma bjuder på denna söndag – Jag var bättre förr. Och jag kan väl erkänna att det hänt att jag tänkt att livet hade kunnat vara annorlunda om jag valt att intressera mig för något annat än politik och samhällsutveckling under ungdomsåren. Men, det hjälper föga att tänka så, däremot måste det kunna vara legitimt att välja sina strider. Det finns så mycket att förbättra att det måste vara många människors verk.
Jag har mitt fokus på ett öppet och fritt internet med allt vad det innebär av att bygga kunskap och utmaningar för att förstå mig på vad globaliseringen bär med sig i vår egen del av världen. Håller på att lära mig att sovra d v s fokusera på det som har bäring på det som jag har intresserat mig för och vilka samband som kan finnas mellan nöjesindustrins egna organisatoriska problem och kraven på generella avgifter från kabel-tv-företagen för vidaresändning av upphovsrättsskyddat material. Sedan kan jag göra en och annan tillfällig utflykt, som här ovan, då det tangerar mitt intresse för demokratiska fri- och rättigheter, händelser som luktar maktmissbruk eller att göra andra till nyttiga idioter samt det som rör barns och ungdomars väg in i vuxenlivet. Att jag väljer att inte engagera mig i en hel rad andra viktiga frågor, är en överlevnadsstrategi, som jag hoppas få syndernas förlåtelse för, även om jag vet att den som brinner för något kan ha svårt att inse att andra kan brinna för något annat och att både det ena och det andra behövs samtidigt som det gäller att se upp så att ens engagemang inte leder till fanatism.
Avrundar med Christian Engström och Amelia Andersdotter som arbetar för att hjälpa piratpartister och andra aktivister i Tunisien. Ibland undrar jag om inte politiska ledare håller varandra om ryggen av rädsla att förlora inflytande i den internationella politiken.
onsdag 29 december 2010
Generera energi inför 2011.
När jag läste Emanuel Karlstens 10 svenska tweets som påverkade 2010 väcktes mitt intresse att kolla i vilken utsträckning jag noterat dessa som något av större betydelse för mig och mina vänner. Emanuel inleder med Morris Packers idé om VM för elmotorcyklar, som sedan utmynnar i en produktion av just elmotorcyklar, vilket berättar att Morris både är en idérik person och vet hur man testar ifall det går att skapa ett intresse för en miljövänlig motorcykel. Det vore något för vår kommun där Rospiggarnas speedwaylag och Twin Club behöver vinnas för miljövänligare drivmedel. VM för elmotorcyklar har gått mig helt förbi, men jag har lagt märke till att Morris är en socialt begåvad person med intresse för internets möjligheter.
Nästa tweet jag fastnar för handlar om de senaste veckornas #prataomdet, som jag har känt mig allt mer konfunderad inför. Jag har inget emot ifall människor emellanåt har behov av att öppet vädra ut sånt som har skapat olust. Men när en del berättelser tenderar att skambelägga en del beteenden, som i ett umgänge med en annan man eller kvinna skulle vara allt annat än otrivsamt, då känner jag att det skaver både mot känslan för rent spel och det egna ansvaret. Om man tanklöst försätter sig själv i taskiga lägen, undrar jag om det verkligen är OK skylla detta på den andra parten. Det är faktiskt sunt att man kan känna sig skamsen när man gjort något som man innerst inne känt att man borde ha låtit bli. Skamkänslor har en funktion. De hjälper oss att fatta klokare beslut när vi på nytt hamnar i liknande situationer. Under förutsättning förstås att vi vill ta ett eget ansvar för det som vi gör.
Hörde en kommentar i gårdagens P1 att man i Tyskland blivit förundrad och ser det som att Sverige nu genomgår sin andra sexrevolution. Jag var själv ung och minns den första under 1960-talet ;). Ser att Motviktigt också blivit konfunderad inför företeelsen, efter ett twittrande med Mymlan. Hoppas dock att han kommer fram till att sociala medier – i likhet med allt annat – behöver en balans. Just nu gäller det helt klart att ”uppkäftighet och provokationer ger fler läsare och större uppmärksamhet”, men kära nå´n så tröttsamt det måtte bli i längden. Opassande funderar också kring detta – att fånga andras intresse – och frågar sig om detta verkligen är det betydelsefulla. Rätt knepigt då det, som man vill få en bredare diskussion om, måste fånga andras intresse, men jag är så naiv att jag tror att det är ett utvecklingsstadium. Ett gammalt ordspråk gör sig påmint – tomma tunnor skramlar mest – varför jag tror att innehållet är viktigare än hur paketet ser ut. Även om vi ibland faller för det spektakulära.
Måste sedan erkänna att jag skrattade så tårarna rann när jag såg tweeten ”Piratpartiet verkar ha försvunnit helt efter att Starcraft 2 släpptes”. Den 19 september var det väl en förklaring så god som någon. Själv är jag mycket väl medveten om att kampen om väljarnas gunst kräver mer än närvaro på nätet, vilket är de allra flesta piraternas naturliga element. Men det fanns pirater, som både var på nätet och sprang runt i bostadsområden. Minns att jag avundades Calandrella, som orkade ligga i. Vet att jag gjorde vad jag förmådde genom att prata med människor jag mötte på gator och torg för att väcka dem till eftertanke kring den övervakning och kontroll som de etablerade politiska partierna länge varit anhängare av. Men, eftersom människorna inte kunde minnas att de läst om detta i tidningen eller hört om det på radion eller sett något i TV var det en rätt otacksam uppgift. Varför allt som regeringens inre kabinett drivit igenom och varför allt som låg i pipen och väntade på att genomföras, inte hade lett till en mera djuplodande och kritisk granskning i de etablerade medierna, det är fortfarande frågor som jag söker svar på.
Rätt mycket fick dock sin förklaring, tyckte jag, när jag lyssnade på ett symposium i New York ”Wikileaks och Internet Freedom”, vilket jag hade med en länk till i min bloggpost den 12 december. I USA var pressfolket självkritiska och såg hur de allt sedan attentatet mot World Trade Center hade hukat under Homeland Security och underlåtit att kritiskt granska den politiska och militära makten, vilket Wikileaks läckor gjort dem medvetna om. Därför är det fullt tänkbart att något liknande kan ha hänt här. När detta gick upp för mig blev jag mycket upprymd mitt i min obeskrivliga ilska, som naturligtvis kunde förklaras med att tilliten till regeringen totalt hade rasat i botten. Förtroende och tillit är guld värt i politiken. Rasar det i botten, blir det svårt för medborgare att fortsätta tro på att vi lever i en demokrati. Vitala delar i dess grund visar sig vara rätt ruttna.
Bara för att ta ett exempel. Polisen har t ex sedan flera år tillbaka tagit sig friheter som nu gör att det som de i sin egenskap av rättssystemets frontsoldater sysslat med i lagens utmarker, måste lagregleras. Det skriver bl a Ny Teknik om idag. Vi behöver bara tänka på det som hände vid tunnelbanestationen i Hornstull för att inse att polisen inte drar sig för att uppträda ojuste sedan de blivit vana vid att de kan komma undan med det mesta. Och istället för att ta itu med deras låga effektivitet, skriver regeringen nya lagar och gör deras olagliga beteende lagligt. Märkligt! OlofB har på ett överskådligt sätt visat att regeringen verkligen är inne på en mycket destruktiv väg. Media, som borde gå till botten med det som sker, sitter fast i en nyhetskarusell, som gör att det ena efter det andra bara virvlar förbi, utan att det ges ett fäste i ett samhällsmönster.
Men, för att undvika att sjunka ner i dysterhet, har jag bestämt mig för att sätta fokus på något som trots allt kan ge energi inför nästa år. Av allt som hänt under 2010 har jag valt projektet Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn av Mats Svegfors och Cilla Benkö, som har lagts ut på Sveriges Radios webb. Den utveckling som nu pågår i medievärlden har här fått en plattform varifrån alla såväl intresserade proffs som glada amatörer kan engagera sig. De båda har tagit ett viktigt initiativ till en angelägen dialog om medias roll, hot och möjligheter i den förändring som pågår. Här kan vi verkligen tala om virtualitet och om krafters spel när balans skapas i ett system. Då är det rätt intressant att se hur en del journalister i tidningar, radio och TV fokuserar på att jämmer och elände följer i teknikens spår, medan andra fokuserar på teknikens möjligheter. Precis som så många andra gjort vid olika skiften före oss.
söndag 26 december 2010
Den politiska maktens hållfasthetslära.
Nyss hemkommen efter julfirande hos goda vänner öppnar jag min dator och kollar av mejl och Facebook. Då nås jag av en rad meddelanden som gör mig nästan lamslagen – några av Wikileaks läckta ambassadtelegram talar sitt tydliga språk och såväl Rick Falkvinge som Hax och Michael Gajditza formulerar sig på ett sätt som gör att jag förfäras – är detta beviset på att Sverige idag är en lydstat till USA? Nyheter24 bidrar genom att belysa det hela. I Expressen ser jag ett upprop till stöd för Wikileaks. Copyriot skriver också och tycker att vi bör vara försiktiga med orden och påminner om att de intressen, som ligger bakom detta, är minst lika starka här hemma i Sverige som de är i USA.
Då gäller det att ha i minnet är det inte är upphovsmännen och dito kvinnor som står i främsta ledet, utan det är de företag, som har vad man brukar tala om ”närstående rättigheter”, som oftast står i frontlinjen. Det betyder att de köpt upp den ekonomiska delen av upphovsrätten, Deras intressen fanns inte med i Bernkonventionen förrän de, som medlemmar i WIPO, hade lobbat sig in där under 1960-talet och sedermera stärkt sitt inflytande sedan WIPO lobbats in under FN:s beskydd 1974. Detta borde det talas mycket, mycket högt om. Det är nämligen där och då som snedbalansen till nackdel för våra d v s allmänhetens intressen uppstår.
De, som hängt med, vet vad i den tekniska utvecklingen, som föranledde WIPO att verka för att stärka de närstående rättigheterna under just dessa årtionden. Vad jag kan se är alla dom, som äger de ideella rättigheterna, helt i händerna på de företag, som köpt upp den ekonomiska delen av deras upphovsrätt. Det är dessa företags företrädare som nu missunnar mig och andra möjligheten att i likhet med tidigare ta del av olika verk och prata med varandra om dem - innan vi bestämt oss för om det vi hört och sett kan vara värt att äga och betala för.
Det är naturligtvis förmätet av mig och andra att inbilla oss att vi skulle vara dom som kan vrida denna obalans mera i samklang med den allmänna rättsuppfattningen – att allmänheten ska ha möjlighet att ta del och prata om värdet av ett utbud innan ett köp kan bli av och då i en form som passar oss som kunder. Men, innan man tillmötesgått oss som enskilda kunder, är regeringen och branschen nu inne på en modell med avtalslicenser, som främst gynnar kollektiva lösningar. En teknik, som är väl lämpad för individuella lösningar, blir med regeringens goda minne kapad av företag med intressen i kollektiva paketerbjudanden.
Dagens läsning sönderfaller i minst två olika delar – dels bekräftelsen att Sverige slagit sina påsar ihop med USA, vilket jag hittills värjt mig mot och dels bekräftelsen att det öppna och fria internet är på väg att paketeras för att passa upphovsrättsindustrins intressen och att våra internetleverantörer ska göras ansvariga för trafikens innehåll. Såväl budbärarimmuniteten som nätneutraliteten är i allvarlig fara.
Är detta verkligen i hela folkets intresse? Var är alla de media, som har folkets uppdrag att granska makten? Är deras journalister själva så involverade i upphovsrättssaken att de inte klarar att reda ut begreppen för alla oss andra? Ja, jag måste medge att frågorna snurrar runt i mitt arma huvud och att jag just nu inte ser någon utväg. Inte blir det lättare att hänga med när jag läser Emma Opassande. Samtidigt kan det naturligtvis vara klargörande att inta regeringens ståndpunkt och syna saken även från det hållet. Men, nog tycker jag att regering och riksdag borde fråga sig vad som kommer att utvecklas hos ett folk när upphovsrätten med dess närstående rättigheter tillåts lägga sig som en våt filt över allt modernt samhällsliv. Om Moderaterna tror att de kan abdikera från sitt ansvar för en samhällsutveckling i takt med tiden, bara för att Piratpartiet inte kom in i riksdagen, tar de gruvligt miste. Arrogans och ignorans är för ett samhällsbygge vad brist på kunskap om hållfasthetslära är för vilket husbygge som helst. Socialdemokraterna håller på att lära sig detta den hårda vägen. Undrar hur länge det dröjer innan Moderaterna inser att den saken även angår dem? Övriga som skriver är Alliansfritt Sverige; Kulturbloggen; Anna Troberg; och avslutningsvis Badlands Hyena. SVT rapporterar och SvD skriver om att Julian Assange tecknat ett kontrakt på en bok för att få råd med sitt försvar och att hålla Wikileaks på rätt köl.
lördag 18 december 2010
När blir statens tvång övergrepp?
De tjänar miljoner på datalagringen, skriver IDG.se – vilket sagts förut, men inte fått något större fäste i media eftersom ”tjäna pengar” är en doktrin som upphöjts till högsta mål. Ny Teknik berättar att Ericsson är en av de som gynnas. Kan just undra vilket samröre det finns mellan människor inom departementen och branschen, när det gäller alla dessa idéer om att övervakning och kontroll? Undrar också om dessa företag i sina kalkyler räknar med de risker som följer av att traska patrull utan tanke på vad detta kan leda till när det gäller vårt politiska system?
Dessutom är det ju så att det är vi konsumenter som måste betala i form av högre avgifter för internettjänster. Jag tycker verkligen att kostnaden borde tas ut över skattsedeln, så att de, som är mest rädda för vad internet kan ställa till med, får vara med och betala för detta. Det är främst bland dessa de nätovana människorna, som man tror att datalagring och filtrering av nätet ska skydda dem från allt ont. Av det skälet ska nu även polisen få tillgång till trafikdata enligt det förslag som Regeringen tog beslut om igår, vilket bl a SvD, Ny Teknik, skriver om.
Mark Klamberg har granskat och hjälper oss att tolka vad lagförslagen om Datalagring och Polismetodutredningen egentligen handlar om. Om Beatrice Ask är rätt uppfattad av TT och Aftonbladet kan vi se att hon antingen far med osanning eller är dåligt insatt i saken. Samlingsplatsen för kandidater till riksdagen, som lovat att säga nej till datalagring, administreras av Mathias Sundin, skriver också initierat. I likhet med Daniel Rhodin, Lars-Erick och Svensk Myndighetskontroll. Peter Bratt har helt rätt – vi behöver en kommission som tar fram sanningen när det gäller politikernas hantering av alla dessa lagar för övervakning och kontroll, vilket eroderat deras förtroende hos folket. Något som i sin tur utgör ett allvarligt hot mot vår demokrati. Skönt kunna lätta upp detta med Gubben vid Rämen som visar att terror i en dalaby är något annat än en bomb i Stockholm.
Medan jag skriver lyssnar jag med ett halvt öra på radion och hör att det startats en grupp för att ta itu med oss, som vill att Julian Assange ska betraktas som oskyldig tills han blivit dömd skyldig av en domstol. Jag tar mig för pannan. Förstår Strötankar i samtidens liberala utmarker som skriver om Dårfeministerna. Han har bland annat läst skriften Kvinnofridslagen (pdf) där det under rubriken Att säkra bevis – viktigt för åklagare bland annat skrivs ”Om polis och åklagare under förundersökningen får fram tillräckliga bevis leder ärendet till åtal. Genom en lagföring lyfter rättsväsendet över ansvaret på den som tillgriper våld. Marianne Ny menar att lagföringen har en god effekt som skydd för kvinnan, även i de fall gärningsmannen åtalas men inte döms.” Jag vet inte om Marianne Ny, chef för den särskilda enhet, som tagit över målet mot Assange från Stockholms tingsrätt, har skrivit denna text, men nog kan man hålla med om att den är anmärkningsvärd.
Jag kan dock tänka mig att det citerade kan tolkas ur ett allmänpreventivt perspektiv. Bara genom att kriminalisera ett beteende hjälper man den, som blir utsatt, även om bevisen inte är starka nog för rättsväsendet att döma den misstänkte. Men även en sådan tolkning förutsätter att alla som misstänks för våldtäkt är skyldiga, men släpps för att åklagaren inte klarat att styrka brott. Inte undra på att polisen anser sig behöva tillgång till trafikuppgifter från våra mobiler. Men, nog är det anmärkningsvärt att rättsväsendets tjänare inte ser att det ligger en fara i en lagstiftning, som – om man hårddrar den – kräver ett Letter of intent om en man inte ska råka illa ut, ifall den från början villige partnern senare av någon anledning skulle få för sig att hon blivit utsatt för något mot sin vilja.
Jag kan faktiskt förstå att feministerna drar på sig ilska från de män, som har blivit utsatta för den typen av fula tricks. Rätt fascinerande att taggarna #prataomdet och #talkaboutit nu gör att det hela växer vidare på twitter – inte minst sedan någon twittrat ut ”Swedish feminists defend Assange accuser in Twitter campaign. Show them some love from the US!” Inslaget i radion var balanserat, men av de feminister, som anser sig vara utsatta för en hatkampanj på nätet, kan vi nog inte räkna med någon pardon. God bless US. Som om det inte vore nog med Wikileaks läckta dokument, vilket olika US media menar visar att de försummat sitt granskande jobb under alltför lång tid.
Det är alldeles uppenbart att det här med sex och sexuella läggning väcker intresse och då inte så sällan med moraliska förtecken. För mig som var ung i slutet av 1950-talet och början på 1960-talet när debatten handlade om sex för vänskaps skull och det hörde till folkbildningen att känna till sexuella minoriteter för att kunna hantera möjligheten att träffa människor med en annan sexuell läggning än ens egen, känns dagens diskussioner rätt egendomliga. Jag förstår att Carl Johan Rehbinder och hans hustru Jenny har fullt upp lära människor att se på sin sexualitet som den källa till glädje som det kan vara.
torsdag 16 december 2010
Kan de återvinna förtroendet?
Idag skriver chefredaktör Reidar Carlsson i Norrtelje Tidning Ta´t lugnt med lagändringar utifrån det kloka rådet att det gäller att ha is i magen även om det är bra att agera snabbt och kraftfullt. Efter något som ser ut som kritik mot alliansregeringen för deras beslut om begränsningar för Säpos del, vilket blev en följd av den interna kritiken inom regeringen, fortsätter han ”Å andra sidan skulle det kräva massiva insatser av Säpo för att hitta och övervaka alla extremister och potentiella terrorister. Dessa insatser skulle vara ett direkt hot mot vårt öppna samhälle”.
Just det. Vad Reidar Carlsson ser ut att blunda för är att detta de facto är vad FRA kan ägna sig åt inom ramen för sin utvecklingsverksamhet, vilken efter riksdagens beslut hösten 2009 är hemligstämplad. Därför var det inte heller förvånande att Maud Olofsson (C ) passade på att dra en lans för klustret av lagar runt FRA:s verksamhet, som hon aktivt verkade för, i samband med uppståndelsen kring Sthlmbomb. Ser hos Hax att hon talat med den amerikanska ambassadören om Piratpartiets medhjälpare i Bryssel. Genom Wikileaks läckor vet vi att alliansen gjorde vad de kunde för att Piratpartiet inte skulle kunna dra fördel av framgångarna i EU-valet även i riksdagsvalet. När jag sedan talar om att alliansen fick god hjälp av media, menar jag inte att media styrdes av alliansens önskan, utan mera av deras egen självpåtagna uppgift att avgöra vad folket mår bra av att vara informerad om.
En situation som journalister inom press och andra medier i USA nu lyft upp till debatt efter Wikileaks läckta dokument. Det finns naturligtvis undantag som t ex Fox News, som tjänar en annan idé om hur man med framgång säljer ideologi. När jag i söndags skrev Om bombers inverkan på politiken berättade jag om att jag hade kollat på ett symposium i New York City där företrädare för amerikansk press och andra media diskuterade situationen. Där var journalisterna välgörande självkritiska och någon uttalade med skärpa ”Det centrala i allt detta är att tilliten till våra institutioner har kollapsat” och ”det är inte medias uppgift att skydda makthavare från penibla situationer” samt ”lyckas de sätta dit Wikileaks för något brott, då står vi andra snart i tur”. Inställning var att media hukat under National Security i snart ett decennium. Det var helt suveränt att höra sedan jag läst Datainspektionens rapport och att Camilla Lindberg, dagen innan hade bekräftat i Aftonbladet att ledande politiker i Alliansen ljugit för henne och andra riksdagsledamöter före beslutet om lagklustret runt FRA:s verksamhet.
När vi idag i våra public service-media får höra allt mer av invändningar mot denna övervakning och kontroll, ser jag det som ett tecken på att våra egna media insett att det inte är deras uppgift att skydda politikernas hemlighetsmakeri. Tvärtom ska public service-media medverka till att medborgarna ska vara så väl informerade som möjligt. Vänstern, vars medlemmar har mångårig erfarenhet av att vara övervakade, gör vad de kan för att sätta sig i motvärn mot datalagringen och hoppas få med sig Miljöpartiet på en bordläggning. Men, de har väl alltför många egna lik i lasten för att lyckas vinna andras förtroende. Ser att Markus Lake Berglund undrar vad hans partis företrädare håller på med.
Dessutom vet vi, sedan McArthy-eran, att människor i Säpos ögon ses som ”farliga” ifall de har samröre med personer klassade som tänkbara ”fiender till staten” och dess institutioner. Minns själv från 1950-talet när en polis tog kontakt med oss SSU-are och ville att vi skulle ange vilka som var aktiva och medlemmar i Kommunistisk Ungdom. Den klubb, där jag då var verksam sa nej till detta, men jag vet att styrelsemedlemmar gav sig in i angivarverksamheten, helt övertygade om att kommunister var en allvarligt hot mot Sverige.
Eftersom alla verksamheter med makt kan glömma sitt uppdrag och mera se om sitt eget hus, är det viktigt att folket håller ögonen öppna. För mig stod det klart att något måste göras för att skaka liv i demokratin och att det enda verkningsfulla är att vara aktiv i Piratpartiet. Konkurrens är enda möjligheten att hålla alla, som säljer något – idéer, varor och tjänster – på alerten. Det har jag lärt mig under åren när jag studerade den politik som Alliansens olika partier arbetar för. Men för politiken finns därutöver Offentlighetsprincipen samt idén om att media ska granska makten för medborgarnas räkning. För att det ska fungera måste medborgarna ha tillit till att media klarar av att sköta uppdraget och därför är det intressant när nu DN skriver om just förtroende.
Låt vara att det handlar om fastighetsmäklare, men som jämförelse sägs att folket har ännu lägre förtroende för journalister, som ligger snäppet under – 4 procent. Bara bilförsäljare ligger lägre. Därför glädjande se tendenser till att ett reparationsarbete har påbörjats. Men frågan är om Reidar Carlsson kommer att lyckas så länge som hans parti – Centern – ligger närmare hans hjärta än uppdraget att granska makten. Annars borde han inse vad som vore bäst för Centerns friska växt. Om jag förstått läran om det kapitalistiska systemets självreglerande system rätt, bygger en lyckad försäljning på Konsten att bygga förtroende, inte att lura köparna. Det senare straffar sig förr eller senare. Det betyder att de politiker som anammat möjligheten att med hjälp av reklam sälja ”konserverad gröt” till en i deras ögon rätt korkad befolkning, kommer att vakna i en annan verklighet.
Uppenbarligen förlitar sig regeringen på det senare, när man idag presenterat De brottsbekämpade myndigheternas tillgång till elektronisk kommunikation. Något som DN, Aftonbladet, SVT/rapport, Presskontakt.se uppmärksammat. I det ljuset kan man förstå den norrman som protesterat mot att lämna DNA-prov sedan den norska polisen scannat mobilmaster i närheten av en brottsplats. Medan en brottsling raskt inser att han bör lämna sin mobil hemmavid, drabbas rättskaffens män, som inte kan drömma om att bli utsatt för detta av en övernitisk lagstiftning. Helt sanslöst. Emil Isberg skriv tidigare om förslaget.och visar på var svagheterna ligger. Jag för min del tror fortfarande på den kloka massans kunskap, om public service media inser att information måste delges den del av folket, som fungerar som väckarklockor, d v s alla dem som läser och lyssnar på nyheter med samhällspolitiskt viktigt innehåll.
Avslutar med en varm gratulation till Mikael Nilsson, som igår doktorerade och blev godkänd för sin avhandling ”From Interoperability to Harmonization in Metadata Standardization”. Jag var där och lyssnade och blev djupt imponerad när jag insåg samhällsnyttan med att hittills slutna datasystem tack vare hans forskning kan öppnas för kommunikation mellan varandra. Självklart kräver detta inte bara praktiska utan mycket kvalificerade teoretiska kunskaper. I den senare delen hängde jag inte med, men för mig är hans fokus på kunskap till gagn för både samhällsnytta och egennytta det viktigaste.
söndag 12 december 2010
Om bombers inverkan på politiken ...
... och läckors påverkan på journalistiken är det som måste bearbetas i dagen blogginlägg.
En desperat man som beslutat sig för att delta i Jihad sätter nu skräck i Sverige. SvD rapporterar från presskonferensen, DN likaså, men därutöver kan jag se att medier tävlar om att rapportera och diskussioner pågår runt om på nätet ifall det är så klokt att tala i termer av terrorism när det rör sig om en ensam galning. Det senare vet jag naturligtvis inget om, men jag väljer att tro det för att inte dras med i de allt vildare diskussionerna om hur galet allt blev när USA drog in världssamfundet i sitt krig i Mellanöstern.
Carl Bildt twittrade redan i natt om saken och använde då begreppet terrorism, vilket jag och många med mig tycker var synnerligen obetänksamt. Där visade han att USA:s ambassadör hade rätt när han i mejl hem talade om Carl Bildt som en medelstor hund med en stor hunds attityd. I en sån här situation förväntar jag mig att ledande politiker ska uppträda statsmannamässigt, vilket Fredrik Reinfeldt visat så här långt. Det är dock inte särskilt förtroendeingivande att Socialdemokraternas Håkan Juholt går i taket på grund av Carl Bildts tweet. Bland oss i bloggosfären framstår det som hämtat från stenåldern att tycka att Carl Bildt ”skvallrar” när han rör sig på nätet. Jag och andra begär att Carl Bildt som utrikesminister ska väga sina ord på guldvåg i detta läge och det tycker jag att han inte alls klarade av. Håkan Juholt visade med sin reaktion att det var viktigare att bråka om Carl Bildts twitter än att säga något klokt om situationen som sådan.
Nu avlöpte det hela på ett för folket på Drottninggatan relativt hyggligt sätt, men det hela har skakat om oss, vilket ger efterverkningar av skilda slag. En del blir rusiga av lycka – och tvittrar Äntligen, andra blir dödsförskräckta och tror att ännu fler svenska kommer att hata eller misstro muslimer. Därför går deras imam Abd al Haqq Kielan ut och fördömer det som skett. Amanda Brihed och Jens Odsvall skriver hos Newsmill Massövervakning och islamofobi ökar risken för fler terrordåd och Rick Falkvinge vill att vi ska sätta in detta vansinnesdåd i ett större sammanhang. Alla speglar en oro, som visar att Carl Bildt borde ha varit mycket mera varsam med orden ifall han tänkt mer på svenska folkets väl och ve än egna vinster med en tweet. Men, det är klart – han satt ju på en världsnyhet och är landets utrikesminister. Men, det är väl just därför han borde ha tänkt till? Eller ska vi se det som en del i det vanliga politiska spelet? Tänka litet mer åt Carl Johan Rehbinders håll. Han påminner bl a om Churchills ord: - Det enda vi har att frukta är vår egen rädsla.
Därifrån är steget inte långt till debatten om Wikileaks, som letar sig fram genom en djungel av åsikter om Spioneri eller Terrorism; Grundlagsskyddad informationsläcka; Stöld av annans material, eftersom intrång i upphovsrätten kräver att dokumenten måste ha ”verkshöjd”; Brott mot sekretessen som kan orsaka stor skada för enskilda individer; Medieföretagens fixering vid att tillfredsställa massans behov av lättviktigt gods som gör att man glömt att granska den politiska makten och dess institutioner; samt sist men inte minst konspirationsteorier där Julians Assange sexliv kommit att spela stor roll. Det sista kommer jag inte att gå in på då det för min del avhandlats klart. I den delen förväntar jag mig att domstolarna gör vad de ska.
En del av gårdagen gick åt till funderingar över varför jag fortfarande blir så in i helvete arg när jag tänker på vad som nu kommit fram och alla turer kring FRA-lagstiftningen och hur jag och andra slet för att få fram fakta om det hela. Inser att jag har svårt att smälta att ledande politiker ljög men framförallt undanhöll viktiga fakta. Allt mitt förtroende för landets ledning och deras administration har rasat i botten, vilket gör mig till rov för en mängd olika känslor. Men mest förbannad är jag över att de trampar demokratin under sina fötter. Som en ödets skickelse fick jag under skrivandet för att få ordning på mina känslor, se en tweet om en direktsändning från ett symposium i New York City på temat Wikileaks och Internet Freedom, varför jag raskt bytte ”kanal”.
Det visar sig vara Personal Democracy Forum (PDF) som arrangerade. Jag kom in mitt i en paus efter det första passet, men genom att söka upp #pdfleaks kunde jag skaffa mig en hygglig bild av hur snacket hade gått tidigare. Panelen i den debatt som följde bestod av en rad namnkunniga inom press och media och jag fick brått att notera en del av det som sas då jag gärna ville få med en del av det här. Emily Bell ansåg att Guardian.uk och BBC hade rapporterat mer och bättre om Wikileaks än media i USA. AmericanEditor twittrade att om USA kan göra Assange till brottsling då står alla andra media sedan på tur. Någon annan twittrade om att USA:s press har böjt sig under National Security i nästan tio år.
Arianna Huffington uttalande ”det är inte medias uppgift att skydda makthavare från penibla situationer”, blev en mycket populär tweet som retweetades många gånger. Själv tog jag fasta på "the breakdown of trust in all institutions is at the center of what we're dealing with here". Det centrala i allt detta är att tilliten till våra institutioner har kollapsat. Läckan har gjort det möjligt att se vad som varit hemligt och vad som varit rena lögner. Det är en väldig skillnad mellan regeringens lögner och att de håller saker och ting hemliga, slog någon fast. Yes!!! Där satt den. Bekräftelsen på att jag är i min fulla rätt att gå omkring och vara förbannad, när jag tänker på hur regering och riksdag hanterade lagklustret kring FRA:s verksamhet och hur de förhalat saker för att slippa få diskussioner om övervakning och kontroll före valet. Och dessutom ljugit för riksdagens ledamöter. När jag under sändningen i Agenda hör någon nämna att Maud Olofsson försökt skära pipor i den här vassen till stöd för Centerns och Alliansens beslut om FRA, då vill jag kräkas. Hoppas att PDF lägger ut sändningen från sitt symposium så att fler kan ta del av det senare.
När jag sedan ser att Maj Rehnberg lämnat en kommentar på min blogg, eftersom jag där hade länkat till Norrtelje Tidnings ledare, förstår jag att Maj upplever frustration när hon inte får komma till tals i offentligheten. Hon vill få ut information om nya rön när det gäller det kolesterol som hittills ansetts vara orsak till hjärt- kärlsjukdomar. Eftersom det är rätt många som tar medicin för att sänka kolesterolhalten borde hennes insändare kunna resultera i en klargörande artikelserie om tvisten mellan förespråkare för LCHF bl a läkaren Annika Dahlqvist och skolmedicinen som praktiseras av de allra flesta andra läkare. Artiklar som utgår från att läsarna kan dra kloka slutsatser om de får en allsidigt information och man tror dem om det. Maj har en poäng; Man kan inte bortse från att det handlar om mycket pengar för de läkemedelsföretag som säljer den aktuella medicinen om läkaren Annika Dahlqvist har rätt. Även här handlar det om tillit. Hur mycket kan vi lita på läkare, som låter sig smörjas av läkemedelsföretagen? Att kunna interagera med sina läsare, det handlar Sveriges radios projekt Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn handlar också om.
Noterar sedan att Anna Troberg gjort ett inlägg hos SVT Debatt och tänker: - På något sätt kommer bombdådet i Stockholm att fungera som en vattendelare. Wikileaks och bomben i Stockholm kommer att ge rejäla avtryck i tryckfrihetskommitténs arbete – det är jag ganska säker på.