I Kulturprofitörernas värld ...

... är vi alla bara kunder, som gillar att köpa grisen i säcken.

Det pågår ett arbete i EU om en digital inre marknad där upphovsrättsindustrin är på tårna, naturligtvis uppbackade av opinionsbildning här hemmavid bl a i gårdagens DN. Där finns bland de andra även en talesperson för Rättighetsalliansen. Det påminde mig om något jag såg den 28 okt., där Henrik Ponthén uttalade sig, varför jag kollade närmare på denna hans nya skepnad. Kunde då konstatera att han numera är ledamot i styrelsen för Rättighetsalliansen Europa AB, ett bolag, som bildades 2011-04-29 för ändamålet Konsultverksamhet inom juridik, it och teknik, med Svensk NäringsgrensIndelning - SNI : 62020 - Datakonsultverksamhet och 69101 - Advokatbyrå-verksamhet. Jo, jo, det finns tydligen en marknad ...

Ur askan av Svenska Antipiratbyrån har det likt fågel Fenix stigit fram en ny skapelse, förkunnande att staten måste vara alliansens beskyddare mot de fortfarande så förfärligt tjuvaktiga fildelarna. Och de lyckas, eftersom ledande politikers rådgivare i immaterialrätt och marknadsrätt vid främst våra universitet och branschens advokater alldeles ostörda kunde fila på lagändringar i skydd av intresseorganisationer för anhängare av upphovsrätt och äganderätt/civilrätt. Detta eftersom de lyckades invagga ledande politiska talespersoner i föreställningen att Immateriell rätt handlar om Äganderätt till en fysiskt existerande pryl, som t ex en gräsklippare, istället för att vara ett tidsbegränsat monopol för nyttjande av något, som tillhör den allmänna kulturdomänen när skyddstiden löpt ut.

Alla, som skapar något, är influerade eller inspirerade av andra människor och livet omkring dem eller av vad andra har skapat före dem. I takt med teknikutvecklingen har dock skyddstiden förlängts i stora kliv fram till idag den rent absurda tiden en upphovspersons livslängd + 70 år. Om företagen inte på olika sätt finner sätt att förnya verken, så att skyddstiden förlängs ytterligare några decennier. Något som i ett rättssamhälle borde ha betraktats, som närmast kriminellt med tanke på att den allmänna kulturdomänen därigenom berövats nytt innehåll för generationer. Sorgligt att kulturskaparnas organisationer inte inser vad de lånar sig till.

Att trackern the Pirate Bay bidrog till att många film-, video- och musikintresserade kunde sålla fram det material, som de fann vara värt att lägga sina pengar på i olika former, det nådde inte fram till alla dessa branschaktörer genom mediebruset. Och deras advokater hade knappast något intresse av att ta in den informationen, utan där satte man en ära i att knäcka grabbarna, som skötte driften av trackern. Jag antar att det till stor del berodde på att även mediebranschen befolkas av människor, som själva ser sig som upphovspersoner och därför likt många andra i den gruppen har snöat in på att de måste hjälpas åt att hålla "snyltgästerna" i herrans tukt och förmaning. Till nöds kan de måhända tillstå att Spotify och Netflix, som sent omsider såg dagens ljus, var sprunget ur nödvändigheten att göra kulturellt innehåll lättillgängligt på nätet och att TPB kunde ha bidragit till det. Men när det gäller Dagspressen, den bransch där journalisterna själva verkar, där har utvecklingen gått i stå även om grunden håller på att rasa. Där byggs betalväggar och få inser att de slagit in på en väg, där snålheten kommer att bedra visheten. 

Till detta ber jag att få återkomma, eftersom Medieutredningen kommer att offentliggöras i morgon måndag och det ska bli intressant se vilka förslag som kommer från det hållet. Men, innan dess vill jag dock passa på och beröra en händelse för några dagar sedan när jag kom in i en diskussion på nätet om journalistik och mediepolitik utifrån en ledare i Helsingborgs Dagblad om filterbubblor och värdet av att betala för att läsa det som filtrerats av proffs på tidningsredaktioner. Rubriken var "Filterbubblor inte något som sociala medier infört i våra liv." skriven av Per Grankvist. I tråden till den diskussionen dristade jag mig till att ha synpunkter utifrån mina erfarenheter av att betala dyrt för en tidning utan möjlighet att kunna dela en och annan artikel, som jag var intresserad av att diskutera med mina vänner. Fick då av Joakim Jardenberg en länk till en artikel där - döm om min förvåning - precis det, som jag hade yrat om i månader "möjligheten för en som prenumererar att dela innehåll med icke prenumeranter" faktiskt existerade!!! Och dessutom med den intressanta rubriken Strategic insights Surviving in a Post-Truth, Post-Data, Post-Reason World av Thomas Baekdal, där det framgick att jag fått en inbjudan av prenumeranten Joakim Jardenberg med en inbjudan om att läsa, men där fanns också en inbjudan om att själv prenumerera. 

När jag översatt artikeln helt och fullt (det jobbet gör att jag förstår innehållet så mycket bättre), då tar jag mig en funderare på om jag har tid och ork att prenumerera även på denna produkt av innovativa människor, som insett att livet Online erbjuder ännu fler möjligheter till livet Offline. Gillar dessutom igenkänningsfaktorn, eftersom jag ända sedan barnsben har använt mig av möjligheten att kopiera för eget bruk för användning både i egna inre kunskapsprocesser, men också i det politiska arbetet och i umgänget med mina vänner. Minns att jag redan som barn var med om att bilda kamratgäng, där vi slet och gnetande för att få ihop pengar, turades om att köpa stenkakor för 2:95 kr/st till byns enda vevgrammofon, och texthäften med kända schlagers för (om jag minns rätt) 15 öre, som vi sedan skrev av för hand i flera ex för att kunna lära oss texten tillsammans med melodin med målet och sjunga tillsammans. Psalmverserna fick konkurrens. Minns också under realskoletiden, då jag var med i ett kamratgäng, där vi turades om att för sparade veckopengar köpa Biggles-böcker, som sedan gick runt i kamratkretsen. 

Vi stal verkligen inte något från någon kulturskapare - vi hushållade med våra pengar samtidigt som stillade vår läslust, men dessutom var vi med och skapade ett intresse för författarnas och förläggarnas produkter, som höll i sig genom åren och kom såväl biblioteken som andra författare till del. Att hålla ett intresse vid liv det är, om något, en marknads grundfundament. Märkligt förresten att ingen under vägs kommit på att beskatta papper och penna, kalker- och karbonpapper, färgbandet och skrivmaskinen, stencilen, spritduplikatorn och stencilapparaten för att inte tala om kopiatorn - på samma sätt som nu görs med USB-minnen och datorers lagringsmedia?!. Undrar just hur lång tid det ska ta innan alla Kulturprofitörer, som lever gott på industrins pengar och gör det, som de tycks älska (att med EU:s och Riksdagens hjälp jaga ungdomar och andra, som privat delar innehåll med varandra) kommer att bli avslöjade som de kulturens dödgrävare de i verkligheten är. I deras värld är vi alla bara kunder, som gillar att köpa grisen i säcken. 

Läs även:
Näringslivets roll i samhället, tidigare publicerad 2015-11-05 och/eller

En kultur bara för producenter, tidigare publicerad 2010-06-09

Intressant?

The Pirate Bay - en symbol för Informationsfriheten

Knappast någon intresserad av internet, som infrastruktur för det vi sysslar med på nätet, kan ha undgått att grabbarna Peter Sunde, Gotfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij har gjort  uppoffringar för att hålla igång denna torrenttracker eller sökmotor. Den har under drygt tio år möjligjort fildelning utan att något mänskligt öga kontrollerat om innehållet är lagligt eller inte. Efter alla tidigare rättsprocesser har nu statsmakten på nytt slagit till på uppdrag av intressenter i eller finansiärer av f d Antipiratbyrån nuvarande Rättighetsalliansen, vilket bland andra SVT berättar om.  (tog tid att hitta, men skam den som ger sig).

Det började för åtta år sedan som Peter Sunde, en av grundarna, skriver om på sin blogg Copy me happy.   Han är inte särskilt stolt över hur TPB har "utvecklats" sedan han lämnade skutan. Att till mycket stor del behöva finansiera - en för mänskligheten viktig "motor" - med annonser för porr och Viagra är problematiskt - inte tu tal om den saken. Men i den fria informationens namn måste man hålla fast vid sina principer. Dekadensen i piratbukten ligger i betraktarens öga. Den sippa delen av samhället behöver ju inte besöka siten. Men med tanke på att en stor del av mänskligheten ser sexuella behov, som något man talar tyst om och möjligen håller på med i lönndom, i vart fall om man inte är gift med varandra, kan jag förstå att det nedvärderande snacket om sexistiska pirater, kan få mer näring, när vi anser att vi än en gång måste stå upp för det som TPB symboliserar - Informationen och Kommunikationen måste vara fri! 

Vi är inte ensamma om den uppfattningen. Medan Nils Funcke förefaller vara en ropandes röst i öknen här hemma i Sverige finns i andra länder sakkunniga inom olika gebit från olika lärosäten, som slår sin kloka huvuden ihop och i institutionella former försöker finna framkomliga vägar. Tar som exempel USA med dess Aspen Institute som även tagit sig an denna fråga. Men det är inte lätt eftersom Upphovsrättsindustrins tentakler sträcker sig långt in i alla rum, där människor med makt i form av sin kunskap kan tänkas vilja ändra på nuvarande lagstiftning. Men, det som är lagligt i köttvärlden måste i rimlighetens namn även vara lagligt på nätet. Termen Intertextualiteten inom det skrivna ordets område måste ha sin motsvarighet inom musikens, filmens och spelens värld. Kopiering för personligt - icke kommersiellt - bruk är en central del i detta att vara människa i behov av samvaro med andra. Vi behöver en kulturell allemansrätt. En sådan rättighet utgör inget hot mot marknaden för kommersiella produkter - tvärtom - den bidrar till ökad efterfrågan av det som vi anser vara värt pengarna.

Diskussionens vågor går höga om hur vi pirater bör förhålla i fråga om TPB, vilket Johnny Ohlsson med bloggen Enligt min humla bidrar till med en tänkvärd jämförelse. Och jag undrar hur bevara Ikonen The Pirate Bay om vi bildligt talat skulle spränga den i mångas ögon sunkiga skutan The Pirate Bay i luften? Ingen helt oviktig fråga eftersom sunkigheten ligger - som tidigare sagts - i betraktarens öga. Men, jag förstår Peter Sunde om han inte vill bli ihågkommen, främst för pornografi och potenshöjande medel. Detta sagt utan att jag för den sakens skull sätter mig till doms över de människor som har sådana behov. Christian Engström ser också TPB:s betydelse för att fildelningen ska tas för vad den är; ett sätt för människor att ta del av olika innehåll som underlag för sina meningsutbyten och umgänge med andra över nätet.

Missar en del av lördagens stora begivenhet Lunch med Julgranspåklädning med pumlor hos barn och barnbarn, men känner att jag måste vara med på Mynttorget, i vart fall ett tag. Hoppas att mina nära och kära har överseende med det. För övrigt har jag en del att stå i idag sedan jag och ett par yngre killar bland mina vänner skrivit en insändare i Norrtelje Tidning med frågor till lokala politiker om tiggarnas situation vid entreer till affärer och banker.

Uppförsbacke bättre än nedförsbacke.

I dagens Norrtelje Tidning publiceras mitt inlägg bakom tidningens betalvägg, varför jag återger det jag skrivit här med tidningens rubrik:

Piratpartiet borde haft bättre siffror

NT:s Reidar Carlsson har analyserat den första opinionsmätningen inför EU-valet. Med tanke på omfattningen av den avlyssning som svenska FRA, amerikanska NSA och dess brittiska motsvarighet sysslar med och som Edward Snowden avslöjat, är den inte vad jag väntat mig.   Piratpartiet är det parti som allra tydligast har protesterat mot statens massavlyssning och ländernas utbyte av de data, som medborgarna genererar när de använder internet. Mätresultatet visar att Piretpartiet kämpar i en rejäl uppförsbacke med sin viktiga uppgift som folkbildare.

Men, i politiken är uppförsbacke bättre än nedförsbacke. Lyckligtvis är detta mätresultat inte ett valresultat och fram till valdagen den 25 maj 2014 gäller det nu att övertyga de, som anser att det inte spelar någon roll om man röstar, och de, som ännu inte bestämt sig för att rösta, tillsammans 45 procent, att de faktiskt kan vara med och påverka Sveriges framtid genom EU-valet. Piratpartiet vill ha svenska folkets mandat för att bland annat förbättra medborgarnas inflytande i EU eftersom EU-direktiv idag styr en mycket stor del av lagstiftningen i Sveriges riksdag. EU måste bli mycket bättre på att slå vakt om medborgarnas privata sfär mot massövervakning och skapa ett skydd för våra personuppgifter genom en skarp Dataskyddsförordning och på sikt förhandla fram en ny överenskommelse mellan medlemsländerna om hur EU ska fungera. För att skapa en bättre balans mellan medborgarnas behov av icke kommersiellt kulturellt utbyte och företagens monopol på det kulturella innehållet vill Piratpartiet reformera upphovsrätten och avskaffa avgifterna på lagringsmedia.

I övrigt vill Piratpartiet öka respekten för mänskliga rättigheter i medlemsländerna med direktiv till skydd mot diskriminering inklusive en human och rättssäker flyktingpolitik. För att stärka Innovation och infrastruktur för tillväxt vill Piratpartiet att EU ska verka för effektiva bredband i unionens alla regioner – inklusive landsbygd. Företag, som äger kablar och mobilnät, ska inte kunna utnyttja sin monopolliknande ställning när de samtidigt erbjuder egna tjänster över nätet. Piratpartiet anser att fri handel ska gynnas och tullmurar mot omvärlden rivas. Idag lägger olika former av immaterialrätt hinder i vägen för utvecklingen i små och medelstora företag, därför måste Patentsystemet på sikt avvecklas och mjukvarupatent fortsatt motverkas i EU-parlamentet. PP förordar att EU ska initiera en offentligt finansierad utveckling av läkemedel utan patentskydd.

Slutligen måste vi med våra röster stoppa den smyglagstiftning, som sker med hjälp av handelsavtal mellan EU och andra länder och som är mycket svårare att förändra än en lag. Som exempel kan nämnas det så kallade ACTA-avtalet, som för några år sedan var tänkt att bland annat ge tullen rätt att leta genom datorer, mobiler och fickminnen på jakt efter piratkopior. Piratpartiets Christian Engström och Amelia Andersdotter lyckades väcka en rejäl debatt inom den Gröna gruppen och därmed även i parlamentet och olika medlemsländer. Själv skrev jag mejl till flera av EU-parlamentets 750 ledamöter. Jag var i gott sällskap med många, många andra att rikta kritik mot förslaget, som så småningom föll.

Nu har ett nytt förslag till avtal mellan USA och EU förhandlats fram helt utan insyn från medborgarna (kallat TTIP-avtalet). Stora, fortfarande hemligstämplade, delar av avtalet ska ge ökat skydd för patent- och upphovsrättsägare/-uppköpare och dessutom ge företag möjlighet att kräva skadestånd av stater vilka stiftar lagar som hotar deras vinster. Sådana avtal leder inte till en friare handel, utan snarare starkare monopol och monopolliknande förhållanden och därmed sämre konkurrens. 

Piratpartiet är således rustat för att be om folkets röster i EU-valet den 25 maj och jag är optimistisk även om den första opinionsmätningen talar till vår nackdel.

Gun Svensson 

kandidat nummer tio på Piratpartiets valsedel till EU-parlamentet.

Intressant?

Sätt tryck på EU om upphovsrättsreform!

Kopiering är en naturlig del av det dagliga utbytet av olika intryck och uttryck människor emellan och måste ses som något lika självklart i umgänget på nätet, som det är och har varit sedan urminnes tid i den analoga världen. Förutom att ingå i den process som bidrar till såväl individers som samhällets kulturella utveckling ges många kreatörer möjligheter att bedriva handel med sina produkter och tjänster. Människors behov att ingå i ett sammanhang och dela intryck och upplevelser med varandra utgör den stabila grunden för den marknad som blir följden. Därför måste fildelning för privat bruk legaliseras. 

Även om Europadomstolen enligt en artikel i Computer Sweden nu slagit fast att länkar till upphovsrättsskyddat material är lagliga, så återstår mer att göra för att nätet fullt ut ska kunna gagna människornas och därmed samhällets utveckling. Detta är en dom, som ger god vind i piratskutans segel, vilket kan ge kandidater, medlemmar och sympatisörer pågångsmod att påvisa att det finns mycket mer att slåss för än rätten att länka till redan publicerat upphovsrättsskyddat material. Även om detta naturligtvis är av betydelse för våra möjligheter att delta i det offentliga samtalet.

Därför måste vi slå på trumman för EU:s initiativ om en "konsultation" kring frågor om upphovsrätten. Nätsidan copywrongs.se gör det enkelt för oss medborgare att ta del och säga vårt före den 5 mars. Den som vill, kan skriva svar på svenska. Det är verkligen viktigt att ta sig tid att svara på enkäten och sprida info om att den här möjligheten finns. För närvarande får upphovsrättsindustrin hjälp av våra domstolar att kräva människor på helt horribla skadestånd – här är det Västmanlands tingsrätt som visat sig på den styva linan. 

Samtidigt som vi bildar opinion för en vettigare lagstiftning kan vi puffa för Stiftelsen .SE:s guide Copyright – Copyleft av Mathias Klang i hopp om att allt fler kreatörer ska komma underfund om vilka möjligheter som Creative Commons-licenser erbjuder den, som av kärlek till mänskligheten vill dela med sig av sitt skapande.

Piratpartiets EU-parlamentariker Christian Engström, skapar stora bokstäver på löpsedlar hemma i Nacka med PP:s krav på en reformerad upphovsrätt. Han och Amelia Andersdotter har gjort ett hästjobb i EU och är värda att få fortsatt förtroende. Som jag skrev i föregående inlägg visar en opinionsmätning att 21 procent inte tänker rösta i EU-valet – många för att de inte är insatta, men alltför många för att de inte tycker att det är någon idé. 24 procent har svarat att de inte vet om de kommer att rösta – tillsammans utgör det hela 45 procent. Det är något att bita i för alla partier.

Tar sedan en runda och börjar hos Anton Nordenfur, som skrivit om SvD/SIFO:s mätning och gjort en analys, där han påminner om att Piratpartiet inte ens var synlig i grafen vid mätningarna i februari 2009 och fick 7,9 procent i valet. Nu har vi i denna mätning 1,5 procent och det är 100 dagar kvar till valet. Går vidare till Fredrik Holmbom, som talar om vad som händer media på sikt, när de stänger in sig bakom betalväggar och Anna Troberg, som skrivit ett Öppet brev till Biskop Åke Bonnier med anledning av hans entusiasm efter besöket hos FRA.

Avrundar med en artikel i Computer Sweden som visar att kommunikation, som inte är avsedd för allmänhetens ögon, läckt ut sedan en polis lagt in ett felaktigt mobilnummer till en polis i det chat-forum, som en grupp poliser använt i tjänsten. Det inträffade är en effekt av att Polismyndighetens eget system inte fungerar varför poliser, som är ambitiösa i sitt jobb försöker hitta egna lösningar på problemet. Jag ser det som hänt som ännu ett bevis på att varken system eller människor kan hålla vad de lovar. Shit happens. Detta med adress till riksdagens ledamöter som legaliserat FRA:s del i den världsomspännande massavlyssning, som Edward Snowden avslöjat. Intressant?

Ett sunt näringsliv i balans gentemot politiken?

Likt många andra har Piratpartiets ledare Anna Troberg lagt in en bredsida mot Copyswedes tilltag att från och med den 1 september 2011 ensidigt besluta om ett uttag av koperingsavgifter på lagringsmedia, d v s externa hårddiskar och USB-minnen. Det gäller alla, oavsett om man där lagrar upphovsrättsskyddat material eller inte. Många bäckar små blir till sist en hel å. Läs även Tomas Zirn i Computer Sweden. Där finns en rad länkar till tidigare artiklar om saken.

Till att börja med kan man tycka att det handlar om så små belopp att det är försumbart, men satt i ett större sammanhang kan man undra vilka andra organisationer, som med riksdagens goda minne getts rätt att korpa åt sig en egen skatt baserad på enskilda medborgares behov av att spara digitalt framställt material?! Ett fullkomligt lysande exempel på hur politiker uppväxta i en analog värld, struntar i att sätta sig in i vad som krävs när allt fler medborgare lever sina liv både i den analoga och den digitala världen. Vad händer om jag bygger mig en egen hårddisk – kommer kopieringsskatten att tas ut på de enskilda beståndsdelarna? Om inte, låt oss bli ett elektronikbyggande folk ;-)

Läser med stort nöje – om och om igen – sidorna 120 – 126 i Chris Andersons bok ”Free Radikalt pris – ny ekonomisk modell” där han beskriver Microsofts kamp mot Linux och öppen källkod i fem stadier: Förnekande, Ilska, Köpslående, Depression och Accepterande, där man kan se att det finns utrymme för alla varianter, eftersom företag är villiga att betala för sin mjukvara oavsett om den kommer från Microsoft eller från kommersiella Linuxvarianter som Red Hat. Det beror på att de får ett kontrakt när de skriver ut en check och med det kontraktet följer ett serviceavtal, vilket betyder att de har någon att ringa när programmen inte fungerar, skriver Anderson. Bland privata användare finns också denna spridning och marknaden räcker till för dem alla. Men, när Microsoft och andra stora drakar försöker stoppa denna fria konkurrens genom att köpa upp mer eller mindra aktiva patent och stämma konkurrenter genom att påstå sig ha patent på delar av en kod, då är konkurrensen inte längre sund. Utvecklingsklimatet blir helt enkelt riktigt sunkigt när konkurrensen sätts ur spel på det sättet. För att inte tala om vad man känner när hackare tar sig in och förstör för den part, som bäst gagnar människor med minst pengar.Omdömeslöst!!!

Läser ledaren i Handelskammartidningen där Maria Rankka, VD vid Stockholms Handelskammare, bland annat skriver att huvudstadsregionen med Stockholm och Uppsala i centrum har den starkaste ekonomin i Skandinavien. Eftersom tidningen ännu inte ligger ute på nätet, citerar jag: ”En professor i ekonomi och stadsutveckling vid Köpenhamns universitet, som uttalade sig i Sydsvenskan, tycker att det är märkligt att Öresundsregionen ligger efter Stockholm med tanke på geografisk placering och storlek. Allt detta har fått Köpenhamns överborgmästare att tillsätta en särskild grupp som ska presentera förslag på vad som krävs av dem för att Köpenhamn ska stå sig i konkurrensen med städer som Hamburg och Stockholm.” Efter ännu en lovsång till konkurrensen som pådrivande faktor, kommer sedan Maria Rankka in på att allt ändå inte är bra och talar om tillväxtskadliga skatter, som regeringen borde åtgärda. Häri ligger en del av näringslivets och politikens dilemma. - Mer vill ha mer, fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt, brukade min mamma säga, när hon beskrev det tunnelseende, som alltför ofta drabbar dem som brinner för sin sak. Man förlorar sinnet för sans och balans och går för långt i sin iver, vilket leder till bakslag. Hökarna i näringslivet och många ledande socialdemokrater håller på att lära sig den läxan med Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som magistrar.

Gillar dock Handelskammarens initiativ att tillföra diskussionen om ett sunt näringsliv nytt bränsle genom en serie webb-tv-sändningar om huvudstadsregionens utmaningar, där Peter ”Poker” Wallenberg, inleder. Det ska bli intressant att följa.

Avrundar sedan med ett rad blogginlägg och börjar med ett om ACTA-avtalet från Christian Engström, MEP i Bryssel; Enligt Min Humla om kontraproduktiva kampanjer; Integritet och Frihet om att vi måste frigöra oss från det gamla och invanda tänkandet; Ankersjö, som funderar kring relationer mellan S och andra partier; Scaber Nestor, som tycker sig se en historierevision dyka upp kring Centerpartiets Annie Lööf, när det gäller FRA-saken; Oscar Swartz, som skriver tänkvärt om Pilträdsmorden och ser det som tecken på något i tiden; Magnihasa – om kommentarer, vilket varit ett högaktuellt ämne, inte minst i de etablerade medier, som vill fostra oss som gillar sociala medier; Kunskapssamhället om domen vid Uppsala Tingsrätt, som gav en aningslös man 2 års villkorlig dom för fildelning; Alliansfritt Sverige om hur Alliansen monterat ner djurskyddet; Bodströmsamhället om det nya uppdraget som gästkrönikör på Aftonbladets ledarsida; Göran Pettersson, som håller oss uppdaterad om sitt skötebarn – NATO; Johan ”Mitt i steget” Westerholm som söker svar på den intressanta frågan: - Hade Olof Palme varit socialdemokrat idag? Nicklas Lundblad om att bygga mötesstrukturer; In Your Face om att ta debatten istället för att ta till knytnäven, där det tycks mig som om den gode Kristian har en bit kvar innan han förstått innebörden i att ogilla någons åsikter, men ändå slåss för vederbörandes rätt att få uttrycka dem. Gillar dock att han inte är någon "prinsessa på ärten" utan tål en del verbala smällar; Kent Persson om det paradoxala politiska livet i Örebro; och Staffan Danielsson, som fokuserar på hur många flyktingar, som kommer till Sverige och Europa, istället för att lyfta fram att det är oroshärdarnas ofta skuldtyngda grannländer som får ta emot de allra flesta människor på flykt. Sätt procentsatserna i relation till helheten – om du vill ge en sannare billd av problematiken. Men, med det kan man inte locka till sig SD-sympatisörer, förståss.

Slutligen - sist men inte minst - Opassande, som skriver uppfordrande under rubriken Jag, en extremist. Här säger hon på och mellan raderna det mesta om debattklimatet i Sverige just nu.

Se där något av det som intresserat mig denna fredag förmiddag. Och i sista stund såg jag artikeln hos IDG.se om svårigheten att intressera polisen för en insats mot datortjuvar, vilket naturligtvis ställer deras insatser mot fildelare i ett särskilt ljus. Vilket näringsliv gynnas av den prioriteringen?

Intressant.

Polis, polis – dom stör lugnet och ron?

Ser hos Tommy k Johansson att det blivit en debatt på nätet sedan en rektor vid en skola i Göteborg anmält en elev för nerladdning av filmer via BitTorrent – en teknik som bl annat används av The Pirate Bay. När Åklagaren fick reda på polisanmälan kontaktade han Antipiratbyrån, som idag verkar under namnet Rättighetsalliansen Europa AB, vilket Copyriot skrev om för några dagar sedan. SvD skrev också om saken. Det gäller att hänga med i utvecklingen och skapa bilden av starka muskler. Rättighetsalliansen – minsann! Det är tydligen en lönsam affär att kringgärda kulturella verk, som företag förvärvat de närstående rättigheterna till, vilket följer av att kreatörer tror sig behöva dessa bolags omsorger för att kunna göra sig gällande på marknaden. Därför säljer han/hon denna del av upphovsrätten till ett bolag, som självklart har ambitionen att tjäna pengar på att ge ut verket ifråga.

Undrar vad en svärm av kreatörer, som tror att internet kan skapa nya förutsättningar för en etablering på en mycket större, världsomspännande marknad skulle kunna kalla sig? Dessa artister delar med sig av sin produktion med hjälp av Creative Commons License, som en del av sin PR-verksamhet och skapandet av relationer med publiken. De har inget emot att ungdomar intresserar sig och vill ta del av det som görs. De vet att ett gillande leder till försäljning – om de fixat möjligheten att göra mikrobetalning på nätet. Ju flera som snackar om det som gjorts, desto fler vill ta del men också äga exemplar i sin egen samling. Isak Gerson, internaut och kopimist, har besökt en rättegång i Uppsala, där en man ställts inför skranket, rätt omedveten om att det som han gjort skulle vara brottsligt. Isak har även gjort en kort analys av fildelningslagarna. Piratpartiets ledare Anna Troberg var även hon i Uppsala i sällskap med ett gäng pirater, vilket hon bloggat om. Men här visar hon även ett filmklipp. För mig är det en gåta att vanligtvis begåvade människor verksamma inom olika medier så kategoriskt förnekar influenserna från andra i sitt skapande. Kopimister är vi mer eller mindre allihopa som processar intryck från andra och samtalar om det med varandra. Här måste vi hävda allemansrätt!

Allemansrätten i skog och mark hotas idag av en utredning där det ska bli möjligt för en markägare att arrendera ut sin mark till företag, som vill livnära sig på människors behov av naturupplevelser eller ser skogens bär och svampar som en viktig del av folkhushållet. Men, en arrendator vill ogärna dela en rättighet, som man betalar för, med andra som hävdar allemansrättens sedvänjor. Undrar hur lagstiftarna löser den knuten?! Annars går det med skogen, som vi nu kan se när det gäller upphovsrätten – det privata intresset tar över och alla människors rätt att fritt botanisera och juste använda material slås sönder av krafter som organiserar sig likt Rättighetsalliansen Europa AB.

Inledningsvis undrade jag om unga människors fostran är polisens sak. Det är en sak om polisen är med på ett hörn för att förklara vad som händer när man gör sig skyldig till något som är olagligt, men det är något helt annat när skola och föräldrar inte tilltros möjligheten att resonera sig fram till lösningar när det gäller användningen av datorer i skolan. I riksdagen talas om vikten av civilkurage, medan vi varje dag ser hur ansvariga ledare i olika verksamheter smiter ifrån sitt ansvar genom att göra en anmälan till polisen med allt vad det innebär. På Domstolsverkets hemsida finns bra information om deras tågordning.

Avrundar med länk till artikeln med rubriken ”Ta en extra tjuvavgift på kofötter också”. Det gäller den av Copyswede ensidigt bestämda avgiften på externa hårddiskar, USB-minnen och liknande lagringsmedia. Debatten som förs på nätet visar att utvecklingen går framåt medan Copyswede och andra korporativa organisationer går på som om ingenting har hänt. Och alltför många politiker har slagit av tankeapparaten och traskar patrull. Måste man lagstifta för att genomföra detta tvångsvägen ställer de välvilligt upp. De förstår inte bättre. Andra som också kostar på sig på skattebetalarnas bekostnad är Kriminalvården. Den myndighet som ska återanpassa brottslingar till ett hederligt liv, har själva svårt att hålla ordning på rätt och fel. Affärsvärlden skriver Skarp kritik mot mutmisstänkt myndighet och berättar om en omfattande muthärva.

Ser där, litet smått och gott som jag funnit i tidningar och på nätet de senaste dagarna. Intressant?

Om konsten att hantera människor, som har åsikter.

Anders Mildner tar hos SVT Debatt på nytt upp diskussionen om attityder och förhållningssätt hos en del journalister, som älskar att blåsa under sina aversioner mot människor med åsikter, som inte alltid uttrycker sig särskilt välpolerat när de kommenterar artiklar på nätet. Näthatet har i dessa kretsar blivit ett etablerat begrepp, utan att man för den sakens skull ägnar en tanke åt varför det blivit så. Och att man själv är en del i detta förhållande. Det minsta man kan begära är att den som gör sig besvär med att kommentera borde mötas med en gnutta människokärlek. Är tonen rå kan man alltid ställa frågan om inte alla tjänar på att resonera som civiliserade människor.

Problemet är att en del artikelförfattare anser sig inte ha tid med sådant trams, trots att vi alla i stort och smått har ett ansvar för hur samhällsklimatet ser ut. En del koncerner har löst det med att de leasat ut hanteringen av kommentarerna till ett utomstående företag, utan tanke på att det egentligen är företagets Kundtjänst, som vi talar om. Det var när jag lyssnade på Operans Martin Bondeman, som det slog mig hur olika han, som utvecklare av Operans tjänster till sina kunder och besökare, ser på mötet med en missnöjd och grinig operaälskare och hur chefredaktörer med sina medarbetare ser på interaktionen med läsarna. Operan skulle inte drömma om att leasa ut denna viktiga informationskälla till utomstående.

Anders Mildner skriver bl a

”Det finns i dag nästan inga svenska tidningar som har som mål att deras journalister ska delta i en dialog kring den journalistik de producerar. Kommentarsfälten har haft som främsta syfte att dra trafik till sajterna och betraktats som läsarnas reservat. På flera håll har reportrarna dessutom fått uttryckliga order om att hålla sig borta från kommentarerna.

För att göra situationen ännu värre, har sedan modereringen lejts ut till anonyma bolag utanför det egna mediehuset. Alltså: man har skapat rum som man sedan inte tar något som helst ansvar för. Ingen från redaktionen finns på plats och sätter tonen, ingen förklarar varför vissa saker är okej och andra inte – och värst av allt – ingen ansvarig finns närvarande för att föra en dialog.”

Han ser det jag och andra ser – att vi läsare känner oss provocerade och att en del inte kan hålla tillbaka sin lust att spy galla över journalister som så tydligt visar sitt förakt för läsaren som en viktig faktor i artikllarnas produktionsprocess. Om jag inte visste att journalister i allmänhet är rätt klipska, skulle jag ge upp och börja odla föreställningen att en del av dem är av det odrägligt högfärdiga slaget, som vi helst inte bör offra en enda minut av vår dyrbara tid på. Vill man vara insnöade, så väl bekomme! Stina Oscarson skriver ”Att skapa innebär att göra motstånd”. Själv vrider och vänder jag på Rollo May´s ord att det krävs mod för att skapa. En annan som uppmärksammat Anders´ inlägg är Anders S Lindbäck. Anna Troberg blåser till strid – en femtonårig elev vid en skola i Göteborg behöver en kraftig uppslutning från alla med egna erfarenheter av kopieringens betydelse för vår tillblivelse som mänskliga varelser.

Tack Anders! Du inspirerade mig till ett nytt blogginlägg, som visar att sjukhusvistelsen inte lyckats ta kål på debattlusten, även om orken inte är vad den varit. Men vänta bara ...

Intressant.

En helt otroligt stjärnsmäll.

Igår skrev jag om att Egennyttan är starkare än Allmännyttan inspirerad av en artikel i Expressen om de vidlyftiga affärerna inom Sami, artistelitens intresseorganisation. Sedan dess har jag via Piratpartiet fått ta del av Magasinet Filters artikel Stjärnsmällen. Man blir mållös! Tänk vad en del har kunnat låna sig till i skydd av skallet mot fildelarna! Inte utan att jag börjar se det komiska i denna sorgliga historia. Göran Widham ombord på Livbåten skriver också ur djupet av sitt hjärta. Jag lovar - jag ska kosta på mig ett ex av Magasinet Filter, som lagt ner jobb på att skriva och berätta för oss.

Intressant.

Livet sett genom en professors brillor.

Under helgen läste jag understreckaren i SvD och förundrades över professor Torsten Petterssons puzzlande för att beskriva sambandet mellan dagens deckarboom och hans syn på internet som boven i en utveckling där han ser ett moraliskt förfall. Trots att han är professor i litteraturvetenskap faller det honom inte in att människor som gillar att skriva och beskriva sin samtid, väljer att skriva deckare eftersom det torde vara enklare att klara av än att skriva skönlitterära verk. Han ger dessutom deckargenren uppgiften att förklara och lägga våra bilder av samhällsutvecklingen tillrätta. Riktigt knepigt blir det när han ger sig på uppgiften att beskriva internet och dess roll.

Efter en riktig drapa om webbens typiska drag skriver han ”Nu är det allt mer uppenbart att anständigheten för stora delar av befolkningen har varit en kuliss som upprätthållits endast av rädsla för juridiska eller sociala påföljder. Då webbanonymiteten avlägsnar denna rädsla rasar kulissen och avtäcker en utbredd benägenhet för stöld, bedrägeri, verbal aggression och sexuell hänsynslöshet.” Man häpnar!!! På vilka grunder kan Pettersson komma med sådana påståenden, utan att närmare reflektera över vad det är som internet synliggör på ett annat sätt än vad media tidigare har gjort? Bara för att allt vad människor kan haspla ur sig och låna sig till tidigare har varit dolt för det stora flertalet av oss, betyder det inte att detta har varit obefintligt tills nu. Bara det faktum att han utgår från att fildelning står för ett moraliskt förfall, visar att han inte är kapabel att se och förstå sig på den mänskliga naturen. Särskilt i en tid då vi – på ett helt annat sätt än tidigare – kan dela med oss med hjälp av länkar och filer för att förklara för andra vad som berör oss på ett eller annat sätt.

Inte för att vi är mer brottsbenägna, utan därför att internet gör det möjligt att vidga vår krets av meningsfränder, men också våra möjligheter att pröva våra intryck och åsikter mot andras. Det är en högst påtaglig skillnad mot tidigare, då det handlade om papperskopior och kasettband – ibland i brev på posten. Tack vare internet har jag själv haft möjligheter att vidga mina vyer, fördjupa mina kunskaper och fått möjligheter att utbyta tankar och åsikter med många andra som likt jag själv är vetgiriga och vill förstå sig på den tid som vi lever i. Om samhället ”sammanbitet” vill bekämpa detta, då säger det mera om samhället, där professor Torsten Pettersson och hans gelikar just nu är tongivande, än om oss som kämpar för att få vara medborgare även när vi använder vår tid till aktiviteter på nätet. Vi, som ser på internet med andra brillor än professorn, vet att där finns endast nollor och ettor och hur dessa används avgörs av en människa av kött och blod vid tangentbordet. Att hon skulle vara mer brottsbenägen än den människa, som inte är uppkopplad, är ett påstående som jag vill jag se väl underbyggda bevis för istället för ett opportunt tyckande – alldeles särskilt som detta tyckande kommer från en av de lärde i universitetsvärlden.

Däremot tycker jag att Expressens Ann-Charlotte Martens sett ljuset när hon beskriver hur hon kommit till klarhet om det industriella komplex som gör sitt för att påverka våra tankar. Granne till deckarna bor filmerna, där polisen är hjältar och där spelar informations- och kommunikationstekniken en avgörande roll. Att Martens drabbas av en omskakande insikt visar att vi behöver mer av problematisering i pratet om teknikens användning. Inte genom att sätta på oss professor Torsten Petterssons brillor, utan genom att ställa oss frågor hur vi måste förhålla oss till allt det som flyter upp och synliggörs – inte så sällan med hjälp av etablerade medier. Hör det inte också till de mänskliga rättigheterna att man kan få vara naiv och okunnig till dess man lärt sig. Erfarenheter kallas det som våra misstag bidrar till och som vi skämtsamt brukar tala om som lärdomar den hårda vägen? Ska vi fortsätta frossa i brottslighet och tilltag av udda existenster och människor som gör vad som helst för att få uppmärksamhet eller ska vi fokusera på det goda som följer av tillgången till information och kommunikation via nätet? Det är en fråga som professionella inom media måste ställa sig, inte minst mot bakgrund av att det i deras yrkeskår finns människor som gärna odlar sina aversioner mot den digitala utvecklingen.

Som ett motgift länkar jag till pressmeddelandet om Susanne Kjällanders avhandling Elever skapar eget lärande med digitala verktyg. Gillar också Emil Isbergs kommentar till DN:s artikel om EU-kommissionär Neelie Kroes åsikter om farorna på nätet. Får mig sedan ett gott skratt när jag läser bloggen Tysta tankar. Vi som minns hur det var då, vet att våra barn överlevde och i sin tur blev hyggliga föräldrar, med en rätt sund syn på utvecklingen. Nog är det väl bättre att vuxenvärlden skaffar sig kunskap och kan förhålla sig på ett vettigt sätt d v s ta ett eget ansvar och hantera det som sker på ett mera genomtänkt sätt, än att mobiltelefoner och datorer ska övervakas och polisen bli allena saliggörande. Det ska bli intressant se hur man inom kampanjen Digidel 2013 kommer att förhålla sig – om man kommer att fokusera på farorna eller se möjligheterna. Intill dess noterar jag att Föreningen för fri kultur och programvara och Creative Commons i de nordiska länderna ordnar ett framåtsyftande evenemang i Stockholm den 5 maj, vilket bloggen Majestatis Pluralis puffar för.

Avrundar med Anna Troberg, Piratpartiets partiledare, som visar oss medlemmar vägen ut ur ett dilemma. Strongt! Vi behöver inte gå tillbaka i svunnen tid för att finna rakryggade politiker, även om Lars-Erick kan ha en poäng i att uppmärksamma dem. För att ta oss framåt gäller det att ta med sig det bästa av det som varit.

Intressant.

Ett monopol som förgiftar livet.

Inleder med IDG:s artikel om att Surfplattorna vandrar in i kommunerna. Självklart att politikerna vill ha dessa digitalt gated communities – appokrati är tryggare än demokrati. Många politiker har sedan flera år tillbaka kunnat hämta ut bärbara datorer för att kunna få sina handlingar via nätet, men många av dem har föredragit handlingarna i vanliga brev på posten. Men med en ”padda” kanske de vågar prova på. Anita Rissler i SeniorNet skriver att Apples Ipad lockar surfande seniorer. Om ovana seniorer vågar, då torde även politiker våga. Redan när jag läste Sam Sundbergs artikel i SvD Kultur insåg jag att appokratin naturligtvis passar de flesta politiker bättre än ett öppet och fritt internet. Vi har ju redan digitalt gated communities för skolelever. Men i USA har organisationen the American Civil Liberties Union (ACLU) engagerat sig i kampanjen ”Don´t Filter me” och påtalar olaglig censur av skolornas nät.

Vill sedan uppmärksamma en artikel i SvD Näringsliv att en tvist avgjorts i Belgien där en internetleverantör tagit strid för att freda sig mot upphovsrättsindustrins krav på ett ansvar för innehållet i kundernas aktiviteter på nätet. Den belgiska domstolen dömde till internetleverantörens fördel, men den berörde upphovsrättsägaren har överklagat domen och nu ska EU-domstolen avgöra om kravet är förenligt med EU-rätten. EU-domstolens generaladvokat tycker inte att det är OK att tvinga bredbandsleverantörerna att filtrera kundernas trafik för att stoppa fildelning. En inställning som TeliaSoneras jurist Patrik Hiselius länge slagits för. Något som vi i Piratpartiet applåderar, då vi arbetar för att informationen ska vara fri. Något vi inte är ensamma om.

Den 11 januari 2010 återgav jag vad Monica Horten, en brittisk forskare, trodde om utveckligen under det kommande decenniet:

”Blickar jag framåt för resten av decenniet, om denna utveckling fortsätter kan vi förutskicka att 2020 kommer att se Deep Packet Inspection (DPI) som norm för att övervaka användares kommunikation. "Tekniska åtgärder" kan införas för att skydda varumärken, barn och människors goda rykte med ärekränkning och förtal i lag, och antiterroristlagen, som slår mot Internet-användare, bloggare, webbhotell och webbplatsredaktörer. Webbplatser kan tvingas vara licensierade. Rädda Internetleverantörer, kommer under hot om skadeståndsansvar, blockera allt, som kan riskera att de hamnar i domstol - eller tar fel väg. De stora medieföretagen kommer ”mysa till det” och erbjuda användare olika premie-tjänster. Responsen från användarna kommer att bli en ökning av krypterad trafik, men de kommer också att betala premier för privilegiet att få tillgång till ett standardiserat innehåll. Som en följd av detta kommer den digitala klyftan blivit en avgrund. Endast de med teknisk kunskap eller pengar kommer att ha tillgång till informationssamhället. De utan pengar kommer att endast ha tillgång till statliga och andra offentliga sidor samt handelsplatser.”

Senare samma år godkändes hennes doktorsavhandling The Political Battle for Online Content in the European Union vid the University of Westminster.

Naturligtvis undrar jag om stiftelsen .SE som arbetar med projektet Digidel 2013 ägnar den här problematiken en tanke. Har en stark känsla av att utvecklingen går i den riktning som Fil.dr. Monica Horten beskrivit. Det finns för övrigt mycket klokt sagt och skrivet, som alltför snabbt hamnar i bokhyllor för att samla damm. Och låt oss för allt i världen inte glömma att vi har en kulturminister som anser att kopiering handlar om stöld, vilket hon uttalade i samband med att hon uttryckte sin glädje över Tingsrättens dom mot grabbarna bakom The Pirate Bay. Det första vittnade om en villfarelse eftersom immaterialrätt inte handlar om äganderätt utan är ett tidsbegränsat monopol, som i modern tid utsträckts in absurdum. Det andra visade att Lena Adelsohn Liljeroth var ute på djupt vatten, eftersom en minister inte ska uttala sig i ett ärende som ännu inte avgjorts i de rättsliga instanserna. Mot detta kulturella mörker krävs mobilisering av många starka krafter, varför jag gläds över initiativet att mera organiserat ta på sig uppgiften att missionera om kopimismen – denna urkraft i mänsklighetens historia. Christian Engström, Piratpartiets företrädare i Bryssel, har noterat detta samfunds tillblivelse och bidrar med formuleringen av ett par av de första grundläggande principerna.

Ser det som ett embryo till ett framåtsyftande projekt, eftersom det inte är så lätt ens samla alla pirater kring en gemensam definition av vår grundideologi, där vi i nuläget diskuterar om begreppet humanism är användbart. Detta då vi lämnat skyttegravarna både till höger och vänster inför utsikterna att kunna skapa något nytt byggt på tilltron till den fritt, kritiskt tänkande och ansvarstagande människan. Dagens Höger&Vänster-matadorer är varandras tes och antites och visar tydligt att de saknar förmåga att skapa synteser med fokus på grundbultar i vårt samhällsbygge. Vi behöver bara kolla in vilka tärande mellanhänder, som hålls vid liv med hjälp av nuvarande ordning för användningen av upphovsrätten, för att inse behovet av en annan ordning. Spotify, som tidigare setts som en ny väg, har nu visat sig vara en gren på samma gamla murkna stam. Marcus ombord på Livbåten bearbetar sin frustration över den saken.

När nu Upphovsrättsutredningens slutbetänkande är överlämnat till regeringen, kan vi räkna med att rätten att få betalt för andras användning av ett verk – privat eller kommersiellt – kommer att skrivas in i lagen och därmed smyger sig en stor osäkerhet in i den del av våra privata liv där vi hittills använt sånger och musik på de mest skiftande sätt. Något vi inte gjort för att tjäna pengar på andras skapelser, utan för att sång och musik ingår som naturliga element i våra liv. Därför måste vi nu fingranska lagen och ställa oss frågor hur dess bestämmelser kommer att detaljreglera denna del av våra liv. På Stims webbplats kan den intresserade kolla upp vilka som redan idag anses vara skyldiga att teckna avtal och erlägga avgifter. Sedan kan man ju undra om en jurist som älskar att vrida och vända på upphovsrättslagen till allmänhetens nackdel är den rätte att utreda vilken lag som behövs för att en balans mellan egennytta och allmännytta ska råda.

Avslutar med att tacka Juristen som förmått sätta ord på de olustkänslor som senaste Uppdrag granskning gav upphov till. Public service-media som SVT borde inse sitt ansvar när det gäller att slå vakt om sans och balans i diskussionen om hur våra lagar tolkas och tillämpas. Att brottsoffer och moraltanter går i taket är en sak, men grävande journalister!? Har tittarsiffrorna rasat eller vad är det frågan om?

Intressant.

Vem vinner och vem förlorar – i längden?

En stor nyhet idag är att en person, som ingått i ett nätverk bestående av filmnördar, fångats in och riskerar att dömas till fängelse. Vad jag förstått har personerna i nätverket Scenen satt en ära i att vara tidigt ute och delat filer med varandra samt orerat om nya filmer. Läs mer hos GP, SVT, P3 Nyheter, DN och IDG, Till grund för tillslaget ligger en anmälan från Antipiratbyrån, som naturligtvis gottar sig och utgår från att nedladdningen kommer att minska.

Men, vad de inte tagit med i beräkningen, det är att denna grupp av mycket intresserade filmkonsumenter nu fråntas möjligheten att delge sin omgivning sin syn på det kommande filmutbudet. Det ska bli intressant se om inte detta ger några negativa effekter. I kampen om människors tid kan jag tänka mig att Scenen fungerat som entusiastiska ambassadörer för filmbranschen. Man har helt enkelt puffat för vilka filmer som varit värda ett biobesök. Men bolagen bakom Antipiratbyrån verkar vara mer intresserade av att föda och göda advokater, som livnär sig på att jaga fildelare, än att ta tillvara entusiasters medverkan i marknadsföringen. Men det visar bara hur lätt det är att stirra sig blind genom att bara titta åt det håll som passar ihop med den inbillning som man lever med. Hur länge håller det?

Därifrån till ett annat kärt barn här på bloggen. Det gäller sjuksköterskors löner och arbetsvillkor. Häromdagen skrev SvD Personal lämnar Danderyd, vilket visar att kompetenta kvinnor med ett mycket varmt och för neonatalvården klappande hjärta har fått nog. Vad neonatalvård är framgår av information på sjukhusets hemsida. En övergång till ett lönesystem, där en låg grundlön i kombination med ett poängsystem, som chefer velat ändra i för att få budgeten att gå ihop, blev droppen som fick bägaren att rinna över. Vad som inte kommer fram i artikeln är bristen på kompetens i ledarskapet, vilket verkar genomsyra många arbetsplatser inom den offentliga vården. Det är tyvärr inte de skickligaste i yrket som befordrats till chefer – om man säger så. Men ofta hinner även de dra vidare innan sanningens minut kommer ifatt dem.

Vid den förra löneförhandlingen valde Vårdförbundet och arbetsgivaren SKL att prioritera mellancheferna, vilket naturligtvis ledde till att arbetsgivaren fick lydiga redskap i sin hand för att pressa de anställda på ”verkstadsgolvet” till det yttersta. Något som jag inte kan tänka mig att Vårdförbundet avsåg, när man godtog den saken. Ibland undrar jag om det är så bra att chefer tillhör samma fackförbund, som de underställda medarbetarna. Vad jag kan se har inga dåliga meddelanden tillåtits att stiga uppåt i hierarkin. Eftersom jag följt de anställdas kamp för att kunna förena arbetsliv med familjeliv på rätt nära håll, känner jag stolthet över att en del av dessa kvinnor nu gjort slag i saken. Uppror behövs för att föra utvecklingen framåt och utan några andra jämförelser med upproren i arabvärlden – nog är det skönt se att även kvinnor här hemma kan sätta kraft bakom orden. När de närmsta cheferna tror att det räcker med prat och åter prat, då återstår bara att gå vidare till annat i livet.

Om ansvarige läkare Björn Westrup vore intresserad av att få veta hur det står till inom hans organisation, borde han bjuda in de sjuksköterskor som slutat till avgångssamtal och ta deras ord på allvar samt våga pröva sin egen kompetens när det gäller konststycket att föra den information han får uppåt i organisationen så att rätt prioriteringar kan göras. Utan kompetent personal, som möter barn och föräldrar i deras utsatta lägen, tvingas man stänga avdelningar. Men det betyder inte att behovet av neonatalvård försvinner. Märkligt om inte Filippa Reinfeldt (M), Birgitta Rydberg (FP) och och Dag Larsson (S) bryr sig mer om det som pågår. Det här borde få större uppmärksamhet i media än vad som visat sig hittills.

Avrundar med en länk till Opassande, som visar hur detta med datalagring fungerar där det redan införts, och Anna Troberg, som visar att hon är uthålligare än de flesta, samt Mark Klamberg, som skrivit om den brittiska motsvarigheten till FRA. Med allt detta eldar jag under min vrede över sakernas tillstånd.

Intressant.

Tänka sig – bloggare och journalister irriterar makten.

Inleder med Christian Engströms inlägg om att ett nytt dokument läckts, som visar att det refererats till den svenska ACTA-förhandlaren Stefan Johansson som sagt sig vara missnöjd med att svensk media och ”the usual blogger-circle” kritiserat hemlighetsmakeriet runt ACTA-förhandlingarna. Skuttade runt av glädje sedan jag läst detta. Yippie, det lilla gruskornet skavde i alla fall i lakejens skor. Sedan måste vi bjuda upp till dans om hur våra rättigheter enligt Lissabonfördraget ska tolkas i förhållande till detta avtal. Mer om detta här nedan.

Men först måste jag uttrycka min beundran för Anders Mildner, som klarar att stå i motvinden för att förmå fler att se med vilken frenesi Antipiratbyrån bedriver sin klappjakt på fildelare. Utan att åstadkomma någon mer än att driva på en utveckling där allt fler använder sig av anonymiseringstjänster. Där de ser tjyvar, där ser jag och många andra ett beteende som människor gjort sig skyldig till i alla tider – kopierat sånt som man velat använda sig av i interaktion med andra. När kassettskatten infördes var det i en ny situation, som löstes men hänsyn tagen till både detta mänskliga behov och en idé om att det skulle vara möjligt att fördela dessa pengar på ett juste sätt. Men alla vet att all sådan byråkrati med tiden kostar skjortan, varför idén om avtalslicenser där den största aktören står för huvudavtalet medan andra får hålla tillgodo med s k ”hängavtal”, mest gynnar alla dessa mellanhänder, vilket även gäller inkasserade avgifter på lagringsmedia d v s USB-minnen och externa hårddiskar. För att inte tala om alla dessa advokater som livnär sig på verksamheten. Dessutom avtalar man bort grundläggande demokratiska rättigheter.

I ett antal inlägg veckan som gick har jag försök lyfta fram att riksdagen gjort sig skyldig till ett kardinalfel när man antar att den enskilde upphovsmannen/-kvinnan har ett gemensamt intresse med de företag som köpt upp den ekonomiska delen av deras upphovsrätt. Riksdagsledamöterna har blundat för hur det kan komma sig att ”närstående rättigheter” som denna del rätteligen ska kallas, kom in i Bernkonventionen först under 1960-talet och att WIPO, deras intresseorganisation, hamnade under FN:s paraply 1974. Antagligen känner man inte till upphovsrättens historia och således vet man inte att det redan för 300 år sedan sattes tidsgränser för detta monopol med hänsyn tagen till tid för produktion, PR och försäljning, med möjlighet till en förlängning under ytterligare en period. Vad jag kunnat se är att dessa närstående rättigheter stärkts med hjälp av ett skickligt lobbyarbete, vilket gjort att dessa företag lyckats få igenom lika långa skyddstider för sina närstående rättigheter, som gäller för den ursprungliga ägaren. Riksdagen borde fråga sig om detta verkligen är till skydd för kreatörerna.

UR hade en intressant sändning den 7 juni 2010, där bl a Katarina Renman Claesson, som är forskare i rättsinformatik och immaterialrätt vid Stockholms universitet, föreläste. Som forskare hade hon ställt sig frågan: - Varför har det blivit så här? Vilket ansvar har lagstiftaren? Det senare är en fråga som jag hoppas att den nu valda riksdagen får en antal lektioner i för att kunna förstå sin roll i en situation när det är i den nationella lagstiftningen som grundläggande mänskliga rättigheter ska värderas lika. Genom Lissabonfördraget och Bernkonventionen står det klart att upphovsrätten inte är överordnad andra rättigheter. I det ljuset måste jag medge att den slutsats jag drog häromdagen att Jan Rosén behöver biträde av andra kompetenser inte var särskilt smart. Jan Rosén måste antingen spotta upp sig eller bytas ut mot någon som bättre förstår att det är i Sverige som riksdagen ska agera så att andra medborgerliga rättigheter ges samma vikt som upphovsrätten samt att de närstående rättigheterna måtte förses med lagregler som begränsar producentintressena så att det råder en bättre balans i styrkeförhållandet mellan dem och kreatörerna samt i valda delar medborgarna.

Ännu en lärorik dag är tillända. Avrundar med att glädja mig åt det arbete som Anna och de andra i Piratpartiets ledning lagt ner under helgen och att Opassande Emma valt att ställa upp som Kommunikationsledare.

Polis, polis ni är i kris – på mer än ett område.

När kartan inte stämmer med Justitieminister Beatrice Asks syn på verkligheten, då gäller det att rita om kartan, eller ...? Det tänker jag när jag i DN läser om uppdraget till Statskontoret att granska Brottsförebyggande rådets verksamhet. Ingen kan ha något emot att granskning sker, allraminst Brottsförebyggande rådet, speciellt efter den kritik som Riksrevisionen meddelat, men frågan är om det inte krävs en syneförättning även på annat håll. Tidigare har Riksrevisionen kritiserat polisens oförmåga att lösa de s k mängdbrotten, vilket bl a Advokatsamfundet noterat. Hörde häromdagen i radion en intervjuad polischef försvara sig med att akutåtgärder ställde till det och gjorde det svårt att genomföra den planerade verksamheten. Då gick tankarna till Norrtälje sjukhus – tänk om all personal där skulle rusa ner till akuten och åsidosätta den planerade verksamheten inom kirurgi och medicin?! Tänker man i de banorna förstår man att polischefens förklaring inte håller.

Helt klart finns det allvarliga problem inom polisen, det visar bland annat tidningen Metro i sin artikel Polisen börjar bli en stat i staten. ”Statsåklagare Nils-Eric Schultz beskriver en situation som helt har glidit polisen ur händerna; hur information som borde presenteras för domstolar och advokater hålls hemlig även för de åklagare som leder förundersökningarna; hur polisen upprättar falska anmälningar och lägger in falsk spaningsinformation i registren och hur människor, bevisligen, har dömts för fel brott i syfte att skydda polisens metoder.” Om bara hälften är sant av det som står i artikeln, är det rent ut sagt för djävligt. Och det är denna oprofessionella kår som regering och riksdag vill ge access till våra trafikdata med stöd av datalagringsdirektivet. Skandal! Det finns 20.000 skäl att undra skrev DN:s Peter Wolodarski veckan före valet. Vi har nog rätt att ställa frågan varför DN inte funnit saken värd en serie reportage på nyhetsplats. Det handlar om att granska makten i flerdubbel bemärkelse. Ett stort TACK till MinaModerataKarameller som gör ett försök att städa upp i politikers föreställningsvärld!

Samtidigt undrar jag naturligtvis varför det inte skrivs mer om detta i de medier som berömmer sig av att vara till för allas vårt bästa? Ja, om man ska tro ett inlägg i Expressen av Stig-Björn Ljunggren och Jonas Nordström så har medierna blivit samhällsbärare, vilket betyder att de tar ansvar för vad de låter läsekretsen få veta d v s filtrerar utbudet. Demokratur? Mot den bakgrunden är meningsutbytet mellan Anders Mildner, SvD och Johan Ehrenberg, ETC intressant. Inte minst när det gäller synen på nätaktivismen i förhållande till tidningar och andra medier. Tolkar det som att vi, som intresserar oss för politik och samhälle i bloggosfären, ses som ropande röster i öknen. Men även om det skulle vara så, är det alltid för tidigt att ge upp. Tycker därför att det är skoj att Ny Teknik skriver om Huffington Post, där läsarna görs delaktiga i tillkomsten av artiklarna. Det kan leda till ömsesidiga vinster på flera plan.

I morgon yttrar sig Justitieutskottet över förslaget till nakenscanning vid våra flygplatser. Hos Markus ”Lake” Berglund har jag funnit information som säger allt. Noterar att kritiken växer i USA – hade någon annan än staten gjort detta hade vederbörande kunnat anmälas för sexuella trakasserier. Där ser man – det finns något som terrorskräcken inte rår på; den av kyrkan underblåsta prydheten. Men f-n vet om det biter på den svenska regeringen och riksdagen. Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol hos Badlands Hyena reder ut varför detta vansinne drar fram som en farsot, men som alltid överträffar verkligheten dikten. Samma dag har Jens Holm (V) utlovats svar på sin interpellation om datalagringen.

Och i EU presenterades i måndags EU:s säkerhetsstategi och att Europol ska utrustas med ett center mot cyberkriminalitet. ”Ett särskilt stycke i strategidokumentet ägnas åt illegalt innehåll. Kommissionen tar på sig uppgiften att nästa år dra igång ett samarbete mellan nätoperatörer, brottsbekämpande myndigheter och ideella organisationer om hur detta ska tacklas.” Undrar vilken ideell organisation som med verklig kraft står upp för nätmedborgarnas mänskliga rättigheter? Tar gärna emot information, för här gäller det att vi rustar oss och tro mig – det behövs nya kvastar, långt bort från dom gamla, som inrättat sig i ett bekvämt liv i stugvärmen hos den som sitter på makten i saken.

Avslutar med Lars Ilshammars och Roger Wallis inlägg på SvD Brännpunkt, som förtjänar spridning och att puffa för Oscar Swartzs inlägg i olika medier. Delar hans passion för att släpa och dra ut folk på nätet ;) Men också hans envetna kamp för att blottlägga hur ECPAT och polisen dragit i härnadståg mot barnporr och då inte drar sig för att presentera vilka fantasifoster som helst. När jag ser och hör polisens Björn Sellström i UR:s program går mina tankar osökt till Televangelism. Tänker också på min man Guys reflektion när han såg att någon livnärde sig mera på att något låg i tiden än att det var till någon direkt samhällsnytta. Polis, polis ni är i kris även inom detta område.

Intressant.

Mediemakten tar sig olika uttryck.

Det har hänt att jag tänkt att mediamänniskor verkar vara försedda med förvrängningsfilter i sina öron, eftersom det är så svårt att prata om människans sociala och kulturella behov av att kunna kopiera olika underlag för sin dagliga interaktion med andra, utan att fastna i resonemang kring fildelning och The Pirate Bay. Men, en sådan fundering måste jag raskt tränga undan, eftersom jag förstått att det är min skyldighet att göra mig förstådd. Uppenbarligen lyckades jag inte heller igår, trots att jag tog hjälp av Pelle Snickars och hans artikel i SvD och talade om människans sociala och kulturella behov av kopiering, som är något större och viktigare än olika tekniska lösningar för fildelning. Av gårdagens inlägg kan vem som helst se att mitt intryck var att samtalet med NT:s reporter rörde just detta och att The Pirate Bay ska ses som en teknik för att underlätta kopiering för ett sådant personligt bruk i en svärm av användare utspridda runt om i världen. För var och en av dem torde detta vara tillåtet i livet vid sidan av datorn.

Tyvärr ligger resultatet av vår pratstund inte ute på nätet, men helt klart är att jag talade för öron, som inte var inställda på samma våglängd. Av ledaren i dagens NT kan man dock se att tidningen företräder uppfattningen att Piratpartiets kamp för medborgerliga fri- och rättigheter mot statens och olika ekonomiska intressens intrång i våra privata liv och rätten till fri information och kunskapsbyggande med hjälp av internet är något alldeles för smalt för riksdagen. Med sådan press är det inte att undra på att de etablerade partierna gör som de behagar. Och att Centerpartiet kommer undan med sveket mot sina väljare i valet 2006. Något som manifesterats i Centeruppropet och borde oroa även chefredaktören för det tidigare flaggskeppet – Norrtelje Tidning. Rätt intressant för övrigt att Centerpartiet stärkt sina finansiella och därmed sina ideologiska muskler genom försäljningen av sina tidningar och samtidigt kan behålla sitt inflytande över tidningarnas politiska profil.

Skrev i ett tidigare inlägg om vikten av att medborgarna samlar glödande kol på politikens och mediemaktens huvuden. Har sedan dess snappat upp att DN lagt märke till att USA vill kunna bugga nätet. SVT:s Rapport har också lagt märke till detta. Men, finns det här i vårt land någon som bryr sig? Här finns det kanske rent av politiker som gläder sig åt att FRA-modellen sprider sig runt klotet. Det sägs ju att skälet till FRA:s övervakning och avlyssning av oss alla, bland annat handlar om att skydda våra svenska soldater i Afganistan. Men om kriget där gör med dem, detsamma som det gör med de norska grabbarna, då kan man börja undra till vems nytta Försvarsmakten fått uppdraget att sända dem dit. Alfa-hannens ... nej, jag menar herrtidningen Alfas chefredaktör uppvisar en attityd i en klass helt för sig själv. SR:s Ekot har också uppmärksammat livet i Telemarksbataljonen. Sedan ska de inbilla oss att missionen i Afganistan syftar till fred. Hå hå ja ja.

Och nog kan man dessutom undra om journalisterna hos herrtidningen Alfa inbillar sig att de kan sätta feministerna på plats med hjälp av den här sortens journalistik. De bevisar nog bara att de till skillnad mot alla andra män endast har två huvuden – ett struphuvud och ett längre ner, som inte har en chans i konkurrensen med upplevelsen av att döda en taliban. Undrar om det finns någon som kan komma med en bra förklaring till den sortens sexualneurotiska beteende?

Avrundar med Anna Trobergs holmgång mot upphovsrättslobbyns Per Strömbäck. Vi må vara i ett medialt underläge, men skam den som ger sig. Hax ger också eldunderstöd. Han har dessutom funnit viss sympati för Göran Greiders tankar. Intressant.