Om konsten att hantera människor, som har åsikter.

Anders Mildner tar hos SVT Debatt på nytt upp diskussionen om attityder och förhållningssätt hos en del journalister, som älskar att blåsa under sina aversioner mot människor med åsikter, som inte alltid uttrycker sig särskilt välpolerat när de kommenterar artiklar på nätet. Näthatet har i dessa kretsar blivit ett etablerat begrepp, utan att man för den sakens skull ägnar en tanke åt varför det blivit så. Och att man själv är en del i detta förhållande. Det minsta man kan begära är att den som gör sig besvär med att kommentera borde mötas med en gnutta människokärlek. Är tonen rå kan man alltid ställa frågan om inte alla tjänar på att resonera som civiliserade människor.

Problemet är att en del artikelförfattare anser sig inte ha tid med sådant trams, trots att vi alla i stort och smått har ett ansvar för hur samhällsklimatet ser ut. En del koncerner har löst det med att de leasat ut hanteringen av kommentarerna till ett utomstående företag, utan tanke på att det egentligen är företagets Kundtjänst, som vi talar om. Det var när jag lyssnade på Operans Martin Bondeman, som det slog mig hur olika han, som utvecklare av Operans tjänster till sina kunder och besökare, ser på mötet med en missnöjd och grinig operaälskare och hur chefredaktörer med sina medarbetare ser på interaktionen med läsarna. Operan skulle inte drömma om att leasa ut denna viktiga informationskälla till utomstående.

Anders Mildner skriver bl a

”Det finns i dag nästan inga svenska tidningar som har som mål att deras journalister ska delta i en dialog kring den journalistik de producerar. Kommentarsfälten har haft som främsta syfte att dra trafik till sajterna och betraktats som läsarnas reservat. På flera håll har reportrarna dessutom fått uttryckliga order om att hålla sig borta från kommentarerna.

För att göra situationen ännu värre, har sedan modereringen lejts ut till anonyma bolag utanför det egna mediehuset. Alltså: man har skapat rum som man sedan inte tar något som helst ansvar för. Ingen från redaktionen finns på plats och sätter tonen, ingen förklarar varför vissa saker är okej och andra inte – och värst av allt – ingen ansvarig finns närvarande för att föra en dialog.”

Han ser det jag och andra ser – att vi läsare känner oss provocerade och att en del inte kan hålla tillbaka sin lust att spy galla över journalister som så tydligt visar sitt förakt för läsaren som en viktig faktor i artikllarnas produktionsprocess. Om jag inte visste att journalister i allmänhet är rätt klipska, skulle jag ge upp och börja odla föreställningen att en del av dem är av det odrägligt högfärdiga slaget, som vi helst inte bör offra en enda minut av vår dyrbara tid på. Vill man vara insnöade, så väl bekomme! Stina Oscarson skriver ”Att skapa innebär att göra motstånd”. Själv vrider och vänder jag på Rollo May´s ord att det krävs mod för att skapa. En annan som uppmärksammat Anders´ inlägg är Anders S Lindbäck. Anna Troberg blåser till strid – en femtonårig elev vid en skola i Göteborg behöver en kraftig uppslutning från alla med egna erfarenheter av kopieringens betydelse för vår tillblivelse som mänskliga varelser.

Tack Anders! Du inspirerade mig till ett nytt blogginlägg, som visar att sjukhusvistelsen inte lyckats ta kål på debattlusten, även om orken inte är vad den varit. Men vänta bara ...

Intressant.

Du tronar på minnen från fornstora dar. . .

En dag som denna ska man känna stolthet över Sverige, men ju mer jag tänker på texten i nationalsångens andra vers desto mer fundersam blir jag. Där sjunger vi om fornstora dar och säger oss veta att landet både är och blir vad det en gång har varit. Hur mycket framåtanda ligger det i sånt tankegods? Sedan slår mig tanken om det månne är detta synsätt som kan förklara varför upphovsrättsindustrins lobbyister går på i ullstrumporna och kräver licens- och kopieringsavgifter på all tänkbar konsumtion och utrustning med anknytning till internet. De räds en framtid där de måste tänka nytt istället för att kräva att varje svensk ska tvingas fortsätta göda de heliga kor som upphovsrättsindustrins olika organisationer har blivit. Just nu stöts och blöts frågan om extra avgifter på hårddiskar och USB-minnen samt licensavgifter på mobiltelefoner.

Parallellt med tröga förhandlingar med teleoperatörerna lobbar man friskt både i Bryssel och annorstädes för att förvrida huvudet på politiker och tjänstemän, som har till uppgift att finna en rimlig balans mellan olika intressen. Sedan 1960-talet, då rättighetshavare med närstående intressen lyckades baxa in sina uppköpta ekonomiska rättigheter under Bernkonventionen, har allmänintresset satts i strykklass. Trots att det i de lagstiftande församlingarna borde vara väl känt att vi människor är biologiska, sociala och skapande varelser, som är beroende av att kunna interagera med varandra kring allt mellan himmel och jord för att kunna utvecklas. Ur den synvinkeln är initiativet med Creative Commons License mycket intressant. Eftersom det ger en upphovsman möjlighet att enkelt ange på vilka villkor något får användas av andra, vilket naturligtvis underlättar för oss alla. Dessutom ser man lättare det komplexa om man likt Magnihasa ser enkelt på saken. Intensifier noterar att hans bok blivit ebok. Det nätpolitiska manifestet finns nu tillgänglig på The Pirate Bay, vilket han ser som den bästa rescension han kan få. Så kan man också se på andras spridning av ens verk.

Kulturbloggen undrar: - Hur kan någon alls föreslå skatt på hårddiskar som ersättning för piratkopiering? Deepedition ser också hur vi attackeras och noterar att fem år gått utan att denna industri ansett sig behöva fundera över sina affärsmodeller. Men kopieringsavgiften har också den fördelen att de inte behöver jaga enskilda individer och bevisa att de gjort sig skyldiga till piratkopiering. Naturligtvis är det enklare och dessutom ger det mer pengar att straffskatta oss kollektivt istället för att hålla hela rättsapparaten igång för att jaga dem som rent alltmänt påstås stjäla brödet ur munnen på alla kulturskapare. Sedan de väl knäckt principen ligger vägen öppen att ta betalt gång på gång på gång för samma innehåll. Samtidigt slår Fredrik Sand, IT-expert vid Stockholms handelskammare ett slag för att upphovsrätten ska ses ur både ett ekonomiskt och ett näringspolitiskt perspektiv istället för enbart det juridiska som hittills. Emil Isberg berättar om sitt besök vid det event som Copyswede ordnade den 3 juni. Eric Erfors visar i sitt inlägg på Opinionsbloggen att ingen politiker bryr sig om vad det kostar så länge de i åratal kan mjölka skattebetalarna.

En annan sak att beröra denna dag är hur det står till med demokratin i vårt land. Något vi måste fråga oss sedan resultatet av WVs undersökning publicerats i olika media. Det som är särskilt intressant med denna undersökning är att undersökningen genomförs med jämna mellanrum sedan år tillbaka och att samma frågor ställs under samma tidsperiod till ett visst antal jämförbara respondenter i en rad olika länder. Även om den inte svarar på frågan varför folk väljer att svara som de gör, är det intressanta jämförelser som kan göras när det gäller synen på olika företeelser i samhället. Alla data är tillgängliga på nätet varför den intresserade kan botanisera i materialet på egen hand. Detta i motsats till den censur som Telias dotterbolag i Vitryssland ägnar sig åt, vilket Martin Uggla ställer frågor om i ett inlägg i SvD Opinion. Många är vi som gläds åt att FN:s rapportör för yttrandefrihet Frank La Rue markerat att fildelarlagar är ett hot mot våra mänskliga rättigheter. Även om vi kan räkna med kraftiga reaktioner från deras organisation WIPO som tidigare hävdat att upphovsrätten och dess närstående rättigheter ska räknas till de mänskliga rättigheter som FN ska skydda. Sedan finns det olika sätt att gräva fram information, vilket bloggen Ting och tankar visar. Önskar att den politiska majoriteten i vår kommun (m+c+fp+kd) vore mer intresserad av att bevara miljöer som kan berätta om tidigare århundranden i vår stad. Det ska bli Intressant se vad Bengt Ericsson, ordförande i Kultur- och Fritidsnämnden, kan göra åt saken.

Intressant.

Upphovsrätten och ekonomin i den globala byn.

När jag hör och ser denna närmast maniska jakt efter trygghet och säkerhet, undrar jag en hel del över människan och mänskligheten och hur politikernas krav på övervakning och kontroll hänger ihop med nya tankar om det innovativa klimat som krävs för att vi ska vara uppfinningsrika och finna lösningar på de utmaningar som vi ställs inför. Sedan jag bland annat läst en del av Kevin Kellys tankar om detta funderar jag i hur hög grad vi människor är beredda på de nya krav detta ställer på oss, eller om det nya ”klassperspektivet” blir synligt i glappet mellan dem, som inser att innovation är ständiga störningar som pockar på kloka lösningar och dem, som vägrar acceptera förändringar med allt vad det innebär.

Kelly skriver bl a ”Innovation är störningar, ständig innovation är evig störningar. Detta verkar vara målet för ett väl fungerande nätverk: att upprätthålla en evig obalans. Några ekonomer som studerat den nya ekonomin (bland dem Paul Romer och Brian Arthur) har kommit till liknande slutsatser. Deras arbete visar att den kraftiga tillväxten livnär sig genom att befinna sig på kanten av konstant kaos. "Om jag har haft ett konstant syfte är det att visa att omvandling, förändring och oreda är naturliga i ekonomin", skriver Arthur. Skillnaden mellan kaos och kanten av kaos är hårfin. I sina försök att bevara obalansen och vara innovativa, har Apple Computer vacklat för långt off-balance och trasslat in sig. Eller, om man har tur, kan de upptäcka ett nytt berg att bestiga efter en nära döden-upplevelse. Den mörka sidan av flödet är att den nya ekonomin bygger på ständig utplåning av enskilda företag, som andra är snabbare än, eller en omvandling till ännu nyare företag inom nya områden. Branscher och yrken upplever även denna omvandling. Med det följer snabbare byten av anställningar för arbetstagare – livstidsanställningar är på väg ut. Istället kommer karriärer – om det är ordet för dem – alltmer att likna nätverk av multipla och samtidiga åtaganden med en konstant flöde av nya kunskaper och omoderna roller. Omkring 20% av den amerikanska arbetskraften har redan en annan överenskommelse än den traditionella som anställd i relation till en arbetsgivare. Och 86% av dem uppger sig vara glada över det.”

Kevin Kelly är chefredaktör och grundare av Wired och således en auktoritet när det gäller informations- och kommunikationsteknologins utveckling. Naturligtvis undrar jag om Ipad är det nya berget att bestiga eller om Apple trasslat in sig ännu mera. Början till slutet för sociala medier frågar sig Kulturbloggen. Har dock svårt att tänka mig det så länge som Brit Stakston, JMW Kommunikation, och alla andra som gillar sociala medier lever och har hälsan.

Sett i detta ljus blir de senaste påfunden från Copyswede värt att uppmärksamma. Copyswede – insamlingsorganisationen som företag med uppköpta upphovsrätter skapat för att driva in avgifter för andras användning av denna upphovsrätt, slår nu till. Bland annat genom höjda avgifter på olika lagringsmedia för laglig privatkopiering från och med den 1 april 2011 och att kräva kabel-tv-bolagen på ersättning för att de vidarebefordrar SVT Play i sina kanaler och då måste stå för den avgift, som SVT tidigare betalt under en övergångsperiod. Något som bland andra Teliasonera nu protesterar mot. Göteborgs-Posten, bidrar med sin bild av det som sker. Med örat mot rälsen inser i likhet med många av oss andra att det handlar om upphovsrättsindustrins glupande aptit. Futuriteter gör en bra jämförelse. För det är väl inte frågan om ett försök att ta betalt för piratkopieringen den här vägen? Hur som helst är det svårt att se hur detta, som pågår med politikernas aktiva hjälp, stämmer med tankegångarna här ovan om den globala ekonomin. En och annan politiker tror fortfarande på möjligheten att ändra på galenskapen – här Sebastian Hallén FP. Andra försöker bilda ett nytt parti eftersom de som finns har stagnerat.

Efter förlikning har en uppgörelse tidigare träffats mellan Copyswede och kabel-tv-företagen Com Hem m fl om upphovsrättsersättning för vidaresändning av SVT:s ordinarie program till kabel-tv-företagens kunder, vilka i sin tur får betala detta genom påslag på hyran eller månadsavgiften. Fastighetsägarna har tidigare hävdat att hyresgästerna redan gjort rätt för sig genom erläggandet av tv-licensen, men om det inte går att få rätsida på problemet har kabel-tv-företagen rätt att med hänvisning till sina avtal debitera fastighetsägaren den nya kostnaden.

Mot den här bakgrunden är det intressant att titta tillbaka och fräscha upp hur diskussioner förts. Ett exempel är denna från den 7 juni 2010 i UR. D v s före valet 2010, då de etablerade partierna gjorde sitt bästa för att visa att Piratpartiet inte behövdes :). Efter att ha hört FP:s Johan Pehrson och hans skröna om att kopiering kan liknas vid stöld av grannens gräsklippare, blev jag glatt överraskad av Madeleine Sjöstedt. Hon har rent konkret tagit strid för Stadsteaterns rätt att med stöd av ett giltigt avtal använda en del musik i sina föreställningar och då synliggjort att en upphovsman inte alltid tycker som det bolag, som köpt upp dennes ekonomiska del av upphovsrätten. Bland en del politiker finns helt klart ett stöd för uppfattningen att det är hög tid att sära på rättigheterna d v s upphovsrätten för kreatören och de närstående rättigheterna. De senare gäller för de företag som köpt upp den ekonomiska delen av upphovsrätten, vilken de åberopar när deras indrivare i Copyswede kräver sin tribut i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Avkorta radikalt avtalstiden för detta tidsbegränsade monopol, vilket möjligheten att avyttra upphovsrätten mot ekonomisk ersättning de facto handlar om.

Anders Mildner skriver i sitt Tack och hej då-inlägg hos SvD bland annat ”Genom att vägra att se att delar av det som gårdagens medieindustrier har producerat håller på att förvandlas till nischer, försöker regeringen just nu bygga ett slags hembygdsrum för dåtidens kultur – och därefter tvinga samtidsmänniskorna att leva hela sitt liv där. Det fungerar inte som affärsmodell och det fungerar verkligen inte som kultur. Och oavsett hur många repressiva övervakningslagar man än kramar ur sig kan resultatet inte bli annat än ett skakigt bygge som förr eller senare kommer att rasa ihop. Vad vi behöver prata så mycket mer om är alla de missade möjligheter som vi förlorar på vägen, medan snickrandet på den här drömmen om ett liv i det förgångna pågår.”

Dr PO twittrade häromdagen ”Hör ni knakandet? Ljudet av en dinosaurie som håller på att tappa fotfästet. Galen straffskatt ge...” med länk till IDG:s artikel. Det kändes som ett gott tecken. Det som skrivs och sägs visar att Moderaternas Henrik von Sydow får lov att skärpa sig – frivilliga överenskommelser, pyttsan. Öppna ögonen och se – det handlar om utpressning! Allt medan kunder, hyresgäster och bostadsrättsinnehavare förväntas betala utan knot. Han kan naturligtvis inte bita den hand som föder hans parti, men om Kevin Kelly och andra har rätt, borde Henrik von Sydow vara bland de första att inse effekterna av globaliseringen och undanröja de hinder ”närstående rättigheter” utgör för informations- och kommunikationsteknologins utveckling.

Avslutar med att sända en riktigt varm kram till grabbarna ombord på Livbåten för deras blogginlägg Att bota Founders Syndrome, som visar att de inte har något själsligt behov av att bearbeta något i det förflutna inom Piratpartiet i offentligheten, utan mera handlar om funderingar inför framtiden. Jag har frågat mig själv: - Vill jag verka för en kreativ, lösningsinriktad organisation eller ägna min kraft åt att fostra andra? Jag är definitivt mer intresserad av det förra än det senare, då jag räknar med att vuxna människor tar ett eget ansvar för sin personliga utveckling, eftersom ingen annan kan göra det jobbet åt en. Därför har jag bestämt mig för att fokusera på hur jag bäst kan stötta Anna i hennes roll som partiledare. Känner att vi har ett spännande år framför oss.

Intressant.

Olika medier i mänsklighetens tjänst.

Inledde söndagen med att kolla in ett meddelande på Facebook, som gällde Piratpartiets medlemsmöte så här långt. Sedan ett besök på partiets forum för att kolla in hur den votering som aktualiserades i går kväll hade avlöpt. Sedan försjönk jag i läsningen av morgontidningen och fastnade i Mustafa Cans mycket starka text i SvD:s kulturbilaga Det som skrämmer mer än tio lasermän. Jag läste den flera gånger, då den grep tag i mig på flera olika plan. På en och samma gång både skrämmande och vacker i beskrivningrn av upplevelser på hans väg från ett ”vi” i Västergötland – dit han först kom - till insikten att han nu allt oftare identifierar sig som tillhörande ”dom”. Man måste vara en sten om man inte tar in vad Mustafa Can säger.

Därefter lyssnade jag på God Morgon Världen i P1, där Svante Weyler i sin krönika tar upp det intressanta med utvandring och invandring och undrar vad som menas med en lyckad integration. Tänk att kunna säga så mycket viktigt så enkelt och rakt på sak. Tillsammans har Mustafa Can och Svante Weyler visat på vikten av att vi har media, som på olika sätt verkar i mänsklighetens tjänst. Det minsta man kan göra är att sprida dessa båda inlägg vidare till andra, blev min självklara slutsats. Vi behöver allt som kan sätta vår fantasi och förmåga till inlevelse i rörelse.

Just detta att sprida angelägen information vidare, känner jag som något som ingår i min mission, som jag tidigare beskrivit som ”kampen för ett öppet och fritt internet för människor med frihet under ansvar och mot övervakning och kontroll”. I sökandet efter en länk till Weylers krönika stötte jag på en annan krönika, som är minst lika intressant mot bakgrund av den debatt som pågår om internets olika hot mot det etablerade samhället. Vi är bara ekon av varandra, säger han i den krönikan, som sändes i Godmorgon Världen den 14 februari 2010. Där refererade han till den unga författarinnan Helen Hegeman, 17 år. Några dagar senare kommenterade Ann Heberlein i en artikel i Expressen Helen Hegemans tilltag att använda en annans text i sin roman. Fascinerande.

Strax därpå fick jag ett mejl från Pontus E. som gör mig uppmärksam på innebörden i begreppet the Chaordic Age. Raskt inser jag varför vi har problem på alla möjliga håll och kanter med att förstå vad det är, som vi håller på med eller är involverade i. Det resulterar i dagens första blogginlägg, då texten jag fått hade hjälpt mig inse varför jag, under det pågående medlemsmötet, hade haft svårt att tolka och tyda spelet mellan partiledning och medlemmar, varav några i styrelsen. Vid läsningen av detta stycke föll myntet ner: ”Den nya eran ”Chaordic Age” ifrågasätter praktiskt taget varje begrepp för samhällelig organisation, ledning och beteende, som vi har kommit att förlita oss på. Vi klamrar oss fast alltför strikt vid gamla koncept, avvisar nya koncept alltför lätt, skyddar gamla former som skapat dessa begrepp alltför hårt, men att beslutsamt använda dessa gamla former på ett samhälle i förändring kommer att leda till ett misslyckande.”

När jag sedan skickar Pontus en länk till mitt inlägg och ställer frågan om vi träffats i något sammanhang, får jag till svar ”Vi känner inte varandra - joo, jag känner en dimension hos dig genom din blogg. Som jag uppskattar för sans och klokhet. Vi är båda något udda i sammanhanget; i princip generationskamrater. Men jag var inblandad i nätet professionellt på nittiotalet, är nu omsorgsfullt pensionerad.”

Tänka sig - en sån söndag!!! Detta visar hur fantastiskt det öppna, fria internet är, när vi människor delar med oss och vi känner att vi inte tagit en text från någon annan utan att den berikat oss och att vi kan berika andra på ett eller annat sätt. Precis som någon funderade där borta i USA med anledning av boken Birth of the Chaordic Age av Dee Hock. Den, som skapade den texten har den kvar, samtidigt som den kan berika mig och många andra – inspirera oss att på olika sätt göra en insats för bättre förståelse och därmed verka i mänsklighetens tjänst. Sharing is caring, som vi pirater säger.

Avslutar med en liten söndagsrunda, som jag inleder med Emil Isberg då han föredömligt konstrukttivt visar hur vi kan använda tiden fram till den 3 – 5 december på klokast möjliga sätt för att få en bra fortsättning av det ajournerade medlemsmötet. Sedan blir det något av blandad kompott – Full Mental Straight Jacket för bilden av ett verk som tilltalar vårt sinne för skönhet; Lars-Erik – en liberal rebell, som berättar om nye chefen för tankesmedjan Timbro och hans bryderi; Lakes Lakonismer, som i likhet med mig funnit det som är hörvärt och värt att stödja; Anders Widén som funderar kring bättre tjänster på nätet; och sist men inte minst Jerry Silfwer med Dr Spinn. Sedan väntar SVTs Dokument Utifrån med programmet om Wikileaks.

Intressant.

Mänskliga behov på de anklagades bänk.

Har följt den fortsatta rättegången i Svea Hovrätt mot skaparna av fildelningstrackern The Pirate Bay, som direktsänts i SR P3 Nyheter. Rick Falkvinge bloggade och twittrade om sina inlägg. Det var Carl Lundströms advokat, som redogjorde för sin klients koppling till grabbarna Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm Warg och Peter Sunde, där han gjorde sitt bästa för att visa att Lundström inte hade annat än en laglig d v s affärsmässig relation till de tre. Rick såg också en anslagstavla som också säger något om tidsandan. Magnihasa twittrade om att hen redan den 7 september skrev att tillslaget mot fildelare och fildelartekniken handlar om att samhället ägnar sig åt en signalpolitik som gör livet osäkert för de allra flesta av oss som gillar att vara uppkopplade på internet. SvD rapporterade direkt – här förmiddagen. Och Anders Mildner funderade kring användningen av hashtaggen #spectrial i de tweets som lades ut. Martin Aagard skriver i Aftonbladet med anledning av såväl rättegången som boken Efter Pirate Bay och avslutar med orden att det inte är helt över.

Parallellt pågår något av ett folkbildningsarbete – i radion med serien Från Platon till Pirate Bay där upphovsrätten synas ur olika perspektiv. Även här kan man se att de närstående rättigheterna för producenter, som på grund av den tekniska utvecklingen tillkommit mycket sent i upphovsrättens 300-åriga histora har fått tolkningsföreträde både i EU-direktiv och Sveriges lagstiftning. Tidigare skrev jag om ett SAMspråksseminarium i Almedalen 2009, där det framkom att politiker inte tog del av den forskning som finns. Men, upphovsrättslobbyns övertag har också ostört kunnat breda ut sig i den allmänna opinionen. Jag har dristat mig till att påstå att detta förhållande med all säkerhet har sin förklaring i att de granskande medierna utgörs av en yrkesgrupp som har ett egenintresse i saken. Det kan jag naturligtvis inte göra utan att det skaver någonstans och den här veckan har jag blivit uppmärksammad i två reportage i Norrtelje Tidning, som jag trots mina tillkortakommanden mest ser som något positivt. Om inte annat ger det anledning till fortsatt debatt. Fick bekräftat av Hans Stergel (C ) i kassakön vid ICA att min hatt blivit världsberömd i Norrtälje den här veckan :)

Jag rekapitulerar: I tisdags tog en reporter kontakt med mig och då gällde saken en lokal vinkel på den rättegång mot The Pirate Bay, som skulle inledas under onsdagen i Svea Hovrätt samt något om valutgången. Om mina intryck bloggade jag senare i tisdagskväll, då jag kände att jag inte lyckats förmedla min syn på detta med kopiering, som ett mänskligt socialt och kulturellt behov. Och av det följer menade jag att The Pirate Bay endast kan ses som en teknik för människor runt om i världen att enkelt få tillgång till material för att på en personlig nivå kunna resonera om sina intryck av olika sociala och kulturella uttryck. Ett meningutbyte som berikar livet socialt och kulturellt både för den enskilde individen och samhället i stort. När jag sedan läste artikeln i pappersupplagan dagen därpå, insåg jag att min tidigare känsla – att jag inte klarat av att göra mig förstådd – varit befogad. Samtidigt fann jag en tröst i vetskapen att samtal inte kan fungera om sändare och mottagare befinner sig på olika våglängder.

Däremot reagerade jag starkt på ledaren i samma tidning där den politiske chefredaktören Reidar Carlsson skrev om Piratpartiets frågor som alltför smala att gå till val på. Vad jag då kände visade jag tydligt i onsdagens blogginlägg, där var jag så ofin att jag påminde den gode Reidar om Centerpartiets svek mot löftet till sina väljare inför 2006 års val. Han lämnade då följande kommentar i tråden till inlägget: Jag skriver inte i min ledare att jag tycker att de frågor som Partipartiet driver är för smala för riksdagen. Däremot tycker jag, vilket ju också valresultatet visar, att ett parti som bara driver dessa frågor är för smalt för att komma in i riksdagen. Självklart skall riksdagen diskutera integritet och fri information på internet. Detta gör också riksdagen redan i dag, och det kommer man att fortsätta med, oavsett om Piratpartiet finns eller inte.

Jag replikerade: ”Jag önskar att jag kunde vara lika tillitsfull som du. Tvärtom ser jag alltför många exempel när politiker tar till lösningar på olika problem, som anses ha sitt upphov i att internet finns, utan att de vet om de fungerar. Ett mycket bra exempel är den filtrering av barnporr, som anses vara verksam i kampen mot pedofilers övergrepp på barn. Denna svenska modell avser nu EU-kommissionären Cecilia Malmström överföra i ett direktiv för hela EU. Symtomatiskt är att det är medborgarrättsorganisationer som tvingats ta på sig uppgiften att granska om Sveriges barnporrcensur varit särskilt effektiv. Detta skriver Nyheter24 om, som även länkar till rapporten ifråga. Och nog är det anmärkningsvärt att DN och andra mera etablerade medier är intresserade först efter det att saken varit uppe i ett samråd inom EU-nämnden. Efter att ha läst dessa artiklar kan man undra om polisen använder sina resurser på ett optimalt sätt, vilket jag tycker att media borde sätta under lupp.” Den tråden spann jag vidare på i ett senare blogginlägg. Här dessutom en länk till dagens pressmeddelande om de frågor som idag avhandlats i EU-nämnden.

Men jag måste erkänna att jag blev jätteförvånad när jag i morse öppnade tidningen och möttes av ytterligare en artikel under rubriken ”Jag ställer inte upp en gång till”, vilket gav intrycket att jag skulle ha tagit avstånd från Piratpartiet, medan jag, när frågan ställdes, hänvisade till min ålder på 73 år och skrattande förklarade att det för min del inte var aktuellt med ytterligare en kandidatur om fyra år. Vad jag lärt mig av kontakten med Norrtelje Tidning är att jag har lättare att uttrycka vad jag menar, när jag skriver, än när jag pratar. Sedan tillkommer de svårigheter som Marcus Fridholm beskrev så bra i ett inlägg den 6 september.

Med mina år på nacken förstår jag rätt väl den filosofi, som gav upphov till Piratbyrån, i ett skede då Antipiratbyrån (APB) hade bildats av alla producenter med ”närstående intressen” för den gemensamma uppgiften att jaga fildelare med hjälp av lagar och paragrafer. Även om jag läste om detta rätt sent förstod jag att Piratbyråns aktörer vid den aktuella tiden tagit fasta på det sociala och kulturella beteende, som utvecklats genom hela mänsklighetens historia. För att visa att den utvecklingen går vidare dem förutan, har de nu stängt verksamheten för eftertanke. Det borde APB och Netopia också göra. Staten må döma skaparna av The Pirate Bay, men man lär inte kunna ta död på det djupt nedärvda mänskliga behovet av kopiering. Läser också en ledare i Norrbottens-Kuriren och ser att det finns politiska chefredaktörer som inser att regeringen har en läxa att göra.

Sedan tycker jag att det har sina poänger att Rasmus Fleischer, trogen sin intellektuella hållning, nu deklarerat att piratrörelsen aldrig funnits. Oscar Swartz protesterar och menar att Piratbyrån, vare sig Fleischer vill det eller inte, inspirerat andra som idag upplever sig tillhöra en piratrörelse. Fleischer går vidare i livet och verkar förlita sig på att tiden arbetar för att insikten om detta börjar sippra in i medvetandet hos samhällets intelligentia, även om den s k kultureliten ännu så länge har svårt att se bortom sitt egenintresse. Det är möjligt att mitt antagande är ett önsketänkande, men jag har väldigt svårt att tro att Rasmus är en person som överger en god tanke bara för att Piratpartiet anammat den :) Skillnaden mellan honom och oss är att vi tror att det dessutom behövs ett politiskt tryck för att politiker och jurister under vägs ska besinna sig och inte fördärva internet. De insiktsfulla bland upphovsrättsinnehavarna har också slagit in på en mera konstruktiv väg och skapat ett alternativt licenssystem Creative Commons för alla dem som vill bana väg för ett mera lyhört sätt att handskas med sina rättigheter och därmed kunna delta på ett positivt sätt i den digitala utvecklingen. Eja, att en majoritet av den svenska riksdagens ledamöter vore så långt komna.

Intressant.

Är allas vårt sociala och kulturella behov kriminellt?

Tänk tanken att du, jag och andra bara kan ha synpunkter på material, som vi har betalat för. Skulle det leda till att vi (för att kunna delta i ett samtal om innehållet) genast rusade iväg för att köpa in materialet ifråga? Jag tvivlar och undrar vad det skulle det betyda för vårt sociala och kulturella liv? Dessa båda frågor rann upp i mitt huvud under en intervju med en reporter från Norrtelje Tidning, som naturligtvis var intresserad av att få svar på sina frågor både om Hovrättens prövning av domen mot The Pirate Bay och valutgången. När det gäller det senare berättade jag att en utvärdering pågår och att jag själv inte haft den ork som krävdes för att få ut material i brevlådorna. När det sedan gäller rättegången som inleddes idag, utgick jag från artikeln under Brännpunkt i SvD av Pelle Snickars, som lyfter fram behovet av en offensiv nätpolitik. Snickars ser det som medieindustrin vägrar inse. - Det handlar om en rättsprocess mot ett socialt beteende.

Efter några foton framför en av Stadsbibliotekets datorer blev det ett samtal om hur skyddstiden för upphovsrätten förlängts när tekniken för produktion, marknadsföring och försäljning tvärtom talat för en förkortning och att detta främst inträffat sedan uppköparnas ekonomiska rättigheter skrevs in i Bern-konventionen så sent som 1967 efter det att kassettbandspelaren gjort entré. Sedan var det en smal sak för lobbyn att förmå EU:s ministerråd, kommission och parlament att 1993 ställa sig bakom ett direktiv om en skyddstid på livstid +70 år. Under samtalet gjorde jag en tillbakablick när det gäller kopiering med exempel ur mitt eget liv, där kopiering för eget bruk, som underlag för ett socialt och kulturellt utbyte med andra, varit något fullkomligt självklart. Att fråga alla berörda om lov att få använda deras verk som underlag vid olika samtal och diskussioner har inte föresvävat mig. Förutom problem med att kunna leva ett normalt liv på nätet tillkommer att dessa uppköpare också ställer krav på politikerna att de ska göra telekomföretagen ansvariga för innehållet i trafiken på nätet. Det mesta pekar mot en utveckling mot allt mer övervakning och kontroll av oss alla. Vad detta får för effekter på utvecklingen av vårt samhälle talas det inte om. Själv tycker jag att det är trist att se att statens agerande leder till att kreativa människors tid och förmåga går åt till att finna lösningar för att kringgå eller undgå all denna övervakning och kontroll.

Ser att Rick Falkvinge i Aftonbladet gör en tillbakablick till tiden innan tryckpressen kom i bruk fram till våra dagar. I flera hundra år var det den som ägde tryckpressen, som drog ekonomisk nytta av möjligheten att kopiera och därmed framställa flera exemplar. Senare ändrades detta men producenternas makt har succesivt stärkts och idag måste vi ställa oss frågan om lagen bara ska vara till för att ta tillvara producenternas intressen. Det fann jag anledning att fråga mig i juni i år när jag hade tagit del av UR Samtidens program i Kunskapskanalen. Några dagar senare kunde jag konstatera att politikerna försummat ”den möjlighet, som Bernkonventionen gav lagstiftarna, nämligen att begränsa upphovsrätten med hänsyn till samhällets behov och andra demokratiska rättigheter”. Att detta förhållande inte granskats på ett sätt som utvecklingen krävt, kan man ha olika teorier om. Själv har jag landat i att det beror på att journalister har ett eget intresse av att saken inte granskas även ur ett medborgarperspektiv.

Just nu avfyras lobbymissiler, som Anna Troberg bestämt sig för att ta itu med. Det ska bli intressant att läsa hennes genmäle. Magnihasa har också läst och gjort en analys av argumentationstekniken i lobbyistens utspel. Vidde funderar i dagens anledning kring lagligt och olagligt på nätet. Annarkia skriver att det är mer än fildelning som står på spel. MinaModerataKarameller fixar en härlig ”pyspunka” på lobbyns uppblåsta argumentation. I det sammanhanget kan det vara intressant att läsa samma lobbyists intervju med Cecilia Wikström (FP), som – enligt egen utsago – är den mest kunnig i fråga om upphovsrätten bland svenska EU-parlamentariker. Dra mig på en tallpinnevagn!!! Ska vi se den här egenproducerade nyheten som att media inte alltid går hans ärenden och då får han gå ärendet själv. I så fall kan vi skönja att ett uppvaknande är på gång. Hax rapport från omröstningen i EU-parlamentet kan stå som motbild.

Avslutar med Copyriot som skriver mycket intressant under rubriken Piratrörelsen har aldrig funnits. För mig som varit engagerad i Piratpartiet knappt ett år är detta av intresse. Alla dessa olika bilder skapar tillsammans en helhetsbild av nätmedborgarnas brokiga skara. Det som syns speglar hur komplex tillvaron är och att uppköparnas jurister och lobbyister för närvarande har ett mycket stort övertag, eftersom politikerna idag tillmäter egennyttan långt större betydelse för samhällets utveckling än värnet av en allemansrätt på det digitala området. För att vidga perspektivet länkar jag sedan till Cybernormer, där Piratpartiets Amelia Andersdotter gästbloggar under rubriken När näträttigheter blir globala.

Intressant.

Att förtiga är inte detsamma som att ljuga.

Inspirerad av Expressens utvik av den gamla ”Toblerone-affären” bjuder jag här på en repris, som jag fann hos Hax igår. Klippet visar tydligt att även Fredrik Reinfeldt är rätt förslagen när det gäller. Det, som han lovade inför valet 2006, var att inte jaga ungdomar som kopierar för eget bruk. Däremot dolde han att regeringen redan lovat uppköparna av upphovsrätter att de skulle få möjlighet själva jaga de unga med hjälp av Ipred-lagen. Därför kan han idag, utan att ljuga, säga att det han avsåg var att polisen inte skulle göra jobbet. Att förtiga är inte detsamma som att ljuga. Men, tillslaget mot nätverket Scenen visar däremot att han helt klart slirar på sanningen. Ett annat prov på hans förmåga att vara en politiker värd vår tillit fick vi ta del av när media en tid efteråt beskrev vad som hände före omröstningen om FRA-lagstiftningen. Visst är det bra att nätet hjälper oss att hålla saker i minnet?

Kulturnyheterna i SVT puffar idag under rubriken Antipiratbyrån gör polisens jobb för Uppdrag Granskning Kultur, som ikväll kl 20.00 synar tillslaget mot nätverket Scenen. De refererar till Marianne Levin, professor i civilrätt, som kommenterar att APB, inte polisen, letar efter pirater. Hon säger bland annat: - Jag tror inte att man kan stoppa företeelser som Scenen. Jag vet inte hur det skulle gå till. Om man ser till den lagtstiftning som har införts för att försöka stävja piratkopiering och annat under senare år har den inte varit särskilt effektiv. Det är inte så lätt när någonting en masse tillämpas, där man inte har de här moraliska spärrarna längre - de är nedbrutna. Människor upplever det inte som att de stjäl när de laddar.

De som kopierar för personligt bruk på nätet skulle således vara mera moraliskt förkastliga än vi, som gjorde samma sak när bandspelaren och videon kom, och lånade eller bytte material av eller med varandra!? Jag förstår inte varför upphovsrättsuppköparna inte kan inse att de samtal, som på detta sätt genereras kring deras ägodelar, är en del i processen som leder till köp. Inte av allt, som kommer ut på marknaden, utan det som intresserade människor anser vara värt pengarna. Istället för att se den processen, som en nackdel, borde företagen inse att här finns intresserade människor som villigt granskar deras verk och sedan i sin tur gör gratis PR när de resonerar om detta med sina vänner och bekanta. Enda nackdelen med det är väl att det inte går att sälja vilken smörja som helst. Sedan borde det föras en ideologisk diskussion om kopieringens och remixens roll i människans utveckling som biologisk, social och skapande varelse nu och i gången tid. Christian Engström; Markus ”Lake” Berglund; Magnihasa och Fredrik Holmbom lyfter också fram den här saken.

Intressant.

En värld full av liv på gott och ont.

-->

Medan diskussionens vågor gått höga här hemmavid för eller emot upp- och nedladdning av upphovsrättsskyddat material och lagstiftning för att skydda upphovsrättsinnehavare och upphovsrättsägare, pågår möten inför U S Copyright Office kring en begäran om ett treårigt undantag från reglerna i DMCA (Digital Millennium Copyright Act). I ett mejl från Jens O hittar jag en länk med information om detta. Där sägs bl a att EFF (Electronic Frontier Foundation) och Organization for Transformative Works kraftfullt har bemött de argument som MPAA och DVD-CCA använt när de motsatt sig det av EFF föreslagna undantaget från DMCA för kreatörer av video-remix-alster för icke kommersiellt bruk. Beslut väntas i oktober 2009.

Nyfiken på DMCA söker jag information på nätet och finner bl a en debattartikel från 2002 hos Cnet, som jag med hjälp av Google Översättning, kan förstå. Det är verkligen intressant att se att den stundtals högljudda diskussion, som pågått här hemmavid, har pågått allt sedan USA:s kongress beslutade om DMCA att gälla från 1998. Artikeln är skriven av Rick Boucher, en advokat som valdes in i den amerikanska kongressen vid 1982 års val. För den som är intresserad finns det åtskilligt att läsa, som visar att det finns ”krigshärdar” litet varstans mellan dessa organisationer för upphovsrättsägare och företag, som utvecklar teknik för kopiering av lagligt inköpta verk och/eller enskilda användare. Av detta drar jag slutsatsen att det är hög tid för våra lagstiftare att göra en markering i lag att kopiering och användning för icke kommersiellt bruk s k fair use också är tillåtet på nätet. Dessutom måste möjligheten att använda Creative Commons license göras mera känd bland kreatörer i olika branscher.

För att synliggöra det orimliga i den franska Hadopi-lagen har EFF en länk till en essä av Professor Ed Felten vid Princeton Computer Science. Efter att ha läst den – I have to brush up my English – och även noterat att EFF kämpar för öppenhet kring ACTA-avtalet, tänker jag att det måste vara möjligt att kombinera det allmänna behovet (som människor i alla tider haft) att kunna kopiera delar av andras verk, som underlag för utbyte av åsikter och idéer vart detta utbyte än försigår, och upphovsrättsinnehavarens rätt till sitt verk, där det för övrigt borde finnas en tidsgräns för olika företags möjligheter att förvärva denna rätt då en innehavare inte ska riskera att blir bunden av oskäliga villkor. Allt som kan medverka till en bättre balans mellan våra medborgerliga fri- och rättigheter och enskilda kreatörers rättigheter samt olika affärsintressen gynnar en positiv utveckling när det gäller internet. Och lösa upp knutarna i Telekompaketet.

Tänk om Regeringen skulle öppna upp en webbplats för ett grupparbete om hur en sådan reformerad lagstiftning skulle kunna se ut. Man kunde kanske låta sig inspireras av den öppenhet som den nya administrationen i Vita huset visar genom OPEN GOVERNMENT INNOVATIONS GALLERY.

Efter denna utflykt i den stora världen, åter till Sverige och det som rör sig i min intressesfär upptäcker jag att DN Opinion publicerar ett debattinlägg av professor Vernon Bogdanor vid Oxfords universitet. Han skriver om den skandal som avslöjats bland politiker i det brittiska underhuset där ledamöter från alla partier är inblandade och att det finns risk för att förbannade väljare kommer att rösta på det populistiska partiet BNP. Mannen som visslat och gett Daily Telegraph möjlighet att avslöja skandalen har trätt fram. Det är något av en elaktartad böld, som växt till sig under många år, och nu spruckit. Det hela har lett till att britterna kräver nyval skriver DN. Tillfället gör tjuven skulle jag vilja säga. Det startade när Margaret Thatcher, istället för att höja ledamöternas arvoden, beslutade att skattebetalarna skulle stå för vissa av deras utgifter och sedan har det rullat på, medan det system, som skulle hindra ett missbruk, varit alltför slappt. Som krona på verket har två lorder stängts av sedan de visat sig vara beredda att ta emot mutor för att påverka en lagändring, vilket DN skrev om i onsdags. Utan några jämförelser finns ett förfall, som inträffat här hemma, sedan personval infördes. Det gäller användningen av riksdagens utkvittningssystem, som var tänkt att användas när någon ledamot hade laga förfall på grund av sjukdom eller tjänsteresa, men som idag även används när en ledamot inte vill rösta med sin partigrupp. När byte av ”äpplen” mot ”päron” inte hjälper eller då partipiskan inte biter, återstår utkvittning. Tanken med varje ledamots lagliga rätt att rösta efter eget samvete ingår enligt mitt sätt att se i ett säkerhetssystem där varje ledamot har ett eget individuellt ansvar för riksdagens funktion som granskare av regeringen. Mitt i steget reflekterar också kring människors förmåga att hålla sig på den smala vägen. Mer filosofiska diskussioner ur ett historiskt perspektiv skulle kanske hjälpa.

Efter denna soppa, en runda i bloggosfären: Ser att Olof, skrivit om sitt sätt att plocka in svar på frågorna från vårt nätverk Riksdagssvar. Han är en trevlig grabb, som det är roligt att samarbeta med. Jens O skriver om Valfusk, feminism och fildelning; Bloggtidningen skriver om att man måste tänka efter före när man använder sociala medier och refererar till en brittisk undersökning. Inget ont som inte har något gott med sig tänker jag som varit slö med uppgifter på Facebook; MinaModerataKarameller visar hur Anne-Marie Pålssons ställningstagande tvingar Johan Linander och Staffan Danielsson, båda ledande i Centerpartiet, att tala för sin egen sjuka moster. Staffan Danielssons referens till sossarnas långa regeringsinnehav, som försvar för den nuvarande regeringens traskande på samma stig, är verkligen skrattretande. Han har tydligen inte reflekterat över varför S nu måste kämpa för att ta sig tillbaka. Sedan ett inlägg av Hax, som passar väl i dessa dagar – Förändringar i EU när Lissabonfördraget träder i kraft, där Sverige får två nya MEP:er. Avslutar med Badlands Hyena som försöker göra satir av nästa smarta drag för att hålla koll på oss, som tror att vi kan gå över till vanliga brev på posten för att slippa FRA; samt ett annat kulturellt uttryck på samma tema hos Enligt min humla . I det sammanhanget passar det att länka till Thomas Bodström, som påminner om att den tidigare utlovade lagstiftningen om FRA kommer nu på måndag. Intressant.