Kulturskribenter i en ekonomiskt styrd värld

Ler igenkännande när jag läser Gunilla Brodrejs artikel rubricerat Kritikerhatarna i Expressens pappersutgåva den 6 maj. Likt många andra i den kulturella åsiktsbranschen, tror hon sig om att kunna komma undan sin del av ansvaret för den polarisering, som utvecklats mer allmänt under det senaste decenniet, genom att antyda att skillnader i synsätt kulturkritiker emellan kan tillskrivas ”populismens förakt för eliter som smyger sig in överallt”. Genom att ondgöra sig över den kritikerkollega, som använt sig av ett bredare register för att lotsa dagens digitala användare in i operans värld, avslöjar hon sin bristande kunskap om att nya grepp kan krävas, för att nå denna nya publik, när många lever delar av sina liv i den digitala miljön. DN-kritikern Nicholas Ringborg Ferrada-Noli´s synd består i att han valt att använda sig av ett i teknikbranschen välkänt grepp med Tech for dummies, när de vill lotsa analoga användare in i den digitala miljön. Men, att den vägen även nå fram till kollegorna – motspänstiga, som de är inför risken att behöva rubba sina föreställningar om Informations- och Kommunikationstekniken (IKT), som bärare av mera ont än gott, den skrämmer. Även om de vet att allt skapat av människor har sina risker.

Undrar hur många av dem, som noterat att vi, under en period, hade unga entusiaster, så kallade hackers, vilka letade efter säkerhetshål i programvara, som olika myndigheter och företag använde samt rapporterade detta för att ansvariga skulle kunna rätta till felaktigheter och säkra programmen. Men, istället för att registrera dem, som goda ideella It-reparatörer i samhällets tjänst utvecklade de trångsynta en ny näringsgren för advokater och företag inom säkerhetsbranschen.

Det är den här attityden, som vi nätanvändare har tvingats leva med, utan någon som helst åtskillnad i nyhetsmedia mellan det, som utvecklar och det. som fördärvar människor ock mänskliga relationer och framsteg. Främst på grund av att den analoga världens jättar inom industrin för upphovsrätt har bildat kartell med samma analoga världs kultureliter för att på bred front erövra den digitala erans globala marknad. Gemensamt för dem är att de inte har klarat av att inse den stora skillnaden – visavi mänskligheten i stort – mellan äganderätt och det tidsbegränsade monopol, som i lagtexter benämns Immateriell rätt.

Undrar vem som idag kan klara av att undervisa dem om innebörden i Artikel 27 mom. 1 och mom. 2 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna? Nu, när World Trade Organization (WTO), sedan ett antal år, inlemmats i FN-familjen och infört plikten för medlemsländerna att i alla handelsavtal skydda deras tolkning av vad som gäller för Immateriell rätt, där även företag med närstående rättigheter likställts med de enskilda upphovsrättspersonernas rättigheter. Här har WTO lyckats med bedriften att stadfästa sin tolkning att moment 2 trumfar moment 1 i denna artikel. Vad det innebär, det framgår här. Detta är bakgrunden till EU:s Upphovsrättsdirektiv om länkskatt och att lägga ansvaret på webbplattformar, som innebär att de måste installera mycket kostsamma filter för övervakning av innehållet i allt som sprids på nätet.

Det är alls ingen överdrift att säga att denna oheliga allians har lyckats komma mycket nära sitt mål, utan att de flesta insiktsfulla kulturarbetare, i likhet med alltför många dito internetanvändare, insett att dessa analoga dinosaurer kommer att utgöra ett hot mot åsikts- och yttrandefriheten samt trasa sönder dagens sökfunktioner. En utveckling, som de välinformerade med insikt om vad detta kommer att få för följder, känner vanmakt inför. De motsättningar, som uppstått under vägs, har eskalerat under trycket av en bred samhällselit, som vägrat och fortsatt vägrar att se sin delaktighet i den polarisering som fortgår. En polarisering, som i – sin mest desperata form – tagit och fortsatt tar sig uttryck i Hat och Hot. Det är detta, som den kulturelit, där Brodrej känner sig hemtam, kallar populism.

Den, som inte klarar av svårigheterna att rätt tolka andras ordval, på grund av sin egen syn på saken, kan ha svårt se det. Men för oss, som följt EU-projektet att rigga En inre digital marknad och varit förtvivlade över eller rent av förbannade på den samhällselit, som hade kunnat utgöra broar mellan nuet och då, när upphovsrätten uppstod 1710 genom Statue of Anne i Storbritanniens parlament, de förstår inte hur smärtsamt det är att behöva bevittna hur de, som tror sig vara kulturens beskyddare, landar i dess motsats, när de i stort sett helt bortser från den utvecklingsprocess som möjliggör enskilda individers väg mot såväl en personlig utveckling som en fredlig samvaro. En tillvaro där alla gör rätt för sig när de tycker sig få något av värde för pengarna. Den processen underlättas inte av statligt finansierade kampanjer, där de, som anser sig vara höjda över all kritik i den pågående debatten, ser sig själva i rollen som dugliga lärare.

Änglarna i vården värda bättre ledning.

Ser i ett av inläggen i dagens SvD Debatt ”Styrningen i sjukvården har blivit ett hot” att jag sannerligen var något viktigt på spåren, när jag skrev inlägget den 20 april i år om ”FOU i Förlossningsvården och BB Sophia”.

Idag skriver tio proffs inom sjukvården i sitt läsvärda inlägg om den toppstyrning som blivit ett hot mot patienterna – främst de mest behövande, som inte förstått att högt och tydligt formulera sina krav och då skjuta in sig på de högt uppsatta huvudmännen, såväl tjänstemän som politiker. Vem eller vilka, som med dagens styrning, tar ansvar för de patienter, som saknar egen ork att tala högt och ljudligt i egen sak är i idag väl dolt i en politisk och administrativ dimma. Enligt debattinlägget förefaller dock sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) ha en viss insikt om politikernas brist på tilltro till professionen inom vården, men frågan är om det inte också handlar om att en del läkare och/eller klinikchefer frestats att bli mera partipolitiskt verksamma än att fungera som goda företrädare för kollegor, vilka vigt sitt liv åt patienterna och deras behov av vård och omsorg?!

Hur har det blivit så här? Det frågar sig de tio debattörerna och pekar på att sjukvården under ett par decennier utsatts för tilltagande byråkratisk styrning inspirerad från andra samhällsområden, särskilt tayloristiskt inriktade tillverkningsindustrier med fokus på ”styrning” och ”flöden”.

”Några exempel är balanserade styrkort, lean production, new public management och nu senast ”värdebaserad vård”. Dessa har införts i snabb takt och utan vetenskapligt underlag. New public managemant har införts i många länder, men knappast så snabbt och konsekvent som i Sverige.”. Vidare berättar debattörerna om den s k New Staffordshire-skandalen i England för några år sedan, vilken ledde till en av efterkrigstidens största utredningar, vilken kom fram till ”att mycket lidande inklusive åtskilliga dödsfall orsakats av missriktade, industriellt inspirerade, mål tillämpats i delar av den brittiska sjukvården. Såväl sjukvårdsetik som vetenskap och beprövad erfarenhet hade åsidosatts.” . Någon liknande skandal har inte avslöjats i Sverige, men Riksrevisionens kritik när det gäller vårdval inom primärvården i Sverige kan vara en välbehövlig ögonöppnare. Vidare pekar Svenska Läkaresällskapets utredning ”En värdefull vård” på svårigheter, som uppstår, när man med hjälp av system, som lett till en allt mer fragmenterad vård, tror sig kunna fånga komplexiteten i enskilda patienters hälsotillstånd och vårdbehov. Debattörerna slår fast ”Den politiska, administrativa och ekonomiska styrningen har ökat successivt och innebär nu orimligt mycket detaljerade kontroller från huvudmännen och staten”.

De frågar sig varför omfattande styrsystem och organisatoriska förändringar införs, som i mycket hög grad påverkar handläggningen av de enskilda patienterna, utan vetenskapligt underlag, utan förhandsgodkännande av forskningsetiska kommittéer och utan systematisk kritisk uppföljning och lärande? De undrar också hur åtgärder på gruppnivå kan hanteras väsensskilt från alla krav som finns på individnivå.

I ett sådant system är det naturligt att lågmälda blivande föräldrar och dito vårdbehövande veteraner riskerar att bli satta på undantag. 

Debattörerna eftersträvar en bred debatt kring två frågeställningar: - Hur kan vi verka för att även vårdens organisation och styrsystem utformas på evidensbaserad grund och enligt den etiska plattformens principer? - Hur kan vi återupprätta fokus på kvalificerad hälsoanalys, human vård och kontinuitet mellan patienten och läkare/andra personalgrupper? 

Efter mer än ett decennium fyllt av vård och omsorg på grund av olika cancersjukdomar och en hjärtinfarkt, som klarades av tack vare Hjärt- och Lungräddning i kombination med en akut s k ballongsprängning följt av hjärtgympa och styrketräning, vilket varit en förutsättning för att orka med alla andra operationer (även om jag haft Hemsjukvård och/eller Hemtjänst i perioder däremellan) så vet jag vad det betyder att jag, som patient/brukare – ibland med hjälp av anhöriga – klarat av/orkat med att förbereda mig inför de olika vårdsamtalen/läkarbesöken. Med krämpor relaterade till både medicinska insatser och kirurgiska ingrepp har det känts tryggt att kunna genomföra dessa samtal så effektivt som möjligt – inte minst med tanke på den av vårdsystemet avdelade tiden. 

Men, nog har det hänt att jag ibland funderat över hur andra i min ålder under liknande förhållanden klarat av att få sina behov tillgodosedda. Även om vi här i Norrtälje är lyckligt lottade, som efter år av tryck på lokala och regionala politiker, begåvats med vårdorganisationen Tiohundra, där de anställda gör sitt yttersta för att ingen ska falla mellan stolarna i Stockholms läns landsting och Norrtälje kommun. Men, alla änglar i vården och omsorgen är även människor och som sådana värda en bättre ledning och styrning än den, som vi här fått vetskap om, tack vare dessa modiga debattskribenter. Avslutar med ett stort TACK till dem! Det ska bli intressant att se om någon där uppe på toppen bryr sig. Intressant?

Förlossningsvård – Jämställdhet och Arbetsmiljö.

Har tänkt en hel del på detta med en verksamhet, som bedrivs av flertalet kvinnor till stöd för andra kvinnor och hur de behandlas på sina arbetsplatser och i samhället i stort. Inför den Internationella Kvinnodagen för tre år sedan skrev Aftonbladet om en kartläggning, som tidningen hade låtit göra med fokus på jämställdheten i näringslivet. Sköts av kvinnor – styrs av män var rubriken. ”Praktikertjänst, som ägs av läkare och tandläkare i Sverige, sticker ut i granskningen. Bolaget är det enda som har en kvinnlig vd och i koncernens styrelse sitter fem kvinnor och sju män.” Det var då - Idag har kvinnan i toppen fått lämna över till en man och koncernens styrelse består av fyra män och tre kvinnor. Den för vård och omsorg då ansvarige ministern, Göran Hägglund (KD), trodde då på en förändring med tiden och såg Vänsterpartiets krav på vinststopp som ett större hot mot alla de kvinnor som arbetar i dessa företag. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt framhöll att det är männen som styr i de privata vårdbolagen och blir rika på kvinnors bekostnad.

Ska man tro det, som skrivits om BB Sophias spräckta kalkyler i DN den 1 mars 2016 är det kostnaderna för inhyrda läkare, som förklarar saken. Här ser det onekligen ut som att Jonas Sjöstedt har rätt i sin iakttagelse. När kalkylen spricker får kvinnorna gå. Som grädde på moset har Praktikertjänst AB och Landstinget kommit överens om att avtalstiden - i avtalet dem emellan - ska avkortas med tre månader och avslutas redan den 31 maj 2016. Därmed ska företaget slippa betala det vite, som en sådan förkortning normalt skulle leda till, eftersom Landstinget räknar med att alla de kvinnor, som en gång lämnat sin tjänst vid deras kliniker, ska vara tacksamma för att de – när Praktikertjänst fallerat - ges möjlighet att komma tillbaka.

Saknar politiker och chefer helt inlevelseförmåga eller är de helt okunniga om hur dessa kvinnor organiserat arbetet? Hur kan de tro att dessa kvinnor ska känna sig tillfreds med att tvingas tillbaka till landstingets hierarkiskt organiserade arbetsplatser, där oftast läkare anses vara bäst lämpade att fungera som chefer.

Vid BB Sophia har man utgått från att barnmorskorna är proffsen, när det gäller förlossningar, varför den gruppen tilldelats ledningsfunktionen. Andra yrkesgrupper utgör viktiga komplement och i de fall en förlossning skulle avvika från det normala finns tillgång till akut läkarvård. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att förstå att såväl politiker som chefer inom landstinget och de läkare, som antingen äger aktier eller arbetar inom Praktikertjänst AB, tillsammans gör vad de kan för att hindra en sådan organisationsmodell bilda skola inom förlossningsvården.

Önskar att jag hade haft bättre kunskaper i Företagsekonomi och därmed lättare hade kunnat komma fram till varför det är så svårt att känna tillit till allt snack om stora förluster under dessa två verksamhetsår. Det skaver rejält. Här ligger minst en hund begraven. I DN:s artikel sägs inget om de investeringar, som inledningsvis gjorts för att tillgodose BB Sophias behov av lokaler och som naturligtvis påverkat kostnaderna. Även om lokalerna ägs av Sophiahemmet AB eller dess moderbolag Sophiahemmet Ideell förening, föreställer jag mig att de tar ut vad de kostar med ränta. Här kan det också vara på sin plats att nämna att Sophiahemmets ideella förening äger varumärket BB Sophia medan verksamheten bedrivs av Barnbördshuset i Praktikertjänst AB, vilket är det bolag som tecknat avtal med Sthlms läns landsting. Informationen på Praktikertjänsts webbplats ”BB Sophia är ett helägt dotterbolag till Praktikertjänst AB” är således inte korrekt.

Jag antar att den kompetens, som finns inom koncernen, tagits i anspråk när lokaler byggdes och hyresavtalet tecknades med Sophiahemmet. Därför kan det även vara av intresse att titta på vilka som sitter i styrelsen för det helägda dotterbolaget Praktikertjänst Fastigheter AB. Den består av fem ledamöter varav en är kvinna. Bland de övriga återfinns Johan Fredriksson, VD och koncernchef, Praktikertjänst AB. Han har, vad jag kan se, en strategisk position genom sin plats i detta bolag. Han torde känna till att hyreskontraktet för BB Sophia ingåtts för en längre tid än två år. Kostar det inget att lämna detta med så kort varsel eller har man annat på gång? Nästa fråga som bränner: - Hur stor del av koncernens totala omsättning utgör dessa 90 miljoner per år under två år? Det är väl rimligt att räkna med verksamhet under en längre tid än två år, innan ett bolag kan räkna hem den tunga kostnaden för de nya lokalerna och deras utrustning?

Naturligtvis är det intressant att se på allt detta ur ett jämställdhetsperspektiv. Då blir det tydligt att männen är vinnare och kvinnorna förlorare - oavsett om verksamheten drivs inom en koncern eller i landstingets egen regi. Här samspelar en sedan århundraden etablerad rangordning med det kön, som dominerar i berörda yrkesgrupper, vilket utfaller till kvinnornas nackdel. 

Om inte kvinnorna med krav på jämställdhet, som utgångspunkt, kan gå samman och använda det, som nu pågår, till sin egen fördel. Om landstinget behöver deras kompetens för att klara verksamheten, vore det väl rimligt att arbetsgivaren gick dem till mötes med ett löfte om en snabb översyn av ledningsorganisationen inom förlossningsvården?! Något som skulle kunna gynna förlossningsvården oavsett driftform.

Men självklart ställer jag mig frågan: - Är det verkligen möjligt att skapa en jämställd och hälsosam arbetsmiljö i offentligt finansierade verksamheter, där politiker med allt tarvligare metoder slåss om väljarnas röster vart fjärde år? Och där en koncern, som Praktikertjänst AB, har allt att vinna på att överge de kvinnor som skulle kunna revolutionera förlossningsvården med hjälp av en stark vårdfilosofi och chefer som insett att hemligheten med framgång i arbetet med de födande kvinnorna och deras anhöriga, ligger förborgad i de anställdas arbetsglädje och lust att göra sitt yttersta inom sitt yrke.

Det är måhända just det som utgör det största hotet mot den traditionella förlossningsvården alldeles oavsett om den drivs inom Praktikertjänst AB:s mansdominerade koncern eller i landstingets hierarkiska organisation? Det förhindras effektivt av enskilda individer och deras etablerade maktstrukturer. Hoppas innerligt att Födelsevrålet växer sig tillräckligt starka för att ge dem en match. Kommen så långt undrar jag var landstingsledningen kan ha hämtat inspiration till sitt ledarskap och tänker att det inte alls är så säkert att UGL-utbildning eller dess kopior är den ledarutbildning som lämpar sig bäst för ledare inom demokratiskt uppbyggda organisationer – även om vårdanställdas arbetsplatser ibland kan ha vissa likheter med krigszoner.

Intressant?

En tid av återhämtning har gett tid för funderingar.

Inget ont som inte för något gott med sig. Under tiden som jag inte orkat blogga, har jag min vana trogen hållit mig ajour med den stora världen genom mina dagliga tidningar samt radio och TV. Eftersom det varit så mycket snack om den ekonomiska krisen ute i Europa och Världen, har jag ägnat SvD:s näringslivsbilaga större uppmärksamhet än vad jag brukar.

Då har det slagit mig hur motsägelsefullt livet bland kapitalmarknadens aktörer verkar vara. När politikerna gett efter och avreglerat deras tillvaro har girigheten frodats så till den grad att följderna sprider sig som en farsot. Och inte nog med det, när de kriser detta skapar, ska lösas, då är det folket som förväntas betala genom nedskärningar i trygghetssystemen, urholkade pensioner och att dra åt svångremmen. När sedan reaktionerna kommer och politikerna börjar tala om behovet av restriktioner då ylar finansmarknaden om behovet av trygghet och stabilitet. Som om inte Europas medborgare har lika stor rätt att kräva detsamma. Det är de fattiga och underbetalda som är förutsättningen för de rika människornas lyx och överflöd, skrev den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich år 2001 i boken Barskrapad – Konsten att hanka sig fram, som gavs ut här i Sverige år 2003. Stoffet fick hon genom att ”wallraffa” som vård- och affärsbiträde, städerska och servitris i Minnesota, Maine och Florida.

Läs gärna Rolf Gustavssons kolumn i dagens SvD och Andreas Cervenkas Ett steg i fel riktning, för mer kött på benen. Den sistnämnde har för övrigt skrivit många läsvärda artiklar om det som pågår i den värld där åtskilliga miljoner till VD:ar och chefer räknas som bagateller. Näringslivets lobbyverksamhet ska nu ännu en gång krönas med framgång genom att riksdagens politiker ska mjuka upp den s k LEO-lagen, som idag begränsar möjligheten att oskäligt gynna direktörer och chefer på aktieägarnas bekostnad. Eftersom det mesta av löntagarnas pensionspengar är placerade i aktier, är många medborgare beroende av ett sunt företagande där ingen skor sig på andras bekostnad.

Vid sidan av finanskrisen pågår livet som vanligt. Många av mina favoritbloggare har engagerat sig i ett upprop där de kräver ett frigivande av ett par fängslade Egyptiska bloggare, Alaa och Maikel. Ett krav som jag kan instämma i av hela mitt hjärta. Christian Engström, PP:s ledamot i Bryssel, har medverkat vid Ung Pirats möte i Norrköping och då bland annat berättat om varför EU, som det ser ut idag, är lobbyisternas och särintressenas permanenta julafton. Ska ta mig tid att lyssna på talet som han lagt upp på sin blogg. Oscar Swartz skriver initierat om bland annat Piratpartiet i Tyskland samt behovet av ett bredare partiprogram hos oss i Sverige.

Magnus G. Bergström bjuder på en berättelse om hur det kan gå till i grannkommunen Österåker. Jag säger bara – mera luft och ljus in i alla skumma vrår i våra kommuner. Norrtelje Tidning har påbörjat en serie om Makten i Norrtälje kommun, som lovar gott. Detta får räcka för nu. Annars finns en hel del att säga om Tove Bengtssons krönika ”Piratjakt förstör värdet av internet”; och Sam Sundbergs kommentar om spelvåld ”Spelforskarna riktar blicken mot fel frågor; samt SvD:s artikel ”Säpo kan få signalspana på terrorister”, men det åter kommer jag till.

Det känns riktigt bra att jag kommit igång igen. Styrketräningen på Rehab börjar ge resultat på flera plan. Har en suverän sjukgymnast som peppar mig att orka mer och mer för varje vecka, vilket hjälper mig att bli allt piggare.

Intressant?

Allt strävar efter sin egen jämvikt.

Går det att finna en vettig balans mellan juridik, ekonomi, demokrati och rättssäkerhet när det gäller upphovsrätten? Det undrar jag sedan jag läst ytterligare ett inlägg av Kevin Kelly. Jag inledde igår med inlägget Upphovsrätten och ekonomin i den globala byn och har översatt det han skriver för att underlätta för den, som i likhet med mig själv, kan ha svårt att hänga med. Google Översätt fixar inte alltid en översättning, som är begriplig i alla dess delar, vilket kräver en del sökande i andra källor.

”Ingenstans är trenden mot konstant rörelse tydligare än i nöjesbranschen centrerad i södra Kalifornien. Hollywoods "kultur-industriella komplex" omfattar inte bara film utan även musik, multimedia, temapark, design, TV-produktion och reklam.

Stora filmstudior gör inte längre film. Lösa entreprenöriella nätverk av småföretagare gör filmer, som visas under de stora studiornas namn. Förutom olika kameramän, plockas ca 40 - 50 andra företag, plus frilansare, ihop för att producera en film, dessa inkluderar specialeffektsäljare, produktplaceringsspecialister, ljustekniker, administration, säkerhetsfolk och cateringföretag. De fungerar som en finansiell organisation för att genomföra filmprojektet, och sedan när filmen är klar, skringras man. Rätt snart kommer de att träffas igen som andra filmskapande enheter i helt nya ad hoc-arrangemang. Cyberpunkförfattaren Bruce Sterling har på sitt eget oefterhärmliga sätt beskrivit flödet i "Hollywood-film adhocracies." Att göra en film, säger han, "Du handplockar ett gäng frilansare, exponerar en film, med hjälp av filmen som skylt säljs birättigheter och sedan den blivit överförd till video, försvinner alla."

Färre än tio underhållningsföretag sysselsätter mer än 1.000 anställda. Av de 250.000 människor, som deltar i underhållningskomplexet i Los Angelesområdet, sysselsätter uppskattningsvis 85% av företagen 10 personer eller färre. Joel Kotkin, författare till artikeln i Inc. Magazine, "Varför varje företag kommer att se ut som nöjesbranschen," skriver: "Hollywood har muterat från en industri av klassiska stora, vertikalt integrerade företag till världens bästa exempel på nätverksekonomin. Så småningom kommer varje kunskapsintensiv industri hamna i detta platta, finfördelade tillstånd. Hollywood har precis kommit dit först". När detta skrevs 1995 sågs det som en milstolpe i utvecklingen.”

Sett i detta ljus måste man fråga sig om det inte är hög tid att ifrågasätta det rimliga i att den del av upphovsrätten, som dessa underhållningsföretag köpt upp för sin produktion, ska vara skyddade under lika lång tid som den rättmätiga upphovsrättsinnehavarens ideella rätt d v s livstid +70 år. Vad skulle hända om man lagligen begränsade de närstående rättigheterna till ett antal kortare perioder, för att stärka kreatörens förhandlingssits och tills samhället upprättat en databas med möjlighet att registera olika överenskommelser under olika licenser?

Om regeringen menade allvar med att vi ska ha en upphovsrättslagstiftning som främjar kreativitet borde den utredning, som Jan Rosén fått regeringens uppdrag att genomföra, ges ett nytt utvidgat uppdrag, möjligen under annan ledning. Han sa tidigare till bland andra DN:s Erika Svantesson att skyddstiderna måste synka bättre, men drog då en helt galen slutsats. Det är säkert så att Jan Rosén är Sveriges skarpaste hjärna när det gäller den lagstiftning kring upphovsrätten som hittills växt fram med hans och andras hjälp. Men jag tvivlar starkt på att Jan Roséns kunskaper om den globala ekonomiska utvecklingen är så väl utvecklad att han är kapabel att inse att de s k närstående rättigheterna måste ses som något väsensskilt från kreatörens rättigheter till sitt verk. Sedan jag läst artikeln Jan Rosén om juristen i informationssamhället tycker jag att det är uppenbart att han idag ser uppgiften att fostra nätsurfande tonåringar som sin främsta uppgift.

Bakgrunden till Jan Roséns uppdrag är enligt Regeringskansliets webb ett direktiv från den 10 april 2008 om en översyn av vissa frågor om upphovsrätt, Dir. 2008:37. ”I uppdraget ligger att se över bestämmelserna om upphovsrättens övergång i 3 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen), vissa frågor om avtalslicenser m.m. samt hela upphovsrättslagen i redaktionellt och språkligt hänseende. Enligt direktiven skulle frågorna om upphovsrättens övergång och vissa frågor om avtalslicens redovisas i ett delbetänkande senast den 31 oktober 2009 och uppdraget i övrigt senast den 31 oktober 2010. Genom beslut om tilläggsdirektiv den 25 juni 2009 utökades uppdraget till att omfatta vissa ytterligare frågor avseende framför allt avtalslicenser. Samtidigt förlängdes utredningstiden så att slutredovisning av uppdraget skulle ske den 31 januari 2011, och tiden för delbetänkandet flyttades fram (dir. 2009:65).”

Den 8 april 2010 överlämnades delbetänkandet Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24). Då förlängdes utredningstiden och kvarvarande del av uppdraget ska redovisas senast den 8 april 2011. När delbetänkandet presenterades skrevs ytterst litet om dess innebörd, i vart fall skedde inte någon mer ingående granskning. Mårtensson, Carls konsumentblogg Cybernormer m fl försökte bli klok på innebörden av det hela vilket ledde till berättigade frågor. Under den här och tidigare process har det diskuterats om Jan Rosén besitter den opartiskhet som saken kräver. P3 visade redan i maj 2009 att han själv inte ser att hans engagemang kan vara rätt enögt. Mathias Klang visar med sitt inlägg i samband med en rättssak att Jan Roséns tolkningar, som Tingsrätten stödde sig på, att ”en konsekvent tillämpning av Tingsrättens logik innebär att Webbanvändning är olagligt och obrukbar eftersom man inte kan klicka eller skapa länkar utan att be om lov först”. Anders Widén ser Värsta bortklantade affären - ever.

Det är således hög tid för alla intresserade av rimligare regler för immateriell rätt att vässa argumenten och verka för en annan tingens ordning. I den här saken krävs inte bara juridisk sakkunskap utan minst lika mycket kunskap om global ekonomi, företagsamhet och alla andra mänskliga rättigheter än den som Jan Rosén närmast maniskt har hakat upp sig på. Vore det någon stake i de riksdagsledamöter, som säger sig värna om kreatörernas rättigheter och privatpersoners rätt till användning av material för kultur och kunskap samt skydd för internetanvändarnas integritet skulle man snarast se till att Jan Rosén fick sällskap av människor med sådan kompetens samt förlänga tiden för utredningen. Om Sverige vill vara bäst i klassen inom EU krävs ett rejält omtag, även i den här frågan.

Glädjande nog går det kreativa livet vidare, trots Jan Rosén och andras krampaktiga försök att bromsa utvecklingen. Kristina Alexandersson bjuder på goda exempel. Från Bryssel ställer Hax frågan Vilka politiker vill vi ha och Skivad lime tar avstamp i det som är alarmerande och tycker sig se hoppfulla tecken till en positiv förändring. Intensifier har tagit del av det som just nu upprör. Vad är det vi ser? Juridiken som bekämpar tekniken eller mäktiga intressen som demonstrerar sin makt? Eller en kombination av både det ena och det andra?

Intressant?

Upphovsrätten och ekonomin i den globala byn.

När jag hör och ser denna närmast maniska jakt efter trygghet och säkerhet, undrar jag en hel del över människan och mänskligheten och hur politikernas krav på övervakning och kontroll hänger ihop med nya tankar om det innovativa klimat som krävs för att vi ska vara uppfinningsrika och finna lösningar på de utmaningar som vi ställs inför. Sedan jag bland annat läst en del av Kevin Kellys tankar om detta funderar jag i hur hög grad vi människor är beredda på de nya krav detta ställer på oss, eller om det nya ”klassperspektivet” blir synligt i glappet mellan dem, som inser att innovation är ständiga störningar som pockar på kloka lösningar och dem, som vägrar acceptera förändringar med allt vad det innebär.

Kelly skriver bl a ”Innovation är störningar, ständig innovation är evig störningar. Detta verkar vara målet för ett väl fungerande nätverk: att upprätthålla en evig obalans. Några ekonomer som studerat den nya ekonomin (bland dem Paul Romer och Brian Arthur) har kommit till liknande slutsatser. Deras arbete visar att den kraftiga tillväxten livnär sig genom att befinna sig på kanten av konstant kaos. "Om jag har haft ett konstant syfte är det att visa att omvandling, förändring och oreda är naturliga i ekonomin", skriver Arthur. Skillnaden mellan kaos och kanten av kaos är hårfin. I sina försök att bevara obalansen och vara innovativa, har Apple Computer vacklat för långt off-balance och trasslat in sig. Eller, om man har tur, kan de upptäcka ett nytt berg att bestiga efter en nära döden-upplevelse. Den mörka sidan av flödet är att den nya ekonomin bygger på ständig utplåning av enskilda företag, som andra är snabbare än, eller en omvandling till ännu nyare företag inom nya områden. Branscher och yrken upplever även denna omvandling. Med det följer snabbare byten av anställningar för arbetstagare – livstidsanställningar är på väg ut. Istället kommer karriärer – om det är ordet för dem – alltmer att likna nätverk av multipla och samtidiga åtaganden med en konstant flöde av nya kunskaper och omoderna roller. Omkring 20% av den amerikanska arbetskraften har redan en annan överenskommelse än den traditionella som anställd i relation till en arbetsgivare. Och 86% av dem uppger sig vara glada över det.”

Kevin Kelly är chefredaktör och grundare av Wired och således en auktoritet när det gäller informations- och kommunikationsteknologins utveckling. Naturligtvis undrar jag om Ipad är det nya berget att bestiga eller om Apple trasslat in sig ännu mera. Början till slutet för sociala medier frågar sig Kulturbloggen. Har dock svårt att tänka mig det så länge som Brit Stakston, JMW Kommunikation, och alla andra som gillar sociala medier lever och har hälsan.

Sett i detta ljus blir de senaste påfunden från Copyswede värt att uppmärksamma. Copyswede – insamlingsorganisationen som företag med uppköpta upphovsrätter skapat för att driva in avgifter för andras användning av denna upphovsrätt, slår nu till. Bland annat genom höjda avgifter på olika lagringsmedia för laglig privatkopiering från och med den 1 april 2011 och att kräva kabel-tv-bolagen på ersättning för att de vidarebefordrar SVT Play i sina kanaler och då måste stå för den avgift, som SVT tidigare betalt under en övergångsperiod. Något som bland andra Teliasonera nu protesterar mot. Göteborgs-Posten, bidrar med sin bild av det som sker. Med örat mot rälsen inser i likhet med många av oss andra att det handlar om upphovsrättsindustrins glupande aptit. Futuriteter gör en bra jämförelse. För det är väl inte frågan om ett försök att ta betalt för piratkopieringen den här vägen? Hur som helst är det svårt att se hur detta, som pågår med politikernas aktiva hjälp, stämmer med tankegångarna här ovan om den globala ekonomin. En och annan politiker tror fortfarande på möjligheten att ändra på galenskapen – här Sebastian Hallén FP. Andra försöker bilda ett nytt parti eftersom de som finns har stagnerat.

Efter förlikning har en uppgörelse tidigare träffats mellan Copyswede och kabel-tv-företagen Com Hem m fl om upphovsrättsersättning för vidaresändning av SVT:s ordinarie program till kabel-tv-företagens kunder, vilka i sin tur får betala detta genom påslag på hyran eller månadsavgiften. Fastighetsägarna har tidigare hävdat att hyresgästerna redan gjort rätt för sig genom erläggandet av tv-licensen, men om det inte går att få rätsida på problemet har kabel-tv-företagen rätt att med hänvisning till sina avtal debitera fastighetsägaren den nya kostnaden.

Mot den här bakgrunden är det intressant att titta tillbaka och fräscha upp hur diskussioner förts. Ett exempel är denna från den 7 juni 2010 i UR. D v s före valet 2010, då de etablerade partierna gjorde sitt bästa för att visa att Piratpartiet inte behövdes :). Efter att ha hört FP:s Johan Pehrson och hans skröna om att kopiering kan liknas vid stöld av grannens gräsklippare, blev jag glatt överraskad av Madeleine Sjöstedt. Hon har rent konkret tagit strid för Stadsteaterns rätt att med stöd av ett giltigt avtal använda en del musik i sina föreställningar och då synliggjort att en upphovsman inte alltid tycker som det bolag, som köpt upp dennes ekonomiska del av upphovsrätten. Bland en del politiker finns helt klart ett stöd för uppfattningen att det är hög tid att sära på rättigheterna d v s upphovsrätten för kreatören och de närstående rättigheterna. De senare gäller för de företag som köpt upp den ekonomiska delen av upphovsrätten, vilken de åberopar när deras indrivare i Copyswede kräver sin tribut i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Avkorta radikalt avtalstiden för detta tidsbegränsade monopol, vilket möjligheten att avyttra upphovsrätten mot ekonomisk ersättning de facto handlar om.

Anders Mildner skriver i sitt Tack och hej då-inlägg hos SvD bland annat ”Genom att vägra att se att delar av det som gårdagens medieindustrier har producerat håller på att förvandlas till nischer, försöker regeringen just nu bygga ett slags hembygdsrum för dåtidens kultur – och därefter tvinga samtidsmänniskorna att leva hela sitt liv där. Det fungerar inte som affärsmodell och det fungerar verkligen inte som kultur. Och oavsett hur många repressiva övervakningslagar man än kramar ur sig kan resultatet inte bli annat än ett skakigt bygge som förr eller senare kommer att rasa ihop. Vad vi behöver prata så mycket mer om är alla de missade möjligheter som vi förlorar på vägen, medan snickrandet på den här drömmen om ett liv i det förgångna pågår.”

Dr PO twittrade häromdagen ”Hör ni knakandet? Ljudet av en dinosaurie som håller på att tappa fotfästet. Galen straffskatt ge...” med länk till IDG:s artikel. Det kändes som ett gott tecken. Det som skrivs och sägs visar att Moderaternas Henrik von Sydow får lov att skärpa sig – frivilliga överenskommelser, pyttsan. Öppna ögonen och se – det handlar om utpressning! Allt medan kunder, hyresgäster och bostadsrättsinnehavare förväntas betala utan knot. Han kan naturligtvis inte bita den hand som föder hans parti, men om Kevin Kelly och andra har rätt, borde Henrik von Sydow vara bland de första att inse effekterna av globaliseringen och undanröja de hinder ”närstående rättigheter” utgör för informations- och kommunikationsteknologins utveckling.

Avslutar med att sända en riktigt varm kram till grabbarna ombord på Livbåten för deras blogginlägg Att bota Founders Syndrome, som visar att de inte har något själsligt behov av att bearbeta något i det förflutna inom Piratpartiet i offentligheten, utan mera handlar om funderingar inför framtiden. Jag har frågat mig själv: - Vill jag verka för en kreativ, lösningsinriktad organisation eller ägna min kraft åt att fostra andra? Jag är definitivt mer intresserad av det förra än det senare, då jag räknar med att vuxna människor tar ett eget ansvar för sin personliga utveckling, eftersom ingen annan kan göra det jobbet åt en. Därför har jag bestämt mig för att fokusera på hur jag bäst kan stötta Anna i hennes roll som partiledare. Känner att vi har ett spännande år framför oss.

Intressant.

Telia – budbärare eller kontrollstatens tjänare?

Diskussionens vågor går höga om överenskommelsen mellan Telia och Spotify, där det sagts att Telia skulle favorisera Spotify när det gäller bandbredd, vilket redovisas i en artikel i IDG.se/Computer Sweden. Här kommer sanningen fram – en kund som vill ha bra kvalitet vid streamingen kan behöva betala för en utökad överföringshastighet. Texten på Telias hemsida måste uppenbarligen förtydligas. Maloki kommenterar.

Telia eller Teliasonera är i ropet – här berättar vår partiordförande Rick Falkvinge om ett seminarium om nätneutralitet, som anordnades igår av Teliasonera Institute och där han var med. Hans intryck är att det mumlas i skäggen, även om han inte uttrycker det just så. Hans slutkläm förtjänar att upprepas: ”Så min fråga till telekombranschen som helhet någonstans blir; vill ni ha budbärarimmuniteten eller inte? För det här är faktiskt inte en kaka som ni både kan äta och ha kvar. Nej, just det – och det gäller inte enbart Teliasonera, vilket jag skrivit ett antal inlägg om.

Det är hög tid att Teliasonera bekänner färg!

Därför detta meddelande från Facebook-gruppen ”Vi som vill att Telia tar FRA-lagen till domstol”.

Teliasonera - ta FRA-lagen till domstol!

Från och med den första december 2009 är Sverige en övervakad nation - det är då som FRA får tillgång till en stor del av vår Internet- och mobiltrafik.

Detta kommer att få ett antal konsekvenser. De mest påtagliga är att flera grundläggande rättigheter i praktiken kommer att sättas ur spel. En självklarhet som brevhemligheten kommer efter den första december 2009 inte att existera på Internet. Även andra grundlagsskyddade rättigheter som källskyddet är starkt hotat. Många organisationer har skarpt protesterat mot FRA-lagen, däribland Journalistförbundet och Advokatsamfundet. En majoritet av det svenska folket är emot FRAs avlyssning.

Flera juridiska experter uttrycker sig dessutom mycket tveksamt till om FRA-lagen är förenlig med Europakonventionen, dvs. den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Sverige har förbundit sig att följa den konventionen och rimligtvis bör lagen alltså prövas i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Teliasonera ansvarar idag för en majoritet av den trafik som FRA kommer att vilja avlyssna. Därför uppmanar vi Teliasonera: ta FRA-lagen till domstol.

Här kan chefer och jurister finna ord, som kan inge mod – Mark Klamberg; och här är flera som delar min uppfattning: OlofB(eta), robertb; Annarkia; Pepstraktelser; Humblebee; Hannes2Peer; Daniel och de små tomtarna; Osmidigt; Liberal och långsint; Solid Block of Ise och Opassande.

Sedan några bra kommentarer till Astrid Söderbergh Widdings artikel i SvD som jag berörde i mitt inlägg igår; Fröjdpunktse, som kommer med goda råd till finkänsliga media och journalister och föregår själv med gott exempel; Joshen, som taggar Ogenomtänkt och hänvisar till Anna Troberg. Hon tycker sig se var skon egentligen klämmer, samtidigt som hon, ute på turné för Piratpartiet, funderar kring ett annat partis kommunikation med väljarna. Allt medan hennes ressällskap Rick Falkvinge känner sig manad att ta itu med Vänsterpartiets försök till historierevision när det gäller Telekompaketet. Som aktiv deltagare i den hetluften tycker jag att Rick har all anledning att ryta till: ”Någon jävla politisk hederlighet tycker jag man har rätt att förvänta sig av kampanjare och företrädare för ett riksdagsparti.” MEP Christian Engström och Hax ger sina bilder av saken.

Även om detta som vanligt är långt, måste jag också ta med Sagor från livbåten, som tolkar uppgifterna ur 2009 års Förtroendebarometer – lysande! Alla dessa pudlar håller inte – Avgå mera tycker Sidvind. Och som krona på verket – Badlands hyena. Detta med anledning av att Dubai sänker världens börser. Något som även DN skriver om. Björnbrum har gott minne.

Intressant.

Från basket tillbaka till kampen för internet.

Hemma igen efter utflykten till Södertälje, där tjejerna i Telge tyvärr fick se sig slagna av Solna Vikings, som tog SM-guldet i basketligan med 3-1 i matcher. Som framgår av DN:s reportage är Solna vana vinnare, medan de tjejerna i Södertälje på nytt fick hålla till godo med silver. Ett silver är, precis när slutsignalen ljuder, en svår förlust, men jag hoppas att de unga tjejerna efter några timmar ändå ska känna att de gjort en prestation. Alla i laget är så mycket yngre och fostrade i klubbens verksamhet sedan barnsben, medan Solnas damer är äldre med mer rutin och ”importerade” från olika håll – bl a Maria Näsström, som värvats från Södertälje, vilket suger en sådan här kväll. Av notisen på basketklubbens hemsida framgår att ledningen trots allt tycker att de gjort bra ifrån sig. Och inget ont som inte har något gott med sig – nu löste sig problemet med uttagningen till lagen till SM-finalen i U18 och U20, som avgörs i Luleå nu i helgen. Den, som vill, kan följa dem på nätet. Jag hoppas att gårdagens förlorare tar igen skadan i helgen. Behöver väl knappast säga att jag är rejält hes idag.

Efter detta avbrott i kampen för ett fritt internet, försöker jag kolla upp vad som hänt i den saken. Anaïs skriver om läget i Frankrike där de konservativa är oeniga om det rimliga i att stänga av användare från internet och att rättsordningen ändras, så som föreslås i Hadopi-lagen, vilken tas upp på nytt i Nationalförsamlingen den 29 april. Igår berättade Anaïs att hårda nypor kommer till användning även där och skälet känner vi igen från turerna om FRA-lagstiftningen. Jag citerar "Bakom kampen mot fildelningen, som bara är en fasad för Nicolas Sarkozy, finns viljan att via Hadopi-lagen föra in den trojanska hästen: tvånget att installera "säkerhetsprogram" i alla franska datorer. När väl filtren är på plats i alla PC så räcker det med att utvidga vilket innehåll som skall blockeras, då LSI träder i kraft." LSI handlar om inrikes säkerhet. Sic! Men, det ser onekligen ut som att France Telecom-Orange, en av världens största telekomföretag, skulle ogilla det som är på gång. Anaïs skriver att France Telecom är medlemmar i en sammanslutning av europeiska telekomföretag, som officiellt tar ställning för 138:an på sin hemsida. Men jag undrar – det har väl hänt förr att en enskild medlem kan välja att göra det, som gynnar den egna maktsfären bäst. Intensifier skriver om Näringsdepartementets journalistseminarium om Telekompaketet den 4:e maj. Men dessförinnan måste de MEP:er som vill ha upp 166:an på parlamentets bord ha agerat, vilket Erik Josefsson skriver om. Den 29 april är deadline för detta. Måste nog kolla med Olle Schmidt om han avser att agera.

Annars surrar det av synpunkter kring frågan ifall domaren i The Pirate Bay-rättegången, Tomas Norström, varit jävig i någon mening, vilket det skrivits om i DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet (där bl a lagen om jäv återges). Efter att ha läst några bloggar bl a Mårten Schultz, som jag länkade till i NT-bloggen igår, har jag nu läst Jakob Heidbrinks inlägg ”Fullträff i getingboet”, där kommentarerna är läsvärda och hjälper mig att framförallt zooma in på det problematiska i att Tomas Norström är styrelsemedlem i SFIR (Svenska föreningen för industriellt rättsskydd). Något som Scaber Nestor också fokuserar på i sitt inlägg. Intressant att Christian Engström (då i Folkpartiet och nu i Piratpartiet) och Tomas Norström stått på var sin sida i kampen om mjukvarupatent i Europa under ett års tid. En av kommentatorerna hos Jakob skriver också på sin egen blogg Navigation i aktuella farvatten. Kulturbloggen skriver om dagen då ungdomen tappade tron på rättssystemet. Än en gång visas svårigheterna att göra satir av verkligheten - Badlands Hyena. Mikael Nilsson, grundare av webbplatsen StoppaFRAlagen.nu förra året och sedan i mars i år ledamot i Piratpartiets styrelse, skriver på dagens Brännpunkt i SvD om hur upphovsrättsindustrins aktörer börjat kräva statlig censur och fitrering av oönskade sidor på internet, vilket bl a DN och SVT rapporterat om. FRA, Ipred, datalagring, Telekompaketet, ACTA-avtalet – det finns ett helt pärlband av krav på politiska åtgärder för att olika intressen ska kunna tillgodose sina behov av övervakning, filtrering och kontroll.

Men går det att kontrollera internet? Frågan ställdes i kvällens Kulturnytt och besvarades med att det handlar om pengar, medan Ekonomisidorna tycks strunta i på vilka premisser telebolag och operatörer samt företag inom hård- och mjukvarubranschen berikar sig. Etik och värdegrund borde mot bakgrund av vad som skett inom finansmarknaden vara av intresse även för dem ifall man vill konkurrens på lika villkor. Intressant.

Hushållning med begränsade resurser

I USA pågår en ideologisk strid om på vilket sätt effekterna av deras ekonomiska problem och dess inverkan på världsekonomin ska åtgärdas. Diskussionen förs även här, vilket SvD:s ledarblogg berör. Frågan är: - Skapa en statlig bankakut med skattebetalarna som garant eller låta aktörerna ta konsekvenserna av den situation som de själv bidragit till? Finansmarknaden lever högt på att politikerna förr eller senare förväntas rädda situationen genom att gå in med skattebetalarnas pengar och ta över de lån, vars säkerheter rasat i värde. De nyliberala med en stark tilltro till marknaden, menar att vi har en curlingekonomi, där politiker med sina regleringar bidrar till att förvärra situationen. Lagstiftningen efter den förra bubblan, tvingar idag banker och företag att skriva ner värdet på sina tillgångar, vilket nu gör ont värre, menar Johan Norberg, i ett inslag i Godmorgon, världen. Något Norberg berättar om på sin blogg.

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, har också synpunkter på läget, som han delger oss i SvD Brännpunkt Nyliberalerna tysta så det dånar. Han ser naturligtvis berget från sitt håll. Rätt ofta undrar jag vad som skulle kunna hända, om, som i detta exempel, Johan Norberg, skulle inse svårigheterna att genomföra den liberalism, som han förespråkar, och om Bo Rothstein skulle inse att allt inte är frid och fröjd i vår modell för välfärd. Men, här handlar det om krafter, som inte förefaller vara intresserade av stabilitet med hjälp av någon slags hållfasthetslära om vilka värderingar som kan samverka för mesta möjliga stabilitet. Om hus och broar skulle konstrueras med samma filosofi som grund, skulle det i dubbel bemärkelse bli spännande att vara människa.

Men det är väl en fåfäng dröm jag har. Vi människor tycks vara dömda till ett ständigt pågående verbalt krig mellan ideologier till höger och vänster och under tiden är det den stora massan som får betala priset när pendeln svänger för långt åt det ena eller andra hållet. När jag läser dagens inlägg på SvD:s Brännpunkt om hur Försvarsmakten göder en privat konsult på skattebetalarnas bekostnad, ser jag också hur jag är med och betalar för en ideologisk omskolning av försvarsmaktens människor från invasionsförsvar till insatsförsvar. Ett insatsförsvar i vars kölvatten FRA-lagen ses som en självklarhet och där vi står inför ett firande av NATO:s 50-årsjubileum med en varm önskan hos NATO-anhängarna i regering och riksdag om en svensk anslutning i tro att det vore det bästa för vår säkerhetspolitik. Intressant.

Vårdarbetsgivare använder strejkbrytare.

- Arbetsgivarna har inte tolkat varslet på samma sätt som vi. Det är en ny inställning jämfört med hur det var 1995. Nu tillåter man oorganiserade att arbeta, säger Ulla Althin, som är ordförande i Stockholmsavdelningen. Detta skriver DN Ekonomi idag. Irritationen är naturligtvis stor och arbetsgivarnas nya förhållningssätt blir ytterligare något, som kan sätta spår i form av motsättningar sjuksköterskor emellan långt efter det att strejken är över. Att arbetsgivarna involverade i Vårdkonflikten gör vad de kan för att slå kilar mellan fackligt anslutna och strejkbrytare bland sjuksköterskorna för att minska kampviljan, är inget nytt under solen. Efter skotten i Ådalen 1931, då militär öppnade eld mot demonstrerande strejkande arbetare, skapades en ordning för förhandlingar med rätt till strejk för den fackliga organisationen och Lock out för arbetsgivarens organisation, som grund för ett fredligare umgänge. Men sedan några årtionden tillbaka kan många fackliga företrädare vittna om en nygammal mera fientlig attityd från arbetsgivarnas sida. Det är detta som sjuksköterskorna nu får känna på.

Och att DN och andra liberala tidningar ogillar strejken ur ett ekonomiskt perspektiv gör att Vårdförbundet företrädare måste ge sig in på motståndarens planhalva och ta upp några ekonomiska argument. Det skriver bloggen Ekonomikommentarer och bjuder på några jämförelser av sjukvårdens kostnader mellan olika länder under rubriken Vi har råd med högre löner inom vården.

Detta är naturligtvis en politiskt färgad diskussion, som hittills dominerat debatten bland partipolitiskt engagerade bloggare. Något, som jag vänt mig mot, då det skymmer blicken för arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön där tydliga kriterier för lön bidrar till arbetslust och verksamhetens utveckling. Men, vid närmare eftertanke kan jag förstå att man kan undra varför ska den argumentationen ska sparas till dess politikerna lyckats i sina föresatser att privatisera den offentligt bedrivna vården? Är det de anställda idag, som ska belönas, eller är det VD:ar och aktieägare i de vårdbolag, som ska komma istället?

Avslutningsvis: Läser på Vårdförbundets hemsida att samtalen med medlarna fortsätter i kväll kl 19.00 och att den senaste opinionsmätningen visar att stödet för strejken är fortsatt stor bland allmänheten.