Granskning bidrar till sund politik

Läser med tillfredsställelse att SvD Näringsliv nominerats till Årets redaktion av tidningen Mediavärlden och Tidningsutgivarna med motiveringen "Med det ena tunga avslöjandet efter det andra raderar SvD Näringsliv varje spår av den hovsamhet som svensk näringslivsjournalistik ofta präglas av. Genom att kombinera smart digital kanalstrategi, experimentlusta kring nya format med ett systematiskt, journalistiskt kvalitetsarbete har redaktionen fått ett unikt genomslag."

Även om de som granskats inte är så happy, vågar redaktionen hålla i och lever därmed upp till sin uppgift att genom granskningen bidra till ett sundare och konkurrenskraftigare näringsliv på längre sikt. I det ljuset vore utmärkelsen Årets redaktion av stort värde främst för näringslivet men också samhället i stort.

En motsvarande insats efterlyses när det gäller att spegla hur ledande politiker - inte minst lokalt - i sina omsorger om alla dem, som försörjer sig inom bygg- och fastighetsbranschen, har påverkat livet för bostadsrättsinnehavare och hyresgäster runt om i landet under decennier.

Ser lovande tecken i SvD Näringsliv (pappersupplagan i lördags och på nätet i söndags), där artikeln "Borättsköpare utan skydd" respektive "Borättsköpare står utan skydd" fångade mitt intresse. Det handlade om situationen för dem som lät sig lockas att investera i en bostadsrätt i Brf Riddaren i Norrtälje. Här mera känd som "Stadthärvan". Ett praktexempel på hur osund Bygg- och Fastighetsbranschen blivit under tiden som ledande politiker tävlat om att ta marknadsandelar i form av röster ur den supporterskara, som på ett eller annat sätt försörjer sig inom och av dessa branscher. Här torde det finnas en hel del att gräva i. För allas vår skull hoppas jag att SvD Näringsliv vinner utmärkelsen Årets redaktion.

En tid av återhämtning har gett tid för funderingar.

Inget ont som inte för något gott med sig. Under tiden som jag inte orkat blogga, har jag min vana trogen hållit mig ajour med den stora världen genom mina dagliga tidningar samt radio och TV. Eftersom det varit så mycket snack om den ekonomiska krisen ute i Europa och Världen, har jag ägnat SvD:s näringslivsbilaga större uppmärksamhet än vad jag brukar.

Då har det slagit mig hur motsägelsefullt livet bland kapitalmarknadens aktörer verkar vara. När politikerna gett efter och avreglerat deras tillvaro har girigheten frodats så till den grad att följderna sprider sig som en farsot. Och inte nog med det, när de kriser detta skapar, ska lösas, då är det folket som förväntas betala genom nedskärningar i trygghetssystemen, urholkade pensioner och att dra åt svångremmen. När sedan reaktionerna kommer och politikerna börjar tala om behovet av restriktioner då ylar finansmarknaden om behovet av trygghet och stabilitet. Som om inte Europas medborgare har lika stor rätt att kräva detsamma. Det är de fattiga och underbetalda som är förutsättningen för de rika människornas lyx och överflöd, skrev den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich år 2001 i boken Barskrapad – Konsten att hanka sig fram, som gavs ut här i Sverige år 2003. Stoffet fick hon genom att ”wallraffa” som vård- och affärsbiträde, städerska och servitris i Minnesota, Maine och Florida.

Läs gärna Rolf Gustavssons kolumn i dagens SvD och Andreas Cervenkas Ett steg i fel riktning, för mer kött på benen. Den sistnämnde har för övrigt skrivit många läsvärda artiklar om det som pågår i den värld där åtskilliga miljoner till VD:ar och chefer räknas som bagateller. Näringslivets lobbyverksamhet ska nu ännu en gång krönas med framgång genom att riksdagens politiker ska mjuka upp den s k LEO-lagen, som idag begränsar möjligheten att oskäligt gynna direktörer och chefer på aktieägarnas bekostnad. Eftersom det mesta av löntagarnas pensionspengar är placerade i aktier, är många medborgare beroende av ett sunt företagande där ingen skor sig på andras bekostnad.

Vid sidan av finanskrisen pågår livet som vanligt. Många av mina favoritbloggare har engagerat sig i ett upprop där de kräver ett frigivande av ett par fängslade Egyptiska bloggare, Alaa och Maikel. Ett krav som jag kan instämma i av hela mitt hjärta. Christian Engström, PP:s ledamot i Bryssel, har medverkat vid Ung Pirats möte i Norrköping och då bland annat berättat om varför EU, som det ser ut idag, är lobbyisternas och särintressenas permanenta julafton. Ska ta mig tid att lyssna på talet som han lagt upp på sin blogg. Oscar Swartz skriver initierat om bland annat Piratpartiet i Tyskland samt behovet av ett bredare partiprogram hos oss i Sverige.

Magnus G. Bergström bjuder på en berättelse om hur det kan gå till i grannkommunen Österåker. Jag säger bara – mera luft och ljus in i alla skumma vrår i våra kommuner. Norrtelje Tidning har påbörjat en serie om Makten i Norrtälje kommun, som lovar gott. Detta får räcka för nu. Annars finns en hel del att säga om Tove Bengtssons krönika ”Piratjakt förstör värdet av internet”; och Sam Sundbergs kommentar om spelvåld ”Spelforskarna riktar blicken mot fel frågor; samt SvD:s artikel ”Säpo kan få signalspana på terrorister”, men det åter kommer jag till.

Det känns riktigt bra att jag kommit igång igen. Styrketräningen på Rehab börjar ge resultat på flera plan. Har en suverän sjukgymnast som peppar mig att orka mer och mer för varje vecka, vilket hjälper mig att bli allt piggare.

Intressant?

Hallå är det någon där?

Ja, det kan man undra, men det är väl med detta medium som med mycket annat att Rom inte byggdes på en dag. Och tid, det vill jag tro att jag har gott om, även om jag fyllt 70. Det kan finnas dom, som tycker att jag vid min ålder borde ägna mig åt att virka pannlappar eller något annat för en farmor mera lämpligt, istället för att lägga min näsa i blöt när det gäller kommunanställdas arbetsmiljö och hur våra skattepengar används. Men, handarbete är inte min starkaste gren och därför väljer jag att syssla med något som jag tror mig veta något om och där en diskussion i offentlighetens ljus kan leda till förbättringar.

Att en strävan att vilja göra gott eller att goda exempel ska väcka lusten att göra samhället bättre, det är en god och bra tanke, som dock kräver ett annat ledarskap än det som Norrtelje Tidnings reporter sätter fingret på i sin artikel. Intill dess att kommunledningen tydligt visar att de vill arbeta för de goda dygderna Rättrådighet, Mod, Vishet och Måttfullhet, tror jag att vi tyvärr måste lyfta fram de dåliga exemplen. Annars gör vi livet väl enkelt för den, som slingrar sig istället för att göra något rakryggat.

Norrtälje kommun älskar att göra tavlor?

Har funderat ännu en gång kring situationen då personalchefen, vid en förhandling med lokala fackliga företrädare för Lärarförbundet, envist höll fast vid uppfattningen att det kollektivavtal, som facket refererade till, inte gällde i Norrtälje kommun. Resultatet blev att tvisten dem emellan hamnade på de centrala parternas bord. För SKL, arbetsgivarorganisation för 290 kommuner, 18 landsting och 2 regioner, var det naturligtvis helt klart att det kollektivavtal, som de hade tecknat med Lärarförbundet centralt, även gällde i Norrtälje kommun, varför brott kunde konstateras.

Ett sådant brott sker inte utan att det kan kosta den felande parten både ekonomiskt och det goda ryktet som rättrådig motpart. I detta fall erkände SKL att deras lokala part gjort sig skyldig till ett kollektivavtalsbrott. Att dra tillbaka kravet på den anställde att betala tillbaka det felaktigt utbetalade beloppet, blev en del av det pris Norrtälje kommun tvingades betala för den fadäsen. Hade kommunen istället anammat kollektivavtalet och följt vad som föreskrivs när det gäller tillämpning i händelse av att ett fel begås, då hade man i god ordning kunnat upprätta en avbetalningsplan och återkräva beloppet.

Därför är det rent ut sagt ynkligt att personalchefen tror sig kunna komma undan sitt ansvar genom att i Norrtelje Tidning peka ut en anställd på Löneavdelningen som den skyldige till att det kostar oss skattebetalare pengar, som hade kunnat komma till bättre nytta någon annanstans.

Om personalchefen hade insett värdet av att förhandla och haft förmåga se detta som en konstart fullt i klass med att måla istället för att göra tavlor, då skulle mycket vara vunnet på arbetsmiljöns område för kommunens anställda.

Vem slarvar med skattepengar?

Sedan senast jag skrev, har jag hoppats på att Norrtelje Tidning skulle följa upp sin artikel om personalchefen, som skyller ifrån sig, när kommunen blir tvungen att betala för brott mot ingångna avtal. Men, uppenbarligen är det upp till oss läsare och skattebetalare att själva gräva fram sanningen. Jag vet inte om det beror på att tidningen inte har råd eller inte vill satsa på en grävande journalistik.

När jag funderat på saken, har jag funnit, att saken har betydelse ur ytterligare en dimension än den i kronor angivna. Vad händer med arbetsmiljön inom kommunen som organisation, när högste chefen för kommunens Arbetsgivarenhet inom Ledningskontoret, tycker att det är OK att skylla ett avtalsbrott på en underordnad inom Servicekontoret? Min erfarenhet säger mig att det också kan kosta i form av stor olust eller rent av mänskligt lidande. Sådant leder i många fall till nedsatt immunförsvar hos enskilda medarbetare med åtföljande sjukdomstillstånd, vilket också kostar, både den enskilde och samhället, pengar.

Är det OK att han skyller ifrån sig?

I dagens Norrtelje Tidning kan vi läsa om hur kommunens personalchef skyller ifrån sig på en underordnad kvinna, för att förklara hur det kunde bli så fel, trots att gällande kollektivavtal har klara regler om hur man ska hantera en situation när någon anställd av misstag fått för mycket pengar i lönekuvertet. Nu ledde den felaktiga hanteringen till en tvisteförhandling, som den fackliga organisationen vann, eftersom arbetsgivaren inte följt överenskomna spelregler. Och den lärare som fått för mycket i lönekuvertet fick behålla pengarna. Något som vi skattebetalare får betala. Vad "slarvet", som samme personalchef tog på sig förra torsdagen, kan komma att kosta oss skattebetalare, det vet vi ännu inte.

Den, som ställt till dagens problem, är Löneavdelningens chef, påstår personalchefen. Men, alla vi som känner kvinnan ifråga tänker - antingen har hon drabbats av "hjärnsläpp" eller så har hon av någon anledning trott att annat gällt i denna sak. Jag som en gång i tiden har haft henne som arbetskamrat, har svårt att tro att hon helt av egen kraft skulle ha satt ett kollektivavtal ur spel.

Hon är, vad jag vet, anhängare av ordning och reda och därför lutar jag åt att personalchefen tar en rövare. Han skyller på henne i hopp om att journalisten inte följer upp saken och ställer frågor till henne och hennes närmaste chef. Ingen av dessa kvinnor kommer själva att ta kontakt med Norrtelje Tidning för att berätta sanningen. Så kärvt sitter yttrandefriheten idag. Om en kommunanställd tar kontakt med tidningen anses vederbörande vara illojal. Och det var nog länge sedan som tidningen ansåg sig ha råd med en grävande journalist.