måndag 28 februari 2011
Journalistikens och politikens utveckling kräver insikt.
En annan storhet som har svårt med hur Internet gör det möjligt för många att kommunicera, dela information, tankar och åsikter är utrikesminister Carl Bildt. Han har hittills berömt sig av att vara kunnigare än de flesta, men när han i artikeln i Expressen visar var han egentligen står, då kan vi se att han intar en hållning där han delar in nättrafiken i onda och goda flöden för att kunna göra troligt att det krävs en långtgående övervakning och kontroll av befolkningen även i en demokrati som Sverige. Genom att demonisera skaparen av Bambuser Måns Adler och Telecomix´ Cristopher Kullenberg samt raljera om Anna Trobergs insikter och kunskaper om bland annat det lagkluster som riksdagen försett FRA:s verksamhet med för deras övervakning och kontroll, verkar Carl Bildt tro sig om att besitta det förtroendekapital som krävs för att riksdagen ska kunna traska vidare på den inslagna vägen. Säpo och Polisen står som bekant på tur för tillgång till våra trafikdata.
Anders S Lindbäck ser genast håligheterna i Carl Bildts resonemang. Piratpartiets Anna Troberg menar att Carl Bildts moraliska kompass har fått tuppjuck; MinaModerataKarameller markerar Nej Carl, nu är vi inte överens; och Opassande Emma hoppas att ingen går på att Carl Bildt är riddare av Internet. Magnihasa gnisslar tänder och droppar en tanke att Carl Bildt kan ha haft en dålig dag på jobbet.
Anna Troberg visar att inte ens hon, som attackerats i Carl Bildts debattinlägg, ges plats för ett snabbt genmäle i samma tidning. Men genom sin blogg har hon ändå möjlighet att få ut sina åsikter. Även om hon därmed inte når lika många läsare på en och samma gång. Men, med hjälp av nätet kan alla som tycker att Annas åsikter är lika viktiga som Carl Bildts göra en insats för vidare spridning. SSBD ställer frågan Internetdemokrati för vem? Och resonerar utifrån andras agerande och egna erfarenheter fram till en mycket viktig slutkläm om skolans roll och ansvar. Själv har jag gott hopp om att allt fler lärare ska upptäcka vilket lärverktyg, som en blogg uppkopplad på Internet kan vara. Tro mig - även pensionärer kan hålla sig uppdaterade och lära nytt varje dag.
Avrundar med debattinlägget som förgyllt min dag - UR-chefens "Lös upphovsrätten och släpp UR-programmen fria. Helt underbart se att han talar i termer av Creative Commons licenser som lösning på det problem med inlåsning av innehåll, vilket vi hittills fått lära oss leva med. Intressant. Sedan återstår att ta mig hem från Södertälje där jag hälsat på hos goda vänner över helgen.
onsdag 23 februari 2011
Medier – för alla våra behov.
Idag var det Anders Mildners krönika i SvD, som skavde rejält i tankebanorna. Visst kan han ha rätt i att en del mediehus i jakten på tittare och därmed annonsinkomster, ser ut att ganska hänsynslöst exploatera en del unga människors önskan att få stå i rampljuset och därmed gör dem till ”arbetsmaterial i sina dramabyggen”. Men ... därifrån till rubrikens påstående att dokusåpor skapar en ny underklass, är steget långt. Det vågar jag påstå utan att kunna luta mig mot någon evidensbaserad forskning. Med enbart erfarenheter från livets hårda skola, har jag funderat över vad som drog mig och andra ungdomar under 50-talet från den verklighetsflykt, som tidningar som Fickjournalen, Min Melodi, Allas veckotidning m fl erbjöd, till engagemanget i ett politiskt ungdomsförbund.
Ja, inte var det ”förståsigpåares” syn på den kolorerade veckopressens fördummande innehåll. Det tankegodset kom långt senare. Utan det som engagerade var diskussioner ungdomar emellan om ojämlikheten i samhället, vilket vi ville göra något åt. Detta samtidigt som bristen på utbildning utöver folkskolan kompenserades med kurser på yrkesskolan under kvällstid och studiecirklar i samhällskunskap för att vi skulle kunna göra oss gällande i diskussionerna med de äldre i partiorganisationen, d v s de som satt på pengarna och makten. Klassade som ”begåvningsreserver” såg vi det som en utmaning att bättra på våra kunskaper, även om det inte ledde till universitet och högskola.
Därigenom utvecklades jag från att vara en mediekonsument till att bli en medborgare i behov av andra medier än veckotidningar. Fickjournalen gick i graven på 60-talet, men Allas hänger fortfarande med. Trots konkurrensen med dokusåporna. Dessutom finns det ju dokusåpor och dokusåpor. Speglar inte den här företeelsen mera olika stadier av utveckling i en människas liv? Mediekonsumenter fungerar väl som andra konsumenter, man tar intryck av hur andra ser på en företeelse och går vidare om och när det inte är särskilt intressant längre. Över tid växlar behoven.
Sedan kan det väl vara intressant att fundera över varför en del dokusåpor, som visar upp människors sämsta sidor, fängslar en publik. Även om man kan garva rått eller förfasas över att någon låter sig förnedras, visar bland annat dokumentären om The PhoneHouse, att det inte håller i längden att utsätta unga människor för den typen av översitteri. Det visar bland annat artikeln Phone House-gate en branschfråga av IT24:s Daniel Goldberg. Men, för att det ska fungera måste det finnas medier, som kan hantera utsatta människors berättelser och se till att stärka trovärdigheten med hjälp av ett eget grävande, vilket naturligtvis även höjer mediets egen status. Att ungdomarna själva skulle ha klarat av att göra ett sådant jobb, låter sig sägas, men knappast göras i brådrasket.
Hur man som journalist bäst gagnar en sund samhällsutveckling finns det många uppfattningar om. Dessutom finns här, som på många andra håll, bra och dåliga chefer, vilka sätter sin prägel på en redaktions arbete, men också ägare med sina förväntningar. Inte minst att få ut mesta möjliga av satsade pengar, alldeles oavsett på vilket sätt verksamheten finansieras. Även om det inte pratas högt om saken kan man nog ana en dragkamp mellan nyliberala marknadsanhängare och dom som söker en hållbar modell där man kan kombinera marknadsanhängarnas drivkraft i egennyttan och engagerade människors intresse av att freda allmännyttan samt det gemensamma intresset att avslöja oegentligheter. Mats Svegfors använde ordet dialektik när han igår vid Public service-dagen hos SVT förklarade sitt förhållningssätt i den debatt som pågår. Piratpartiets Anna Troberg tog tillfället i akt och säga sin mening om SVT-chefen Eva Hamiltons utspel om public service-medias framtid.
I morgon lämnar Sveriges Radio in sitt underlag till regeringen för den stora public service-utredningen som tillsätts under våren. I samband med det bjuder radions presschef Bengt Arwén in till en träff kl 11.30 där Sveriges Radios vd Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö presenterar vad Sveriges Radio vill bland annat mot bakgrund av deras arbete med Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn. Kan tyvärr inte vara där och ta del, då jag inte hinner hem till min tid för Hjärtgympan, men jag hoppas att det bandas så att det går att lyssna på senare. I anslutning till detta kan intresserade chatta med dem båda. Det är oerhört viktigt att vi medborgare gör klart för oss vad som håller på att hända med våra public service media. Håller med Brit Stakston, som refererat till Henning Mankell, det finns fortfarande berättelser som finner sin väg. Men också att det krävs eftertanke, när en äkta träta seglar upp mellan aktörer inom analoga och digitala medier.
Medan detta sysselsätter en del av oss, larmar Henrik Alexanderson från Bryssel. Det handlar om regeringens planering när det gäller beslutet i riksdagen om datalagringen och den utvärdering av EU:s datalagringsdirektiv som är på gång. Hax är med rätta upprörd över hur regeringen underlåtit att göra klart för svenska folket vad som blir resultatet av detta. Med adress till de journalister, som följer min blogg, undrar jag: - Varför i hela fridens namn är intresset för att känna ansvariga politiker på pulsen så besvärande lågt? Tänker också på inslaget i TV4-nyheterna om övervakningen av trafikanter som tar vägen över Skurubron. Det är gott och väl att Datainspektionen nu tittar på den saken, men med minsta lilla gnutta av inlevelseförmåga borde många fler än de, som drabbats av den elektroniska spårningen, fråga sig vart vi är på väg. Och journalister borde ställa frågan till riksdagspartiernas rättspolitiska talespersoner om detta. Tycker man att detta är OK? Avslutar med Opinionsbloggens kommentar till intervjun med statsministern – den iakttagelsen är guld värd.
måndag 21 februari 2011
Information och kommunikation på dagordningen.
Denna måndag kan vi tala om att Internet och digital delaktighet lyfts fram. Kände att jag fick ny energi efter de senaste dagarnas funderingar kring medierna och den digitala klyftan. Först kom DN.se med sin lansering av sitt projekt Vårt internet som redaktionschefen Björn Hedensjö kommenterat på Ledarbloggen. Mot bakgrund av regeringens ambitioner att under 2011 presentera en Digital agenda för Sverige har nättidningen intervjuat IT-minister Anna-Karin Hatt, som för övrigt medverkade under 45 minuter i en chatt med läsarna. Det var många som utnyttjande den möjligheten. Själv ställde jag frågan: I vilken egenskap ser du mig och andra it-användare som mest värdefull - som konsument eller medborgare? Hon svarade: Både och. Allra viktigast är att vi kan få till en utveckling där vi fokuserar mer på användar- och medborgarperspektivet och hur tekniken kan göra så stor nytta som möjligt i människors vardag, snarare än att fortsätta den utveckling som hittills framför allt varit väldigt teknikdriven. På andras frågor om övervakning och kontroll samt datalagring upprepade hon bara vad vi har hört till leda från andra ledande personer inom regeringen.
Från DN.se gick Anna-Karin Hatt vidare till ett av regeringens Rundabordssamtal, denna gång om IT i skola och utbildning, som sändes på nätet, Dessa rundabordssamtal ingår i regeringens arbete med Sveriges digitala agenda. Tycker skolpolitiker och alla andra med intresse för skolans utveckling borde offra tid och kolla in detta. Där sas en hel del bra saker om nödvändigheten av kommunala prioriteringar och ledningens kompetens när det gäller förmågan att se möjligheterna i användningen av tekniken. Det som fastnat hos mig var berättelserna från Falkenberg och Västerås samt eleven Joar i Nacka, som talade klarspråk om hoten mot det entreprenöriella i undervisningen som kan uppträda om det skapas gemensamma verktyg. Hans idéer om ett samspel mellan lärare och elever med hjälp av tekniken tilltalade mig. Gillade också KTH:s intresse av lärarutbildningar och deras önskan om en commynity för eldsjälar för att kunna dela med sig till skolledare samt forskning om vad detta lärande betyder för eleverna. Vem eller vilka är intresserade av att satsa pengar på detta? Bland läromedelsföretagen var det vad jag kunde uppfatta bara Natur och Kultur, som insåg att skolmiljön är förpackad för en mainstreamverksamhet, vilket även läromedlen anpassats till. Idag handlar det om elevernas individuella utveckling för att nå uppsatta mål, vilket kräver nytt tänk när det gäller läromedel. Andra företrädare för branschen verkade sitta fast i samma tänk som musik-, film- och spelindustrin tidigare visat upp med hänvisning till upphovsrätten.
Debatten väckte i vart fall mitt intresse för såväl Datorn i Utbildningen som Framtidens lärande. En fråga, som infinner sig, är naturligtvis hur utbildningsanordnare kan kombinera behovet av samverkan inom kompetensutvecklingen med statens krav på konkurrens när det gäller genomförandet. Tänker på situationen under 1970-talet när den ansvarige chefen för Fritidsgårdsverksamheten i Stockholms stad gjorde sig extra inkomster genom att ge ut läroböcker, som användes inom folkhögskolornas utbildning av fritidsledare. Vad han gjorde var att beskriva de metoder, som ledare och ungdomar utvecklade i verksamheten för att göra den mer demokratisk utifrån ungdomarnas perspektiv. Minns att både ledare och ungdomar reagerade på att den som inte satte sin egen spade i jorden, kunde vara med och dela på frukten ;) Därför hoppas jag att Kristina Alexanderson vinner framgång i sitt arbete – bland annat med att lära ut användningen av Creative Commons licenser så att frukten av det kollektiva arbetet kommer alla till del.
Medan jag ägnat dagen åt detta har andra dragit en lans för internet och dess frihet på annat sätt: Intensifier, som skrivit om flödande bistånd där han synliggör makthavares resonemang om internets goda och dåliga flöden; Anna Troberg, som hunnit med att uppmärksamma både Intensifiers och IT-minister Anna Karin Hatts aktiviteter. Därutöver fångas jag av Mark Klamberg som förklarar skillnaden mellan folkmord och brott mot den egna befolkning, vilket Libyens diktator anser sig ha makt att ägna sig åt - ostört. Samtidigt här hemmavid beskyddar Emil Isberg en kulturupplevelse och uppmanar fler att följa hans exempel. Är själv en varm anhängare av att det finns välbevarade miljöer som möjliggör för dagens människor att berätta något om människors villkor under den förändring som skett.
Till sist: SSBD, som på ett bra sätt sammanfattat veckan som gick och Thomas Hartman, som ger oss ett annat exempel på tillståndet i tidningsvärlden, där vi tydligen måste gå till en annan källa för att få veta vad som hänt. Krishantering istället för att sopa problemen under mattan blir allt viktigare, när taskiga chefer inte längre kan hemlighålla hur de uppför sig. Paul Ronge skriver om detta mot bakgrund av Dokument inifråns reportage igår. Intressant.
söndag 20 februari 2011
Journalistik, politik och behovet av läckage.
Efter några dagar då jag gett mig själv möjlighet att stillsamt fundera över de diskussioner, som eldats under av journalister på bägge sidor av frontlinjen mellan etablerade medier och olika aktörer engagerade i granskning och användning av sociala medier och alla dess möjligheter. Det ena ämnet handlar om granskare och de granskade i det nya medielandskap som egna publiceringsverktyg skapat . Det andra rör det intima umgänget mellan män och kvinnor och kampen om trovärdighet och vad som är rätt eller fel i det som har hänt.. Som grädde på det moset har Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kastat in eld på brasan genom sitt anförande om public service-media, vilket inspirerat Mats Svegfors och Cilla Benkö att göra ett debattinlägg i DN. Intressant här är att publicisten klarar att se det som politikern är oförmögen att ta in, försedd som hon är med ideologiska skygglappar.
Just ideologiska skygglappar ställer till det i många olika sammanhang. Tänker på Andreas Cervankas artikel i SvD:s Näringsliv där han med referens till managementgurun Jim Collins lyfter fram de fem olika stadier som föregår ett fall - ”hybris, odisciplinerad jakt efter mer, förnekelse, famlande efter frälsning och slutligen kapitulation”. Här gäller det företag, men alla som haft möjlighet att följa ett parti under en längre tid kan se påfallande likheter. För Socialdemokraterna har det tagit tid att inse sin situation. Men med folkets tillgång till sociala medier kan en förändring ske på betydligt kortare tid varför Moderaterna bör ta sig i akt även om de ännu så länge bara befinner sig i stadiet ”odisciplinerad jakt efter mer”.
SSBD har studerat den debatt som pågått om journalistik vs sociala medier och menar att makten redan har lämnat redaktionerna. Thomas Selig, med bättre insyn än de flesta, tycker att det finns frågor om sociala medier som borde ha ställts. SSBD:s slutkläm är värd att citeras: Det här är bara början. Fajterna kommer bli fler och säkerligen smutsigare. Men för den som bryr sig om journalistikens framtid som oberoende skildrare och granskare av vårt samhälle, för alla oss är det hög tid att fundera på vilken roll vi vill ha i framtiden. Toppolitiker, bloggande lokalpampar och multinationella it-bolag gör det i alla fall inte. De bara gör.
Den som däremot verkligen har engagerat sig i den här diskussionen är Anders Mildner, som medverkade i SR:s Publicerat igår. Leder den här utvecklingen mot en tudelning? Där den som har råd att köpa sig en Ipad och betala för applikationer, får en av journalister filtrerad bild av livet och tillvaron, medan alla andra får hålla till godo med det tidsfördriv som bjuds ut med hjälp av reklam under mottot ”ge folk det folk vill ha”. I glappet däremellan torde finnas en rätt bred klyfta som en folkbildning värd namnet borde samla alla goda krafter kring för att överbrygga. Leker med tanken att något för vår demokrati värdefullt skulle kunna växa fram om ett universitet kände för att påbörja en utveckling av ett sådant brobygge.
När det gäller Wikileaks och #prataomdet noterar jag bara att det uppenbarligen är lättare att orera om negativa sexupplevelser och dessutom utgå från de egna erfarenheterna som allmängiltiga för alla andra. Urtrist! Lyckligtvis är det Wikileaks, som förebild i kampen mot politikernas vänskapsallianser, som fortfarande är det verkligt intressanta. Sveriges Radio har tagit fasta på detta behov och Intensifier berättar om utvecklingen, som på sina håll går mot Den lokala nätläckan. Tänk om det skulle uppstå hos en tidning nära mig ;) Men det skulle väl leda till svåra inre spänningar i tidningshuset. Tillhörande tidningskoncernen Stampen handlar det väl om att gå dit koncernledningen pekar och jag har svårt att se framför mig att tillräckligt många läsare skulle ha råd att satsa på Ipad och applikationer. De flesta medelålders och äldre vill nog just nu fortsätta prenumerera på papperstidningen så länge de har råd med det. Fattas bara, med tanke på pappersbruket Holmen Paper inom kommunens gränser. Men, men ... Det är nog klokt att förbereda sig på annat.
För övrigt gläds jag åt att Opinionsbloggen noterat behovet av att klara ut skillnaderna mellan nätaktivist och nätterrorist, något som Anna Troberg bör notera i sitt brev till Gunilla Carlsson.
onsdag 16 februari 2011
Hjälp till självhjälp genom svärmarbete.
Idag inbjuder Piratpartiets Anna Troberg till ett svärmarbete kring en skrivelse till UD där vi berättar hur vi vill att informations- och kommunikationsteknologi ska användas för att stärka frihet och demokrati i utvecklingsländer. Bambusers Måns Adler har på SVT Debatt redovisat sina synpunkter. Själv skrev jag om Gunilla Carlssons och Carl Bildts utspel i ett blogginlägg, där jag under mitt sök fann att Socialdemokraternas Karin Jämtin varit inne på de tankegångarna redan 2004. Det betyder att det råder en bred enighet om värdet av IT, men trots det kan jag inte slå ifrån mig känslan av att de politiska ledarna, oavsett politisk kulör, talar med kluven tunga.
Det talas vitt och brett om internets och sociala mediers värde i utvecklingsländer samtidigt som man här hemma inför system för övervakning av med vem eller vilka vi tar kontakt, vid vilken tidpunkt och var vi befinner oss, när vi använder telefoner, mobiler, faxar och datorer samt dessutom inför lagar om att dessa trafikdata ska lagras och stå till statens och upphovsrättsindustrins förfogande. Istället för att stänga ner internet är det naturligtvis bättre att göra som FRA – kartlägga medborgarna och vid behov hålla särskild koll på en del av dem. Demokrati modell USA och EU? Mot bakgrund av Evgeny Morozovs bok The net delusion, Hillary Clintons och Carl Bildts m fl utspel, visar Rasmus Fleischer i ett debattinlägg i Aftonbladet hur och varför detta dubbelspel är möjligt. Och att nätaktivister har en del att lära av makthavarnas spel med olika utspel och deras möjligheter att dränka kritiska röster
När jag såg att Jarl Hjalmarsson-stiftelsen driver en kampanj under mottot ”Befria nätet”, föddes en tanke: - Pågår det en befrielsekamp inom Moderaterna? I och för sig vet jag att det finns frihetskämpar som Karl Sigfrid och MinaModerataKarameller, vilka jag beundrat för deras stryktålighet. Men, hur många andra vill befria nätet? Just nu sitter FRA-kramare i viktiga riksdagsutskott och i yttrandefrihetskommittén, som jobbar med en översyn av lagstiftningen för Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen. Såg för övrigt att Expressens Opinionsbloggen hade synpunkter på att statsministern använder regeringens webb i sin dust med Dagens Nyheter. Detta sedan en vänsterpartist anmält Fredrik Reinfelt till KU för granskning. Här kan det passa med Ekonomikommentarer, som bjuder på en rafflande rapport från ”rinkside”.
Rätt intressant läsa att Ryssland håller folket i styr med hjälp av en lagom portion porr och politiskt korrekt innehåll. I USA råder en porrpanik och sexskräck, vilket styr Apples val av appar d v s applikationer till Ipad. Rasmus Fleischer skriver i ett debattinlägg i SvD att förhandsgranskning av innehåll är censur och därför finns fog för en oro vad Apples godkännande av appar och deras innehåll kommer att leda till. Medias självcensur sedan de tecknat avtal med Apple för att kunna använda Ipad för sin distribution av material till betalande kunder? SvD:s Tobias Brandel hade tidigare funderingar kring detta och drog på sig viss kritik. Men, det är väl rätt givet att de som gillar tanken att kunna styra utbudet tilltalas av den möjligheten. Ulf Eriksson drog en lans till hans försvar och visade att det blir lättare att inse om man jämför med det som redan skett i stadsrummet.
tisdag 15 februari 2011
Polisen har bevis – folkbildningen är gravt eftersatt.
När jag läser OlofB:s blogginlägg med anledning av artikeln i SvD, har jag svårt att tro mina ögon. Följer hans länk och kan med egna ögon se hur Rikspolisstyrelsens jurist tolkar och tillämpar Sveriges lagar. Skrämmande. Men det allra svåraste att ta in är att nästan 90 procent av de drygt 2 tusen som läst artikeln tycker att det är helt OK att polisen hänger ut misstänkta gärningsmän på sin hemsida. Nyheten finns i en rad andra medier – DN; DN; Norrbottens-Kuriren; Ekot och TV4 Play.
Vid närmare koll visar det sig att det hela började redan i augusti 2009, när Polisen i Skåne hade börjat lägga ut bilder på misstänkta på den egna webbplatsen. Då visade det sig att fler polisdistrikt ville följa deras exempel. Datainspektionen yttrade sig och menade att sådan publicering kunde godtas endast i undantagsfall och ansåg att saken kräver en lagreglering varför de sände sitt yttrande till Justitieutskottet. Att polisen och Beatrice Ask inte har några betänkligheter, utan syndar på nåden, förvånar mig inte. Men svenska folket?! Ser man sig verkligen som folkpoliser? Det som händer blir det yttersta beviset på att alla de pengar som staten och kommunerna satsat och fortfarande satsar på bildningsförbunden, uppenbarligen kastas i sjön.
Ett lands rättssystem visar graden av respekt för mänskliga rättigheter. Men om folkets rättsuppfattning degenereras har vi, som det ser ut, ytterst få politiska företrädare som visar respekt för det förhållningssätt som Oskuldspresumtionen kräver. Måste fundera på om jag ska ta på mig jobbet att kolla hos studieförbunden vad det gjort för att öka kunskapen om denna grundbult i vårt rättssystem. Men också om det inte är hög tid att erbjuda landets ”Kalle Blomkvistare” kompetensutveckling, om det nu är så att polisen inte klarar sitt jobb utan deras hjälp. Rätt intressant förresten att allt fler verksamheter inom de skattefinansierade verksamheterna, behöver allt flera mer eller mindre ideellt arbetande medborgare och andra engagerade i civilsamhällets organisationer.
Annars arbetas det för att öka trycket på politikerna. Jan Rejdnell håller ångan uppe när det gäller att hålla i minnet hur det gick till när vi begåvades med den övervakning som FRA fått politikernas tillåtelse att ägna sig åt. Lars-Erick bidrar med kompletteringar sedan han läst vad Rejdnell skrivit. Jan Rejdnell satsar på det nya partiet Liberaldemokraterna och min kvalificerade gissning är att allt fler som börjat fråga sig var Folkpartiet står när det gäller liberalismen, kommer att följa Jans exempel.
Läser hos Albin Ring Broman och Hax att den goda moralens väktare nu gör framstötar i EU-parlamentet där Folkpartiets Cecilia Wikström i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, LIBE, nu vill pådyvla EU censur av internet med barnporr som bräckjärn. Torbjörn Jerlerup visar det absurda i dagens svenska lagstiftning. När jag själv, mot bakgrund av Rikspolisens förfärande bilder på en utnyttjad baby, uttryckt att det varit OK med den här typen av censur, har jag mötts av frågan: - Skulle det vara OK med censur av bilder på en skadad baby utsatt för annat våld än detta med sexuell anknytning? Måste medge att jag blivit svaret skyldig, eftersom jag kommit till en smärtsam insikt att det är ogörligt att inta en balanserad hållning i frågor som har med sexualitet att göra. Inte minst mot bakgrund av Assange-affären, feminismen och #prataomdet.
När det gällde de förfärliga Arboga-bilderna var det tidigt min uppfattning att Tingsrätten gjorde fel som inte använde sig av sekretesslagen och hemligstämplade dem med hänsyn till de anhöriga. Där och då blev det tydligt att journalister ansåg sig ha större legitim rätt att ta del av sådant material än skribenter i bloggosfären, varför många journalister tog tillfället i akt att ondgöra sig över publiceringen på nätet, samtidigt som de orerade om att en sekretessstämpel var ett hot mot deras yrkesutövning. Men, nog var det något av ett ödets ironi att materialet inte fick någon större spridning på nätet förrän TV4 i ett nyhetsinslag och på redaktionens Politikerbloggen offentliggjorde att det fanns ett anslag om dem på The Pirate Bay! Det var rätt intressant att notera att ytterst få journalister gjorde en research för att förklara torrent-trackern The Pirate Bays roll som teknisk plattform för material, som användare ville dela med sig av till varandra. Indignationen fick däremot rätt stort utrymme och spred sig som en löpeld i bloggosfären. Framförallt bland kvinnor, som upprördes när en talesperson för TPB irriterat försökte förklara att hans uppgift inte var att censurera dem, som använde sig av torrent-trackern. En tillfällighet som såg ut som en tanke var att TPB redan hamnat i hetluften sedan Antipiratbyrån startat den rättsliga processen mot dem för att de tillhandahöll teknik som användarna kunde använda för fildelning.
När jag tänker tillbaka på hur lätt det var att misstänkliggöra Piratpartiet i valrörelsen och det som hänt sedan dess tycker jag mig se att vi kvinnor, både i sociala och andra medier, har lättare att fara iväg bortom all sans och balans när det gäller 1. barn och 2. sexualitet samt 3. drabbas av mental kortslutning när gäller kombinationen barn och sexualitet. Därför är det nog ingen tillfällighet att Beatrice Ask, Cecilia Malmström och Cecilia Wikström så gärna går censurivrarnas ärenden. Trist dock att de är så förblindade av sin mission att de inte ser farorna på den väg, som de slagit in på. På datainspektionens webbplats kan vi läsa en rapport om 75 lagförslag och händelser påverkade den personliga integriteten 2010 samt deras yttrande över Yttrandefrihetskommitténs förslag. Både rapport och yttrande innehåller information som borde locka till studier – Hallå folkbildningsansvariga: - Det är dags att gå ut och missionera för ökad kunskap kring Sveriges behov av yttrandefrihet och rättssäkerhet!
måndag 14 februari 2011
Med mycket kärlek till alla med makt.
Lyssnade i lördags på Medierna i Svergies Radio P1 där det fanns ett mer eller mindre obegripligt inslag, där en journalist tussade ihop TidningsUtgivarnas Anna Serner och ordföranden i Sveriges Radio Mats Svegfors kring ett förslag som TU tydligen propagerar för – en gemensam MedieOmbudsman efter modell från Norge. Lyckligtvis skriver Mats Svegfors om saken Medieetik 3.0 på diskussionsforumet för radions projekt Journalistik 3.0 Sedan han värjt sig mot att Public Service-media, som Sveriges Radio och SVT, ska buntas ihop med media i papper och på nätet, lyfter han fram att det seminarium (som det refereras till) avhandlade en annan medieetisk fråga av synnerligen stor betydelse och ställer frågan: - Vad händer med medieetiken i den nya sociala medievärlden?
Helt klart har tidningarna behov av att bearbeta hur de ska förhålla sig till sociala medier. På något annat sätt kan jag inte tolka den diskussion, som förs av journalister verksamma i pappersmedier med journalister och mediaintresserade verksamma på nätet. Jag gillar skarpt det förhållningssätt som Mats Svegfors ger uttryck för:
”En inte ointressant fråga är om det trots allt är önskvärt att alla följer de pressetiska reglerna. Det kan faktiskt hävdas att en del av ”livet på nätet” har en logik som står i strid med pressetikens olika hänsynsregler. Låt oss säga att man lyckades åstadkomma ett så starkt etiskt tryck på nätmedierna att Flashback tvingades stänga. Vore det bra? Eller är det i själva verket bra att det finns frirum på nätet som kan rymma en i det närmaste obegränsad sökprocess med allt vad det innebär. Jo, men om det finns på nätet varför ska då den lösnummerförsålda dagstidningen låta bli att namnge en misstänkt brottsling? Svaret är möjligen mycket enkelt: det är i praktiken inte förrän uppgiften når en vidare spridning som publicitetsskadan uppstår.
Förändringen är inte så stor som man kan tro. Ryktesspridningen uppfanns inte i och med internet. Alla de som har känt 32-åringen, 36-åringen, 42-åringen och 27-åringen har vetat vem det var lång innan namnet har skrivits ut. (Ett tips: gå in och googla på valfri ”åring”. Det finns gott om dem.)”
”Ryktesspridningen uppfanns inte i och med internet”. Sug på de orden. Det klart tänkta kan också klart formuleras.
Allt jämmer och elände som tillskrivs internet av dess belackare - allt från riksdagens ledamöter, journalister, o s v ända ner till mellanstadieläraren i klassrummet och fritidspedagogen i fritidsklubben, har inte uppfunnits av internet! Att jag noterar detta betyder inte att jag tycker att det är OK att aktörer på nätet kan uppträda hur som helst. Men att ta ett beteende inom en relativt begränsad grupp till intäkt för en långt gående lagstiftning, så som Anton Abele (M) förespråkar, gör mig emellanåt riktigt förbannad. Därför blev jag glad när jag läste Fredric Kjellbergs inlägg på Second Opinion, som ett svar på Anton Abeles debattinlägg i Expressen. I dagens anledning hoppas jag Anton Abele inser det kärleksfulla i att Fredric och andra ger sig tid att förhoppningsvis väcka honom till insikt om att han stirrat sig blind på internet som boven i dramat.
Badlands Hyena skriver Polisen måste stoppa vantolkningar, vilket visar hur frestande det är skruva till det som riksdagsmannen Anton Abele uttalar sig om. Han verkar tro att han bestämmer vad som är rätt och riktigt när åsikterna går isär. Sett i ett större perspektiv krymper allt snack om näthat till en tumme. Går till min favoritpoet Kahlil Gibran och lånar orden ”Och om ni vill avsätta en despot, se då till att hans tron som är rest inom er själva förstörs”. Yes, det känns redan mycket bättre.
Opassande resonerar klokt som vanligt kring detta med ordens makt, maktkluster och dess räckvidd. Av en del kommentarer till hennes inlägg kan jag dra slutsatsen att företeelsen #prataomdet måhända inte var så spontant uppblossande som det gjorts gällande. Hmm. Kan det vara så? Vad vill de involverade journalisterna i så fall vinna med det? Förstärka upplevelserna av dåligt sex eller avdramatisera de misstag man gör även i detta sammanhang? Sedan kan det vara så att det som upplevts som ett övergrepp av en kvinna, kan ha upplevts som ett uppvaknande fylld av en obeskrivligt skön njutning av en annan.
Jag förstår att lagstiftaren Staffan Danielsson funderar mer än ett varv kring det som vi nu sett utspela sig. Har sökt något annat att jämföra med och ställer mig frågan ifall upplevelsen av sex kan jämföras med konstupplevelser, där upplevelsen är en om man som betraktare är öppen och intresserad av att utforska verket och något helt annat om man är fylld av cementerade föreställningar om vad ett konstverk ska vara.
När jag ändå har Staffan Danielsson på tråden ;-), kan det passa bra att länka till Piratpartiets Anna Troberg som påpassligt tar en svängom med KD:s Mats Odell och Lars-Axel Nodell, som i Ny Teknik sagt sig vilja skapa ett paradis för molnet d v s de företag som erbjuder andra tillgång till dataservrar för förvaring. Att Anna inte är ute och cyklar visar bland annat den här tre månader gamla artikeln i Realtid.se Det man talar om i artikeln är bl a SOU 2009:1, som bland många andra Mathias Sundin skrivit om.
Mycket lägligt skriver Ny Teknik idag om Søren Schønbergs arbete med utvärderingen av direktivet i de EU-länder, som redan genomfört det. Han arbetar hos EU-kommissionären Cecilia Malmström, som blivit en riktig hök i sammanhanget. Hennes partivän Mathias Sundin har också berättat om ett brev från en anställd inom FRA till politikerna. Det är inte utan att jag bävar för vad resultatet av Yttrandefrihetskommitténs arbete kommer att bli. Kan sakkunskap och respekt för mänskliga rättigheter göra sig gällande när populism och all sköns ivrare för mer övervakning och kontroll tillåts breda ut sig.
lördag 12 februari 2011
Är det synd om lärarna?
Frågar mig om det finns något samhällsområde, som är så fylld av berättelser om elevers och föräldrars tillkortakommanden och personalens självuppoffrande insatser som skolan och barnomsorgen? Tänker på det när jag läser Karin Thunbergs ”Så fick lärarna all skuld – igen” i SvD. Artikeln finns ännu inte utlagd på nätet, varför jag får försöka mig på en kort sammanfattning. Thunberg inleder med en berättelse om hennes första möte med läraren Stavros Louca, som ledde till en publicering i SvD i maj 2005. Något som i sin tur inspirerade producenten Tomas Axelsson att initiera SVT-serien Klass 9 A. Efter en insats i en högstadieklass i Malmö har Stavros och hans kollega nu tagit sig an uppgiften att hjälpa en grupp lärare vid Mikaelskolan i Örebro med en klass ”där var tredje elev har underkänt i mer än hälten av alla ämnen och ingen verkar kunna sitta stilla och hålla tyst i mer än två sekunder”, som Karin Thunberg beskriver det.
”Hittills har bara två program sänts, jag utgår från att de inkallade stjärnpedagogerna hjälper även den här klassen till gymnasiebehörighet. Även om det, egentligen, är lärarna de ska stötta. Eller coacha, som det numera heter.” Efter denna bakgrundsbeskrivning kommer hon sedan fram till sin poäng. ”Att detta inte är en hyllning till De Duktiga som kommit susande till Örebro för att lösa problem utan till lärarna som står där och tv-exponerar sina misslyckanden och bristande förmågor.” Sedan orerar hon om NO-läraren Malin, som om det vore mycket mera synd om henne än kollegan matteläraren, som i det tidigare avsnittet, blev uppmärksammad på sin machostil och vars elever senare efter ett diagnostiskt prov visar ett resultat som Stavros betecknar som ”katastrof”. Ordet katastrof använder Karin Thunberg däremot när hon klämmer till med ”Nu har Örebrolärarna en klass som bedöms som ”en katastrof” och ingen säger ett ord om vilket ansvar skolledningen, politikerna – eller för den delen föräldrarna – har till att det är som det är. Istället lägger man ansvaret på lärarna. Allt är deras fel. Stavros må åstadkomma nya mirakel, men något blir ändå fel i den här ekvationen.”
Mot denna slutkläm vill jag kraftigt invända. Det är det synsätt, som Karin Thunberg här för till torgs, som bättre än mycket annat förklarar skolans problem. Genom att tillåta de vuxa i skolan att fly från sitt pedagogiska ansvar och skylla ifrån sig på elever, föräldrar, politiker, mobiler, media o s v så hjälper man inte läraren att växa i sin roll som en betydelsefull vuxen i den unga människans liv. Tvärtom. Jag vet inte om Karin Thunberg vet mer om hur det hela slutar än vad vi tittare vet, men jag utgår från att Malin och hennes kollegor gett sitt medgivande till att vara med. Men om hon ångrat vad hon gett sig in i är det också något som hon själv måste ta ansvar för. Därför hoppas jag att Malin följer sin manliga kollegas exempel och på ett moget sätt tar till sig de goda råd hon får. Om inte, får jag ändå hoppas att hon genom sin egen utsatthet har lärt sig något om hur elever har det när en lärare utser en elev och dennes föräldrar till syndabockar, när det egentligen är alltför få vuxna i klasser med 30 elever där 3 – 4 elever har särskilda behov av extra stöd.
Om politikerna ska bli medvetna om resursbristen måste signalerna gå uppåt i organisationen, men om rektor inte vill nås av den sortens meddelanden och läraren inte vill ligga dåligt till, då uppstår ett läge där enskilda elever kan råka illa ut. Lärarna som inte vill se sin egen roll i den besvärliga situationen gör det enkelt för sig och gör enskilda elever och deras föräldrar till syndabockar.
Har roat mig med att läsa vad Skolinspektionens chef Ann-Marie Begler säger om lärarnas ansvar i en debattinlägg om chef & ledarskap i Lärarnas nyheter under rubriken Alla elever har rätt till en god skolgång. Jag citerar ”Vi kan inte acceptera – jag vet inte hur det är med Orstadius – att man i skolan lägger skulden för misslyckanden på den enskilde eleven. Det går inte att skylla på elevernas sociala, etniska eller ekonomiska bakgrund när skolan som helhet inte når målen. Jag förstår mycket väl att det är försvårande faktorer – det vore lättare att nå höga mål om alla barn kom från svenskspråkiga familjer med lång studiebakgrund. Men skolans uppgift är att stödja dem som kommer från hem med kortare studietradition och verka för att alla elever kommer väl till sin rätt. Jag förstår också att det i många skolor kan råda ekonomisk brist – men jag vet också att det finns skolor som trots knappa ekonomiska resurser lyckas nå målen. För Skolinspektionens del håller vi fast vid tron på en skola som kan betyda något för sina elevers kunskapsutveckling och riktar in vår inspektion så att den stödjer ett sådant sätt att arbeta i skolan.”
Inte annat jag kan se, agerar Stavros och hans kollega Gunilla utifrån uppfattningen att en lärare måste möta eleven där eleven befinner sig och därifrån bygga upp elevens förmåga att bearbeta kunskapen och göra den till sin. Jag kan till viss del hålla med Karin Thunberg – det är modiga lärare på Mikaelskolan i Örebro, som så öppet visar vad de behöver hjälp med för att kunna bli bättre pedagoger. Det kan förhoppningsvis bilda skola – det ska inte behöva vara skamligt att be om stöd och hjälp för att utveckla sin kompetens.
Det är rätt intressant att läsa kommentarerna i olika media i anslutning till publiceringen av resultatet av den internationella undersökningen PISA 2009, där Sverige halkat efter under de senaste tio åren. Där framkommer att framförallt pojkarna halkat efter och genast utses deras intresse för datorer som det stora problemet. I en ledare i går i DN löd rubriken Betyg: Pojkar kan mer än de visar. Det är möjligt – själv undrar jag vad inställningen och värderingarna, bland alla kvinnliga lärare, fritidspedagoger och barnskötare i låg- och mellanstadiet när det gäller datorer, kan ha för betydelse för pojkarnas möjligheter att göra sig gällande. I en notis i SvD med anledning av en fråga till kulturministern visar det sig att Bo Rothstein är orolig för marginaliserade mäns möjligheter. Samhällseliten oroar sig för dessa pojkars framtid som vuxna män, men det vore bättre om de frågade sig varför det ser ut som det gör.
Det är i sådana situationer som jag hämtar kraft hos kloka internetanvändare som t ex Brit Stakston, Mathias Klang och Kristina Alexanderson. De har insett att man kan använda detta intresse för datorn, för att visa på vilket verktyg för kunskapsbearbetning och dialog som datorn kan vara. Hos dem och många andra runt om på nätet finns mycken kunskap och rik erfarenhet. Avrundar med Lars H Gustafssons föredrag i Eslöv den 25 januari vid konferensen Barnets rättigheter – från ord till handling! (pdf-fil). Slår också på trumman för hans bok Växa – inte lyda utgiven på Norstedts förlag mars 2010.
Bloggandet har för min egen del lett till ett engagemang mot regeringens i riksdagen inpiskade lagkluster för FRA:s övervakning och införandet av datalagring, vilket i sin tur lett till ett rejält engagemang i Piratpartiet. Av egen erfarenhet vet jag vilket enastående verktyg en till nätet uppkopplad dator är. Det dagliga umgänget med människor och möjligheten att kunna ta del av intressanta artiklar och annat innehåll gör att jag inte alls känner mig så gammal som jag de facto är. Det är framförallt medelålders och äldre människor som behöver övervinna sin rädsla eller fördomar inför datorer om fler ska kunna vara digitalt delaktiga.
fredag 11 februari 2011
Ordbatalj istället för kulor och krut.
Med ljudet från sändningar från den pågående revolten i Egypten i bakgrunden, funderar jag en del på läget här hemmavid. Där har människor lyckats få ut meddelanden om sakernas tillstånd via sociala medier och lockat dit journalister från när och fjärran, som följt det hela under flera veckor. I ett samspel mellan etablerade medier och sociala medier har vi kunnat följa och stödja deras kamp. Idag kan de fira att de till sist lyckades förmå Mubarak att kasta in handduken. Mycket återstår innan de kan känna tillförsikt, men idag firar vi. Håller med Expressens Opinionsbloggen Idag är vi alla egyptier. Annars har vi här hemmavid konflikter av annat slag att intressera oss för. Ordbataljer kräver inte enbart förmåga att bruka orden väl, utan minst lika viktigt är att syna motståndarens språkdräkt i sömmarna.
Det visar Anna Troberg sedan Moderaternas Gunilla Carlsson och Carl Bildt gjort stort nummer av UD:s bistånd till nätaktivister, vilket bl a Journalisten uppmärksammat. Under mitt eget grävande kring ”nyheten” om biståndet till nätaktivister, fann jag att Carlsson-Bildts utspel nog kan betecknas som konsten att koka soppa på en gammal spik. Hax och Christian Engström skriver om kopplingen mellan FRA, USA och Ryssland. Nyheter24 berättar också om saken.
Därutöver pågår rejäla ordkrig på grund av en del journalisters motvilja mot sociala medier, vilket det twittrats om under hashtaggar som #journalistrollen #kkgate och #kkuriren. En motvilja som gör att vi blir allt fler som undrar över en del journalisters objektivitet. Ett sådant exempel bjuder Katrineholms-Kurirens redaktion på med sin reaktion på Kommunchefens tilltag att publicera tidningens frågor på sin blogg, vilket i sin tur tuttat fyr på den pågående debatten mellan journalister för respektive emot sociala medier, där de senare förlorar rejält med poäng bland oss aktörer i bloggosfären. Medievärldens Axel Andén förklarar saken genom att länka till en del olika aktörer, som på sitt sätt engagerat sig i saken.
Själv sitter jag och skrattar gott medan jag kollar på en Bambuser-sändning, där en av dem, Morris Packer, skriver ett brev på en gammal reseskrivmaskin adresserat till ledarredaktionen på Katrineholms-Kuriren. Brevet har han lagt ut på nätet – sidan 1 och sidan 2. Gillar skarpt hans laterala förmåga. När jag läst vad ledarskribenten vräkt ur sig, förstår jag Morris Packer. Och njuter av hans kreativa motoffensiv. Skramlet från skrivmaskinen under drygt 30 minuter, hans kommentarer och brevet på två papperssidor med tippex-fläckar och allt talar sitt tydliga språk – om inte utvecklingen gått framåt hade vi inte ens haft papper och en gammal skrivmaskin! Humor! När ska de journalister, som tycker illa om vanliga människors möjlighet att yttra sig, utan deras filtrerande, inse att vi idag lever i en ny tid med nya sätt att se på användningen av de verktyg som internet möjliggör? Vi utgör inte på långa vägar så stort hot mot journalistiken, som en del journalister gör själva alldeles på egen hand.
Sedan kan man naturligtvis fundera kring det fruktbara i att i alla lägen lägga ut allt på nätet, vilket Expressens Thomas Mattson gjort. Men det är en annan diskussion där vi – även om vi utgår från oss själva – kan komma fram till olika förhållningssätt. Även om man ur en rent medmänsklig utgångspunkt kan förstå att Katrineholms-Kurirens redaktion ogillade kommunchefens tilltag, köper jag inte att Kommunchefen han anses ha tillgripit en ny härskarteknik genom sitt bloggande. Ett sådant påstående avslöjar skribentens syn på vad ord publicerade på nätet handlar om. Mikael Zackrisson skriver lysande under rubriken Pajkastning över avgrunden. Tack för det.
För övrigt noterar jag att omval enligt Valprövningsnämndens beslut ska ske i Västa Götalands läns landsting och i valkretsen Örebro Nordöstra.
Bistå andra i konsten att bedriva dubbelspel?
Igår spetsade en god vän öronen och undrade – hörde hon rätt? Ringde och undrade hur jag hade uppfattat det hela. Det handlade om biståndsminister Gunilla Carlssons utspel om att lämna bistånd till nätaktivister, vilket med tanke på regeringens åtgärder för att via FRA övervaka och kontrollera svenska folkets aktiviteter på internet var nyhetsinslaget häpnadsväckande.
Då jag hade haft annat för mig blev det till att googla efter nyhetsinslaget och då häpnar jag inför ointresset att belysa detta ur andra synvinklar än ett biståndsperspektiv: SvD Näringsliv; DN; SVT Rapport; Expressen; NSD; Veckans Affärer; Realtid.se; Östran; Senaste nyheterna; Presskontakt.se; och UD-bloggen. Pressmeddelandet från Utrikesdepartementet följs upp på Moderaternas hemsida där inbjudan till möte den 10 mars 2010 noteras och ”Har du idéer och vill delta? Mejla oss på UD och berätta hur du vill att informations- och kommunikationsteknologi ska användas för att stärka frihet och demokrati i utvecklingsländer. Mejla dina idéer och en presentation av dig själv före den 24 februari till: openaid@foreign.ministry.se ” Allt applåderas av Jarl Hjalmarson stiftelsen som driver kampanjen Befria nätet. Låt oss anta utmaningen att bidra med frågor hur man tänker när man tror att den regering, som själv uppträder med stor misstro mot sitt eget folk, har något att lära andra!
Idag slår UD på stora trumman och Piratpartiets ledare Anna Troberg tar tillfället i akt att hos SVT Debatt göra en tillbakablick samtidigt som hon naturligtvis med tillfredsställelse noterar att Carl Bildt ibland pratar som en piratpartist. Men, jag tycker mig nog se att både Gunilla Carlsson och Carl Bildt mest talar med kluven tunga.
Tack vare sökmotorn Google fann jag också att inget är nytt under solen. Ny Teknik skrev redan i maj 2004 om Sidas satsning på bistånd genom IT. Trist bara att det är lättare att se Informations- och Kommunikationstekniken som en viktig beståndsdel i demokrati och mänskliga rättigheter långt borta än här hemmavid.
onsdag 9 februari 2011
FRA kan inte kollas - Är någon förvånad?
I nyhetsrapporteringen fladdrar det allvarliga meddelandet förbi – ett par allianspolitiker uttalar sin besvikelse över Signalspaningskommitténs rapport där det visar sig att dessa granskare inte kan granska FRA. Här Sveriges Radio, Ny Teknik och SvD. Ny Teknik skriver också om att socialdemokraterna idag protesterar mot att ”Signalspaningskommittén inte fått förlängt mandat att utreda integritetsskyddet i FRA:s, Försvarets radioanstalts, signalspaningsverksamhet”. Är någon förvånad? Det var faktiskt rätt många som såg det som hände i riksdagen som ett skådespel där resultatet bara kunde bli ett – att svenska folket fördes bakom ljuset.
Det är möjligt att Fredrik Federley (C ) inte förstod att han blev en nyttig idiot för skickliga maktspelare i kretsen kring statsministern och försvarsministern, men jag har svårt att tro att Annie Johansson (C ), denna skärpta ambitiösa tjej, inte begrep att det spel, som pågick, bara var luftpastejer för att rädda alliansen och dess regeringsduglighet. När det hände insåg jag att hon var beredd att hålla god min för att ligga bra till framförallt hos ledningen längre fram. Karriären var viktigare än att leva upp till partiets Öppenhetsmanifest, vilket man tidigare gått till val på. Piratpartiets Michael Nilsson ställde i början av 2009 en berättigad fråga: - Vad ska man med Centerpartiet till? För min del blev det, som då hände, en ögonöppnare, som i oktober 2009, dagen efter riksdagens beslut om de s k förbättringarna, ledde till en anslutning till Piratpartiet.
Lars-Erick konstaterar att FRA-kompromissen fixades genom lögner och refererar bland annat till Camilla Lindberg och Mark Klamberg. Den senare är som vanligt glasklar i sin analys. Tingeltangel var bara tingeltangel, skriver Hax; MinaModerataKarameller noterar att Klistret torkar på det ena plåstret efter den andra; Anders S Lindbäck konstaterar FRA-lagen kan ej granskas. Dagen innan hade Emma Opassande funderingar kring varför FRA är värre än Facebook. Staffan Danielsson visar i sitt inlägg att vi verkligen kan tala om den obotfärdiges förhinder. Men, han var väl en av de aktiva konstruktörerna bakom de ”14 tunga förändringar som genomförts”, varför inget annat var att vänta.
Per Agerman har mot bakgrund av det som pågår i Egypten och runt klotet, synat telekomjättarnas roll i det som sker. Det är inte heller något som förvånar. För en del är möjligheten att tjäna pengar viktigare än allt annat.
måndag 7 februari 2011
Ur konflikter föds både ont och gott.
Vi människor väljer vad som ska ges företräde. Idag sitter vi på första parkett och bevittnar ett skeende där det är en tidsfråga innan endera sidan skaffat sig ett tolkningsföreträde på beskrivningen av det som vi ser – revolution eller kris? Vice presidenten Omar Suleiman har börjat prata med oppositionen, vilket SvD skriver om. Men, ungdomarna, som drog igång det hela, har inte varit representerade vid dessa samtal. Hittills har militären intagit en mer balanserad position i förhållande till folket på torget, men enligt dokument läckta till Wikileaks har Omar Suleiman varit den som försett USA med uppgifter om det Muslimska Brödraskapet, vilket omnämns i SvD:s rapportering. Något som kan förklara det försiktiga tassandet från USA:s och EU:s sida, men också uttalandet av Silvio Berlusconi, som Opinionsbloggen berättade om häromdagen. Johan Westerholm skriver om en västvärld i limbo.
Gör internet till en mänsklig rättighet, skriver Måns Adler i Expressen mot bakgrund av det som skett i Egypten, där regimen efter det folkliga upproret gjort vad den förmått för att blockera tillgången till internet samt tvinga den största internetleverantören att sända ut meddelanden till mobilanvändare med ett uttalat stöd för regimen. Regimens attack på journalister och bloggare har gjort synligt att regeringsmakten ogillar att allt fler förfogar över möjligheten att kunna sprida information och åsikter om det som pågår. Då jag länge sett mig själv som en nätmedborgare i en miljö där mänskliga rättigheter bör råda, kan jag inte gör annat än instämma. Samtidigt undrar jag om inte detta med datalagring och FRA visar att maktens företrädare även här hemma ser rätt stora delar av folket som ett hot mot rikets säkerhet. På tisdag i nästa vecka kommer Konstitutionsutskottet att fortsätta beredningen av den lag som ska implementera Datalagringsdirektivet. Här kan man få en inblick i vad som händer i de olika utskotten. Bäst fungerar det genom att klicka på länken kalendern.
Parallellt med den diskussionen pågår en annan, som handlar om den förändring som pågår inom de olika mediehusen och bland journalister, där man intar olika ståndpunkter – alla i avsikt att förhålla sig till de hot och möjligheter som internet med dess sociala medier utgör. Joakim Jardenberg bidrar praktiskt i den diskussionen genom att lyfta fram diskussionen om journalistens roll, här i ett seminarie med Anders Mildner. Kolla gärna flera av hans inlägg. Gert Frost har också bidragit med ett antal intressanta inlägg. Här ställer han en rad intressanta frågor samtidigt som han kliver åt sidan för att ”fundera över vad som egentligen krävs för att få andra än de närmast sörjande att ta del av diskussionen om formerna för framtidens informationsspridning”.
Under de dagar, som jag själv har haft tänkarmössan på, i ett försök att orientera mig i en tid då gapet vidgas mellan de som fokuserar på nätets möjligheter och de som gör stort nummer av dåliga mänskliga beteenden, vilka helt tillskrivs internets existens, har jag försökt bli klok på hur ledande politiker tänker kring begrepp som tillit och ansvar. Debatten i Kvällsöppet om brottsoffers ökande inflytande när det gäller de allt hårdare straffen rörde om ordentligt i mitt inre. När människors sorg och fullt begripliga hämdlystnad tillåts utgöra grund för behandlingen av de straffade, då handlar samhällets insats om vedergällning och inte kriminalvård. Att sedan Brottsoffermyndigheten uppträder så okänsligt i relation till brottsoffer, det borde verkligen uppmärksammas i mycket högre utsträckning. Vilket fokus har de i sin roll? Det är i sådana stunder som jag tänker på Nelson Mandela och den sydafrikanske fångvaktaren – genom att de visade varandra respekt under fängelsetiden blev det möjligt att försonas med det som hände under en tidsepok när de varit varandras fiender. När det är så svårt för enskilda individer att leva med det som hänt, borde det vara samhällets plikt att bistå med kvalificerad hjälp för att hjälpa dem finna försoningens väg.
Avrundar med Anna Troberg, Piratpartiet, som såg det jag såg; att de tävlande i Melodifestivalen blir kollade för att se om de har rent mjöl i påsen. En drift med kontrollnojan, som jag kan applådera, mest därför att företeelsen verkligen förtjänar att skrattas åt. Kan för min inre syn se FRA:s anställda sysselsatta med sitt byggande av sociogram och föreställa mig vilka samtal det kan leda till dessa "FRA-snokare" emellan.
onsdag 2 februari 2011
Könstillhörighet förklarar det mesta?
SvD:s Sanna Rayman skriver att varken Linna eller Super-DO varit en höjdare. DN och Expressen rapporterar också. Själv undrar jag vilken roll som just feministernas och genusvetarnas attityder tillåtits spela i motsättningarna inom organisationen. Att likställa diskriminering på grund av kön med andra diskrimineringsgrunder gör ingen ostraffat. Trots att feminister under mer sansade samtal tvingas medge att flera faktorer samverkar när individer diskrimineras. Den insikten går under begreppet intersektionalitet och forskare har visat att det finns ett samspel mellan flera faktorer som kön, klass, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning och ålder, när en individ utsätts för andras diskriminering.
Utan att känna till de verkliga skälen till regeringens omplacering av DO:s Katri Linna, måste jag erkänna att jag inte är det minsta förvånad. När JämO togs bort och den verksamheten inrangerades under DO:s hatt utifrån ett intersektionellt perspektiv, då bäddades för den situation som vi nu ser resultatet av. Hur kunde regeringen tro att de genuspräglade svenska feministerna skulle acceptera att diskriminering på grund av kön skulle kunna likställas med diskriminering på andra grunder? Även om insikten om värdet av ett intersektionellt perspektiv växer, biter sig feministerna fast vid att diskriminering på grund av kön är något överordnat allt annat. Det synsättet är så cementerat i det svenska samhället att Katri Linna ställdes inför en omöjlig uppgift. Kan bara hoppas att forskare intresserade av det intersektionella perspektivet tar chansen att syna motsättningarna inom DO för att klargöra vad som handlar om ovilja från jämställdhetsfixerade politikers och medarbetares sida och vad som kan tillskrivas brister i ledarskapskompetensen.
Synar man detta med ledarskapskompetens närmare upptäcker man rätt snart att även synen på den färdigheten genomgått en förändring, som behöver lyftas fram i ljuset, då det också kan förklara en del. Här bidrar Ylva Hasselberg, docent i ekonomisk historia samt föreståndare för Centrum för teknik- och vetenskapsstudier vid Uppsala universitet och Niklas Stenlås, fil. dr. i historia och verksam vid Institutet för Framtidsstudier med forskning som utgör underlag för essän: Professionernas uttåg ur Kunskapssamhället publicerad i Vetenskapsrådets Tvärsnitt nr 4. När jag som bäst behövde det, delade Shirin Ahlbäck med sig en länk till denna essä på Facebook – en lycklig slump eller synkronisitet? Hur som helst ett stort tack!
Min kvalificerade gissning är att feministernas tolkningsföreträde på intersektionalitetens bekostnad i kombination med motsättningar hos både politiker och medarbetare när det gäller synen på ledarskapskompetens, ledde till ett ohållbar situation. När normalt hyggliga människor uppför sig illa mot varandra på en arbetsplats är det oftast en rad faktorer som samverkar. Ja, där också ;-). Vad hjälper Arbetsmiljölagens goda intentioner när det är både si och så med dess efterlevnad. Att Katri Linnna omplacerats är bara början på den arbetsplatsens stora utmaning – vem kan leda en myndighet med en intersektionell syn på diskriminering i konflikt med genusfixerade feminister bland politiker och medarbetare?
Efter dessa funderingar kring en dagsaktuell konflikt, som vi inte vet särskilt mycket om, till en annan motsättning, som har sin grund i olika syn på internets roll i våra liv. Noterar att IT-minister Anna-Karin Hatt bjuder in branschen för samtal om Sveriges digitala agenda, vilket Computer Sweden skriver om. Undrar om hon tänker använda tekniken för att låta flera vara med på ett hörn? Eller om hon har en dold agenda som ska kommuniceras ut för att öka branschens förståelse för statens behov av övervakning och kontroll av internet? Därtill kommer att vi måste fråga oss var branschens aktörer egentligen står när det gäller nätneutralitet och upphovsrättsindustrins krav på att ISP:arna ska ta ansvar för innehållet i kablarna? Avrundar med Anna Trobergs inlägg som bådar gott för Piratpartiets framtid. I kampen om internets frihet och öppenhet måste vi bli många, många flera.
tisdag 1 februari 2011
Det vilar en beslutsamhet över det som pågår.
Håller med Anna Troberg – idag älskar jag Expressens ledarredaktion för deras inlägg Nätcensur där och här. Hon har själv de senaste dagarna gjort en hel del för att lyfta fram det som pågår både här hemma och ute i världen, bl a i SvD under rubriken Makhavarnas iver att kontrollera nätet. När sedan Björn Elmbrant tar till orda i Dagens Arena i ett försök att hantera sossarnas vändning i fråga om alla statliga aktörers krav på övervakning och kontroll av medborgarna, då känns det som något av en islossning. Ny Teknik skriver att riksdagens Konstitutionsutskott nu kallar till sig Post- och Telestyrelsen för att diskutera ”oklarheter” i regeringens förslag om datalagring.
Det var intressant att ta del av Säkerhetstjänstkommissionens betänkande Rikets säkerhet och den personliga integriteten. De svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddade verksamhet sedan år 1945. SOU 2002:87. Publicerad 29 januari 2004. Om detta talas inte idag. Varför? Vill man inte se hur den krassa verkligheten skiljer sig från de ideala förhållanden, som man försöker inbilla oss att man kan uppnå med hjälp av tekniken.
Viktualiebrodern, som önskar sig ett robust system till skydd för den personliga integriteten i förhållande till statens anspråk på intrång, undrar om det inte makthavarnas agerande kan ses som handlingar sprungna ur ett likgiltighetsuppsåt. Mark Klamberg, hoppas (med anledning av SvD:s artikel om det som Cecilia Malmström håller på med) att ”hon kan förklara varför ett system med begränsad tillgång ("pull") inte räcker”. Hax är tydligare och menar att alla tidigare löften nu visar sig vara lögner. Det som sker visar att vi inte kan vara för uppmärksam när det gäller den förvandling som tidigare uppskattade politiker genomgår när makten läggs i deras händer. Tycker därför att Oscar Swartz´ inlägg i samband med Folk och Försvars konferens i Sälen, där han synade Malmströms skrämselpropagande närmare i sömmarna, håller för en omläsning. Hon drar verkligen höga växlar på den popularitet som hon tidigare har byggt upp. När människor ibland tycker sig se att jag börjat visa en cynism, kan det bero på den här sortens transformation.
Annars pågår diskussioner om händelserna i Kairo, sedan Tunisiens folk visat att demonstrationer kan förmå en dålig ledare att fly landet. I Jordanien har kungen möblerat om i ledningen, men frågan är om det hjälper. IDG skriver om hur man i Tunisien försöker stoppa kommunikationen på internet genom att samla in människors inloggningsuppgifter på landsnivå. Men när myndigheter stryper kommunikationen, sporras företag att skapa nya tjänster. Ny Teknik har ställt frågan om något likande skulle kunna hända i Sverige. SvD och många andra rapporterar löpande från det som pågår i Egypten och många följer informationen som kommer från olika håll, vilket ställer krav på möjligheten att kolla sanningshalten. Osäkerheten är stor samtidigt som man inte kan bortse från att militären tar tillfället i akt att träna sin förmåga att förhålla sig till ett folkligt uppror. Ledarna i EU intar en försiktig för att inte säga feg hållning. Sedan kommer ekonominyheter som visar att de, som spekulerar på börsen, nu lämnar detta område, vilket gör att satsade pengar förlorar i värde. Is i magen är uppenbarligen inte riskkapitalisters starka sida.
Genom lyssnandet med ett halvt öra på radion under dagen, fastnar ett och annat. Bland annat ett inslag i Kulturnytt där man berörde tillståndet för kultursponsringen i England. Kulturministern Jeremy Hunt hade ett tips till bankdirektörerna, vars rykte just nu inte är det allra bästa. Med tanke på vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths resonemang om att kulturlivet i Sverige skulle kunna få ett lyft med hjälp av sponsring, kopplar min hjärna snabbt ihop det ena med det andra. Håller konservativa krafter i västvärlden nu på att kratta manegen för direktörernas möjlighet att istället för att berika sig själva med hjälp av bonusar istället skaffa sig glans och ära som kulturens mecenater? Ljust och fräscht kan kanske följas av ett ökat engagemang i samhällslivet samtidigt som direktörer och deras medarbetare övar upp sin förmåga att bedöma vad som är värt att stödja. Tidigare har jag lutat åt att det varit bra med arbetsfördelningen mellan näringslivet och politiken, men med det ointresse för ett öppet och transparent politiskt arbete, som politiker visar, har jag börjat tvivla.
Även om SKL gör insatser för att utveckla den demokratiska dialogen, har jag mina tvivel. Den uppmärksamme kan se att det är det korporativa samhället som därmed ska stärkas. Organisationer som t ex de 35 etablerade i Postkodlotteriet, vilka tycker att det är OK att lotteridirektören lyfter en lön på 225.000 kr och en bonus på 250.000 kr – i månaden!!! Även om de inte blir lottlösa med sina 23 – 27 procent av lottköparnas pengar, inser de inte vad de legaliserar genom att leasa ut sina varumärken.
Det är gott att notera att det vilar en beslutsamhet över människors uppror på olika håll i världen.