Denna måndag kan vi tala om att Internet och digital delaktighet lyfts fram. Kände att jag fick ny energi efter de senaste dagarnas funderingar kring medierna och den digitala klyftan. Först kom DN.se med sin lansering av sitt projekt Vårt internet som redaktionschefen Björn Hedensjö kommenterat på Ledarbloggen. Mot bakgrund av regeringens ambitioner att under 2011 presentera en Digital agenda för Sverige har nättidningen intervjuat IT-minister Anna-Karin Hatt, som för övrigt medverkade under 45 minuter i en chatt med läsarna. Det var många som utnyttjande den möjligheten. Själv ställde jag frågan: I vilken egenskap ser du mig och andra it-användare som mest värdefull - som konsument eller medborgare? Hon svarade: Både och. Allra viktigast är att vi kan få till en utveckling där vi fokuserar mer på användar- och medborgarperspektivet och hur tekniken kan göra så stor nytta som möjligt i människors vardag, snarare än att fortsätta den utveckling som hittills framför allt varit väldigt teknikdriven. På andras frågor om övervakning och kontroll samt datalagring upprepade hon bara vad vi har hört till leda från andra ledande personer inom regeringen.
Från DN.se gick Anna-Karin Hatt vidare till ett av regeringens Rundabordssamtal, denna gång om IT i skola och utbildning, som sändes på nätet, Dessa rundabordssamtal ingår i regeringens arbete med Sveriges digitala agenda. Tycker skolpolitiker och alla andra med intresse för skolans utveckling borde offra tid och kolla in detta. Där sas en hel del bra saker om nödvändigheten av kommunala prioriteringar och ledningens kompetens när det gäller förmågan att se möjligheterna i användningen av tekniken. Det som fastnat hos mig var berättelserna från Falkenberg och Västerås samt eleven Joar i Nacka, som talade klarspråk om hoten mot det entreprenöriella i undervisningen som kan uppträda om det skapas gemensamma verktyg. Hans idéer om ett samspel mellan lärare och elever med hjälp av tekniken tilltalade mig. Gillade också KTH:s intresse av lärarutbildningar och deras önskan om en commynity för eldsjälar för att kunna dela med sig till skolledare samt forskning om vad detta lärande betyder för eleverna. Vem eller vilka är intresserade av att satsa pengar på detta? Bland läromedelsföretagen var det vad jag kunde uppfatta bara Natur och Kultur, som insåg att skolmiljön är förpackad för en mainstreamverksamhet, vilket även läromedlen anpassats till. Idag handlar det om elevernas individuella utveckling för att nå uppsatta mål, vilket kräver nytt tänk när det gäller läromedel. Andra företrädare för branschen verkade sitta fast i samma tänk som musik-, film- och spelindustrin tidigare visat upp med hänvisning till upphovsrätten.
Debatten väckte i vart fall mitt intresse för såväl Datorn i Utbildningen som Framtidens lärande. En fråga, som infinner sig, är naturligtvis hur utbildningsanordnare kan kombinera behovet av samverkan inom kompetensutvecklingen med statens krav på konkurrens när det gäller genomförandet. Tänker på situationen under 1970-talet när den ansvarige chefen för Fritidsgårdsverksamheten i Stockholms stad gjorde sig extra inkomster genom att ge ut läroböcker, som användes inom folkhögskolornas utbildning av fritidsledare. Vad han gjorde var att beskriva de metoder, som ledare och ungdomar utvecklade i verksamheten för att göra den mer demokratisk utifrån ungdomarnas perspektiv. Minns att både ledare och ungdomar reagerade på att den som inte satte sin egen spade i jorden, kunde vara med och dela på frukten ;) Därför hoppas jag att Kristina Alexanderson vinner framgång i sitt arbete – bland annat med att lära ut användningen av Creative Commons licenser så att frukten av det kollektiva arbetet kommer alla till del.
Medan jag ägnat dagen åt detta har andra dragit en lans för internet och dess frihet på annat sätt: Intensifier, som skrivit om flödande bistånd där han synliggör makthavares resonemang om internets goda och dåliga flöden; Anna Troberg, som hunnit med att uppmärksamma både Intensifiers och IT-minister Anna Karin Hatts aktiviteter. Därutöver fångas jag av Mark Klamberg som förklarar skillnaden mellan folkmord och brott mot den egna befolkning, vilket Libyens diktator anser sig ha makt att ägna sig åt - ostört. Samtidigt här hemmavid beskyddar Emil Isberg en kulturupplevelse och uppmanar fler att följa hans exempel. Är själv en varm anhängare av att det finns välbevarade miljöer som möjliggör för dagens människor att berätta något om människors villkor under den förändring som skett.
Till sist: SSBD, som på ett bra sätt sammanfattat veckan som gick och Thomas Hartman, som ger oss ett annat exempel på tillståndet i tidningsvärlden, där vi tydligen måste gå till en annan källa för att få veta vad som hänt. Krishantering istället för att sopa problemen under mattan blir allt viktigare, när taskiga chefer inte längre kan hemlighålla hur de uppför sig. Paul Ronge skriver om detta mot bakgrund av Dokument inifråns reportage igår. Intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar