fredag 22 november 2013
Interaktion med Norrtelje Tidning
fredag 18 mars 2011
En väldigt väldigt stor fluga ...
... som rädda politiker och tjänstemän trasar sönder vingarna på. Så tänkte jag när jag läste SvD:s ledare, sedan jag av min son fått en länk till en artikel i DN, som förklarar varför datorer i mitt barnbarns skola står oanvända. Till att börja med trodde jag att det bara hade att göra med en utvecklingsfientlig hållning från lärare och fritidspedagoger, eftersom de hade orerat om sin roll att kompensera elevernas användning av datorer på fritiden genom att motverka datoranvändningen i skolan. Nu vet jag att de fått hjälp av ett säkerhetsmaniskt statsledningskontor utan pedagogiska kunskaper, som ställt till det. Samtidigt har den upphandling, som statsledningskontoret gjort, gett teknikfientliga lärare lokalt i de olika enheterna möjligheten att dra en suck av lättnad och göra en dygd av statsledningens säkerhetsmani.
I artikeln finns en passus som talar sitt tydliga språk:
”Globala gymnasiet har dock undantagits. Skolledningen lyckades efter långa förhandlingar övertyga stadsledningkontoret om nödvändigheten att ställa sig utanför. Där köpte man i stället in bärbara Macdatorer till alla elever och lärare - och totalt blir kostnaden en miljon kronor lägre än om skolan hade gått in i det så kallade GS-IT-avtalet.
– Vi är förstås nöjda. Det ger oss en pedagogiskt frihet och elverna är själva administratörer av sina datorer, vilket jag uppfattar som en förutsättning för att de verkligen ska kunna använda sina datorer och verkligen lära sig hur de fungerar, säger Lars Benon, rektor.”
Globala gymnasiet – varför är deras elever och föräldrar begåvade med en skolledning som orkat stå på sig? Ja, en snabb titt på skolans presentation visar en inriktning, som den ängsligaste politiker eller tjänstman kan uppleva som en garant för att skolans datorer används av elever och lärare med hög moral. En moral som till himlen bär?
Jag är sannerligen ingen förespråkare av låg moral, men har tillräckligt med kunskap för att veta att moraliserande i barns och ungdomars värld inte är särskilt framgångsrikt, eftersom vi här har med tänkande varelser att göra. Allt för mycket av den varan kan rent av bli direkt kontraproduktivt. Här som i all annan verksamhet gäller det att kunna se den möjlighet till lärande som ligger i situationen. Men förmågan att se den möjligheten, ser ut att ha gått helt i baklås. Varför har så många vuxna i barns och ungdomars omgivning drabbats av mental kortslutning när det gäller datoranvändning? Varför vill man inte fylla den användningen med nyttigheter som skolarbete också?
Därför är det rätt upplyftande att läsa kommentarerna till DN:s artikel. Där finns bland andra Kistalight med en hänvisning till en krönika, där jag möts av en inloggningssida. Genom att googla, finner jag under Gästbloggen hos Pedagog Stockholm en redogörelse som ger intrycket att någon trots allt har tänkt. När jag surfat runt hos Pedagog Stockholm slås jag av att där finns länkar till material, och hjälpmedel som jag tror att varken rektor, lärare eller fritidspedagoger i mitt barnbarns skola har en susning om. Samtidigt undrar jag varför där inte finns några länkar till UR:s material. Saker on line leder mig till en artikel i IDG.se där jag kan se att Stockholms stad ser ut att vara i gott sällskap. En länk till det ansvariga skolborgarrådet Lotta Edholms blogg med en lång rad kommentarer bidrar också till att sprida ljus över situationen. Läs och begrunda. Om det finns en strategi så saknas uppenbarligen en plan för ett demokratiskt genomförande.
Det luktar Björklunds #merkateder och peka med hela handen samtidigt som skolan ska vinnas för idén att Informations- och Kommunikationstekniken, ska vara ett stöd i undervisningen. Medan jag surfat runt och läst har jag förstått att skolan blivit ett genompolitiserat slagfält. Och i detta som i alla andra krig går stabens bristande kunskap och ledarskap ut över såväl soldaterna vid fronten (lärarna) som civilbefolkningen (barn och föräldrar). IT-mamman visar att hon med teknikens hjälp kommit närmare människor med makt i frågan och kan visa att hon tror på dialog. Medan jag bloggar vidare för att bearbeta min frustration som farmor och söka svar på frågan "Voffor gör di på detta viset?".
Tänker följa Holmgång en blogg med fokus på Stockholm stads IT-verksamhet, för att hålla mig ajour. Nu senast har han funderingar kring informationen att stadens IT-direktör numera ingår i IT-ministerns digitaliseringsråd. Sedan en runda bland mina favoriter för ett nedslag i det som rör sig i deras tillvaro – MinaModerataKarameller noterar att debattglädjen torkat in med tanke på händelserna i både Japan och Libyen; Opassande Emma ber om två klick för två barn; Mark Klamberg ger en inblick i pedagogik med exempel ur sin värld och kommenterar att Datainspektionen omprövat sin roll; samt Opinionsbloggens Johannes Forsberg, som folkbildar oss om hur klickhysterin fungerar. Allt detta och mycket därtill, som vi måste förhålla oss till på ett eller annat sätt.
måndag 14 mars 2011
Hänger Jan Björklund och skolan med i utvecklingen.
Sir Ken Robinson var gäst hos Skavlan i SVT i fredagskväll. Där bjöds vi på en lektion om det paradigmskifte som sker inom utbildningen. Ett paradigmskifte som lärarna inte är medvetna om – än mindre utbildade för. Förra året förärades han Benjamin Franklin-medaljen av The RSA (Royal Society of Arts) i London. De har gjort en animerad version av hans tacktal. Hela talet kan vi ta del av här. Materialet har jag hämtat från Sir Ken Robinsons webplats. Sedan jag sett denna animerade version är jag både upprymd och förtvivlad. Upprymd därför att jag förstår varför dagens barn tycker att skolan är så trist – förtvivlad därför att jag inser att många barn kommer att offras på vägen innan skolans rektorer och lärare har insett vad det betyder och vilka krav som ställs på dem som pedagoger. När jag läst Jan Björklunds debattinlägg är jag inte så säker på om han har en aning om vilka krav som barnens ändrade levnadsförhållanden ställer på pedagogerna. Och vilket stöd lärarna kan behöva rustas med från samhällets sida.
Just nu möter många lärare elevernas förfrågan om att använda datorer i skolarbetet, med att anse att skolan ska hålla sig så långt bort från datorer som möjligt, eftersom barnen anses spendera alldeles för mycket av sin tid med aktiviteter kopplade till datorer och mobiltelefoner. Jag blir oerhört upprörd när jag tänker på att dessa lärares attityder kan spoliera grunden för mitt barnbarns intresse för utbildning.
måndag 21 februari 2011
Information och kommunikation på dagordningen.
Denna måndag kan vi tala om att Internet och digital delaktighet lyfts fram. Kände att jag fick ny energi efter de senaste dagarnas funderingar kring medierna och den digitala klyftan. Först kom DN.se med sin lansering av sitt projekt Vårt internet som redaktionschefen Björn Hedensjö kommenterat på Ledarbloggen. Mot bakgrund av regeringens ambitioner att under 2011 presentera en Digital agenda för Sverige har nättidningen intervjuat IT-minister Anna-Karin Hatt, som för övrigt medverkade under 45 minuter i en chatt med läsarna. Det var många som utnyttjande den möjligheten. Själv ställde jag frågan: I vilken egenskap ser du mig och andra it-användare som mest värdefull - som konsument eller medborgare? Hon svarade: Både och. Allra viktigast är att vi kan få till en utveckling där vi fokuserar mer på användar- och medborgarperspektivet och hur tekniken kan göra så stor nytta som möjligt i människors vardag, snarare än att fortsätta den utveckling som hittills framför allt varit väldigt teknikdriven. På andras frågor om övervakning och kontroll samt datalagring upprepade hon bara vad vi har hört till leda från andra ledande personer inom regeringen.
Från DN.se gick Anna-Karin Hatt vidare till ett av regeringens Rundabordssamtal, denna gång om IT i skola och utbildning, som sändes på nätet, Dessa rundabordssamtal ingår i regeringens arbete med Sveriges digitala agenda. Tycker skolpolitiker och alla andra med intresse för skolans utveckling borde offra tid och kolla in detta. Där sas en hel del bra saker om nödvändigheten av kommunala prioriteringar och ledningens kompetens när det gäller förmågan att se möjligheterna i användningen av tekniken. Det som fastnat hos mig var berättelserna från Falkenberg och Västerås samt eleven Joar i Nacka, som talade klarspråk om hoten mot det entreprenöriella i undervisningen som kan uppträda om det skapas gemensamma verktyg. Hans idéer om ett samspel mellan lärare och elever med hjälp av tekniken tilltalade mig. Gillade också KTH:s intresse av lärarutbildningar och deras önskan om en commynity för eldsjälar för att kunna dela med sig till skolledare samt forskning om vad detta lärande betyder för eleverna. Vem eller vilka är intresserade av att satsa pengar på detta? Bland läromedelsföretagen var det vad jag kunde uppfatta bara Natur och Kultur, som insåg att skolmiljön är förpackad för en mainstreamverksamhet, vilket även läromedlen anpassats till. Idag handlar det om elevernas individuella utveckling för att nå uppsatta mål, vilket kräver nytt tänk när det gäller läromedel. Andra företrädare för branschen verkade sitta fast i samma tänk som musik-, film- och spelindustrin tidigare visat upp med hänvisning till upphovsrätten.
Debatten väckte i vart fall mitt intresse för såväl Datorn i Utbildningen som Framtidens lärande. En fråga, som infinner sig, är naturligtvis hur utbildningsanordnare kan kombinera behovet av samverkan inom kompetensutvecklingen med statens krav på konkurrens när det gäller genomförandet. Tänker på situationen under 1970-talet när den ansvarige chefen för Fritidsgårdsverksamheten i Stockholms stad gjorde sig extra inkomster genom att ge ut läroböcker, som användes inom folkhögskolornas utbildning av fritidsledare. Vad han gjorde var att beskriva de metoder, som ledare och ungdomar utvecklade i verksamheten för att göra den mer demokratisk utifrån ungdomarnas perspektiv. Minns att både ledare och ungdomar reagerade på att den som inte satte sin egen spade i jorden, kunde vara med och dela på frukten ;) Därför hoppas jag att Kristina Alexanderson vinner framgång i sitt arbete – bland annat med att lära ut användningen av Creative Commons licenser så att frukten av det kollektiva arbetet kommer alla till del.
Medan jag ägnat dagen åt detta har andra dragit en lans för internet och dess frihet på annat sätt: Intensifier, som skrivit om flödande bistånd där han synliggör makthavares resonemang om internets goda och dåliga flöden; Anna Troberg, som hunnit med att uppmärksamma både Intensifiers och IT-minister Anna Karin Hatts aktiviteter. Därutöver fångas jag av Mark Klamberg som förklarar skillnaden mellan folkmord och brott mot den egna befolkning, vilket Libyens diktator anser sig ha makt att ägna sig åt - ostört. Samtidigt här hemmavid beskyddar Emil Isberg en kulturupplevelse och uppmanar fler att följa hans exempel. Är själv en varm anhängare av att det finns välbevarade miljöer som möjliggör för dagens människor att berätta något om människors villkor under den förändring som skett.
Till sist: SSBD, som på ett bra sätt sammanfattat veckan som gick och Thomas Hartman, som ger oss ett annat exempel på tillståndet i tidningsvärlden, där vi tydligen måste gå till en annan källa för att få veta vad som hänt. Krishantering istället för att sopa problemen under mattan blir allt viktigare, när taskiga chefer inte längre kan hemlighålla hur de uppför sig. Paul Ronge skriver om detta mot bakgrund av Dokument inifråns reportage igår. Intressant.
torsdag 4 februari 2010
Dagen efter Stora Bloggpris-galan.
Det har varit en hektisk dag med en översvämmad mejlbox med Grattis och kramar, en telefon och mobil, som ringer från när och fjärran, och dessutom kände jag starkt för att vara med och fila på ett debattinlägg i Aftonbladet om exporten av övervakningsteknologi till Libyen, vilket visades i SVT:s Korrespondenterna i går kväll.
Uppståndelsen kring bloggpriset är ett intressant fenomen i sig och jag har haft anledning ställa mig frågan om Johanna Ögren i DN har rätt i sina iakttagelser. Gör jag detta för att synas? Nej, egentligen inte, eftersom jag rätt ofta känner mig ställd när allför mycket ljus faller på min person. Igår var jag så inställd på att Henrik, Marie eller Elin skulle vinna att jag aldrig hann bli ockuperad av några rädslor. Därför blev det också mer än bara Tack, tack, tack, som jag tidigare hade svarat dom, som frågat ifall jag hade förberett ett tack-tal. För mig är bloggandet främst ett sätt att vidga mina vyer och processa kunskap. Dit hör både knåpandet med ett inlägg och det meningsutbyte som artiklar, kommentarer och mejl leder till. Sedan blir jag självfallet glad om andra läser och gillar mitt engagemang.
För den som inte redan sett AB:s rapportering från galan finns en del länkar på Stora Bloggprisets webbplats. Opassande; Sagor från livbåten; Lars-Erick; pch Skärvor från skäret är bara några axplock ur hyllningskören. Jag är obeskrivligt tacksam för allt som jag fått vara med om: Glasskulptur, diplom, ny mobil, blommor, gala i sällskap med goda vänner och mina närmaste och alla glada hurra-rop. Gårdagens pris ledde till en radiointervju i morse strax efter klockan nio och en premiär när jag fick chatta med Aftonbladet läsare. Det har också lett till att jag fått en hel del input kring teman som intresserar mig. Här bland andra twittraren Dr P.O. som funnit en intressant länk om Framtidens (Nutidens?) skola. Medan jag kollar in den YouTube-film han funnit, tänker jag på att medan många i vuxenvärlden förfasar sig över internet, fyller annat stoff än skolans och lärares ungdomarnas mobiler med innehåll. Synd både för ungdomarna, som missar så mycket av värde, och lärare, som missar att själva lära sig hur de kan använda tekniken i sitt arbete. Egentligen är det bara fantasin sätter gränser. Men det passar naturligtvis inte den som tycker att riktig lärdom bara kan vinnas med tagelskjortan på.
Nu följer en räcka dagar a f k då farmor ska umgås med barnbarnen fram till dess att föräldrarna är hemma igen. Men jag kan nog inte avhålla mig helt från nätet ;-)
onsdag 28 oktober 2009
Media för att byta ord på gator och torg.
När jag läser Emmas upprop om att bidra på olika sätt för att presentera Piratpartiets idéer vid samtal med människor på gator och torg. Vid sådana mötet tar många för givet att det som gäller viktiga saker i livet måste fästas på papper för att dess betydelse ska kunna värderas. Jag hör redan för mitt inre öra en hel del hånfulla kommentarer, som om ett försvar för ett öppet fritt internet skulle vara liktydigt med att vi pirater ogillar ord som bärs fram med hjälp av papper. Tvärtom – vi ser kombinationsmöjligheterna! Det är den fria informationen, som är det viktiga och tekniken kan underlätta flödet av information till – från – mellan människor. Därför ska jag ägna en del tid åt Emmas funderingar. Lars-Erick har redan bidragit på ett konstruktivt sätt.
Anaïs skrev igår ett mycket intressant inlägg om Informationens kritiska massa I som sätter fingret på tillitens betydelse vid tolkningen av det som vi ser och hör. Inspirerad därtill av Paula Hammarskog hos Mindpark. ”Experter, auktoriteter och myndigheter har inte bemästrat övergången till det på information övergödda samhället. De misslyckas med att skapa tillit. De brister i sin kommunikationsförmåga. Vi litar inte längre på att de vet bättre”, skriver Anaïs och ställer frågan: ”Vad händer då när dessa myndigheter, eller den stat, som inte längre väcker tillit börjar samla in information om oss?”
Bra fråga, som Anaïs söker svar på med hjälp av referenser till en tillförlitlig person och en koppling till Kafkas Processen. Inlägget lockar Linus L till en kommentar, som väcker min lust att gå till biblioteket för en repetition. Men först några tankar kring den uppgift som Emma lägger ut för oss alla att ta sig an på olika sätt. I det sammanhanget tänker jag på några statistikuppgifter, som jag fann via Joakim Jardenberg. Det är rätt intressant att se skillnaden i användningen av sociala medier i förhållande till e-post relaterad till ålder. Samtidigt väcks min nyfikenhet kring alla dem som saknas i alla ålderskategorier. Hur når vi dem, som ännu inte insett att tekniken skulle kunna vara verktyget för att göra politiker seende; det finns människor som mals ner i Grottekvarnen, när systemhanterarna skyller driftproblemen på människor, som kommit i kläm, istället för att söka fel i sitt eget sätt att tolka och tillämpa manualerna.
Men när människorna inte passar in i den människosyn, som manualerna bygger på, då får vi revidera vår uppfattning om vad som är mänskligt – här mästerligt fångat av Badlands Hyena. Enligt SvD och Aftonbladet finns det en rektor som raljerar kring ett antal diagnoser som dyslexi och anorexi, när han vill synliggöra att konsulenter med olika ”stuprörsuppdrag” kan skapa mer problem än de löser. Men, hur man än vänder och vrider på saken, kan rektorns rallarsvingar knappast ses som särskilt konstruktiva och jag förstår alla dem som undrar över om vederbörande besitter kompetensen att vara ledare för lärare och elever i en modern gymnasieskola. Annars gläder jag mig åt Oscar F:s inlägg och hoppas att hans tilltro till Lena Ek inte ska komma på skam. Vad vi annars tycker om FRA, som bland andra Oscars partivänner i riksdagen ställt till med, tolkar Sagor från livbåten på ett föredömligt sätt. Hax redogör för läget när det gäller Telekompaketet och Mark Klamberg kommenterar. Sedan glada tillrop – Mary XJ är inne i arbetet för att komma med på Moderaternas valsedel i Stockholms län. Mitt i steget håller dock tummen i ögat på hennes allianssyster – näringsministern. Det håller inte att trixa med siffrorna, när många kan granska och kommentera. Länge levet ett öppet och fritt internet!
Avslutar med ett varmt tack till Scaber Nestor, som hedrat mig med en nominering till Stora Bloggpriset. Det senaste året i bloggosfären har verkligen varit en resa – från att vara en rätt aningslös farmor med fördomar om Piratpartiet till att bli en entusiastisk anhängare och medlem, sedan jag insett vad som egentligen står på spel och att jag bidragit till ett moras för frågor som rör internet med min röst vid föregående val.