Visar inlägg med etikett utbildning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett utbildning. Visa alla inlägg

onsdag 23 april 2014

Kan goda fostra de onda med hårdare tag?

Det är mycket länge sedan jag läste en artikel där den litterära elitens upphöjdhet är så tydlig som i söndagens SvD Kultur, där frilansjournalisten Vegard Tenold Aase skriver om den mäktige litteraturagenten Andrew Wylie, i branschen mest känd som Schakalen. Elitist är ett epitet som han inte har något emot. När det berättas om hans syn på läsplattor och den goda litteraturens kraft, som han finner i sina bokhyllor, då fylls jag av känslor som alltid infinner sig inför högfärdiga människor. Dom som tror sig om att vara förmer, utan en tanke på hur många andra som på olika sätt bidragit till att de kunnat inta sin position.

Nog är det ett tecken i tiden att eliten agerar, som de gör, när det gäller Internet och dess möjligheter för vanligt folk att redovisa sin intellektuella nivå genom sin efterfrågan och visa sin samhällsposition med hjälp av ett tangentbord. Borta är rättesnöret att nobless förpliktar.

Tankar om detta följde mig in i sömnen, som bjöd på drömmar med återspegling av barndomens upplevelser av att vara fattig i betydelsen att sakna pengar. Något som pappa var klok nog att reducera betydelsen av genom att upphöja uppfinningsrikedomen till något mer eftersträvansvärt. I hans föreställningsvärld låg möjligheten till förändring i ett bildat folk – märk väl inte folk med utbildning. Bildning skulle vinnas framförallt genom att läsa och skriva. Känslan för kvalitet var något som skulle komma med tiden allt eftersom mängden av det lästa och skrivna ökade, det var han helt övertygad om. Hans egen bildningshunger hade som ung renderat honom en rejäl dagsedel när den sparsamme husbonden kommit på honom med att läsa i det sken, som den öppna dragluckan i vedspisen gav. Öppen draglucka kostade fler vedträn. 

De tankarna fick sedan ny näring när jag läste DN-artikeln ”Näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röster” där Jonas Thente analyserar det tillvägagångssätt, som journalister inom kultureliten använt sig av, när de tagit sig an de människor, som de benämner Näthatare eller helt felaktigt Troll. Att trolla är något annat än att ösa sitt hat över någon, varför TV3:s Trolljägarna visar att inte heller Robert Aschberg ägnat sina villebråd någon särskilt skarp analys. Aschbergs populistiska metod att själv ta itu med det, som Polisen inte klarar av, är en skam både för Sverige som rättssamhälle och Robert Aschberg som journalist. Jag försöker finna tröst i DN:s Niklas Wahlöfs förhoppning om att vi ska lära oss hur småaktigt och fult det är att hata och att det ordet inte ska användas lika frekvent i framtiden. Jag befarar dock att Aschbergs grepp är mest populärt hos dem, som vi inte kan förvänta oss bättre av. Skillnaden är hårfin mellan TV3/Robert Aschberg och ett medborgargarde. 

Men det ligger väl helt i linje med hur de etablerade partierna tar sig an kriminalpolitiken. Läste artikeln Staden där alla är övervakade och tänkte med fasa på en framtid för mina barnbarn, där samhället fostrar ögontjänare och samtidigt blundar för risken att skapa grogrund för våldsverkare. Helt klart saknas idag en evidensbaserad kriminalpolitik förankrad inom rättsväsendet. Och en vilja att upplysa överheten om att nobless förpliktar. Intressant?

fredag 1 juli 2011

Konsten att sätta den politiska dagordningen.

Mitt i nyhetstorkan och som en puff inför ett seminarium i Almedalen anordnat av Svenskt Näringsliv sent söndag eftermiddag landar rapporten ”Konsten att strula till ett liv”, som fått god massmedial spridning. Här en debatt i SVT Play mellan Stefan Fölster och Karin Olsson. Som vanligt är det inga problem för Svenskt Näringslivs Stefan Fölster att få utrymme för sina utspel, som dock möts av kraftiga reaktioner på sina håll – här i P1; SvD Näringsliv; SvD Sanna Rayman; SvD Kultur – Emma Stenström; SvD Opinion 1; SvD Opinion 2: DN Ekonomi; DN 1; DN 2; DN Kultur & Nöje -; Sydsvenskan Kultur & nöjen – Per Svensson; Expressen – Ledaren; Aftonbladet; bara för att nämna en del. Var för sig har artiklarna samlat på sig rejält med kommentarer, bland annat Kulturekonomi, varför Stefan Fölster har all anledning att vara nöjd med det spinn, som hans intresseorganisation har skapat alldeles lagom till deras uppstart av Almedalsveckan.


Helt klart kan man reagera på utspelet på många olika sätt, utifrån var man står politiskt och kunskapsmässigt eller hur träffad man känner sig av att vara nedvärderad som onyttig i ögonen hos Svenskt Näringslivs rapportproducenter, påhejade av Stefan Fölster. Sammantaget vågar jag ändå påstå att avsaknaden av det perspektiv som Per Svensson så välformulerat ger uttryck för, gör att man kan undra vilken akademisk kvalitet Svenskt Näringsliv sökte när de intresserade sig för uppgiften att styra studenter in i rätt fålla. Fler än jag har nog hört talas om beställningsjobb. Här gäller inte enbart att ”onyttiga” kurser ska ge lägre studiestöd, utan att de studenter som väljer de för Svenskt Näringsliv nyttiga kurserna ska kunna få nedskrivna studieskulder.


De som har råd att betala själv ska således kunna fortsätta med de ”onyttiga” högskolekurserna – om där fortfarande finns en marknad för det – medan ambitiösa studenter, som satsar på kurser populära hos Svenskt Näringsliv, ska kunna få avskrivning av studielån. När Stefan Fölster argumenterade i SR Ekot och bland annat framhöll att vårdbiträdet och den anställde i handeln ska slippa betala skatt, som går till onyttiga högskolekurser och studiestöd till dessa, då vände det sig i min mage. Varför skulle de lågavlönade inom vården och handeln ha lika svårt att förstå värdet av kurser inom kulturområdet som Stefan Fölster och de av honom anlitade ekonomerna? Ett i mina ögon riktigt grovt försök att slå blå dunster i lågavlönades ögon för att inbilla dem att ännu flera jobbskatteavdrag är den enda vägen för att de ska få sin ekonomi att gå ihop.


Dessutom misstänker jag att det kan förhålla sig med den här undersökning på samma sätt som med det utspel om Plan B – Den dolda jakten på välfärd, där Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv och Fredrik Bergström, Handelns utredningsinstitut, hösten 2007 pekade ut 95 procent av svenska folket som fuskare, vilket gick in hos regeringen som Guds ord i en tok och ledde till allvarliga förändringar i sjukförsäkringen. När jag kämpade för att få fram den undersökning som påstods rymma fakta om saken, då kammade jag noll trots tålmodiga ansträngningar. Sedan dess tar jag Stefan Fölster och Svenskt Näringsliv med en rejäl nypa salt. Det är tankeproduktion för en viss politik, som Svenskt Näringsliv sysslar med och då väljer man att fokusera enbart på sådant som stärker den egna agendan, men det är inte detsamma som att gynna en politik för ett långsiktigt hållbart näringsliv i vårt land.


Vi har ju sett hur det sedan gick med sjukförsäkringen. Turbulens i riksdagen och stor träta om regeringen kände till vilka effekter de ändrade reglerna skulle få i det verkliga livet. Forskaren Björn Johnsson vid Malmö Högskola berättar här om vad han funnit vilket han samlat i sin bok ”Kampen om sjukfrånvaron”. Undrar om den saken får något utrymme i Almedalsveckans späckade program, som Politikerkollen redovisar i siffror. Själv tänker jag följa en del på webben, bland annat FORES samarrangemang med Timbro den 5 juli kl 15.00 – 16.00 med rubriken ”Tankesmedjorna sätter agendan”. I övrigt vill jag följa det som händer på bloggplats H12, som jag minns med glädje från förra sommaren, då jag som riksdagskandidat för Piratpartiet var på plats. Sist men inte minst kommer jag naturligtvis dessutom att följa piraters och andra digitalt aktiva vänners kommentarer på facebook och twitter.


Avrundar med Göran ombord på Livbåten, som skriver mycket tänk- och läsvärt om att slitas mellan partilojalitet och sökandet efter klarare bilder av det som pågår. Här tänker jag osökt på Sten Selanders dikt Mannen i spegeln om vikten att vara ärlig mot den person som man ser i ögonen varje morgon framför spegeln. Håll liv i den interna kritiska debatten – det finns gott om exempel hur illa det kan gå när partiledarna förväntar sig att aktiva ska uppträda som partimegafoner.

Intressant.

måndag 14 mars 2011

Hänger Jan Björklund och skolan med i utvecklingen.



Sir Ken Robinson var gäst hos Skavlan i SVT i fredagskväll. Där bjöds vi på en lektion om det paradigmskifte som sker inom utbildningen. Ett paradigmskifte som lärarna inte är medvetna om – än mindre utbildade för. Förra året förärades han Benjamin Franklin-medaljen av The RSA (Royal Society of Arts) i London. De har gjort en animerad version av hans tacktal. Hela talet kan vi ta del av här. Materialet har jag hämtat från Sir Ken Robinsons webplats. Sedan jag sett denna animerade version är jag både upprymd och förtvivlad. Upprymd därför att jag förstår varför dagens barn tycker att skolan är så trist – förtvivlad därför att jag inser att många barn kommer att offras på vägen innan skolans rektorer och lärare har insett vad det betyder och vilka krav som ställs på dem som pedagoger. När jag läst Jan Björklunds debattinlägg är jag inte så säker på om han har en aning om vilka krav som barnens ändrade levnadsförhållanden ställer på pedagogerna. Och vilket stöd lärarna kan behöva rustas med från samhällets sida.


Just nu möter många lärare elevernas förfrågan om att använda datorer i skolarbetet, med att anse att skolan ska hålla sig så långt bort från datorer som möjligt, eftersom barnen anses spendera alldeles för mycket av sin tid med aktiviteter kopplade till datorer och mobiltelefoner. Jag blir oerhört upprörd när jag tänker på att dessa lärares attityder kan spoliera grunden för mitt barnbarns intresse för utbildning.

Intressant.


måndag 21 februari 2011

Information och kommunikation på dagordningen.

Denna måndag kan vi tala om att Internet och digital delaktighet lyfts fram. Kände att jag fick ny energi efter de senaste dagarnas funderingar kring medierna och den digitala klyftan. Först kom DN.se med sin lansering av sitt projekt Vårt internet som redaktionschefen Björn Hedensjö kommenterat på Ledarbloggen. Mot bakgrund av regeringens ambitioner att under 2011 presentera en Digital agenda för Sverige har nättidningen intervjuat IT-minister Anna-Karin Hatt, som för övrigt medverkade under 45 minuter i en chatt med läsarna. Det var många som utnyttjande den möjligheten. Själv ställde jag frågan: I vilken egenskap ser du mig och andra it-användare som mest värdefull - som konsument eller medborgare? Hon svarade: Både och. Allra viktigast är att vi kan få till en utveckling där vi fokuserar mer på användar- och medborgarperspektivet och hur tekniken kan göra så stor nytta som möjligt i människors vardag, snarare än att fortsätta den utveckling som hittills framför allt varit väldigt teknikdriven. På andras frågor om övervakning och kontroll samt datalagring upprepade hon bara vad vi har hört till leda från andra ledande personer inom regeringen.


Från DN.se gick Anna-Karin Hatt vidare till ett av regeringens Rundabordssamtal, denna gång om IT i skola och utbildning, som sändes på nätet, Dessa rundabordssamtal ingår i regeringens arbete med Sveriges digitala agenda. Tycker skolpolitiker och alla andra med intresse för skolans utveckling borde offra tid och kolla in detta. Där sas en hel del bra saker om nödvändigheten av kommunala prioriteringar och ledningens kompetens när det gäller förmågan att se möjligheterna i användningen av tekniken. Det som fastnat hos mig var berättelserna från Falkenberg och Västerås samt eleven Joar i Nacka, som talade klarspråk om hoten mot det entreprenöriella i undervisningen som kan uppträda om det skapas gemensamma verktyg. Hans idéer om ett samspel mellan lärare och elever med hjälp av tekniken tilltalade mig. Gillade också KTH:s intresse av lärarutbildningar och deras önskan om en commynity för eldsjälar för att kunna dela med sig till skolledare samt forskning om vad detta lärande betyder för eleverna. Vem eller vilka är intresserade av att satsa pengar på detta? Bland läromedelsföretagen var det vad jag kunde uppfatta bara Natur och Kultur, som insåg att skolmiljön är förpackad för en mainstreamverksamhet, vilket även läromedlen anpassats till. Idag handlar det om elevernas individuella utveckling för att nå uppsatta mål, vilket kräver nytt tänk när det gäller läromedel. Andra företrädare för branschen verkade sitta fast i samma tänk som musik-, film- och spelindustrin tidigare visat upp med hänvisning till upphovsrätten.


Debatten väckte i vart fall mitt intresse för såväl Datorn i Utbildningen som Framtidens lärande. En fråga, som infinner sig, är naturligtvis hur utbildningsanordnare kan kombinera behovet av samverkan inom kompetensutvecklingen med statens krav på konkurrens när det gäller genomförandet. Tänker på situationen under 1970-talet när den ansvarige chefen för Fritidsgårdsverksamheten i Stockholms stad gjorde sig extra inkomster genom att ge ut läroböcker, som användes inom folkhögskolornas utbildning av fritidsledare. Vad han gjorde var att beskriva de metoder, som ledare och ungdomar utvecklade i verksamheten för att göra den mer demokratisk utifrån ungdomarnas perspektiv. Minns att både ledare och ungdomar reagerade på att den som inte satte sin egen spade i jorden, kunde vara med och dela på frukten ;) Därför hoppas jag att Kristina Alexanderson vinner framgång i sitt arbete – bland annat med att lära ut användningen av Creative Commons licenser så att frukten av det kollektiva arbetet kommer alla till del.


Medan jag ägnat dagen åt detta har andra dragit en lans för internet och dess frihet på annat sätt: Intensifier, som skrivit om flödande bistånd där han synliggör makthavares resonemang om internets goda och dåliga flöden; Anna Troberg, som hunnit med att uppmärksamma både Intensifiers och IT-minister Anna Karin Hatts aktiviteter. Därutöver fångas jag av Mark Klamberg som förklarar skillnaden mellan folkmord och brott mot den egna befolkning, vilket Libyens diktator anser sig ha makt att ägna sig åt - ostört. Samtidigt här hemmavid beskyddar Emil Isberg en kulturupplevelse och uppmanar fler att följa hans exempel. Är själv en varm anhängare av att det finns välbevarade miljöer som möjliggör för dagens människor att berätta något om människors villkor under den förändring som skett.


Till sist: SSBD, som på ett bra sätt sammanfattat veckan som gick och Thomas Hartman, som ger oss ett annat exempel på tillståndet i tidningsvärlden, där vi tydligen måste gå till en annan källa för att få veta vad som hänt. Krishantering istället för att sopa problemen under mattan blir allt viktigare, när taskiga chefer inte längre kan hemlighålla hur de uppför sig. Paul Ronge skriver om detta mot bakgrund av Dokument inifråns reportage igår. Intressant.