2019-12-22 Kriminell i USA vs Sverige.

Är fortfarande rejält skakad sedan jag igår kollade på Netflix´s dokumentär

om hur “Det 13:e tillägget” i USA:s konstitution, av USA:s rättsväsende har

använts och fortsatt används så att slaveriet återskapats för att beröva en

betydande andel av afroamerikaner deras rättigheter som medborgare.

Filmen följs upp med ett samtal mellan Ophrah Winfrey och filmens

regissör Ava DuVernay, som kompletterar bilden av en fängelseindustri,

som återskapat slaveriet, även för den oskyldige, som utsatt för

fångvaktarnas övervåld, erkänner sig skyldig och därmed avsäger sig

sina medborgerliga fri- och rättigheter för resten av sitt liv.

Det var mot den bakgrunden, som D J Trump under sin valkampanj

uppmanade sina anhängare att angripa häcklare (som vågade öppna

munnen) med ett slag på käften! Vilket filmen visar utan försköning.

Som tänkbar vinnare i valet kunde han också tala öppet om att fångar

skulle uppföra muren mot Mexiko till en billig peng. Det visar att

fängelseindustrin idag har blivit en betydande maktfaktor i förhållande

till de olika presidentkandidaterna.

Hade jag inte sett och hört filmens olika inslag ur dokumentärt material,

som filmskaparna har haft tillgång till, hade detta varit omöjligt att ta för

sanning. Inför dessa fakta tvingas jag konstatera att USA förtrycker en

betydande andel av sin befolkning, på samma sätt, som Ryssland och

Kina uppträder mot dem, som deras regimer ogillar.

På individnivå, ställer jag mig frågan: - Vilka är det som söker sig till ett jobb

med möjligheter att misshandla intagna, som inte erkänner brott de inte har

begått?! Finns det sådana fångvaktare även i Sverige? För de kan ju inte

kallas kriminalvårdare? Under tiden, som jag skriver, hör jag radion i

bakgrunden - ett program om svenska mäns dödliga våld mot kvinnor och

om Kriminalvården, som använder 15 år gamla program för att rehabilitera

dessa dömda män, varav en del återfaller i sitt för nya kvinnor livsfarliga

beteende gång på gång. Programmet för bot och bättring, har hämtats från

USA och anses av företrädaren för Kriminalvården i radioprogrammet

“Berättelser ur verkligheten” vara användbart även om det inte lett till de

resultat, som de har hoppats på. 

Studsar till och tänker: - Varför tror kriminalvårdare i Sverige att kollegor

i USA (med deras rättssystem) besitter den kompetens som Sverige behöver?!

- Kollegialitet eller Yrkesskada? Eller att det är lika viktigt med repressalier

på det mentala som det fysiska planet i ett land där ledningen för

Kriminalvården tror att det är möjligt att med rätta metoder ge människor

antingen mentalvård eller utbildning & bildning, som en väg till insikt om

vad som krävs för att visa bot och bättring. 

I USA har en fånge satt sin sista potatis efter två återfall efter att han har

varit frisläppt från deras fängelsemiljö däremellan.

Därifrån hämtar Kriminalvården i Sverige program för rehabilitering av män

som mördar kvinnor?!?!?!

Det måste väl vara populism av bästa märke?! Den saken borde

feministerna i alla våra etablerade medier ägna stor uppmärksamhet för att

sedan ställa ansvariga mot väggen. För det är väl bara Pop-feminister, som

sätter sin självpåtagna roll att hämnas framför en rättssäker lagstiftning

rörande Brott och straff parad med en anständig Kriminalvård.  

Rättsröta eller rättssäkerhet – Du väljer!

Den 27 juli skrev Pernilla Ström i en mycket läsvärd ledare i SvD under rubriken ”Rättsstaten prövas bäst under tryck”. Detta sedan hon läst böckerna ”Spår” av Lena Sundström och ”Barnläkarfallet – en förnekad rättsskandal” av Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter. Den förra handlar om utlämningen av de två egyptierna och den senare om läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som anklagades för att ha dödat ett spädbarn. Pernilla Ström är inte nådig när hon sammanfattar det som böckerna bär vittnesbörd om: ”Det är tjänstemän som gör sig skyldiga till grova förseelser, men som ostört kan klättra vidare i ämbetsmannahierarkierna. Det är chefer och generaldirektörer som mörklägger och tystar. Det är kolleger som ser vad som sker men tiger. Det är skenheliga diplomater, ljugande politiker och myndigheter som täcker upp för varandra. Det är riksåklagare som slår knut på sig själva för att se till att ingen behöver ställas till svars. Och det är enskilda människor som får sina liv sönderslagna.”

I avvaktan på andra åtgärder för att förhindra en upprepning rekommenderar hon dessa böcker som obligatorisk läsning för landets politiker, verksachefer och rättsskipare. Jag instämmer och vill lägga till ytterligare material i form av ett debattinlägg av Jonatan Meyer i SvD Brännpunkt den 9 juni 2014 ”Prioritera att förebygga brott” och inlägget den 4 juni 2014 av Jonas Klintberg och Olle Eriksson ”Superfängelserna äromänskliga och kostsamma.” Pengarna skulle kunna användas bättre genom att till exempel stärka brottsoffrens ställning och utveckla metoderna och kompetensen för att göra den så kallade medlingen till ett kraftfullt verktyg för såväl brottsoffrens möjligheter att bearbeta sina trauman som förövarens att komma till insikt om följderna av sitt handlande både för andra och egen del samt att straffet innebär en möjlighet att sona brottet och lägga en grund för ett liv i frihet under eget ansvar.

Men, så länge som verksamma inom rättsväsendet inte inser sin roll som ”dygdemönster”, måste vi har ett visst fördrag med att de med sämre vana vid ett skötsamt liv ibland gör sig skyldiga till brott. Men, om vi ger upp tron på möjligheterna till en förändring både när det gäller de anställda inom rättsväsendet och brottslingarna, som genererar deras arbete, då är vi som rättsstat riktigt illa ute.

Störst ansvar för att fixa en förändring ligger hos dem, som anser sig vara förståndiga. Istället för att tävla om vilket politiskt parti, som är bäst på att pressa fram hårdare tag mot brottslingar, borde de politiker, som värdesätter ett upplyst folk och ett rättssäkert samhälle, samverka för en evidensbaserad kriminalpolitik. Folkets uppgift i valtider att att visa vilket man föredrar – En rättsröta som breder ut sig eller en rättssäker och evidensbaserad politik för kriminalvården.

Att juridik intresserar visar ett nyhetsinslag i Sveriges Radio P3, som refererar till en diskussion i sociala medier, där fråga uppkommit om en apa kan anses ha upphovsrätt till en bild som den tagit. Läraktiga apor verkar vara lösningen på att ordna med ”fair use” av innehåll på nätet :-). Lyckligtvis finns Piratpartiet, som sätter sitt hopp till att Sveriges lagstiftande församling Riksdagen ska inse att Upphovsrättslagstiftningen behöver en rejäl översyn. Men det kommer förmodligen inte att hända med mindre än att ett gäng pirater kommer in i Sveriges Riksdag. Amelia Andersdotter berättar om hur långt EU kommit med sitt reformarbete. Jag och Ulrika Ring har kommit fram till att vi lokalt i vår kommun måste jobba för att väljare ska kryssa Amelia i riksdagsvalet. Hon är även kunnig när det gäller dataskydd. 

Till allt detta kommer den övervakning som vi idag vet sker i ett samarbete mellan NSA och FRA, vilket Christian Engström skriver om och som SVT:s Uppdrag Granskning redovisade igår kväll. Avrundar med några ord om att jag tydligen missat att partiets kampanjmaterial blivit slagträn i händerna på en del pirater, som uppenbarligen vill ha ett material för att inspirera dem, som gillar tuffa pirater modell Ye Banished Privateers. Jag har trott att de och alla andra tuffa pirater redan tillhörde våra bästa vänner och därför skulle förstå att vi behöver ett material för att fånga intresset hos dem som hittills mest hört illvilliga omdömen om oss. Ger därför Emma Opassande en chans att berätta hur hon och andra tänkt när de jobbat med denna uppgift. 

Intressant?

Kan goda fostra de onda med hårdare tag?

Det är mycket länge sedan jag läste en artikel där den litterära elitens upphöjdhet är så tydlig som i söndagens SvD Kultur, där frilansjournalisten Vegard Tenold Aase skriver om den mäktige litteraturagenten Andrew Wylie, i branschen mest känd som Schakalen. Elitist är ett epitet som han inte har något emot. När det berättas om hans syn på läsplattor och den goda litteraturens kraft, som han finner i sina bokhyllor, då fylls jag av känslor som alltid infinner sig inför högfärdiga människor. Dom som tror sig om att vara förmer, utan en tanke på hur många andra som på olika sätt bidragit till att de kunnat inta sin position.

Nog är det ett tecken i tiden att eliten agerar, som de gör, när det gäller Internet och dess möjligheter för vanligt folk att redovisa sin intellektuella nivå genom sin efterfrågan och visa sin samhällsposition med hjälp av ett tangentbord. Borta är rättesnöret att nobless förpliktar.

Tankar om detta följde mig in i sömnen, som bjöd på drömmar med återspegling av barndomens upplevelser av att vara fattig i betydelsen att sakna pengar. Något som pappa var klok nog att reducera betydelsen av genom att upphöja uppfinningsrikedomen till något mer eftersträvansvärt. I hans föreställningsvärld låg möjligheten till förändring i ett bildat folk – märk väl inte folk med utbildning. Bildning skulle vinnas framförallt genom att läsa och skriva. Känslan för kvalitet var något som skulle komma med tiden allt eftersom mängden av det lästa och skrivna ökade, det var han helt övertygad om. Hans egen bildningshunger hade som ung renderat honom en rejäl dagsedel när den sparsamme husbonden kommit på honom med att läsa i det sken, som den öppna dragluckan i vedspisen gav. Öppen draglucka kostade fler vedträn. 

De tankarna fick sedan ny näring när jag läste DN-artikeln ”Näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röster” där Jonas Thente analyserar det tillvägagångssätt, som journalister inom kultureliten använt sig av, när de tagit sig an de människor, som de benämner Näthatare eller helt felaktigt Troll. Att trolla är något annat än att ösa sitt hat över någon, varför TV3:s Trolljägarna visar att inte heller Robert Aschberg ägnat sina villebråd någon särskilt skarp analys. Aschbergs populistiska metod att själv ta itu med det, som Polisen inte klarar av, är en skam både för Sverige som rättssamhälle och Robert Aschberg som journalist. Jag försöker finna tröst i DN:s Niklas Wahlöfs förhoppning om att vi ska lära oss hur småaktigt och fult det är att hata och att det ordet inte ska användas lika frekvent i framtiden. Jag befarar dock att Aschbergs grepp är mest populärt hos dem, som vi inte kan förvänta oss bättre av. Skillnaden är hårfin mellan TV3/Robert Aschberg och ett medborgargarde. 

Men det ligger väl helt i linje med hur de etablerade partierna tar sig an kriminalpolitiken. Läste artikeln Staden där alla är övervakade och tänkte med fasa på en framtid för mina barnbarn, där samhället fostrar ögontjänare och samtidigt blundar för risken att skapa grogrund för våldsverkare. Helt klart saknas idag en evidensbaserad kriminalpolitik förankrad inom rättsväsendet. Och en vilja att upplysa överheten om att nobless förpliktar. Intressant?

Studio Etts dom - Internet är boven.

Inledningsvis en djup suck av lättnad över Beatrice Asks pudel, eftersom reaktionen från läsare och lyssnare inte kunde avfärdas enbart som påhopp av partipolitiska motståndare under en valrörelse, där temperaturen stiger. Intressant dock att det var först när starka röster ur den egna supporterskaran höll i och satte ord på det allvarliga i fadäsen, som det tog skruv. Men, jag håller med Göran Widham – hennes sent påkomna ånger känns inte helt hundra. Vad det däremot visar är vilket ansvar för samhällsklimatet, som ligger hos olika makthavares närmaste omgivning. Något som borde leda till eftertanke hos dem, som idag försvarar allt som kommer från de egna leden och rackar ner på allt som kommer från den motsatta sidan. Mer sansade bedömare kan se hur detta förhållningssätt bidrar till att förgifta samhällsklimatet, där lösningar på olika utmaningar oftast skulle kunna bli bättre av en kombination av både förebyggande insatser och en juste kriminalpolitik istället för dagens polarisering modell dit det bär, bär det. Ett bra exempel är debatten om brott och straff som pågår bland annat här, här, här och här på SvD:s Brännpunkt.

Ett annat aktuellt exempel på vad detta samhällsklimat kan ställa till med, fick vi igår ta del av med hjälp av SVT:s Uppdrag granskning. Där fick vi följa utvecklingen i ett lokalt samhälle där ungdomar och vuxna inte insett att det som man gör i förhållande till andra människor i sin närmsta omgivning inte är ens ensak då det påverkar samhället i stort. Där fick vi se hur många ungdomar och vuxna valde att ställa sig på den ena partens sida eller att vara ”neutrala”. Det senare kan jag inte se som något annat än en missriktad omtanke eller feghet. Efter att ha läst chatten noterar jag att programmakarna inte pekar ut orten Bjästa som en ort med särskild fallenhet för att låta en pöbel i en populär persons omgivning bestämma vad som är sanning och rätt. Tvärtom betonas att det som hänt där, kan hända var som helst i vårt avlånga land. Själv vet jag av egen erfarenhet vad byskvaller kan ställa till med och det långt innan detta skvaller med alla dess osanningar och överdrifter kunde spridas med hjälp av Facebook. Sedan är det en annan sak att SR:s Studio Ett basunerar ut hur en lynchmobb på nätet tog över rättsskipningen trots att både Tingsrätt och Hovrätt dömt gärningsmannen tidigare. Det är verkligen att göra det journalistiskt enkelt för sig att i slutet av programinslaget landa i att det är internet, som är boven i detta drama.

Utan några andra jämförelser minns jag som nyinflyttad i Roslagen i slutet av 60-talet, hur jag drogs in i en härva av illasinnade rykten kring en av mina nya arbetskamraters familj och nära anhöriga. Genom att vara den som stack hål på denna under många år svällande böld, fick jag både vänner och ovänner på kuppen. Därför reagerar jag starkt när jag hör att ”vän av ordning” tror att allt vore väl, om internet inte fanns. Istället för att ta på sig det personliga ansvaret för ett juste förhållningssätt i sin egen omgivning i förhållande till det skvaller, som går omkring, inbillar man sig att det finns en lösning med olika anordningar på nätet, som kan råda bot på händelser som de i Bjästa. Vad jag kan se är det som hänt där ett resultat av att ansvaret för ungas fostran helt lagts i knäet på enskilda föräldrar och att andra vuxna tvår sina händer. Men, när ansvariga politiker tror att fler poliser, mer övervakning och hårdare tag är det enda som hjälper, då inser man inte vuxenvärldens betydelse i den sociala process som formar barns och ungas föreställningsvärld. Insiktsfulla vuxna, som lever i tonåringars närhet, vet att utvecklingen till en juste vuxen förutsätter en sund frigörelse från de egna föräldrarna och att man har möjlighet att spegla sig i andra justa vuxna. Här är de vuxna i skolan och det omgivande samhället av ovärderlig betydelse. Det känns trots allt som att det finns hopp om en läkningsprocess är möjlig när SVT:s Debatt avslutades med skolledningens ord om att dra lärdom av det som skett.

Kan i detta sammanhang inte låta bli att bjuda på ett välskrivet inlägg av Agnes Arpi om det liv, som inte låter sig inrangeras i de vanliga modellerna för att förklara världen. Undrar vad som skulle hända om hennes bilder ur arbetslivet användes som underlag för samtal om hur skitpratet omkring oss faktiskt är en del av samhällsklimatet och hur detta påverkar oss alla, inte minst barn och ungdomar i vår omgivning. Vi måste alla bli bättre på att hantera sådant som livet skakar om oss med. Framförallt inte vänta oss att någon annan ska förhindra uppkomsten av alla dessa besvärliga situationer, utan mera hur vi själva kan förhålla oss när sådana uppstår.

Rätt eller fel, men nog undrar jag vad som blir bättre av att nya Facebook-grupp kräver rektorns avgång och hänger ut ”Oscar”, som för närvarande sonar sina brott. Rätt eller fel, men nog undrar jag varför politikerna inför valet 2010 förefaller ha lättare att satsa på företeelser som Stora Säkerhetsdagen, Skydd 2010 och Security Award än program för stöd till landets skolor att hantera yttrande- och åsiktsfriheten i relation till det personliga ansvaret, som är särskilt viktigt med alla nya medier. Rätt eller fel, men nog undrar jag en hel del över det som Svensk Myndighetskontroll snappat upp att skolministerns parti är på väg att driva igenom.

Men vi kan kanske inte begära mera av varken folket eller media i ett samhälle där säkerhetsbranschen växer så det knakar, skolministerns parti vill göra barn straffmyndiga och justitieministern har svårt att tillstå att hennes uttalande varit mera populistiskt än klokt.

Intressant.

På gång om ACTA och en del annat.

Läser i itnews for australian business att Nya Zeelands handelsminister Simon Power vill ha input från allmänheten när det gäller ”synpunkter på digitala verkställighetsåtgärder, i syfte att ´bidra med att ett högre riktvärde för skydd av immateriella rättigheter´." Detta inför den 8:e förhandlingsomgången i Wellington den 12 april. Nätanvändarnas organisation InternetNZ kommer att ordna en öppen konferens två dagar innan för att redovisa hur allmänheten ser på saken. Inför den konferensen har man lanserat en webbplats PublicACTA och enligt Scoop Independent News ordnar de också ett allmänt möte den 24 mars för att ge allmänheten en chans att sätta sig in i saken. Knowledge Ecology International skriver om ACTA:the new institution och redovisar ett material med sex olika kapitel, som läckt ut.

I det sammanhanget kan det vara intressant att ta en titt på en del av den av EU-parlamentet nyligen antagna texten, där den engelska versionen lyder:

9. Calls on the Commission to continue the negotiations on ACTA and limit them to the existing European IPR enforcement system against counterfeiting; considers that further ACTA negotiations should include a larger number of developing and emerging countries, with a view to reaching a possible multilateral level of negotiation;

Översatt till svenska har något hänt, vilket Erik Josefsson, handläggare hos partigruppen De Gröna (som PP:s Christian Engström ingår i) bett Ellen Robson, European Parliament DG Presidency, Head of Unit Directorate for Legislative Acts, förklara. För närvarande lyder översättningen:

9. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta med Acta-förhandlingarna och begränsa dem till det befintliga europeiska systemet för att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna om immateriella rättigheter och för att bekämpa varumärkesförfalskning. De fortsatta Acta-förhandlingarna bör omfatta fler utvecklings- och tillväxtländer så att man eventuellt kan nå en multilateral förhandlingsnivå.

En mera korrekt översättning torde lyda som följer:

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta förhandlingarna om ACTA och begränsa dem till det befintliga europeiska systemet för immaterialrättsligt skydd mot varumärkesförfalskning och anser att de fortsatta ACTA-förhandlingarna bör omfatta ett större antal utvecklingsländer och tillväxtländer, med syfte att eventuellt nå en multilateral förhandlingsnivå.

Tänk hur det lilla ordet ”och” kan vidga betydelsen av vad som överenskommits! Nog kan man väl tala om en tillfällighet som ser ut som en tanke. Bra att vi har Erik som inte lämnar något åt slumpen. Det ska bli intressant följa om det blir någon rättelse. Om inte kan man undra vem som tjänar på att vilseleda det svenska folket.

Sedan några rader om Justitieminister Beatrice Ask senaste hugskott, som Expressens Eric Erfors skrev om igår. SvD, DN och SR har skrivit om detta tidigare. Eric Erfors noterar det som allt flera av oss lagt märke till - ”En gång i tiden var integritetsfrågor en central del i Folkpartiets politik. Så är det inte längre. Numera pågår ett kriminalpolitiskt race mot Moderaterna i tuffa tag-frågor.” Slutklämmen visar hur förblindade dessa politiska riddare har blivit ”Och vi som försöker försvara individens integritet i ett allt mer repressivt övervakningssamhälle är antingen blåögda terroristkramare eller samvetslösa drogliberaler.” Eller pedofiler skulle jag vilja tillägga.

Det finns bara ett sätt att ändra på detta: Public service-media måste ta sin uppgift som granskare på allvar och syna motiven för detta kriminalpolitiska race. Det är knappast tecken på ett politiskt ansvarsfullt ledarskap.

I avvaktan på det är det bra att Piratpartiets medlemmar och sympatisörer tar bladet från munnen. Ju flera vi blir desto större genomslagskraft. Här Fullmentalstraightjacket; Caspian Rehbinder och Svensk Myndighetskontroll.som tar till orda, även om de därmed riskerar att dra på sig ett mera närgånget intresse från statsmaktens olika organ. Idag är det 6 månader kvar till valet – det markerar jag genom att åka in till Stockholm för att dela ut flygblad tillsammans med ett gäng andra aktiva pirater.

Intressant.