Visar inlägg med etikett ungdomar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ungdomar. Visa alla inlägg

lördag 4 juni 2011

Allt kan köpas för pengar?

Läser DN:s artikel Demokrati inte så viktigt för dagens unga svenskar och har svårt att tro mina ögon. Men efter att ha rådfrågat Paki Holvander, kommunstrateg för Demokrati och Mångfald i Södertälje kommun, vet jag nu att undersökningen sker med jämna mellanrum och håller god kvalitet samt ingår i en världsomspännande forskning med ett stort antal länder involverade. Annars hade det legat nära till hands att tro att någon roar sig med att skämta i en mycket allvarlig sak. Som pensionär har jag hört om den ironiska generationen och tänkte först att dagens unga, som utsätts för enkäter om än det ena än det andra företeelsen bland unga som vuxenvärlden gärna förfasar sig över, helt enkelt pekar finger genom att inte vara helt seriösa i sina svar. Men, inser sedan att svaren kan vara helt sanningsenliga och då måste vi ställa oss frågor om vad dessa svar vilar på för grund och vad som kan ligga bakom.

Forskningsledaren Staffan I. Lindberg frågar sig också hur detta kan komma sig, men har inget svar utan kan bara göra antaganden utifrån svar från unga i sin omgivning. Helt rått kan jag tänka mig att förtroendet för politikerna, som själva tjänar rätt bra på sina politiska uppdrag, står i direkt relation till dem som är beredd att tjäna en hacka på att sälja sin röst. Inte så konstigt eftersom de politiker som slåss om makten visat att de kan sälja ut sitt tidigare deklarerade demokratiska förhållningssätt inför hotet att förlora inflytande inom politiken i allmänhet och sitt parti i synnerhet.

Piratpartiet är ett exempel på ett politiskt parti som inte hade kommit till stånd om de etablerade partierna hade varit mera lyhörda inför de samhällsförändringar som krävs i en tid då människor förväntar sig fritt kunna dra fördel av den teknik som finns för information och kommunikation. Vi människor vill ha rätt att bete oss på samma sätt som tidigare, då man med hjälp av papper och penna samt skrivmaskin olika tekniker för mångfaldigande av eget och andras tankegods och olika uttryck för kultur- och kunskapsutveckling, kunde utveckla sitt eget inre liv. Ett beteende som senare ledde till köp av sådant som man kände behov av att ha i sin ägo. Vad jag kan se är det ingen skillnad idag mot tidigare – först kollar man och utbyter meningar med andra om saken, sedan köper man det om man anser det vara värt pengarna. Som svar på detta har riksdagen skärpt lagstiftningen för att underlätta upphovsrättsindustrins jakt på människor som delar filer med varandra. För att inte tala om FRA en rad andra åtgärder i syfte att övervaka allt vad vi medborgare sysslar med när vi befinner oss ute på nätet.

Inom andra samhällsområden finns det andra exempel. Ta till exempel de unga människor, som engagerat sig för djurens rätt till en juste behandling. Vad händer i dessa unga sinnen, när det visar sig att samhället står rätt handfallen inför den vanvård som sker? Eftersom våra nyhetsmedia verkar vara ointresserade av att granska det som pågår i olika djurstallar och samhällets kontrollanter intalats att de arbetar för en successiv förbättring genom goda råd istället för att använda sina möjligheter till sanktioner (vilket inbjuder de samvetslösa att synda på nåden), blir en del ungdomar allt mer militanta medan andra får sin bild av ett samhälle, där pengar betyder mer än djurs välbefinnande, ytterligare förstärkt. Om andra kan tjäna pengar på ett samhälle där rättrådighet inte lönar sig, är det kanske inte så konstigt ifall allt fler ungdomar ser en möjlighet att sälja sin röst, men jag måste medge att det är smärtsamt att tänka i de banorna.

Hur som helst – allt hänger ihop. Nu gäller det bara att fördjupa forskningsinsatserna för att ta reda på de bakomliggande orsakerna. Här är det inte enbart i skolans inre arbete, där elever ska ges möjlighet att tillämpa demokratiska fri- och rättigheter i sin egen vardag, som kan vara av intresse. Utan i minst lika hög grad krävs studier av skolböckernas ideala värld i förhållande till den praktiska politik, som den tar sig uttryck i den egna kommunen och i landet i stort. Antalet kommentarer och blogginlägg säger oss att ämnet Unga och politik intresserar.

Andra som skriver är bl a följande: DN-huvudledare; SvD; Juristens funderingar; MinaModerataKarameller; Viktualiebrodern; Scaber Nestor; Lars-Erick; Tokmoderaten; Motpol; Jan Nilsson; Beelzebjörn; Thomas Böhlmark; Unni Drougge; Martin Moberg; Knapsu; och Johan ”Mitt i steget” Westerholm. Samt sist men inte minst Badlands Hyena, som kan konsten att vrida till det hela. Twitter som detta exempel från norr ökar inte precis tilltron till politikers omdöme.

För övrigt anser jag i likhet med Isobel Hadley-Kamptz att de som ansvarar för den förda politiken kring GMO måste granskas mera ingående och ifrågasättas. För övrigt ett bra exempel på att lagstiftningen för immateriell rätt har haft helt fel fokus och att pengar har fått företräde framför andra minst lika viktiga värden.


Intressant.

söndag 18 juli 2010

En lördag fylld av nostalgi och vänskap.

Igår gavs jag och många, många andra möjlighet att vältra oss i nostalgiska minnen av tid som flytt genom att besöka American Car Show – ett årligen återkommande arrangemang anordnat av Yankee Ranch i Norrtälje. För min egen del minns jag perioden i början av 1970-talet då några grabbar sökte upp mig i min roll som Ungdomsassistent på dåvarande Fritidskontoret. I det arbetet var min uppgift bland annat att förbereda Fritidsnämndens beslut i förhållande till bidragsberättigade föreningar samt vara ett stöd för ungdomar med olika fritidsintressen som inte passade in i den bidragsnorm som då gällde. Bland dem fanns ett gäng grabbar som bildat en lokal klubb under namn Yankee Ranch. Till att börja ville de få hjälp att använda en lada på kommunens mark, som de ansåg kunde inredas till både meckar- och klubblokal. Det var ett djärv tanke, som möttes av ett svalt intresse bland den tidens politiker eftersom raggare sågs som en subkultur man ogärna ville uppmuntra.


Själv hade jag dock minnen från ungdomsåren i Avesta under 50-talet, då raggare drog runt på stan och retade upp många vuxna, som i raggarna såg en stor fara för unga tjejer. Att polisen ofta stoppade dem för att kolla bilarna, körkort och förarnas nykterhet upplevdes av dessa ungdomarna som provocerande, vilket ledde till konflikter då de unga som motdrag eldade bildäck och välte fordon i stans centrala delar. Efter en särskilt stökig helg bestämde vi i ungdomsklubben att vi skulle bjuda in dem, som vi uppfattade som informella ledare, för att tillsammans med dem och deras gäng samt polisen prata om hur vi skulle kunna få ett slut på den osämja som gjort och gjorde livet surt för så många. Jag minns att många klubbmedlemmar var rejält rädda att vi skulle råka illa ut, eftersom de trodde att våra inbjudna gäster skulle ge oss en omgång stryk om de kom till mötet. Det var visserligen ett riktigt tufft och uppkäftigt gäng, som dök upp, men de kom ändå de värsta farhågorna på skam. Det blev en första het diskussion, som ledde till att några i vår styrelse erbjöd dem hjälp att bilda en förening för att få ett bättre bemötande i kontakten med polis och socialkontor. Vid det första mötet i vårt hem, var det mammas tur att vara orolig – hur skulle detta sluta!?


Men, redan när raggarna gjorde entré överräckte en av dem en påse med ”köpebullar” till fikat, vilket avväpnade henne. Raggarna visade med detta att de hade en klart bättre hyfs än alla dessa ungdomsklubbister som kommit och gått i vårt hem och aldrig tänkt på att vid något tillfälle ta med sig fikabröd. Många år senare träffade min mamma denne unge man i sitt jobb vid sjukhuset. Det var han, som påminde henne om tidigare möten och berättade vad det betytt för honom att bli sedd som en juste ung man. Intresset för bilar hade senare lett till utbildning som ambulansförare.


Med sådana minnesbilder var det inte svårt för mig att engagera mig i Yankee Ranch-ungdomens ansträngningar. Ett besök vid motorgården i Norrköping inspirerade och sedan klubben bytt namn till Norrtälje Motorklubb och antagits som medlem i Svenska bilsportförbundet, var de även bidragsberättigade som förening i Norrtälje kommun. Resten är historia som man säger.


Sedan jag gått runt i Societetsparken och kollat in alla dessa fantastiska bilar från när och fjärran, slog jag mig ner på en bänk framför scenen och lyssnade på Cover Crew Band – ett mycket omtyckt Norrtäljeband – och Doktor Krall med gästartisterna Rock-Ragge och Leif ”Burken” Björklund. Det var många minnen som passerade revy under deras framträdanden. Cover Crew Band med bl a bandmedlemmen ”Larsa” Hasselfeldt lockade fram minnen från åren då min son Michael bodde kvar i Norrtälje och spelade gitarr i en del lokala band och jag själv – min vana trogen – hjälpte ungdomar att organisera sig för att kunna sätta tryck bakom kraven på övningslokaler. Här gällde det alla de ungdomar, som inte hade möjlighet att öva hemma eller i lokaler, som deras föräldrar hade nycklar till. Grannar till Gla Pripp-bryggeriet beskyllde mig under den här tiden för att vara ungdomens förförare nr 1, liksom en del grannar till motorklubbens första lilla stuga i Görla.


Burken och Rock-Ragge hörde till dem som etablerade sig under 50-talet, medan jag under deras storhetstid var mer intresserad av grupper som Deep Purple. Ett resultat av att min son redan i tvåårsåldern av mormor presentades en singel av Beatles och sina första trumstockar. Vid tio års ålder bildade han tillsammans med en grupp elever i Älmsta skola rockbandet ”Herkules”, presenterad i en notis i Norrtelje Tidning som Väddös svar på Rolling Stones. Man kan inte annat än le åt sådana minnen. Självklart deltog han i likhet med många andra i Musikskolans verksamhet.


Minns att Ivar Stare, då rektor vid Väddö folkhögskola, med åren blev rätt kritisk till musikskolan, då han tyckte att skolan alltför lätt gav efter för elevernas val av instrument, vilket ledde till att den musik som radio, TV och olika musikmagasin uppmärksammade fick alltför stort genomslag. Har en känsla av att musikskolan idag har det rätt tufft på grund av skolornas sparbeting, vilket många kommuner tacklat genom att bredda verksamheten och satsa på andra estetiska ämnen. Ser att de aktiva i verksamheten landet runt insett att de måste organisera sig för att göra sig gällande i allas krig mot alla om de kommunala pengarna och att både Kulturskolan i Rimbo, som är en friskola, och kommunala Roslagens Kulturskola är med. För inte så länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje Tidning att beslutet om att riva musiksskolans orkestersal skjutits fram till efter valet i höst. Det gäller således att se upp med vem jag ger min röst i kommunvalet.


Det är nog dessa upplevelser av hur vuxna genom åren sett på unga människors intressen och engagemang, som bidragit till att jag förhållandevis snabbt klarade av att ompröva min inställning till Piratpartiet . Det kändes faktiskt riktigt gott att igår iklädd piratlila skjorta med Piratpartiet och namnet Svensson samt Riksdagskandidat på ryggtavlan ströva runt och låta mig omslutas av all denna nostalgi. Det blev inte sämre av att Britt, på väg hem från arbetet i Konsthallen, upptäckte mig där jag satt på bänken och gjorde mig sällskap. Kvällen avslutades på Piren med en god supé. En helt igenom trevlig lördag, som jag tackar arrangörerna i Yankee Ranch och vännen Britt för.

Intressant.

lördag 12 juni 2010

Omarbeta världen från grunden.

Igår skrev jag mitt första brev till Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden. Inspirerad därtill av Metros artikel om Säpos olagligheter åren 1999 – 2009, men också för att visa att jag avser att fortsättningsvis bevaka mina medborgerliga rättigheter. Det kan naturligtvis tolkas som att jag sällat mig till foliehattarnas skara, men det bjuder jag på. Istället för att undra, kan man ta reda på hur det förhåller sig. Sedan återstår frågan om vi kan lita på denna nämnd betående av sju politiker och en lagman. Att det finns problem kan vi se hos frendo.se


Känner mig dock styrkt av det som jag läser i SvD om Elinor Ostrom, mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne 2009. Elinor Ostrom har nyligen varit i Sverige då hon deltog i Tällberg Foundations forum Rework the World. Av dagens artikel framgår värdet av diskussion i det lokala samhället. Men också hur det lokala hänger samman med många andra nivåer upp till den globala. ”När ett samhälle gemensamt diskuterar frågan och människor måste argumentera och stå till svars för sitt handlande, förändras deras syn på problemet till att omfatta kollektivet. Lokal demokrati är helt enkelt effektivare än centraliserad, odemokratisk reglering och övervakning.”


Detta konstaterande värmer och är en skönskrift för mina ögon, som hittills varit plågade av all sköns ovederhäftiga attacker mot ett fritt och öppet internet. Främst på grund av upphovsrättsindustrins osedvanligt starka inflytande över ledande politiker för att slå vakt om affärsmodeller, som tekniken sprungit ifrån. Men också på grund av att många politiker saknat och fortfarande saknar insikt om hur kreatörers ideella och ekonomiska rättigheter enligt Bernkonventionen alltför hårt tvinnats ihop med producenters rätt enligt WIPO Copyright Treaty, som började gälla 1970. Under tiden har regering och riksdag försummat den möjlighet, som Bernkonventionen gav lagstiftarna, nämligen att begränsa upphovsrätten med hänsyn till samhällets behov och andra demokratiska rättigheter. Upphovsrätten är inte överordnad alla andra mänskliga rättigheter, vilket man kan förledas tro med tanke på alla direktiv och lagar, som tillkommit för att ensidigt gynna producentintressen.


Att detta varit möjligt kan bero på att en förkrossande majoritet av de journalister, som har till uppgift att granska statsmakten, själva har ett intresse i att det ser ut som det gör. Både när det gäller synen på upphovsrätt och tekniken, vilken ses som ett allvarligt hot mot hittills etablerade institutioner. Intresset ljuger inte, som bekant. En tillfällighet som ser ut som en tanke är ett googlande på frasen ”intresset ljuger inte” och bland mycket annat leder en länk till Per T Ohlssons ledare i Sydsvenskan den 26 november 2006 där han tydligt visar hur politiker säger en sak före ett val och sedan gör något helt annat när valet är överstökat. Detta är ett bra exempel på hur internet kan hjälpa oss att hålla viktig information levande. FRA-saken är en annan. Sagor från livbåten visar ett rykande färskt exempel på betydelsefulla opinionsbildares partiella minnesförlust.


För den här typen av viktiga bevis på skillnaden mellan ord och handling behövs inget inrangerande av datalagringsdirektivet i svensk lag, vilket skjutits fram till efter valet, trots hot om straffsanktioner. Är det någon, som på allvar tror att Moderaterna och Socialdemokraterna kommer att motsätta sig detta, utan att väljarna sätter ett rejält tryck på dem, genom att rösta in Piratpartiet i riksdagen?! Ett allmänt val är lika mycket en granskning av det som varit, som att ta ställning till vilken kurs som krävs för kommande år.


Under tiden fram till dess lär vi få leva med alla braskande rubriker om alla de farligheter som barn och ungdomar blir utsatta för när de vistas på nätet. Nu senast är det delar av BRÅ:s skolundersökning 2008, som på nytt aktualiserats i BRÅ:s tidskrift Apropå, dock bara i den del som rör frågan om de tillfrågade niondeklassrna hade utsatts för någon form av oönskad sexuell kontakt via nätet, som sexpratande eller att någon försökt att förmå dem att göra något annat sexuellt när de inte ville s k grooming. Den här och andra undersökningar visar att det är unga i avsaknad av ett bra vuxenstöd, som i högre grad än andra söker sig till kontakter med okända via nätet och som dessutom har svårare att hantera dessa kontakter på ett säkert sätt.


SvD refererar både till BRÅ:s Apropå och rapporten ”Barnen, BRIS och it”, som underlag för artikeln ”Det är massor av olika perversa typer som addar mig varje dag” Rapporten är en del av EU-finansierade projektet ”Det unga internet” som drivs av BRIS och Medierådet. Ett sökning på orden ”perversa typer som addar” ger ingen träff i dokumentet, men kan ju ha förmedlats i något annat dokument. Däremot talar Bris-rapporten 2010 sitt tydliga språk när det gäller unga människors behov av stöd i det dagliga livet. Ensamma med sina problem söker sig många unga ut på nätet. Det säger också något viktigt om media att det material, som förstärker bilden av internet som förklaring till barns och ungas utsatthet, snabbt kommer till användning, medan en studie, som visar att tekniska skydd inte är lösningen på grooming, förbigås med tystnad. Undrar om det blir någon ändring i en mera objektiv riktning när Medierådet går upp i den nya myndigheten Statens Medieråd fr o m den 1 januari 2011, vilket nätverket Surfa Lungt hade en blänkare om. Kan också se att TT hellre refererar till Rädda Barnen än BRIS men framförallt inte till BRÅ. Medge att det är rätt intressant med alla dessa statsunderstödda intressenter för ungas väl och ve, när det är i skolan, hemmet och på fritiden där ungdomarna bor, som de behöver mötas av vuxenvärldens engagemang. Tänk om ett universitet eller högskola nära oss skulle ta ner forskningen till vår egen hemmaplan?


Avslutar med besök hos några av mina favoriter: Opassande; Niclas; Lakes lakonismer; och Svensk Myndighetskontroll samt en länk till Magnus Andersson som bl a skriver om vårt gemensamma debattinlägg.


söndag 28 mars 2010

Demokrati förutsätter rättssäkerhet.

Blir riktigt upprymd när jag läser Gunnar Strömmers ord i dagens SvD Allting vilar på rättssäkerheten. ”Rättsäkerheten för den som misstänks för brott – ytterst att ingen ska dömas utan fullgod bevisning – ställs ofta mot rättstryggheten, det vill säga var och ens skydd mot att bli utsatt för brott. I den matchen plockar i regel hårdhandskar fler poäng än silkesvantar”, skriver han. Därför är det bra att han tar sig tid att förklara rättssäkerheten i hela dess vidd. Han förklarar också hur det kommer sig att politikerna brister i respekt för värdet av ett rättssäkert samhälle. ”I Sverige var oinskränkt folkstyre länge det enda värde som erkändes som sant demokratiskt. Men i dag är nog de flesta, åtminstone i teorin, överens om att respekten för individens fri- och rättigheter är ett minst lika väsentligt inslag för att vårt land ska kunna kalla sig en demokratisk rättsstat. Enskilda människor och minoriteter måste skyddas mot maktmissbruk och övertramp även om förgripligheterna har majoritetens välsignelse. Skyddet ska ytterst garanteras av oberoende domstolar.”


Det låter tryggt, men när vi kunnat notera hur lagstiftarna i Sveriges Riksdag, låtit sig styras av särintressen och frestelserna att ta på sig hårdhandskarna, då känner vi att vårt demokratiska samhälle är i fara. Det är mot den bakgrunden som jag tycker att Justitieminister Beatrice Ask gjort sig förtjänt av kritik. För balansens skull förlänas hon idag ett personporträtt i SvD, som visar att hon har kvaliteter som människa. Det tvivlar jag inte på, men känslan för rättssäkerhetens betydelse brister och det är en särskilt allvarlig brist hos en justitieminister. Jag måste måhända lära mig mera om metahumor och stryktålighet, vilket Oscar Swartz delar med sig av. Jag inleder med att gå ur Facebookgruppen som kräver Beatrice Asks avgång – jag vill använda min energi till något mera konstruktivt till stöd för rättssäkerheten. Frågan är vad, men det ger sig nog. Men, jag måste medge att det kändes bra att kunna kanalisera min frustration just då, när jag gick med.


Sanna Rayman gör sin insats när hon svarar läsare och upplyser om att det till syvende och sist ”åligger oss alla att inte låta vår mänsklighet och värdighet förfalla”. Anders Mildner tillhör dem som ståndaktigt talar om de möjligheter som internet och sociala medier erbjuder. Samtidigt synliggör han hur företrädare för det etablerade samhället eldar under sin syn på dagens unga som ”rutten frukt”. Och hur pekpinnarna blir allt längre, inte minst bland politikerna. Idag bidrar han med sitt perspektiv på de senaste dagarnas debatt ”Farligt skilja nätet från verkligheten”. Slutkämmen är värd att läsa flera gånger om: ”Den jobbiga sanningen är att lösningen är så mycket svårare. Det är inte verktyget i sig som är huvudproblemet, utan vad vi använder det till. Vi måste alltså börja uppföra oss på ett sätt som är gott i grunden. Överallt.”


Lars-Erick visar också sambandet mellan de resonemang som förs i ledarskiktet och det som händer när människor släpper loss sin frustration. Men han visar också ett positivt exempel på att det kan hända något när en enskild individ bestämmer sig för att ge ordet medmänsklighet en konkret innebörd. Marcin de Kaminski ser att ungdomar och nätet får skulden när vuxensamhället inte håller måttet. Här kan vi också finna förklaringen till att rättssäkerheten sitter löst. I vuxensamhället odlas med förkärlek myten om att demokrati råder när en majoritet sagt sitt, alldeles oavsett om den majoriteten gillar att vara totalt insnöad eller strävar efter att vara upplyst. Sedan kan man fråga sig om Aftonbladets nya affärsidé, som Dagens Media skriver om, kommer att höja kunskapsnivån eller elda under människors primitiva lust att hämnas. Här kommer nog många att sättas på prov. Inte minst de som sysslar med förundersökningar. Avslutar med Sagor från livbåten, som visar att vi är många som på olika sätt gör vad vi kan för att hålla arbetet för en fungerande demokrati vid liv.

Intressant.


torsdag 25 mars 2010

Studio Etts dom - Internet är boven.

Inledningsvis en djup suck av lättnad över Beatrice Asks pudel, eftersom reaktionen från läsare och lyssnare inte kunde avfärdas enbart som påhopp av partipolitiska motståndare under en valrörelse, där temperaturen stiger. Intressant dock att det var först när starka röster ur den egna supporterskaran höll i och satte ord på det allvarliga i fadäsen, som det tog skruv. Men, jag håller med Göran Widham – hennes sent påkomna ånger känns inte helt hundra. Vad det däremot visar är vilket ansvar för samhällsklimatet, som ligger hos olika makthavares närmaste omgivning. Något som borde leda till eftertanke hos dem, som idag försvarar allt som kommer från de egna leden och rackar ner på allt som kommer från den motsatta sidan. Mer sansade bedömare kan se hur detta förhållningssätt bidrar till att förgifta samhällsklimatet, där lösningar på olika utmaningar oftast skulle kunna bli bättre av en kombination av både förebyggande insatser och en juste kriminalpolitik istället för dagens polarisering modell dit det bär, bär det. Ett bra exempel är debatten om brott och straff som pågår bland annat här, här, här och här på SvD:s Brännpunkt.


Ett annat aktuellt exempel på vad detta samhällsklimat kan ställa till med, fick vi igår ta del av med hjälp av SVT:s Uppdrag granskning. Där fick vi följa utvecklingen i ett lokalt samhälle där ungdomar och vuxna inte insett att det som man gör i förhållande till andra människor i sin närmsta omgivning inte är ens ensak då det påverkar samhället i stort. Där fick vi se hur många ungdomar och vuxna valde att ställa sig på den ena partens sida eller att vara ”neutrala”. Det senare kan jag inte se som något annat än en missriktad omtanke eller feghet. Efter att ha läst chatten noterar jag att programmakarna inte pekar ut orten Bjästa som en ort med särskild fallenhet för att låta en pöbel i en populär persons omgivning bestämma vad som är sanning och rätt. Tvärtom betonas att det som hänt där, kan hända var som helst i vårt avlånga land. Själv vet jag av egen erfarenhet vad byskvaller kan ställa till med och det långt innan detta skvaller med alla dess osanningar och överdrifter kunde spridas med hjälp av Facebook. Sedan är det en annan sak att SR:s Studio Ett basunerar ut hur en lynchmobb på nätet tog över rättsskipningen trots att både Tingsrätt och Hovrätt dömt gärningsmannen tidigare. Det är verkligen att göra det journalistiskt enkelt för sig att i slutet av programinslaget landa i att det är internet, som är boven i detta drama.


Utan några andra jämförelser minns jag som nyinflyttad i Roslagen i slutet av 60-talet, hur jag drogs in i en härva av illasinnade rykten kring en av mina nya arbetskamraters familj och nära anhöriga. Genom att vara den som stack hål på denna under många år svällande böld, fick jag både vänner och ovänner på kuppen. Därför reagerar jag starkt när jag hör att ”vän av ordning” tror att allt vore väl, om internet inte fanns. Istället för att ta på sig det personliga ansvaret för ett juste förhållningssätt i sin egen omgivning i förhållande till det skvaller, som går omkring, inbillar man sig att det finns en lösning med olika anordningar på nätet, som kan råda bot på händelser som de i Bjästa. Vad jag kan se är det som hänt där ett resultat av att ansvaret för ungas fostran helt lagts i knäet på enskilda föräldrar och att andra vuxna tvår sina händer. Men, när ansvariga politiker tror att fler poliser, mer övervakning och hårdare tag är det enda som hjälper, då inser man inte vuxenvärldens betydelse i den sociala process som formar barns och ungas föreställningsvärld. Insiktsfulla vuxna, som lever i tonåringars närhet, vet att utvecklingen till en juste vuxen förutsätter en sund frigörelse från de egna föräldrarna och att man har möjlighet att spegla sig i andra justa vuxna. Här är de vuxna i skolan och det omgivande samhället av ovärderlig betydelse. Det känns trots allt som att det finns hopp om en läkningsprocess är möjlig när SVT:s Debatt avslutades med skolledningens ord om att dra lärdom av det som skett.


Kan i detta sammanhang inte låta bli att bjuda på ett välskrivet inlägg av Agnes Arpi om det liv, som inte låter sig inrangeras i de vanliga modellerna för att förklara världen. Undrar vad som skulle hända om hennes bilder ur arbetslivet användes som underlag för samtal om hur skitpratet omkring oss faktiskt är en del av samhällsklimatet och hur detta påverkar oss alla, inte minst barn och ungdomar i vår omgivning. Vi måste alla bli bättre på att hantera sådant som livet skakar om oss med. Framförallt inte vänta oss att någon annan ska förhindra uppkomsten av alla dessa besvärliga situationer, utan mera hur vi själva kan förhålla oss när sådana uppstår.


Rätt eller fel, men nog undrar jag vad som blir bättre av att nya Facebook-grupp kräver rektorns avgång och hänger ut ”Oscar”, som för närvarande sonar sina brott. Rätt eller fel, men nog undrar jag varför politikerna inför valet 2010 förefaller ha lättare att satsa på företeelser som Stora Säkerhetsdagen, Skydd 2010 och Security Award än program för stöd till landets skolor att hantera yttrande- och åsiktsfriheten i relation till det personliga ansvaret, som är särskilt viktigt med alla nya medier. Rätt eller fel, men nog undrar jag en hel del över det som Svensk Myndighetskontroll snappat upp att skolministerns parti är på väg att driva igenom.


Men vi kan kanske inte begära mera av varken folket eller media i ett samhälle där säkerhetsbranschen växer så det knakar, skolministerns parti vill göra barn straffmyndiga och justitieministern har svårt att tillstå att hennes uttalande varit mera populistiskt än klokt.

Intressant.

onsdag 3 februari 2010

Kan omtanke se ut hur som helst?

På gårdagens inlägg Med ungdomars bästa för ögonen? följde en lång kommentar från en Anonym kommentator, som jag vill ge ett tydligt svar på. Anonym skriver inledningsvis:


”Även om drogtesterna är frivilliga och där och då kanske enbart stoppar elever som aktivt vill bli ertappade, så påminner drogtesterna ständigt om att droger är fel. Det gör droganvändandet lite mer komplicerat och signalerar från kommun och samhälle att droger inte är ok. Drogtesterna signalerar att samhället faktiskt bryr sig och vill sätta stopp för det skenande användandet av droger. Är inte det bra?”


Svar: Samhället har grundlagar, som bland annat ska skydda individen mot denna typ av intrång från myndigheters sida. Jag tycker att kommunpolitiker gör det väl enkelt för sig om man tror att detta signalerar ”omtanke”. I själva verket tar man till enkla men kränkande metoder mot elever och föräldrar som befinner sig i beroendeställning. I nästa stycke avslöjar Anonym vad det egentligen är frågan om – en vän av ordning, som anser att drogbruk och missbruk är något som enbart angår föräldrarna, medan det i själva verket är en rad samverkande faktorer, som avgör om en ung människa dras in i detta. ”Säger en förälder nej kan också samhället känna att man har gjort det man kan”, den meningen säger allt.


Jag tror absolut inte att Torkild Strandberg är en elak människa, utan mera aningslös, som man kan vara, när man söker enkla lösningar på komplicerade problem. Den individ, som känner sig kränkt av Torkild Strandbergs sätt att visa sin omsorg, har dock grundlagen på sin sida. En ledande politiker kan inte abdikera från sitt ansvar för skolan, som den miljö, där elever lär sig saker för livet. Även om föräldrarna har det yttersta ansvaret för elevens fostran, kan de omöjligt klara av detta om inte skolan arbetar med värdegrund och förhållningssätt på alla plan. Tänket bakom arbetsmiljölagen, som gäller både för elever och skolpersonal samt lagen om förbud mot diskriminering är att chefer och medarbetare ska arbeta förebyggande genom att involvera alla i skapandet av en miljö där arbetslust och arbetsglädje råder. Med fokus på faktorer som gör att människor håller sig friska är det mycket av positiv karaktär som hem och skola kan göra tillsammans. Det är raka motsatsen till de idéer om övervakning och kontroll, som sedan en tid sprider sig som en farsot över Sverige. Torkild Strandberg behöver inte gå längre än till sin egen arbetsplats, hur skulle det uppfattas om man där skulle få för sig att införa frivilliga drogtester för att visa sin omtanke?


Den gyllne regeln: Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem, borde råda både i Landskrona och annorstädes. Först skyller man sakernas tillstånd på tillgängligheten och tror sig kunna skruva åt dessa kranar på laglig väg, sedan tänker man sig att bygga upp motstånd mot droger och missbruk genom övervakning och kontroll. Detta istället för rejäla tag för att stärka människors inre skydd, vilket växer ur kunskap och en miljö byggd på en bra värdegrund och ett juste förhållningssätt. Det finns alldeles säkert kunniga människor även i Landskrona som vet värdet av skolutveckling. Men, det borde även forskas på om det är just denna typ av omtanke, som Anonym talar om, som kan ha bidragit till att bruk av alkohol, narkotika och tobak blivit ett ”skenande problem”. Vad rätt du tänkt men så fel det blev. Att det inte är lätt att arbeta för barnens bästa visar bland annat ett blogginlägg av barnläkaren Lars H Gustafsson, där han i en tidskrift används för att göra en av honom kritiserad metod mera rumsren. Puffar gärna för hans kommande bok. Det jag gillar hos Lars Gustafsson är att han arbetat praktiskt och konkret med att skolan är en miljö för inlärning och att elevhälsa också handlar om att växa som människa.

Nu är det dags att tänka på Stora Bloggprisets gala. Spännande, även om jag är rätt säker på att någon annan vinner. Enligt min mening är Opassande outstanding. Erik Laakso har en annan favorit.

Intressant.


fredag 15 maj 2009

Vanmakt leder till våld, som föder våld.

Läser Anders Mildners berättelse om hans erfarenheter av händelserna i Göteborg 2001 och slås av minnesbilder från mitten av 50-talet då ”raggarungdomen” även i mindre städer satte skräck i de välartade medborgarna, som ropade på hårdare polisiära tag. Då kunde bl a SSU fungera som en transformator mellan dessa rebeller och polisen, som då hade kloka arbetsledare med insikt i hur sociala förhållanden påverkade ungdomarna och att samtalet var en viktig kanal för ömsesidig förståelse. Då sågs det inte som en svaghet att polisen deltog i samtal där ungdomar ur olika läger kunde ge sin syn på samhället och bli tagna på allvar. Minns särskilt en mycket arg ung man, som min mamma uppskattade för att han hade vett att ta med sig fikabröd till våra möten hemmavid, vilket SSU-arna aldrig ägnat en tanke. När de båda träffades många år senare – hon som undersköterska vid sjukhusakuten och han som ambulansförare – då lät han henne förstå vad det hade betytt för honom att hon tidigare hade sett honom i hans friska öga. En motorklubb blev resultatet av våra möten och ur föreningsarbetet växte hans och andras lust att ta ansvar i utbyte mot att samhällets företrädare var beredd att ge och ta vid diskussioner.


Anders Mildners berättelse gör mig sorgsen till mods. Det sägs att samhället utvecklats, men här kan den, som vill se, notera att attityderna idag mot unga människors frustration och ilska hårdnat hos politiker och andra, som kommer i deras väg. Nu hörs ofta krav på hårdare tag. 1968 hade vi kårhusockupationen och flera av deltagarna vid denna händelse fortsatte därefter att arbeta för en bättre fungerande demokrati. En av dem blev med tiden sinnebilden för föreningslivets engagemang i socialt arbete bland ungdomar; Anders Carlberg, som tillsammans med ett gäng entusiaster startade Fryshuset i mitten av 1980-talet. Vid den tiden hade politikernas attityder mot de kommunala fritidsgårdarna blivit allt frostigare, delvis beroende på att denna verksamhet inte hade något starkt lagstöd men också därför att Socialdemokraterna börjat kasta lystna blickar på en verksamhet, som man ansåg att ideella organisationer kunde driva på entreprenad. ”Egenmakt” var ordet för dagen och det var i fritidsgården, som denna skulle komma till uttryck. Idag har politiker från höger till vänster hjälpts åt att lägga ner de flesta fritidsgårdar utan att särskilt många föreningsdrivna fritidsgårdar kommit i deras ställe.


I slutet av mars 2009 skrev Ivar Forstadius, sakkunnig i ungdoms- och kulturfrågor vid Fryshuset krönikan Framtiden blev kvar i 70-talet med bl a följande: ”I praktiken borde t ex. skolan samverka med föreningslivet, biblioteken med fritidsgårdarna, socialtjänsten med kulturskolan osv. Alla dessa konstellationer skulle kunna utvecklas med hjälp av varandra.” Så sant, som det är sagt, men ska detta ske, krävs en uttalad politisk vision om unga människor, som resurser i ett samhälle där mobiliseringen av deras kraft kan ses som viktigare än allt prat om hårdare tag och straff allt längre ner i åldrarna. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att den frustration, som växer ur politikernas arrogans gentemot ungdomarnas uttryck för sin vanmakt, leder till erfarenheter som det krävs extraordinära krafter för vända till något konstruktivt och gott.


Oftast leder dessa motsättningar till erfarenheter, som växer i en nedåtgående spiral hos både ungdomar och politiker. Därför måste alla, som har hand om förståndet, hjälpas åt att balansera ”vän av ordning”, vars förkärlek för batonger frodas likt ogräs i den här sortens situationer. Detta utan att försvara kriminella handlingar. Att förklara en utveckling är inte detsamma som att försvara den! Isobel tror att om det, som Anders beskrivit, hade hänt idag skulle situationen behandlats annorlunda i media. Jag är inte så säker på det. I så fall skulle regeringen inte kunna gå på i ullstrumporna så som nu sker. FRA-lagstiftningen framställs, som ett under av skydd för integriteten; Behovet av förlikning kring tillägg i Telekompaketet har uppstått när parlamentet, lyssnat på folket och krävt ett starkare skydd för användarnas integritet, vilket Ministerrådet inte är berett att ställa upp på; Polismetodutredningen, ACTA-avtalet och Teledatalagringen väntar om hörnet. Allt detta säger mig att politikerna ser oss medborgare som ett allvarligt hot mot dem själva i synnerhet och samhället i allmänhet, varför de vill ha möjlighet att kartlägga, övervaka och sila allt det, som vi gör på nätet, i tro att staten därmed kan skapa trygghet. Men att se på allt detta ur ett helikopterperspektiv och ställa fler än en minister i taget mot väggen för att besvära dem om deras syn på det svenska folket, det har media hittills inte intresserat sig för. Åtgärderna som regeringen vidtar står inte i någon rimlig proportion till antalet allvarliga brott. Inser man inte att den politiska arrogansen och de hårdare tagen kommer att föda mera våld?


Henrik Alexandersson förklararTeledatalagringen här, här och här. Christian Engström gör en historisk tillbakablick och spår att ett beslut om teledatalagringen kommer i riksdagen omedelbart efter det att valet till Europaparlamentet klarats av; Opassande ser också detta; Göran Widham berättar att han pratat om Pirater – tjuvar och banditer? hos sin Rotary-klubb; Mark Klamberg skriver om Polismetodutredningen; Lars-Erick frågar var riksdagens FRA-kritiker står idag och undrar också om regeringen är ond, sedan han uppmärksammat ett inslag om datalagringen; och MinaModerataKarameller förstår inte att alla andra partier tar Piratpartiets frågor och gör dessa till sina istället för att försöka smutskasta dem. Jag håller med och ser att den enda förklaring, som håller är att de flesta politiker gjort en dygd av att vara analfabeter när det gäller internet. En sorts antiintellektuell snobbism helt enkelt. Avslutar med Badlands Hyena, som ser det hela ur sitt speciella perspektiv. Intressant.


lördag 14 juni 2008

De, som vill överge en grundläggande frihet för att uppnå en tillfällig säkerhet, förtjänar varken frihet eller säkerhet. Benjamin Franklin.

Läser att professor Erik Svensson, Lunds Universitet, tillfälligt avbrutit sin sommarpaus i bloggandet, för att bidra med inlägg i debatten om FRA-lagen. Med referens till den tyska filmen ”De andras liv”, som beskriver människors liv under DDR-tiden och dess övervakning, och FRA-lagen skriver han bl a ”Dessa mer eller mindre vällovliga motiv är egentligen irrelevanta, för medborgerliga fri- och rättigheter måste rimligtvis vara överordnade statens behov av "säkerhet", i alla fall om man har en sant liberal inställning och värnar enskilda individer på bekostnad av statens önskemål.”

Så långt professor Svensson, som rekommenderar oss att gå till närmsta videobutik och hyra DVD-filmen. Upplyft av Benjamin Franklin och professorns ord ska jag nu försöka reda ut för mig själv hur Gunnar Andrén och Folkpartiet resonerar inför det nära förestående beslutet.

Först: Detta att folket vaknat i först i elfte timmen är inte så konstigt. Eftersom Socialdemokraterna förlorade valet, var det inte troligt att förslaget skulle adopteras av Alliansens partier. Särskilt efter allt som sagts före valet.

Främst: Ett motiv för lagen sägs vara yttre hot mot rikets säkerhet, vilket naturligtvis Försvarsberedningen och Försvarsutskottet motiverar med tillgång till andra bilder än vi vanliga medborgare känner till. Men om detta motiverar ett ingrepp i alla svenskars privatliv av denna omfattning är utomordentligt tveksamt. Riksdagen ska vara en motvikt till förmån för folkets mänskliga rättigheter inte transportkompani åt ett specifikt bevakningsindustriellt intresse. Intressant att förre Säpochefen uttalar sig kritiskt i DN. Jag har tidigare skrivit om Advokatsamfundets inställning. I det sammanhanget kan det väl sägas att förslagets upphovsman Tomas Bodström (s), knappast torde tillhöra deras klarast lysande stjärnor.

Sveriges framtid: Jag sysslar inte med fildelning, men jag gillar ungdomarnas engagemang och tilltro till demokratins möjligheter, när de lobbar på riksdagens ledamöter mera intensivt och (sorgligt dock) mindre välborstat än vad andra intressegrupper gör mera välstädat och i skymundan. Att en del i stridens hetta går till överdrift , försvarar jag inte, men det händer i ”de bästa familjer”, även mellan partipolitiska meningsmotståndare. Där har studieförbunden en uppgift. Ett vet jag – när de ser hoten som följer med den nya lagen då vet de vad de talar om. De behärskar tekniken och vet dess möjligheter.

Slutligen: Ger jag ordet till några av dem som Aftonbladets Bloggportalen berättar om. ”Att hänga med i den tekniska utvecklingen innebär snarare att översätta brevhemligheten till dagens kommunikationsmedel - d v s motsatsen till den föreslagna FRA-lagen”, skriver Kamferdroppar under rubriken Liberalernas dilemma. Strange Loop berättar att FRA, besökt dennes blogg 4 ggr om dagen sedan han började blogga om FRA – hur vet han det? Ja, det är löjligt enkelt att ta reda på med ett litet webverktyg, vars namn jag inte minns just nu. Gabrielle undrar bl a hur det ska kännas att tvingas rösta mot sitt eget samvete, och jag tänkte – ja, det är klart att sådant förändrar en ung människas sinne på gott och ont. Men, det säger också oerhört mycket om dem, som anser sig ha skäl att tvinga dem. Avslutningsvis Politikerbloggen som visar ett drömscenario inför omröstningen i riksdagen. Något för den liberale politikern Gunnar Andrén att bita i.