I december gick det inte att ta miste -
Bob Dylan var överraskad av Svenska Akademiens val av honom som
Nobelpristagare i litteratur. Citat ur hans tacktal översatt till
svenska "Men som Shakespeare är jag också ofta upptagen
med sökandet efter mina kreativa ansträngningar och behandlar alla
aspekter av livets vardagliga frågor. "Vilka är de bästa
musikerna för dessa låtar?" "Spelar jag in i rätt
studio?" "Är den här låten i rätt tonart?" Vissa
saker ändras aldrig, inte ens under 400 år." Inte en enda gång
har jag någonsin haft tid att fråga mig själv: "Är mina
låtar litteratur?" Så jag tackar Svenska Akademin, för att ha
ägnat tid åt att överväga den här frågan, och i sista hand för
att komma med ett så underbart besked."
I inspelningen av det tal, som han
sedan sent
omsider, har levererat, gör han ingen hemlighet av att det står
var och en fritt att själv tolka en text. "Våra sånger
lever i de levandes land. Men sånger är inte som litteratur. De är
menade att sjungas, inte läsas. Orden i Shakespeares pjäser var
menade att framföras på scen, precis som sångtexter är menade att
sjungas, inte läsas på en sida. Och jag hoppas att några av er får
möjligheten att lyssna till dessa texter på det sätt som de var
avsedda att höras: i en konsert eller på en skiva eller hur nu folk
lyssnar på sånger i våra dagar. Jag återvänder till Homeros, som
säger: "Sjung, o gudinna, i mig och låt så historien
berättas.".
Den slutklämmen blev sedan underlag
till rubriken i Expressens recension Blygsamt
skryt i Bob Dylans Nobeltal.
I väntan på om Dylan skulle leverera
detta tal till Svenska Akademien, eller om prispengarna skulle frysa
inne spekulerades det en hel del. Och idag, efter alla lovord i media
i början av juni månad, har vi nu nåtts av uppgiften att Dylan
snott/lånat avsnitt. Där han refererar till några litterära
klassiker, sägs han ha lånat ord från en läxhjälpssajt för
skolelever. GP skrev om det under rubriken Dylans
tal lånat från läxhjälpssajt. Något, som det även talades
om och raljerades kring i SVT:s Gomorron-soffa den 15 juni med DN:s
kulturchef Björn Wiman och SvD Kultur/Söndagsmagasins Erika
Hallhagen, som var inbjudna att komma med synpunkter.
Trodde inte mina öron. I vanliga fall
skulle indignationen över ett sådant tilltag varit pompöst. Själv
tänker jag att just detta grepp, när Dylan med referenser till
några klassiker visar en - som jag tolkar det - artighet gentemot
den kulturella eliten i Svenska Akademien - samtidigt som han håller
sig till sin egen känsla för vad situationen kräver, när han
lånar ord från en läxhjälpssajt, det är i sanning genialt!!!
Efter alla år, sedan tryckpressen kom
i bruk, borde vi under 2000-talet ha varit kapabla att reda ut vilka
som har rätt att göra anspråk på att äga innehållet i vår
allmänna kulturdomän? Samt klara ut de marknadsmässiga skäl för
ett tillfälligt monopol, som kan finnas under en viss begränsad tid
för vissa verk med en tydlig och vettig balans med hänsyn tagen
till den allmänna kulturdomänens behov tillskott av material även
i modern tid. En kulturdomän, som behöver det tillskott, som idag
förvägras mänskligheten med stöd av Upphovsrättslagens
skyddstider på en kreatörs livstid +70 år. Den, som kan räkna,
inser lätt det absurda i denna ordning.
Ansvariga politiker har hittills låtit
företagen med närstående rättigheter, insamlingsorganisationers
kanslier och ledare för kreatörernas intresseorganisationer i
samverkan att - uteslutande av eget intresse - lägga beslag på rätten att
använda sig av modernt material inom en helt groteskt lång tid. Samt
förhindra en användning av material i kommunikationen på nätet
enligt God sed på det sätt som är möjligt i vår analoga
tillvaro. De misstankar om missbruk, som därmed visas oss
nätanvändare, eroderar möjligheterna att vinna den respekt som goda relationer och en sund laglydnad vilar på.
Frågan är vad vi kan göra åt det?
Hittills har näringslivets lobbyister tillåtits förvrida huvudet
på våra politiker både här hemma i Sverige och i Europa, ja, rent
ut sagt i hela världen, vilket lett till en Copyright-lagstiftning,
som är helt absurd främst för att monopoltiden i vårt land nu
utsträckts till en absurditet.
Genom sitt tal tog Bob Dylan hem
stålarna och har råd att anlita advokater i händelse av åtal för
brott mot upphovsrätten. Lysande! Men det lär knappast ske, för
det vore naturligtvis att riskera utmana människors förmåga att
komma till en djupare insikt om detta förhållande. Därför
lobbar branschen istället för att det ska bli lag på att
Internetleverantören ska tvingas att skicka ut meddelanden till sina
kunder med påståenden om upphovsrättsintrång och med krav på
ersättning för att undvika att bli ställd inför en domstol med
allt vad det kostar av tid, pengar och obehag. Något, som leder till
missbruk och som förmodligen kommer att segla upp som en valfråga i
Canada, vilket Michael Geist, Professor of Law; Canada Research Chair
in Internet and E-commerce Law, University of Ottawa skriver om på
sin blogg i inlägget Copyright
Misuse Emerges as a Political Issue.
Undrar verkligen om det som
nu pågår i namn av en Digital inre marknad i Europa är en fair
tolkning av Europastadgan och FN:s allmänna deklaration om de
mänskliga rättigheterna. Intressant?