Bob Dylans insats för vår mänskliga rätt.

I december gick det inte att ta miste - Bob Dylan var överraskad av Svenska Akademiens val av honom som Nobelpristagare i litteratur. Citat ur hans tacktal översatt till svenska "Men som Shakespeare är jag också ofta upptagen med sökandet efter mina kreativa ansträngningar och behandlar alla aspekter av livets vardagliga frågor. "Vilka är de bästa musikerna för dessa låtar?" "Spelar jag in i rätt studio?" "Är den här låten i rätt tonart?" Vissa saker ändras aldrig, inte ens under 400 år." Inte en enda gång har jag någonsin haft tid att fråga mig själv: "Är mina låtar litteratur?" Så jag tackar Svenska Akademin, för att ha ägnat tid åt att överväga den här frågan, och i sista hand för att komma med ett så underbart besked."

I inspelningen av det tal, som han sedan sent omsider, har levererat, gör han ingen hemlighet av att det står var och en fritt att själv tolka en text. "Våra sånger lever i de levandes land. Men sånger är inte som litteratur. De är menade att sjungas, inte läsas. Orden i Shakespeares pjäser var menade att framföras på scen, precis som sångtexter är menade att sjungas, inte läsas på en sida. Och jag hoppas att några av er får möjligheten att lyssna till dessa texter på det sätt som de var avsedda att höras: i en konsert eller på en skiva eller hur nu folk lyssnar på sånger i våra dagar. Jag återvänder till Homeros, som säger: "Sjung, o gudinna, i mig och låt så historien berättas.".

Den slutklämmen blev sedan underlag till rubriken i Expressens recension Blygsamt skryt i Bob Dylans Nobeltal.

I väntan på om Dylan skulle leverera detta tal till Svenska Akademien, eller om prispengarna skulle frysa inne spekulerades det en hel del. Och idag, efter alla lovord i media i början av juni månad, har vi nu nåtts av uppgiften att Dylan snott/lånat avsnitt. Där han refererar till några litterära klassiker, sägs han ha lånat ord från en läxhjälpssajt för skolelever. GP skrev om det under rubriken Dylans tal lånat från läxhjälpssajt. Något, som det även talades om och raljerades kring i SVT:s Gomorron-soffa den 15 juni med DN:s kulturchef Björn Wiman och SvD Kultur/Söndagsmagasins Erika Hallhagen, som var inbjudna att komma med synpunkter.

Trodde inte mina öron. I vanliga fall skulle indignationen över ett sådant tilltag varit pompöst. Själv tänker jag att just detta grepp, när Dylan med referenser till några klassiker visar en - som jag tolkar det - artighet gentemot den kulturella eliten i Svenska Akademien - samtidigt som han håller sig till sin egen känsla för vad situationen kräver, när han lånar ord från en läxhjälpssajt, det är i sanning genialt!!!

Efter alla år, sedan tryckpressen kom i bruk, borde vi under 2000-talet ha varit kapabla att reda ut vilka som har rätt att göra anspråk på att äga innehållet i vår allmänna kulturdomän? Samt klara ut de marknadsmässiga skäl för ett tillfälligt monopol, som kan finnas under en viss begränsad tid för vissa verk med en tydlig och vettig balans med hänsyn tagen till den allmänna kulturdomänens behov tillskott av material även i modern tid. En kulturdomän, som behöver det tillskott, som idag förvägras mänskligheten med stöd av Upphovsrättslagens skyddstider på en kreatörs livstid +70 år. Den, som kan räkna, inser lätt det absurda i denna ordning.

Ansvariga politiker har hittills låtit företagen med närstående rättigheter, insamlingsorganisationers kanslier och ledare för kreatörernas intresseorganisationer i samverkan att - uteslutande av eget intresse - lägga beslag på rätten att använda sig av modernt material inom en helt groteskt lång tid. Samt förhindra en användning av material i kommunikationen på nätet enligt God sed på det sätt som är möjligt i vår analoga tillvaro. De misstankar om missbruk, som därmed visas oss nätanvändare, eroderar möjligheterna att vinna den respekt som goda relationer och en sund laglydnad vilar på.

Frågan är vad vi kan göra åt det? Hittills har näringslivets lobbyister tillåtits förvrida huvudet på våra politiker både här hemma i Sverige och i Europa, ja, rent ut sagt i hela världen, vilket lett till en Copyright-lagstiftning, som är helt absurd främst för att monopoltiden i vårt land nu utsträckts till en absurditet.

Genom sitt tal tog Bob Dylan hem stålarna och har råd att anlita advokater i händelse av åtal för brott mot upphovsrätten. Lysande! Men det lär knappast ske, för det vore naturligtvis att riskera utmana människors förmåga att komma till en djupare insikt om detta förhållande. Därför lobbar branschen istället för att det ska bli lag på att Internetleverantören ska tvingas att skicka ut meddelanden till sina kunder med påståenden om upphovsrättsintrång och med krav på ersättning för att undvika att bli ställd inför en domstol med allt vad det kostar av tid, pengar och obehag. Något, som leder till missbruk och som förmodligen kommer att segla upp som en valfråga i Canada, vilket Michael Geist, Professor of Law; Canada Research Chair in Internet and E-commerce Law, University of Ottawa skriver om på sin blogg i inlägget Copyright Misuse Emerges as a Political Issue. 

Undrar verkligen om det som nu pågår i namn av en Digital inre marknad i Europa är en fair tolkning av Europastadgan och FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Intressant?