Skärpta straff redovisas senast den 29.9.2017

Kollar på filmen TPB AFK, som publicerades på YouTube den 8 februari 2013 och är tillägnad alla som kämpar för ett öppet internet. När jag själv la ut en länk till den på FaceBook den 10 februari 2013 skrev jag "Det handlar inte om juridik - det är politik" Just därför är det intressant att se filmen fler ggr? Vad lär vi oss - om relationer mellan USA och Sverige - om rättsväsendet och dess kluster av åklagare, advokater, domare och upphovsrättsindustrins alla intressenter - om datanördar, som tror att de kan rå på den, som sitter på makten att skärpa lagarna under processens gång ... " Alla tillsammans lydande under naturlagen om Orsak och Verkan och därmed beroende av sans och balans i rättstillämpningen både för individers och samhällets friska växt.

På detta sätt laddar jag för att friska upp minnet samt hämta inspiration innan jag tar itu med uppgiften att gå igenom regeringens politik med anledning av våra d v s internetanvändarnas behov av att på ett juste sätt kunna dela material med varandra, nämligen Regeringens Kommittédirektiv Diar. 2017:4, som handlar om Regeringens beslut den 19 januari 2017 ang. Straffskalorna för vissa allvarliga immaterialrättsintrång. Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 29 september 2017. Det bäddades för detta redan förra året när beslutet om inrättandet av Patent- och Marknadsdomstol togs i riksdagen den 2 mars 2016. Allt inom ramen för En inre digital marknad i EU.

Under rubriken Behovet av en utredning på sidan 2 redovisas Regeringens ståndpunkt under två rubriker dels Vikten av ett fungerande upphovsrättsligt och varumärkesrättsligt skydd och dels Civilrättsliga och straffrättsliga sanktioner m.m. innan man landar i Uppdraget på sidorna 7 - 12. Ett uppdrag som förefaller vara beställt av de lobbyister och företag, som under decennier livnärt sig på att med mer eller mindre ljusskygga metoder jaga fildelare - eller företag, som i mer eller mindre industriell skala, har förvärvat närstående rättigheter till ett kreativt innehåll genom betalning av licenser för sitt nyttjande av upphovsrättspersoners rättigheter, vilka förmedlas genom olika mellanhänder, till exempel insamlingsorganisationer för licensmedel, där den ursprungliga kreatören inte har något annat val än att vara med, eftersom en majoritet av medlemmarna i deras intresseorganisationer har beslutat att så ska det vara. En ordning som byggts upp under decennier av en industri, som gjort allt vad den förmått för att förhindra en sund utveckling av affärsmodeller, som går hand i hand med den tekniska utvecklingen och kan vara till nytta även för produktion i mindre skala i de enskilda länderna med människor i hela världen, som intresserade kunder. Detta i motsats till de från USA styrda imperierna, som på sikt utgör ett reellt hot mot de enskilda ländernas kulturarv och därmed även mot mångfalden av kulturyttringar.

Det här ovan sagda kan förefalla vara fria fantasier, men det räcker att ta del av det som sägs på sidan 2 i detta stycke

"Upphovsrätten ger rättighetshavaren möjlighet att styra över hur verket används och ta betalt för verket. Som utgångspunkt får upphovsmannen hindra andra från att framställa exemplar av verket utan tillstånd och göra det tillgängligt för allmänheten. Det innebär t.ex. att ett verk, utan upphovsmannens tillstånd, varken får läggas ut på en webbplats på internet, laddas ner eller delas vidare till andra. Även s.k. närstående rättigheter som gäller till förmån för exempelvis utövande konstnärer (artister) och framställare skyddas. I den fortsatta framställningen omfattas de närstående rättigheterna när begreppet upphovsrätt används."

för att inse vad det egentligen är frågan om.

Genom att här slå fast att de närstående rättigheterna ska likställas med upphovsmannens rättigheter visar regeringen att det är företagens och insamlingsorganisationernas intressen, som går före de enskilda upphovsrättspersonernas och medborgarnas intressen. Genom att lägga makten över utvecklingen i händerna på 1. företag med närstående rättigheter och 2. Insamlingsorganisationer, som idag livnär sig på att inkassera och fördela intäkter från de tillstånd/licenser, som dessa tecknat med företag på 3. den kollektivt anslutne kreatörens vägnar, vill regeringen förhindra en utveckling, där små och medelstora företag i olika länder jorden runt ges en möjlighet att berika både sitt företag och den kulturella allmänningen. Samtidigt vill regeringen förhindra medborgarnas tillgång till en juste användning för privat bruk online. Detta genom att underlåta att reglera det, som i den analoga världen kallas juste nyttjande för privat bruk enligt God sed eller Fair use och som i den digitala världen kan kallas Fair Dealing Rights.

Kan Sverige idag ses som ett rättssamhälle, där människor är kapabla att respektera en juste och balanserad lagstiftning och där företagen ges möjligheter att göra vinst på ett sätt som står i samklang med det allmänna rättsmedvetandet?

Förr kunde människor dela sina upplevelser och erfarenheter med en relativt liten begränsad grupp enligt god sed, men icke desto mindre bidrog detta mänskliga beteende till individens, företagens och samhällets utveckling. Idag vill människor, som tillbringar en hel del tid online, kunna göra detsamma och på så sätt bidra till att information om människors liv och deras behov av varor och tjänster sprids runt om i landet, men även internationellt. Frågan är dock om upphovsrättsindustrin och de etablerade politikerna är kapabla att skapa en god miljö för mänskligt liv och företagande med sin syn på oss nätmedborgare, som snyltgäster och ouppfostrade odågor?

Att det blivit så här beror inte enbart på uppkäftiga och stundtals skämtsamma pirater i kretsen kring The Pirate Bay, vilka tidigt insåg teknikens möjligheter, men inte kunde förutse verkan av att industrins advokater umgicks med domare, advokater och professorer i föreningar för alla med intresse att jämställa immaterialrätt med äganderätt, dock med en begränsad skyddstid, som eskalerat allt efter som tekniken utvecklats. Detta beror inte heller på alla oss andra enskilda individer, som även på nätet vill kunna dela material med varandra för utbyte av åsikter om och upplevelser av skilda uttryck och avtryck i det mänskliga livet, här hemma och i världen omkring oss till en rimlig kostnad. 

Alla ansträngningar, som gjorts och görs för att låsa in material och jaga fildelare har lett till att inte ens en prenumerant på en etablerad tidning kan dela artiklar med några andra än de, som redan är prenumeranter, trots att tekniken finns. En teknik, där en publicist kan ge prenumeranter möjlighet att dela med sig av en länk och mottagaren av länken i sin tur möts av upplysningen från vem länken kommer samt av uppmaningen att dela med sig och upplysning om möjligheten att teckna en prenumeration per månad eller under ett år. I det fallet har utgivaren förstått att läsaren är en viktig länk i kedjan, som leder till nya prenumerationer. Gläds mycket åt att jag av min son och hans familj fick pengar när jag nyligen fyllde 80 År, för att kunna prenumerera på Thomas Baekdals utgivning. Dessutom - i en tid av Fejknyheter och "Alternativa nyheter" - är det rent ut sagt skamligt att etablerade media inte kommit längre än att de låser in sina artiklar bakom betalväggar, åtkomliga enbart för prenumeranter, som inte alltid förstår vad de ger ifrån sig, när de accepterar villkor för betalningen via mellanhänder. 

Detta trots att distributionen av en artikel på uppdrag av egna prenumeranter är försumbar och originalet fortfarande finns kvar hos utgivaren. Men hur göra för att få ledande politiker att förstå detta och ordna med en upphovsrätt där Fair Dealing blir möjlig även online. Intressant?