söndag 31 oktober 2010

Olika medier i mänsklighetens tjänst.

Inledde söndagen med att kolla in ett meddelande på Facebook, som gällde Piratpartiets medlemsmöte så här långt. Sedan ett besök på partiets forum för att kolla in hur den votering som aktualiserades i går kväll hade avlöpt. Sedan försjönk jag i läsningen av morgontidningen och fastnade i Mustafa Cans mycket starka text i SvD:s kulturbilaga Det som skrämmer mer än tio lasermän. Jag läste den flera gånger, då den grep tag i mig på flera olika plan. På en och samma gång både skrämmande och vacker i beskrivningrn av upplevelser på hans väg från ett ”vi” i Västergötland – dit han först kom - till insikten att han nu allt oftare identifierar sig som tillhörande ”dom”. Man måste vara en sten om man inte tar in vad Mustafa Can säger.


Därefter lyssnade jag på God Morgon Världen i P1, där Svante Weyler i sin krönika tar upp det intressanta med utvandring och invandring och undrar vad som menas med en lyckad integration. Tänk att kunna säga så mycket viktigt så enkelt och rakt på sak. Tillsammans har Mustafa Can och Svante Weyler visat på vikten av att vi har media, som på olika sätt verkar i mänsklighetens tjänst. Det minsta man kan göra är att sprida dessa båda inlägg vidare till andra, blev min självklara slutsats. Vi behöver allt som kan sätta vår fantasi och förmåga till inlevelse i rörelse.


Just detta att sprida angelägen information vidare, känner jag som något som ingår i min mission, som jag tidigare beskrivit som ”kampen för ett öppet och fritt internet för människor med frihet under ansvar och mot övervakning och kontroll”. I sökandet efter en länk till Weylers krönika stötte jag på en annan krönika, som är minst lika intressant mot bakgrund av den debatt som pågår om internets olika hot mot det etablerade samhället. Vi är bara ekon av varandra, säger han i den krönikan, som sändes i Godmorgon Världen den 14 februari 2010. Där refererade han till den unga författarinnan Helen Hegeman, 17 år. Några dagar senare kommenterade Ann Heberlein i en artikel i Expressen Helen Hegemans tilltag att använda en annans text i sin roman. Fascinerande.


Strax därpå fick jag ett mejl från Pontus E. som gör mig uppmärksam på innebörden i begreppet the Chaordic Age. Raskt inser jag varför vi har problem på alla möjliga håll och kanter med att förstå vad det är, som vi håller på med eller är involverade i. Det resulterar i dagens första blogginlägg, då texten jag fått hade hjälpt mig inse varför jag, under det pågående medlemsmötet, hade haft svårt att tolka och tyda spelet mellan partiledning och medlemmar, varav några i styrelsen. Vid läsningen av detta stycke föll myntet ner: ”Den nya eran ”Chaordic Age” ifrågasätter praktiskt taget varje begrepp för samhällelig organisation, ledning och beteende, som vi har kommit att förlita oss på. Vi klamrar oss fast alltför strikt vid gamla koncept, avvisar nya koncept alltför lätt, skyddar gamla former som skapat dessa begrepp alltför hårt, men att beslutsamt använda dessa gamla former på ett samhälle i förändring kommer att leda till ett misslyckande.”


När jag sedan skickar Pontus en länk till mitt inlägg och ställer frågan om vi träffats i något sammanhang, får jag till svar ”Vi känner inte varandra - joo, jag känner en dimension hos dig genom din blogg. Som jag uppskattar för sans och klokhet. Vi är båda något udda i sammanhanget; i princip generationskamrater. Men jag var inblandad i nätet professionellt på nittiotalet, är nu omsorgsfullt pensionerad.”


Tänka sig - en sån söndag!!! Detta visar hur fantastiskt det öppna, fria internet är, när vi människor delar med oss och vi känner att vi inte tagit en text från någon annan utan att den berikat oss och att vi kan berika andra på ett eller annat sätt. Precis som någon funderade där borta i USA med anledning av boken Birth of the Chaordic Age av Dee Hock. Den, som skapade den texten har den kvar, samtidigt som den kan berika mig och många andra – inspirera oss att på olika sätt göra en insats för bättre förståelse och därmed verka i mänsklighetens tjänst. Sharing is caring, som vi pirater säger.


Avslutar med en liten söndagsrunda, som jag inleder med Emil Isberg då han föredömligt konstrukttivt visar hur vi kan använda tiden fram till den 3 – 5 december på klokast möjliga sätt för att få en bra fortsättning av det ajournerade medlemsmötet. Sedan blir det något av blandad kompott – Full Mental Straight Jacket för bilden av ett verk som tilltalar vårt sinne för skönhet; Lars-Erik – en liberal rebell, som berättar om nye chefen för tankesmedjan Timbro och hans bryderi; Lakes Lakonismer, som i likhet med mig funnit det som är hörvärt och värt att stödja; Anders Widén som funderar kring bättre tjänster på nätet; och sist men inte minst Jerry Silfwer med Dr Spinn. Sedan väntar SVTs Dokument Utifrån med programmet om Wikileaks.

Intressant.


Den kaotiska ordningens tidevarv.

Fick idag ett mejl som intresserade mig. Vad jag kan erinra mig känner jag inte avsändaren, men rubriken ”Litet tankegods att bygga på” och innehållet var så intressant att jag ägnat en stund åt att översätta den till svenska. Tackar avsändaren för att han lagt märke till att jag är en ”tänkande Lotta”, som gärna vill förstå mig på den tid jag lever i.


Ursprungligen kommer avsnittet här nedan från ett meningsutbyte i en krets av debattörer i USA:

Läser Dee Hock´s Birth of the Chaordic Age. Från den boken kommer en passage som jag funderar över:

Till skillnad från ändliga materiella resurser, multipliceras information genom överföring och är inte uttömd genom användning. Information som överförs är inte förlorad för källan, men ändå en tillgång för mottagaren. Informationen kan användas av alla utan förlust för någon. Såvitt vi vet är utbudet av information oändlig, varför detta inte följer någon av våra koncept eller lagar som gäller när brist råder. Det lyder bara begrepp och principer av oändligt överflöd, oändlig utnyttjande, oändlig rekombination. Vi har bara svaga aningar om vad dessa principer kan innebära, eller om de överhuvudtaget finns.

Projicerar vi på information våra gamla föreställningar om egendom och därmed gör den till en metod genom vilken en person kan få ut rikedomar från en annan, vilket varken avslöjar eller ändrar informationens extraordinära karaktär. Det visar bara den begränsade människans natur och hennes ovilja att ändra verklighetens interna modeller eller yttre beteende. ...

Tänker att ett samhälle som bygger på information och ett som bygger på kroppslighet kräver radikalt olika perspektiv och medvetande. Men vi föredrar alltför ofta att ignorera de grundläggande skillnaderna och vill föra över till Chaordic Age (eran då samexistens råder mellan kaos och ordning) de sätt att hantera information, idéer och värderingar, begrepp och antaganden som visat sig vara användbara i den mekaniserade, industriella eran; begrepp som ägande, begränsad tillgång, inkurans, förlust av fortskaffningsmedel, inneslutning, knapphet, separabilitet, kvantifierbar mätning, statistisk ekonomi, matematisk monetarism, hierarkisk strukturalism och en förvaltning byggd på kommando- och kontrollsystem.

Den nya eran ”Chaordic Age” ifrågasätter praktiskt taget varje begrepp för samhällelig organisation, ledning och beteende, som vi har kommit att förlita oss på. Vi klamrar oss fast alltför strikt vid gamla koncept, avvisar nya koncept alltför lätt, skyddar gamla former som skapat dessa begrepp alltför hårt, men att beslutsamt använda dessa gamla former på ett samhälle i förändring kommer att leda till ett misslyckande.”


Under tiden som jag jobbade med översättningen, slog det mig att de här tankarna, har bäring på de processer, som just nu pågår inom Piratpartiet, där vi mot bakgrund av en stadgerevision har svårigheter att hantera övergången från det gamla till det nya samtidigt som vi har svårt att resonera med varandra om en organisationsform för nätaktiva och vad som krävs av styrelsens ledamöter i förhållande till partiledningen, när det som sägs i olika andra fora inte kan läsas ut av styrelseprotokoll. Något jag som medlem bygger min tolkning på. Under vägs blir styrelsebeslut till något som ska tolkas som enbart partiledarens förslag. Att mötet ajournerades är ett i demokratisk ordning fattat beslut, som dock säger något om vår oförmåga att hantera delade meningar på ett konstruktivt sätt.


Känner djup förståelse för Krippas reaktion som han gett uttryck för både under Ordet fritt i PP:s forum och på sin blogg. Men sedan jag läst om den kaotiska ordningens era förstår jag att vi alla befinner oss i olika stadier av kaos och är i behov av kaosordning. Men, då kan ingen fortsätta rida på gamla käpphästar. Jag kan bidra med att lova försöka ställa undan mina och se om det leder till något nytt. Det är alltid för tidigt att ge upp :)


För övrigt måste vi hålla i när det gäller datalagringsdirektivetOpassande som sätter in det i ett begripligt sammanhang och Henry Rouhivuori, där en uppgift bland kommentarerna väcker några slumrande funderingar. Det gäller Runar Vikstens utredning. Något som bland andra Mark Klamberg skrev om den 3 mars 2010. Infallsvinkel skrev om hans meriter innan han utsågs som ordförande i signalspaningsnämnden, numera Försvarsunderrättelsedomstolen. Rick skrev också om datalagringen och kopplingen till polismetodutredningen och öppningen av FRA-shopen. Ska pröva att använda Annas fem frågor i samtal med vänner och bekanta och se vart det leder.

Intressant.

lördag 30 oktober 2010

Skrivandet ett verktyg för befrielse.

Igår tänkte jag göra det lätt för mig och bara länka till bloggen i Norrtelje Tidning, där jag inledningsvis förklarade att jag fortfarande gillar Piratpartiet, eftersom några artiklar i papperstidningen tidigare gett människor intryck att jag hade lagt av. Men, som jag skrev, så kan det bero på att jag inte behärskar konsten att göra mig ordentligt förstådd. Det är en sak att skriva, men något helt annat att prata. Sedan kan jag väl erkänna att jag, när jag i förrgår såg att Norrtelje Tidning i sin pappersupplaga gav mig gratisreklam (genom att citera ett utdrag ur ett inlägg på den här bloggen) då blev jag uppriktigt ledsen. Tidningen hade bara plats för de första raderna i ett stycke, som på nytt kunde ge läsarna intryck av att jag på något sätt tog avstånd från nätet. Även om jag kände mig uppgiven, insåg jag ganska snabbt att det var ett sinnestillstånd, som gör mera skada än nytta och då blir skrivandet en ren terapi. Jag tänker inte hemfalla åt självömkan, eftersom min mission – att verka för ett öppet och fritt internet för människor med frihet under ansvar mot en allmän övervakning och kontroll – är alldeles för viktig för att min energi ska läcka ut på sånt.


Men, på den planhalvan tänker jag fortsätta stångas med journalister i papperstidningar, som ägnar sig åt överdrifter om nätets farlighet, istället för att öppna sina sinnen och inse att ettor och nollor i fiberkablar knappast kan lastas varken för barnporr eller ett ökande drogbruk bland unga. Något som tidningar ”svämmar över av” idag. Lyckligtvis finns det människor som står med bägge fötterna på jorden och visar att kampen mot drogmissbruk är långt mer komplicerad än att öka förbuden, övervakningen och kontrollen. I en artikel i SvD kan jag läsa ”Enligt CAN uttrycker många av rapportörerna en frustration över att det på senare tid blivit vanligare att beställa droger över internet.” Internet är boven. Vem har inte läst om nätdroger – precis som om de kan rinna hem till beställarna genom kablarna?! CAN står för organisationen Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, som bland annat genomför enkätundersökningar om ungas drogvanor. Undersökningar, som man bör ta med en nypa salt, då ungdomarna svarar litet hipp som happ, eftersom de inser att materialet kommer att användas på ett i deras tycke negativt sätt. Därutöver har vi RNS, som arbetar specifikt mot narkotika och som bildades av föräldrar och intresserade vuxna i kölvattnet av Hasselakollektivet och deras ”pedagogik” Tvånget till frihet.


Idag ägs kollektivet av företaget Scientum, som är en övergripande organisation som representerar ett stort urval av behandlingsalternativ för ungdomar i Sverige, enligt deras egen hemsida. Vård och omsorg har idag blivit ”big business”, vilket är helt OK – om media håller koll på ifall man sköter sitt uppdrag utan att kränka de vårdbehövande och att VD och styrelsen inte stoppar en stor del av de pengar, som kommer från skattebetalarna, i sina egna fickor. I en artikel på RNS hemsida kan vi se vilka skiljelinjer som finns i synen på drogtester i skolorna, vilket RNS och många andra är varma förespråkare av. Sedan har vi Föräldraföreningen mot narkotika och det finns säkert några till. Under 70-talet var jag själv en varm anhängare av grundaren K. A. Westerbergs idéer, men med tiden kom jag att ifrågasätta metoderna då de lätt kunde missbrukas av beskäftiga vuxna. Allt om ingenting skriver initierat om situationen i dagens läge. Svensk Myndighetskontroll leker med tanken att det skulle kunna vara annorlunda här i Sverige.


Efter denna utflykt i minnenas skog och en hastig blick på dagens läge vad gäller drogpolitiken, inser jag att dagens blogginlägg blir lika långt som alltid. Nu återstår en liten fredagsrunda, där jag först fastnar för Techrisks bloggpost om Digital offentlighetsprincip. Sedan hälsar jag på hos Polisstaten, och Marcus ombord på Livbåten, som bägge luftar vad de känner inför datalagringen och all annan övervakning och kontroll; Intensifier berättar om att det finns alternativ; Rick skräder inte orden sedan han tagit del av Johan Linanders utläggning; och sist men inte minst Infallsvinkel, som har byggt upp en häftig vägg av länkar med bäring på datalagringsdirektivet. Den klistrar jag in rakt av – en maffig avslutning på denna vecka.

(Aftonbladet, DN, SvD, Troberg, Opassande, MiNimaliteter, HAX, SVT, DN 2, IDG, Falkvinge, Troberg 2, Fredriks blogg, Full Mental Straightjacket, Intensifier, Kunskapssamhället, Lakes lakonismer, Karl Sigfrid, Camilla Lindberg, Anders Mildner, Fredriks blogg del 2, Scaber Nestor, Sysadminbloggen, Rejdnell, Jerlerup, SvD 2, TV4, Svensk Myndighetskontroll, Maria Abrahamsson, Klara, teirdez, Ravenna, Lars-Erick, Anne Kekki, Emil Isberg, Farmor Gun, Magnihasa, Isak Gerson, Integritet och Frihet, Full Mental Straightjacket 2.)

Intressant.


torsdag 28 oktober 2010

Vad vet vi om datalagringen?


Rätt intressant att en sökning på nätet efter begriplig information om datalagringsdirektivet, visar att mest information kan man finna i Norge. En sökning på Övervakning visar att människor i Tyskland också gjort sitt bästa för att förklara vad det är frågan om. Med erfarenheter av att folket i ett demokratiskt val röstade fram Hitler och att de allra flesta medborgare sedan inte brydde sig om vad som hände med judar, zigenare, handikappade och tyskar med andra politiska åsikter, vet man där att en demokrati kan avskaffas av demokratiskt valda politiker. Många tyska medborgare har dessutom erfarenhet av Stasis övervakning och kan därför lätt göra sig föreställningar om hur denna övervakning påverkar oss människor.



Därför bidrar de (som behärskar tekniken) att med hjälp av begripliga bilder förklara hur det kan komma sig att Tyskland på nytt är på väg mot en övervakning, som inte hör hemma i en demokrati. Men här i Sverige, där vi saknar dessa erfarenheter, hjälper det inte att vi, som befinner oss på nätet, tror oss om att kunna skaka liv i ointresserade medborgare. Står detta, som vi talar om, inte i tidningen och hör eller ser man det inte på nyheterna i radio och TV, då finns det inte. Därför är det en mycket ojämn kamp, som vi för.


Självklart har jag börjat undra över min egen fattningsförmåga, när väldigt få tycks bry sig om att regering och riksdag beslutar om den ena tvivelaktiga lagen efter den andra. Men, tack vare internet kan jag se att jag är i gott sällskap. Runt om i Europa och världen i övrigt pågår en liknande kamp för rätten att få vara medborgare med samma demokratiska fri- och rättigheter när vi befinner oss ute på nätet, som vi har i den del av verkligheten, där papperstidningarna gör anspråk på att vara exklusiva bärare av Sanningen.


Opassande fångar på ett bra sätt den stämning som råder bland människor som bryr sig. Där får vi bland annat veta att det talas om en översyn inom EU, eftersom nuvarande direktiv är dåligt underbyggt. Något som kan tala för att Sverige borde fortsätta förhala ett lagförslag. Fredrik Kjellberg är en oberoende liberal som visar hur frihet och personligt ansvar hänger ihop och hur fel det blir med en generell och allmän övervakning. Karl Sigfrid (M) och Maria Abrahamsson (M) (se länk i kommentar här nedan) visar att det även bland moderater finns ett motstånd när det gäller förslaget i polismetodutredningen, där man diskuterar att låta polisen få vidgade möjligheter att kunna ta del av lagrade data även i de fall när man misstänker annan brottslighet än den grova kriminalitet, som man hittills talat om. Ett bra exempel på den ändamålsglidning, som inträffar så snart man slagit hål på en viktig princip. Det som händer här är också av intresse i andra länder. Av info på Advokatsamfundets hemsida här och här kan man se att rättssäkerheten är i fara. Anna Troberg (PP) skriver om vikten att fokusera på rätt saker. Mot bakgrund av de bilder, som jag här har förmedlat ställer jag sedan de frågor som Anna menar att vi bör prata med andra om:

  1. Vad är personlig integritet och är det något varje människa har rätt till?

  2. Har den personliga integriteten ett egenvärde?

  3. Bör man skydda den personliga integriteten och i så fall varför?

  4. Var går gränsen för när det är rimligt att kränka en medborgares integritet?

  5. Vilket ansvar har staten för att skydda medborgarnas integritet?


Sedan kan man få kraft genom att lyssna på de politiker, som idag har ett ansvar för att vi drabbas av detta. Ett stort tack till Joakim Jardenberg som lagt ut den inspelning, som han gjorde under Internetdagarna på sin blogg. Dessutom finns som vanligt intressant info på nätet om hur framgångsrikt det kan vara att satsa på övervakning, här Full Mental Straight Jacket.

Intressant.


onsdag 27 oktober 2010

Framtiden: Politisk arrogans värre i verkligheten.

Igår bjöd Internetdagarna på bland annat en programpunkt under rubriken Framtiden: Bättre än verkligheten, där vi bjöds på smakprov av en del tekniklösningar som är på G. Det som slog mig var att exemplen samtidigt var goda exempel på vad som fascinerar män. Sedan fick vi lyssna på EU-kommissionären Cecilia Malmström och då slog det mig att kvinnor förefaller vara lättare att skrämma upp och tuta i att politikerna måste besluta om direktiv och stifta lagar för att komma åt brottslighet genom att kolla in allas vår kommunikation och då blir datalagring Universalverktyget. Säkerhetsbranschen måste gnugga händerna av förtjusning. Hon har gått från att vara en riktigt frejdig tjej till att bli en riktigt, riktigt, riktigt trå-å-å-kig Fru Dysterkvist, som inte orkar stå upp för vår integritet och rättssäkerhet.


Därför tack till Oscar Swartz som gjort ett bra inlägg om hennes anförande och vilka tankar det födde hos honom och som jag kan känna igen mig i. Joakim Jardenberg sände idag programpunkten om Datalagringsdirektivet direkt på sin blogg. En av de mest effektiva instrument som polisen behöver, hävdade Folkpartiets talesperson. Hur kommer den effektiviteten att mätas? Och redovisas? För övrigt ansåg Alliansens företrädare med Johan Linander i spetsen att vi borde ha protesterat nere i Bryssel redan 2004. Därutöver undrade företrädare för teleoperatörerna varför branschen (kunderna) ska betala för polisiära uppgifter. Sammantaget visade alla utom Vänsterpartiets Jens Holm en förfärande brist på respekt för alla oss som sköter oss. I jakten på en del rötägg, gör de oss alla till ägg, som kan tänkas vara rötägg. Vad händer inom oss människor, när politiker och polisen struntar i vår integritet och rättssäkerhet?


När valet nu är över, får vi vara med om rena ketchup-effekten vad gäller integritets-kränkande lagstiftning. DN1, DN2, SR och SvD1, SvD2 berättar om Datalagringsdirektivet och Polismetodutredningen Opassande funderar kring att vi människor har svårt att föreställa oss vilka effekter datalagringen kan få. Scaber Nestor ställer en berättigad fråga när det gäller kostnaderna. Christopher Kullenberg och Mark Klamberg var rätt snabbt ute med sina kommentarer. Rejdnell skriver om FRA, Del 2. Andra som kommenterar är; Anna Troberg; Rick Falkvinge; MiNimaliteter; Anders S Lindbäck; Camilla Lindberg; Daniel Gustafsson; Ipse Cogita; och Full Mental Straight Jacket. Markus ”Lake” Berglund har ringt och ger oss en länk till Ring P1. För den som vill delta i den opinionsbildning, som pågår finns även en FB-grupp, att bjuda in sina vänner till. Anna Troberg skriver även i AB Debatt.


För övrigt har vi nu några månader på oss att tycka till om Yttrandefrihetsgrundlagen, som diskuterades idag under Internetdagarna. Utredningens sekreterare Nils Funcke medverkande tillsammans med Rick Falkvinge, PP:s partiledare, och Mats Svegfors, ordförande i Sveriges Radio, vilka gavs tillfälle lufta sin syn på det diskussionsunderlag som presenterats. Intressant höra hur man avsåg att hantera de tre olika förslagen för att slutligen landa i en proposition. Rick var resonerande och skicklig i sin argumentation, där den springande punkten är svårigheten att förena anonymitet med ansvar. Sedan var det verkligen befriande att höra Mats Svegfors och hans funderingar kring den omstöpning som pågår i mediesamhället. Allt talar för ... är ett uttryck som han ogillar. Han såg det som nu pågår som slutet på början av en viktig diskussion. Nils Funcke påminde om att allt inte är tillåtet att publicera i skydd av tryckfriheten. Intressant diskussion kring Wikileaks. Mats Svegfors berörde även hur barnpornografi slagit hål i en viktig princip.


Sedan återstår att bearbeta mina intryck av ”Nästa generation internetanvändare” där vi fick en lektion i hur Medierådet kan fråga och använda diverse svar för att legitimera sin existens. Kände behov av att kräkas när det påstods att barn på nätet inte interagerar med andra. Det är verkligen frapperande att den som vill ses som expert inte begriper att ett barn kan vara social genom att kombinera en aktivitet vid datorn med ett samtal i telefon till dess man kan hantera en chatfunktion. Inte så sällan har man en kompis bredvid samtidigt som man håller kontakt med andra. Kristina Alexandersson, var beundransvärd, som kunde ta det arroganta uttrycket ”Miljöstörda föräldrar” i ett inlägg från Medierådets företrädare, sedan hon inledningsvis gett intressanta exempel på hur hon och hennes barn använder datorn. Sedan fanns där också en publikfråga där en man påstod att ”barn hann bli förstörda av internet” innan de började i skolan och då kunde få lära sig om vikten av källkritik. Det är verkligen skrämmande att vi inte kommit längre.


Fick verkligen ett intryck av att Medierådets företrädare krattade i manegen inför inrättandet av den nya statliga myndigheten Statens Medieråd, som är tänkt att ersätta den nuvarande kommittén. Om jag fick bestämma skulle pengarna istället läggas på den utveckling som pågår för att ta tillvara internets möjligheter i skolan. Allt det där förfärliga, som internet påstås leda till, det klarar politikerna att hålla liv i helt på egen hand. Det visade Cecilia Malmström med all önskvärd tydlighet.

Intressant.

tisdag 26 oktober 2010

Bygga samhället med hjälp av internet.

Kent Persson (M) inbjuder till veckans bloggdebatt om behovet av en levande idédebatt samtidigt som han har ett debattinlägg i DN.se om behovet av förnyelse av Moderaterna på det lokala planet. ”Partiet har två stora utmaningar framför sig. Den ena är att vinna väljarnas förtroende i välfärdsfrågorna. Den andra är att få hela partiet att bli de nya moderaterna”. Kent Persson har förstått att politik måste vara en ständigt pågående debatt för att förändringsprocessen ska ge önskat resultat.


I likhet med Socialdemokraterna har man en vision, men Kent Persson visar att M inte tror att man lever i den bästa av världar till dess att vardagens verklighet kommer ifatt dem. Tror man på konkurrensens välsignade väg mot framgång kan man inte överge alla dem som sliter i den offentliga sektorn. Kent skriver ”Moderaterna har inget att förlora på att visa att vi vill ta ansvar för att utveckla och säkerställa den offentligt drivna omsorgen. Vi ska vara garanten för den offentligt drivna vården istället för att uppfattas som hotet mot den”. Han verkar inse att allt blir inte bättre bara för att multinationella företag ges möjlighet att ta sig in på den svenska marknaden för skola, vård och omsorg.


Kommer ihåg att M i Vellinge gjorde storslam i valet 2006, när kommunens starke man Göran Holm filmades där han låg på golvet och lekte med barnen i en kommunal förskola och uttalade sig positivt om kommunala dagis eftersom kommuninvånarna ville ha det så. Då fick M 67,36 % och framgången steg honom åt huvudet. Han valde att bli fullmäktiges ordförande och utropade sig till borgmästare strax efter valet, för att året innan valet i samband med sin födelsedag sticka ut hakan med åsikten att flyktingmottagande är en statligt uppgift, eftersom många inte kan försörja sig efter det att de statliga bidraget upphört och då blir en belastning i kommunens budget för socialbidrag. I det senaste valet rasade M till 49,80 % i ett läge när M i samma kommun på riksdagsnivå gick från 55,89 % till 59,1 %. Jag tycker att han är ett bra exempel på att det spelar roll vad enskilda politiker kostar på sig, även om de fortfarande kan anses vara framgångsrika.


Det senare är något som Socialdemokraterna inte ser ut att ha begripit. Trots att deras ledande personer varit involverade i diskutabla affärer fortsätter man i samma gamla hjulspår med samma gamla ledargarnityr. Något som gäller såväl centralt som lokalt. Som om det skulle saknas människor med huvudet på skaft, när det finns kvinnor som Marika Lindgren Åsbrink. Här ett av hennes intressanta blogginlägg. Johan Westerholm visar att det handlar om att våga vara ärlig och vända på stenar.


När det gäller Piratpartiets eftervalsdebatt verkar de flesta av oss vara inne i en process där vi slickar våra sår och gör vårt bästa för att hantera våra frustrationer, som ibland tar sig uttryck i att vi gärna vill lägga skulden på partiledningen, medan vi innerst inne vet att val inte vinns med att bara finnas på nätet. Inte minst visar de etablerade mediernas tendens, att skylla allt ont på nätet, att vår mission måste vara att förklara att nätet gör det onda synligare, men inte är orsak till det. Samtidigt måste vi lyfta fram allt positivt som också följer av att vi har tillgång till nätet.


Mänskliga rättigheter för oss som medborgare på nätet är ingen dålig utgångspunkt för en informationspolitik för skyddad integritet – delad kultur - kunskapsbyggande.


Avslutar med en länk till Markus Lake Berglund om hur övervakning och självcensur fungerar, som passar bra till eftermiddagens livesändning från Internetdagarna om Anti-Censorship and Transparency.

Intressant.

Medierådets sista suck – eller kamp för ett berättigande?

Efter att ha ägnat gårdagen åt Internetdagarnas webbsändning kollade jag på SVT:s 21.00-sändning, med ett inslag baserat på Medierådets rapport om ungas medievanor. Vojne, vojne, ett sån´t elände ”Det verkar överta en del av det verkliga umgänget. De som ungdomarna umgås med på Facebook är desamma som de man umgås med efter skolan, de vanliga vännerna, säger Ann Katrin Agebäck, kanslichef på Medierådet”. Varken hon eller SVT:s Lennart Persson verkar begripa att umgänget på nätet är lika mycket verklighet som att träffas rent fysiskt – inte så sällan träffas man hemma hos någon kompis samtidigt som man har kontakt med andra via Facebook. Även om 75 procent av föräldrarna anser att de själva har ett ansvar för barnens medieanvändning och nästan lika många anser att barnen lär sig mycket med hjälp av internet, verkar både Lennart Persson och Ann Katrin Agebäck, vara av den uppfattningen att de måste larma om att ”unga föredrar nätet istället för verkliga möten”. Det verkar som om de tror att barnen håller på att försvinna in i fiktiva världar. Hur var det man sa igår – först hånar och ironiserar man, sedan gör man motstånd och sedan... Men tänk att ibland tror jag att en del fastnar antingen i steg ett eller steg två och sedan kommer de inte vidare.


Kan just undra om det finns ett samband mellan detta ”larm” och prop. 2009/10:228 som handlar om slopandet av filmcensur för vuxna och skyddet av barn och unga mot skadlig mediepåverkan och förslaget om inrättandet av en ny myndighet Statens Medieråd. Rätt märkligt dock att riksdagswebben inte innehåller någon uppgift om vad riksdagens sagt om propositionen. När man ser all den rädsla som Medierådets webbplats speglar, kan man undra om det inte vore bättre att lägga dessa resurser på en verksamhet för en konstruktiv användning av sociala medier i skolarbetet. Skulle gärna se att mer resurser satsades på Webbstjärnan och annat som Kristina Alexandersson brinner för. Önskar jag vore med under Internetdagarna, så att jag kunde ”svära rejält i kyrkan” och föreslå att Statens Medieråd aldrig blir till och att resurserna istället överfördes till grundskolans ikt-utveckling.


Annars ser jag fram emot onsdagen då Piratpartiets Rick Falkvinge ska medverka i Vad ska vi göra med yttrandefriheten? Onsdag den 27 okt. kl. 11.00. Håller med Markus Lake Berglund i kommentaren till Ricks blogginlägg om saken. I det kvalificerade gänget gäller det att ha koll på vad lagen omfattar idag, för att kunna göra tydligt vad som krävs för yttrandefrihet på internet. Hur ser en frihet under ansvar ut, när alla kan hantera ett publiceringsverktyg? Jag kan tänka mig att formuleringar om uppsåt måste finnas med för att avhålla hämdlystna eller omogna människor från att i skydd av anonymiteten förtala andra. Eller är det realistiskt tro att vi kan bli så immuna mot anonyma påhopp att alla kan ta dem för vad det är – bevis på omognad? Markus har för övrigt ett eget bra inlägg om yttrandefrihet med bra länkar som avslutning med koppling till Yttrandefrihetskommitténs förslag.

Nu ska jag kolla in Internetdagarnas program. Twittertag #ind10

Intressant.

måndag 25 oktober 2010

Internetdagarna – på nätet.



Vaknade i morse med en rejäl huvudvärk och insåg raskt – det blir ingen resa till Internetdagarnas upptakt idag. Men, som tur var sände arrangören Stiftelsen .se det hela på nätet. Trist dock att gå miste om det som gör detta arrangemang så speciellt – möjligheten att träffa alla dessa hängivna internetvänner, även om en hel del av dem inte är särskilt långt från tangentbordet :). Men jag tröstar mig med att det snart ges andra tillfällen.


"Upprop för digital delaktighet" inleddes med ett antal inlägg om den digitala klyftan som sedan knöts ihop med berättelser utifrån olika frågeställningar, bl a: Vilka goda erfarenheter finns det, vad hindrar arbetet, hur går vi vidare och vad behövs för att skapa ett nationellt kunskapslyft. under rubriken ”Framgångsfaktorer för breda kunskapslyft”. Här finns en länk till den första delen av dagen. Moderator Annika Dopping var skicklig som intervjuare av de inbjudna: Abdulkader Habib, Studierektor Kista Folkhögskola, Krister Hansson, Regionbibliotek Stockholm, Lilliann Källermark, Ordf. SeniorNet Sweden, och Karin Thalén, Förvaltningschef tio100, Norrtälje. Karin berättade bland annat om Internetbussens utflykt till Norrtälje kommuns norra delar. Det var en god inledning till eftermiddagens seminarier, om Ungdomar, Internet och Skolan och Internet och mänskliga rättigheter, som dock inte sändes live på nätet. Det var trist, även om fortsättningen av förmiddagens program om digital delaktighet också var intressant. Hoppas dock att vi kan kolla in dessa båda seminarier senare.


Det mest uppfriskande var att kunna notera att det går framåt allt motstånd till trots. Men som vi hörde sker utvecklingen i tre steg där det första steget handlar om omgivningens Ironi och hån och nästa om Motstånd, innan det lossnar och man bejakar det som sker. Med all den rädsla som dagligen exploateras i gammelmedia i förhållande till det som människor ägnar sig åt med hjälp av interhet, befinner vi oss definitivt i fas 2, även om en del kulturknuttar ännu inte kommit längre än till fas 1. Det var uppfriskande att höra Lillian Källermark, Seniornet, säga att man inte är slut i huvudet som senior, men att rätt många äldre behöver hjälp för att våga slå på en dator av ängslan för attacker och virus. Kan just undra varifrån den rädslan kommer?!


Under eftermiddagen fick vi en inblick i läget inom skolvärlden, vården och omsorgen samt vardagliga sysslor. Något som följdes av teman som Arbetsliv, Demokrati och integration samt en debatt mellan riksdagspartierna. Under rubriken Arbetsliv talade Mikael von Otter, Almega och Gunnar Wass, Arbetsförmedlingen. Den senare var inne på behovet av IKT-kunskap och påminde om tidigare satsning på Datorteken. Rolig hågkomst för min del, eftersom det var genom datorteket som jag 1997 fick chans att lära mig använda datorn och alla dess olika program samt att söka kunskap på nätet. Med det i ryggsäcken klarade jag senare att som glad pensionär börja blogga. Men, jag vill minnas att alla inte var lika förtjust som jag, eftersom de var yngre och tvångskommenderade till denna aktivitet, medan jag hade hört talas om datorteket och tog ett eget initiativ för att få komma med.


Via twitter fick jag information om olika intryck från #nätMR och #ind 10 d v s de två seminarierna som genomfördes parallellt och blev naturligtvis ännu mer intresserad av att få ta del. Men som sagt måste söka info om var. Kvar i sändningen noterade jag att Lars Ilshammar vågde ta tjuren vid hornen och tala om att det är regeringen som sitter på lösningen när det gäller delaktigheten. Hängrännor istället för stuprör anbefalldes. Sedan talade en företrädare för Folkbildningsrådet sig varm för folkbildningens roll i utvecklingen. Annars var Ilshammars ord om rädslan verkligen en riktig höjdare. Jag har länge irriterat mig på alla dessa tidningsartiklar och inslag i radio- och TV-program, där det verkar som att det elände, som kopplas samman med tekniken, inte har något som helst samband med människornas eget ansvar för hur de agerar på nätet. Festligt för övrigt att Annika Dopping vid ett tillfälle under dagen refererade till något som Piratpartiets Rick Falkvinge tidigare hade sagt.


Efter riksdagspartiernas företrädare fick vi lyssna på Ann Wiklund i det nationella nätverket IKT-lyftet, som vill samordna insatserna; Claes-Olof Olsson, Sambruk och Staffan Hagnell, .SE Staffan Hagnell berättade bland annat om det engelska Race Online 2012 Dagen avslutades med en interaktion med publiken, där en majoritet visade intresse för gemensamma tag. Trist dock att Demokrati och integration rankades så pass långt efter Vård och omsorg samt Utbildning, men det kan nog förklaras av att publiken till drygt två tredjedelar bestod av deltagare äldre än 40 år med intresse av bättre kunskap om IT inom sina respektive yrkesområden, men också många besjälade av uppgiften att möta medborgarnas behov av information och kunskap. Internetdagarna fortsätter i morgon och på onsdag med sändning på nätet.

Intressant.



söndag 24 oktober 2010

IP – ett monopol som skadar företagsamheten.

Efter att ha tagit del av Stephan Kinsellas anförande vid The Economic Recovery: Wahington´s Big Lie vid Ludvig von Mises Institute via ett blogginlägg av Hax, inser jag att det finns advokater, som arbetar med Intellectual Property och offentligt talar om att dagens lagstiftning inte kan förenas med idéer om kapitalism och fri företagsamhet. I dagens samhällsklimat kan en sund konkurrens sättas ur spel med hänvisning till upphovsrätt och patenträtt. Det sker när resursstarka företag stämmer varandra och sedan i en förlikning ger varandra fördelar, som gör dem ännu mäktigare och ännu lättare kan stänga ute mindre aktörer inom samma affärsområde. Blev nyfiken på Mises.org och kollade närmare på detta möte den 9 oktober 2010 där Peter Klein pratade om olika vägar att sprida kännedom om deras mission att skapa utrymme för utveckling. Där finns flera inlägg värda att kolla in bl a detta om utbildning. Där lärde jag mig bland annat att det finns en webbplats Wikiversity för universitetens öppna läromedel och forskningspublikationer. Rätt intressant att vi får anstränga oss att upptäcka internets fördelar, medan etablerade media gör sitt bästa för att visa upp dess nackdelar. Undrar om vi har professorer med samma driv i steget som Peter Klein på svenska universitet. Men där har man väl okritiskt gått på allt prat om patentens och upphovsrättens välsignelse. Annars skulle de med hjälp av nätet kunna bidra till folkbildningen.


En annan folkbildningsgärning är att sprida information om att ett debattbetänkande Ny yttrandefrihetsgrundlag? har blivit offentligt. Det hände i fredags när regeringens utredare Göran Lambertz överlämnade Yttrandefrihetskommitténs förslag som formulerats i tre olika modeller med utgångspunkt från ledorden Ansvar – Verksamhet – Ändamål. I sammanfattningen sägs bland annat följande: Betänkandet kommer att remitteras av Justitiedepartementet och kommittén avser därtill att hålla seminarier för inhämtande av kritik mot och synpunkter i övrigt om modellerna. Efter denna remissrunda ska kommittén enligt planerna väga modellerna mot varandra och välja den som bedöms bäst, utveckla den modellen i detalj och sedan ställa den mot den nuvarande ordningen. I slutbetänkandet – som enligt direktiven ska avges senast i december 2011 – kommer vi att föreslå antingen en ny yttrandefrihetsgrundlag eller ändringar i TF och YGL. I slutbetänkandet kommer vi också att lämna förslag beträffande övriga uppdrag i direktiven, nämligen avseende skyddet för den personliga integriteten, förutsättningarna för enskilda att föra talan vid domstol om de utsätts för brott i medierna samt internationell rättslig hjälp på yttrandefrihetens område. I mån av tid kommer vi också att ta upp vissa andra frågor. Synpunkterna på detta betänkande bör helst i första hand avse de tre modellernas fördelar och nackdelar i sig och i förhållande till varandra. En jämförelse med dagens system blir förstås oundviklig, men vi hoppas att diskussionerna i möjligaste mån kan koncentreras till modellerna.


Hörde en kort presentation i SR:s Publicerat där Åke Pettersson ställde frågor till Lambertz mot bakgrund av tidigare intervju för ett par veckor sedan med Anders R Olsson. SVT:s Kulturnyheterna citerar ett par av medlemmarna i kommittén som talar om svårigheterna att gå nytt skydd för det fria ordet. När Göran Lambertz talar om en teknikneutral lag blir det naturligtvis av intresse för oss i bloggosfären att syna dessa förslag i sömmarna samt utnyttja möjligheten att påverka förslagen. Det kommer alla andra aktörer att göra. Journalisten.se noterar att det handlar om skydd för nya medier. Redan för drygt ett år sedan skrev Datainspektionen på DN Debatt Vi står maktlösa inför kränkningar på internet. I den debatt som pågår när det gäller nya och redan etablerade medier passar Emma Opassandes inlägg som hand i handske.


Avslutar med Christian Engström som visar att den ena handen inte vet vad den andra sysslar med, när det gäller förhållandet mellan EU och Sverige. Någon far uppenbarligen med osanning. SR ställer i Ekots lördagsintervju frågan Är hon EU:s polisminister? Det handlar om Cecilia Malmström. För att pigga upp oss kan vi notera det som Anders S Lindbäck noterat – Piratpartiet etablerar sig på flera håll inom EU.

Intressant.

torsdag 21 oktober 2010

Att se och höra EU-parlamentets ledamöter.

Efter att ha läst Christian Engströms blogginlägg gick jag vidare till ”Plenary session” i Strasbourg för att ta del av ledamöternas inlägg med anledning av ACTA-avtalet, som nu har blivit offentligt. Det var en rätt bisarr situation då jag inte förstod ett ord franska, italienska, holländska och bara ett och annat av österrikiskan. Kommissionären Karel DE GUCHT var mer än nöjd med avtalet även om det fortfarande fanns några saker kvar som man ännu inte blivit överens med USA om – om jag förstod honom rätt. Avslutningsvis tog han de parlamentariker i örat som talat sig varma för de fundamentala medborgerliga rättigheterna för att de fösummat att prata om hur viktigt skyddet av upphovsrätten är för sysselsättningen. En uppfattning som det råder minst sagt delade meningar om.


Christofer Fjellner (M) gav ett både inställsamt och lismande intryck, när han uttalade sin tillfredsställelse med det som han fått se och höra. Varför blev jag varken förvånad eller besviken? Tänkte mera på att han nog höll på att bädda för sin fortsatta karriär i de kretsar där besluten egentligen blir till. Christian Engström (PP) lät sig dock inte imponeras, utan pekade på oklarheter med luddiga formuleringar vars innebörd ingen kan eller vill förklara. Det är väl sådant som ligger till grund för talet om politik som det möjligas konst. Men särskilt rättssäkert för den enskilda medborgaren är det inte.


Nu ska de sista sakerna klaras ut och sedan ska avtalet översättas och sedan återkomma till EU-parlamentet. Ingen ska inbilla mig att den kamp, som bedrivits runt om i världen, varit obefogad. Ingen av oss kommer att få veta hur avtalet hade sett ut, utan våra och andras protester. Ser på twitter att jag inte varit ensam om att kolla på sändningen – här en rapport från På djupa vatten.

Intressant.

tisdag 19 oktober 2010

Ordet är fritt?

I dagens SvD skriver Thomas von Vegesack under rubriken ”Det fria ordet ständigt satt under press” en intressant betraktelse med utgångspunkt från en ”avhandling av Charles Walton, Policing public opinion in the French Revolution. The Culture of calumny and the problem of free speech (Oxford University Press, 352 s)”. Utifrån en intressant historiebeskrivning avslutar Wegesack med följande:

”Politiska idéer behöver lång tid innan de bildar opinion. Förtal är däremot ett snabbverkande gift. Och giftet gjorde sin verkan också när revolutionen urartade i rent skräckvälde. Det var med moraliska argument som skräckväldet motiverades. Och de argument som användes i personförföljelsen var förbluffande lika de som använts mot överklassen före revolutionen. Det finns exempel på rena plagiat. Walton slutar sin bok med att räkna upp brott mot pressfriheten som begås just nu. Men han nämner inte med ett ord de nya medierna. Annars är det just där som vår tids förtalskampanjer pågår som värst. I den franska deklarationen heter det att medborgarna får göra vad de vill så länge de inte skadar andra. Men förtal skadar. Ingenting är svårare för en lagstiftare än att dra upp gränsen mellan befogad kritik och rent förtal. Den gränsen lyckades man aldrig upprätta i 1700-talets Frankrike och inte heller nu finns det en klar gräns. Lagstiftare brukar skjuta från sig problemet genom att hänvisa de drabbade till att själva söka rättvisa ungefär som man i äldre tider utmanade varandra på duell. Men enskilda åtal är kostsamma och svåra att genomföra. Man väljer därför att blunda för problemet trots att man vet att smutskastning och förtal underminerar relationerna mellan individer och grupper och förstör den harmoni som utmärker det goda samhället.”

Av det citerade drar jag slutsatsen att vi här har att göra med den goda smakens riddare, som tycks tro att användningen av internet kan tas som förevändning för införandet av censur eller en begränsning av vilka som ska ha access till Internets användning. Det är vad jag kan se rätt vanligt i kultursvängen att se detta som möjligt och därför nödvändigt. Lustigt att von Vegesack ser de moraliska argumentens roll i dåtid, men blundar för dem i nutid.


I själva verket handlar det väl om att vi själva måste ta på oss uppgiften att arbeta för en bra netikett när helst vi anser att det behövs. Ett bra exempel nämnde Jerry Silver bland mycket annat i SSBD:s veckobrev – det gäller en kommentars- och mejlväxling mellan Aftonbladets Jan Helin och läsaren Mattias. Hax skriver om att påven och Sarkozy pratar om internt. Gode Gud, säger jag bara. När Guds ställföreträdare på jorden och en president (med intressen hos en kvinna med upphovsrätt och kopplingar till företag med närstående rättigheter) förenas i sin föreställning att internet är något som kan rensas upp, måste vi fråga oss: – Vad kan komma ut av detta? Påven borde se möjligheten att människorna med hjälp av internet fått möjlighet att hålla honom underrättad om sakernas tillstånd inom den egna kyrkan. Eller är det just detta som är problemet? Annars är det väl risken för upptäckt, det som ska avhålla den som är svag i anden att motstå frestelser.


Inte undra på att våra domstolar nu sysselsätts med en #spectrial där det är konstruktörer av en teknik gjord för att underlätta människors samverkan, som sitter på den anklagades bänk. Vad är det för farligheter som tekniken gynnar? Ja, det som människor gjort i alla tider nämligen dela med sig av sina intressen och kolla på andras samt utbyter åsikter om detta. Hur omoraliskt är det? Josh skriver bra om sina funderingar kring det som pågår där och Rick Falkvinge skriver från en konferens i Spanien.

Intressant.

lördag 16 oktober 2010

Frihet under ansvar eller övervakning och kontroll?

En veckas ledighet från bloggandet har skapat en viss abstinens, samtidigt som det känts bra med tid till eftertanke, som rört sig kring våra tillkortakommanden trots goda föresatser. Det mesta har kretsat kring detta med Frihet under ansvar som motvikt till lagar och regler. Det är när vi människor frestas att göra sånt som vi både för vår egen och andras skull borde låta bli, som risken för upptäckt ska hjälpa oss att hålla oss på den smala vägen, om eller när samvetets röst fallerar. Det gäller i såväl privatlivet som i samhällslivet och affärslivet. Denna enkla filosofi ligger till grund för medias roll i samhället och att vi sätter värde på whistleblowers d v s dem som slår larm eller ”skvallrar” när något oegentligt pågår. Men, med tanke på vad som fortgår och ser ut att eskalera måste vi ställa oss frågan: - Hur kommer det sig att detta "samlevnadssystem" inte fungerar som det är tänkt?


Går vi mot en utveckling där människor genom att läcka information mot betalning ska svara för att näringsliv och samhälle håller sig inom lagens råmärken? I SvD Näringsliv läser jag att metoden prövas i USA sedan Obama lyckats införa en ny finanslag, som bland annat innehåller ett starkt skydd för Wall Streets whistleblowers. Här berättas om advokater i New York, som i en reklamfilm på bio i samband med visningen av filmen ”Wall Street – Money never sleeps” erbjuder tipsare 10 – 30 procent av det miljonbelopp, som ett fuskande företag kan komma att dömas betala. Eftersom en whistleblower sätter hela sin karriär på spel, måste de få något i gengäld är tanken. Han har tidigare jobbat med whistleblowers på avdelningen för finansbrott på New Yorks åklagarmyndighet. Människor, som här hemma slår larm om bestickning och mutor, hamnar ofta i onåd hos chefer och andra i sin omgivning, skriver Clas Sandgren i gårdagens SvD Brännpunkt. Han menar att de som slår larm behöver ett bättre skydd än det som finns idag. Det tål att ta sig en ordentlig funderare på.


Att även den kommunala verksamheten måste sättas under lupp, visar händelserna i Göteborg och turerna kring nationalarenan i Solna. Det senare har tidningen Dagens samhälle och Fokus synat närmare i sömmarna. Mats Sjölin professor vid Växjö universitet har lett en grupp forskare som visar att det finns problem med korruption och maktmissbruk i landets kommuner. Deras förslag om en fristående revision möts dock av protester bland de politiskt förtroendevalda revisorerna. Men att det inte blir offentligt förrän det gått så långt, visar att det brister på flera händer. Både hos politiker och deras handgångna tjänstemän, som blivit fartblinda, och media, som inte klarat av att göra något av olika tips innan ett beteende växt till en kultur.


Kan tänka mig att det kan bero på att politikerna inte klarar att driva en demokratisk process, utan kommer undan med att den tar för lång tid, och att redaktioner och/eller journalister räknar med att den som ”skvallrar” antingen drivs av egna låga motiv eller en överdriven omsorg om laglydighet och skattepengar. I det läget torde det inte hjälpa att stärka skyddet för den som ”skvallrar”. Eller kan det vara så att lockelsen att få ersättning ska ses som mera legitim än de motiv som driver ”vän av ordning”. Jag tycker att vi måste ställa oss frågan: - Kan vi räkna med att media skärper till sig, när det gäller att hålla koll på det som sker i slutna rum, eller ska samhällets friska funktion verkligen bygga på köpta skvallerbyttor? Det är inte utan att min nyfikenhet väcks – hur ser det ut här hemmavid? Med en kommundirektör på entreprenad och en hel rad chefer, som fått lämna sitt jobb, kan man ju undra vad som egentligen pågår.


För övrigt lyssnade jag igår på den sista dagen av #spectrial d v s rättegången mot The Pirate Bay i Hovrätten. Försvaret gick hårt åt Tingsrättens dom på väsentliga punkter. Ny Teknik, DN, SVT och skriver om den avslutande dagen. Kulturbloggen skriver att nu har Hovrätten möjlighet att göra om och göra rätt. Instämmer. Rick livebloggade. Emil Isberg är i likhet med mig själv tacksam för att vi fick möjlighet att följa det hela. Hos både SR och SvD kan den som är intresserad ta del av det som hänt under de senaste veckorna. Under tiden går jakten på länkar till upphovsrättsskyddat material vidare.


Man kan verkligen undra över nätets framtida utveckling inför allt som pågår. Ibland tycker jag att det verkar som att den finns en ohelig allians mellan politiken, juridiken och journalistiken kring uppfattningen att bäst vore det om nätet bara fick användas av vissa utvalda grupper med särskilda tillstånd. En känsla som stärktes när jag lyssnade på SVT Debatt där det som hänt tidigare i veckan och har blivit känt, därför att det hela visades på internet, upprör människors sinnen. Med runt 300 självmord per år enbart i Sthlms län är det intressant att ämnet blir intressant i gammelmedia främst därför att det utspelades på nätet och att unga människor med problem söker hjälp via nätet. Då möts de av att där finns - inte bara Karolinska sjukhusets NASP - utan även ett diskussionsforum, där andra inte tar snacket riktigt på allvar, eller stöter på en och annan som erbjuder ”säkra” utvägar vid val av metod. Helt klart ville Belinda Olsson införa regler och förbud och därför såg till att omge sig med politiker och journalister som drar åt det hållet. Även här pratades om ansvar vs yttrandefrihet. Just ansvaret sattes sedan i fokus i Eftersnack, där Carl Johan Rehbinder fick ord om sig att vara yttrandefrihetsfundamentalist och för övrigt mest fick rollen att rädda redaktionen undan anklagelser för bristande objektivitet.


Snart kommer det nya förslaget till Yttrandefrihetsgrundlag och Tryckfrihetsförordning att presenteras och då får vi se var vi har den tredje statsmakten – om det är egenintresset eller allmänintresset som ger sig tillkänna. Men, det kan också vara så att deras intressen redan har tillgodosetts och att förslaget därför kommer att förbigås med tystnad. Detta medan vi i bloggosfären, som intresserar oss för politik och samhälle, tvingas slåss för vår rätt att få interagera i spänningsfältet mellan enskilda individer – medier – politiker utifrån vårt intresse för demokrati och mänskliga rättigheter. När vi fick veta att Karin Hübinette tvingades lämna Agenda, fick debatten om journalistik och objektivitet bränsle. Journalister är också människor skrev Rebecka Åhlund i SvD och visade en ovanlig öppenhet, men också en insikt om att ett stelbent regelverk kan slå helt fel. Släktskap syns medan det finns så många andra mera dolda band mellan journalister och den ”verklighet” som de synliggör i sitt arbete.


Samtidigt kan vi se att regler ibland kan vara bra att ta till i situationer när en makthavare som Thomas Bodström förväntar sig undantag från reglerna och gör det hela till en fråga om rätten till ett gott föräldraskap. Men hallå – föräldrar, som är lediga på deltid, ska väl vara på jobbet resten av tiden?! Hans anhängare delades rätt snabbt upp i två läger – antingen tycker man att reglerna ska gälla till dess riksdagen har funnit tillräckligt bärande skäl för att ändra dem eller så håller man med Thomas Bodström, som ansåg att man kunde rucka på reglerna för att visa förståelse för en småbarnsförälder. Eva Franchell satte ljuset på hur denne gunstling hittills hanterats och uppenbarligen är det en och annan inom S som också ifrågasätter det rimliga. Även om Erik Laakso ser tecken på att det just nu pågår ett positionerande utifrån att både ha kakan och äta den, d v s manövrera inför utsikterna att mannen kan komma tillbaka och då gäller det att inte ha bränt sina skepp. Maria Abrahamsson, nybliven riksdagsledamot för M, som sett fram emot att få tampas med Thomas Bodström i Civilutskottet, ser nyktert på saken – mossiga regler kan ändras, men fram till dess att så skett måste reglerna respekteras. Igår fick vi beskedet att han valt att lämna uppdraget och stanna kvar med familjen i USA. Han förnekar dock att han kommer att utnyttja sina förmåner. Mediecirkusen kring hans avhopp gör att man måste fundera kring den logiken. Avsiktligt eller inte, men nog förminskades Mona Sahlin inför våra ögon.


Sedan detta sagts tar jag nu helgledigt. Även om Full Mental Straight Jacket skrivit ett mycket intressant inlägg, som jag gillar och gärna vill ta som utgångspunkt för en fördjupad diskussion, då jag känner för att delta i utvecklingen av Piratpartiets politik. Men det får jag återkomma till.

Intressant.

söndag 10 oktober 2010

Kapitulation inför de övermäktiga?

När jag tar del av Hax redovisning av ACTA: Resurser och lästips blir det verkligen tydligt att makten över regleringar, som styr våra liv, inte ligger i händerna på de av folket direkt valda, utan i långt högre grad hos grupper av speciellt utvalda politiker lojala mot de ledande politiker som valt dem och tjänstemän i olika berednings- och förhandlingsgrupper och lobbyister. DN hade redan i våras en genomgång av varför det bedrivs hemliga förhandlingar om ACTA-avtalet och att detta är problematiskt när folket kräver öppenhet.


Detta kan fortgå eftersom de politiker, som anser att de i val fått fullmakt att handla helt efter eget huvud, blir allt flera, medan de politiker, som inser vikten av en dialog med folket längs vägen mot beslut, blir allt färre. Läste någonstans att demokratin är något som folket kan hållas sysselsatta med, medan makthavarna går bakvägen via internationella avtal, som sedan kräver implementering i den nationella lagstiftningen med hänvisning till dessa avtal. Sedan blir man förvånad när folket proteströstar eller startar nya konkurrerande partier. Hax skriver om den post-representativa demokratin, medan jag själv undrar över maktspelet mellan politiker och tjänstemän och dem emellan, som blivit mera diffus sedan mycket av den politiska makten flyttat till EU och dess institutioner.


Lyssnade igår på P1:s Publicerat där Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihets- grundlagen var på tapeten mot bakgrund av Folkuniversitetets bok Tryckfriheten utmanad, Det var ett intressant samtal mellan programledaren Åke Pettersson, chefredaktören Olof Kleberg och journalisten Anders R Olsson. Nuvarande lagar om yttrande- och tryckfrihet, YGL och TF, är under omprövning och kan komma att offras på EU:s altare, eftersom ledande politiker inbillar sig att demokrati kan råda under övervakning och kontroll. Medan jag lyssnade tänkte jag på Ian Flemings ord i munnen på James Bond: - Medan flugorna sover bättrar spindeln på sitt nät. Reportrar utan gränser har tidigare ställt frågan Vem ska äga sladden? och skrivit om internets fiender. Många av oss, som bejakat den tekniska utvecklingen på informationens och kommunikationens område, undrar om makthavarna säljer ut våra fri- och rättigheter av ren och skär dumhet eller om de på fullt allvar tror att de kan komma undan med ett dubbelspel grundat på rädsla att förlora tolkningsprivilegiet.


Efter det kan det passa att läsa Michael Gajditza som jublar över att han hittat hem sedan han engagerat sig i ett nytt politiskt parti – Liberaldemokraterna (L). Där har han fått sällskap av bland andra Jan Reidnell som den 30 september berättade att han skulle lämna Folkpartiet. Amanda Brihed har gjort detsamma och JensO är också med. Men, jag är inte på väg att lämna Piratpartiet, eftersom PP behövs mer än någonsin. Det som är bra för oss som tillbringar delar av våra liv på internet, det är bra även för dem som ännu inte upptäckt dess fördelar. Visst finns där även sånt som man måste vara vaksam mot, men varför ska människor slippa ta eget ansvar för vad de ger sig in i när de vistas på nätet?


Genom mitt engagemang har jag blivit medveten om att det finns relativt gott om människor som inbillar sig att deras åsikter, tycke och smak ska utgöra gräns för vad alla andra ska tillåtas göra i sina liv. Tidigare trodde jag att den där beskäftigheten var vanligast förekommande hos partier till vänster, men idag vet jag att benägenheten att vilja lägga sig i och styra över andra människors liv finns över hela det politiska fältet. I den meningen är det gott att Folkpartiet får konkurrens av Liberaldemokraterna. Även i det politiska livet kan vi använda beskrivningen av en organisations utveckling i de tre faserna – Förvärvare, Förvaltare och Förstörare. Förnyelse sker inte utan ett starkt yttre tryck. Nu verkar det som att kristendomen ska fixa det som Jan Björklund inte själv mäktar med. Eller är vi på väg mot en kamp om själarna mellan KD och FP? Michael Gajditza ser en tillbakagång till 40-talet.


Klara Tovhult har satt fingret på det problematiska med uppdelningen av samhällsfrågorna efter en höger-vänster-skala, medan jag tycker mig se att konflikter står att finna mellan individ-kollektiv, egennytta-samhällsnytta, maktlöshet-övermäktig, radikal-reaktionär och en del andra motsatspar som existerar parallellt alldeles oavsett partipolitisk hemvist på samma sätt som flera olika faktorer samverkar när människor blir diskriminerade. Men, inte så sällan får vi uppleva att både vänster- som högersidans anhängare inbillar sig att människans alla goda egenskaper är mest frekventa inom den egna gruppen medan allt ont står att finna på den andra sidan. Genom allt brus kan den (som vill) se att vi idag, som många gånger förr, försöker skapa ordning i en värld som vi inte kan överblicka. Med eller utan tillgång till informations- och kommunikationstekniken försöker upplysta medborgare göra tydligt att makt är något som politiker måste göra sig förtjänt av genom ett rakryggat beteende, inte tillskansa sig med hjälp av manipulation.


Istället för att syssla med typiska höger-/vänsterfrågor anser jag att vi i PP ska ta vår utgångspunkt i it-frågornas tvärsektoriella betydelse. Jag tror att vi kan göra stor nytta genom ett särskilt fokus på hur internet och tekniken kan vara verktyg för att säkra demokratiska fri- och rättigheter, rättssäkerhet, tillgången till fri information, möjligheter att dela kulturella uttryck och upplevelser, skapa kunskapsprocesser o s v. Mot den bakgrunden måste vi intressera oss både för ACTA-avtalet och det som är på gång när det gäller yttrandefriheten och tryckfriheten, där förslag kommer inom några veckor, samt datalagringsdirektivet och polismetodutredningen, där beslut ska tas i december. Här duger inte att ligga på latsidan.


Avslutar med en artikel ur Sydsvenskan som visar vad människor kan uträtta när de skärskådar sitt eget sätt att arbeta och vänder på synsätt. Kan bara hoppas att detta goda exempel sprider sig. Vi i bloggosfären kan väl så frön genom att sprida artikeln? Intressant.