Metoo och rättsstatens principer.

Igår eftermiddag gjorde jag något, som jag inte gjort på mycket länge, jag köpte Aftonbladets papperstidning, sedan jag noterat att där fanns en intervju med Advokatsamfundets generalsekr. Anne Ramberg om #metoo-kritiken, balansgången mellan engagemangen och att vara första kvinnan på toppen rubricerad "Måste upp till styrelser och vd".

Vi får veta att hennes arbetsvecka varit hektisk, främst på grund av det årliga arrangemanget Advokatdagarna med 750 advokater, men också på grund av att en del av samfundets medlemmar valt att ansluta sig till metoo-kampanjen under hashtaggen #medvilkenrätt och hunnit framföra kritik mot hennes #metoo-krönika i tidningen Advokaten.

Inledningsvis får hon frågan: - Vad hoppas Du konkret att uppmärksamheten kring kampanjen kommer att leda till i rättssalarna? Och svarar: - Den otroliga kraften i kampanjen ska vi använda för att titta framåt så att allt inte återgår till status quo. På alla nivåer i samhället. Jämställdhets-frågor har ofta gömts i arbetsgrupper. De måste upp till styrelser och vd, först då får de en legitimitet. Men ett problem är att kampanjen innehåller allt från grova våldtäkter, som ska lagföras och förövaren dömas för,  till allmänt ohyfs. 

Efter att ha läst artikeln flera gånger sätter jag störst värde på att nålen i Anne Rambergs etiska kompass stadigt visar vägen med hjälp av rättsstatens principer samt att det kan vara framkomligt att problematisera saken när olika intressen kan uppfattas vara lika legitima. Anne Rambergs hållning i saken är mycket värdefull, eftersom det krävs både ett framåtblickande och att vara beredd på att saken inte är ur världen med en kampanj av det här slaget.

Det räcker med att ta del av Staffan Heimerssons krönika i dagens Aftonbladet, för att inse det. Jag tar fasta på det, som förefaller mig ha störst relevans "Det blir rättegångar. Män som utpekats som våldtäktsmän men inte åtalats, inte dömts, inte straffats öppnar förtalsmål mot medier." Heimersson gör sedan en jämförelse med målet mellan Björn Borg och tidningen Z år 1990, där tidningen Z blev dömd för förtal. Heimersson citerar ur domen ”Den fråga som tingsrätten har att besvara är om den undantagsregel i förtalsbestämmelsen som medför ansvarsfrihet, det vill säga om det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att lämna uppgift i saken.” Nyckelmeningen är: ”Är det med hänsyn till personens gärning försvarligt att utsätta honom/henne för andras missaktning?” ”Yttrandefrihet innefattar visserligen en frihet att kritiskt granska politiker, offentliga befattningshavare, vetenskapsmän, artister och även kända idrottsmän. Den kritik som vederbörande måste tåla anses dock vara begränsad till vad som är relevant; det ska gälla en kritisk granskning av den offentliga insats han gör”.

Heimerssons närmaste vänner hade varnat honom för att skriva den här kolumnen: ”Du kommer bara att betraktas som gubbe och kallas sexist." Den gubbe, som levt till 82 års ålder, skräms dock inte så lätt. Själv gumma, 80 år, som det senaste decenniet fått lära mig leva med att kallas misogyn, när jag bland annat uttryckt uppfattningen att kvinnor istället för att jämra sig till exempel måste lära sig både att beskriva hur det arbete, som de utför, bidrar till verksamhetens resultat samt vad detta rimligen kan vara värt i lön, vilket också kräver träning av förmågan att förhandla. Vi lever ju numera med personliga löner.

Att segla är nödvändigt - det är en bra livshållning. Men, då krävs både förnuft och känsla, där känslorna fyller seglen med den nödvändiga vinden och förnuftet är det roder, som måste hanteras för en framgångsrik seglats. Jag har dock mina tvivel att alla aktörer i #metoo inser att deras känsloladdade berättelser måste kombineras med kunskap om vad, som är rimligt att låna sig till inom ramen för rättsstatens principer. 

Själv har jag ställt mig ett antal frågor: - Vilket Sverige vill vi ha? Ett Sverige där människorna inte längre kan skilja på vad som är av särskilt värde för offentligheten och vad som bör avhandlas privat eller i samspel med en terapeut i avvaktan på eventuella rättsliga åtgärder? Eller ett Sverige där vi tror oss om att vara kapabla att skapa en tillvaro, där vi tar itu med våra rädslor (som mindre nogräknade politiker kommer att spela hårt på under valrörelsen)? Ett Sverige där vi respekterar både vår egen och andras behov av integritet? Ett Sverige där vi känner tillit till varandra? Vad jag själv kan göra för att bidra, det funderar jag på.

Intressant?

Medierådets sista suck – eller kamp för ett berättigande?

Efter att ha ägnat gårdagen åt Internetdagarnas webbsändning kollade jag på SVT:s 21.00-sändning, med ett inslag baserat på Medierådets rapport om ungas medievanor. Vojne, vojne, ett sån´t elände ”Det verkar överta en del av det verkliga umgänget. De som ungdomarna umgås med på Facebook är desamma som de man umgås med efter skolan, de vanliga vännerna, säger Ann Katrin Agebäck, kanslichef på Medierådet”. Varken hon eller SVT:s Lennart Persson verkar begripa att umgänget på nätet är lika mycket verklighet som att träffas rent fysiskt – inte så sällan träffas man hemma hos någon kompis samtidigt som man har kontakt med andra via Facebook. Även om 75 procent av föräldrarna anser att de själva har ett ansvar för barnens medieanvändning och nästan lika många anser att barnen lär sig mycket med hjälp av internet, verkar både Lennart Persson och Ann Katrin Agebäck, vara av den uppfattningen att de måste larma om att ”unga föredrar nätet istället för verkliga möten”. Det verkar som om de tror att barnen håller på att försvinna in i fiktiva världar. Hur var det man sa igår – först hånar och ironiserar man, sedan gör man motstånd och sedan... Men tänk att ibland tror jag att en del fastnar antingen i steg ett eller steg två och sedan kommer de inte vidare.

Kan just undra om det finns ett samband mellan detta ”larm” och prop. 2009/10:228 som handlar om slopandet av filmcensur för vuxna och skyddet av barn och unga mot skadlig mediepåverkan och förslaget om inrättandet av en ny myndighet Statens Medieråd. Rätt märkligt dock att riksdagswebben inte innehåller någon uppgift om vad riksdagens sagt om propositionen. När man ser all den rädsla som Medierådets webbplats speglar, kan man undra om det inte vore bättre att lägga dessa resurser på en verksamhet för en konstruktiv användning av sociala medier i skolarbetet. Skulle gärna se att mer resurser satsades på Webbstjärnan och annat som Kristina Alexandersson brinner för. Önskar jag vore med under Internetdagarna, så att jag kunde ”svära rejält i kyrkan” och föreslå att Statens Medieråd aldrig blir till och att resurserna istället överfördes till grundskolans ikt-utveckling.

Annars ser jag fram emot onsdagen då Piratpartiets Rick Falkvinge ska medverka i Vad ska vi göra med yttrandefriheten? Onsdag den 27 okt. kl. 11.00. Håller med Markus Lake Berglund i kommentaren till Ricks blogginlägg om saken. I det kvalificerade gänget gäller det att ha koll på vad lagen omfattar idag, för att kunna göra tydligt vad som krävs för yttrandefrihet på internet. Hur ser en frihet under ansvar ut, när alla kan hantera ett publiceringsverktyg? Jag kan tänka mig att formuleringar om uppsåt måste finnas med för att avhålla hämdlystna eller omogna människor från att i skydd av anonymiteten förtala andra. Eller är det realistiskt tro att vi kan bli så immuna mot anonyma påhopp att alla kan ta dem för vad det är – bevis på omognad? Markus har för övrigt ett eget bra inlägg om yttrandefrihet med bra länkar som avslutning med koppling till Yttrandefrihetskommitténs förslag.

Nu ska jag kolla in Internetdagarnas program. Twittertag #ind10

Intressant.