#metoo-kampanjen versus JustBeInc/Me Too.

Efter senaste blogginlägg, då jag hade funnit att Tarana Burke lockats att medverka vid Norrbotten Media Week i Luleå tiden 5 - 10 februari 2018, har tankarna fortsatt att gnaga: - Vilka samband finns mellan den av internationella fackliga organisationer sjösatta #metoo-kampanjen och Tarana Burkes organisation JustBeInc, som från start år 2006 använde de förlösande orden Me Too i arbetet med att stödja färgade flickor/kvinnor, som blivit utsatta för sexuellt relaterat våld. De drabbade kvinnorna fann viss tröst i att inte vara ensamma om att bära upplevelsen av att vara nedvärderad som människa.

Att nykomlingen #metoo, som dragit fram som en farsot med en peek under november 2017, ser ut att låna ljus av JustBeInc´s Me Too, väcker onekligen mitt och andras intresse. Men vem ställer frågor och i så fall var?

Bestämde mig igår under förmiddagen att åtminstone skriva ett mejl till Redaktionschefen, Ledarredaktören och Ansvarige utgivaren hos Norrbottens-Kuriren, som den 23 november 2017 skrivit om Tarana Burke´s medverkan vid Norrbotten Media Week, som om hon skulle vara den som skapat #metoo-kampanjen. Detta för att göra dem medvetna om att detta torde vara att slira på sanningen.

Eftermiddagen ägnar jag åt fortsatta funderingar kring glappet mellan #metoo-kampanjen och Tarana Burke´s Me Too, vilket någon antingen anstränger sig för att dölja eller att lappa över, och min egen frustration över att detta arbetsmiljöproblem setts som något så speciellt att det måste lösas vid sidan av det system, som vi - i vart fall i Sverige - har byggt upp för att skapa ett gott arbetsliv med stöd av lag och avtal.

Var är haken? Vad är det , som jag har missat? Vad är det för faktor, som gör att medierna är så ointresserade av att syna företeelsen #metoo i sömmarna? Vad är det, som kan förklara skillnaden i genomslagskraft mellan Tarana Burke´s sekellånga kamp och #metoo-kampanjens "segertåg" på mindre än ett år? Vad är gemensamt och vad skiljer dem åt? Kön är helt klart gemensamt och på goda grunder vågar jag anta att skillnaden i genomslagskraft kan hänga samman med etniciteten. Något som Tarana Burke´s vänner påpekade när Times valde #metoo-kampanjen till Årets Person. Med samiskt påbrå på mödernet, har jag fått en (låt vara begränsad men dock) viss insikt i hur blind majoritetsbefolkningen kan vara inför diskriminering på grund av etnicitet.

Återstår klassperspektivet, där jag saknar uppgift om deltagarna i såväl #metoo-kampanjen som Tarana Burke´s Me Too. Född in i arbetarklassen, har jag sedan barnsben fått lära mig att en människa inte kan få något, utan att anstränga sig och att det inte hjälper långt att bara prata och skriva om att något borde vara på ett visst sätt. I arbetslivet har det sedan i början på 1950-talet gällt att göra sitt allra bästa samt att lära sig att föra utvecklingen framåt, bland annat genom att kunna tolka och tillämpa de lagar och avtal, som fackligt och politiskt arbete hade resulterat i.

Sedan 1990-talet har företag och offentlig sektor här i Sverige byggt upp en organisation för det systematiska arbetsmiljöarbetet enligt lag och avtal med en Internkontroll som Arbetsmiljöverket ska hålla koll på. Jag var själv aktiv i det fackliga arbetet när detta system sjösattes inom den offentliga sektorn och omorganisationer kombinerade med upphandlingar av utförare inom olika verksamheter stod som spön i backen. Då var kunskapen om Arbetsmiljölagen och dito avtal samt uppövningen av förhandlingsförmågan guld värt.

Idag befinner sig medierna inne i en förändring som vi ännu inte kan se och förstå omfattningen av. I detta läge dimper #metoo-kampanjen ner i Sverige med mestadels yngre och medelålders vita kvinnor ur (gissar jag) främst medelklassen, som medievärlden gett fri lejd att kräva en skarpare lagstiftning vid sidan av det hos oss etablerade systemet för en juste arbetsmiljö. Journalistförbundet gör nog klokare i att tillsammans med Tidningsutgivarna satsa på utbildning istället för spektakulära kampanjer, som till sist gör att många av oss läsare, lyssnare och tittare storknar.

Jämställdhet och lika behandling handlar om något mera än kön och könsidentitet, vilket det här skrivandet har gett mig en möjlighet att synliggöra. Det ska onekligen bli intressant att se hur Norrbotten Media Week och Norrbottens-Kuriren med flera medier kommer att förklara Tarana Burke´s närvaro i Luleå och Sverige.

Intressant?

Sverige - först med avtal om ...

... sexuellt umgänge!?

Läser SVTs presentation av det nya förslaget till skärpta straff för sexualbrott om den så kallade samtyckeslagen och får - efter svallvågen av #MeToo-kampanjen - en omedelbar känsla av att rättspolitiken i vårt land är på väg att krackelera. Mark Klamberg, Docent i folkrätt, kommenterar på Twitter "Det intressanta är punkt 2 oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp". Ser också att Mårten Schultz, professor i civilrätt, kommenterar i SvD, men det enda vi här får veta innan betalväggen dyker upp är "Regeringen aviserar nu omfattande förändringar av sexualstraffrätten. Men det är inte säkert att införandet av en så kallad samtyckeslagstiftning leder till fler fällande domar.". Men det räcker för att förstå att det, som presenterats, bara är ett exempel på att politiken i Sverige idag styrs av kampanjer där #MeToo-kampanjen i makthavares mun blir "MeToo-rörelsen". Ett exempel på en språklig twist som ska leda tankarna bort från det faktum att MeToo-uppropen är ett resultat av en organiserad kampanj, vilket jag skrev om i ett blogginlägg den 27 november och mera ingående, sedan jag - i källkritisk anda - grävt efter dess bakgrund, den 7 december 2017. 

Mest intressant var att jag efter några besök hos ett antal fackföreningar, fann det mest matnyttiga hos Journalistförbundet och International Federation of Journalists.där det blir helt uppenbart att #MeToo är resultatet av en facklig kampanj. Men efter att ha översatt den internationella federationens manifest om Genders Based Violence (GBV) kan jag konstatera att många journalister i sin iver att bidra gravt åsidosatt följande rekommendation:

"Journalister har också ett ansvar att ta itu med ämnet könsbaserat våld på ett etiskt sätt. Noggrann rapportering, med lämplig formulering och undvikande av sensationalism, är bland de nödvändiga åtgärderna för att förhindra ytterligare våld."

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, som var den som tog till orda i Aftonbladet och väckte mitt intresse för att syna de MeToo-upprop, som vällt in under november månad, står även idag upp som en rättssäkerhetens fyrbåk i det svenska mörkret. I ett inlägg på sin blogg skriver hon bland annat 

"Ett krav på samtycke är ineffektivt och kommer sannolikt inte att leda till att fler blir fällda. I likhet med utredaren förutsätter jag att domstolarna kommer att upprätthålla det grundläggande rättsstatliga kravet på att åklagaren ska styrka åtalet. Förslaget riskerar emellertid ändock att leda till en förskjutning av bevisbördan och av beviskravet. Rättstillämpningen vid en lagstiftning som såväl innehåller ett krav på uttryckligt samtycke, som ett oaktsamhetsbrott riskerar på sikt att förskjuta bevisbördan och urholka beviskravet. Den tilltalade åläggs en förklaringsbörda, något som vice statsministern förtydligat." 

Det Anne Ramberg säger är att risken är uppenbar att det är den anklagade för ett sexualbrott, som måste bevisa sin oskuld, istället för som hittills att det är Åklagaren, som måste bevisa att den anklagade är skyldig. Att ses som oskyldig intill dess att en domstol förklarat en anklagad som skyldig till brott, vilket är grundbulten i vårt rättssystem, kan således rubbas helt. Enligt min mening främst för att inga granskare av statsmakten klarat av att syna #MeToo-kampanjen i sömmarna!!! Tvärtom har många journalister i såväl Public Service som övriga etablerade medier backat upp denna kampanj, som deras egen fackförening, bland flera andra fackföreningar, nationellt och internationellt varit medverkande i.

Så det vi ser är inte bara ett resultat av plakat-politik utan även kampanj-journalistik - en mycket giftig kombination i en stat, som säger sig vara en demokrati. En demokrati som anses vila på oberoende granskande media i förhållande till politiska makthavare. Signifikativt för den rapportering, som skett hittills, är det en domare (som har problem med att tillämpa dagens lagar, då någons skuld måste vara ställd utom varje rimligt tvivel för att vara rättssäker) som får uttala sig i SVT:s Morgonstudion. Han och hans kollegor behöver - i likhet med den Socialdemokratiskt ledda regeringen - gummiparagrafer för att finna nåd inför alla dessa globalt uppretade kvinnors ögon.

Avslutningsvis hoppas jag - ifall detta lagförslag genomförs - att det finns någon innovativ kraft därute, som gratis eller mot en rimlig peng kan bidra med ett för ändamålet lämpligt detaljerat avtalsformulär, möjligt att ladda ner och använda för alla, som vill undvika att ett Ja i stunden blir till en anmälan om sexuellt övergrepp i något senare skede. Avtalslagen är en av våra stabilaste lagar och stadgar att ingångna avtal skall hållas och kan inte ensidigt ändras av endera part. Vi ser just nu ut att leva i ett land, där framförallt män måste utrusta sig med hängslen, livrem och ett detaljerat avtal för sexuellt umgänge för att vara på den säkra sidan. 

För övrigt anser jag att alla, som vill bidra med att skapa en bra arbetsplats, ska se Arbetsmiljölagen, som en källa till kunskap samt vara villiga att göra en insats i det systematiska arbetsmiljöarbete, som varje anställd bör bry sig om. #metoo-kampanjen visar att det är Arbetsmiljöverket som behöver mera resurser för utbildning av journalister, chefer, skyddsombud och fackliga företrädare. Arbetsmiljö-lagen gäller även för elever i skolan. Avlasta rättsväsendet allt det, som ni är kapabla att klara av på egen hand - det är ett gott tecken på mognad.

Intressant? 

Metoo och rättsstatens principer.

Igår eftermiddag gjorde jag något, som jag inte gjort på mycket länge, jag köpte Aftonbladets papperstidning, sedan jag noterat att där fanns en intervju med Advokatsamfundets generalsekr. Anne Ramberg om #metoo-kritiken, balansgången mellan engagemangen och att vara första kvinnan på toppen rubricerad "Måste upp till styrelser och vd".

Vi får veta att hennes arbetsvecka varit hektisk, främst på grund av det årliga arrangemanget Advokatdagarna med 750 advokater, men också på grund av att en del av samfundets medlemmar valt att ansluta sig till metoo-kampanjen under hashtaggen #medvilkenrätt och hunnit framföra kritik mot hennes #metoo-krönika i tidningen Advokaten.

Inledningsvis får hon frågan: - Vad hoppas Du konkret att uppmärksamheten kring kampanjen kommer att leda till i rättssalarna? Och svarar: - Den otroliga kraften i kampanjen ska vi använda för att titta framåt så att allt inte återgår till status quo. På alla nivåer i samhället. Jämställdhets-frågor har ofta gömts i arbetsgrupper. De måste upp till styrelser och vd, först då får de en legitimitet. Men ett problem är att kampanjen innehåller allt från grova våldtäkter, som ska lagföras och förövaren dömas för,  till allmänt ohyfs. 

Efter att ha läst artikeln flera gånger sätter jag störst värde på att nålen i Anne Rambergs etiska kompass stadigt visar vägen med hjälp av rättsstatens principer samt att det kan vara framkomligt att problematisera saken när olika intressen kan uppfattas vara lika legitima. Anne Rambergs hållning i saken är mycket värdefull, eftersom det krävs både ett framåtblickande och att vara beredd på att saken inte är ur världen med en kampanj av det här slaget.

Det räcker med att ta del av Staffan Heimerssons krönika i dagens Aftonbladet, för att inse det. Jag tar fasta på det, som förefaller mig ha störst relevans "Det blir rättegångar. Män som utpekats som våldtäktsmän men inte åtalats, inte dömts, inte straffats öppnar förtalsmål mot medier." Heimersson gör sedan en jämförelse med målet mellan Björn Borg och tidningen Z år 1990, där tidningen Z blev dömd för förtal. Heimersson citerar ur domen ”Den fråga som tingsrätten har att besvara är om den undantagsregel i förtalsbestämmelsen som medför ansvarsfrihet, det vill säga om det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att lämna uppgift i saken.” Nyckelmeningen är: ”Är det med hänsyn till personens gärning försvarligt att utsätta honom/henne för andras missaktning?” ”Yttrandefrihet innefattar visserligen en frihet att kritiskt granska politiker, offentliga befattningshavare, vetenskapsmän, artister och även kända idrottsmän. Den kritik som vederbörande måste tåla anses dock vara begränsad till vad som är relevant; det ska gälla en kritisk granskning av den offentliga insats han gör”.

Heimerssons närmaste vänner hade varnat honom för att skriva den här kolumnen: ”Du kommer bara att betraktas som gubbe och kallas sexist." Den gubbe, som levt till 82 års ålder, skräms dock inte så lätt. Själv gumma, 80 år, som det senaste decenniet fått lära mig leva med att kallas misogyn, när jag bland annat uttryckt uppfattningen att kvinnor istället för att jämra sig till exempel måste lära sig både att beskriva hur det arbete, som de utför, bidrar till verksamhetens resultat samt vad detta rimligen kan vara värt i lön, vilket också kräver träning av förmågan att förhandla. Vi lever ju numera med personliga löner.

Att segla är nödvändigt - det är en bra livshållning. Men, då krävs både förnuft och känsla, där känslorna fyller seglen med den nödvändiga vinden och förnuftet är det roder, som måste hanteras för en framgångsrik seglats. Jag har dock mina tvivel att alla aktörer i #metoo inser att deras känsloladdade berättelser måste kombineras med kunskap om vad, som är rimligt att låna sig till inom ramen för rättsstatens principer. 

Själv har jag ställt mig ett antal frågor: - Vilket Sverige vill vi ha? Ett Sverige där människorna inte längre kan skilja på vad som är av särskilt värde för offentligheten och vad som bör avhandlas privat eller i samspel med en terapeut i avvaktan på eventuella rättsliga åtgärder? Eller ett Sverige där vi tror oss om att vara kapabla att skapa en tillvaro, där vi tar itu med våra rädslor (som mindre nogräknade politiker kommer att spela hårt på under valrörelsen)? Ett Sverige där vi respekterar både vår egen och andras behov av integritet? Ett Sverige där vi känner tillit till varandra? Vad jag själv kan göra för att bidra, det funderar jag på.

Intressant?