Metoo och rättsstatens principer.

Igår eftermiddag gjorde jag något, som jag inte gjort på mycket länge, jag köpte Aftonbladets papperstidning, sedan jag noterat att där fanns en intervju med Advokatsamfundets generalsekr. Anne Ramberg om #metoo-kritiken, balansgången mellan engagemangen och att vara första kvinnan på toppen rubricerad "Måste upp till styrelser och vd".

Vi får veta att hennes arbetsvecka varit hektisk, främst på grund av det årliga arrangemanget Advokatdagarna med 750 advokater, men också på grund av att en del av samfundets medlemmar valt att ansluta sig till metoo-kampanjen under hashtaggen #medvilkenrätt och hunnit framföra kritik mot hennes #metoo-krönika i tidningen Advokaten.

Inledningsvis får hon frågan: - Vad hoppas Du konkret att uppmärksamheten kring kampanjen kommer att leda till i rättssalarna? Och svarar: - Den otroliga kraften i kampanjen ska vi använda för att titta framåt så att allt inte återgår till status quo. På alla nivåer i samhället. Jämställdhets-frågor har ofta gömts i arbetsgrupper. De måste upp till styrelser och vd, först då får de en legitimitet. Men ett problem är att kampanjen innehåller allt från grova våldtäkter, som ska lagföras och förövaren dömas för,  till allmänt ohyfs. 

Efter att ha läst artikeln flera gånger sätter jag störst värde på att nålen i Anne Rambergs etiska kompass stadigt visar vägen med hjälp av rättsstatens principer samt att det kan vara framkomligt att problematisera saken när olika intressen kan uppfattas vara lika legitima. Anne Rambergs hållning i saken är mycket värdefull, eftersom det krävs både ett framåtblickande och att vara beredd på att saken inte är ur världen med en kampanj av det här slaget.

Det räcker med att ta del av Staffan Heimerssons krönika i dagens Aftonbladet, för att inse det. Jag tar fasta på det, som förefaller mig ha störst relevans "Det blir rättegångar. Män som utpekats som våldtäktsmän men inte åtalats, inte dömts, inte straffats öppnar förtalsmål mot medier." Heimersson gör sedan en jämförelse med målet mellan Björn Borg och tidningen Z år 1990, där tidningen Z blev dömd för förtal. Heimersson citerar ur domen ”Den fråga som tingsrätten har att besvara är om den undantagsregel i förtalsbestämmelsen som medför ansvarsfrihet, det vill säga om det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att lämna uppgift i saken.” Nyckelmeningen är: ”Är det med hänsyn till personens gärning försvarligt att utsätta honom/henne för andras missaktning?” ”Yttrandefrihet innefattar visserligen en frihet att kritiskt granska politiker, offentliga befattningshavare, vetenskapsmän, artister och även kända idrottsmän. Den kritik som vederbörande måste tåla anses dock vara begränsad till vad som är relevant; det ska gälla en kritisk granskning av den offentliga insats han gör”.

Heimerssons närmaste vänner hade varnat honom för att skriva den här kolumnen: ”Du kommer bara att betraktas som gubbe och kallas sexist." Den gubbe, som levt till 82 års ålder, skräms dock inte så lätt. Själv gumma, 80 år, som det senaste decenniet fått lära mig leva med att kallas misogyn, när jag bland annat uttryckt uppfattningen att kvinnor istället för att jämra sig till exempel måste lära sig både att beskriva hur det arbete, som de utför, bidrar till verksamhetens resultat samt vad detta rimligen kan vara värt i lön, vilket också kräver träning av förmågan att förhandla. Vi lever ju numera med personliga löner.

Att segla är nödvändigt - det är en bra livshållning. Men, då krävs både förnuft och känsla, där känslorna fyller seglen med den nödvändiga vinden och förnuftet är det roder, som måste hanteras för en framgångsrik seglats. Jag har dock mina tvivel att alla aktörer i #metoo inser att deras känsloladdade berättelser måste kombineras med kunskap om vad, som är rimligt att låna sig till inom ramen för rättsstatens principer. 

Själv har jag ställt mig ett antal frågor: - Vilket Sverige vill vi ha? Ett Sverige där människorna inte längre kan skilja på vad som är av särskilt värde för offentligheten och vad som bör avhandlas privat eller i samspel med en terapeut i avvaktan på eventuella rättsliga åtgärder? Eller ett Sverige där vi tror oss om att vara kapabla att skapa en tillvaro, där vi tar itu med våra rädslor (som mindre nogräknade politiker kommer att spela hårt på under valrörelsen)? Ett Sverige där vi respekterar både vår egen och andras behov av integritet? Ett Sverige där vi känner tillit till varandra? Vad jag själv kan göra för att bidra, det funderar jag på.

Intressant?