SvD:s krönikör Andreas Cervenka satte
i måndags fingret på den springande punkten i sin krönika
Samhället
okänt land för näringslivet. Krönikan är tyvärr inte
tillgänglig för gemene man. Cervenka gör sitt bästa för att
näringslivets direktörer och styrelseordföranden ska känna
trycket och tänka till: - Kan vårt engagemang ses som en viktig
faktor för samhällets långsiktigt hållbara utveckling? Om inte,
måste vi medborgare fråga oss: - Vad är den främsta garanten för
att kapitalister ska inse vikten av att förena vinstintresse med
företagets sociala ansvar? Cervenka nämner de nya företag som växt
fram baserade på idéer om att alla företag behöver kunskap och
handfast stöd för att förstå sitt sociala ansvar och verka för
Corporate Social Responsibility (CSR).
Om företagarna med CSR menar något
som genomsyrar allt det som företagen ägnar sig åt, inser de nog
att det inte räcker med ett jobb åt en handikappad person,
finansierat genom Arbetsförmedlingen på ett sätt som ger
företaget en hacka för besväret, eller att skänka saft och bullar
till ferieaktiviteter för barn, för att ta några exempel. Uppdatering: Allmosor legitimerar inte den strävan efter makt, som tillgång till pengar genererar!
Cervenka refererar till boken ”Firm
Committment” av Colin Mayer, professor vid Oxford University, som
menar att företag egentligen är en genial konstruktion för att
samla olika intressenter, som ägare, kunder, anställda och
lokalsamhället kring långsiktiga mål. Men att aktieägarna över
tid tagit hela makten trots att de bara bär en begränsad del av
riskerna. Bolagens ledningar peppas att främst gynna aktieägarna
och de som äger bolagen just nu. Det gagnar inte näringslivets
intressen på längre sikt.
Cervenka är inte ensam om tanken att
ett långsiktigt hållbart näringsliv kräver en systematiskt
granskning. I dagens SvD gör Mats Olin, chef för Timbro
Medieinstitut, ett gästinlägg på ledarsidan rubricerad ”Grävande
journalister kapitalistens bästa vänner” och lyfter fram
journalisternas roll i det renhållningsarbete, som krävs för ett
sunt näringsliv, vilket i sin tur påverkar människornas tillit
till samhället.
Låt vara att inlägget ska ses i
ljuset av den pågående
Medieutredningen, där jag antar att frågan om samhällsstöd
kommer att bli en rejäl stötesten. Olin refererar till Zingeles,
som förespråkar akademierna som granskare av makten i framtiden
eftersom det inte kan anses vara ”rätt väg att försöka
livrädda dödsdömda journalistiska affärsmodeller med ökade
offentliga subventioner”.
Men sett mot bakgrund av hur främst
Musik- och Filmindustrin med hjälp av de ekonomiska resurser de
förfogat över – bland annat på grund av avgifter på kundernas
tekniska utrustning – kunnat anlita så kallade sakkunniga för att
under åtskilliga decennier påverka konventioner och lagstiftning
rörande immateriella rättigheter till kraftig fördel för sig
själva och till motsvarande nackdel för alla oss andra och där
akademiskt utbildade åberopats som sakkunniga, har min tilltro till
akademikers oväld kraftigt naggats i kanten.
Hade visst hopp när
jag före valet 2010 hade lyssnat till Katarina Renman Claesson,
forskare i rättsinformatik och immaterialrätt vid Stockholms
universitet, som i ett UR-program informerade om den snedbalans
mellan egennytta och allmännytta som utvecklats när det gäller
upphovsrätten. Något som jag berättade om i blogginlägget En
kultur bara för producenter? den 9 juni 2010. Men hon var
tydligen bara en ropandes röst i öknen.
Sorry Mats Olin, jag
tvivlar starkt på ditt förslag. Vilka akademier menar du ska vara
vuxen uppgiften att granska makten både i näringslivet och
samhället på dess olika nivåer?