Näringslivets roll i samhället.

SvD:s krönikör Andreas Cervenka satte i måndags fingret på den springande punkten i sin krönika Samhället okänt land för näringslivet. Krönikan är tyvärr inte tillgänglig för gemene man. Cervenka gör sitt bästa för att näringslivets direktörer och styrelseordföranden ska känna trycket och tänka till: - Kan vårt engagemang ses som en viktig faktor för samhällets långsiktigt hållbara utveckling? Om inte, måste vi medborgare fråga oss: - Vad är den främsta garanten för att kapitalister ska inse vikten av att förena vinstintresse med företagets sociala ansvar? Cervenka nämner de nya företag som växt fram baserade på idéer om att alla företag behöver kunskap och handfast stöd för att förstå sitt sociala ansvar och verka för Corporate Social Responsibility (CSR).

Om företagarna med CSR menar något som genomsyrar allt det som företagen ägnar sig åt, inser de nog att det inte räcker med ett jobb åt en handikappad person, finansierat genom Arbetsförmedlingen på ett sätt som ger företaget en hacka för besväret, eller att skänka saft och bullar till ferieaktiviteter för barn, för att ta några exempel. Uppdatering: Allmosor legitimerar inte den strävan efter makt, som tillgång till pengar genererar!

Cervenka refererar till boken ”Firm Committment” av Colin Mayer, professor vid Oxford University, som menar att företag egentligen är en genial konstruktion för att samla olika intressenter, som ägare, kunder, anställda och lokalsamhället kring långsiktiga mål. Men att aktieägarna över tid tagit hela makten trots att de bara bär en begränsad del av riskerna. Bolagens ledningar peppas att främst gynna aktieägarna och de som äger bolagen just nu. Det gagnar inte näringslivets intressen på längre sikt.

Cervenka är inte ensam om tanken att ett långsiktigt hållbart näringsliv kräver en systematiskt granskning. I dagens SvD gör Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, ett gästinlägg på ledarsidan rubricerad ”Grävande journalister kapitalistens bästa vänner” och lyfter fram journalisternas roll i det renhållningsarbete, som krävs för ett sunt näringsliv, vilket i sin tur påverkar människornas tillit till samhället.

Låt vara att inlägget ska ses i ljuset av den pågående Medieutredningen, där jag antar att frågan om samhällsstöd kommer att bli en rejäl stötesten. Olin refererar till Zingeles, som förespråkar akademierna som granskare av makten i framtiden eftersom det inte kan anses vara ”rätt väg att försöka livrädda dödsdömda journalistiska affärsmodeller med ökade offentliga subventioner”. 

Men sett mot bakgrund av hur främst Musik- och Filmindustrin med hjälp av de ekonomiska resurser de förfogat över – bland annat på grund av avgifter på kundernas tekniska utrustning – kunnat anlita så kallade sakkunniga för att under åtskilliga decennier påverka konventioner och lagstiftning rörande immateriella rättigheter till kraftig fördel för sig själva och till motsvarande nackdel för alla oss andra och där akademiskt utbildade åberopats som sakkunniga, har min tilltro till akademikers oväld kraftigt naggats i kanten. 

Hade visst hopp när jag före valet 2010 hade lyssnat till Katarina Renman Claesson, forskare i rättsinformatik och immaterialrätt vid Stockholms universitet, som i ett UR-program informerade om den snedbalans mellan egennytta och allmännytta som utvecklats när det gäller upphovsrätten. Något som jag berättade om i blogginlägget En kultur bara för producenter? den 9 juni 2010. Men hon var tydligen bara en ropandes röst i öknen. 

Sorry Mats Olin, jag tvivlar starkt på ditt förslag. Vilka akademier menar du ska vara vuxen uppgiften att granska makten både i näringslivet och samhället på dess olika nivåer?

Intressant?

Samhällsstödda ideella föreningar eller CSR-certifierade företag?

Senaste Uppdrag granskning lämnar mig ingen ro. Vad handlar det om? Att sprida en reklamkalender till skolbarn förklädd till budbärare för organisationen Friends? Det finns inga gratis luncher sägs det och då finns det knappast några gratiskalendrar heller. Jag kan tänka mig att Friends roll varit att öppna dörren till klassrummen för en produkt där ett antal sponsorer kan visa att de tror sig göra en insats mot mobbning. Som tack för medverkan får Friends en annons och tre procent av det som annonserna ger och säljföretaget får ett starkt argument i det stöd till Friends kampanj mot mobbning, som kalendern påstås vara en del av.

Tidigare fick vi genom Uppdrag granskning kännedom om hur förbundet Hem och Skola genom ett avtal med samma callcenterföretag fått hålla till godo med c:a 20 procent för en kampanj mot mobbning. Pengar som i huvudsak användes av förbundsledningen till konsulters medverkan vid föreläsningar, workshops och liknande inom skolan. Under tiden levde de lokala Hem- och Skola-föreningarna under knapphetens kalla stjärna. Detta samarbete är nu avslutat och Hem och Skola-förbundet sliter nu för en uppbyggnad av organisationen med engagemang underifrån. De är därför angelägna om att folk ska veta att de inte är involverade i Kompiskalendern. Sedan återstår frågan: - Hur får sponsorer veta vilka resultat de nått med sitt stöd? Om man ska tro Skolverket har mobbningen snarare ökat än minskat. Men det kan naturligtvis vara så att den ökande medvetenheten lett till fler anmälningar. Det är den ena sidan av saken.

Den andra sidan handlar om att Sverige genomgår en förändring där skatterna sänks och samhällets stöd till kultur- och fritidsverksamhet förväntas vara en del av företagens arbete med att bygga upp sitt företags immateriella värde i människors medvetande genom att företagen synliggör sitt samhällsansvar. Till dess att bankernas och företagens övertagande av uppgiften att stödja de verksamheter, som hittills haft sitt stöd genom politikernas fördelning av skattemedel, har det uppstått en lönsam nisch för företagsamma mellanhänder. Här i form av ett callcenterföretag i vars moder- och/eller systerbolag man utvecklat ett affärskoncept för att sysselsätta företagaren och dennes närstående, som i sin affärsverksamhet kan dra nytta av den goodwill hos befolkningen, som det civila samhällets föreningar och stiftelser har byggt upp genom åren.

Ett av de mer iögonenfallande exemplen på möjligheten att dra nytta av människors godtrogenhet är Postkodlotteriet, som jag skrev om på min blogg i Norrtelje Tidning, sedan tidningen entusiastiskt berättat om en vinst i Hallstaviks-området, utan att de med ett ord nämnde om de förhållanden, som journalister i såväl Svenska Dagbladet som Aftonbladet avslöjat när det gäller behållningen för VD och det företag som driver verksamheten i namn av drygt 30 organisationer med en rejäl exponering i TV 4. Friends är för övrigt en av dem och de ser Svenska Postkodlotteriet som en av sina huvudsponsorer vid sidan av Swedbank och Telia. För mig är det helt uppenbart att något är fundamentalt fel när en lotteridirektör inklusive bonus kan tjäna uppemot en halv miljon kronor i månaden, medan en sjuksköterska med sju år i yrket på sin höjd kan få runt 25.000 kronor i månaden. Och lärare, som politiker sagt att man ska satsa på, kommer att få slita rejält för en uppvärdering av sitt yrke. Ett sådant beteende av dem som profiterar på människors engagemang är inte långsiktigt hållbart.

Kan jag i all enkelhet få föreslå ett nytt tema för #prataomdet – Vad är bäst för våra barns och samhällets utveckling? Kultur- och fritidsverksamhet genom samhällsstödda ideella föreningar eller CSR-engagerade företag? Eller både det ena och det andra för att driva fram en CSR-certifiering?

Men, det är svårt att veta om det senare är sprunget ur näringslivets kampanjer eller om tanken på CSR-engagemang vuxit fram ur företagares eget intresse och vilja att bidra till en långsiktigt hållbar utveckling. En av de flitigaste aktörerna när det gäller det förra skrev med anledning av Svenskt Näringslivs framtidsdagar i Göteborg, som startade den 26 maj, på GT:s Ledare & Debatt Lita inte på politikerna.

Kommen så långt får jag ett osökt tillfälle att länka till Göran Widham ombord på livbåten som skriver om värdet av att #prataomdet. Den helt otroliga medieexploateringen av sexrelaterade spörsmål allt från Kungen upp och ner fram och tillbaka till ”prataomdet” borde kunna maka på sig för att ge plats åt seriösa samtal om en samhällsförändring, som påverkar verksamheterna för många barn, ungdomar och föräldrar samt förenings- och fritidsledare i det lokala samhället. Går sedan vidare till Christian Engström, som berättar om De grönas aktiviteter kring ACTA-avtalet i Bryssel. Det känns bra. Emil Isberg uppmärksammar att Quatrohelixmaskinen behöver support, vilket jag ser som en aktiv handling med bäring på dagens tema.

Intressant.

Sankt Nickolaus och CSR.

Så här års vädjar många om extra gåvor till olika behjärtansvärda ändamål. Samtidigt talas allt oftare om CSR d v s Corporate Social Responsibility antingen i det stora eller i det ännu större eller som här i Handelskammartidningen i det lilla sammanhanget. Men det är med mycket blandade känslor, som jag tar del av allt detta. Det handlar om hur vi i ett kapitalistiskt samhällssystem ska ta ett socialt ansvar i stort och smått.

Idag den 6 december har Nickolaus namnsdag. I min barndom tog socknens kyrkoherde till vana att åka runt till fattiga barnfamiljer på Nickolaus-dagen och dela ut äpplen, skänkta av omtänksamma människor söderöver, där klimatet tillät fruktodling. Det var i samband med en sån äppelutdelning, som jag tidigt lärde mig att jag och mina syskon var ”fattiga norrlandsbarn”. Det som sedan följde gör att jag vet hur det känns att vara ett barn och föremål för andras välgörenhet.

Därför på enträgen begäran av mina vänner ska jag nu, som motvikt till Tomas Bodströms julsaga, berätta ”sagan om dasspälsen”, som hade sin upprinnelse i prästens leverans av en låda äpplen till vår familj för mer än 60 år sedan. (Här dock i en kort version). Tidigare år hade tillgången på äpplen inte varit så riklig, varför vi hade fått hålla tillgodo med några kilo per unge. Men, nu fick vi en hel låda och därmed även tillgång till ett brev från givaren, som var en kvinna från Insjön i Dalarna. Innan mamma gifte sig hade hon varit jungfru hos en officersfamilj i Umeå och där hade hon lärt sig att både läsa och skriva, men också att förstå värdet av frukt och grönsaker i hushållet. Redan samma dag skrev mamma och tackade. Det var krigsvinter och ransoneringstider och därför var det särskilt välkommet.

Strax före Lucia kom ett brunt tjockt kuvert från "äppeltanten" i Dalarna. Hon berättade att hon i åratal hade skänkt äpplen till de fattiga norrlandsbarnen, men att det nu var första gången, som någon skrivit och tackat. Just den meningen slog rot i mitt barnsliga sinne och satte vår pappas förmåga att förklara på prov. I övrigt innehöll brevet en postorderkatalog med uppmaningen att vi fyra barn och våra föräldrar skulle få önska oss saker till ett värde av 200 kronor, vilket då var en mindre förmögenhet. Om önskelistan skickades dagen därpå, skulle vi hinna få sakerna före julafton. Det blev ett intensivt räknande för att kunna få ut mesta möjliga av den summa, som våra föräldrar fördelade till var och en av oss efter ålder. Sakerna vi önskade oss kom i tid till jul och det blev en julafton att minnas - länge. Jag minns fortfarande att min yngre bror sov i ryggsäcken, som han önskat sig, på julaftonsnatten.

Detta var vår första kontakt med företaget Clas Ohlson & Co i Insjön. Givaren hette Margareta och var gift med Clas, grundaren av företaget, vars historia bevarats i ett eget museum. Äppellådan och julklapparna blev inledningen till en brevväxling, som fick sin särskilda relief någon månad senare. Då kom ett – i våra ögon – jättepaket till mamma. Gapande av förvåning kunde vi se mamma packa upp en riktigt fin brun päls, som hon tog på sig och ”mannekängade” i fram och tillbaka över torpets köksgolv. Det var verkligen en uppenbarelse – vår vackra mamma klädd i en underbar päls denna kalla snörika vinter! Vilken otroligt snäll tant, tyckte vi. Men, mamma tog av sig pälsen och sa resolut: - Den måste jag skicka tillbaka. När sjutton skulle jag kunna gå ut med den här? Gjorde jag det, skulle de andra torparkäringarna hacka ögonen ur mig. När min bror såg att hon menade allvar, tog han tag i pälsen. - Nää mamma, jag vet, vi vänn´ en avi´ och häng´ en på en krok bak´ farstudörr´n, se´n kan vi ha´n när vi går på dass! Och så blev det. Men, jag tror inte att mamma berättade för Margareta om den fina pälsens öde.

Det var som sagt osedvanligt kallt. – 35 upp till 40 grader var inte ovanligt, och då var den för oss barn fotsida pälsen skön att svepa om sig, när vi måste ut till dasset. Kontakten mellan min mamma och Margareta höll dock i sig och när jag några år senare började på läroverket i Umeå, var mamma glad åt de avlagda kläder, som kom i paket nu och då från Insjön. Jag kände mig dock ”utklädd” och ”främmande” i dessa ”lånta fjädrar” och jag tror att det var den känslan, som eldade under mitt engagemang, när jag senare i livet aktivt deltog i SSU:s och Socialdemokraternas reformation av samhället.

Det är en otroligt skillnad mellan att ha en medborgerlig rätt till något och att vara beroende av andras välvilja! Den skillnaden är så påtaglig att jag kan känna en smärta i mina benhinnor på smalbenen, när jag idag möter den sortens välgörare, som ser utsatta människor, som objekt för sina egna goda hjärtan. För att inte tala om när de blir föremål för en "affärsidé".

Därför är jag mycket ambivalent inför näringslivets ambitioner att vilja skära ner skatter för att i gengäld ägna sig åt välgörenhet. Och där, som i allt annat, finns det mellanhänder, som livnär sig på andras olyckor och tillkortakommanden. Om detta inte sker med en pedagogik, där de berörda människornas egen kraft mobiliseras, kan jag inte se detta som en del av vår välfärd. Inget ont om Margareta Ohlson, som gjorde sitt bästa för fattiga familjer under krigsåren. Men, nog undrar jag varför dagens näringsliv och samhälle ser en vinst i att lägga sociala insatser på företagare och motivera det med att de därmed kan få ett starkare varumärke och en bättre sammanhållning i företaget. Varför inte betala skatt och låta i yrket kunniga människor sköta vård och omsorg? Det ger väl mer tid åt det egna företagandet? Skomakare bliv vid din läst. Är skatt verkligen så förhatligt att alla företagare är beredda att förpassa behövande till ett system byggt på den egna och andra företagares goda vilja? Försöker förstå hur behovet av kontinuitet tillgodoses där.

För inte så länge sedan kunde vi i DN läsa om en forskningsrapport där det betonades att människor, som lever i samhällen, där de kan räkna med hjälp från samhället i besvärliga situationer, mår bättre och lever längre. Och att det inte är så enkelt att förena krav på lönsamhet med socialt ansvar visar ett aktuellt inlägg i DN Opinion, där grundaren av Diena, Lettlands främsta tidning, ger oss en inblick.

Intressant.