2019-12-22 Kriminell i USA vs Sverige.

Är fortfarande rejält skakad sedan jag igår kollade på Netflix´s dokumentär

om hur “Det 13:e tillägget” i USA:s konstitution, av USA:s rättsväsende har

använts och fortsatt används så att slaveriet återskapats för att beröva en

betydande andel av afroamerikaner deras rättigheter som medborgare.

Filmen följs upp med ett samtal mellan Ophrah Winfrey och filmens

regissör Ava DuVernay, som kompletterar bilden av en fängelseindustri,

som återskapat slaveriet, även för den oskyldige, som utsatt för

fångvaktarnas övervåld, erkänner sig skyldig och därmed avsäger sig

sina medborgerliga fri- och rättigheter för resten av sitt liv.

Det var mot den bakgrunden, som D J Trump under sin valkampanj

uppmanade sina anhängare att angripa häcklare (som vågade öppna

munnen) med ett slag på käften! Vilket filmen visar utan försköning.

Som tänkbar vinnare i valet kunde han också tala öppet om att fångar

skulle uppföra muren mot Mexiko till en billig peng. Det visar att

fängelseindustrin idag har blivit en betydande maktfaktor i förhållande

till de olika presidentkandidaterna.

Hade jag inte sett och hört filmens olika inslag ur dokumentärt material,

som filmskaparna har haft tillgång till, hade detta varit omöjligt att ta för

sanning. Inför dessa fakta tvingas jag konstatera att USA förtrycker en

betydande andel av sin befolkning, på samma sätt, som Ryssland och

Kina uppträder mot dem, som deras regimer ogillar.

På individnivå, ställer jag mig frågan: - Vilka är det som söker sig till ett jobb

med möjligheter att misshandla intagna, som inte erkänner brott de inte har

begått?! Finns det sådana fångvaktare även i Sverige? För de kan ju inte

kallas kriminalvårdare? Under tiden, som jag skriver, hör jag radion i

bakgrunden - ett program om svenska mäns dödliga våld mot kvinnor och

om Kriminalvården, som använder 15 år gamla program för att rehabilitera

dessa dömda män, varav en del återfaller i sitt för nya kvinnor livsfarliga

beteende gång på gång. Programmet för bot och bättring, har hämtats från

USA och anses av företrädaren för Kriminalvården i radioprogrammet

“Berättelser ur verkligheten” vara användbart även om det inte lett till de

resultat, som de har hoppats på. 

Studsar till och tänker: - Varför tror kriminalvårdare i Sverige att kollegor

i USA (med deras rättssystem) besitter den kompetens som Sverige behöver?!

- Kollegialitet eller Yrkesskada? Eller att det är lika viktigt med repressalier

på det mentala som det fysiska planet i ett land där ledningen för

Kriminalvården tror att det är möjligt att med rätta metoder ge människor

antingen mentalvård eller utbildning & bildning, som en väg till insikt om

vad som krävs för att visa bot och bättring. 

I USA har en fånge satt sin sista potatis efter två återfall efter att han har

varit frisläppt från deras fängelsemiljö däremellan.

Därifrån hämtar Kriminalvården i Sverige program för rehabilitering av män

som mördar kvinnor?!?!?!

Det måste väl vara populism av bästa märke?! Den saken borde

feministerna i alla våra etablerade medier ägna stor uppmärksamhet för att

sedan ställa ansvariga mot väggen. För det är väl bara Pop-feminister, som

sätter sin självpåtagna roll att hämnas framför en rättssäker lagstiftning

rörande Brott och straff parad med en anständig Kriminalvård.  

Om rösträtt för att våga tala.

ÄNTLIGEN! Tänker jag när jag ser inslaget i SVT:s Rapport. Hoppas att detta bara är början. Det finns flera branscher som behöver inspekteras, bl a Mediebranschen d v s TV, radio, tidningar och tidskrifter mm. Hade arbetsgivarna där arbetat med ett systematiskt arbetsmijöarbete och Internkontroll som gäller både den fysiska och den psykosociala arbetsmiljön och som redan på 1990-talet var tänkt att underlätta en systematisk förbättring år för år, då hade vi sluppit företeelsen med alla dessa upprop med sexuell anknytning - allt från allmänt ohyfs och sexuellt ofredande till påståenden om våldtäkter samt ibland även kvinnors eftergifter i form av tystnad styrda av rädsla för att inte få komma ifråga för inspirerande arbetsuppgifter i framtiden. Tystnadskulturen är det allra största hotet mot vår demokrati.

Det är verkligen tråkigt att Medier och Journalister i nutid inte följt upp DOKUMENTET, som kvinnorna på Aftonbladet skrev 1978. Där ser vi en arbetsplats med en supkultur, som männen kunde urskulda sig med, istället för att förstå att det handlade om en psykosocial arbetsmiljöfråga. Med den arbetsmiljölagstiftning, som vi har idag, måste tillämpningen vara sådan att alla anställda kan inse vikten av att tala om saken med verksamhetens chef eller om modet sviker med arbetsplatsens skyddsombud alternativt Huvudskyddsombudet.

Jag tvivlar på att det svenska rättssystemet pallar för att allt flera individer rundar sin plikt att själva ta itu med problemen i dess rot, där de gror, där verksamhetschefer och Huvudskyddsombud kan samverka för att fixa bestående förändringar. Alla människor, som deltagit i alla dessa massupprop - i Sverige 70 stycken samordnade av en person (välgörare eller företagare, vill jag låta var osagt) för att med hjälp av opinionsbildning utöva påtryckning på Regering och Sveriges Riksdag för ännu skarpare lagstiftning, ska naturligtvis inte ha gjort det förgäves. MEN, lever vi i ett rättssamhälle då måste vi alla hjälpas åt, så att enskilda individer vinner insikt om vikten av att vara modig och prata om saken genom att ta hjälp, där hjälp finns i arbetsorganisationen eller hos Arbetsmiljöverkets inspektörer. Det, som sker i arbetslivet måste arbetsmarknadens parter ta ansvaret för att åtgärda, vilket självklart inte utesluter en polisanmälan i de fall att brott  har begåtts.

Om så sker, då kan jag ha ett visst fördrag med #metoo, som ögonöppnare. Men jag tycker verkligen att det är skämmigt att journalister, som själva har varit med i och bakom uppropet, inte för ett ögonblick verkar ha tänkt på att upplysa oss tittare, läsare och lyssnare om hela historien kring den fleråriga kampanjen mot - Könsbaserat våld i arbetslivet - samt redan då kollat med berörda tjänstemän hos Arbetsmiljöverket, vilka verktyg de har för att få ordning på torpet.

Jag köper inte att kvinnor, rent allmänt ska vara förskonade från att själva ta bladet från munnen, när de vill ändra landets lagar. Kvinnor kan bättre - det är hög tid att de visar det!!!

Landets första arbetsmiljöinspektris Kerstin Hesselgren, hon valde att arbeta med kvinnornas arbetsmiljö, när många andra kvinnors kämpade för rösträtten. Pionjären Kerstin Hesselgren kämpade för rätten att höja rösten på sitt sätt. Nu håller alla känslomässigt styrda människor på att förstöra alla dessa föregångares livsverk. För att använda vår rösträtt, måste vi också våga tala! Jag blir gråtfärdig när jag tänker på det!

Effekten idag ser ut att vara - att en majoritet av folket födda efter 1970 växt upp i ett samhällsklimat där den, som vet hur man skapar opinion och har gott om pengar (idag snabbt fixat genom crowd-funding) - dom blir de mäktiga! De vinner val och besätter platserna där beslut tas. Är det verkligen så vi vill ha det? I Sverige 2019? Sverige med lagar och avtal och en modell - riggat för ett systematiskt arbete med arbetsmiljön - tänkt att nå världsklass, tvingas står där med skammen, för att landets feminister förefaller inbilla sig att kampanjer (och i samband därmed hämndaktioner) är den enda framkomliga vägen.

PS. Hittills inga kommentarer här nedan, men flera mera förtäckta och ibland direkta i andra sammanhang, har lett till en viss omarbetning, utan att min vassa kritik av journalistiken förlorat sin udd. Inom det yrket torde de allra flesta vara väl insatta i kritikens roll för att nå det egna mediets kvalitetshöjande syfte. Omarbetningen gjord 2019-04-21. DS 

#metoo i journalistik och politik.

Under SVT Agendas partiledardebatt den 6 maj fick vi under avsnittet Lag och Ordning lyssna till en påannons där #metoo påatods vara det yttersta beviset på kvinnors utsatthet för kränkningar och våld. Här fick statsminister Stefan Löfven inleda och självklart kom han raskt in på betydelsen av Lagen om anställningsskydd med dess turordningsregler, som garant för att kvinnorna skulle kunna freda sig i arbetslivet. Lika väntat utbröt en batalj mellan honom och Jimmie Åkesson, vilket bland annat Expressen berättade om dagen efter. Under debatten hävdade Åkesson att kvinnornas utsatthet främst kunde förklaras med flyktingars och invandrares syn på kvinnnor, varför Löfven fick sig en åthutning: - Vad i hela friden har turordningsregler med våldtäkter att göra? Håll dig till ämnet. Kvinnors arbetsvillkor är en del, men nu talar vi om sexuella övergrepp och våldtäkter! Delar av studiepubliken jublade. Det hjälpte föga att Isabella Löwin förklarade att de kvinnor, som vittnat under hashtaggen #metoo, fanns i grupper av anställda, som har haft det svagaste skyddet i arbetslivet, till exempel kulturarbetare. 

Självklart passar det S D, som hand i handske, att kunna använda sig av den polarisering, som floden av #metoos "vittnesmål" och effekterna av mediernas skampålar, skapat både i det analoga och digitala sociala umgänget, när S D istället vill peka ut flyktingar och invandrare, som skyldiga till det våld och de övergrepp som kvinnor i vårt land råkat ut för. Undrar om #metoo-kampanjens upphovsmakare för ett ögonblick har tänkt sig just en sådan utveckling? Men det ligger måhända något i det gamla ordspråket "Den, som gräver en grop åt andra, faller oftast själv däri"?!

För den, som ännu inte känner till det, kan jag berätta att #metoo-kampanjen mot könsbaserat våld eller Gender Based Violence (GBV) är en manifestation av ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män. Där berättas om det könsbaserade våldets olika former och i LO:s rapport Kvinnlig fägring och machokultur ingår det som en del i den Fackliga feminismen. Journalisternas internationella fackliga federation står jämsides med International Trade Union Confederation (ITUC), som är den världsomspännande rösten för det arbetande folket - allt för att få slut på könsbaserat våld i arbetslivet och de kampanjar tillsammans globalt för en ny ILO-konvention i Förenta Nationerna att tackla våldets olika former även online.

Alla berättelser under hashtaggen metoo, som publicerats med start inför, under och efter Orange Day den 25 november 2017 utgör underlag för kampanjens olika nivåer. Publiceringar, som med bistånd av de etablerade mediernas ansvariga utgivare svept över vårt land likt en tsunami, vars svallvågor ännu inte lagt sig. Tvärtom har de ökat i styrka varje gång olika medier följt eller följer upp kampanjens olika inslag eller när medierna kunnat nagla påstådda våldtäktsmän vid sin egen effektiva skampåle, utan tanke på att det i det journalistiska uppdraget även finns en skyldighet att även bidra till att ge tittarna och läsarna en möjlighet att höja sin kunskapsnivå i komplexa spörsmål. 

Här handlar det om lagar och avtal samt det system som byggts upp sedan i början av 1990-talet för att chefer och medarbetare ska kunna ges förutsättningar att komma till insikt om sitt eget ansvar att tillsammans successivt och systematiskt arbeta för en bra arbetsmiljö även psykosocialt, då vi människor tillsammans eller var för sig bidrar till varandras arbetsmiljö. Ett system som Arbetsmiljöverket har uppdraget att hålla koll på.

I avsaknad av information och brist på kunskapsutveckling fungerar de etablerade mediernas upplägg kring #metoo på ett sätt som skapar en stämning i landet, där gatans parlament får ett allt större svängrum. Något som mediernas journalister och ansvariga utgivare lägger ansvaret för på sociala medier och den tekniska utvecklingen. Men, utan de etablerade mediernas uppbackning av #metoo samt dessa mediers brist på upplysningar om gällande lagar, avtal och rättssystem samt avsaknad av frågor till ansvariga på högsta nivå om varför deras avtal och system inte fungerar, är det rent ut sagt löjligt att anklaga sociala medier för urspårningen, vilken lett till att riksdagens politiker blivit helt yra i mössan och att det blivit alltför lätt att skylla sakernas tillstånd på andra samtidigt som detta angreppssätt spritt sig till ansvariga på alla nivåer - även inom politiken och journalistiken. 

Land ska med lag byggas, men det är synnerligen tveksamt om det är den här sortens kampanjer, som ska utgöra grundfundamentet. Undrar vad pionjären tillika Yrkesinspektören Kerstin Hesselgren skulle ha sagt om dagens situation. Intressant?

#metoo-kampanjen versus JustBeInc/Me Too.

Efter senaste blogginlägg, då jag hade funnit att Tarana Burke lockats att medverka vid Norrbotten Media Week i Luleå tiden 5 - 10 februari 2018, har tankarna fortsatt att gnaga: - Vilka samband finns mellan den av internationella fackliga organisationer sjösatta #metoo-kampanjen och Tarana Burkes organisation JustBeInc, som från start år 2006 använde de förlösande orden Me Too i arbetet med att stödja färgade flickor/kvinnor, som blivit utsatta för sexuellt relaterat våld. De drabbade kvinnorna fann viss tröst i att inte vara ensamma om att bära upplevelsen av att vara nedvärderad som människa.

Att nykomlingen #metoo, som dragit fram som en farsot med en peek under november 2017, ser ut att låna ljus av JustBeInc´s Me Too, väcker onekligen mitt och andras intresse. Men vem ställer frågor och i så fall var?

Bestämde mig igår under förmiddagen att åtminstone skriva ett mejl till Redaktionschefen, Ledarredaktören och Ansvarige utgivaren hos Norrbottens-Kuriren, som den 23 november 2017 skrivit om Tarana Burke´s medverkan vid Norrbotten Media Week, som om hon skulle vara den som skapat #metoo-kampanjen. Detta för att göra dem medvetna om att detta torde vara att slira på sanningen.

Eftermiddagen ägnar jag åt fortsatta funderingar kring glappet mellan #metoo-kampanjen och Tarana Burke´s Me Too, vilket någon antingen anstränger sig för att dölja eller att lappa över, och min egen frustration över att detta arbetsmiljöproblem setts som något så speciellt att det måste lösas vid sidan av det system, som vi - i vart fall i Sverige - har byggt upp för att skapa ett gott arbetsliv med stöd av lag och avtal.

Var är haken? Vad är det , som jag har missat? Vad är det för faktor, som gör att medierna är så ointresserade av att syna företeelsen #metoo i sömmarna? Vad är det, som kan förklara skillnaden i genomslagskraft mellan Tarana Burke´s sekellånga kamp och #metoo-kampanjens "segertåg" på mindre än ett år? Vad är gemensamt och vad skiljer dem åt? Kön är helt klart gemensamt och på goda grunder vågar jag anta att skillnaden i genomslagskraft kan hänga samman med etniciteten. Något som Tarana Burke´s vänner påpekade när Times valde #metoo-kampanjen till Årets Person. Med samiskt påbrå på mödernet, har jag fått en (låt vara begränsad men dock) viss insikt i hur blind majoritetsbefolkningen kan vara inför diskriminering på grund av etnicitet.

Återstår klassperspektivet, där jag saknar uppgift om deltagarna i såväl #metoo-kampanjen som Tarana Burke´s Me Too. Född in i arbetarklassen, har jag sedan barnsben fått lära mig att en människa inte kan få något, utan att anstränga sig och att det inte hjälper långt att bara prata och skriva om att något borde vara på ett visst sätt. I arbetslivet har det sedan i början på 1950-talet gällt att göra sitt allra bästa samt att lära sig att föra utvecklingen framåt, bland annat genom att kunna tolka och tillämpa de lagar och avtal, som fackligt och politiskt arbete hade resulterat i.

Sedan 1990-talet har företag och offentlig sektor här i Sverige byggt upp en organisation för det systematiska arbetsmiljöarbetet enligt lag och avtal med en Internkontroll som Arbetsmiljöverket ska hålla koll på. Jag var själv aktiv i det fackliga arbetet när detta system sjösattes inom den offentliga sektorn och omorganisationer kombinerade med upphandlingar av utförare inom olika verksamheter stod som spön i backen. Då var kunskapen om Arbetsmiljölagen och dito avtal samt uppövningen av förhandlingsförmågan guld värt.

Idag befinner sig medierna inne i en förändring som vi ännu inte kan se och förstå omfattningen av. I detta läge dimper #metoo-kampanjen ner i Sverige med mestadels yngre och medelålders vita kvinnor ur (gissar jag) främst medelklassen, som medievärlden gett fri lejd att kräva en skarpare lagstiftning vid sidan av det hos oss etablerade systemet för en juste arbetsmiljö. Journalistförbundet gör nog klokare i att tillsammans med Tidningsutgivarna satsa på utbildning istället för spektakulära kampanjer, som till sist gör att många av oss läsare, lyssnare och tittare storknar.

Jämställdhet och lika behandling handlar om något mera än kön och könsidentitet, vilket det här skrivandet har gett mig en möjlighet att synliggöra. Det ska onekligen bli intressant att se hur Norrbotten Media Week och Norrbottens-Kuriren med flera medier kommer att förklara Tarana Burke´s närvaro i Luleå och Sverige.

Intressant?

Därför kommer Tarana Burke till Sverige.

Time Magazine´s utmärkelse Årets person till #metoo med skådespelerskan Alyssa Milano, som frontar bilden på magasinets första sida i kretsen av sina kollegor, gav en rejäl knuff åt #metoo-kampanjen. Synar detta närmare i sömmarna och finner snabbt en skarp kommentar i AFROPUNK om Time Magazine och valet av Årets person. Hade tidigare läst i publikationen Café.se att många upprörts av att Alyssa Milano, som hängde ut filmproducenten Harvey Weinstein i oktober 2017, tillskrivits äran av att ha påbörjat #metoo, när de visste att det var deras vän Tarana Burke, som för mer än tio år sedan dragit igång en rörelse, vilken använde uttrycket Me Too för att färgade kvinnor skulle kunna stötta och hjälpa varandra, när de blev utsatta för sexuellt relaterade övergrepp och trakasserier. Sedan Alyssa Milano blivit uppmärksammad på Tarana Burkes tidigare arbete twittrade hon om detta med en länk till Tarana Burkes organisation, vilken besvarades med ett tack från Tarana Burke, som inte var ute efter att få cred för metoo-kampanjen, utan enbart var glad över att problemen med sexuellt relaterade övergrepp och trakasserier uppmärksammades.

När jag googlar på Tarana Burke får jag upp en artikel i Norrbottens-Kuriren från den 23 november 2017, där det berättas att hon ska medverka vid Norrbotten Media Week - en branschvecka i Luleå den 5 - 10 februari 2018 - samt att "Pr-strateg Ronny Olovsson, på byrån Vinter i Luleå och en av grundarna av NMW, gläds mycket åt stjärnbokningen". Hos Dagens Media har jag läst om att den i Kuriren omtalade PR-strategen fram till hösten 2007 hade arbetat som biträdande nyhetschef hos Aftonbladet. Behöver knappast säga att artikeln i Norrbottens-Kuriren ger ett tydligt intryck av att Tarana Burke är #metoo-kampanjens upphovsperson. Men Kuriren är inte ensam - en lång rad andra media, inte minst Public Service media, sprider under samma tid med stor entusiasm samma bild av hennes roll.

Det är naturligtvis lättare att förklara denna företeelse, som en frukt av ett slit under ett decennium än ett skeende, som sjösatts av fackliga organisationer bland annat International Federation of Journalists, under de första månaderna av 2017 och sedan dragit fram likt en präriebrand under årets sista månader för att sedan hållas vid liv under valåret 2018, bland annat vid branschveckan i Luleå, där socialdemokraten Niklas Nordström är kommunalråd. Här finns onekligen en oslagbar kombination - en duktig PR-strateg och ett kommunalråd, som enligt en artikel i NSD 2017-03-09 utnämnts till Årets politiker vid galan Årets opinionsbildare. Vad månde bliva av detta?

Räcker det med den facebook-grupp som bildats till stöd för ett antal statyer av Tarana Burke i Sverige eller vad mer har vi att se fram emot? Ställer frågan sedan jag blivit varse att Regeringen kommunicerar med oss på engelska om kraftag mot sexuellt våld, trakasserier och kränkningar. Undrar om de och deras sakkunninga har hört talas om Arbetsmiljöverket och dess roll när det gäller allt som hotar den psyko-sociala arbetsmiljön för såväl chefer och anställda som tillfälligt anlitade medarbetare eftersom människor på en arbetsplats är varandras arbetsmiljö?!

Intressant?

I Kulturprofitörernas värld ...

... är vi alla bara kunder, som gillar att köpa grisen i säcken.

Det pågår ett arbete i EU om en digital inre marknad där upphovsrättsindustrin är på tårna, naturligtvis uppbackade av opinionsbildning här hemmavid bl a i gårdagens DN. Där finns bland de andra även en talesperson för Rättighetsalliansen. Det påminde mig om något jag såg den 28 okt., där Henrik Ponthén uttalade sig, varför jag kollade närmare på denna hans nya skepnad. Kunde då konstatera att han numera är ledamot i styrelsen för Rättighetsalliansen Europa AB, ett bolag, som bildades 2011-04-29 för ändamålet Konsultverksamhet inom juridik, it och teknik, med Svensk NäringsgrensIndelning - SNI : 62020 - Datakonsultverksamhet och 69101 - Advokatbyrå-verksamhet. Jo, jo, det finns tydligen en marknad ...

Ur askan av Svenska Antipiratbyrån har det likt fågel Fenix stigit fram en ny skapelse, förkunnande att staten måste vara alliansens beskyddare mot de fortfarande så förfärligt tjuvaktiga fildelarna. Och de lyckas, eftersom ledande politikers rådgivare i immaterialrätt och marknadsrätt vid främst våra universitet och branschens advokater alldeles ostörda kunde fila på lagändringar i skydd av intresseorganisationer för anhängare av upphovsrätt och äganderätt/civilrätt. Detta eftersom de lyckades invagga ledande politiska talespersoner i föreställningen att Immateriell rätt handlar om Äganderätt till en fysiskt existerande pryl, som t ex en gräsklippare, istället för att vara ett tidsbegränsat monopol för nyttjande av något, som tillhör den allmänna kulturdomänen när skyddstiden löpt ut.

Alla, som skapar något, är influerade eller inspirerade av andra människor och livet omkring dem eller av vad andra har skapat före dem. I takt med teknikutvecklingen har dock skyddstiden förlängts i stora kliv fram till idag den rent absurda tiden en upphovspersons livslängd + 70 år. Om företagen inte på olika sätt finner sätt att förnya verken, så att skyddstiden förlängs ytterligare några decennier. Något som i ett rättssamhälle borde ha betraktats, som närmast kriminellt med tanke på att den allmänna kulturdomänen därigenom berövats nytt innehåll för generationer. Sorgligt att kulturskaparnas organisationer inte inser vad de lånar sig till.

Att trackern the Pirate Bay bidrog till att många film-, video- och musikintresserade kunde sålla fram det material, som de fann vara värt att lägga sina pengar på i olika former, det nådde inte fram till alla dessa branschaktörer genom mediebruset. Och deras advokater hade knappast något intresse av att ta in den informationen, utan där satte man en ära i att knäcka grabbarna, som skötte driften av trackern. Jag antar att det till stor del berodde på att även mediebranschen befolkas av människor, som själva ser sig som upphovspersoner och därför likt många andra i den gruppen har snöat in på att de måste hjälpas åt att hålla "snyltgästerna" i herrans tukt och förmaning. Till nöds kan de måhända tillstå att Spotify och Netflix, som sent omsider såg dagens ljus, var sprunget ur nödvändigheten att göra kulturellt innehåll lättillgängligt på nätet och att TPB kunde ha bidragit till det. Men när det gäller Dagspressen, den bransch där journalisterna själva verkar, där har utvecklingen gått i stå även om grunden håller på att rasa. Där byggs betalväggar och få inser att de slagit in på en väg, där snålheten kommer att bedra visheten. 

Till detta ber jag att få återkomma, eftersom Medieutredningen kommer att offentliggöras i morgon måndag och det ska bli intressant se vilka förslag som kommer från det hållet. Men, innan dess vill jag dock passa på och beröra en händelse för några dagar sedan när jag kom in i en diskussion på nätet om journalistik och mediepolitik utifrån en ledare i Helsingborgs Dagblad om filterbubblor och värdet av att betala för att läsa det som filtrerats av proffs på tidningsredaktioner. Rubriken var "Filterbubblor inte något som sociala medier infört i våra liv." skriven av Per Grankvist. I tråden till den diskussionen dristade jag mig till att ha synpunkter utifrån mina erfarenheter av att betala dyrt för en tidning utan möjlighet att kunna dela en och annan artikel, som jag var intresserad av att diskutera med mina vänner. Fick då av Joakim Jardenberg en länk till en artikel där - döm om min förvåning - precis det, som jag hade yrat om i månader "möjligheten för en som prenumererar att dela innehåll med icke prenumeranter" faktiskt existerade!!! Och dessutom med den intressanta rubriken Strategic insights Surviving in a Post-Truth, Post-Data, Post-Reason World av Thomas Baekdal, där det framgick att jag fått en inbjudan av prenumeranten Joakim Jardenberg med en inbjudan om att läsa, men där fanns också en inbjudan om att själv prenumerera. 

När jag översatt artikeln helt och fullt (det jobbet gör att jag förstår innehållet så mycket bättre), då tar jag mig en funderare på om jag har tid och ork att prenumerera även på denna produkt av innovativa människor, som insett att livet Online erbjuder ännu fler möjligheter till livet Offline. Gillar dessutom igenkänningsfaktorn, eftersom jag ända sedan barnsben har använt mig av möjligheten att kopiera för eget bruk för användning både i egna inre kunskapsprocesser, men också i det politiska arbetet och i umgänget med mina vänner. Minns att jag redan som barn var med om att bilda kamratgäng, där vi slet och gnetande för att få ihop pengar, turades om att köpa stenkakor för 2:95 kr/st till byns enda vevgrammofon, och texthäften med kända schlagers för (om jag minns rätt) 15 öre, som vi sedan skrev av för hand i flera ex för att kunna lära oss texten tillsammans med melodin med målet och sjunga tillsammans. Psalmverserna fick konkurrens. Minns också under realskoletiden, då jag var med i ett kamratgäng, där vi turades om att för sparade veckopengar köpa Biggles-böcker, som sedan gick runt i kamratkretsen. 

Vi stal verkligen inte något från någon kulturskapare - vi hushållade med våra pengar samtidigt som stillade vår läslust, men dessutom var vi med och skapade ett intresse för författarnas och förläggarnas produkter, som höll i sig genom åren och kom såväl biblioteken som andra författare till del. Att hålla ett intresse vid liv det är, om något, en marknads grundfundament. Märkligt förresten att ingen under vägs kommit på att beskatta papper och penna, kalker- och karbonpapper, färgbandet och skrivmaskinen, stencilen, spritduplikatorn och stencilapparaten för att inte tala om kopiatorn - på samma sätt som nu görs med USB-minnen och datorers lagringsmedia?!. Undrar just hur lång tid det ska ta innan alla Kulturprofitörer, som lever gott på industrins pengar och gör det, som de tycks älska (att med EU:s och Riksdagens hjälp jaga ungdomar och andra, som privat delar innehåll med varandra) kommer att bli avslöjade som de kulturens dödgrävare de i verkligheten är. I deras värld är vi alla bara kunder, som gillar att köpa grisen i säcken. 

Läs även:
Näringslivets roll i samhället, tidigare publicerad 2015-11-05 och/eller

En kultur bara för producenter, tidigare publicerad 2010-06-09

Intressant?

Näringslivets roll i samhället.

SvD:s krönikör Andreas Cervenka satte i måndags fingret på den springande punkten i sin krönika Samhället okänt land för näringslivet. Krönikan är tyvärr inte tillgänglig för gemene man. Cervenka gör sitt bästa för att näringslivets direktörer och styrelseordföranden ska känna trycket och tänka till: - Kan vårt engagemang ses som en viktig faktor för samhällets långsiktigt hållbara utveckling? Om inte, måste vi medborgare fråga oss: - Vad är den främsta garanten för att kapitalister ska inse vikten av att förena vinstintresse med företagets sociala ansvar? Cervenka nämner de nya företag som växt fram baserade på idéer om att alla företag behöver kunskap och handfast stöd för att förstå sitt sociala ansvar och verka för Corporate Social Responsibility (CSR).

Om företagarna med CSR menar något som genomsyrar allt det som företagen ägnar sig åt, inser de nog att det inte räcker med ett jobb åt en handikappad person, finansierat genom Arbetsförmedlingen på ett sätt som ger företaget en hacka för besväret, eller att skänka saft och bullar till ferieaktiviteter för barn, för att ta några exempel. Uppdatering: Allmosor legitimerar inte den strävan efter makt, som tillgång till pengar genererar!

Cervenka refererar till boken ”Firm Committment” av Colin Mayer, professor vid Oxford University, som menar att företag egentligen är en genial konstruktion för att samla olika intressenter, som ägare, kunder, anställda och lokalsamhället kring långsiktiga mål. Men att aktieägarna över tid tagit hela makten trots att de bara bär en begränsad del av riskerna. Bolagens ledningar peppas att främst gynna aktieägarna och de som äger bolagen just nu. Det gagnar inte näringslivets intressen på längre sikt.

Cervenka är inte ensam om tanken att ett långsiktigt hållbart näringsliv kräver en systematiskt granskning. I dagens SvD gör Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, ett gästinlägg på ledarsidan rubricerad ”Grävande journalister kapitalistens bästa vänner” och lyfter fram journalisternas roll i det renhållningsarbete, som krävs för ett sunt näringsliv, vilket i sin tur påverkar människornas tillit till samhället.

Låt vara att inlägget ska ses i ljuset av den pågående Medieutredningen, där jag antar att frågan om samhällsstöd kommer att bli en rejäl stötesten. Olin refererar till Zingeles, som förespråkar akademierna som granskare av makten i framtiden eftersom det inte kan anses vara ”rätt väg att försöka livrädda dödsdömda journalistiska affärsmodeller med ökade offentliga subventioner”. 

Men sett mot bakgrund av hur främst Musik- och Filmindustrin med hjälp av de ekonomiska resurser de förfogat över – bland annat på grund av avgifter på kundernas tekniska utrustning – kunnat anlita så kallade sakkunniga för att under åtskilliga decennier påverka konventioner och lagstiftning rörande immateriella rättigheter till kraftig fördel för sig själva och till motsvarande nackdel för alla oss andra och där akademiskt utbildade åberopats som sakkunniga, har min tilltro till akademikers oväld kraftigt naggats i kanten. 

Hade visst hopp när jag före valet 2010 hade lyssnat till Katarina Renman Claesson, forskare i rättsinformatik och immaterialrätt vid Stockholms universitet, som i ett UR-program informerade om den snedbalans mellan egennytta och allmännytta som utvecklats när det gäller upphovsrätten. Något som jag berättade om i blogginlägget En kultur bara för producenter? den 9 juni 2010. Men hon var tydligen bara en ropandes röst i öknen. 

Sorry Mats Olin, jag tvivlar starkt på ditt förslag. Vilka akademier menar du ska vara vuxen uppgiften att granska makten både i näringslivet och samhället på dess olika nivåer?

Intressant?

Granskning bidrar till sund politik

Läser med tillfredsställelse att SvD Näringsliv nominerats till Årets redaktion av tidningen Mediavärlden och Tidningsutgivarna med motiveringen "Med det ena tunga avslöjandet efter det andra raderar SvD Näringsliv varje spår av den hovsamhet som svensk näringslivsjournalistik ofta präglas av. Genom att kombinera smart digital kanalstrategi, experimentlusta kring nya format med ett systematiskt, journalistiskt kvalitetsarbete har redaktionen fått ett unikt genomslag."

Även om de som granskats inte är så happy, vågar redaktionen hålla i och lever därmed upp till sin uppgift att genom granskningen bidra till ett sundare och konkurrenskraftigare näringsliv på längre sikt. I det ljuset vore utmärkelsen Årets redaktion av stort värde främst för näringslivet men också samhället i stort.

En motsvarande insats efterlyses när det gäller att spegla hur ledande politiker - inte minst lokalt - i sina omsorger om alla dem, som försörjer sig inom bygg- och fastighetsbranschen, har påverkat livet för bostadsrättsinnehavare och hyresgäster runt om i landet under decennier.

Ser lovande tecken i SvD Näringsliv (pappersupplagan i lördags och på nätet i söndags), där artikeln "Borättsköpare utan skydd" respektive "Borättsköpare står utan skydd" fångade mitt intresse. Det handlade om situationen för dem som lät sig lockas att investera i en bostadsrätt i Brf Riddaren i Norrtälje. Här mera känd som "Stadthärvan". Ett praktexempel på hur osund Bygg- och Fastighetsbranschen blivit under tiden som ledande politiker tävlat om att ta marknadsandelar i form av röster ur den supporterskara, som på ett eller annat sätt försörjer sig inom och av dessa branscher. Här torde det finnas en hel del att gräva i. För allas vår skull hoppas jag att SvD Näringsliv vinner utmärkelsen Årets redaktion.

ACTA, Aaron Sorkin och Öppna nät.

Idag kan handelsavtalet Acta dö, inleder Daniel Swedin sitt inlägg på Ledarbloggen i Aftonbladet. Spänningen var olidlig fram till kl 12.56 då det slod klart att EU-parlamentet med 478 Nej-, 39 Ja- och 165 nedlagda röster beslutade att en gång för alla avvisa propån om att anta avtalet. Hax och Rick var bland de första att berätta om saken. Jag blev glad som en lärka och twittrade om detta samt retweetade alla länkar, som dök upp, till alla mina följare.. Där fanns twittrare från olika håll runt klotet bl a Michael Geist i Canada, Europaportalen publicerade sin artikel om detta kl 12.57, som sedan uppdaterades med en länk som visar hur de svenska parlamentarikerna röstade. Där kan man se att det fanns ett antal som inte ville avgöra saken idag, utan ville återremittera saken till Handelsutskottet. Sedan man förlorat den omröstningen ställdes frågan Ja eller Nej till avtalet, där 0 röstade Ja, 14 röstade Nej och 5 avstod.

Av artikeln framgår att EU-kommissionen (tjänstemännen) efter omröstningen framförde som sin åsikt ”att EU-domstolen ändå bör gå vidare med sin prövning för att man sedan kan ta ställning till vad som bör hända med avtalet”. Maktdelningen i EU, där Ministerrådet, Kommissionen och Parlamentet måste vara överens för att saken ska vara bindande för medlemsländerna, gör att det finns möjligheter att dribbla en fråga runt i den s k trianguleringen som oftast utfaller till Parlamentets nackdel. Acta-bloggen berättade dock redan innan omröstningen att R.O.P (Rules of Procedure) artikel 90.6 föreskriver hur man kan gå tillväga för att få igenom ett bindande beslut på att avvakta ett domstolsyttrande när det gäller internationella avtal. Där konstateras ”att Fjellner och hans partigrupp har haft från den 25 november 2010 till den 2 juli 2012 på sig att lägga fram en sådan resolution inför Parlamentet. Att det inte gjorts visar med all önskvärd tydlighet att EPP och Fjellner inte är intresserade av domstolsyttrandet i sig, utan bara försöker använda domstolsyttrandet som ett sista desperat försök att försena, trixa med och skjuta upp en omröstning som det mesta talar för kommer att resultera i att ACTA sänks till botten”. Men osvuret är bäst och vi gör nog klokt i att ligga i beredskap för nya aktioner. Under tiden kan vi väl skriva till de EU-parlamentariker som röstade Nej och tacka för deras insats. 478 mejl är ingen match, jobbet blir att gå igenom omröstningen och ta fram deras mejladresser.

Vid sidan av nyheten att ACTA sablats ner i Europaparlamentet, så är SvD:s Krönikan/ The Newsroom av Sam Sundberg något att verkligen glädja sig åt. Ingressen lyder ”Manusförfattaren Aaron Sorkin avskyr internet och ser med nostalgi och arrogans på den digitala framtiden. Det vore katastrof för medierna att göra samma sak”. Instämmer. Men risken är stor att det är sådana mörkermän som har mest inflytande. Det tänker jag sedan jag kollat på ett par seminarier om Öppna nät i Almedalen. I den första delen presenterar Patrik Fältström ett manifest för fiberägare och i den andra delen om tillgång till internet. där frågan ställs Vem ska skapa ett ramverk för ett öppet internet? Om nätet ska vara till för något mer än en marknad för varor och tjänster måste internetaccess även ses som en rättighetsfråga. Den provokativa frågan Har vi ett öppet internet i Sverige? ställdes sedan ??? berättat om sitt arbete med att utbilda internetaktivister. Arrangörer var Rala och Netnod. Kunde inte finna någon skriftlig info om vilka de medverkande var, men helt klart är detta information och en diskussion värd att ägna tid åt. För egen del undrar jag om regeringarna världen runt är beredda att göra ekonomiska insatser för att vi medborgare ska ha tillgång till ett öppet internet. Eller räknar man med att marknaden ska sköta den saken efter maximen tillgång svarar mot efterfrågan, vilket kan uttryckas med orden ”När det regnar välling, har den fattige ingen sked - än mindre en gryta att samla den i”. Om inte en mänsklig rättighet så åtminstone en möjlighet, tyckte någon som var medveten om vad det kostar att tillhandahålla nät med tillräckligt hög standard.

Min reflektion: Med tanke på datorernas intåg i skolorna torde det dock vara nödvändigt att kommunerna tar ansvar för elevernas access till ett öppet internet och inte reducerar tillgången till billigast möjliga box. I så fall blir föräldrarnas inkomster och utbildningsnivå än mer utslagsgivande. När det gäller Almedalen börjar jag dagen med GMA12 och följer av och till upp inslag och tankar som Brit Stakston och Jocke Jardenberg är inne på. Här kan vi se att Jocke plockat upp en tweet om medierna och gratislunchen och ställer av nyfikenhet fler frågor.

Avslutningsvis en runda som visar att många andra skriver om ACTA: Anna Troberg, Infallsvinkel, Motpol, HAX, Fredrik Kjellberg, Anders S Lindbäck, Pezster, DN 1, DN 2, SR, Makthavare.se Piratpartiet, samt Ola Andersson

Intressant?

Olika grepp för att skapa sannare bilder av verkligheten.

Väldigt intressant att Jonas Hassan Kemiri tagit sig an uppgiften att göra en pjäs baserad på Geller Tamas´ bok om de apatiska flyktingbarnen. Om Gellert Tamas bok skrev jag den 25 september 2009, sedan jag fått en viss inblick i spelet bakom kulisserna. Kemiri har helt rätt i sin iakttagelse att skandalen med läkare och utredare, som försöker manipulera riksdagen med hjälp av en statlig utredning, har flera bottnar än deras primära – att i kraft av sina CV:n göra troligt att föräldrar till apatiska flyktingbarn manipulerat sina barn att försätta sig i apatiska tillstånd.

Om inte andra lokalt och regionalt ansvariga bestämt sig för att låta undersöka om detta verkligen var med sanningen överensstämmande och anlitat sakkunniga med stor auktoritet inom barnpsykiatrin, hade fler politiker än Barbro Holmberg, dåvarande migrationsminister, fått finna sig i att bli utskämda inför hela svenska folket. Som många andra höjdare, som gjort bort sig, har hon sparkats snett uppåt och blivit landshövding i Gävleborgs län. Politier kan konsten att trampa snett men ändå landa på fötterna :-).

När Kemiri berättar hur han gått tillväga vid sin bearbetning av underlaget noterar jag att han sett en möjlighet att finna viktig information om sinnestillståndet hos en del av det svenska folket i de kommentarsfält och rasistiska forum på internet, blir jag helt lyrisk. Han har sett och noterat ”hur en formulering föds och blir en sanning som dyker upp i en statlig utredning och på en löpsedel”. Därför vänds fokus i pjäsen De apatiska mot oss alla. ”Pjäsen handlar egentligen inte om apatiska flyktingbarn utan om hur vi konstruerar vår självbild med hjälp av dem. Ryktesspridningen kring barnen var en längtan efter en enkel syndabock. Det vore ju jättebekvämt om föräldrarna låg bakom eller om man kunde skylla på en ond sabeltandad tjänsteman. Skulden förflyttas hela tiden, ´bollas fram´som jag skriver i förordet”. --- ”Apatiska blir ett sätt att formulera sig för att möjliggöra att man struntar i att engagera sig i vissa politiska skeenden”.

Även om vi människor har alltför lätt att traska patrull, när vi hört ett rykte som stärker våra uppfattningar i en viss fråga, kan vi inte bortse från att det blir särskilt besvärligt när de främsta ryktesspridningarna presenteras som politiskt och yrkesmässigt sakkunniga. Om jag minns rätt fanns det läkare och andra s k sakkunniga som på fullaste allvar menade att de hade rätt och alla välrenommerade barnläkare hade helt fel. F-n vet om det inte tror det än i dag och känner sig orättvist behandlade av såväl dessa barnläkare och regeringen som inte lät sig luras den här gången. Klart att jag undrar hur vanligt det kan vara att riksdagen låter sig vilseföras av s k sakkunniga? Idag, när allt talar för att en fråga kräver belysning från flera olika synvinklar, borde riksdagens olika utskott inse att det krävs en samverkan mellan flera olika utskott. Det visar inte minst det senaste debaclet om ersättningen till de vanvårdade fosterhemsbarnen.

För övrigt noterar jag att eminente Brit Stakston får välförtjänst utrymme i SvD Näringsliv. Där berättar hon att småföretagare riskerar att missa möjligheter att göra affärer genom att anse sig inte ha tid att använda Facebook och Twitter för att bygga relationer till kunder och andra. Med tio års erfarenhet av att vara vandrarhemsvärd, vet jag vad det betyder för såväl verksamhet som besökare att det uppstår en känsla av välbefinnande i mötet mellan en värd och en besökare. Det kan man bara fixa genom att själv vara intresserad av att ge bästa möjliga service i förhållande till den som man möter. Men här som i allt annat krävs att man möter andra så som man själv vill bli bemött. Jag vet att det finns politiker, som ser på detta med Facebook och Twitter antingen som en säljkanal eller med misstankar att detta är ett påfund av smarta reklamsäljare eller PR-proffs. Sanningen är väl att dessa sociala medier är verktyg även för enskilda individer att delta i olika diskussioner och skapa sig en plattform för att göra sin röst hörd.

För politiker, men för all del även en hel journalister, gäller det nu att gå från att vara den tror sig kunna plocka fram den enda Sanningen om livet och tillvaron, till att vara den som söker olika perspektiv på olika företeelser och pröva vad saker och ting egentligen står för.

Med tanke på Jonas Hassan Kemiris vunna insikt om möjligheten att fånga ett skeende genom kommentarsfälten och olika rasistiska fora, blir Leo Lagercrantz´ artikel i gårdagens Expressen/Kultur Trollets tårar, som ett inlägg från en annan värld. Leo tycks tillhöra den del av befolkningen som tror att otyg försvinner om vi inte kan läsa om det i olika media eller höra talas om det i radio, TV eller på olika webbplatser. Han har naturligtvis rätt i att ingen kan kräva att få publicera sig i media där en redaktör har ansvar för att det som skrivs är anständigt. Eller i vart fall bemöts på samma plats av någon som har det ansvaret. Tänker närmast på att vi här i Norrtälje med all säkerhet hade haft SD eller Nationaldemokraterna i vårt fullmäktige redan förra valet, om inte tidningens dåvarande politiske redaktör Stefan Koskinen publicerat deras insändare samtidigt som han lade sig vinn om att sakligt bemöta deras stolligheter. I Södertälje där Länstidningen nobbade att publicera deras insändare kunde de etablera sig i valet 2006 och vid det senare valet växa sig ännu starkare.

Därför är den diskussion om kommentarers värde, som förts de senaste veckorna i olika medier, väldigt viktig. Medier, som tycker sig inte ha råd att avsätta resurser för att själva hantera kommentarerna, gör klokt i att ta bort möjligheten. Annars ger man ett falskt sken av att man anser att alla läsares åsikter har ett värde på ett eller andra sätt. Annars kunde de väl leasa ut uppgiften till elevgrupper vid olika journalistutbildningar. Övriga, som insett värdet av att bygga relationer till sin läsekrets och som insett att de har en uppgift i folkbildningsarbetet, de bör verkligen utveckla den här kommunikationsverksamheten. En demokrati kan aldrig försvaras genom förbud och censur.

Såg för övrigt att André Mabande planerar att ge ut en bok om kommentarssystem och analys och att MinaModerataKarameller också funderat en hel del kring journalister och de skribenter som lever ett liv vid sidan av redaktionerna. När det gäller behandlingen av Ola Lindholm är jag inte lika blödig, som hon. Han öppnade mina ögon för vem han i grund och botten är vid seminariet vid IT-universitetet i Göteborg den 6 maj 2010, som handlade om EU:s nya lagförslag om censur av barnpornografi på Internet. Hans slappa attityd visavi risken att oskyldiga människor kunde dömas för innehav av barnporr p g a riksdagens ihålig lagstiftning, poliser (som prioriterar fel saker) och media (som eldar under moralpaniken) gör att jag tänker ”Sådant läder ska sådan smörja ha”. En del lär sig bara den hårda vägen!!! Om, d v s om de har förmåga att se hur de själva medverkar till det som ”drabbar” dem.

Ser med glädje initiativ som Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn och hoppas att det är framsynta tänkare och praktiker, som Mats Svegfors och Cilla Benkö, vilka vinner insteg hos riksdagens ledamöter. Inte blir det sämre av att nyhetschefen Thorbjörn Carlsson på P3 Nyheter skrivit ett så belysande blogginlägg.

Intressant.

Om konsten att hantera människor, som har åsikter.

Anders Mildner tar hos SVT Debatt på nytt upp diskussionen om attityder och förhållningssätt hos en del journalister, som älskar att blåsa under sina aversioner mot människor med åsikter, som inte alltid uttrycker sig särskilt välpolerat när de kommenterar artiklar på nätet. Näthatet har i dessa kretsar blivit ett etablerat begrepp, utan att man för den sakens skull ägnar en tanke åt varför det blivit så. Och att man själv är en del i detta förhållande. Det minsta man kan begära är att den som gör sig besvär med att kommentera borde mötas med en gnutta människokärlek. Är tonen rå kan man alltid ställa frågan om inte alla tjänar på att resonera som civiliserade människor.

Problemet är att en del artikelförfattare anser sig inte ha tid med sådant trams, trots att vi alla i stort och smått har ett ansvar för hur samhällsklimatet ser ut. En del koncerner har löst det med att de leasat ut hanteringen av kommentarerna till ett utomstående företag, utan tanke på att det egentligen är företagets Kundtjänst, som vi talar om. Det var när jag lyssnade på Operans Martin Bondeman, som det slog mig hur olika han, som utvecklare av Operans tjänster till sina kunder och besökare, ser på mötet med en missnöjd och grinig operaälskare och hur chefredaktörer med sina medarbetare ser på interaktionen med läsarna. Operan skulle inte drömma om att leasa ut denna viktiga informationskälla till utomstående.

Anders Mildner skriver bl a

”Det finns i dag nästan inga svenska tidningar som har som mål att deras journalister ska delta i en dialog kring den journalistik de producerar. Kommentarsfälten har haft som främsta syfte att dra trafik till sajterna och betraktats som läsarnas reservat. På flera håll har reportrarna dessutom fått uttryckliga order om att hålla sig borta från kommentarerna.

För att göra situationen ännu värre, har sedan modereringen lejts ut till anonyma bolag utanför det egna mediehuset. Alltså: man har skapat rum som man sedan inte tar något som helst ansvar för. Ingen från redaktionen finns på plats och sätter tonen, ingen förklarar varför vissa saker är okej och andra inte – och värst av allt – ingen ansvarig finns närvarande för att föra en dialog.”

Han ser det jag och andra ser – att vi läsare känner oss provocerade och att en del inte kan hålla tillbaka sin lust att spy galla över journalister som så tydligt visar sitt förakt för läsaren som en viktig faktor i artikllarnas produktionsprocess. Om jag inte visste att journalister i allmänhet är rätt klipska, skulle jag ge upp och börja odla föreställningen att en del av dem är av det odrägligt högfärdiga slaget, som vi helst inte bör offra en enda minut av vår dyrbara tid på. Vill man vara insnöade, så väl bekomme! Stina Oscarson skriver ”Att skapa innebär att göra motstånd”. Själv vrider och vänder jag på Rollo May´s ord att det krävs mod för att skapa. En annan som uppmärksammat Anders´ inlägg är Anders S Lindbäck. Anna Troberg blåser till strid – en femtonårig elev vid en skola i Göteborg behöver en kraftig uppslutning från alla med egna erfarenheter av kopieringens betydelse för vår tillblivelse som mänskliga varelser.

Tack Anders! Du inspirerade mig till ett nytt blogginlägg, som visar att sjukhusvistelsen inte lyckats ta kål på debattlusten, även om orken inte är vad den varit. Men vänta bara ...

Intressant.

Endast de äldre söker sanningen?

Läser med rätt stor behållning Erik Åsards understreckare i dagens SvD rubricerad Journalistiken värd mer än papperet. Slutklämmen måste citeras då den säger en hel del om medieklimatet ”Den stora faran inför framtiden är inte kakofonin av röster i cyberrymden eller ens att papperstidningen på sikt hotas av undergång. Mest oroande är att de etablerade mediebolagen för att hävda sig i konkurrensen i än högre grad väljer att fokusera på nyheter om celebriteter och trivialiteter i stället för att satsa på den mera kostsamma undersökande journalistiken.” Efter detta börjar Åsard sedan att spekulera: ”Vad vi kan förvänta oss framöver, i USA och på andra håll, är förmodligen allt mindre av noggrann, faktaorienterad rapportering alltmedan opinionsjournalistiken i form av krönikörer och värderande kommentatorer ges ökat utrymme. Kanske dröjer det inte alltför länge innan Fox News, Rupert Murdochs partiska men ytterst profitabla satellitkanal, blir den gängse modellen för hur en framgångsrik nyhetsförmedling ska se ut.” Av det senare drar jag slutsatsen att Erik Åsard i likhet med många andra lärde utgår från att dagens unga är mindre intresserade av att söka sannare bilder av det som händer omkring oss, än vad vi var i den åldern.

Lustigt nog faller det dem inte in att dagens unga söker information på många olika håll och eftersom etablerade medier inte så sällan fungerar som något av maktens megafoner, får de etablerade lära sig leva med att läsarna söker information på många andra håll. Detta samtidigt som rätt många av dem gör vad de kan för att misstänkliggöra oss läsare och bloggare. Alla är inte öppna för den dialog som Sveriges Radio tagit initiativ till genom sitt projekt Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn. Självklart aktiva under Almedalsveckan, vilket vi ser på deras blogg. Eller för den delen det samspel mellan olika medier som Brit Stakston, Joakim Jardenberg, Emanuel Karlsten och många andra försöker göra möjligt.

Intressant att kommentarerna till Åsards text hittills antingen gäller en omröstning huruvida stora mediekoncerner ska förbjudas eller har sitt fokus på mediekoncerner som ett hot mot demokratin. Tilltron till mänsklighetens förmåga till tankearbete är inte särskilt väl utvecklat i någondera av kommentarerna. Själv undrar jag om vi inte behöver ett partipolitiskt neutralt material för folkbildning som tar fasta på det konstruktiva samtalet om mötet mellan medier i vår tid. En del tror att de kan ignorera och oskadliggöra sociala medier genom att tala om oss, som gillar utvecklingen, som internetromantiker eller internetevangelister. Utvecklingen kan bara gå framåt om man mera ser till Internets möjligheter än dess problem, utan att för den skull blunda för de utmaningar som finns. Utmaningar som inte bäst hanteras med avlyssning, filtrering och blockering. Utmaningar som t ex myndigheternas hantering av PSI-lagen vilket bland andra Handelskammarens it-expert Fredrik Sand skriver om på SvD:s Brännpunkt.

Se där ett ämne som inte kunde hålla mig borta från tangentbordet.

Intressant?

Allemansrätten och Upphovsrätten.

Lyssnade igår på Ring P1, där inringande Östen Lundberg var riktigt i gasen inför utsikterna att regeringen nu ska ta itu med denna gamla sedvanerätt Östen berättade om hur han och andra markägare getts möjlighet att vara med i det utredningsarbete som Naturvårdsverket sysslat med på regeringens uppdrag. Nu gäller det att förmå riksdagen att stifta ny lag samt fixa en ändring i miljöbalken. Östen berättade mycket medryckande att han och andra markägare inte längre vill vara delaktiga i den slavhandel och människohandel, som en del bärföretag bidrar till. Därför ser han fram emot möjligheten att kunna skriva avtal med företag och andra som vill nyttja hans mark för sin verksamhet. I ett avtal är det möjligt att avgränsa områden samt i övrigt göra upp vilka regler som ska gälla för bärplockare och andra. Kan tänka mig att även turistbranschen gillar att den här möjligheten ges deras intressenter.

Östen trummade noga in sitt budskap om slavhandel och berättade dessutom att han och hans intressegrupp har alla dagligvaruhandelns miljögrupper bakom sina krav, eftersom de inte heller vill medverka till den slavhandel och människohandel, som bärföretagen möjliggör. Dagen innan hade Susanne Thulin framfört att alla bär borde märkas med produktionsort så att konsumenten har en chans att välja bär, som plockats under drägliga förhållanden.

Helt uppenbart har Östen och hans vänner lärt sig hur en slipsten ska dras. Riksdagen faller som käglor om den typen av argument används. Upphovsrättsindustrin har lärt sig att använda argument om barnporr, pedofili och trafficking som murbräcka för att EU-parlamentet och riksdagen i nästa steg ska ålägga teleföretagen skyldighet se till att kundernas meddelanden genom deras kablar inte innehåller upphovsrättsskyddat material. Likheten mellan det som är på väg att hända Allemansrätten och det som redan hänt inom Upphovsrätten är påfallande.

I botten ligger Äganderätten och på den grunden kan markägaren teckna avtal att mot viss ersättning låta någon annan använda det som tillhör ägaren. När såna avtal tecknas gäller avtalslagen, där huvudprincipen är att ingågna avtal ska hållas och inte kan ändras ensidigt av någon som tecknat avtalet. Vill man ändra måste man omförhandla eller säga upp avtalet på avtalat sätt. Detta är en grundbult i all affärsverksamhet. Sedan ett sådant avtal slutits torde det vara helt uppbenbart att Allemansrätten satts ur spel inom det område som avtalet gäller. Undrar hur en sån lag kan komma att påverka samerna och deras näring? Hur som helst kan markägaren och en aktör, som har behov att få nyttja marken, i symbios med varandra sätta Allemansrätten ur spel. Östen var påläst och refererade också till ett EU-direktiv där ett skydd för äganderätten ska finnas inskrivet.

Här uppstår samma förhållande som gäller för Upphovsrätten – det uppstår en symbios mellan ägaren och företag med närstående rättigheter, vilket kringskär allmänhetens möjligheter till ett liv, där hänsyn tas till människan som biologisk, social och skapande varelse. För inte så länge sedan hörde man statsmän tala om att Land ska med lag byggas – idag går vi mot Land ska på avtal vila. Vem som då blir vinnare är inte svårt att räkna ut. Vi behöver bara titta på arbetsmarknaden. För mig handlar det inte om antingen eller, utan både ock. Detta för att det ska vara möjligt för politikerna att skapa en balans mellan egennyttan och allmännyttan. Om Östen får som han vill, då hoppas jag att riksdagen lär av lagregleringen kring upphovsrätten och begränsar avtalstiden för sådan nyttjanderätt till maximalt fem år.

Förutom att Ring P1 måste vara på sin vakt mot att bli en riktig propagandakanal för olika särintressen, är det hög tid att journalister, som anser sig verka i allmänhetens tjänst, blir varse om hur de är på väg att liera sig med intressen som motarbetar ett allmänintresse i upplysningens tjänst. Blev därför väldigt glad när jag såg att Markus ”Lake” Berglund gjort ett gediget inlägg, där han presenterat vad som görs för att väcka riksdagsledamöterna till insikt om att det kan gå rejält snett när man bygger lagar på moralisk indignation. Och just nu finns det gott om den varan. Inte ens Thomas Tengby vågade ställa några uppfodrande frågor till den moraliskt mycket indignerade kvinnan i början av gårdagens program. Trots att det är uppenbart att det är hög tid att ställa frågor för att få igång tankeverksamheten hos de indignerade och därmed förhoppningsvis en insikt om överdrifterna. Även om man avskyr pedofiler måste man inse att de inte finns bakom varje buske eller har tagit sin boning i alla män, som gillar att leka med egna barn och andras ungar. Finns det inga psykologer med kunskap om sexuella minoriteter, som kan bidra med fakta? Uppdatering: Rätt intressant att brottsforskaren Sarnecki inte möts av några följdfrågor när han gör internet till "boven" då det visar sig att även kvinnor kan ha denna böjelse. Hur många tror på allvar att människor skulle kunna undvika frestelsen att göra det förbjudna om internet stängdes ner?

En kort fredagsrunda: Sagor från Livbåten och Samma förakt nu som då; Opassande Emma – Du som vägrar se dig för skadar oss andra; Ett stort tack till Mobiltelebranschen som enligt Computer Sweden sagt nej till CopySwede; samt sist men inte minst ett Grattis till Deepedition vars företag fyller år.

Intressant.

Vakna medier och medborgare betingar varandra.

Rätt ofta kommer jag på mig med att slölyssna på radion, medan jag sitter vid datorn och kollar mejl eller arbetar med ett blogginlägg. Då och då händer det att jag måste spetsa öronen, när där dyker upp ett innehåll, som kräver ett mer aktivt lyssnande. Igår var det Medierna som trängde sig på.

Först en mer allmän redogörelse om olika redaktioners anlitande av experter, ofta i form av forskare, för att kommentera heta ämnen – just nu kärnkraftsolyckan i Japan. Här visade det sig att vi lyssnare undanhålls information om att dessa experter inte så sällan är engagerade i den verksamhet, som vi förväntar oss att public service-media ska granska. Chefen för Vetenskapsredaktionen var inbjuden att redogöra för hur den redaktionen tänkt när man låtit forskare komma till tals utan att informera oss lyssnare om deras koppling till industrin. Bra att radions Medierna håller tummen i ögat även på radions egna produktioner.

Därefter fick vi en inblick i militärens behandling av Bradley Manning, försvarsanställd, som misstänks ligga bakom läckorna av hemligt material till Wikileaks. När PJ Crowley, utrikesdepartementets presstalesman, kritiserade detta tvingades han omedelbart att avgå. Den saken har fått uppmärksamhet i media världen runt – här BBC News och Guardian. Det är en skrämmande inblick vi får i Obama-administrationens behandling av whistle-blowers. Låt vara att det handlar om s k försvarshemligheter, men läckorna visar att internkontrollen inte fungerar. Därför behöver medborgarna få en inblick i hur det ser ut i verkligheten.

Programmet avslutas med ett reportage om hur en av dem, som kanske betytt mest för att omvärlden kunnat få kännedom om händelserna i Libyen, Mohammed Nabbous a k a Mo, dör mitt i en sändning. Det hände när han var ute för att bevisa att Kaddaffis utlysta vapenvila var en bluff. En stark skildring av informationens betydelse för att världen ska få veta vad makthavare säger och vad de sedan gör. Guardian berättar mer om Mos modiga kamp för att hålla världen underrättad. I det sammanhanget känns det angeläget att påminna om Dawit Isaak, som nu suttit lång tid i fängelse under vidriga förhållanden. Han fick förra året världspressens pris Golden Pen of Freedom. Undrar vad nationen Sverige gör för honom just nu?

Bra med granskande program. Men också med vakna medborgare, som tar sin uppgift att granska det som sker på allvar. Emil Isberg visar med sina inlägg att han tar sin del i medborgarskapet på allvar. I blogginlägg den 9 mars, den 16 mars och den 27 mars visar han att våra public service-media i sin ambition att inte gå aktivisters ärenden, de facto går maktens. Sorgligt minst sagt. Andra som varit på alerten den här helgen är Anna Troberg och Piratpartiets datatekniker som jobbat med en flytt av Piratpartiets informationssystem till en ny ISP, vilket partiet informerar om på sin webbplats. Självklart är vi många som undrar vad som egentligen hänt och varför, men för min egen del känner jag förtroende för det som Anna och teknikerna fann nödvändigt att göra.

Sedan några ord om Deepedition, som i torsdags satte fingret på en stark trend i tillvaron – Moralismen som den nya religionen. Dagen efter var jag själv inne på liknande tankegångar. Det som vi lagt märke till är en företeelse, som jag vågar påstå har minst lika starka rötter på ömse sidor om demarkationslinjen mellan höger och vänster, varför det känns som vi båda på var sitt håll funnit ett spår, som det kan vara intressant att följa. Undrar om Håkan Juholt funderat i dom banorna? En fråga som poppar upp eftersom media gått i spinn på grund av att han valts att leda Socialdemokraterna. Det ska bli intressant se om den mannen förstår den skillnad mellan etik och moralism som Niclas Strandh synliggjort.

Avrundar med en reflektion med anledning av Gert Frosts funderingar kring bilder. Med tanke på Kristina Alexandersons projekt Creative Commons och hennes skolelevers behov av bilder fria att använda – Varför inte ta chansen att bli en berömd fotograf genom att lägga ut en del av dem under CC-licens?

Intressant.

Vart vill man komma med allt prat?

Det började med att en journalist twittrade om behovet att #prataomdet i december, vilket sedan gav näring åt en fortsatt diskussion, där polariseringen mellan de välartade och de mindre välpolerade meningsmotståndarna sedan speglats bland annat i form av ett tema i programmet Tendens i SR P1. Har lyssnat på programmet idag ”Slampor som hon finns överallt” av Sonja Schwarzenberger, flera gånger och undrar en hel del över hur kravet på objektivitet fungerar i situationer när journalister låter sig dras in i kampen för feminism som så småningom snävar in deras synfält.

Under programmets gång görs stort nummer av de kommentarer, som ämnet lett till och den reaktion, som en del män klär i ett mycket provocerande språk med ord som sårar känsliga öron och skickar laddade missiler rakt in i mottagliga sinnen. I programmet medverkar den f d polisen Mostafa Schurman, som talar om stalking. Ett ord han använder istället för att tala om psykiskt störda personer, vilka blir så provocerade av andras åsikter att de börjar förfölja den som tar sig friheten att ha åsikter. Han talar om stalking som den nya mobbingen på nätet, där en del börjat förfölja sina meningsmotståndare. På journalistens fråga om vad polisen gör, svarade Schurman, som numera arbetar inom ett säkerhetsföretag, att polisen gör vad de kan, men att de saknar redskap i form av skärpta lagar – det är alldeles för svårt att få ut IP-nummer (sic!).

Även om nästa medverkande Sofia Mirjamsdotter gör sitt bästa för att betona värdet av kommentarer och vad man kan göra för att hantera dem, blir det bestående intrycket av programmet i Tendens att kvinnor inte kan freda sig själva i särskilt hög utsträckning. Främst på grund av att de, som känner sig drabbade, mera fokuserar på vad andra ska göra istället för att inse att man faktiskt har ett eget ansvar, både i det som sker i det egna livet och när en debatt utvecklas till ett ordkrig. Motståndaren får den makt som medverkande parter ger honom eller henne. Det förvånade mig inte när jag hörde reportern berätta att den anonyme mannen bakom signaturen ”Gasa feministerna” till sist förklarade att valet av signatur och inlägg i debatten ska ses som ett svar på rabiatfeministerna och deras syn på män. Uppenbart inser han inte vilken makt han ger en liten grupp fanatiska kvinnor över sin egen tankeverksamhet.

Under de år som jag intresserat mig för medborgerliga fri-och rättigheter för oss som tillbringar delar av vår dag på internet, har jag kunnat notera hur diskussioner i olika samhällsfrågor alltför ofta landar i att internet ges skulden för vad människor gör mot varandra. Hur förklarar journalister t ex valet av ordet #nätdroger, när man i fråga om andra varor, som människor beställer på nätet, inte omges med prefixet #nät. Det går inte ta miste – snabbt som ögat följs dessa #nätnyheter av aktörer, som drar fördel av nyhetsinslaget och ställer krav på ännu mera möjligheter för övervakning och kontroll. Här infinner sig genast en fråga: - Hur långt är involverade journalister beredda att gå för att komma åt de debattörer som anonymt säger sånt som man inte vill se i kommentarer till inlägg som t ex #prataomdet ?

Med detta har jag nu bearbetat mina tankar och känslor kring den här företeelsen och känner för att gå vidare till det som just nu pågår i riksdagen med anledning av det nära förestående beslutet om datalagringen. Piratpartiets Anna Troberg bloggar om ett frukostseminarium som hon följde i morse och som handlade om riksdagens arbete med att implementera datalagringsdirektivet. Vad det innebär ska jag återkomma till. Opassande tycker att det är Hög tid bråka om datalagringsdirektivet och Markus ”Lake” Berglund skriver att Radioleaks och andra läckor är viktiga för demokratin.

Intressant.